Sarah: Kul att du gillade kapitlet så mycket :D
Einusch: Kul att du gillade kapitlet. Snape är nog inte särskilt glad över att hans handlingar nämns i boken. McGonagall äger. Får jag fråga vad som gör dig orolig för Hagrid (för just nu är jag så trött att jag inte kommer på något. Sen så skriver jag på flera kapitel samtidigt så kommer inte ihåg mycket av "gamla" kapitel såvida jag inte gjort noteringar om viktiga händelser. Men vad bra att jag lyckats uppdatera så bra, då blir det ju som presenter. Jag tog studenten den 9, men alla andra klasser och skolor slutade den 16 juni här med. Jag bor i Östergötland och de kör också på sena skolavslutningar. Mitt sommarjobb på 4 veckor börjar nu på måndag :)
Zerow21:Tack så mycket :D Skolan gick otroligt bra och medan det är skönt att gymnasiet är över så kommer jag sakna det… okej, jag kommer sakna att träffa mina vänner varje dag och det faktum att det bara tog en kvart att cykla till skolan. Annars kommer jag typ inte sanna något. Jag jobbar bara 4 veckor den här sommaren men ska försöka bli timanställd sen. Min plan är att studera vidare i höst till gymnasielärare, men det dröjer en vecka innan jag vet ifall jag blir antagen eller inte. Kul att du gillade den meningen även ifall du inte riktigt vet varför :D
Linna: Hej, det gör mig så glad att du gillar mina fictions så mycket, och det faktum att du läst dem flera gånger gör mig mållös. Tack så hemskt mycket.
Leviusa: Tack så mycket. Hoppas att du även gillar det här kapitlet.
Gryffindor01: Hej, det var ett tag sen men jag förstår att du haft mycket att göra. Nian är ett viktigt år. Men det glädjer mig att du fann kapitlet så spännande och som du säger drar allting ihop sig nu. Jag är snart klar med Tredje uppgiften med kommentarerna och jag tror att ni kommer att gilla det. Personligen så är jag inte så förtjust i de här kapitlen som ligger mellan alla spännande händelser, men det beror mest på att det oftast är mer utmanade att komma på relevanta och intressanta kommentarer. Därför så glädjer det mig verkligen att du anser att alla karaktärer är engagerade i boken. Som du själv nämner så är det många som har mer boktext än kommentarer och jag finner det så störande, för jag är mer intresserad av karaktärernas reaktioner än själva texten, annars skulle jag inte läsa det. Just ja, kikgruppen. Jag har haft så mycket att göra att jag totalt glömde bort det, men ifall det fortfarande finns intresse så kan jag skapa en. Allting är bra med mig, hoppas du också har det bra.
Kram, Lea
Thalia606: Hej Thalia, det gör mig väldigt glad att du uppskattade hur jag involverade Fantastiska vidunder, jag kunde inte låta bli. Jag älskar både boken och filmen för mycket, och framförallt så älskar jag Newt.
Charlus misstankar att allting inte står rätt till med Moody kommer bara förstärkas men han kommer luta mer mot en naturlig förklaring än att det är en ondskefull plan där hans gamle vän blivit ersatt och är en bedragare. Kanske så lyckas han inse det innan det avslöjas i boken men det kommer dröja ett tag i så fall. Men du har rätt i att väldigt många gör sina karaktär för smarta i såna här böcker, och jag kan erkänna att jag själv ibland låter folk säga saker som kommer hända i framtiden men då är det endast på skämt och de tror inte på allvar att det kommer hända.
Snape behöver vara försiktig i framtiden för McGonagall kommer inte vara särskilt ivrig att förlåta honom. Det ska bli skönt att nå slutet på den här boken, jag har väntat på det så himla länge, men samtidig är jag lite rädd för att skriva det för jag vill inte göra "fel".
Ha det bra Thalia, kram Lea.
Linneagb: Att husalferna skulle skicka breven för att hon försökte påverka deras jobb är en tanke som aldrig slagit mig, men nu när du sagt det så finner jag det ganska roande och intressant. Och ja, Snape tycks hamna i mer problem för varje kapitel med McGonagall, jag tycker nästan synd om honom när man tänker på sjätte boken. Aja han förtjänar det väl. Jag tror att det kommer bli en intressant diskussion när Mrs Weasley får veta att Harry gav Fred och George 1000 galleoner. Ha en trevlig sommar du med.
Astoria Riddle1: Det glädjer mig att du gillade kapitlet så mycket. Efter det här kapitlet finns det åtta kapitel till att läsa, varav två utav dem är färdigskrivna och väntar på rättning. Alisa är som sagt en av mina favoriter och jag kommer med tiden försöka integrera henne mer.
Det skulle vara en dröm att få åka till Hogwarts… men med min otur skulle jag på något sätt hamna på Hogwarts ett år innan det byggs eller när det ligger i ruiner. Jag älskar Jacob så det glädjer mig att han ska vara med, jag är bara orolig att filmen ska fokusera mest på Grindelwald och Dumbledore istället för Newt och company.
Tinsy-girl: Det var så lite, var bara glad att jag kunde stå till tjänst. Snape är inte särkily populär men det kommer säkert förbättras i nästa bok… ånej vänta, vi får inte glömma hur han agerade när Harry berätta att Sirius var i fara. amen bok sex löser det sig, då kommer han få det enk… just ja, det händer. Snape fortsätter vara i blåsvädret verkar det som.
Jo, eleverna glömde bort, men kan inte klandra dem. De har läst nästan fyra böcker på mindre av en vecka som är fullpackade med information. De kan inte komma ihåg all information de får. Umbridge är en hemsk karaktär som förtjänar Dementorkyssen.
Tricsha Wren: Jag är glad att jag hade en sådan bra timing. Hamilton referens. Gud vad jag älskar den musikalen, borde se om den och faktiskt försöka välja en favoritlåt för det ändras hela tiden. Just nu är det "You'll be back". Back on track now, medan jag skulle älska att göra det så har jag tyvärr inte tillräckligt med kunskap/talang för att klara av det. Inte ifall det ska rimma åtminstone. Däremot kanske jag kan använda låten som lös inspiration för en diskussion mellan dem tre. Kul att du gillade kapitlet och fann det så underhållande, och antagligen stämmer det; mrs Weasley är den enda ansvarsfulla, även om de andra gör sitt bästa.
Vi får se ifall Newt, Tina, Queenie och Jacob dyker upp någon gång. Ifall det händer blir det antagligen mot slutet eller endast för några kapitel.
Supergurkan: Haha, jag känner igen det där med att stanna uppe alldeles för länge för att läsa fanfics trots att man vet att man inte bör göra det. Kul att du gillade kapitlet, och precis som du säger så börjar allting dra ihop sig nu och de sista kapitlen kommer, förhoppningvis, vara fyllda av spänning och känslor. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till allas förväntningar. Jag älskar "Harry med rött hår AU" och var tvungen att nämna den :D Mitt studenttåg var ganska bra. Det började regna precis när vi ställde upp oss så bandet spelade Game of thrones theme song för att få upp allas humör och regnet försvann ganska snabbt efter vi började marschera (tack och lov så spöregna det inte, utan det var mer dugg). Det svåraste var att springa i klackskor på gräset upp på läktaren sen, men jag lyckades undvika att ramla som några andra. Än så länge har jag haft ett bra sommarlov och på måndag börjar jobbet. Hoppas att du också får ett trevligt lov.
Kram!
PS: Det är inga problem att det blev som en stor klump.
Emmis: Jag är glad att du gillade kapitlet så mycket. Jag har även goda nyheter. Du är den 1000 personen som lämnar en review. WOHO,GRATTIS. Som du kanske vet betyder det att du får göra en önskan. Det kan vara: Något du vill ska hända i HLHP: En separat fanfic inom HP med valfritt tema, . komedi, romantik, tragedi etc. En fanfic inom en annan fandom (jag kan dock be dig välja om här ifall jag inte är bekant med den fandomen, dvs att jag inte sett/läst.). Du kan önska tema här med. Något eget förslag som jag inte tänkt på.
Brujaflu: I'm halfway done with The third task now and I have some great ideas that I think you will enjoy. We shall see if Umbridge can keep quiet or if she will refuse to see the truth. Hopefully you will like what I have done when you arrive to that chapter. The positive thing is that it is only two chapters left now until the third task.
Elsa: Det beror på hur vi definierar ordet normalt. Bland vanligt folk så är det inte normalt över huvud taget, men om vi rör oss inom fandoms så tror ja att det är en relativt vanligt reaktion. Jag känner mig nu som en idiot. Kom på att jag kanske visste vad lösenordet var, gick in på sidan beredd för att prova det och inser något. Mitt förflutna jag var tydligen medveten om hur dåligt minne jag har och hade sett till att allt var sparat. Användarnamn och lösenord var inskrivet och jag behövde bara klicka på logga in. Men ja, det är jag som är Lea1. Jag kände att det var smartast ha ett liknande användarnamn.
Det har varit väldigt skönt med sommarlov. Har haft det i en månad nu, plus två veckor då jag slapp vara i skolan för jag var klar bortsett från obligatoriska saker inför studenten. Harry och Ginny kommer troligtvis bli ihop snart. Vi får se vad som händer :P
PS: Svarar nu på din andra review. Jag föredrar att ha så alla kan svara, för vet att en del kan tycka att det är jobbigt att skriva något till en författare om författaren kan hitta hen. Dessutom så är det inte heller alla som har ett konto. Jag hade inte det i början.
Men vad kul att folk pratar om HGLP på mugglis. Du har rätt, på den sidan går jag under namnet Lea1, med syftet att folk skulle kunna känna igen mig… jag svarade på samma sak två gånger nu men är för trött för att göra om.
AN: Personen som lämnade den 1000 kommentaren till mig var Emmis och hon kommer därför få en gåva som hon själv väljer. Jag vill tacka alla er andra som hjälpt mig att uppnå det här antalet. Utan er så hade jag inte ens kommit så här långt.
"Så vem ska läsa nu?"
"Det var ett tag sen någon från Ravenclaw läste ett kapitel", sade Luna lugnt.
"Jag kan läsa, jag har inga problem med det", erbjöd Marcus Belby, en ravenclaw i sitt sjätte år på skolan. "Tack så mycket Dobbs", sade han och flinade när han tog emot boken och innan någon mer hann säga något så började han genast läsa.
Drömmen
"Hur kan en dröm vara så viktig att den får ett eget kapitel?" frågade Justin förvånat.
"Du kommer få se, den drömmen var väldigt betydelsefull", svarade Harry samtidigt om Hedwig kom nerflaxande och landade på hans axel. "Hej där, jag började undra när du skulle dyka upp."
Hedwig nafsade Harry lätt på öronsnibben innan hon gjorde sig bekväm på hans axel.
"Det kan bara röra sig om två alternativ", sade Hermione och gned sig i pannan. "Antingen angrep mr Crouch Viktor, eller också angrep någon annan dem båda två när Viktor tittade åt ett annat håll."
"Den andra verkar mer logisk", sade Charlus med rynkad panna.
"Men vem skulle attackera dem?" frågade Orla förvirrat.
"Det kommer avslöjas senare", suckade Harry.
"Allting kommer avslöjas senare", muttrade Orla irriterat.
"Det måste ha varit Crouch", sade Ron genast. "Det var därför han var som bortblåst när Harry och Dumbledore kom dig. Han hade stuckit."
"Det tror jag inte." Harry skakade på huvudet. "Han verkade väldigt svag, jag tvivlar på att han orkade transferera sig eller något sånt."
"Och Hermione kommer explodera och klaga på er för att ni inte läst Hogwarts en historia", fnös Ginny.
"Du känner oss så väl", sade Harry med ett leende.
"Hur många gånger ska jag behöva tala om för er att man faktiskt inte kan använda spöktransferens inom Hogwarts område?" sade Hermione.
"Okej, men vad säger ni om den här teorin då?" sade Ron upphetsat. "Krum angrep Crouch… nej, avbryt mig inte… och använde sen en Lamslagningsbesvärjelse på sig själv!"
"Verkligen Ron?" frågade Charlie misstroget.
"Det var en teori", muttrade Ron med en rodnad.
"Och sen gick mr Crouch upp i rök, menar du?" sade Hermione kyligt.
"Nä, kanske inte…"
"Han kanske blev uppäten", föreslog Dean hjälpsamt.
"Vad skulle han ha blivit äten av", frågade Krum skeptiskt.
"Spindlarna i skogen finns alltid."
"Och det skulle kunna finnas en sprängstjärtsskrabba i skogen, de rymde trots allt och jag är fortfarande inte helt säker på att vi fångade alla", tillade Parvati med en rysning.
"Varför säger du något sånt hemskt!" flämtade Lavender skräckslaget.
"En sak är säkert och det är att jag inte tänker gå in i skogen igen", viskade Ron skrämt och Harry nickade ivrigt instämmande.
"Bra, då slipper jag oroa mig över att ni far illa där", sade Remus lättat.
"För det kommer från rätt person", fnös Dorea och Remus log oskyldigt mot henne.
"Men seriöst, finns det en sprängstjärtsskrabba i skogen?" krävde Neville nervöst.
"Jag hoppas verkligen inte det, kan ni föreställa er hur stor den skulle vara vid det här tillfället!" utbrast Parkinson som bleknat vid tanken, och hon var inte den enda.
"Nej tack, jag föredrar att inte föreställa mig det", muttrade Malfoy.
Det var tidigt i gryningen. Harry, Ron och Hermione hade smugit ut ur sina sovsalar mycket tidigt och skyndat upp till ugglesalen för att skicka ett meddelande till Sirius. Nu stod de uppe i tornet och såg ner på det dimhöljda slottsområdet, alla tre bleka och med sömnsvullna ögon. De hade kommit i säng sent, för de hade suttit uppe och pratat om Crouch halva natten.
"Ni borde ha sovit istället", sade mrs Weasley
"Jag vet, men vi hade många teorier att diskutera", sade Ron.
"Ni är barn, inte Aurorer", utbrast mrs Weasley uppgivet.
"För ministeriet är så effektiva", muttrade Ron sarkastiskt.
"Jag hoppas verkligen att du inte säger att jag är inkompetent", sade Tonks roat och Ron skakade snabbt på huvudet.
"Ta om alltsammans en gång till, Harry", sade Hermione. "Kan du berätta exakt vad Crouch sa?"
"Jag har ju sagt att det inte gick att få någon mening i hans pladder", sade Harry. "Han sa att han ville varna Dumbledore för någonting. Han nämnde tydligt Bertha Jorkins, och han verkade tro att hon var död. Han sa gång på gång att det var hans fel… Han pratade om sin son också."
"Det hela är väldigt skumt", instämde Anthony.
"Skumt är inte ordet jag skulle använda, snarare skräckinjagande."
"Åh larva dig inte, visst han agerade som om han var galen men det betyder knappast att det var skräckinjagande", avbröt Nick den yngre flickan.
"Han agerade galet innan han försvann spårlöst efter att Viktor Krum blivit attackerad!" protesterade Meg ilsket. "Det är skrämmande, och ifall han inte tog sig därifrån själv eller blev kidnappad så är han uppäten!"
"Du har läst för många spökhistorier."
"Låt oss bara fokusera på läsningen, Harry sa att allting skulle förklaras", sade Megs vän lugnande och Meg sjönk motvilligt tillbaka i soffan och korsade armarna framför bröstet.
"Ja, det var i varje fall hans fel", sade Hermione bistert.
"Han var helt sinnesrubbad", sade Harry. "Halva tiden verkade han tro att hans hustru och son fortfarande var i live, och han pratade ideligen med Percy och gav honom instruktioner om arbetet."
"Jag håller med mrs Potter, det låter som om han kämpade emot en Imperiusförbannelsen", sade madam Bones. "Men frågan är vem som skulle kasta förbannelsen... Han har skaffat sig många fiender men jag tvivlar att någon skulle gå så långt som att sätta honom under imperius och sen få honom att endast stanna hemma."
"Du kommer inte att gilla svaret", sade Kingsley bistert och madam Bones såg förvånat på honom.
"Du vet?
"Jag fick information av Dumbledore… du vet, vissa händelser har täckts upp inom ministeriet", mumlade Kingsley, noga med att inte låta några barn höra honom. Madam Bones slöt ögonen och suckade tungt, men ändå inte särskilt förvånad över vad hon precis fått höra.
"Och… tala om för mig igen vad han sa om Du-vet-vem?" sade Ron trevande.
"Det har jag ju redan gjort", suckade Harry trött. "Crouch sa att han håller på att bli starkare." Det blev tyst ett ögonblick. Sedan sade Ron med falsk övertygelse i rösten:
"Men han är ju rubbad, som du sa, så hälften av det han sa var säkert bara galna fantasier."
"Precis, han var en svamlande galning", fräste Umbridge.
"Du kommer att få se, vänta du bara", muttrade Harry.
"Han verkade som klarast i huvudet när han försökte prata om Voldemort", sade Harry, utan att bry sig om att Ron ryggade tillbaka då han uttalade namnet. "Han hade verkligt svårt med att sätta ihop orden, men det var i de ögonblicken han tycktes veta var han var och vad han ville göra.
"Jag är så glad att du inte gör det längre", sade Harry med ett leende och Ron såg förvirrat på sin vän, som utvecklade sin tanke. "Du ryggar inte tillbaka när du hör Voldemorts namn."
"Med tanke på hur ofta som namnet nämnts utan att något hänt de senaste dagarna så är det omöjligt att inte utveckla en immunitet mot det förbaskade namnet", muttrade Ron.
"Det spelar ingen roll. Jag lyckades ändå med mitt uppdrag! Jag sa ju att jag skulle få er att använda hans namn", sade Harry belåtet och viftade obesvärat bort Rons ord.
"Han kommer vara outhärdlig de närmaste timmarna", suckade Hermione och skakade på huvudet medan Harry log triumferande.
"Det bästa är att det inte bara är Ron, det är alla av er. Till och med Neville kan säga namnet utan att stamma!"
"Som sagt, outhärdlig", upprepade Hermione torrt.
Han upprepade hela tiden att han måste få tala med Dumbledore." Harry vände sig bort från fönstret och stirrade upp mot takbjälkarna. Hälften av alla ugglepinnarna var tomma. Då och då kom en uggla insusande genom ett av fönstren med en mus i näbben efter nattens jakt.
"Om Snape inte hade uppehållit mig", sade Harry bittert, "så hade vi kanske hunnit fram i tid. 'Rektorn är upptagen, Potter… Vad är det här för dumheter, Potter?' Varför kunde han inte bara ha flyttat på sig?"
"För att han är en skitstövel."
"Charlie… Ginny… Bill… Percy… Fred… George… Arthur… Urgh, vad heter du!" utbrast mrs Weasley frustrerat.
"Seriöst mamma, ditt andra försök var Ginny? Ginny!" protesterade Ron misstroget.
"Uppenbarligen så vet hon hur fantastisk jag är", sade Ginny med ett flin.
"Det måste innebära att jag är otrolig med tanke på att hon nämnde mig först", flinade Charlie.
"Nah, ditt fula huvud är bara så stort att det är omöjligt att inte se det, så det är uppenbart att hon skulle nämna dig först."
"Fred, be om ursäkt till din bror!"
"Varför ska jag be om ursäkt. Jag sa ingenting!" protesterade Fred och mrs Weasley suckade innan hon såg menande på den andra tvillingen.
"Det var inte ens jag!" protesterade George. "Det är Percy som använder sina förvrängda röst igen."
"Jag skulle aldrig göra något sådant", sade Percy med näsan i vädret.
"Fred, George, be om ursäkt till er bror nu!" sade mrs Weasley strängt.
"Du kommer ångra det här Percy, vi kommer få hämnd", muttrade Fred till Percy som blinkade med ena ögat.
"Visst, det är otroligt att han är tillbaka till att vara mer som han var innan han blev prefekt och så… men han kommer få betala för att lägga skulden på oss", instämde George.
"Kanske han ville hindra dig från att komma fram till Dumbledore!" sade Ron hastigt. "Kanske… Vänta lite, hur fort tror du ha kunde ha tagit sig ner till skogen? Tror du han kunde ha hunnit dit före dig och Dumbledore?"
"Nej, absolut inte, såvida han inte kan förvandla sig till en fladdermus eller något", sade Harry.
"Det skulle inte förvåna mig", muttrade Fay.
"Det skulle faktiskt förklara en hel del, det gula skinnet, det svarta håret, svarta kläder", sade Sirius med ett stort flin.
"Uppmuntrar han fortfarande ryktena om att Severus Snape är en vampyr?" sade mr Diggory misstroget.
"Han har en poäng, Amos", sade mrs Diggory roat och Cedric dolde ett leende bakom en hand.
"Det är åtminstone ingen som har börjat… strunt samma, Jordan har börjat nynna", skrattade Cedric.
"JORDAN! Tio poäng från Gryffindor", fräste Snape ilsket.
"Han borde vara glad att han har sin egna signaturlåt", muttrade Lee.
"Jag skulle inte kalla det hans egna, det är Batmans melodi", fnös Leanne.
"Meh, passar fortfarande. Snape är hälften fladdermus, jag lovar", sade Lee och blinkade med ena ögat.
"Det skulle inte förvåna mig om han kan", mumlade Ron.
"Vi måste tala med professor Moody", sade Hermione. "Vi måste få reda på om han har hittat mr Crouch."
"Om Moody hade Marodörkartan med sig, borde han ha hittat honom lätt", sade Harry.
"Såvida inte Crouch redan hade lämnat slottsområdet", sade Ron, "för kartan visar ju bara det som finns här innanför."
"Vi borde ha utvecklat den… jag undrar om jag har kvar något som kan hjälpa oss att göra den större", sade Remus fundersamt.
"Jag trodde vi redan haft den här diskussionen, mr Lupin. Ni ska inte utveckla kartan", sade McGonagall strängt.
"Vi gör det i hemlighet, det är inte som om någon kommer kunna stoppa oss, eller ens veta", sade Sirius och blinkade med ena ögat. "Vi ber Harry och de andra om hjälp… och så skulle vi kanske kunna komma hit på loven..."
"Sssch!" sade Hermione plötsligt.
Någon var på väg uppför trappan till ugglesalen. Harry kunde höra två röster som diskuterade högljutt; de kom närmare och närmare.
Fred och George började rodna svagt.
"Ni vet, jag tror att det var första gången som jag hörde er bråka", viskade Ron till dem.
"Vi brukar lösa våra problem innan de utvecklas till bråk", sade George med en axelryckning.
"… det är utpressning, det är just vad det är. Vi skulle kunna råka riktigt illa ut för det…"
"Vem försöker utpressa vem?" frågade Gabriel intresserat.
"Självklart är du intresserad", fnös Leanne.
"Jag älskar kaos", sade Gabriel med en axelryckning.
"… vi har försökt uppföra oss hövligt, men nu är det dags att använda samma fula knep som han själv gör. Han skulle nog inte gilla att Trolldomsministeriet fick veta vad han gjorde…"
"Det är någon på ministeriet i alla fall… det här är inte bra", sade Kingsley och skakade på huvudet.
"Hör du inte vad jag säger? Om du skriver det till honom, är det utpressning!"
"Ja, me du skulle väl inte beklaga dig om vi fick en rejäl vinst av det, va?" Dörren till ugglesalen slogs upp på vid gavel. Fred och George trädde in över tröskeln, men stelnade till vid synen av Harry, Ron och Hermione.
"Ni försökte utpressa någon!" sade mrs Weasley förskräckt.
"Vi gjorde det faktiskt aldrig", sade Fred snabbt.
"Vi övervägde det bara", instämde George.
"Det är bra… antar jag", sade mrs Weasley tveksamt.
"Hur vågar ni utpressa en ministeriearbetare!" skrek Umbridge ilsket.
"Återigen, vi övervägde det bara", sade George och himlade med ögonen.
"Dessutom listade Harry ut allting, så det skulle inte förvåna mig ifall det dök upp i slutet av boken", tillade Fred.
"Låt oss bara fortsätta läsa så får vi se ifall pojkarna behöver bestraffas", avbröt Dumbledore lugnt.
"Vad gör ni här?" frågade Ron och Fred samtidigt.
"Vi skulle skicka ett brev", svarade Harry och George i kör.
"Vid den här tiden på dygnet?" kom det enstämmigt från Hermione och Fred.
"Det där är mer skrämmande än endast tvillingarna", sade Lavender.
"Vad sägs som att införa en regel om att de aldrig mer får tala i kör?" föreslog Angelina. "Alla som är för."
Hela salen stelnade plötsligt till och vände sig om för att stirra på Gryffindorbordet.
"Röt precis alla Gryffindors som lejon?" frågade Susan misstroget medan hon gapade mot Gryffindoreleverna.
"Åh tack och lov, jag trodde att jag blivit galen och inbillat mig", sade Hannah lättat.
"Då är det avgjort, Demonduon och Gyllene trion får inte medvetet tala i synk enligt regel 738", sade Angelina och Alicia skrev snabbt ner det i ett anteckningsblock.
"Ni ha över sjuhundra regler?"
"Ja och nej, vi håller på att sortera in dem i olika kategorier och kommer sedan försöka göra oss av med en hel del, men det tar lite tid", förklarade Alicia. "Så under tiden fyller vi bara på men det där är egentligen en regel som har mycket lägre nummer.
"Okej… vi ska inte fråga er vad ni gör, om ni inte frågar oss", flinade Fred. Han höll ett förseglat kuvert i handen.
"Nu i efterhand så ångrar jag det", sade Fred med rynkad panna.
"Ja, det hade varit awesome att ha vetat sanningen om Sirius", instämde George.
"Vi vill också skydda en brottsling… visserligen en oskyldig brottsling", avslutade Fred bestämt.
"Har ni glömt bort att ni gjort det i ett halvår nu?" frågade Ginny misstroget och tvillingarna lös upp när de insåg det.
Harry kastade en blick på det, men Fred flyttade över det till andra handen, så att namnet på adressaten täcktes över - om det var av en tillfällighet eller med flit, var omöjligt att säga.
"Det var med flit", sade Fred med ett leende.
"Självklart var det det", sade Katie och himlade med ögonen.
"Nå, låt oss inte uppehålla er", sade han med en låtsad bugning och pekade på dörren.
Ron rörde sig inte ur fläcken. "Vem är de ni tänker utpressa?" frågade han. Det glada grinet försvann ur Freds ansikte. Harry såg att George sände Fred en hastig blick innan han log mot Ron.
"Var inte dum nu, det var bara ett skämt från min sida", sade han otvunget.
"Nej, det var det inte", sade mr Weasley bestämt.
"Vi var oskyldiga", sade George bestämt. "… mer eller mindre…"
"Det lät inte så", sade Ron. Fred och George växlade en blick. Sedan sade Fred tvärt:
"Jag har ju sagt till dig att inte lägga näsan i blöt, Ron, om du vill behålla formen på den… även om jag inte riktigt förstår varför du skulle vilja det, men…"
"Fred!" utbrast mrs Weasley ilsket och blängde på sin son.
"Jag har bett om ursäkt för det", protesterade Fred lågmält.
"Det angår faktiskt mig om ni bedriver utpressning mot någon", sade Ron. "George har rätt. ni kan råka riktigt illa ut för det."
"Jag sa ju att jag skämtade", sade George. Han gick fram till Fred, tog ifrån honom brevet och fäste det vid benet på den närmaste tornugglan. "Du börjar faktiskt låta lite grann som vår käre bror Percy, Ron. Fortsätt med det bara, så blir du kanske en prefekt en vacker dag."
"Ni vet, jag börjar tro att Weasleys inte borde dra skämt, saker de säger blir nästan alltid sanna", sade Angelina fundersamt.
"Exakt vad har vi sagt som visat sig vara sant?" fnös Ron.
"Du sade att Tom Dolder fått det där priset för att han döda missnöjda Myrtle", påpekade Fay lugnt.
"Eller när du sa att Harry skulle bli huggen i ryggen av en nära vän", sade Angelina med ett höjt ögonbryn.
"Du hävdade att du skulle få en svår hosta och en vecka senare kvävdes du nästan av en böna och enda anledningen att du överlevde var för att du hostade så mycket", tillade Alicia och flinade.
"Du påstod att Harry skulle komma över mycket guld, något han gjorde ett år senare", sade Katie en aning ursäktande.
"Sade han inte också att han skulle förlora ett slagsmål… räknas det att Harry sen kastade en knapp i huvudet på honom?" frågade Neville.
"Vad är det här, Hacka-på-Ron-dagen?" frågade Ron misstroget.
"Nah, vi rabblar bara upp de tillfällen där du förutspått framtiden", sade Dean.
"Åh, det påminner mig, Ron sade något om att tidningen skulle måla upp honom som en galning och det hände", sade Seamus och såg ursäktande på Harry.
"Han drog också upp att grimmen hade något att göra med Sirius, och det visade sig sen att Sirius var hunden!" påminde Oliver alla.
"Och sen nu när Fred och George sade att Ron höll på att bli som Percy, något som faktiskt hände när Ron fick prefektmärket."
"För att inte tala om hur de två skämtade om att förstaårselever behövde brottas med troll, något som Harry och Ron gjorde", avslutade Katie triumferande.
"… det där bevisar inget", sade Ron, men hans ton var tvekande.
"Nej, det kommer jag visst inte bli!" sade Ron häftigt. George bar fram tornugglan till fönstret, och den flög iväg. Han vände sig om och log brett mot Ron.
"Ja, men sluta då upp med att tala om för andra vad de får göra. Vi ses senare." Han och Fred lämnade ugglesalen. Harry, Ron och Hermione stirrade på varandra.
"Ni tror väl inte att de vet nånting om det som hände i går kväll?" viskade Hermione. "Om Crouch och allt det där?"
"Nej, de skulle inte hålla något sådant hemligt", sade Katie bestämt och Fred log tacksamt mot sin flickvän.
"Det angick bara oss, det var personligt", sade George försäkrande.
"Nej", sade Harry. "Om det var någonting så allvarligt, skulle de tala om det för någon. De skulle gå till Dumbledore." Men Ron såg osäker ut.
"Vad är det med dig?" frågade Hermione.
"Tja…", sade Ron långsamt, "jag vet faktiskt inte om de skulle det. På sista tiden har de varit som besatta av tanken på att tjäna pengar. Jag märkte det när jag höll ihop med dem den gången när… du vet…"
"… när vi var ovänner", avslutade Harry meningen åt honom. "Ja, men utpressning…"
"Seriöst Ron? Du trodde verkligen att vi skulle göra något sådant?" frågade Fred sårat.
"Ja, men vad skulle jag tro? Jag hörde er säga att det var utpressning och ni agerade skumt."
"Du borde ha litat på oss", snäste George.
"Ni tänkte utpressa någon!"
"Du visste inte hela historien, du drog förhastade slutsatser. För vi skulle aldrig kunna vara oskyldiga, eller hur? Vi tar allt som ett skämt, bryter regler och lagar höger till vänster och bryr oss inte om konsekvenserna över huvud taget."
"Det är inte alls så!" protesterade Ron upprört.
"Snälla, ha ert bråk någon annanstans, för ingen här vill höra det", sade Marcus Belby och de tre bröderna vände sina blängande blickar mot honom istället.
"De har ju den här idén att de vill starta en butik för skämtartiklar", sade Ron. "Jag trodde bara att de sa det för att reta mamma, men de menar verkligen allvar - de vill öppna en affär. De har bara ett år kvar på Hogwarts, men de håller jämt på att snacka om att det är dags att tänka på framtiden. De säger att pappa inte kan hjälpa dem och att de behöver guld som startkapital." Nu började också Hermione se orolig ut.
"Harry är den enda som stödjer oss", muttrade Fred bittert.
"Det är inte sant, George", sade mrs Weasley tröstande.
"DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET! JAG ÄR FRED!"
"Vi blir nästan alltid behandlade som om vi är en person, ni kan inte ens se skillnad på oss", sade George ilsket samtidigt som han placerade en lugnande hand på sin tvillings arm.
"Ni är enäggstvillingar, hur ska man kunna se skillnad på er?" frågade McLaggen misstroget.
"På samma sätt som Harry kan skilja oss åt, på samma sätt som våra flickvänner skiljer oss åt… lär känna oss ordentligt", snäste Fred.
"Tusan, jag trodde vi kom överens om att ni skulle ha era bråk någon annanstans", utbrast Marcus
Belby irriterat innan han började läsa igen.
"Käften Belby."
"Ja, men de skulle väl aldrig göra något olagligt för att få tag i guldet?"
"Skulle de inte?" sade Ron skeptiskt. "Ja, inte vet jag, de drar sig ju inte precis för att bryta skolreglerna, eller hur?"
"Nej, men nu talar vi om att bryta mot lagen." Hermione såg upprörd ut. "Det här är inte frågan om någon fånig gammal skolregel, för utpressning kan de vänta sig mycket strängare straff än relegering!
"Det kommer från rätt person, hur många lagar har du brutit nu igen?" fnös Gabriel.
"Det är inte poängen", mumlade Hermione rodnande.
"Brutit mot lagar?"
"Varför är du förvånad, hon är vän med Potter. Det förvånar mig inte alls", sade Miriam hånande.
Ron, du borde kanske tala om det för Percy…"
"Är du tokig?" utbrast Ron. "Berätta för Percy? Han skulle säkert bära sig åt som Crouch och sätta fast dem." Han stirrade på fönstret som Freds och Georges uggla hade flugit ut genom och sade sedan: "Kom, så går vi ner och äter lite frukost."
"Jag tror att ni alla behöver sätta er ner och prata om era problem med varandra", sade Dorea eftertänksamt.
"Vi har inga problem att diskutera", muttrade Charlie.
"Fred och George skrek precis på er, ni har bråkat med Percy i ett halvår… ni har problem, till och med jag kan se det", avbröt Harry lugnt.
"Tror ni det är för tidigt att besöka professor Moody?" frågade Hermione när de var på väg nedför spiraltrappan.
"Ja", sade Harry. "Han spränger oss nog i luften genom dörren om vi väcker honom i gryningen, för då tror han säkert att vi försöker angripa honom medan han sover. Låt oss vänta tills senare på förmiddagen."
"Bra tänkt, vi vill inte att ni ska bli utsatta för en hemsk förbannelse", sade Sirius.
"Och folk kallar Hermione den smarta", sade Ginny retsamt.
"Det var tidigt på morgonen och vi sov inte mycket", protesterade Hermione och korsade armarna framför bröstet.
Lektionen i trollkonsthistoria hade sällan gått så långsamt. Harry kikade ideligen på Rons klocka, eftersom han till sist hade lagt av sin egen. Men visarna rörde sig så sakta att han kunde ha svurit på att den också hade stannat. De var så trötta alla tre att de helst hade lagt ner huvudet på skolbänken framför sig och sovit. Inte ens Hermione orkade göra anteckningar som hon brukade, utan satt med huvudet stött i handen och stirrade alldeles vindögd av trötthet på professor Binns.
"Då vet man att det är illa", flämtade Parvati.
"Ja, Hermione orkar alltid arbeta", instämde Lavender en aning misstroget.
"Är vi säkra på att det där är Hermione? Hon blev inte kidnappad och ersatt av någon annan?"
"Haha, väldigt underhållande", sade Hermione sarkastiskt.
När skolklockan äntligen ringde skyndade de sig ut i korridoren och satte kurs mot det klassrum där de skulle ha lektion i försvar mot svartkonster. Moody var just på väg ut därifrån. Han såg lika trött ut som de kände sig. Ögonlocket på hans normala öga hängde ner, vilket fick hans sneda ansikte att se snedare ut än vanligt.
"Han måste ha varit ute och genomsökt skogen hela natten", sade Charlie med en grimas.
"Förhoppningsvis stötte han inte på några spindlar."
"Jag tror vi hade vetat om det i så fall", sade Amanda roat.
"Professor Moody?" ropade Harry då de banade sig fram mot honom genom myllret av elever.
"Hallå där, Potter", brummade Moody. Hans magiska öga följde ett par förbipasserande förstaårselever som nervöst satte upp farten; ögat rullade bakåt i Moodys huvud och såg efter dem när de gick runt hörnet.
"Skaffa inte ett sånt öga", sade Fay allvarligt.
"Vem pratar du med?"
"Alla, det där ögat är creepy. Det är inte värt det", sade Fay bestämt i en ton som inte lämnade någon plats för argument.
Sedan vände han uppmärksamheten mot Harry och hans vänner igen och sade: "Kom med in hit." Han klev åt sidan och släppte in dem i sitt tomma klassrum, haltade in och stängde dörren.
"Har professorn hittat honom?" frågade Harry utan omsvep. "Har ni hittat mr Crouch?"
"Du tror inte att du hade hört något i så fall?" frågade Anthony kritiserande.
"Varför skulle han ha hört något? Det är inte som om Dumbledore skulle ställa sig upp och säga att Crouch blivit hittad", protesterade Lisa Turpin.
"Nej, men Dumbledore hade säkert meddelat Harry personligen eftersom han var inblandad", sade Anthony lugnt.
"Nej", sade Moody. Han gick fram till katedern, satte sig ner och sträckte ut träbenet med ett lätt stönande. Sedan drog han fram sin fickplunta.
"Använde professorn kartan?" frågade Harry.
"Självfallet", sade Moody och tog en klunk ur flaskan. "Jag följde ditt exempel, Potter, och använde en besvärjelse för att locka till mig kartan från mitt kontor. Crouch fanns inte någonstans på den."
"Någon måste ha attackerat Crouch och Krum och sedan kidnappat Crouch och fört honom bort från Hogwarts område innan Potter och Dumbledore hann komma dit", muttrade madam Bones för sig själv. "Men vart är Crouch nu?"
Kingsley som kunde höra hennes muttrande kommentarer ryckte till, undrandes varför ingen hade informerat madam Bones om vad som hände med Bartemius Crouch. Samtidigt så var enda anledningen till att han själv kände till Crouchs öde på grund av Fenixorden.
"Han transfererade sig alltså?" sade Ron.
"Man kan inte använda sig av spöktransferens inom Hogwarts område, Ron!" sade Hermione. "Men det finns andra sätt han kan ha försvunnit på, inte sant, professorn?" Moodys magiska öga darrade till då det fästes på Hermione.
"Det är bara fakta som vägrar att fastna", sade Ron med en axelryckning.
"Här har vi ännu en elev som borde överväga en karriär som Auror", sade han till henne. "Din hjärna arbetar på rätt sätt, Granger." Hermione rodnade av glädje över berömmet.
Charlus rynkade på pannan förvirrat. "Det är inte… jag förstår inte… att ha stor kunskap inom ett visst område betyder inte att man blir en bra Auror… varför skulle Alastor föreslå det, det låter inte som honom."
"Jag tror att han syftade mot att Hermione påpekade att det finns andra sätt", föreslog en elev blygt.
"Det är klart det finns andra sätt!" utbrast Charlus frustrerat.
"Ja, han var i varje fall inte osynlig", sade Harry. "Kartan visar också såna som är osynliga. Han måste alltså ha lämnat området."
"Men gjorde han det av egen fri vilja?" frågade Hermione ivrigt. "Eller för att nån tvingade honom?"
"Ja, nån kan ha fört bort honom… kan ha släpat bort honom på en kvast och flugit i väg, eller hur?" sade Ron hastigt och såg förväntansfullt på Moody, i hopp om att få höra att också han hade goda förutsättningar att bli en Auror.
"Vi kan inte utesluta kidnappning", brummade Moody.
"Eller mord för den delen", sade Gabriel och Harry blev stel i kroppen, han var fortfarande övertygad om att ifall han bara hade varit snabbare hade de kunnat lista ut allting innan tredje uppgiften.
"Mord?" frågade Emma Dobbs nervöst.
"Han har varit borta i över sex månader, jag tror att det är mest sannolikt att han är död vid den här punkten", svarade Gabriel med en axelryckning.
"Tror professorn alltså att han är nånstans i Hogsmeade?" sade Ron.
"Han kan vara var som helst." Moody skakade på huvudet. "Vi vet bara med säkerhet att han inte är här." Han gäspade så stort att ärren i ansiktet sträcktes ut och man såg tydligt att det saknades en massa tänder i den sneda munnen. Sedan sade han: "Dumbledore har talat om för mig att ni tre gärna leker detektiver, men det finns ingenting ni kan göra för Crouch.
"Bra, ni behöver inte springa runt och hitta problem", sade mr Weasley strängt.
"Vi hittar inte problem, det är problemen som hittar oss", protesterade Harry åter igen.
"Du gick ner i Hemligheternas kammare", påpekade Remus som såg lite blek ut.
"För att lärarna inte gjorde något, och vi försökte skaffa hjälp", svarade Harry lugnt.
"Jag tänker ta på mig skulden för vad som hände i slutet av deras tredje år innan någon drar upp det", sade Sirius och Harry log triumferande. "Men de har en tendens att hamna i problem."
"Kunde du inte bara fortsatt vara på vår sida?" muttrade Harry och Sirius blinkade med ena ögat.
Trolldomsministeriet kommer att söka efter honom nu, för Dumbledore har varskott dem om hans försvinnande. Och Potter, du ska enbart koncentrera dig på den tredje uppgiften."
"Va?" sade Harry. "Å, javisst…" Han hade inte skänkt labyrinten en tanke sedan han lämnade den kvällen innan tillsammans med Krum.
"Men han började tänka på uppgiften efter det", sade Ron försäkrande.
"Oja, han jobbade riktigt hårt inför uppgiften", instämde Hermione ivrigt.
"Just den här uppgiften borde vara som gjort för dig." Moody såg på Harry medan han kliade sig på den ärrade, borstiga hakan. "Såvitt jag förstått av Dumbledore har du lyckats ta dig igenom liknande saker många gånger förr. Under ditt första skolår tog du dig igenom en lång rad hinder som skulle skydda De vises sten, eller hur?"
"Vi hjälpte honom", sade Ron hastigt. "Jag och Hermione hjälpte till." Moody log brett.
"Nå, då kan ni också hjälpa honom att förbereda sig för den här uppgiften, och jag skulle bli mycket förvånad om han inte vinner", sade Moody.
"För att det var uppgjort", tänkte Harry bittert.
"Det där låter inte alls som Moody", muttrade Charlus oroligt.
"Vad tänker du?"
"Jag börjar nästan misstänka att Moody blivit ersatt av någon annan…", viskade Charlus tillbaka sin fru som nickade försiktigt.
"Jag tror att du överreagerar, det har gått några år sen ni umgicks och alla förändras", påpekade Dorea och Charlus nickade motvilligt efter en stund. Hans fru hade antagligen rätt, kriget hade bara förändrat Moody precis som alla andra blivit påverkade av det.
"Och under tiden ska du tänka på vad jag har sagt, Potter… ständig vaksamhet. Ständig vaksamhet." Han tog en ny stor klunk ur fickpluntan och riktade sitt magiska öga mot fönstret, genom vilket man kunde se toppseglet på Durmstrangskeppet. "Ni båda" - hans normala öga rikares mot Ron och Hermione - "kan väl hålla er i närheten av Potter, va? Jag håller ett öga på saker och ting, men i alla fall… ju fler vakande ögon desto bättre."
"Det är ett bra råd", sade Bradley förvånat.
"Woa, jag hade totalt glömt bort att de var här", flämtade Neville förvånat. "De var så tysta."
"Med tanke på hur mycket ni blängde på dem är jag inte förvånad att de inte vågat säga något", påpekade Narcissa.
"De mobbade Harry", sade Ginny irriterat.
"För sex år sedan."
"Det spelar ingen roll, Harry hade ingen att försvara honom då, så vi kommer göra det nu."
"Som sagt, de är överbeskyddande", sade Harry med en axelryckning riktad mot mugglarna som log nervöst.
Sirius sände tillbaka deras uggla redan morgonen därpå. Den flaxade ner bredvid Harry samtidigt som en kattuggla landade framför Hermione med ett exemplar av The Daily Prophet i näbben. Hon tog tidningen, skummade igenom de första sidorna och sa: "Ha! Hon har inte fått nys om Crouch!"
Tillsammans med Ron och Harry började hon sedan läsa vad Sirius hade att säga om de mystiska händelserna på Hogwarts två kvällar tidigare.
"Uh-oh, ministeriet är i trubbel igen", sade Alisa med ett sarkastiskt leende.
Harry, hur kan du ens komma på idén att promenera in i Den förbjudna skogen tillsammans med Viktor Krum? Jag vill att du, per returuggla, svär på att du inte ska ge dig ut på fler sådana nattvandringar.
"Skulle det verkligen funka?" frågade Justin tvekandes.
"Jag slutade att göra det", sade Harry korthugget. "Jag respekterar Sirius önskningar."
Det finns oerhört farliga personer på Hogwarts. Jag är övertygad om att de ville hindra Crouch från att träffa Dumbledore, och du stod förmodligen bara ett par meter ifrån dem i mörkret. Du kunde ha blivit dödad. Ditt namn hamnade inte i Den flammande bägaren av en tillfällighet. Om några är ute efter att angripa dig, så är det deras sista chans nu, innan turneringen är över.
"Sirius", utbrast mrs Weasley upprört.
"Någon var tvungen att berätta sanningen för honom", sade Sirius irriterat.
"Älskling, han har rätt, varför ska Harry lyssna på våra varningar om vi inte ger en anledning för det", påpekade mr Weasley lugnt.
"Med andra ord så lärde han sig något från när han själv försökte ta hand om och beskydda Harry utan att berätta allting", tillade Tonks skrattandes.
Håll dig hela tiden intill Ron och Hermione, lämna inte Gryffindortornet efter skoltid och förbered dig för den sista uppgiften. Öva dig på Lamslagnings- och Avväpningsbesvärjelser. Några få effektiva förhäxningar kan inte heller skada. Det finns ingenting du kan göra för att hjälpa Crouch. Håll dig i skymundan och var rädd om dig. Jag väntar på ett svar från dig, där du dyrt och heligt lovar att inte strävar iväg utanför tillåtet område igen.
Sirius
"Hur kan han komma med en massa förmaningar till mig om att inte ströva i väg utanför området?" sade Harry med mild indignation medan han vek ihop Sirius brev och stoppade det innanför klädnaden. "Efter allt som han själv ställde till med när han gick i skolan!"
"Jag hade ingen mördare efter mig", sade Sirius bestämt.
"Diskutabelt, men vi släpper det ämnet för nu", avbröt Remus med ett blekt leende.
"Jag är mer intresserad av hur han ens visste om allt Harry gjort", sade Corner misstänksamt.
"Sirius är min gudfar, vi pratar regelbundet. Varför skulle han inte veta vad som händer i mitt liv", frågade Harry retoriskt.
"Han är orolig för dig!" sade Hermione skarpt. "Precis som Moody och Hagrid! Lyssna på vad de säger!"
"Ingen har försökt angripa mig på hela året", sade Harry. "Ingen har gjort mig det minsta…"
"Bortsett från att placera ditt namn i bägaren", påpekade Neville.
"Och attackera en ministeriearbetare i din närhet", sade Seamus. "Men bortsett från det, ingenting."
"Förutom att lägga ditt namn i Den flammande bägaren", sade Hermione. "Och de måste ha gjort det av någon anledning, Harry. Snuffles har rätt. De kanske bara väntar på rätta ögonblicket. De kanske hoppas komma åt dig när det är dags för den tredje turneringsuppgiften."
"Jag borde ha lyssnat mer på er", sade Harry bittert.
"Du var fjorton år Harry, du hade otroligt mycket ansvar på dina axlar och stora förväntningar på dig, vi kan inte klandra dig för att du inte agerade som om du skulle bli attackerad så fort du gick runt ett hörn", sade Sirius vänligt.
"Ni varnade mig, jag visste hur mina tre tidigare år här hade varit. Jag borde ha förstått."
"Vi var många som visste hur dina tre tidigare år på Hogwarts varit och ingen av oss kunde lista ut det", avbröt Hermione strängt.
"Hör på nu", sade Harry otåligt. "Låt oss anta att Snuffles har rätt och att nån eller några kastade en Lamslagningsbesvärjelse över Krum för att kidnappa Crouch. I så fall skulle de ju ha funnits alldeles intill oss bland träden, eller hur? Men de väntade med att göra någonting tills jag var långt därifrån, så det verkar ju knappast som om det var mig de var ute efter!"
"Bra poäng, det kanske inte ens var dig de är ute efter… jag menar i ditt tredje år trodde alla att Sirius var ute efter dig men han var ute efter råttan", påpekade Neville fundersamt.
"Men det lämnar frågan vem de är ute efter… det måste vara Fleur."
"Moi? Varför skylle det vara moi?" frågade Fleur misstroget.
"De tvingade dig att gå ner och kämpa emot dina fiender", sade Terry triumferande.
"Var inte det endast ett misstag från domarnas sida? För det första var tävlingarna bestämda långt innan deltagarna blev valda och de kunde inte veta att en vilie skulle bli vald", sade Su Li avfärdande.
"Mina pengar ligger på att de var ute efter Krum. Jag menar han är en internationell quidditchspelare och det var han som blev attackerad den natten", sade Padma bestämt.
"Men det var inte han som blev dödad. Jag hatar att vara den som pekar ut det, men den de var ute efter var uppenbarligen Cedric. Han var den enda som slutade upp död", påpekade Marietta ytterst motvilligt och mrs Diggory släppte ut en desperat snyftning medan hon klamrade sig fast vid Cedrics arm.
"Strunt i vem som var målet med turneringen, borde vi inte fokusera på vem som ligger bakom det?" frågade Hannah.
"Ifall ni håller tyst och tillåter oss att läsa vidare så kommer det avslöjas i boken", snäste Marcus Belby.
"De kunde inte få det att se ut som en olycka om de mördade dig ut i skogen!" sade Hermione. "Men om du dör under turneringen…"
"De angrep ju Krum utan att tveka, eller hur?" sade Harry. "Varför fixade de inte mig samtidigt? De kunde ha fått det att se ut som om Krum och jag hade duellerat eller nåt."
"Åter igen, jag är glad att du inte är ett ondskefullt geni för du tänker på de små detaljerna som faktiskt skulle få planer att funka", sade Lee med en grimas.
"Som om du är mycket bättre än Harry", fnös Alisa medan hon tänkte tillbaka på alla teorier hon hört pojken spotta ut sig.
"Harry, jag förstår det inte heller", sade Hermione uppgivet. "Jag vet bara att det händer en massa underliga saker och det gillar jag inte. Moody har rätt, Snuffles har rätt, du måste börja träna ordentligt inför den tredje uppgiften, och det med detsamma. Och glöm inte att svara på Snuffles brev och lova honom att du inte smyger i väg på egen hand igen."
"Och jag gjorde allting… såvida man inte räknar med att jag smög iväg till ugglesalen och skickade brev, tidningar och mat till Sirius."
"Det räknas inte eftersom vi var med dig", sade Ron med ett leende.
"Det gör oss inte direkt lugnare, ni hamnar i mer problem när ni är tillsammans", påpekade mr Weasley torrt.
Hogwartsområdet utanför slottet hade aldrig verkat så lockande som nu när Harry måste stanna inomhus. Under de följande dagarna tillbringade han det mesta av fritiden tillsammans med Ron och Hermione i biblioteket, där de sökte igenom en massa böcker på jakt efter bra förhäxningar, och sedan smög de sig in i tomma klassrum för att öva. Harry koncentrerade sig på Lamslagningsbesvärjelsen, som han aldrig förr hade använt. Problemet var att Ron och Hermione måste uppoffra sig för att han skulle kunna öva sig på den.
"Det var ganska underhållande", sade Harry och flinade.
"Ursäkta mig?" protesterade Ron och Hermione genast.
"Vad kan jag säga? Jag brås på min pappa och gudfar", svarade Harry oskyldigt och de som hörde brast ut i skratt.
"Dra inte in mig i det här, jag är oskyldig", skrattade Sirius.
"Åh, så nu kan han säga att han är oskyldig, inte när det spelar som störst roll och handlar om hans liv, å nej det är allt för svårt. När det däremot kommer till upptåg och skämt och dylikt så kan han genast säga det", muttrade Remus men han log ändå brett.
"Kan vi inte kidnappa mrs Norris?" föreslog Ron under måndagens lunchtimme, då han låg platt på rygg i besvärjelseklassrummet efter att för femte gången i rad ha blivit lamslagen och återuppväckt av Harry.
"KIDNAPPA MRS NORRIS!" skrek Filch och ett flertal elever ryckte till.
"Helsike, jag hade glömt att han var här inne", flämtade Dean som höll sig för bröstet.
"… hänga upp er i era stortår och skicka råttorna på er… piskas till ni kan se era ben… kokas i olja…"
"Glömt allting jag sa om att Harry skulle vara en skrämmande Mörkrets herre, be istället för att Filch aldrig blir en mörkrets herre", viskade Lee en aning nervöst.
"Det räcker Argus", avbröt Dumbledore i en dundrande ton. "Och måste jag påminna dig om att vi inte längre använder oss av kroppslig bestraffning bortsett från hushållsarbete? Vi på Hogwarts accepterar ingen typ av bestraffning som skadar eleverna."
"Vi kan väl lamslå henne några gånger. Eller du kunde kanske använda Dobby. Jag slår vad om att han skulle göra vad som helst för att hjälpa dig, Harry. Inte för att jag beklagar mig…", han reste sig försiktigt upp och gned sin rygg, "… men det gör ont i hela kroppen…"
"Hermione ville inte tillåta oss", sade Harry i en retsam ton.
"Det hade inte varit rätt!" protesterade Hermione.
"Han hade erbjudit sig som frivillig", påpekade Ron och skakade på huvudet.
"Ja, men det är bara för att du aldrig landar på kuddarna!" sade Hermione otåligt och stuvade om högen med kuddar som professor Flitwick hade lämnat i ett skåp och som de hade använt till Bortdrivningsbesvärjelsen. "Försök bara att falla baklänges!"
"När man väl är lamslagen är det inte så lätt att styra hur man faller, Hermione!" sade Ron ilsket. "Varför gör du inte själv ett försök?"
"Nej, jag tror faktiskt Harry har fått kläm på det nu", sade Hermione hastigt.
"Du ville bara inte bli lamslagen själv", fnös Harry.
"Nej det var underhållande att se Ron bli lamslagen", erkände Hermione med ett fåraktigt leende.
"Jag visste det", muttrade Ron.
"Och vi behöver inte bekymra oss om avväpning, för det besvärjelsen har han kunnat i evigheter….
"Tack Lockman", sade Harry innan han grimaserade.
"Det där var en mening du trodde att du inte skulle säga, antar jag?" skrattade Dean.
"Definitivt inte… vad hände ens med Lockman?"
"Vem bryr sig, var glad att vi slipper honom."
"Jag tycker att vi borde börja med några av förhäxningarna i kväll." Hon kastade en blick på listan som de hade gjort i biblioteket. "Den här ser bra ut", sade hon. "En Stoppförtrollning. Den borde få allt som försöker angripa dig, Harry, att hejda sig och stanna av. Vi börjar med den."
"Hur stor var den där listan?" frågade Tonks intresserat.
"Längre än vad som visade sig nödvändigt", sade Harry med en axelryckning.
"Var glad att den var så lång, vi kanske har chans att klara av försvar mot svartkonster i år tack vare det", muttrade Hermione bittert.
Skolklockan ringde. De stoppade hastigt tillbaka kuddarna i Flitwicks skåp och smek ut ur klassrummet.
"Vi ses till middagen!" sade Hermione och gav sig iväg till lektionen i talmagi, medan Harry och Ron styrde stegen mot Norrtornet och timmen i spådomskonst. Det gyllene solljuset strömmade i breda strimmor från de höga fönstren ner på golvet i korridoren. Himlen utanför var så klarblå att den såg ut som om den var emaljerad.
"Vilken vacker dag", sade Susan med ett leende.
"Lugnet före stormen", muttrade Harry.
"Måste du alltid vara så deprimerande?" frågade Bradley.
"Han har en anledning till det", snäste Ginny ilsket.
"Det kommer att vara kokhett i Trelawneys rum, hon släcker aldrig elden i spisen", sade Ron när de steg uppför trappan till silverstegen och takluckan. Och han hade rätt. Det svagt upplysta rummet var stekande hett. Doften från rökelsen i spisen var tyngre än någonsin. Harry kände sig alldeles yr i huvudet då han gick bort till ett av de gardintäckta fönstren.
"Snälla svimma inte", sade Dorea oroligt.
"Jag svimmade inte, men jag tror jag hade föredragit det", sade Harry med en grimas.
"Vad hände?"
"Ingenting farligt, men det ledde till ryktena om att Harry är galen", suckade Ron.
"Vi säger inte att han inte är det, men det är skillnad på galen och galen", tillade Dean retsamt och Harry himlade med ögonen.
Medan professor Trelawney var upptagen att lossa sin sjal från en lampa som den hade fastnat i, öppnade han fönstret på glänt. Sedan satte han sig tillrätta i en chintzfåtölj och lät den svala brisen leka över ansiktet. Det kändes härligt.
"Bra, se till att du kan få luft", mumlade mrs Weasley.
"Jag är inte säker på att det är en så bra idé… det kan leda till att han blir väldigt slö istället", påpekade Narcissa med rynkad panna.
"Kära vänner", sade professor Trelawney och slog sig ner i öronlappsfåtöljen mittemot klassen. Hon tittade på dem med sina besynnerligt förstorade ögon bakom brillorna. "Vi är nästan färdiga med genomgången av planeternas rörelser och förutsägelser, men i dag har vi ett utomordentligt tillfälle att undersöka Mars påverkningar, eftersom planeten just nu står i en högst intressant position. Om ni alla vill titta åt det här hållet, ska jag dämpa ljuset…" Hon viftade lätt med trollstaven, och lamporna slocknade. Nu var elden i spisen den enda ljuskällan. Professor Trelawney böjde sig ner och drog fram en miniatyrmodell av solsystemet, som stod under hennes stol. Modellen var inbyggd i en glaskupa. Det var ett vackert föremål - alla de glimmande månarna befann sig på sin rätta plats runt de nio planerna och den lysande solen. De hängde alla fritt i den tunna luften under glaset. Harry såg lugnt på medan professor Trelawney började berätta om den fascinerande vinkel som Mars bildade tillsammans med Neptunus.
"Spelade det ens någon roll?" frågade Hermione hånande.
"Oja, det har stor roll", sade Lavender allvarligt.
"Som på vilket sätt?"
"Det finns vissa plantor som bara kan plockas när planeterna står i en särskild position för att trolldrycker ska fungera, och det är därför otroligt viktigt att kunna veta vinklarna."
"Dessutom så spelar det ofta in i profetior och horoskop", instämde Parvati.
"För att inte tala om de gångerna de förmörkar varandra, något som ofta händer i samband med högtider."
Den tunga, parfymerade luften bedövade honom, men brisen från fönstret svalkade hans ansikte. Han kunde höra en insekt surra svagt någonstans bakom gardinen… hans ögonlock blev tunga…
"Och nu kommer drömmen", sade Alicia medan hon såg på hur Harry började sjunka ihop och somna.
"Vilken dröm?" frågade Oliver förvånat.
"Kapitlet heter drömmen, så uppenbarligen har Harry någon viktig dröm som spelar större roll sen eller något", suckade Alicia. "Lyssnade du inte?"
"Jag antar att jag tänkte på annat", sade Oliver med en axelryckning.
Han red på ryggen av en berguv och susade genom den klara blå luften mot ett gammal murgrönstäckt hus, som låg högt uppe på en kulle. De flög lägre och lägre medan Harry kände den sköna vinden blåsa mot ansiktet, och till sist nådde de fram till ett mörkt och sönderslaget fönster på övervåningen av huset. De flög in och fortsatte genom en dunkel gång fram till ett rum i bortersta änden, vidare genom dörren och in i ett mörkt rum med helt igenspikade fönster.
"Det här är en skum dröm", sade Julia med rynkad panna.
"Nej, en skum dröm är när du blir kidnappad av en psykopat och förd till ett hus där du får bo i källaren, men eftersom du är ensam så hämtar han en av dina kompisar som frivilligt följer med för att fly från sin systers pojkvän. Medan ni är där nere i källaren blir du kär i psykopaten och inleder ett förhållande med honom. Några dagar senare kommer en annan vän in i källaren fast besluten att rädda er, men hittar er fikandes och efter att ha förklarat situationen väljer hon också att flytta in i källaren där ni gömmer er för polisen som försöker rädda er från kidnapparen."
"Vad i helsike har du för drömmar Meredith?" frågade Julia misstroget och den andra flickan ryckte förstrött på axlarna.
"Kan vi bara få fortsätt läsa, vi vill gärna att Harry ska vakna igen", suckade Ginny som strök Harrys hår.
Harry hade klivit av berguven. Medan den flaxade runt i rummet stod han nu och tittade på en länstol som stod vänd med ryggen mot honom… Det var två mörka skepnader på golvet bredvid stolen… de rörde sig båda två…
"Det här känns bekant", sade Alisa med rynkad panna.
"Det finns en anledning till det", ropade Ron tillbaka till henne.
"Du behöver inte ropa, förtrollningen som tillåter oss höra alla fungerar fortfarande, ifall hon viskat hade du inte hört henne, men så länge alla pratar i normal ton så kan alla i salen höra den. Såvida de inte är distraherad av annat det vill säga", påpekade Hermione roat.
Den ena var en jättelik orm… den andra var en man, en kortvuxen, halvstatlig man med vattniga ögon och spetsig näsa… han låg och kved och snyftade framför spisen.
"Du har tur, Slingersvans", hördes en kall, skärande röst från djupet av stolen, på vars ryggstöd ugglan hade slagit sig ner. "Du kan verkligen tacka din smala lycka. Dina blunder har inte förstört allting. Han är död."
"Det är som din dröm i första kapitlet!" flämtade madam Pomfrey.
"Jag antar det, men Harry kom aldrig riktigt ihåg den drömmen ordentligt dock", påpekade Hermione.
"Kan vi ignorerar det och istället försöka fokusera på det faktum att någon är död? Jag menar jag var väl inte den enda som hörde det?" frågade Julia nervöst.
"Jag antar att de kan prata om Crouch", föreslog Padma.
Madam Bones rynkade på pannan.
"Vad är det?" muttrade Kingsley till henne
"Jag undrar bara om Pettigrew placerade Crouch under en Imperius, det skulle förklara en hel del", mumlade madam Bones tillbaka.
"Herre!" flämtade mannen på golvet. "Herre, jag är… jag är så glad… och ber så mycket om förlåtelse…"
"Nagini", sade den kalla rösten, "du har mindre tur. När allt kommer omkring får du inte sätta gifttänderna i Slingersvans som jag hade tänkt ge dig att äta, men strunt i det… vi har ju fortfarande Harry Potter kvar…"
Sirius såg rasande på boken. "Du skulle bara våga. Försök och jag kommer förvandlas till den mördare alla tror att jag är", väste han med gift drypandes från varje ord.
"Ganska säker på att du skulle räknas som en hjälte ifall du gör dig av med Voldemort", sade Tonks fundersamt. "Det är självklart inte poängen och säg bara till ifall du behöver hjälp jag har några idéer."
"Snälla…", stönade madam Bones. "Kontakta mig innan ni gör något så att det inte är alltför olagligt och jag faktiskt kan ge er tillåtelse till att göra något."
"Det… var inte vad jag hade förväntat mig som svar", sade Tonks och blinkade chockat.
Ormen väste. Harry kunde se den spelande tungan. "Och nu, Slingersvans", fortsatte den kalla rösten, "behövs det kanske ännu en liten påminnelse om att jag inte kommer att tolerera flera missgrepp från din sida…"
"Herre… nej… jag bönfaller dig…" Spetsen på en trollstav dök upp ur stolens djup. Den pekade på Slingersvans.
"Crucio", sade den kalla rösten. Slingersvans skrek, skrek som om det brann i varenda nerv i hans kropp,
Sirius och Remus ryckte till, osäkra på vad de skulle känna vid att höra att Pettigrew blev torterad.
Å ena sidan så förtjänade han det för allting han hade gjort, men det plågade dem ändå att höra det. Trots allt hade de delat sovsal i sju år, varit bästa vänner och det var svårt att föreställa sig Pettigrew bli torterad med Crucio-förbannelsen utan att tänka på honom som den person de känt i skolan.
och medan skriken fyllde Harrys öron började ärret i pannan svida och göra ont. Han skrek också… Voldemort skulle höra honom, han skulle upptäcka att Harry var där…
"Jag tvivlar att han är medveten om hans närvaro, de är bara i en dröm…" började mr Weasley att säga innan han blev avbruten av ett skrik från Harry.
"Harry! Harry!"
Harry slog upp ögonen.
Harry slog upp ögonen och hans händer började gnugga ärret som sved.
"Är du okej, Harry?" frågade Ginny oroligt.
"Jag mår bra, ärret svider bara men det är inte så farligt. Oroa er inte över mig."
"Vi kommer alltid oroa oss Harry", avbröt Ginny och Harry log svagt.
Han låg på golvet i professor Trelawneys rum med händerna över ansiktet. Det sved fortfarande så intensivt i ärret att hans ögon tårades. Smärtan var verklig. Hela klassen stod runt omkring, och Ron låg på knä bredvid honom med ett förfärat ansiktsuttryck.
"Det var så skrämmande, det var som om du hade någon muskelattack… du kunde inte sluta skaka", sade Ron med en rysning.
"Våga inte be om ursäkt", fräste Hermione när hon såg hur Harry öppnade munnen.
"Hur är det med dig? Mår du inte bra?"
"Naturligtvis inte!" sade professor Trelawney, som såg mycket upphetsad ut. Hennes enorma ögon stirrade ner på Harry. "Vad var det, Potter? Ett varsel? En uppenbarelse? Vad såg du?"
"Sibylla, Potter vill knappast prata med dig om sånt efter det där!" fräste McGonagall.
"Han behövde hjälp att tyda drömmen", protesterade Trelawney.
"Du kan inte tyda drömmen…" McGonagall tvekade och avslutade inte meningen, mer än väl medveten om att Umbridge intresserat lyssnade på konversationen och bara väntade på en ursäkt för att göra sig av med Trelawney, och McGonagall kund inte göra det mot sin kollega "… så snart efter händelsen. Mr Potter var i bräckligt tillstånd och behövde lugnas ner, inte tänka mer på det i just det ögonblicket.
"Jag… kanske har du rätt", svarade Trelawney en aning tveksamt. "Kanske han behövde sina vänner mer än ögats förklaringar…"
Umbridge sjönk besviket ihop, i ett kort ögonblick hade hon trott att McGonagall skulle kunna ge henne en anledning till att göra sig av med Trelawney. Det hade varit en perfekt ursäkt, ifall vice rektorn, och hon hatade att tänka på den andra häxan i en sådan hög position, själv framför hundratals vittnen hävdade att professorn i spådomskonst inte hade de krafter som krävdes så skulle det vara enkelt att göra sig av med Trelawney.
"Ingenting", ljög Harry och satte sig upp. Han kunde känna att han darrade och kunde inte låta bli att se sig om i skuggorna bakom sig, Voldemorts röst hade låtit så nära…
"Du förde handen till ditt ärr!" sade professor Trelawney. "Du rullade runt på golvet och höll handen mot ärret! Tala om vad det var, Potter, för jag har erfarenhet av såna här saker!" Harry såg upp på henne.
"Jag tror jag måste gå upp till sjukhusflygeln", sade han. "Jag har en hemskt huvudvärk."
"Det är en bra ursäkt", sade Oliver.
"Jag hade huvudvärk", erkände Harry.
"Jag vet, jag kunde se det", viskade Ron till Harry som log mot sin vän.
"Lille vän, du blev utan tvivel påverkad av de extra starka klärvoajanta vibrationerna här i mitt rum!" sade professor Trelawney. "Om du går din väg nu, kan du gå miste om möjligheten att skåda längre in än du nånsin har…"
"Jag är nästan helt säker på att det där var en annan typ av vision", sade Narcissa.
"Jag vill inte skåda nånting annat än ett botemedel mot huvudvärk", sade Harry. Han reste sig upp. De andra eleverna backade undan. De såg förskrämda ut. "Vi ses senare", mumlade Harry till Ron.
"Klart vi var förskräckta, det såg ut som om du blev torterad. Vi visste inte vad vi skulle kunna göra för att hjälpa dig", sade Neville.
"Tack Nev", Harry log. "Jag antar att jag på sätt och vis blev… du vet… men det var okej, det var inte så farligt."
"Inte så farligt?" protesterade Neville misstroget. "Det måste ha varit det värsta du varit med om… tja efter basiliskgiftet antar jag."
"Ja… precis", svarade Harry mjukt, hans tankar på kyrkogården och tortyrförbannelsen han blivit placerad under.
Han tog sin skolväska och gick fram till luckan utan att låtsas om professor Trelawney, som såg oerhört besviken ut, som om hon just hade blivit snuvad på sitt livs föreställning. Men när Harry hade klättrat nerför stegen gav han sig inte i väg till sjukhusflygeln. Han hade inte den minsta tanke på att gå dit, utan skulle istället göra precis vad Sirius hade sagt åt honom att göra om ärret började bränna igen: han skulle bege sig raka vägen till Dumbledores kontor.
"Bra, han kommer förhoppningsvis veta vad som ska göras", sade Sirius.
"Inte bra", snäste madam Pomfrey upprört. "Han borde ha kommit till mig omedelbart."
"Och du skulle göra vad?" frågade Sirius med ett höjt ögonbryn.
"Det kan jag inte säga, jag hade varit tvungen att undersöka honom, men det minsta jag kunde ha gjort var att ge honom en trolldryck för att ta bort huvudvärken."
"Utmana aldrig madam Pomfrey när det kommer till kroppen", fnös Remus.
"Åh, det säger allt du nu, men jag har alltför många minnen av att du själv gjorde det i in ungdom", muttrade madam Pomfrey.
Han marscherade raskt genom korridorerna och tänkte på vad han hade sett i sin dröm… Den hade varit lika levande och tydlig som den dröm han hade väckts av på Privet Drive.
"De där drömmarna är både oroväckande och informerande", sade madam Bones.
"Men utgör ingen fara för någon annan", avbröt Sirius bestämt.
"Så klart, jag menade inget illa med mina ord", sade madam Bones snabbt och ärligt. "Det var bara en notering från mitt sinne."
Han gick igenom detaljerna i minnet för att vara säker på att komma ihåg dem… han hade hört Voldemort anklaga Slingersvans för att ha begått en blunder, men ugglan hade kommit med goda nyheter, för misstaget hade rättats till, och någon var död…
"Jag antar att det konfirmerar att mr Crouch verkligen är död", sade Fay med lätt rynkad panna.
"Det behöver inte betyda det, det kan ha handlat om någon annan", påpekade Astoria.
"Nej, det blir för komplicerat, kan vi inte bara för en gångs skull hålla oss till det lättaste alternativet?" frågade Fay uppgivet.
och därför skulle Slingersvans inte behöva bli uppäten av ormen… Det var i stället han, Harry, som skulle bli ormföda…
"Över min grav", fräste Sirius.
"Inte över hans grav", avbröt Harry snabbt och när han såg blickarna han fick ryckte han på axlarna, något Hedwig hoade missnöjt över, och sade: "Jag tar inga risker, ödet älskar att göra mig till dens bitch."
"Jag skyller det här på er, Harry var så väluppfostrad innan", sade mrs Weasley med rynkad panna medan hon blängde på sina tre yngsta söner.
"Vi hjälpte honom bara att nå sin fulla potential", sade George skämtsamt.
Harry var så uppslukad av sina tankar att han gick förbi den grinande stenfiguren som bevakade ingången till Dumbledores kontor. Han blinkade till, såg sig omkring och upptäckte att han hade gått för långt. Han gick några steg tillbaka och stannade framför stenfiguren. Först då kom han att tänka på att han inte kunde lösenordet.
"Citronsorbet?" försökte han trevande. Stenfiguren rörde sig inte ur fläcken. "Okej", sade Harry och stirrade på den.
"Du visste redan att det lösenordet inte fungerade", sade Tracy misstroget.
"Det var värt att prova", sade Harry med en axelryckning.
"Päronkaramell. Öh… laktritsstav. Surrande smaskbin. Doktor Dregels bästa bubbelgum. Bertie Botts bönor i alla smaker… Å, nej, dem gillar han visst inte, va? Äsch öppna nu!" sade han ilsket.
"Trodde du verkligen att det skulle hjälpa att rabbla upp godis?" frågade Daphne misstroget.
"Det är Dumbledore, det kändes logiskt."
"Det är löjligt och meningslöst", fnös Daphne.
"Jag måste faktiskt tala med honom, det är viktigt!" Stenfiguren förblev orörlig. Harry sparkade på den med en jätteöm stortå som enda resultat. "Chokladgroda!" skrek han ursinnigt och hoppade på ett ben. "Sockerstång! Kackerlacksbönor!"
"Det är bara att ge upp, det kommer aldrig att fungera", skrattade Daphne.
"Hon har rätt, det är inget som säger att det ens är ett godisnamn som är lösenordet", påpekade Tracy.
Stenfiguren vaknade till liv och hoppade åt sidan. Harry bara gapade. "Kackerlacksbönor!" utbrast han häpen. "Jag skojade bara…"
"Det fungerade åtminstone", sade Remus med ett leende.
"Du måste skämta", muttrade Daphne misstroget.
Han skyndade in genom öppningen i muren och klev upp på foten av en spiraltrappa, som långsamt rörde sig uppåt medan muren åter slöts bakom honom. Trappan förde honom till en polerad ekdörr med en portklapp av mässing. Han kunde höra röster inifrån kontoret. Han hoppades av den snurrade trappan, tvekade lite och lyssnade vid dörren.
"Toppen, vi kan få veta mer hemlig information", sade Gabriel lyckligt.
"Det var ingen hemlig information, bara idioter som uttryckte sina fördomsfulla åsikter", muttrade Harry äcklat.
"Dumbledore, jag är rädd att jag inte kan se nåt samband, inte på minsta vis!" Det var Trolldomsministern, Cornelius Fudge, som talade. "Ludo säger att Bertha är känd för sin förmåga att komma vilse. Jag håller med om att vi borde ha funnit henne vid de här laget, men vi har i alla fall inga bevis på att det skulle vara nåt skumt med i spelet,
"Vad sägs som allt som har hänt? Dödsätarna och märket under quidditchfinalen, hela turneringen", frågade Remus misstroget
"Det verkade vara separata händelse, det fanns inget som band dem samman", sade Fudge, som varit ovanligt tyst, nervöst. "Det fanns ingen anledning att tro att de hängde ihop."
"Vår minister är en idiot", stönade mr Weasley med huvudet i händerna.
"Arthur, var tyst, han kan höra dig", väste mrs Weasley oroligt.
Dumbledore, inga bevis över huvud taget. Att tro att hennes försvinnande skulle ha nåt samband med Barty Crouchs är helt befängt!"
"Och vad tror ni har hänt med Barty Crouch då, herr minister?" hördes Moodys skrovliga röst.
"Du vet mycket väl vad som hände med honom", muttrade Harry ilsket.
"Och om du fortsätter prata så där kommer alla lista ut sanningen, något jag trodde vi kom överens alla skulle göra i takt med boken", viskade Hermione tillbaka förmanande.
"Jag kan se två möjligheter, Alastor", sade Fudge. "Antingen har Crouch till sist brutit ihop totalt… det vore högst troligt med tanke på hans personliga tragedi, vilket ni säkert håller med om. Han kan ha förlorat förståndet och vandrat iväg nånstans…"
"Eller så är han död", sade Ginny påpekande.
"Det var den andra möjligheten han kunde se, och han visste såklart vem som gjort det", muttrade Harry och himlade med ögonen.
"I så fall måste han ha vandrat kolossalt snabbt, Cornelius", sade Dumbledore lugnt.
"Eller också… tja…" Fudge lät besvärad. "Nå, jag vill vänta med att uttala mig tills jag har sett stället där han hittades, men du säger själv att det var i närheten av Beauxbatonsvagnen, eller hur? Dumbledore, vet du vad den där kvinnan är för en?"
"'An anklagade madam Maxime? 'yr ynderstår dy dig att göra det? 'On skylle aldrig göra något sådant!" fräste Fleur ilsket.
"Lyssna nu här, flicka lilla…"
"Kalla mig inte det!" väste Fleur som nu stod upp. "Jag 'atar män som dy. Tror ni kan agera som ni vill, behandlar oss som mindre värt. Som smyts ynder era skor! Vi 'ar också känslor, vet dy väl? Bara för vi 'ar blod av andra är vi inte själlösa!"
"Du kan skälla ut honom senare, smultron, han kommer få vad han förtjänar", viskade Bill lugnande och drog ner Fleur i sitt knä, placerade armarna om henne och strök hennes armar i ett försök att lugna ner henne.
"Bra för dig att stå upp för er", sade Tonks flinade. "Säg bara till ifall du behöver hjälp av något slag, jag hjälper dig gladeligen."
"Merci, Tonks."
"Jag anser att hon är en ytterst kompetent rektor - och dessutom dansar hon utmärkt", sade Dumbledore stillsamt.
"Herregud, bara för att hon inte är en fullblodig människa betyder det inte… urgh!" sade Hermione och skakade ilsket på huvudet.
"Vill bara påpeka att han ansåg det nödvändigt att nämna att hon dansar bra", sade Lee skrattandes.
"Seså, Dumbledore, nu får du väl ge dig!" sade Fudge ilsket. "Tror du inte att du är lite extra välvilligt inställd till henne på grund av Hagrid? Det är inte alla av den sorten som är lika harmlösa… om man nu över huvud taget kan kalla Hagrid harmlös, så besatt av alla slags monster som han är."
"Ingen har dött och Malfoy blev varnad för vad Hippogriffen kunde göra", sade Ron i en hög röst.
"Är vi tillbaka till den här diskussionen igen", stönade Zabini.
"Jag är frestad att ropa ut att Weasley har rätt bara för att få stopp på det, att höra det börjar bli tröttsamt", suckade Malfoy irriterat.
"De skulle aldrig låta dig glömma det och så kan vi inte ha det", fnös Zabini roat. "Låt oss be för att det inte kommer upp igen."
"Åh det kommer komma upp igen, eller har du glömt rosa paddan?"
"Påminn mig inte, jag hoppas verkligen att Potter lyckas driva henne ut ur slottet", muttrade Zabini och Malfoy nickade instämmande.
"Cornelius, jag misstänker inte madame Maxime mer än Hagrid", sade Dumbledore, fortfarande lika lugnt. "Jag tror att det kanske är du som är fördomsfull."
"För att han är det", muttrade Malfoy.
"Du vet, det förvånar mig fortfarande att du egentligen inte har något emot det, trots dina ord om dem", sade Parkinson som valde att blanda sig i.
"Mamma lärde mig det innan pappa fick chansen, men jag måste fortfarande hålla upp en charad när det kommer till halvraser."
"Du kanske borde tänka över dina värderingar, Malfoy. Ifall du kan acceptera halvraser bör du kunna acceptera halvblod och mugglarfödda", sade Alisa strängt och Malfoy rynkade på pannan.
"Kan vi avsluta den här diskussionen?" brummade Moody.
"Jaj, ja, kom, så går vi ner och ser oss omkring utomhus", sade Cornelius otåligt.
"Nej, det var inte det jag menade", sade Moody. "Det är bara det att Potter väntar på att få tala med dig, Dumbledore. Han står alldeles utanför dörren."
"Regel nummer ett för trubbelmakare, åk aldrig fast", sade George samtidigt som Marcus Belby smällde ihop boken, lättad över att äntligen vara klar med kapitlet.
"Kommer från de som har en låda full med noteringar om deras upptåg", fnös Percy.
"Marodörerna hade mer, dessutom är det en helt annan sak", sade Fred.
"Exakt, vi tog äran för upptåg, men att åka fast när man tjuvlyssnar är inte bra… inte alls bra."