Kapitel 36- Allt blir bra

Något glittrade till ovanför Quirinus. Han funderade om det var solen. Det lyste så starkt. Han blinkade till och blev alldeles förvånad. Framför honom stod Dumbledore och log vänligt.

"Trevligt att se dig", sa han vänligt.

Quirinus mindes plötsligt vad som hade hänt. Han satte sig tvärt upp, trots att huvudet och kroppen värkte lite, och utbrast:

"Professorn! Det är Sandelton som försöker skrämma iväg alla elever som är mugglarfödda! Sir! Vi måste stoppa honom!"

"Lugna dig", sa Dumbledore. "Sandelton kan inte göra någon illa."

"Men var är han då?" frågade Quirinus förvånat.

"Han ska vara på ett förhör ikväll", svarade Dumbledore lugnt och satte sig ner på en stol.

Quirinus bet sig i läppen, medan han såg sig omkring och upptäckte att han låg i sjukhusflygeln. Det hördes två röster, varav en som lät gråtfärdig, men sedan blev det knäpptyst.

"Hur länge har jag legat här" frågade Quirinus efter en liten stund.

"Fyra dagar", svarade Dumbledore. "Dina vänner kommer att bli mycket lättade", tillade han vänligt.

"Hur mår James, Lily, Sirius och Remus?" frågade Quirinus ängsligt. Han hade alldeles glömt bort dom.

"Dom mår bara bra, men dom har varit mycket oroliga, liksom mr Longbottom och miss Roberts", svarade Dumbledore.

Det blev tyst en stund. Sedan sa Quirinus:

"Vad hände egentligen? Jag menar, när vi var på den där puben, så försökte jag ropa på hjälp, men kvinnan som var där ute hörde inte..."

"Du förstår, Sandelton hade satt en formel som gjorde så att ingen kunde höra er ", sa Dumbledore. "Var inte orolig för bartendern, han mår bra", tillade han vänligt.

Quirinus drog en suck av lättnad. Men han var fortfarande fundersam.

"Vem var det som avväpnade Sandelton?" frågade han.

"Jag", sa Dumbledore. "Jag vaknade nämligen av att husalfen Pibby petade på mig och hon såg väldigt ängslig ut. När jag frågade vad som hade hänt, sa hon att hon hade sett hur du, Remus, James, Sirius och Lily hade fått känna på Benlåsningsbesvärjelsen. Jag åkte genast iväg till Trolldomsministeriet och berättade om situationen, och några i personalen ville mer än gärna hjälpa till. Vi letade genom hela Hogsmeade."

"Hogsmeade?" undrade Quirinus.

"Ja, byn heter så", förklarade Dumbledore vänligt. "Vi trodde ett tag att vi inte skulle hitta er, när jag fick syn på James. Han, Lily, Remus och Sirius förklarade vad som hade hänt. Då var det enkelt för oss att transferera oss till puben."

Det blev tyst en stund. Några fåglar kvittrade utanför fönstret.

"Vad hände med Vol… förlåt… jag menar Ni-vet-vem?" frågade Quirinus.

"Det är bättre att du kallar honom Voldemort, Quirinus. Jag tycker att det är väldigt förvirrande annars. Om man är rädd för att säga hans namn, blir han bara otäckare."

"Ja, sir. Men vad hände?" frågade Quirinus.

"Jag har ingen aning", sa Dumbledore och sköt upp glasögonen. "Han försvann väldigt fort. Men han är väldigt envis, så han kan dyka upp. Men inte alltför snart", tillade han.

Quirinus suckade.

"Det är en sak till som jag undrar över.

"Låt höra", sa Dumbledore vänligt.

"Professor Marrigburn hatar mig, just bara för att hon hatade moster Lucy. Hur kunde hon veta att vi var släkt?" frågade Quirinus.

"Din moster var mycket godhjärtad och intelligent, och professor Marrigburn kände på sig att du är likadan. En dag gjorde Lucy något, som gjorde Marrigburn förödmjukad."

"Vad då?"

"Hon räddade henne från att falla till marken från sin kvast."

"Va?" Quirinus kunde inte tro sina öron.

"Ja… vi är alla olika, även våra tankar. Professor Marrigburn ville verkligen inte stå i skuld till din moster, men hon har arbetat av den skulden, genom att försöka stoppa Sandelton", sa Dumbledore.

Quirinus stirrade ner på sina knän, förvånad över det han hade hört. Plötsligt bröts hans tankar av rösterna han hade hört tidigare.

"Jag tror det är bäst att han får komma in nu", sa Dumbledore. Han tittade på Quirinus och tillade vänligt: "Ja, det är din pappa jag pratar om. Han har varit så orolig för dig, han har kommit hit varje dag."

Då mindes Quirinus hur han hade hört en snyftning från personen som hade ruskat på honom och nu förstod han att det var hans pappa, som hade varit ledsen. Han kände hur det sved bakom ögonlocken. Det hördes steg och mr Quirrell dök upp. Han var kritvit i ansiktet och ögonen var runda av skräck.

"Pappa?" viskade Quirinus försiktigt.

"Åh, Quirinus! Jag har varit så ängslig!" viskade mr Quirrell och satte sig på sängkanten. "Du kunde ha dött!" tillade han och ögonen fylldes av tårar, vilket fick Quirinus att känna sig illa till mods.

"Snälla pappa, gråt inte!" bad han, trots att det sved bakom ögonlocken.

"Du kunde ha dött!" upprepade mr Quirrell förtvivlat och underläppen darrade.

Han slog armarna om Quirinus och båda två lät sig höra en kvävd snyftning. Quirinus lät tårarna rinna nerför kinderna. Allt som hade hänt i Hogsmeade kändes som en hemsk mardröm.

"Jag är så ledsen, pappa!" viskade Quirinus efter ett par minuter. "J-jag kan förstå att du är besviken på mig! Jag är inte tillräckligt modig, så jag passar inte i Gryffindor!" tillade han och svalde hårt. Han sneglade på Dumbledore, som log medlidsamt.

"Men snälla Quirinus! Vem har sagt det?" frågade mr Quirrell och kollade på Quirinus med ett förvånat ansiktsuttryck, medan tårarna rann nerför hans kinder.

Quirinus tvekade, innan han viskade:

"Sandelton." Det blev en spänd tystnad.

"Jag tror att ni två har en hel del saker att prata om", sa Dumbledore vänligt och reste sig upp.

"Det har vi", sa mr Quirrell.

Dumbledore log och gick sedan ut ur sjukhusflygeln. När dom hade blivit ensamma, tog Quirinus mod till sig och berättade vad som hade hänt den där kvällen. Han berättade även om händelsen i sjön efter påsklovet.

"… och när Sandelton talade om att du egentligen var besviken, tänkte jag faktiskt samma sak!" avslutade Quirinus och stirrade ner i golvet, medan han kände en gråtklump i halsen.

"Jag är inte alls besviken på dig!" sa mr Quirrell och höll Quirinus ansikte mellan sina händer. "Jag tycker att du har varit modig! Du försökte rädda Sharon, och du hjälpte även den där pojken Fowler och båda två är mugglarfödda! Så Sandelton har fel! Jag har ju själv sagt att jag är stolt för att du kom in i Ravenclaw. Du är unik! Det vet du!" tillade han.

Quirinus nickade, medan det sved bakom ögonlocken igen. Det blev tyst en stund.

"Jag märker att jag inte har varit riktigt ärlig mot dig", sa mr Quirrell och såg lite skamsen ut.

"Vad menar du?" frågade Quirinus förvånat.

"Jag har ju sagt att alla i min släkt har blivit placerade i Gryffindor. Men hatten hade inte tänkt placera mig i Gryffindor", förklarade mr Quirrell. "Den hade faktiskt tänkt placera mig i Ravenclaw."

Quirinus mindes plötsligt vad han hade sagt till Frank före påsklovet.

"Åh, pappa! Då är jag som du! Ibland i alla fall! " sa han och kände sig varm inombords.

"Ja, det är du. Du är modig, varmhjärtad och intelligent. Precis som jag… och Lucy", sa mr Quirrell och log för första gången på hela stunden. "När din mamma och jag gick sjätte året, såg vi när Marrigburn föll av sin kvast, och Lucy var verkligen modig när hon räddade henne", tillade han.

Quirinus kramade honom hårt och grät av lättnad, men han kände även att han saknade moster Lucy. Mr Quirrell strök honom försiktigt över håret. Efter en stund reste han sig upp och sa:

"Det är bäst att jag går nu. Jag måste meddela din mamma att du mår bra. Och du måste vila dig ett tag."

"Vad ska hända med Sandelton?" frågade Quirinus.

"Jag vet inte. Han försökte faktiskt döda dig, så han kommer att bli dömd för mordförsök och för att ha försökt skada mugglarfödda elever", sa mr Quirrell och bet sig i läppen.

Quirinus strök undan tårarna. Sedan frågade han:

"Kommer du tillbaka ikväll?" Han ville inte säga hej då så snabbt.

"Jag är ledsen, Quirinus, men jag måste infinna mig vid Sandeltons förhör. Det förstår du väl", sa mr Quirrell (Quirinus kände hur han blev lite besviken, men han nickade stumt). "Men i sommar ska du få komma hem, ett tag åtminstone. Frank kommer att förklara för dig", tillade han och log vänligt. Han gav Quirinus en kram innan han gick.

xxx

Följande dag kom Frank och Sharon på besök.

"Jag är verkligen glad över att se er", sa Quirinus och satte sig upp.

"Vi har varit så oroliga!" sa Sharon.

"Hela skolan pratar om det. James, Lily, Remus och Sirius har också förklarat", sa Frank. "Vad hände på den där puben egentligen?" tillade han.

Quirinus berättade om allt som hade hänt (utom om samtalet med Lily) och även om samtalet med Dumbledore och mr Quirrell. När han berättade vad Sandelton hade tänkt göra med honom, slog Sharon händerna för munnen och utstötte ett halvkvävt skrik.

"Det innebär att Mörkrets Herre är försvunnen", sa Frank när Quirinus hade avslutat sin berättelse. "Jag undrar var han gömmer sig."

"Jag vet inte", sa Quirinus och slog armarna om benen.

"En sak är då säker, och det är att du var modig!" sa Sharon med ett brett leende. Hon gav Quirinus en kram innan hon gick ut ur sjukhusflygeln. Det blev tyst en stund.

"Lily sa att hon hade pratat med dig innan allt hände", sa Frank.

Quirinus, som kände att han fortfarande rodnade efter Sharons kram, harklade sig och berättade om samtalet, som slutade i ett gräl.

"Jag sa ju att hon var kär i dig!" sa Frank triumferande.

"Jag hoppas hon kommer att förstå mig, nu när vi hjälpte varandra", sa Quirinus och suckade.

"Vi får hoppas det. Ja! Jag måste säga det innan jag glömmer bort det!" utbrast Frank. "Min mamma säger att du kan komma hem till oss under sommaren, när din faster och hennes söner kommer tänkte jag. Min pappa har pratat med din, och han tycker att det lät som en bra idé. Du slipper då bli retad", tillade han.

"Det låter ju toppen", sa Quirinus och log.

xxx

Efter en sista undersökning följande kväll, gick Quirinus ensam ner till stora salen för att vara med på avslutningsfesten. Utanför salen stötte han på Lily. Det såg ut som att hon hade väntat på honom. Hon såg ganska sammanbiten ut.

"Hej", sa Quirinus försiktigt.

"Hej", sa Lily och skrapade med foten i marken. Hon bet sig i läppen innan hon tillade: "Jag är ledsen för att jag var otrevlig mot dig. Jag har pratat med Frank och han sa att även om din morfar var trollkarl, så skulle du ändå inte ha fördomar mot mugglarfödda."

"Det var ju bra", mumlade Quirinus.

"Jag talade även om för James att jag hade tagit manteln när han inte såg det", sa Lily.

Quirinus tittade på henne.

"Vad sa han då?"

"Han blev inte ens sur", sa Lily och suckade av lättnad.

"Han är faktiskt hygglig", sa Quirinus och log. "Ge honom en chans!"

Lily log lite.

"Jodå. När det blir dags, men det blir inte än", sa hon. "Lova att du inte säger något till honom, om det jag sa till dig!"

"Jag lovar", sa Quirinus. "Men du måste lova mig att du inte ljuger för mig igen", tillade han.

Lily nickade och sedan gick dom in i salen.

xxx

Efter att ha fått veta sina betyg (Quirinus blev förvånad över att han hade fått högsta betyget i Försvar Mot Svartkonster. Han hade även fått högsta betyget i alla dom andra ämnena) var det dags att åka hem. Eleverna var betydligt mer avslappnade än innan examensproven.

Quirinus hade bara blivit besviken över att Marrigburn skulle stanna kvar på skolan, men man kunde inte få som man ville.

"Vi kommer aldrig att hitta någon kupé!" suckade Frank.

"Där finns en", sa Quirinus och skulle just kliva in, när han fick syn på Snape, som satt där med sina vänner.

"Vi går någon annanstans", muttrade Frank.

"Bra idé", mumlade Quirinus, som inte hade någon större lust att stöta på Snape. Just nu ville han ha en trevlig hemfärd.

Quirinus fick syn på en kupé, där en enda person satt.

"Det är den enda som finns", sa han och började gå dit.

Frank nickade och dom gick in. Quirinus kände att han blev förvånad när han såg flickan som han hade hjälpt innan påsklovet.

"Hej Frank!" sa hon och log strålande.

"Hej", sa Frank glatt och rodnade lite. Han vände sig till Quirinus och tillade: "Ja, det här är Alice. Vi pratade lite med varandra medan du låg på sjukhusflygeln! Och Alice, det här är Quirinus!"

"Trevligt att träffas", sa Quirinus och skakade hand med henne.

"Detsamma", sa Alice och log.

Frank satte sig bredvid henne. Quirinus log och satte sig mittemot dom, medan han strök Henry över vingen. Han såg på ett pergamentstycke som Sharon hade gett honom innan hon hade gått iväg med Sarah till en kupé. Det var hennes adress och Quirinus kände sig glad över att hon ville brevväxla med honom. Han suckade nöjt och kollade ut genom fönstret. Hogwarts försvann bakom bergen och det skulle dröja två månader innan han skulle få vara tillbaka, nog för att han hade saknat sin familj.

Det skulle även dröja två år innan han kunde bjuda ut Sharon, eftersom att det bara var elever från tredje årskursen och uppåt som fick besöka Hogsmeade. Kanske fler. Men han hade lovat sig själv att berätta sina känslor för Sharon, förr eller senare.

Huvudsaken är ju at vi kan brevväxla med varandra i sommar! Och nu i sommar slipper jag Mike, Nigel och Gary för första gången, tänkte Quirinus och log.

Han hade verkligen blivit glad över att Frank hade bjudit hem honom under sommaren. Han kom plötsligt att tänka på att Jill kunde komma tidigare än det var tänkt.

"Vad tänker du på?" frågade Frank plötsligt.

"Jag tänker på hur det kommer att bli i sommar. Jag tänkte, ifall mina kusiner skulle komma tidigare än vad det är tänkt", svarade Quirinus och kom att tänka på att omyndiga trollkarlar inte fick trolla utanför skolan.

"Vad menar du?" frågade Alice och Frank i kör.

"Jo, Mike, Gary och Nigel vet inte om att vi inte får trolla utanför skolan", sa Quirinus och log. "Jag ska ha väldigt roligt med dom ifall dom skulle komma tidigare."

Frank verkade förstå för han brast i skratt. Quirinus lutade sig tillbaka och kände sig gladare än han någonsin gjort tidigare.