"Els, är du klar eller? Herman är här!"

Alex hoppade in i stallet i värsta indianstil, med mössan i handen och håret fladdrande. Hon hade svettats så mycket att hennes eyeliner tappat fästet, och jag hade kunnat tro att hon nyligen gråtit om det inte var för hennes sprudlande humör och och glada röst.

"Jo jo, jag fick nyss ihop allt", sade jag och försökte lyfta upp mina två sadlar i famnen samtidigt som jag kämpade för att inte tappa Butterflys träns och Flames ryktlåda.

Gilly klampade ut ur sadelkammaren bakom mig medan hon sjöng högt och falskt. Hon skulle inte följa med mig och Alex till Jorvik, utan skulle bli hämtad av sin pappa för att åka hem till Cape Point.

Det var bara en vecka kvar till Claymore, och mina hästval hade blivit allt svårare. Nu hade jag nämligen hela tre hästar att välja mellan till tävlingen!

Medan Gilly skulle hem för att leta upp en ny tävlingsponny hade Herman kommit med sin stora hästlastbil för att ta hem Tin-Can, Flame och Butterfly till Jorvik. Otroligt nog hade Herman ringt till Monica, och efter att ha kompromissat lite hade de gjort klart att Butterfly skulle stanna med mig! Villkoret var att han efter tävlingen skulle betäcka Flame plus två av stona på Hillcrest, och Monica skulle få fölen utan kostnad. Ja, och sedan hade ju Herman lagt fram 5 000 starmynt också, men det var ändå ett fantastiskt erbjudande för hästen.

Flame hade jag faktiskt bestämt mig för att behålla. Trots att jag fortfarande hade problem med henne kunde vi ta oss runt hela terrängbanor utan större missöden och jag började fästa mig vid det griniga stoet. Men samtidigt hade Butterfly utvecklats otroligt mycket med mig och hoppade allt samtidigt som han hade obegränsad uthållighet, och hemma på Jorvik hade Dopey blivit tillriden av både Anne och Lisa. Dopey hade själv gjort stora framsteg, och jag började bli lite nervös – skulle jag rida stoet, hingsten eller vallacken?

"Du glömde den här", påpekade Gilly och viftade med en av Flames strykkappor.

"Åh, tack", pustade jag. Det här var inte likt mig; jag brukade ha mycket bättre ordning än så här. "Kan du bara fästa den i ett stigläder?" Jag höll ut Butterflys slitna sadel mot henne, och hon öppnade den lilla sadelväskan som fortfarande var fäst vid bakvalvet och släppte ned benskyddet.

"Du ser ut som… som… ett jag-vet-inte-vad", flinade Gilly och pekade på Alex ansikte.

"Tror du inte att jag vet det?" Alex blängde på Gilly och låtsades bli sur. "Flame gav mig en riktig dust – jag trodde faktiskt inte att hon skulle vara så krånglig. Butterfly var gentleman och gick upp utan trassel, bara han märkte att jag hade en morot i handen." Sen, utan vidare, ryckte hon en av sadlarna ifrån mig och började jogga ut ur stallet. "Kom igen, vi ska faktiskt komma hem idag", flinade hon över axeln.

Jag skrattade.

"Vi ses, Gilly", sade jag till min kompis. "Jag lovar att komma förbi till Dietrich och heja på dig."

"Tack, jag kan knappt vänta", log Gilly. "Vi ses!" Så vände hon sig om och gick genom stallet, nu lågt sjungandes på en låt jag aldrig förr hört.

Herman väntade på mig utanför stallet.

"Hej, Ely", sade han glatt och strålade mot mig. "Din mamma ringde mig igår och bad mig hälsa. Hon är verkligen stolt över dig, ska du veta."

Jag kände ett styng av skam – jag hade knappt tänkt på mina föräldrar sedan jag kom till Jorvik för… Jösses, hade jag verkligen hunnit vara på detta underbara ställe i ett helt halvår?

"Hon sa att du kan komma hem snart", fortsatte min farbror, nu inte lika entusiastisk. "Vi kommer sakna dig här, men du måste ju komma hem…"

"Kan jag inte stanna här?" hasplade jag ur mig. "Snälla Herman, jag vill inte åka hem! Jag kan väl åka tillbaka lite då och då och hälsa på mamma och pappa, men jag vill vara kvar här. Det här är det bästa som hade kunnat hända mig. Jag älskar att kunna rida varje dag och pyssla om hästarna – och jag har fått så många kompisar!"

Där kanske jag överdrev; de var inte många, men jag tyckte om dem. Det borde räknas.

Herman såg faktiskt genast gladare ut. "Det vore verkligen roligt om du stannade. Du skulle bara höra vad Alex och Gilly pratar om dig. Du har verkligen lätt för att skaffa nya vänner."

Jag lade in sadeln och ryktlådan i förrådsutrymmet strax bakom förarhytten och hade nyss hängt upp tränset då jag hörde en bekant röst bakom mig:

"Ely? Kan jag prata lite snabbt med dig?"

Det var Jessica. Hon såg lite vilsen ut, skrapade med ena foten i cirklar i gruset och bet sig i läppen. Hon såg verkligen blyg ut, och nästan lite… skraj.

"Visst." Jag tog ett steg tillbaka från lastbilen och vände mig mot henne. "Vad är det?"

"Jo…" Jessica stirrade envist på sina skosnören och körde ner händerna så långt hon kunde i fickorna på sina extremt tajta jeans. "Ursäkta för att jag har varit rätt taskig mot dig nu då du har varit här. Jag har verkligen skämts över mitt beteende. Jag brukar inte bete mig så här. Tänk vilka galenskaper en enda häst kan ställa till med, va?" Hon flinade lite prövande mot mig.

Jag kände mig lite lättad. Jag gillade inte att behöva undvika folk, och det var det jag gjort med Jessica för att slippa hennes blickar och drypande kommentarer.

"Ursäkten mottagen och godtagen", sade jag, och trots att jag kände mig så trött, stressad och rent av konstig, så kunde jag inte låta bli att le ett ärligt och glatt leende. Lisa hade ju sagt att Jessica kunde vara riktigt trevlig. "Om du kommer förbi nere i Jorvik kan du få rida Butterfly lite, om du vill?"

Jessies nervösa ansikte sken upp.

"Allvarligt? Tack, det skulle vara jättekul!"

Jag var verkligen glad över att kunna prata lätt och glatt med Jessica då vi åkte från Firgrove. Hon var en utmärkt ryttarinna och jag kunde känna på mig att vi skulle bli konkurrenter i Claymore, men då skulle vi inte mötas som riktiga fiender.