Kapitel 34

"Du? Jag trodde att det var Snape…" sa Harry förvirrat.

Professor Quirrell skrattade kallt och såg på Harry. "Självklart, Snape verkar som den rätta personen för detta. Ingen som misstänker st-st-stackars st-st-stammande Professor Quirrell, då Snape vandrar runt i korridorerna. Men jag hade hjälpt från en Snape." Han gav Emmy en blick och vände sig sedan mot spegeln.

Emmy tittade upp på Harry och försökte förklara sanningen, men avbröts av Quirrell. Hon tittade bort på honom och svalde. Makten han hade över henne behövde ta sitt slut nu, för Emmy klarade inte av det längre.

"Snälla, min herre, berätta hur jag ska få tag i stenen?" Quirrell strök sina fingrar längst spegelns ram och studerade sin spegelbild. "Jag ser mig själv med stenen och jag överlämnar den till dig, min herre… Men hur ska jag få tag i stenen?"

"Snape försökte döda mig!" skrek Harry högt och fick ett kallt skratt som svar.

Quirrell släppte spegeln med sin blick och tittade på Harry. "Nej, nej, nej… Jag försökte döda dig! Miss Granger slog omkull mig då hon rusade iväg för att sätta eld på Snape, och jag tappade ögonkontakten med dig. Några sekunder senare till så hade du ramlat av kvasten, även om Snape försökte motarbeta mig med sin motbesvärjelse." Han muttrade det sista och försökte ignorera Harry, som envist fortsatte ställa frågor.

"Försökte Snape rädda mig?"

"Naturligtvis, varför tror du att han ville vara domare i din nästa match? Han försökte se till att jag inte gjorde om det…" Quirrells röst hade blivit kall och han tittade åter på spegeln. "Men det var helt bortkastat, då jag tänker döda dig ikväll."

Emmy stannade upp och tittade chockat på Harry. Det hela verkade så uppenbart nu med kvasten och Severus som domare. Hon blinkade åt Harry och försökte berätta de var på samma sida.

"Är du på hans sida?" frågade Harry besviket. Han hade inte haft höga hopp för Emmy, men det här trodde han aldrig om henne.

"Hon har hållit koll på dig och dina vänner och försökt få er hemskickade. Allt för att hjälpa mig komma ner hit ostörd och utan att bli påkommen." Quirrell skrattade kallt och knäppte med fingrarna. Det dök upp ett rep ur tomma intet och virade sig runt Harry. Han föll handlöst ner på golvet och låg där stilla. Quirrell pratade för sig själv igen och verkade nästan invänta ett svar från ovan.

"Använd pojken" sa en mystisk mansröst.

Quirrell knäppte med sina fingrar och repet runt Harry försvann. Han reste sig upp och gick fram till spegeln.

"Titta in i spegeln och tala om för mig vad du ser" väste Quirrell och tittade hungrigt på spegeln.

Emmy studerade Harry när han gick fram till Quirrell och hon försökte se hans reflektion i spegeln. Det var omöjligt att se vad Harry själv såg, men hon märkte hur han diskret rörde sin ficka. Hon tittade snabbt på Quirrell men han verkade inte ha sett det. Emmy kunde känna hur Quirrells grepp om henne började långsamt försvinna och hon drog försiktigt fram sitt trollspö. Harry och Quirrell pratade med varandra och verkade inte märka av henne. Emmy stelnade och såg hur Quirrell började linda upp turbanen. Hon försökte att inte skrika när ett ansikte visade sig på Quirrells bakhuvud.

Ansiktet var kritvitt med röda ögon och springor till näsborrar, som en orm. Emmy försökte svälja tillbaka sin rädsla, men hon frös till is. Det var inte alla dagar som Voldemort, mannen som mördade hennes mor, tittade på en. Voldemort pratade om Harrys föräldrar och att det bästa för honom var att gå över hans sida.

"Titta på Miss Snape här… Jag dödade hennes mor och hon är smart nog att gå över till min sida" väste Voldemort.

Orden om Emmys mor var sista knuffen hon behövde för att kunna återfå kontrollen från Quirrell. "Jag är inte din hjälpreda längre" skrek Emmy och höjde sitt trollspö. Hon kastade iväg trollformler, som gav Harry chansen att springa mot trappen. När Quirrell försökte springa efter honom, så ställde sig Emmy emellan dem. "Över min döda kropp" väste hon och försökte säga en ny formel, men blev knuffad åt sidan. Hon flög ner på golvet och kände hur en magisk kraft höll fast henne. "Spring Harry!" ropade Emmy.

"Ge mig stenen Potter!"

Quirrell greppade tag om Harrys hals och försökte strypa honom. Han stannade upp och började skrika. Harry kom loss från greppet och såg på Quirrells händer. De var fyllda med stora och illröda blåsor.

"Ta pojken!" skrek Voldemort.

Utan en tvekan tog Quirrell tag i Harry igen, men denna gång började hans händer att kraftigt blöda.

"Harry kasta dig på Quirrell!" ropade Emmy från marken. Hon såg hur Harry kastade sig på Quirrell och rörde vid hans ansikte. Ett hjärtskärande skrik hördes i rummet och snart blev allt tyst. Samtidigt som Quirrell förvandlades till damm och förlorade all makt som var kvar över Emmy, så återkom hennes minne. Hon kunde röra på sig och höll för sitt huvud. Det exploderade som raketer på nyårsafton, då alla minnen kom tillbaka och Emmy förlorade medvetandet.

Morgonen efter vaknade Emmy upp i sjukhusflygeln och kisade med ögonen. Hon blinkade och kollade oroligt omkring i rummet. Det tog några sekunder innan Emmy började inse att hon var i säkerhet och sjönk ner i sängen. Hon såg att Harry låg i sängen bredvid henne och hon andades ut. Emmy hann aldrig försäkra sig om att Harry var säker innan hon förlorade medvetandet och hon kände hur oron försvann. De verkade ha klarat sig ut ur rummet oskadade, men hur? Emmy såg att Professor Dumbledore kom in i sjukhusflygeln och gick fram till dem.

"Du bevisade stor styrka och mod när du stod emot Quirrells förhäxning. Det är inte många häxor eller trollkarlar i din ålder som skulle ha klarat av det."

Professor Dumbledores röst var lugnande och fick Emmy att känna sig säker. Det flög omkring en massa frågor i hennes huvud, men kunde inte hitta orden.

"Jag hade en mardröm där min mor, genom spegeln nere i rummet, berättade att jag kunde. Hon varnade mig om Quirrell och faran han innebar, men jag förstår inte hur… Hur drömmen kunde kännas så verklig" förklarade Emmy till slut.

"Din far skulle nog vilja svara på den frågan själv, men jag kan säga att din mor var en väldigt stark häxa. Hon försöker nog hitta sätt att hjälpa dig på och jag tror du kommer upptäcka mycket om henne här på Hogwarts."

Minnesbilder blixtrade förbi Emmys ögon och hon svalde. Hon började minnas allt som Quirrell hade fått henne att göra och säga. Tårarna brändes på insidan av hennes ögon och en klump som växte i magen. Det fanns mycket som behövde fixas och några personer som Emmy behövde prata med. Madam Pomfrey kom fram till Emmys säng och undersökte henne.

Under tiden som Emmy blev undersökt, kom Severus in i sjukhusflygeln och kom fram till henne. Han studerade sin dotter med oroliga ögon och kramade sen om henne. Rykten om gårdagen hade spridits som eld genom skolan och Severus hade aldrig varit så lycklig att se henne. Han och Professor Dumbledore hade hittat Emmy och Harry nere i fängelsehålorna och fört dem till sjukhusflygeln. Ens föräldrars värsta mardröm är att se sitt barn skadat och ligga orörligt på marken. Severus tror inte att bilden någonsin skulle försvinna och han kramade hårdare om Emmy.

"Jag ber dig vara försiktigt och så blir du förhäxad utan min vetskap…" Severus kunde inte förstå hur han missade det och han skulle aldrig kunna förlåta sig själv. Han släppte taget om Emmy och såg ner på hennes bandagerade armar. Det gjorde ont i Severus hjärta att tänka på vad hon måste ha gått igenom. "Nästa år kommer jag inte släppa dig ur siktet" viskade Severus.

"Jag måste fråga dig… För några veckor sedan hade jag en dröm om mor och hon försökte varna mig om Quirrell. Jag förstår inte hur drömmen kändes så verkligen, för det kändes som jag verkligen pratade med henne."

Severus verkade undvika Emmys beskrivning av drömmen och tyckte hon skulle försöka vila. Han gick iväg för att prata med Madam Pomfrey om att få tag med sig Emmy. Madam Pomfrey pratade med Severus om eventuella sömnstörningar och rekommenderade att Emmy skulle ta sömndryck kommande nätterna. Sömnstörningar skulle kunna komma som en efterverkan av förhäxningen och minnen som återkommer. Hon räckte över extra bandage och lät sedan de lämna sjukhusflygeln. Severus följde Emmy ner till hallen och kramade henne igen. "Ta det försiktigt nu och jag kommer förbi senare ikväll för din sömndryck."

George hade sett Emmy från Stora Salen och nästan sprungit ut till hallen. Han studerade henne och såg bandagen på armarna.

"Jag hörde massa galna rykten om dig och Harry, men ser nu att de verkar stämma" sa George och kramade om henne.

Skolan var mästare på att hålla saker hemligt, därav visste alla om Quirrells förhäxning och om hur Harry räddade skolan. George hade vägrat tro på ryktena, eftersom han inte hade förstått det tidigare. Det förklarade ändå varför Emmys ögon och beteende hade varit annorlunda, även varför hon hade svimmat. George tänkte inte på hur länge han kramade om henne, men han var så glad hon var säker. Han släppte till slut taget om Emmy och log mot henne.

"Hur mår du?" frågade han.

"Lite förvirrad över allt som har hänt, men jag börjar få tillbaka mitt minne. Jag ber så mycket om ursäkt, det var inte min mening att stöta bort dig" förklarade Emmy desperat. Hon hade varit orolig att Quirrells förhäxningen skulle ha förstört deras vänskap helt, men hon kunde se att inget hade förändrats mellan dem.

"Det är inga problem! Jag är bara glad att du är okej" svarade George.

De fortsatte prata som om inget hade hänt och ämnet sommaren kom upp.

"Jag undrar ifall du vill skriva brev till varandra under sommaren?" frågade George och log stort. Tanken på att inte få se Emmy på två månader gjorde han ledsen, men han hoppades att brevväxlingen skulle funka.

"Det låter som en jätterolig idé!" sa Emmy glatt. Hon blev glad att George ville hålla kontakt med henne under sommaren, det skulle få tiden att gå mycket fortare.

Sista dagarna innan sommaren flög nästan förbi. Emmy försökte umgås med Draco såväl som med George, och hon önskade tiden kunde sakta in. Hon ville inte åka hem och fara iväg från Hogwarts. Nätterna var hemsökta av mardrömmar från kvällen med Quirrell men även andra drömmar verkade krypa in. Emmy kunde inte släppa Voldemorts ansikte ut ur huvudet och hon brukade vakna kallsvettig. Hon använde sömndrycken, men det hjälpte inget. Dagboken som Emmy hade fått av Draco började bli fylld om drömmarna och hon försökte förstå sig på dem.

Skolans allra sista dag skulle avrundas med en avslutningsmiddag. Emmy klev in i Stora Salen och häpnade till rummets dekorationer. Hela salen var dekorerad med silver och gröna färger och bakom honnörsbordet hängde en stor gobeläng med en silver orm på. Folk slutade att prata och tittade på Emmy, som ignorerade deras blickar. Hon gick bort till Slytherinsbordet och satte sig bredvid Draco. Salen blev dödstyst och Emmy såg Harry kom in genom dörrarna. Han började röra sig mot Gryffindorsbord och viskningar hördes bland eleverna. Alla verkade ha sina gissningar och förvrängda berättelser, men egentligen var det bara Emmy och Harry som verkligen visste sanningen om den natten.

Professor Dumbledore reste sig upp och eleverna tystnade på nytt. Alla vände sin uppmärksamhet mot honom och han började prata om elevhemspokalen. Han räknade upp poängställningen och bekräftade att Slytherin låg på första plats men…

"Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i räkningen" sa Dumbledore och en susning flög genom salen.

"Jag har sista minuten utdelning av poäng till Ronald Weasley för det bästa schackparti som Hogwarts någonsin sett, till det utdelar jag 60 poäng."

Percy Weasley skrek av lycka och kramade om sin lillebror.

"Till Hermione Granger för hennes bruk av kylig logik i möte av eld, belönar jag det med 60 poäng."

Gryffindor applåderade vilt och tjöt glatt.

"Till Emmy Snape, som lät inget stoppa henne från att skydda andra. Det belönar jag med 40 poäng."

Emmy tittade chockat på Dumbledore och skrattade glatt. Poäng hade varit det sista Emmy trodde hon skulle få efter allt, men hon kände sig stolt. Eleverna från Slytherin ropade av glädje och hurrade hennes namn.

"Till Harry Potter för sin stora sinnesnärvaro och enastående mod tilldelar jag 70 poäng."

Salen utbröts i glädjeskrik och busvissel från Gryffindorsbord. De låg nu lika med Slytherin!

"Jag vill prata om olika sorters mod. Det behövs stort mod att stå upp mot fiender, men ett ännu större mod att stå upp mot sina vänner. Det är därför jag tilldelar Neville Longbottom 20 poäng."

Hela Stora Salen exploderade av applåder och glädjeskrik. Dekorationerna byttes ut till purpurrött och guld, och gobelängen bytte ut ormen till ett mäktigt lejon. Alla elevhem förutom Slytherin var glada över Gryffindors vinst och ingen kunde nästan hålla sig av glädje.

Nästa morgon var det dags för avfärd hemåt för eleverna och lärarna. Emmy fick ett pergament av George som innehöll hans adress och han önskade henne en trevlig resa hem. Emmy följde efter Draco ner till sjön och åkte med båtarna över till andra sidan. Hon, Draco, Crabbe, Goyle och Blaise tog en egen kupé och började prata om sommaren. Tåget gungade och började långsamt lämna perrongen. Emmy tittade ut genom fönstret och såg en sista gång på Hogwarts.

"Jag undrar hur nästa år kommer se ut" sa hon till grabbarna och suckade tyst. När Astronomitornet hade försvunnit ur Emmys synfält vände hon sig mot Draco och började planera deras sommarlov.

Jag vill tack er för att ha läst min fanfiction!

Nu är första boken slut, men jag är redan på gång med Hemligheternas Kammare.

Lämna gärna en review :D