Themarauder94: Hej och hå! Här kommer ett till kapitel till antagligen världens bästa läsare som fortfarande följer, trots min dåliga uppdatering. Hade jag inte haft ett "liv", hade jag gärna tillägnat all min tid till att skriva fanfictions. Jag tycker det är så sjukt roligt, och det är mitt sätt att få Harry Potter att leva vidare liksom. Hoppas ni kommer att uppskatta kapitlet! Berätta jättegärna vad ni tycker om, och om ni har spekulationer, eller kanske förslag på vart ni vill storyn ska leda! =) Jag har en ganska klar bild, men jag tycker det är jättekul att bolla idéer med er.

Pussar och kramar!

Kapitel 34

[Lily]

Jag fann mig själv i en öde korridor i det sovande slottet. Det enda som hördes var mina darrande andetag och snarkningarna från porträtten som sov gott innanför sina ramar. Jag sjönk ner på golvet, med den kalla stenväggen som ryggstöd, och begravde sedan ansiktet mellan mina knän.
Det finns en särskild känsla man får när man när man blivit sårad, som inte kan målas upp av en bild av att bli stucken med en kniv i sitt hjärta. Det är ingen smärta som får dig att skrika aj. Det är en överväldigande känsla som sitter i varenda nerv i kroppen. Ger en dålig mage, och ett starkt behov av att spy… En känsla av ångest. Känslan av att du aldrig mer kommer att bli glad. Det måste vara den känslan man upplevde i närheten av en dementor. Den där djupa smärtan i magen.
"Gått vilse, Ms Evans?"
"Va?" Jag tittade upp, och stirrade rakt in i rektorns ögon som såg tillbaka på mig bakom de halvmåneformade glasögonen. Professor Dumbledores uppenbarelse var verkligen anmärkningsvärd där han stod iförd sina nattkläder, med den matchande nattmössan. Han var onekligen lik Merlin ur den tecknade disneyfilmen, och jag undrade om han någonsin hade sett den.
"Du är inte den enda." Log han, och till min förvåning gjorde han mig sällskap nere på golvet. "Jag gissar att unge Herr Potter har berättat för dig om fenixorden."
"Hur-"
"Ah, Lily. Antaganden. Du ser, jag gav James min tillåtelse att berätta om orden för dig för ungefär…" Dumbledore såg ner på sitt guldur som prydde hans vänstra arm. Jag förstod dock inte hur den kunde vara till någon hjälp. Urtavlan hade varken visare eller siffror. "Ja, för 23 minuter sedan om man vill vara alldeles exakt. Och om vi utgår ifrån att han gjorde det, så är det med största sannolikhet att Lord Voldemort kom på tal. Men vad vet jag, jag kan ha fel." Dumbledore log ett finurligt leende.
"Ni-vet-vem kom på tal, ja."
"Det finns ingen anledning att inte säga hans riktiga namn, som förvisso är Tom Dolder, men använder man det vet ingen vem man talar om i dessa dagar. Rädslan för ett namn ökar bara rädslan för saken själv. Jag förstår att du vet sanningen om vad som hände i somras med James pappa. I alla fall halva." Tillade han snabbt. Jag såg mållöst på Dumbledore, och kunde inte hjälpa att imponeras av att mannen kunde vara så allvetande. Även den här tiden på dygnet.
"Hur kan professorn veta detta?"
"1 + 1 är 2." Sade han vist. "Men ibland tänker ni ungdomar bara väldigt högt."
"Vad hände egentligen?"
"Mr Potter, den äldre, var en högt uppsatt auror på ministeriet, vilket jag tror du redan vet. Hans namn brukade dyka upp då och då i dagstidningen.
Voldemort försökte, och försöker fortfarande, att infiltrera ministeriet med de så kallade dödsätarna. Han gjorde själv besök en dag. Han hade bokat ett möte med självaste trolldomsministern, och till vår förfäran gick det lite för bra, om jag får säga det själv. Voldemort delade sina ideal och framtidsplaner, och ministern köpte det."
"Men hur? Han vill ju skapa ett extremt klassamhälle. Som enbart gynnar en väldigt liten del av befolkningen. Severus har berättat för mig."
"Snape?"
"Ja", jag svalde. "Han ville att jag skulle gå med."
"Jaså, det ville han?" Dumbledore lät mycket förvånad och såg granskande på mig. "Trots att du är mugglarfödd?"
"Han sa att jag inte var som alla andra, att deras herre skulle förstå, om jag bara visade min sanna lojalitet."
"Trodde du honom?"
"Nej." Svarade jag raskt. "Jag har sett hur de behandlar mugglarfödda. Som om man inte är värd någonting. Som om vi har stulit något som är deras. Deras blickar som visar att vi inte hör hemma är. Deras glåpord om att vi inte är riktiga häxor eller trollkarlar, och ännu värre – deras syn på mugglare. Som om ingen av oss förtjänar att leva."
"Jag har känt Voldemort längre än många andra. Jag minns honom från barnhemmet när jag sökte upp honom för att berätta att han var en trollkarl. Han trodde på mig nästan direkt." Jag häpnade. "Ja, du minns kanske själv när du fick veta. Det är ingenting man smälter på tio minuter, i vanliga fall, men Voldemort var så självgod, så ingen övertalning krävdes för att han skulle tro att han var speciell.
Jag såg en trasig pojke. Ett manipulativt, slugt barn med ingen som helst tillit mot någon. De på barnhemmet berättade att han skrämde dem andra barnen. Jag trodde att Hogwarts kanske skulle vara hans räddning och förändra honom.
Han insåg snart att han inte var ensam med att vara speciell på Hogwarts. 100tals andra barn som var just som han, något som drev Voldemort. Ändå var han antagligen mer begåvad än någon annan elev som någonsin satt sin fot på den här skolan. Jag skulle kanske vara undantaget, om jag får säga det själv. Men det är svårt att avgöra, vi sysslar med så olika sorters magi.
Han lät mina kollegor luras av hans yttre och sin begåvning. Han var alla lärarnas kelgris, som man brukar säga, men han undvek mig. Jag tror att han förstod att jag såg mer än vad han ville visa. För han var noga med vem alla såg i honom.
Han var ett barn utan kärlek, vars mor övergav honom för döden. Och hans far, Tom, var mugglare och ville inte ha något med sin son att göra. Du kan förstå hur det slog slint hos Voldemort.
Jag har sett honom utpressa, manipulera, mörda människor. Jag har sett honom vara en mönsterelev, jag har sett honom i sitt allra mörkaste. Ensam och svag. Men jag har aldrig sett honom visa någon som helst ånger eller tillgivenhet. Han bryr sig inte om någon mer än sig själv. Liv betyder ingenting för honom, förutom sitt eget. Det hat han känner mot sin mamma som övergav honom för döden, har gjort honom rädd för en sak. Och det är döden. Men han förstår inte dödens obetydlighet hos människor som älskar. Uppoffring. Han ser bara det onda som den skapar. Och det hat han känner jämtemot sin mugglarfar, har präglat hans ideal.
Om Lord Voldemort kommer till makten, kommer det finnas några som får ett val. Och de som inte väljer honom kommer straffas tillsammans med alla andra som är under dem. Straffas för att ha stulit det som är deras. Det som gör dem speciella.
Även vi har därför infiltrerat ministeriet med våra egna. James far, var en av dem. Han erbjöd sig att bli vår spion på Voldemort, för att vi skulle kunna hålla ett närmre öga på dem. Mr Potter var ingift till familjen Black, så det skulle inte verka allt för konstigt om Voldemorts sida skulle intressera Mr Potter, eftersom att det finns en del bekräftade anhängare i släkten.
Han gick under täckmantel, och när James fick reda på det försökte han stoppa honom. Utan att själv veta det råkade han avslöja sin far och fenixorden rakt under näsan på Voldemort.
Voldemort mördade den han trodde hade varit sin nyaste anhängare mitt under ögonen på James, och James hade tur som kom undan med livet i behåll. James försök att spela hjälte satte många liv på spel."
"Tror du James någonsin tänker berätta, professor Dumbledore?"
"Jag sitter i min nattmössa, då tror jag det är okej med bara Dumbledore." Sade han snällt. Jag kunde inte låta bli att skratta.
"Tror du han någonsin kommer att berätta, Dumbledore?"
"Ja, och nej."
"Hur menar du?"
"Det är en börda i sig att förlora de vi älskar. Men likaså är skulden. Att berätta sanningen för dig innebär för honom att låta dig se honom på samma sätt som han ser sig själv. Vårat allra mörkaste. Och det kan vara tillräckligt plågsamt att ensam se sig själv på det viset. När han är redo kommer han att berätta, och då kan du berätta att du vet, men fram tills den dagen så är jag rädd att du måste acceptera det tidsrum som James behöver, och låtsas ingenting veta."

När jag såg James vid frukosten morgonen därpå ville jag ingenting hellre än att slänga mig runt hans hals, säga förlåt, få trösta honom och berätta hur mycket jag älskade honom, men jag kunde inte.
"Vad är det med er två?!" utbrast samtliga och pekade menande på mig och James. Jag hade toasten halvvägs till munnen och såg dumt på mina vänner, och kände James blick bränna i ögonvrån. "Ni har inte sagt ett ord till varandra på tio minuter."
"Det är inget." Sade James likgiltigt och återgick till sina flingor.

Som de brukade säga: Dejta inte någon i din årskurs, mycket hellre än någon i samma elevhem, eller någon i din umgängeskrets, eller den din tjejkompis dejtars bästa vän. Varför? Det gör rackarna nästintill omöjliga att undvika.
Jag hade spenderat större delar av veckan ensam i biblioteket och i sovsalen, fastän Haylie och Alice så ofta erbjöd mig sitt sällskap. Det var skönt att komma bort ifrån allt James-relaterat, och slippa hålla masken. Men vad jag än gjorde, och vart jag än satt, så fick allting mig att tänka på honom. Det blev inte lättare när jag kämpade med förvandlingskonstuppgifterna, som blivit allt mer avancerade, utan någon James som vägledde mig igenom mitt helvete. Flera gånger hade jag varit på vippen att strunta i allt, bara för att få kyssa honom igen, hålla hans hand, höra honom säga mitt namn… men jag visste att det var för det bättre. För problemen försvinner inte bara för att man ignorerar det för ett tag. Jag hade fortsatt plåga mig själv med det faktum att James inte vågade prata med mig, att han inte kände att han kunde. Och jag skulle ha sårat honom gång på gång, bara för att jag själv var sårad. Det var en ond cirkel jag ville undvika. Men det var svårt, för hela min kropp skrek efter James.

[James]

Jag hade försökt ersätta mina tankar på Lily med Quidditch, och det hade gått utöver hela gryffindorlaget – bara den här veckan hade de övat 5 gånger, varav tre riktigt hårda pass i de många minusgraderna.
"Om du tror vi tänker träna imorgon, Tagghorn, så tja – då tror du fel." Sade Sirius medan han masserade sina frusna tår. Jag och Sirius var de enda kvar i omklädningsrummet eftersom att Sirius lade ner onaturligt lång tid på sitt hår, så jag stressade inte. "Det är inte vårt fel att du och rödtotten inte pratar med varandra, vilket, säg mig, är varför igen?" Jag drog den svettiga quidditchdräkten över huvudet och kastade den i tvättkorgen, och virade en handduk runt de nedre regionerna. Jag och Sirius delade mycket, men vi behövde nödvändigtvis inte dela allt.
Sirius hade rätt. Jag hade inte bara pressat mitt lag till deras yttersta gräns, men mina vänner.
"Förlåt." Sade jag besvärat och slog mig ner på den kalla bänken mittemot min bästa vän.
"Frågar du mig är detta precis samma sak som förra gången."
"Jag ska inte ta ut det över er, okej?" Sirius såg inte nöjd ut över mitt svar, men vad mer förväntade han sig? Ja, detta var precis som i julas när jag knuffade undan Lily, och Sirius visste det. Så varför behövde han höra mig säga det? "Hon vet."
"Om din pappa?" Jag nickade.
"Det här var anledningen till varför vi inte blev tillsammans från första början. För att jag älskar henne så förbaskat mycket." Sade jag upprivet, och kunde se i ögonvrån hur Sirius tog ett fastare tag kring sin kvast (som om han var rädd att jag skulle slänga första föremål jag såg i golvet). "Jag vet inte hur hon fick reda på det, men hon visste den korta historien, och hon var så ledsen… och allt jag kunde tänka på var hur hennes smaragdgröna blick skulle fyllas med skräck och avsky om hon fick veta hela sanningen. Och jag stötte bort henne."
"Och hur lycklig är du nu på en skala mellan 1-10?" Frågade Sirius och höjde ett ögonbryn, och lösgjorde sitt grepp om kvastkäppen.
"Jag mår hemskt, Tramptass, men varför kan hon inte förstå att jag inte kan berätta för henne? Hon är så-" Jag hindrade mig själv från att svära. "-envis!"
"För du är ju så himla enkel." Sade Sirius tyst för sig själv och himlade med ögonen.
"Jag är inte redo att berätta än, och hon är inte redo att vara med mig tills jag har – och när jag gör det… då finns det en chans att hon aldrig vill se mig igen." Sirius kunde se hur mina ögon tårades, och jag försökte snabbt dölja det med mina glasögon.
"Då var hon helt enkelt inte den rätta." Sade Sirius tröstande. "Tagghorn, jag har känt dig i hela mitt liv. Eller nej, det har jag inte, men tillräckligt länge för att säga att jag känner hela dig. Du är min bästa vän. En medmarodör. Min broder. Vad som än händer, så kommer jag alltid finnas där. Räkna med mig."
"Räkna med mig också."
Sirius och jag vred våra huvuden mot dörren och blev förvånade över att se vår bästa vän Remus stående i öppningen. "Vad skulle vi ha gjort utan den här egentligen?" Sade han och tog fram det tomma pergamentet (som med rätt befäl visade en karta över hela Hogwarts och alla elever och lärare som strövade omkring där). Marodörkartan hade varit en av deras bättre uppfinningar.
"Jag antar att du var den ena pusselbiten?" Sade jag och såg undrande på Remus.
"Om du menar med pusselbit att jag berättade att din far blev mördad, så ja – då är jag skyldig." Log han.
"Jag antar att du då-"
"Vet att Voldemort mördade din pappa? Ja, så mycket har jag också listat ut."
Remus visade inga tecken på att han skulle vara varken upprörd eller arg. Han log snarare förstående, och såg… Ja, han såg ut som min bästa vän.
"Förlåt, Måntand."
"Jag är en varulv, och ni har inte brutit mot bara skolregler, men trollkarlslagar för att hjälpa mig. Det finns ingenting, Tagghorn, ingenting som kan få mig att lämna varken dig, Tramptass eller Slingersvans. Du kanske ännu inte vet om du har en garanti med Lily, även om jag personligen tror du har det, men jag vet att du har en garanti hos mig. Allt vi har varit med om, gått igenom… Jag säger inte att du är skyldig mig att berätta hela sanningen, men jag säger att vi har känt varandra så länge, och så väl, att jag känner dig. Låt inte dina misstag definiera vem du är, Tagghorn. Jag har sett dig göra många misstag, men det viktigaste av allt – jag har sett dig ställa allt till rätta. Och det är dem handlingarna som definierar vem du är. Och den personen, han är min bästa vän."
Och där i det svettiga omklädningsrummet berättade jag för första gången sedan begravningen om vad som verkligen hade hänt förra sommaren för mina två bästa vänner.

[Lily]

Jag kom upp i sovsalen efter en kämpig eftermiddag i biblioteket, men jag hade äntligen blivit klar med McGonagalls inlämning. För en gångs skull hade man fått välja det ämne man ville fördjupa sig i, och jag hade valt animagi. Tänk att bara kunna förvandla sig till ett djur med sin fria vilja…
"Följer du med oss till middagen?" Frågade Alice lite försiktigt som sorterade sina fjäderpennor i sin säng. Hon verkade göra det med tanken, för hennes händer höll hon rätt ut i luften.
"Gärna." Log jag trött och tog fram min trollstav. "Accio jeans." Jeansen som hade hängt på tork vid sovsalsfönstret kom flygande mot mig. Jag slängde snabbt av mig kjolen för att dra på mig mina sköna, favoritjeans och satte mig sedan på sängkanten. Jag iakttog min bästa vän som såg ut att koncentrera sig hårt.
"Haylie var på mig." Sade hon förtydligande och kastade en blick på sina händer. Och nu såg jag hennes nymålade naglar vars lack ännu inte hade torkat. Jag kunde inte låta bli att skratta. Ända sedan deras andra år på Hogwarts hade Haylies intresse för nagellack visat sig, och jag och Alice hade varit hennes offer ("Men snälla! Smaragdgröna naglar skulle matcha dina ögon så…").
"Var är Haylie, förresten?"
"Här är jag." Sade hon muntert och kom in i sovsalen. "Var och hälsade på Hercules." Hercules var Haylies nuvarande uggla som hon hade köpt i Diagongränden två somrar sedan för att ersätta sin gamla uggla Hades. Jag och Alice hade försökt låta bli att visa vår lycka över hennes ugglas bortgång, då Hades hade varit en väldigt aggressiv uggla, som vid ett tillfälle pickat så mycket på Alice att hon fått besöka Madame Pomfrey mot såren. "Åh, just det – jag skulle ge dig detta." Sade hon och räckte mig en hopviken pergamentbit. Jag läste meddelandet.

Möt mig på mitt kontor 19:00 för ditt första möte.
Professor Dumbledore

Jag vek ihop den igen och lade den i bakfickan på jeansen. Jag var förvånad över hur lättillgängligt meddelandet hade varit, med tanke på vad det angick (och med tanke på vilket geni som skickat meddelandet). Vem som helst hade kunnat läsa det. Och att ge det till Haylie som var lika nyfiken som jag var arton…
"Vad är det för möte?" Haylie bekräftade mina misstankar. Hon låtsades flämta. "Nämen! Oj då! Jag läste det. Vi är alla chockade. Så berätta för oss."
"Ni hade ju prefektmöte senast förra veckan." Sade Alice.
"Meddelandet var från Dumbledore." Berättade Haylie exalterat för sin lika nyfikna kompanjon.
"Ni är fullständigt knäppa."
"Och du älskar oss."
"Jag gör visst det." Flinade jag. "Jag kan inte säga någonting på grund av en säkerhetsförtrollning, men jag kan fråga ikväll om jag får berätta för er."
"Hade du ens tänkt fråga om vi inte hade upptäckt det?"
"Vilken tur att jag läser folks meddelanden." Sade Haylie. "Hur skulle jag och Alice veta någonting alls annars?"

Jag gick tidigare från middagen och lämnade mina bästa vänner ensamma vid gryffindorbordet (bortsett från alla andra som satt vid bordet, men av någon anledning brukade vi aldrig räkna dem). Snart hade jag tagit mig hela vägen till den fula stenstatyn som dolde ingången till Dumbledores kontor. Jag tog fram meddelandet från Dumbledore igen för att se om han skrivit något lösenord någonstans, men det hade han inte.
"Eh-" Jag kunde inte hjälpa att känna mig fånig där jag stod i den tomma korridoren med porträtt som stirrade på mig och säkert undrade varför jag bara stod där.
"Utelåst?"
Jag hoppade till och såg upp i det välbekanta ansiktet som kom gående mot mig.
"Sirius!"
"Lättad att se mig?"
"Jaa, jag skulle träffa Dumbledore nu klockan sju, men han gav mig inget lösenord."
"Jaha." Sade Sirius snopet. "Du ska på mötet?"
"Tramptass, vänta på o-"
Remus och James som kom halvspringandes genom korridoren stannade upp. Jag slog mig själv för pannan mentalt. Hur kunde jag ha glömt att James också skulle på mötet? Det var ju han som hade berättat för mig när det väl kom till kritan.
"Hej Lily." Sade Remus och låtsades inte om James som verkade fått tunghäfta. "Ska du också…"
"På mötet? Ja." Sade jag med ett forcerat leende. Jag undvek att se James i ögonen eftersom jag visste vilken effekt de hade på mig.
"Var står vi här utanför för? Taggis, säg lösenordet."
"Ja, just det." Harklade han sig och skakade snabbt på huvudet. "Surrande smaskbin." Och med ens avslöjades gången upp till Dumbledores kontor.
Jag följde efter Sirius upp, och snart stod vi alla fyra i Dumbledores egendomliga kontor. Alla de forna hogwartsrektorernas porträtt hängde på väggarna och såg nyfiket på de nyanlända gästerna.
"Tjenare Phineas." Sade Sirius glatt. Jag såg mig om för att se vem han hade hälsat på då ett av porträtten plötsligt svarade.
"Och jag som trodde jag skulle slippa dig för alltid."
"Visst kan man se släktdragen." Sade Sirius skämtsamt och pekade först på det griniga porträttet, sedan på sig själv och sist James. "Hur är det vi är släkt igen?"
"Phineas är min mammas farfar tror jag, och Phineas är din…"
"Apas farbror?" Föreslog Sirius.
"Vi är inte släkt." Sade porträttet fräckt och såg på Sirius med avsky. Remus dolde ett leende med baksidan av sin hand.
"Var inte löjlig." Hördes plötsligt den nuvarande rektorns röst säga. "Ett brännmärke i ett familjeträd ändrar inte på det faktum att Mr Black är ditt barnbarnbarnbarn, eller hur många barn det egentligen är. Och oavsett, Phineas Nigellus Black, så borde du vara stolt." Porträttet fnös, men Dumbledore gav honom inge större notis. "Tre fler än sist." Sade han nöjt. "Då är kvastar inget alternativ. Jag tror att flampulver är smidigast… ja, det borde det vara… Är det någon av er som aldrig har rest med flampulver förut? Bra, då ska det inte vara några problem."
Dumbledore gick fram till den stora eldstaden och tog ner den enkla lerkrukan som stod på spiselhyllan och stoppade ner sin hand i den. "Om alla tar varsin näve… Bra, och så glöm inte att artikulera ordentligt."
"Vart ska vi, professorn?" Frågade jag.
"Ja just det, en alldeles utmärkt fråga Ms Evans. Familjen Potters hus."

"Övning ger färdighet." Skrattade Remus som stod kvar och väntade på mig när jag landat ännu en gång i familjen Potters hus.
"Ja, det gick ju inte så bra sist." Mindes jag och en plötslig våg av illamående sköljde över mig. Jag kunde inte urskilja om det var en bieffekt av flampulverresan, eller en bieffekt av saknaden av James.
Sist kom Dumbledore, vars skägg hade blivit alldeles fläckigt av sot.
"Detta är varför jag helst inte reser med flampulver."
Jag och Remus följde efter Dumbledore in till matsalen där mötet skulle hållas. Sirius och James som hade gått i förväg satt redan vid bordet när vi kom, tillsammans med några andra medlemmar som jag inte kände igen.
"Åh, professor Dumbledore!" James mamma kom sprudlande mot dem och skakade Dumbledores hand. "Jag hoppas det inte var några problem att ta sig hit."
"Inga alls, Dorea."
"Och Lily och Remus!" Hon omfamnade oss båda till vår förvåning. "Vad kul att se er igen."

"Jag har nyheter, Professor Dumbledore." Brummade Alastor Moody efter att Dumbledore öppnat mötet och hälsat alla välkomna. Dumbledore gjorde en gest som tillät Moody att fortsätta. "Lestrange och hennes make utförde cruciatusförbannelsen på Lionel Hart, jag hann precis i tid för att rädda Dorcas men paret Lestrange kom tyvärr undan. De torterade henne för information. Voldemort kommer då inte vara nöjda med deras klumpiga arbete." Ordenmedlemmarna tittade sig runt omkring bordet som om de just i den stunden upptäckte att Dorcas inte var närvarande.
"Ja, det var oerhört klumpigt gjort." Erkände Dumbledore. "Säg mig, Alastor, vad för information var de ute efter?"
"De tror att det finns en ny spion ibland oss. De tvivlar på en av deras anhängares lojalitet." Jag såg bort mot James, vars pappa en gång hade varit fenixordens spion, och jag kunde se hur han satt spänd. Plötsligt så möttes våra ögon, och jag kände en stöt i magen. Han vände bort blicken. Vad skulle jag göra om han ansåg att jag var en person han inte kunde dela det här med? Om han ansåg att jag inte var den rätta? Han var ju den enda jag ville ha. Den enda jag ville vara med. Inte ens allvaret i fenixorden kunde få mig att sluta tänka på James. Tänk att han kunde få världens smärta att verka så obetydlig, och jag hatade honom för det. Hur kunde han vara viktigare än världen?