Kapitel 35 - Haunted

Shadows linger only for my eyes

I see you, I feel you

Don't leave my side

It's not fair, just when I found my world

They took you, they broke you

They tore out your heart

I miss you, you hurt me

You left with a smile

Mistaking your sadness was hiding inside - Kelly Clarkson

Lily vaknade och sträckte ut sin arm mot platsen jämte henne, i hopp om att finna den varma manskroppen hon somnat jämte för några timmar sen.

Till hennes förvåning var allt hon kände kalla lakan och sömnigt slog hon upp ögonen.

Det var mörkt i rummet, men genom fönstret sken halvmånens ljus in och lyste upp den stora sängen.

"James?" mumlade hon, men fick inget svar. Tveksamt såg hon sig om i rummet och stödde sig på sin ena hand när hon satte sig upp och virade lakanet kring hennes nakna kropp.

Plötsligt kände hon hur hennes hand nuddade ett papper.

Hon tog trollspöet som låg i hennes ficka på golvet och tände ljusen i rummet. Hon virade lakanet tätare om henne och huttrade till i det kalla rummet.

Med darrande fingrar vecklade hon upp papperslappen och läste med andan i halsen vad som stod på det.

"Tagghorn,

Dumbledore ville prata med dig, han sa att det var viktigt.

Gå dit så fort du får det här, jag letar upp dig sen.

Tramptass"

Ett litet "vänd", stod skrivet längst ner på sidan med James spretiga handstil.

"Lily,

Jag hatar mig själv för att lämna dig här ensam, men jag ville inte väcka dig.

Hör av mig så fort jag har pratat med Dumbledore och Sirius.

Jag älskar dig,

James"

Hon slappnade av lite och släckte ljuset i rummet.

Hon lutade sig tillbaka på den mjuka madrassen och slöt ögonen. Hon kunde inte göra annat än att vänta, och tiden gick aldrig så långsamt som när hon var utan honom.

Hon försökte somna om igen, men det var svårt utan honom. Rummet var kallt och skrämmande. Hans stora fönster släppte in alldeles för mycket månljus och kastade skuggor längs väggarna som skrämde henne.

Till slut gav hon upp och i mörkret drog hon på sig en av hans stora tjocktröjor och ett par av hans kalsonger. Båda tröjan och kalsongerna hängde ner till hennes knän, men de luktade av honom och det fick henne att känna sig avsevärt tryggare.

Försiktigt tassade hon ner till uppehållsrummet och tände brasan med hjälp av trollspöet.

Till sin förvåning fick hon se en bekant hårtuss sticka fram bakom en av de stora fåtöljerna.

"James?" sa hon försiktigt och närmade sig honom.

Inget svar.

Oroligt gick hon fram och ställde sig framför fåtöljen.

Han sov djupt, glasögonen var på sned, håret rufsigt och hans huvud hade fallit ner på hans axel på ett mycket obekvämt sätt.

Han såg ut som han brukade, det enda som inte var likadant var att hans kinder bar spår av tårar.

De salta spåren vittnade om att någonting hemskt hade hänt och Lily kände sin pojkvän. På något sätt skulle han vända på det så att det var hans fel, han skulle älta det i tystnad och de djupa såren som redan märkt hans själ skulle rivas upp igen.

Såvida hon inte fick honom att öppna upp.

"James..." mumlade hon i hans öra och strök hans kind.

Han slog långsamt upp blodsprängda ögon och tittade sömnigt på henne.

Hon satt på huk framför honom, med armarna över hans knän och han rätade lite på sig.

"Vad har hänt?" sa hon tyst och han tittade in i väggen jämte dem.

"H-han..." sa han med hes röst och hon förstod omedelbart att han pratade om sin pappa "Han är död."

Hon spärrade upp ögonen och tysta tårar föll nerför hans kinder igen.

Långsamt kröp hon upp i hans famn och han begravde sitt ansikte i hennes bröst och grät häftigt.

Hela hans kropp skakade av sorg och ångest, men Lily höll bara hårt om honom tills han lugnat sig såpass att han kunde prata igen.

"Vad hände?" frågade hon försiktigt. Han torkade sina kinder med baksidan av sin hand.

"Dumbledore kallade mig till sitt kontor, jag gick dit och han sa åt mig att sätta mig ner. Sedan berättade han att han visste vad som hänt på jullovet. Vad han gjort mot mig. Han sa att han visste att jag besökt st. Mungos och Alcott."

Han blinkade bort flera tårar som hotade att rinna över igen och Lily strök honom lugnande över huvudet.

"Hur kunde han veta det?"

"Han sa att mamma hade kontaktat honom för ett tag sedan, och berättat. Jag vet inte varför..." Han avbröt sig och tog tag i hennes hand. Han kramade den hårt, som för att finna lite av hennes styrka och föra över den till sig själv.

"Jag fattade fortfarande inte vart han ville komma. Det var så fruktansvärt... pinsamt. Sedan harklade han sig och bara sa det. Att han hade dött."

Tårarna hade slutat rinna nu och den hjälplösa blicken han haft innan hade ersatts av ilska.

"Vad dog han av?" frågade hon försiktigt, mjukt. Hon hatade när hans ögon brann på det viset.

Han skrattade till. Ett rått, elakt skratt som var så fullt av ironi att hon nästan började gråta själv. Aldrig att hon hade hört honom på det här sättet innan.

"Alkoholförgiftning. Hans lever klarade inte det längre och han dog i en smutsig gränd i Wales."

"Hur känns det?" frågade hon och strök honom över kinden.

Han reste ragg omedelbart. Hon kunde riktigt känna hur han byggde upp en osynlig vägg mellan dem. Värmen från hans kropp kändes inte lika påtaglig längre.

"Vad tror du själv?" fräste han argt och hon kunde inte låta bli att rodna trots att hon visste att hon inte gjort något fel.

"Hur skulle du själv känna? Om du fick reda på att din pappa precis hade dött?"

Något brast inom henne vid den kommentaren.

"Jag vet inte, James! Jag kände aldrig min pappa! När jag fick reda på att han var död ryckte jag mest bara på axlarna! Det var sen, under den tiden du aldrig lämnade mig ifred och fick mig att känna mig utanför som alla de känslorna kom till mig. Det enda jag minns var att jag kände mig ensam och att ingen förstod! Men jag förstår dig nu, James! Så om du bara ville prata med mig, istället för att snäsa av mig, så kanske jag kan hjälpa dig, okej?"

Han tittade ner i golvet och en rodnad uppenbarade sig på hans kinder.

"Förlåt... Förlåt, jag vet. Jag vet att du bara vill hjälpa. Det var inte meningen att vara otrevlig..."

Han tittade upp på henne och gav henne ett snett leende.

"Inte ens när jag är som mest sårbar tvekar du ifrån att sätta mig på plats."

Nu var det hennes tur att rodna och hon öppnade munnen för att försvara sig, men han hann före.

"Nej, du missförstår mig. Jag tycker om det. Det är bra att du inte tar skit från någon, speciellt mig. Det är nästan som om saker inte har förändrats då. Om du förstår vad jag menar."

Hon log svagt och han drog henne närmre för att kyssa henne.

Det började långsamt och kärleksfullt men övergick snart till något helt annat.

Vart han ville att det skulle leda var plötsligt skrämmande uppenbart.

"James..." hon bröt sig fri från honom och försökte få ordning på sina tankar igen. "Är det verkligen rätt tillfälle att -"

Han avbröt henne med ännu en intensiv kyss.

"Snälla... Jag behöver det här... Jag måste få glömma..." sa han tyst och när han kysste henne igen gav hon upp.

Hon hade inte hjärta att förneka honom när han var på det viset.

När de sedan låg tätt ihop på hans säng grät han i hennes hår.

Hon vaknade ensam igen.

Hans arm låg inte tryggt runt hennes midja som den brukade. Hon frös utan honom vid sin sida.

Hon såg sig om i rummet och fick syn på honom i fönstret.

Försiktigt virade hon täcket omkring sig och gick bort till honom.

"Hur är det?" frågade hon och han tittade förvånat på henne.

"Väckte jag dig?" frågade han mjukt, nästan skamfullt.

"Nej... Du vet att jag inte kan sova utan dig jämte mig."

Han log svagt.

"Jag -" han stannade upp och tittade ner på sina händer. "Förlåt. Förlåt för att jag fick dig att göra något du inte ville."

"Det gör inget." försäkrade hon honom och la en hand på hans nakna axel.

"Kände du dig också så här vilsen?" sa han plötsligt, hans nötbruna ögon fastnade i hennes, drog in henne, fick henne nästan att drunkna i intensiteten.

"Hur menar du?"

"Som om du inte visste vem du var längre?"

"Jag visste inte vem jag var då heller. Nu vet jag. Nu kan jag leva med det."

"Det är bara..." han avbröt sig och letade efter rätt ord. "Jag har önskat så länge, så fruktansvärt många gånger att han skulle vara ute ur mitt liv. Jag har velat se honom död mer gånger än inte. Jag brukade önska varje kväll att nästa lov skulle han ha flyttat, eller fått någon sorts sjukdom så att han inte skulle vara där längre... Att det bara skulle vara jag och mamma. Fria."

Han drog ett djupt, skakigt andetag.

"Nu är det verklighet. Men det komplicerar allting så mycket. Mamma är borta och jag ångrar mig. Jag ångrar att jag tänkte så om honom. Jag ångrar att jag inte gjorde något åt det. Om jag bara hade berättat för någon, berättat för Dumbledore vad som hände, så hade jag kanske kunnat rädda oss. Men jag var för feg... Jag vet inte vem jag är nu. Jag vet inte hur jag ska undvika att bli som honom längre."

Hon böjde sig fram och kysste honom mjukt.

"Det finns många saker jag har tänkt och tyckt om dig, men feg har aldrig varit en av de sakerna. Att du behövde bära på det... Att du orkade med det, det gör dig stark och modig. Du är inte feg och du är inte svag."

Han öppnade sina armar och hon kröp upp jämte honom.

"Minns du den där underbara personen du är när du är tillsammans med mig?"

Han log.

"Du har alltid fått ut det bästa ur mig."

"Den personen har inte försvunnit. Tänk inte på det som om du är ensam och vilsen, tänk på det som om du har en ny chans. Du kan välja att vara precis vem du vill. Du kan antingen vara bitter och sur och ångra allt du har gjort, eller så kan du gå vidare, vara lycklig och acceptera att dåliga saker händer, men att man måste gå vidare."

"Har jag någonsin sagt till dig att du läser alldeles, alldeles för mycket böcker?"

"Nästan varje dag."

"Jag tror ändå inte att jag säger det ofta nog." flinade han.

"Så vad säger du? Ska vi sova lite?" mumlade hon mot hans bröstkorg.

Han nickade och lät henne leda honom mot sängen.

Hon hade nästan somnat, och han måste ha trott att hon gjort det, för han började prata med henne.

"Förlåt för att jag är så jobbig ibland." hans tonfall var tydligt, trots att han viskade, och det vittnade om hur mycket han ångrade sitt beteende. "Förlåt för att jag tvingade dig till att..." han drog ett djupt andetag och verkade inte kunna avsluta meningen. "Förlåt. Det var inte rätt av mig, jag ville bara glömma, men att använda dig, det, som distraktion var avskyvärt. Speciellt när vi precis... för första gången."

Hon låg med ryggen tryckt mot hans mage och han hand började stryka henne över håret.

"Jag förtjänar inte dig. Jag är inte bra för dig. Ändå stannar du, och ibland förstår jag verkligen inte varför. Du borde inte ha låtit mig ta din oskuld. Du borde inte ha gett mig en chans från första början, det spelar ingen roll hur mycket jag ville att du skulle göra det. Jag är så rädd för att jag ska såra dig."

Han kysste hennes axel och hon fick anstränga sig för att ligga helt stilla och andas normalt.

"Jag borde inte vara så självisk. Jag borde låta dig gå, men jag vill inte. Jag vill ha dig för mig själv i all framtid."

Han sa inget på ett långt tag och Lily var säker på att han somnat när han började igen.

"Och jag vet att jag gör dig lycklig. Jag vet att du menar det när du säger att du älskar mig. Men jag är så rädd för att jag ska bli som han. Jag är så rädd att det där mörka i mig som kommer fram ibland inte ska försvinna när du kysser mig. Och det jag gjorde... Tänk om det är så det börjar..." mumlade han och hennes hjärta höll på att brista.

Hur kunde hon någonsin visa att han betydde mer än något annat i hela världen?

Hon skulle just vända på sig och berätta för honom att hon verkligen inte tvivlade på honom och att han var allt för henne när hon märkte att hans hand låg stilla och att hans andetag var tunga och regelbundna mot hennes hud.

Hon somnade till rytmen av hans hjärtslag och fann tröst i att hennes slog i samma takt.

Måndags lektionerna var alltid de värsta enligt Lily. Det var den enda dagen hon bara hade en lektion med James.

Först hade hon dubbeltimme i spådomskonst, sedan lunch, därefter en lång håltimme och till slut runskrift tillsammans med James.

Men när hon kom till lektionen i slutet av dagen såg hon inte honom någonstans.

Han hade inte ätit lunch med henne heller, men det var inte så ovanligt. På måndagar brukade han skippa lunchen och istället äta med Marodörerna nere i köket. Hon hade ätit med sina vänner, och hitintills hade det varit en helt vanlig måndag.

Hon satte sig ner vid deras vanliga bord och hoppades att han skulle komma snart.

Bara någon minut innan lektionen skulle börja kände hon en hand på sin axel och hon log lyckligt.

Men till hennes förvåning var det inte alls James som stod framför henne, utan Paul Forman.

Han log svagt och la huvudet på sned.

"Kan jag sitta här?" frågade han och hon tittade sig omkring i klassrummet.

Det var bara ledigt jämte henne och hon visste inte vad hon skulle göra.

"Eh, jag håller den platsen." sa hon och tittade mot dörren i hopp om att dörren skulle öppnas och att James skulle komma inrusandes.

Men när läraren kom in och James fortfarande inte kommit ryckte hon på axlarna mot Paul.

"Men det verkar inte som om han kommer att komma på den här lektionen, så du kan sätta dig ner." log hon och Paul såg lättad ut.

Det var heller inte helt ovanligt att James skippade lektioner, men hon var orolig ändå. Hon var rädd att det hade hänt honom något, eller att Dumbledore hade fler dåliga nyheter.

De fick sina uppgifter och Lily fann att Paul var duktig på runskrift, han hade dessutom förmågan att göra det roligare.

När bara tio minuter gått på lektionen hade han redan fått henne att skratta så mycket att tårarna rullade nerför hennes kinder.

Hon tog tag i hans axel som stöd och kippade efter andan när dörren öppnades.

Hon vände sig mot ljudet och fick till sin förvåning se James stå där.

"James!" fick hon fram medan hon torkade tårarna. "Var har du varit?" sa hon.

Han stirrade bara tillbaka på henne och sedan tittade han på Paul, och handen hon höll på hans axel.

Utan ett ord vände han sig om och gick därifrån.

"Ursäkta mig, professorn." sa hon snabbt och utan att vänta på svar sprang hon efter honom.

"James!" ropade hon mot hans ryggtavla.

"James! Stanna!" försökte hon men han saktade inte ner eller vände sig om.

Ursinnig sprang hon ifatt honom. Hur hade han mage att behandla henne såhär?

Hon tog tag i hans arm och han snurrade runt.

"Vad är det med dig?" krävde hon att få veta och han tittade kallt ner på henne.

"Fråga Forman, han och du verkar ganska nära."

"Är du galen? Först kommer du inte i tid till när vi ska mötas, eller när lektionen börjar! Det fanns inga andra lediga platser och han behövde någonstans att sitta! Sen när blev du såhär svartsjuk?" sa hon upprört, men han tittade bara kallt på henne.

"Har du ens någon rätt att bli upprörd? Hur mycket bråkade inte vi när jag blev svartsjuk för att du satt och flirtade med en tjej? Gäller det bara dig? Får bara du prata med människor av det motsatta könet?"

"Det är skillnad." sa han argt och hon stirrade honom i ögonen.

"Hur?"

"För att du aldrig har betett dig som en slampa innan!"

Hans ord träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

"Din arroganta jävla skitstövel." sa hon och örfilade honom.

Han var oförberedd på slaget och hans huvud svängde våldsamt från den ena sidan till den andra.

Hon höjde handen igen men hans reflexer var snabbare än hennes. Han tog tag i hennes arm, hårt, och hon flämtade till av smärta.

"Våga aldrig göra så mot mig igen." sa han argt och hans ögon etsade sig fast i henne med en våldsam eld.

"James, släpp." flämtade hon, men han verkade inte höra henne.

"Snälla," vädjade hon "du gör mig illa."

Han släppte henne plötsligt och drog åt sig handen som om han hade bränt sig.

Hans ögon spärrades upp av fasa och han tittade ner på sin hand innan han vände sig om och gick därifrån.

När han var utom synhåll sjönk hon ner på golvet, lutade sig mot väggen och höll handen om blåmärkena som redan hade börjat träda fram och grät som hon aldrig gråtit förut.