Kapitel 36. För mycket

Ett par dagar senare började skolan igen och Maria var än en gång tillbaka på Hogwarts. Hon skulle börja sitt fjärde år nu (tror jag). Hon vaknade tidigt på morgonen och tog på sig medaljongen. Det hade blivit en vana nu. Hon gick aldrig någonstans utan den. Den var hennes fristad.
Hon hade för länge sedan upptäckt att den gick att öppna, som vilken medaljong som helst. I den hade hon satt ett kort på sin mamma, sin syster och sin bror. Mest för att hon inte ville att de skulle glömmas bort.
Hon hade försökt få tag i ett kort på Ian också, utan framgång. Hon kunde inte be sin far då hon visste att han bara skulle se till att alla hennes kort blev uppbrända. Hon ville inte att det skulle hända. Men nu satt hon i en vagn på väg upp mot slottet.
Bredvid henne satt Draco och stirrade ut i natten medan det ösregnade utanför. De gick tyst in till Stora salen och satte sig i utkanten av Slytherinbordet.

När sorteringen äntligen var över någon timme senare gick Maria och la sig. Hon var inte hungrig så hon bad prefekten om lösenordet och kilade i säng.

Hon vaknade först nästa morgon. Redan klockan fem. Hon visste att hon fick sova ett par timmar till om hon ville, men hon visste att det skulle vara omöjligt för henne att somna om så hon klädde på sig och gick ut. Hon gick ner till sjön och satte sig på en sten. Där satt hon länge och tänkte på sitt liv. Vem hon var, vilka hon förlorat och vad som skulle hända med henne i framtiden. Om någon skulle besegra hennes far och vad som skulle hända med henne då. Hon hade bestämt sig att hon inte ville bli som han. Den enda anledningen till att hon dödade var för att han bad henne om det. Hon tyckte det var bäst så.

Plötsligt skakade stenen till och rullade runt. Maria hade missbedömt djupet.
Hon hade aldrig varit så rädd förut. Hon skrek, skrek som hon aldrig hade gjort förut. Hon kände hur något höll på att dra ner henne mot bottnen och hon kunde inte kämpa emot. Hon lyckade hålla sig vid ytan i kanske en minut innan hon sakta sjönk mot botten.

Plötsligt hördes ett högt plask och hon såg någon komma simmandes mot henne. Inom ett par sekunder låg hon på marken bredvid sjön. Men det var för sent. Hon kände det nu. Hon visste att hon inte skulle orka fortsätta leva på det här viset längre. Hon ville dö. Hon kände hur kylan höll på att ta över och hon kämpade inte emot. Hon ville träffa sin familj igen. Hon hade inget att förlora. Hon slöt ögonen och viskade ut i natten:

- Förlåt pappa. Det blev bara för mycket. Det var det sista hon sa innan hon drog sitt sista andetag och somnade in för gott.

Slut.