Den andra sidan

Harry tog upp sina trolldrycker som han hade fått och drack dem. En efter en så hände underliga saker med hans kropp. Den första gav honom fullt med energi i hela kroppen, en annan gjorde honom mycket klartänkt, en förbättrade hans sinnen, och en sista ökade hans reaktionsfömåga. Plötsligt så kändes hela världen annorlunda, alla små ljud som folk gjorde kunde han höra, till och med så kunde han höra hur Moodys magiska öga snurrade runt i ögongloben på honom, med ett skvalpande och ganska så äckligt ljud. Han tittade på Hagrid och kunde se små små fjun på hans öronsnibbar, han märkte även att han plötligt kunde se i mörker.

"Woaw", sa Harry. "Det här känns ju.. toppen."

"Ja, verkligen", sa Ginny.

"Malfoy lägger armen mot stenen", brast Moody ut. "Dra era trollstavar och var på er vakt, nu kan vad som helst hända."

Alla gjorde som han sa och väntade sedan tysta. Harry tyckte att det kändes som en evighet, men tillslut så började Moody tala.

"Okej, han har fått inträde", sa Moody med spänd röst. "Han transfereras nu."

Harry hade förväntat sig något slags ryck när transfereringen ägde rum, men allt var stillsamt inne i läderpungen.

"Vi är inne", sa Moody.

"Hur ser det ut där ute?" undrade Harry spänt. Han kände hur hans hjärta började bulta snabbare, det kändes så overkligt att de verkligen stod inför slutstriden till sist, efter alla dessa år av äventyr och strider.

"Salen som vi befinner oss i är gjord av sten, det finns svarta riddar rustningar som står och håller i yxor, men inga dödsätare, de är längra bort i vissa rum, men jag kan inte se Voldemort.", sa Moody mycket snabbt. "Malfoy börjar gå, han går rakt framåt. Hmm, det där är underlig", sa Moody mer för sig själv än till de andra. "En vägg som jag inte kan se igenom."

"Va?", sa Harry förvånat, något sådant kunde inte båda gott.

"Det är förmodligen där inne som Voldemort befinner sig, för jag kan inte hitta honom någon annan stanns."

"Förmodligen", svarade Harry.

"Men nu är det dags att hoppa ut", sa Moody till de andra. "Är ni redo?"

"Ja", svarade de andra i kör. Harry tittade på Ginny som såg tillbaka på honom, sen gav de varandra en långvarig kyss, som om de skulle vara deras sista. Moody riktade sin trollstav mot öppningen av läder pungen och den öppnades. Plötsligt kände Harry hur hans fötter lyfte från backen och han flög ut tillsammans med de andra. När de kom ut så kände Harry genast en bitande kyla slita tag i honom, han såg sig omkring, nu förstod han varför det här kallades mörkrets slott. Väggar, tak och golv var allt gjort i svart sten, längst väggarna stod svarta riddar rustningar och på väggarna satt det facklor, men i stället för att brinna, så gav de ifrån sig tjocka moln av kolsvart rök, som ändå gav lite svagt ljus ifån sig så man åtminståne kunde se vart man gick. Tur att han hade tagit den där trolldrycken som förbättrade synen tänkte han, annars så skulle han väl inte se ett dugg. Fawkes lyfte från Harrys axel och började sväva runt och patrolera. Malfoy tittade på dem.

"Vill ni att jag följer med er?" undrade han.

"Det avgör du själv", grymtade Moody.

"Då sticker jag", svarade han.

"Som du vill"

Malfoy gjorde en helomvändning och sprang iväg så tyst han kunde. Harry tyckte han var feg, men på andra sidan så hade han kanske inte velat haft honom med sig.

"Kom nu", viskade Moody och trollade fram en tjock tygbit under sitt trä ben så att det inte skulle låta så mycket.

De smög frammåt så tyst de kunde i den långa hallen.

"Stanna!", beodrade Moody plötligt. "En försvars förtrollning där framme." Han pekade frammåt i gången där Harry inte kunde se någonting, men Moody riktade sin tollstav ditåt, gjorde några tysta rörelser i luften och slutade sedan viffta med den.

"Så där, jag har avväpnat den"

"Jag kunde inte se någonting", sa Hagrid.

"Jag kan inte bara se osynliga saker", sa Moody och pekade på sitt magiska öga. "Kom nu."

De fortsatte sin vandring genom slottet, Harry tyckte nästan att det var lite för lätt, men det kanske var tack vare Moody.

"Där är en till försvarsformel", viskade Moody. "Den här ser väldigt kompliserad ut, men jag ska försöka." Han riktade sin trollstav mot den och började göra olika handrörelser. Plötsligt hördes en hög smäll som ekade genom alla koridorer.

"Helvete", svor han. "Spring!" halvskrek han sedan.

Harry drog ett djupt andetag, halvt av rädsla, halvt av spänningen. Sedan satte han av med de andra i full fart. De kom fram emot en korsning.

"Två dödsätare till vänster", pustade Moody och höjde sin trollstav. Och som han sagt så kom två dödsätare utrusande från gången till vänster, båda klädda i svarta mantalr med huva som döljde ansiktena. Men innan de hann reagera så blev den ena träffad av en röd stråle i bröstet från Moody och den andra flög omkull av en kraft våg som Tonks hade skickat iväg. Han flög in i väggen och blev liggandes stilla, för säkerhets skull så skör Harry in en lamslagnings förhäxning i bröstet på honom, sedan sprang de vidare.

"Vi är snart framme vid porten", flåsade Moody. "Men det kommer folk bakifrån, Tonks och Hagrid, försök att uppehålla dem så länge ni kan."

"Ska bli", sa de båda och vände om. Harry kastade en orolig blick mot de båda då de sprang iväg ensamma och såg att Hagrid såg mot honom med samma blick, sedan vände de sig båda om och sprang vidare.

"Jag trodde att vi inte skulle dela på oss", sa Harry.

"Det är nödvändigt nu", svarade Moody. "Men titta, där framma är porten!"

Nu var det bara trettio meter fram till en stor blod röd port. Fast innan dess så svängde gången till vänster.

"Se upp, det står en dödsätare till vänster", utropade Moody.

"Så ni är här nu!", skrek dödsätaren som stod och gömde sig, Harry hörde genast att det var Belatrix och ett stort hat blossade upp inom honom. "Och ni har visst med er Monsterögat, så förträffligt, jag har nämligen en present till dig, som tack för att du satte in mig i Azkaban, det är en trollformel som jag uppfunnit alldeles själv!"

"Vad duktig du är." Muttrade Moody och höjde trollstaven. Som en blixt for Belatrix plötligt fram bakom hörnet och riktade sitt trollspö mot Moody. Harry hörde en explosion och såg hur Moodys magiska öga exploderade. Splittrorna från ögat flög in i hjärnan på han själv och rakt ut genom skallbenet tillsamans med hjärnsalvor och blod. Det var den vidrigaste synen Harry sett i hela sitt liv. Moody föll ner död på det hårda golvet. I raseri kastade Harry iväg den första trollformel han kom att tänka på. En stor ljusspetts for ut ur hans trollstav med ljudet från en missil medens Ginny sköt iväg ett klot av eld. Men Belatrix avvärjde skicklig båda förbannelserna så de flög in i den stora porten bakom henne där det blev två stora gropar. Sen gjorde hon sig redo för att ge tillbaks, men då kom Fawkes nerflygande från rökdimman i taket och slog ut i flammor och med ett sprakande ljud sköt han iväg en eldstråle som träffade Belatrix. Hon flög bakåt in i vägen och blev liggandes brinnande. Då slog den stora röda porten upp och Harry möttes av en syn som nästan fick hjärtat att stanna. Voldemort kom utgåendes tillsammans med Snape och Nagini vid sin sida. Han stirrade på Harry med sina lysande blodröda ögon sedan kastade han en blick mot Fawkes. Två eldbollar flög plötsligt ut ur ögonen på honom och brände fågeln till aska på minder än en sekund. Harry ställde sig framför Ginny och gjorde sig redo för strid. Voldemort bara iaktog honom med sina onskefulla ögon, hans kritvita ansikte log inte, han viste att Harry hade makten att döda honom, så nu var det allvarl.

"Så du har kommit för att döda mig Harry Potter", viskade han. Harry bara tittade på honom med avsky i blicken, han kände sig inte rädd längre, det var nu det skulle ske, Voldemort skulle dö. Harry tittade mot Snape som stirrade på dem lika allvarligt som Voldemort.

"Jag måste erkänna att du har gjort mig mycket förargad genom att förstöra alla mina Horcruxar, men en är fortfarande kvar, min allra käraste", han gjorde ett litet avbrott och tittade ner mot Nagini som ringlade sig på golvet och stirrade intensivt på Harry och Ginny. "Du vet väl ändå inte hur du ska förgöra henne?"

"Nej", sa Harry med sammanbitna tänder och tänkte presis säga - men det ska jag snart ta reda på - då Snape tog till orda.

"Men det gör jag!" Snape riktade sin trollstav och en lila skimmrande tunn stråle flög iväg och träffade Nagini i magen. En osynlig kraft slet upp ormens mage så allt blod och inälvor sprutade ut, sedan slets resten av ormen upp med ett hemskt ljud som fick Harry at rysa, kvar låg nu bara rester av blod.

"Din dåre!" skrek Voldemort sedan kom en röd ljusexplosion som bländade Harry lite smått och i nästa sekund så låg Snape avtuppad intill Belarix som nu hade slutat brinna. Då såg Harry sin chans, nu var nog inte Voldemort beredd, så han riktade sin trollstav mot honom och ropade ut.

"AVADA KEDAVRA!"

Den gröna strålen for iväg med det välbekanta bruset och träffade Voldemort rakt i bröstet, men till Harrys förvåning så stod Voldemort kvar.

"Jag må vara dödlig nu", viskade Voldemort och stirrade med brinnande ögon på Harry och Ginny. "MEN TROR DU VERKLIGEN ATT DU KAN DÖDA MIG MED MINA EGNA FÖRBANNELSER!"

Nu gick allting plötslig mycket snabbt. Voldemort snurrade runt och dök upp bakom dem, fast på platesen han hade varit på lämnade han en grå skepnad av sig själv. Den gråa skepnade flög snabbt fram emot Harry som avfyrade en tryckvåg mot den vilket gjorde så att den löstes upp i rök. En magisk kraft gjorde plötsligt att han åkte åt sidan och direkt efter så flög en grön stråle förbi, bara några centimerer ifrån honom, med ett väldigt brus och träffade väggen som exploderade med en hög smäll och tusentals svarta stenbitar flög iväg i alla riktningar. Harry vände sig om och såg Ginny avfyra ett eldklot mot Voldemort, fast han vifftade till med sin trollstav och eldbollen gick upp i rök. Plötsligt fick Harry ett hårt slag i nacken och flög ner på golvet, han tittade bakom sig och såg att Voldemort hade skapat ett stort stenmonster av alla stenbitar som sprängts bort från väggen. Ginny riktade sitt trollspö mot stenmonstret och en tryckvåg flög ut och splittrade stenmonstret till grus igen.
"Akta!" skrek Harry, men försent. Voldemort hade skapat ett till monster bakom Ginny av den svarta röken som böljde runt i taket. Mostret avfyrade en boll av rök som träffade Ginny i ryggen vilket kastade iväg henne flera meter bort. Harry reste sig upp sprang fram till Ginny samtidigt som han försökte se vart Voldemort hade tagit vägen, men han syntes inte till, så han vände sig mot rök monstret och avfyrade en virvelvind mot den vilket gjorde att röken skingrade sig. Harry hade inte märkt det, men de stod i dörröpningen till rummet som Voldemort hade beffunit sig i, och plötsligt så slog dörren igen på dem båda så att de kastades in i rummet.

Rummet var stort och det stod en svarta riddar rusting i varge hörn av rummet, de hade alla hillebardar i händerna. På väggarna så hängde det fullt med medeltida vapen, längre in i rumet så fans det ett enormt skrivbord, på bordet stod det ett akvarium som innehöll något slemmigt ål-liknande monster, fast den hade fullt med ben under hela sig och var nästan lika stor som Harry, den hade inga ögon utan kännsel spröt. Voldemort uppenbarade sig plötsligt bakom det stora akvariet, han satte trollstaven mot det och en magisk kraft välte akvariet så att den enorma monsterålen föll ner på backen. Med en våldsam fart satte den av i riktning mot Harry och Ginny och öppnade sitt gap utrustat med två rader huggtänder. Harry fick panik och sköt iväg lamslagnings förtollningen på varelsen, fast den hade ingen verkan, istället så skickade den tillbaka en enorm elektrisk stöt så Harry flög in i dörren. Ginny var lite mer snabbtänkt dock och riktade sitt trollspö mot väggarna och alla de medeltida vapenen lossnade och flög som spjut in i den vidriga ålen. Det väldiga monstret gav ifrån sig ett avskyvärt skri och föll sedan ihop på backen med ett gurglande. Harry fick då syn på att det fyra rustningarna hade fått liv och börjat gå mot dem. Han hoppade snabbt upp på benen och avfyrade en tryckvåg mot den närmste, fast den hade föga effekt, rustningen stannade bara upp en sekund och fortsatte sedan sin vandring emot dem. Ginny avfyrade en eldboll mot en rustning, som tog eld och började spraka i lågor, fast den fortsatte sin march emot dem som om ingenting hade hänt. Harry riktade sin trollstav mot dörren och sprängde den så att det bara blev trä flisor kvar av den. Utanför så stod Voldemort till hans förskräckning, han riktade sin trollstav mot Ginny som inte var beredd, och med en smäll så exploderade hennes trollspö. Harry kände en stor järn handske ta tag i nacken på honom och lyfta upp honom i luften. Sedan hur en annan järn hand tog tag i hans trollstav och krossade den i bitar.

"Neeejj!" skrek han i förtvivlan, nu var allt hopp borta, han hade förlorat sitt enda vapen. Både han och Ginny skulle dö nu. En rustning tog tag i dem och kastade ut dem i korridoren. En magisk kraft kastade upp dem båda på benen, och framför dem stod nu Voldemort, helt oskadd.

"Du trodde verkligen att du kunde döda mig..." viskade han. "Jag hade förväntat mig mer av dig, men det verkar visst som att Dumbledore inte har lärt dig särskilt mycket... Eller så är det bara du som är för korkad för att förstå vad han säger. Men jag hade utarbetat en genial plan förstår du, genom att använda andra varelser för att ta kål på dig, så löpte jag ingen risk att komma i kontakt med din trollstav, och på så vis så var du chanslös. Men jag måste medge att flickan är mycket duktig, men det spelar ingen roll när man möter Lord Voldemort, det finns ingen som har besegrat mig i strid, och det kommer aldrig att finnas någon."

"Jag älskar dig Ginny", sa Harry tyst.

"Jag älskar dig med", snyfftade hon.

"Ni äcklar mig", sa Voldemort med avsky. "Det är dags att göra slut på det här, jag har ju faktiskt en värld att ta över."

Han ricktade sin trollstav mot dem.

"Vem vill dö först?"

Harry tog ett steg fram.

"Låter du henne gå om du får mig?", frågade han. Voldemort skrattade hest.

"Aldrig, jag har ju redan dig. Men hon kan få bli en dödsätare - med förutsättning att hon klarar intagningsprovet - döda Harry!"

"Aldrig!", skrek Ginny och snyftade till.

Det var så tyst överallat tyckte harry, han kunde inte ens höra några ljud bakifrån där stridena säkert fortfarande ägde rum. Allt var förlorat, han skulle dö nu, och Ginny med, tillsammans med Hagrid och Tonks, tillsammans med resten av den värld han älskade, det folk han älskade - det folk som älskade honom.

"Dåså!", röt Voldemort. "AVADA KEDAVRA!"

Den gröna strålen flög iväg med ett högt brus och träffade Harry rakt i bröstet. Han kände hur två tjocka gift gaddar penetrerade hans kropp. Han gav ifrån sig ett stön, världen hade blivit suddig, och i bröstet hängde en spöklik orm med grön lysande ögon. Flera ormar flög på honom och stack in sina giftgaddar i kroppen på honom, sedan tog de i, och slet ut hans själ ur kroppen, han kunde se bakom sig hur hans livlösa kropp föll ner i knäet på en gråtande Ginny. Själv svävade han iväg i den dimmiga världen. Voldemort stod och skrattade av segerns lust. Nej, tänkte han, det här får inte hända. Men nu hände det, han var död, och på väg till något okänt ställe. Borta i horsonten såg han ett ljus som närmade sin honom med hög hastighet. och plötsligt omgav det hela honom och den gamla världen var borta. Ormarna hade försvunnit och han var oskadd igen. Han såg sig omkring, men där fanns de bara ljus. Han hörde ett dovt ljud bakom sig och vände sig snabbt om. Där, i den vita dimman kom en människa utvandrande, det var Dumbledore. Harry trodde inte sina ögon, men det var inte bara Dumbledore - utan fler personer uppenbarade sig. Hans mamma, pappa, Mrs Waesly och Mr Waesly, Moody kom också haltandes efter de andra tillsammans med Cedric.

"Välkomen", sa Dumbledore och log mot honom. "Det här den andra sidan - dit man kommer när man dör."

Harry visste inte vad han skulle säga - han bara tittade på alla personer som plötsligt hade uppenbarat sig. Nu började gamla släktingar och skolkamrater komma gående och han kunde känna närvaron av alla de som dött - men också de som fortfarande levde. han kunde känna deras hopp om en bättre värld, deras böner om att Harry skulle befria dem från Voldemorts grymmhet.

"Dumbledore, Pappa, Mamma", fick han fram och snyfftade till. "Jag misslyckades, jag kunde inte besegra honom."

"Lugn nu", sa han pappa och log mot honom.

"Änn är det inte över", fortsatte mamma.

"Du försår", tog Dubledore lungt över." Att när i stort sätt alla människorna som lever på den här planeten, vill samma sak, så lysnar planeten på dem - detta gäller även mugglarna, det finns en inneboende magi i oss alla. Så när tiden är kommen, så visar planeten sin sanna kraft.", sedan log han finurligt. "Och jag tror - att den är på väg att göra det just nu."

Tusentals meter bort, nere i en viss källare, i ett rum med blåa lågor, så fanns en dörr som aldrig öppnats förut, men nu - så klickade det till i låset. Dörren slog upp på vid gavel och ut forsade miljontals små vita ljus klot. Med rasande hastighet så flög de iväg mot ett bestämt mål som ett vitt spjut över himmla valvet. Det närmade sig och utan förvarning så forsade de små ljus kloten in och runt Harrys kropp.

"Vi ses Harry", sade Dumbledore lungt och vinkade till honom, lika så gjode alla de andra. "Och ta hand om dinna vänner - de behöver dig nu, mer än någonsin."

De små ljus kloten började dra i Harry och han flög iväg från sina vänner och fäder. Den ljus glimt som han just hade befunnit sig i började försvinna och han närmade sig sin kropp igen. De små ljus kloten virvlade runt hans kropp, ben och armar i hög hastighet. Där nere kunde han se hur Voldemort stod med sin trollstav riktad mot Ginny och pratade med henne. Han fördes närmare sin kropp och sakta så slöt han sig till den.

Han slog upp ögonen och kunde känna livet inom sig. Han tog ett friskt andetag och flög upp från backen. De små ljus kloten virvlade sig fortfarande runtomkting honom i väldig hastighet. Voldemort spärrade upp ögonen av förskräckelse.

"OMÖJLIGT!", utbrast han och riktade sin stav mot Harry. "Ditt skydd... det ska vara borta!"

"Det här är inte det skyddet", sa Harry med lugn i rösten. "Det här är folkets vilja - den kraft som varge människa innehar - den kraften har det givit till mig, så att jag skall kunna befria dem från dig. Du förstår, det finns ingen som vill ha en ledare som du, folk strävar efter frihet och lycka, inte slaveri och massmord."

Harry flög ner och ställde sig på backen, han sträckte fram sin högra hand framför sig och de små ljuskloten började samla sig framför handen.

"Så därför ska jag nu göra slut på dig, men inte genom hat - ty det är du redan full av - utan genom kärlek, den del av livet som du aldrig har upplevt, den del av livet som du avskyr mest."

Voldemort stod som paralyserad och stirrade på Harry när han samlade sin kraft och sedan så avfyraden han de små kloten, Voldemort frammanade en svart sköld framför sig, men det löstes upp så fort det första klotet träffade den. Kloten flög vidare in i bröstet på honom, han gav ifårn sig ett vrål av smärta och föll ner på knä. Han tappade sin trollstav som föll ner på backen, då den träffade backen bröts träet och inuti så fanns det en förkolnad Fenix fjäder som blåste bort med vinden.

"Ja.. jag står inte ut", fick Voldemort fram, han tittade upp mot Harry. "Du kommer aldrig att bli av med mig." Har tröck iväg ännumer kraft och det små kloten började virvla runt, in och ut i Voldemorts kropp. Han skrek ett förfärat skrik, sedan bärjade hans ena axel att lösas upp i någn underlig rök och försvinna bort i luften. efter det så föll armen bort, sedan benen och kort efter det så löstes hela han upp i rök.

Efter att Voldemort dött så skigrande sig ljuskloten och flög bort igen.

Ginny tittade på Harry som om hon inte trodde sina ögon. Sedan slängde hon sig över honom och tröck sitt tårfyllda ansikte mot hans.

"Me.. men hur, hur kom du tillbaka?" frågade hon och kysste honom.

"Det är en lång historia", sa Harry och log. "Men jag berättar det senare."

De kramade om varandra som aldrig förr. Sedan gick harry fram till Snapes kropp, satte sig på knä och kände på pulsen. Han var tydligen död.

"Det verkar som om Snape var en bra kille trors allt", suckade Harry. Han lade även märke till att Belatrix hade försvunnit, men han orkade inte bry sig om det just nu. "Kom så går vi och ser efter hur det går för Hagrid och Tonks."

"Visst", sa Ginny snabbt. "Men glöm inte." Hon sprang fram och stoppade ner askan från Fawkes i sin ficka och sedan så började de springa åt Hagrids håll. Efter ett tag så kunde de höra smällar längre bort i korridoren. När de kom närmre kunde de se hur Tonks och Hagrid hade gömt sig bakom en vägg där Tonks satt och kastade trollformler lite överallt mot dödsätarna. Harry och Ginny hoppade in brevid dem.

"Harry!", ropade Hagrid ut och kramade honom. "Jag har varit så orolig." Snyfftade han. Harry tog sig tid att krama om honom, sedan slet han sig lös.

"Voldemort är död", utbrast Ginny.

"VA?!" skrek Tonks av lycka.

"JAAAAAAAA!", Vrålade Hagrid.

"Men vi måste bort här ifrån nu", sa Harry. "Dödsätarna är fortfarande farliga."

"Som du vill", sa Tonks", men är du säket på att transferering fungerar här inne?"

"Tja, den gamla värden har ju dött, så det betyder att slottet inte har några särklida regler längre.", sa Harry.

"Just det", sa Tonks. "Håll tag i mig då, vi far mot Hogwarts!"

Hagrid, Harry och Ginny tog tag i Tonks mantel, sedan så transfererade hon sig därifrån.

De döck upp utanför portarna, Hagrid lade sin stora hand mot grinden som öppnade sig. De gick upp emot slottet tillsammans. Där uppe så kunde de se hur det lyste i stora salen. När de kom fram så stod portarna öppna. Tillsammans så gick de in och där möttes de av ljubel och skrik.

Ron kom rusandes som från ingen stanns och hoppade på Harry. Harry kramade om honom och kände hur tårar av lättnad och glädje föll ner på kinderna. Hårt och länge kramade kamraterna om varandra, sedan gick de in i stora salen tillsammans med tvillingarna, Charlie, Bill och Fleur. Där inne vid en stol så satt Hermione, hon såg inte helt pigg ut, men hon såg desto lyckligare ut.

"Jag kan inte fatta att ni klarade det!", utbrast hon då Harry kom fram och kramade om henne.

"Jag ska berätta allt för er", sa Harry och log.

Så de satte sig alla till bords och så började Harry berätta sin berättelse från början till slut. Han berättade om hur de varit tvugna att lita på Malfoy, om Mörkrets Slott, säcken, Moodys död, striden med Voldemort, och vad som hände när han blev träffad av Avada Kedavra, om Dumbledore och de andra. Men då kom han att tänka på något som fick honom att stanna upp i sin berättelse... Kalla kårar spred sig längst hans rygg. Det var något som hade fattats där borta, Sirius, han fanns inte bland de andra... han borde ha varit den som gått fram bland de första. Så kom han att tänka på slöjan som Sirius fallit in i, han måste ha kommit till någon annan plats, någon hemsk och mörk plats säkert. Harry snyfftade till.

"Vad är det Harry?", undrade Ginny.

"Sirius", snörvlade han fram. "Han var inte där... bland de andra, jag kommer alltså inte ens få träffa honom när jag dör."

Alla tittade sorgset på Harry och klappade honom tröstande. Det var som om hela sorgen med Sirius slets upp igen, han kunde bara inte hejda sig. När han varit hos sina föräldrar så hade allt känts så bra, han skulle få se dem igen, men inte Sirius... Han var borta för alltid.

Efter en stund så hade han samlat sig och fortsatte sin berättelse om hur han lyckades döda Voldemort.

"Men hur kunde han dö genom att du förde in kärlek i honom", undrade Fleur.

"Han var så fylld med hat, så när jag gav honom så stora mängder av det som han avskydde mest så kunde han bara inte utstå det längre, och det förgjorde honom."

"Men om Voldemort lever vidare på den andra sidan, där Dumbledore och de andra var", sa Ron. "Tror du inte att han skulle kunna ta sig tillbaka på något sätt då?"

"Nej", svarade Harry. "Jag tror att hans själ är för trasig för att han någonsing ska kunna hitta någon stanns, eller någonsing komma tillbaka. Han är nog helt tillintet gjord."

Efter det så var det inte så mycket kvar att berätta om, så de tog och skålade om seger. Några av dem höll tal, sedan hade de roligt resten av kvällen. På natten så gick Ginny och Harry in i sovrummet och lade sig i sängen tillsammans. De kramade om varandra och kysstes.

"Jag älskar dig så mycket Harry", sa Ginny och kramade om honom.

"Ja Ginny, jag älskar dig mer än jag någonsing kunnat föreställa mig"

Författar not: Nu vill jag bara tacka er alla som har läst min berättelse, det har varit otroligt roligt att skriva den, och lika kul att läsa era kommentarer.

Det finns en möjlighet att jag skriver vidare på den här berättelsen, i sånna fall tänkte jag något liknande:

Det är två år sedan Voldemort dog, Harry, Hermione, Ron och Ginny ska alla börjat på den internationalla trollkarls skolan för att utbilda sig till Aourorer och Botare (Hermione)

Men ännu så lever Belatrix, och tillsammans med den tyska trollkarlen Grindewald så reser dem de mörka makterna åter igen!

Om jag inte gör det så kanske jag skriver en fortsättning på Hp7;an beroende på hur bra den är och hur den slutar. Men jag kanske inte skriver någon ting alls, det beror på vad jag känner för, så vi får se.. vi får se.

Slutligen så vill jag bara tacka er alla igen :) och alla ni som var med på Hogwarts.nu