- Hur är det, Harry? frågade jag försiktigt vid frukosten nästa morgon.
– Jag är okej, svarade han kort.
Det var uppenbart att det var jobbigt för honom att prata om det som hänt igår. Eleverna hade börjat ge honom misstänksamma blickar igen och en del såg till och med lite rädda ut. Det skulle varit så enormt skönt att få berätta för Harry att han inte var ensam om sin upplevelse. Att det fanns en till som hade ett ärr som gav drömmar och syner.
Trion såg trötta ut igen. De hade säkert varit uppe sent och pratat om saker som hänt då Harry var hos Dumbledore. Genom att fortsätta hålla mig i närheten av dem de följande dagarna fick jag gradvis reda på vad som hade hänt.
Harry hade mycket riktigt haft en dröm av samma sort som de jag haft: Då han somnade i det heta rökelsefyllda spådomsklassrummet hade han förflyttats direkt till Voldemort. Det hade varit en mycket otäck dröm, där Voldemort torterat sin tjänare Slingersvans, för ett misstag denne begått. Men misstaget hade rättats till och någon var nu död. Voldemort hade också haft med sig sin orm, Nagini, och sagt att den skulle få äta upp Harry så småningom.
Istället för att ta sig till sjukhusflygeln hade Harry gått direkt till Dumbledore, där han berättat om drömmen och även fått veta en hel del information. Dumbledore trodde att Harrys dröm varit verklig och i realtid - precis som mina troligen hade varit. Dumbledore hade ett så kallat minnessåll inne hos sig, där han lade ner tankar för att få ordning på dem och se mönster. I minnessållet hade Dumbledore och Harry sett gamla rättegångar från förr - Karkaroff, då han angav andra dödsätare för att själv bli fri, Ludo Bagman - som av misstag råkat lämna information till dödsätare, men som friades helt - och mr Crouchs egen son, Barty Crouch Jr, som visat sig ha samröre med dödsätare och som, av sin egen far, blivit dömd och kastad i trollkarlsfängelset Azkaban.
Trolldomsministern Cornelius Fudge trodde tydligen inte på teorierna om att Voldemort var på väg tillbaka. Han såg inget samband mellan Crouch och ministeriehäxan Bertha Jorkins spårlösa försvinnande, utan hade antytt att Madame Maxime, rektorn från Beauxbatons, skulle kunna vara den skyldiga till Crouch försvinnande, eftersom han dykt upp i närheten av hennes vagn - en teori som Dumbledore dock absolut inte stödde.
Det var mycket information som de ibland diskuterade medan de fortsatte att öva besvärjelser i tomma klassrum. Jag assisterade dem och höll vakt så att ingen skulle komma in eller kunna tjuvlyssna, varken människa eller insekt.
För mig själv brottades jag med dilemmat om jag borde berätta för Harry om Malfoy. Å ena sidan kunde det vara bra för honom att veta hur långt Malfoy varit beredd att gå. Å andra sidan kunde det vara onödigt att oroa Harry mer än nödvändigt just nu, och Malfoy var redan en person som han visste var på fiendesidan.
Till sist frågade jag Snape om råd i saken.
– Du bestämmer själv hur du vill göra, sa han, men jag tycker det är onödigt att oroa Potter med det. Han behöver fokusera på sista uppgiften.
Det slutade med att jag bestämde mig för att hålla tyst om det tills vidare. Kanske kunde jag berätta det när sista uppgiften var avklarad. Istället koncentrerade jag mig på att fungera som stöd för Harry och hans vänner när de övade. Ron och Hermione försummade sitt pluggande inför examen för att kunna hjälpa sin kamrat. Harry själv var befriad från examen på grund av sin uppgift. De övade på lunchrasterna och alla andra lediga stunder. Jag var med så ofta jag kunde men återvände alltid tidigt till våningen.
Min tillgivenhet för Snape hade, om möjligt, ökat ännu mer efter natten då han berättat om de sorgliga händelserna från sitt liv. Även om jag inte kunde vara helt säker på vilka personer han talat om, var andemeningen helt klar. Han hade begått ett ödesdigert misstag, förlorat någon han älskat och vigde nu sitt liv åt att skydda någon som denna person offrat sig för. Jag var fast besluten att han aldrig skulle behöva ångra något som han avslöjat för mig. Mina läppar var förseglade, och jag tänkte göra allt jag kunde för att minska hans oro. Följaktligen deltog jag i alla trolldryckslektioner, men som en mycket neutral assistent, höll mig liksom Harry inomhus på skolområdet, återvände tidigt till våningen på kvällarna och såg till att inte bli sedd på vägen dit.
Det var intressanta saker Harry lärde sig inför tredje uppgiften. Nu behärskade han lamslagningsbesvärjelsen, avväpningsbesvärjelsen (sedan länge), stoppförtrollningen (som hejdar angripare), Reductorförbannelsen (som gör det möjligt att spränga stora föremål ur vägen) samt att göra om sin trollstav till en kompass för att kunna hitta bättre i labyrinten. Den skyddande Avskärmningsbesvärjelsen hade han dock fortfarande problem med. Hermione lyckades gång på gång häva den med sina egna välplacerade förhäxningar.
Vi tränade hårt varenda lunchrast för att testa styrkan på Harrys skyddsmur. Ron och Hermione använde sina trollstavar för att kasta mindre farliga, men besvärliga, förhäxningar mot den, och även jag provade försiktigt min kraft mot den osynliga väggen. De tre ungdomarna verkade inte tycka att det var så mystiskt att jag inte använde trollstav utan istället syn och tankekraft. Det faktum att jag var fem år äldre samt från ett annat land och skola gjorde att de inte undrade över detta. Jag visste att det, särskilt för Hermione, var viktigt att inte visa sig fördomsfull över andra individers styrkor och svagheter. Hon var mycket upprörd över både de fördomar som fanns mot halvjättar (som Hagrid och madame Maxime) och den halvt förslavade situation som husalferna befann sig i. Kort sagt accepterade ungdomarna mig som jag var, både gällande det jag var skicklig på, och det jag var mindre van vid.
En lunchrast tränade vi extra intensivt och den här gången bröt ingen av oss igenom Harrys skydd. Även Elvira var med och trots sin unga ålder, var hon inte att leka med när hon använde trollstaven.
– Tack, kompisar! sa Harry till sist. Nu tror jag muren fungerar så bra som den kan göra. Oj, vi måste skynda oss så vi inte kommer för sent till trolldryckslektionen!
– Ja, Snape är fortfarande inte munter om man kommer för sent, suckade Hermione. Vi vill inte ha några poängavdrag.
– Jag kan ändå inte fatta att Dumbledore litar på Snape, muttrade Ron. När han vet att Snape var en Dödsätare och allt. Att han jobbade för Ni-vet-vem!
Både jag och Elvira ryckte förfärat till, men ingen märkte det, för alla var fullt upptagna med att samla ihop skolväskor och grejer för att springa till lektionen.
– Det visste jag inte, viskade Elvira till mig. Det måste vara väldigt länge sedan!
– Säkert, viskade jag tillbaka, men min röst lät ostadig och jag märkte att jag darrade.
Trolldryckslektionen framskred i högt tempo; den stundande examen märktes även här. Eleverna arbetade febrilt vid sina kittlar och ångorna stod högt i fängelsehålan. Det var svårt att se ansiktet på någon. Ibland skymtade jag Snape som en svart skugga bland de olikfärgade molnen.
Egentligen var jag inte överraskad utan hade länge anat, fast jag inte velat fullfölja tanken. Det var detta han menade med den mörka tiden i sitt liv, som sedan orsakat så mycket sorg.
En sak var fullkomligt klar: Jag måste få veta mer. Och slumpen spelade mig väl i händerna. Harry dök fram mellan ångorna och frågade Snape om att få gå och hämta en trave böcker på biblioteket. Han var ju befriad från den vanliga undervisningen och satt med sina egna studier inför tredje uppgiften.
– Kan jag göra Potter sällskap och hjälpa honom bära, sir? frågade jag och såg allvarligt på Snape, beredd att ta tillbaka min fråga om den orsakade honom oro. Men han nickade hastigt och skyndade sedan ner till Neville Longbottom, där en mindre explosion just hördes.
– Harry, sa jag tyst men utan omsvep då vi kom ut i den öde korridoren. Förlåt, men jag måste få veta. Vad var det Ron sa om att Snape varit en Dödsätare?
– Det var han, sa Harry. Jag fick reda på det när jag var på Dumbledores kontor. Det kom fram vid en rättegång från förr, som jag såg i minnessållet. Karkaroff försökte ange Snape, men Dumbledore sa att Snape redan blivit friad från anklagelser. Dumbledore hade gått i god för honom, för Snape gick över till den goda sidan långt före Voldemorts fall och blev spion åt Dumbledore, med stor risk för sitt eget liv.
Mitt uppdrag går ut på att kunna hålla tyst om rätt saker.
– Vad tror du om det här, Harry? frågade jag och önskade mer än någonsin att jag kunnat berätta om mitt ärr, att vi kunnat lita fullt ut på varandra.
– Jag vet faktiskt inte, sa Harry uppgivet. Det är klart att jag vill lita på Snape, fastän vi inte gillar varandra. Jag litar ju på Dumbledore, eller hur? Det är bara det att jag inte fattar vad det är som gör honom så övertygad om att Snape verkligen är på vår sida. Han vill inte berätta det för mig.
Det fanns någon ... Mörkrets makter tog henne ... Det fanns ett annat alternativ, en väg att fortsätta, så att hennes offer inte varit förgäves … Ett uppdrag som måste utföras. Någon som måste skyddas. Jag blir inte fri förrän det uppdraget är slutfört …
- Vad tror du själv, Miriam? frågade Harry plötsligt och spände sina intensivt gröna ögon i mig.
– Jag tror, sa jag mycket allvarligt, att vi ska följa Dumbledores exempel och lita på Snape. Dumbledore gör inget överilat, och han har sina skäl, vilka de nu än kan vara.