Megan

När jag vaknade på juldagsmorgon märkte jag först att sängen var tom. Därför satte jag mig upp, drog på mig en morgonrock, satte upp håret i en slarvig tofs innan jag gick emot Haydens rum. I fåtöljen som jag satt in de första nätterna efter att vi kommit hem ifrån Sankt Mungos satt Sirius och småpratade med Hayden. Han gjorde ofta det, och pratade om lite allt möjligt. Han pratade om att det inte gjorde någonting om han inte gillade quidditch eller om han inte ville bli quidditchspelare, bara han var lycklig så skulle vi vara det. Och han kunde även prata om hur lycklig han var och att allting var perfekt i hans liv. Jag älskade att lyssna på deras små pratstunder, inte för att Hayden sa så mycket, oftast låg han oftast bara där i sin pappas famn med näven i munnen och tittade oförstående på Sirius. Det var ett av tecknena som visade att han verkligen var lik Sirius, han hade alltid ett uttryck i ansiktet som visade att han inte förstod vad fan någon pratade om.

"God morgon", sa jag lugnt och gick fram till dem, gav Sirius en kyss och böjde mig sedan ner över Hayden och gav honom en puss på kinden också. "Hejsan, hur mår mammas ängel?"

Han gav mig ett litet leende och gjorde ett litet skrattande ljud, enligt helarna ska inte barnen vid en sån här ung ålder kunna skratta, eller göra olika ljud. I vissa fall kan dem inte ens le, men det hade definitivt inte gällt Hayden. Redan första dagen hade han bevisat för läkaren att han kunde göra det mesta. Även Jasper och Lexi var väldigt utvecklade om man kunde säga så. Dem var otroligt duktiga, söta och bara fantastiska bebisar. Och det var tack vare dem som jag önskade att vi kunde skaffa barn snabbt igen. Dem var så tajta, även om dem inte var gamla alls så hade dem blivit oerhört tajta syskon. Ungefär som jag och James, och det var ungefär det jag ville att Hayden skulle kunna bli. Både jag och Sirius ville att han skulle få syskon som han skulle kunna komma överens med och vara den överbeskyddande brorsan. Detta fick mig att tänka på Kayly, det var synd om henne. Det sa jag aldrig, men det tyckte jag faktiskt. Hon var blind, vilket förut var hemskt men nu var det ännu värre. Hon visste inte hur hennes barn såg ut, hon hade missat en månad av deras liv och hon skulle kanske aldrig få veta hur hennes barn ser ut. Vi kan förklara för henne, men det är inte samma sak som att med ögonen få se hur ens barn ändras och utvecklas. Det är en fantastisk känsla och en otrolig upplevelse att få se sitt barn för första gången, men hon hade inte fått göra det.

"Han har sovit bra, precis som igår natt", sa Sirius och log emot sin son, jag visste allvarligt inte hur han skulle bli som pappa.

Men det visade sig att alla marodörer var fantastiska som pappor, alla på sina egna speciella sätt, såklart. Remus var fantastisk, jag kan inte berätta hur men man märkte verkligen att han älskade att ta hand om tvillingarna. Han verkligen älskade allting som hade med dem att göra, och älskade att ta hand om dem. Det kvittade om någon av dem behövde byta blöja, han bytte gärna och omfamnade verkligen föräldraskapets alla sidor. Visst var James och Sirius bra pappor dem med, men James hade på sex månader inte bytt Harrys blöja en enda gång. Sirius var skräckslagen och flydde fältet varje gång Hayden började lukta illa.

"Och han börjar nog bli hungrig nu", Hayden blev röd i ansiktet och började gnälla, han skrek aldrig utan gnällde bara.

Det lät lite fånigt faktiskt, Harry till exempel kunde skrika riktigt högt. Det kunde även Lexi och Jasper även om dem kanske inte gjorde det så ofta. Men Haydens lilla futtiga skrik var inte ens högt nog för att få kallas skrik. Han bara gnällde, och även om det var bra för barnskrik låter inte särskilt vackert så var det lite för futtigt faktiskt.

"Kom, Jay", jag tog honom i min famn och började gå nerför trappan med Sirius efter mig. "Nu ska vi ge dig lite mat."

Det var otroligt hur snabbt man övergick ifrån att vara helt självständiga och inte behövde bry sig om någon än sig själv ifrån att sätta någon framför sig själv. Innan kunde jag och Sirius göra precis vad vi ville, och det kunde även Remus, Kayly, James och Lily. Innan dem fick barn då, men efter att vi alla fått barn så kunde man inte göra vad man ville längre. Barnen kom i första hand, vilket var en ren självklarhet. När man fått barn så handlar det inte bara om en själv längre, utan mest om barnet.

"Han är så smart", skrattade Sirius när jag tog fram en flaska, på Sankt Mungos hade dem kommit fram till att han var laktos intolerant och därför behövde han en slags special mat.

När jag gjort i ordning flaskan som inte var så stor, hade han börjat räcka upp händerna, eller det trodde Sirius i alla fall. Sanningen var den att han inte alls räckt upp händerna emot flaskan, han hade sträckt på sig och som tur för honom så befann sig flaskan precis där.

"Han är som dig", svarade jag och räknade långsamt till tio, när jag kommit exakt till tio suckade Sirius irriterat. "Nu fattade du. När kommer dem andra?"

Han tittade ner på klockan och bet sig sedan i läppen och tittade ner emot källaren, han hade håll till där rätt länge. Ända sedan han fått reda på att James och Lily skulle bjuda Kayly på bröllopet så har han spenderat oerhört mycket tid där nere. Men jag fick aldrig reda på vad han gjorde där, och när dem städade källaren hade han på natten tagit bort något därifrån och flyttade upp det till vinden istället. Det var något han döljde där nere, men eftersom att jag är en bra flickvän som inte snokar så antar jag att han berättar vad det är när han är redo.

"Dem kommer om fyra timmar", sa han lugnt och började med långsamma steg gå ner emot källaren. "Jag måste fixa lite här nere. Är det lugnt om?"

Jag nickade och log sedan emot honom när han sprang nerför källaren. Detta var Haydens första jul och hans pappa hade tydligen bättre saker för sig nere i källaren och hade tydligen inte tid att vara med sin familj. Men det kommer fler jular, jag log ner emot Hayden som åt nöjt. Han var precis som sin pappa, åt hela tiden, var livlig men ändå väldigt tyst. Det var enligt dem andra något han fått ifrån mig och dem hade förmodligen rätt. Av mig och Sirius så var jag utan tvekan den tysta av oss.

"Din pappa är en konstig person", sa jag och flinade emot Hayden som såg ut att nicka vetandes. "Men vi älskar honom ändå. Nu ska vi bada dig så att du blir ren och fin. Ta på dem nya kläderna som mamma och pappa köpt och sedan ska du få sova här nere i köket medans mamma lagar mat. Och riktig mat denna gången så att inte Kayly eller någon annan av dem där människorna kan klaga."

Hayden såg ut att svara: nu gör vi det här. Därför gick jag upp till badrummet, duschade honom, tog på honom kläder och lade honom sedan i sin vagga som Sirius hjälpte mig bära ner. Och då började jag laga mat, dem andra trodde inte att jag kunde det men jag skulle nog visa dem. Efter nästan fyra timmar var maten nästan klar och jag hade precis tagit en dusch, då plingade någon på dörren.

"Sirius, Megs, är ni hemma?" jag stelnade till när jag hörde Peters röst och rusade nästan ner till vardagsrummet.

Peter stod framför Haydens vagga och stirrade elakt emot min son. Han funderade säkert på hur mycket Voldemort skulle älska honom om han dödade min och Sirius son.

"Hej Peter", sa jag och låtsades vara glad att se honom. "Hur mår du?"

"Jag mår bra, du då?" frågade han med likadan låtsas glädje som jag. "Jag kom bara förbi för att önska er god jul, men jag måste gå igen. Så hälsa dem andra."

Jag nickade kallt och såg på när han gick därifrån. Jag hatade verkligen den äckliga lilla råttan, om det var någon som man inte kunde lita på så var det han. Man såg det på honom att han var en dödstätare, det finns verkligen inget ärligt ben i hans kropp. Jag förstod inte hur han kunde gå omkring här och ljuga för sina så kallade bästa vänner. Vänner som han skulle kunna få mördade och förmodligen skulle få mördade vilken sekund som helst. Men visste hur länge vi skulle leva när vi umgicks med en dödstätare.

"Var det Peter?" frågade Sirius, jag tittade ner i vaggan på Hayden som fortfarande sov lugnt. "Varför frågade du inte om han ville stanna?"

Jag vände mig om och log emot Sirius medans jag försökte komma på en lögn. Om det inte var Sirius som frågat hade jag lätt kunnat ljuga, men eftersom att det var just honom så var det inte lika lätt att ljuga. Visst att komma på något att säga var lätt, men sedan att ljuga tillräckligt bra så att till och med han skulle gå på det var en utmaning.

"Han var tvungen att gå igen", sa jag och var faktiskt ärlig, Sirius lade ner en massa paket, som vi köpt åt alla. "Vad är det där för något?"

Jag pekade på en flaksliknande sak, men precis när Sirius skulle svara öppnades dörren och in kom hela gänget. Först kom James och Lily med Harry i famnen. Och precis efter kom Remus och Kayly med tvillingarna.

"God Jul", sa James med en gång och så var hälsningarna igång, vanligtvis brukade ta som högst en kvart för alla att ha kramat alla och så men nu tog det en halvtimme.

Antingen var det för att Kayly retade mig för att ha fått panik under förlossningen, eftersom att jag sa att det inte var något att vara rädd för och att det var de mest naturliga i världen. Så att det var jag som fått panik var något otroligt roligt för henne. Men självklart så skojade hon, Kayly är min bästa vän och jag vet när hon skämtar och när hon är allvarlig.

"Vad vill ni göra först, äta eller öppna presenter?" frågade jag och genast började James och Sirius hoppa upp och ner medans dem skrek presenter. "Okej då börjar vi med presenterna."

Genast dök dem ner i havet av julklappar och slet åt sig en efter en. Dem var precis som barn och jag trodde ärligt talat att dem skulle slita upp alla på mindre än en minut när Sirius plötsligt försökte få uppmärksamheten.

"HÅLL TYST!" sa han högt, tillräckligt högt för att alla skulle vända blicken emot honom men ändå tillräckligt lågt så att barnen inte skulle börja skrika eller vakna. "Jag har en speciell present till Kayly faktiskt."

Han hade den flaskformade saken i handen och gick emot Kayly, det var helt tyst och ingen kunde gissa vad det var för något.

"En kvast?" skämtade Kayly. "Sirius säg inte att du faktiskt ska ge mig en bild av dig själv. Om jag kunde se så hade det varit alldeles för mycket."

Sirius skrattade lite och det gjorde även alla andra.

"När du druckit det här så kommer du kunna se", jag bet mig i läppen och drog efter andan, nu föll pusselbiten på plats. "Du kommer kunna se dina barn växa upp och du kommer kunna se hur otroligt gamla vi ser ut nu jämfört med hur vi såg ut när vi var sjutton."

Han lade den i Kayly händer, hon öppnade den långsamt och ögonen fylldes sedan med tårar. Hon gav flaskan till Remus och lade sedan armarna kring Sirius nacke.

"Tack så mycket."

Kayly

Det strömmade tårar nerför mina kinder, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag höll hårt om Sirius och han kramade mig tillbaka. Megs kunde inte ha hittat någon bättre man att tillbringa sitt liv tillsammans med.

"Du blöter ner min skjorta", sa Sirius lite besvärat. Att vara så känslig var inte direkt hans grej.

"Förlåt", mumlade jag och torkade mina tårar. Megs satte sig upp och gav mig en stor kram också, och jag kunde knappt hålla mig från att brista i gråt igen. Jag skulle få se mina barn. Jag skulle få se dem växa upp, se hur dem tog efter alla dumma saker som Sirius och James gjorde, och se dem när dem lekte och busade runt i huset. Jag skulle aldrig kunna tacka Sirius tillräckligt.

Remus ställde sig upp han också, och gav mig en kram. Jag begravde ansiktet i hans bröst, och han höll om mig hårt.

"Tack så mycket, Sirius. Tack."

"Tacka mig inte innan du provat, jag kanske råkade ta fel så att du fick grodslemmet istället."

Jag skrattade snyftande och Remus placerade flaskan i min hand. Jag tog sakta ett skakigt andetag och drog ur korken. Jag torkade tårarna och förberedde mig sakta på att dricka. Men jag kunde inte riktigt. Jag ville ha tillbaka synen igen, men jag hade klarat mig så länge att jag hade slutat hoppas på att det skulle komma ett sätt för mig att få tillbaka synen. Men att äntligen få se mina barn fick mig att höja armen och sätta flaskan mot läpparna. Sakta lyfte jag mer på flaskan och hällde i mig det som fanns inuti. Det smakade skit men jag tvingade ner det ändå.

"Jag tror att det var grodslemmet i alla fall", sa jag efter några sekunder. Alla som varit lite nervösa innan skrattade.

"Va? Jag som inte ens hade en sån flaska...!" Sirius var helt förvirrad. Och han blev inte mindre förvirrad av att alla skrattade ännu mer när han inte förstod vad som stod på.

Jag log, men hade ännu inte vågat öppna mina ögon. Det skulle kännas helt annorlunda och ovant, det hade känts som om jag varit blind i hela mitt liv, men den här stunden fick mig att inse att det hade gått mindre tid än så, mycket mindre tid.

Sakta slog jag upp ögonen och synen runt omkring överväldigade mig. Sen vände jag mig mot Sirius för att skämta med honom, jag fick bara en chans att säga det.

"Fy fan så du ser ut!"