Kapitel 36 - Samson

Samson came to my bed,

Told me that my hair was red

Told me I was beautiful and went right back to bed

We couldn't bring the columns down

No we couldn't destroy a single one

And the history books forgot about us

And the bible didn't mention us

Not even once

You are my sweetest downfall

I loved you first... - Regina Spektor

Han kom inte tillbaka den kvällen.

Hon låg ensam i hans säng och höll i armen han hade skadat så brutalt innan.

Undrade ensamt varför och hur allt hade kunnat gå så fel, när allt hade varit så perfekt, så underbart för bara 48 timmar sedan.

Med tårarna rinnande drog hon in hans doft som fortfarande hängde kvar i lakanen och somnade till ljudet av sina egna snyftningar.

När hon vaknade nästa morgon kom hon först inte riktigt ihåg varför hon mådde så dåligt. När hon sträckte på sig lyste blåmärkena på hennes arm som en hånfull påminnelse och tårarna brände återigen bakom ögonlocken.

Hon tvingade sig själv att inte tänka på det utan gick upp, duschade och klädde på sig som vanligt. Rutiner var allt hon klarade av.

När hon sedan kom ner till stora salen för att äta frukost fick hon ont i magen.

Hon kände igen känslan. Besvikelse.

Någon liten del av henne hade hoppats att han skulle sitta där med sina vänner, skratta och prata och vara med henne som om inget hade hänt. Hon visste att hon varit galen som ens kunnat tänka tanken, men ändå...

Hon slog sig ner jämte Haylie och sträckte sig efter brödet, utan en tanke på hennes trekvartsärmade blus.

"Lily, vad har du gjort med din arm?" utropade Joanna förskräckt.

"Jag..." sa hon svagt och försökte febrilt komma på en ursäkt. "Jag trillade i duschen. Halkade."

Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ljuga även inför människor som inte kände henne. Att hon skulle ha någon som helst chans att föra sina vänner bakom ljuset var obefintlig.

"Har James gjort det?" frågade Abigail skarpt och Sirius tittade skräckslaget på henne.

Hon svarade inte utan tog bara en tugga av mackan hon hade framför sig.

Brödet var torrt och lika sorgligt meningslöst som hon kände sig.

"Lily, svara", sa Haylie lågt.

Hon undvek deras ögon och sa med låg röst.

"Det var en olyckshändelse, han-"

"-bara råkade klämma sönder din arm?!" sa Joanna argt och Lily kände vreden bubbla inom sig. "Nej, jag vet, han snubblade och tog tag i din arm för att inte ramla själv?"

"Joanna, du vet inte vad du pratar om. Sluta tro att du vet något när du i själva verket inte har en aning om någonting." bet hon av.

Joanna såg rosenrasande ut.

"Lily, vad hände?" sa Sirius mjukt.

"Har han inte sagt någonting?" sa hon med darrande röst och tittade på Sirius och Remus som båda skakade på huvudet.

Hon fortsatte och fick anstränga sig för att få sina händer att sluta skaka.

"Det var ingenting, ett missförstånd..."

"Han slog dig Lily, det finns inga ursäkter", fräste Haylie och Lily ställde sig argt upp.

Hon hade fått nog.

"Ni vet ingenting! Döm inte honom för det här, ni skulle bara våga! Jag kan ta hand om mig själv, jag behöver inte eran jävla hjälp! Hade ni vetat allt..."

Hon drog i sin ärm för att dölja märkena för resten av eleverna runt bordet.

"Bara låt mitt och James förhållande vara. Det angår inte er."

Joanna ställde sig upp.

"Det angår oss om han slår dig!"

Lily drog sin trollstav och pekade den mot Joannas ansikte.

"Du skulle bara våga..." morrade Joanna.

"Skulle jag inte?" väste hon tillbaka. "Säg ett ord till och jag kan lova dig..."

Hotet hängde i luften och besegrad satte sig Joanna ner.

Lily däremot stod kvar.

"Vi ses vid lunchen", sa hon kyligt och gick ut ur den stora salen.

Så fort hon stängt de stora dörrarna efter sig började hon gråta igen.

Hon skyndade sig tillbaka till deras kontor för att tvätta ansiktet och måla på mer mascara. Såg hennes vänner att hon gråtit skulle de aldrig låta henne vara.

Hon hade precis klivit in genom tavlan och vänt sig om när han kom ut från badrummet.

Han var enbart klädd i ett par svarta mjukisbyxor som det stod "Potter" på längs ena benet och han torkade sitt fortfarande blöta hår med handduken samtidigt som han gick ner för trappan.

"James..." viskade hon och han tittade upp, förvånat.

Hans ansikte mjuknade för en bråkdels sekund innan en mask av smärta tog dess plats.

"Lily..." sa han tyst och i två långa steg var han framme hos henne. Han virade sina starka armar kring hennes midja och hon höll hårt om hans nacke. Rädd för att han skulle försvinna igen om hon släppte taget.

"Hur är det med dig?" mumlade hon efter ett tag mot hans axel.

"Inte så bra..." erkände han "Jag är bakfull."

Hon drog sig bort från honom och stirrade förvånat in i hans ögon.

"Bakfull?" upprepade hon och kunde inte riktigt tro på det. Hon visste att han och marodörerna brukade vara ute och dricka ibland, men nu fick det en helt annan innebörd.

Hade han varit ute, ensam, och druckit, efter det som hänt mellan dem?

Iskalla fingrar av skräck slet i hennes bröstkorg.

"Nej, nej!" sa han omedelbart när han såg hennes ansiktsuttryck. "Inte på det sättet. Igår efter att..."

En rodnad uppenbarade sig på hans kinder och han drog sig undan lite för att titta på hennes arm.

"Hur är det med din arm?"

"Det ser värre ut än vad det egentligen är."

"Jag är så ledsen. När du örfilade mig... Jag vet att det inte är en ursäkt, men om någon slår mig så... Förlåt. Jag tappade kontrollen över allt och-"

Hon tystade honom genom att lägga ett finger mot hans läppar.

"Du behöver inte förklara." sa hon.

Han tittade ner i golvet, rodnaden från innan hade inte riktigt bleknat ännu.

"Det du däremot behöver förklara är varför du är bakfull."

"Åh, ja. Det." Han lät generad. "Efter att vi... bråkat igår så gick jag ut till den förbjudna skogen, transformerade mig och sprang omkring där ett tag tills jag lugnat mig. Det är så naturligt och skönt att vara i min djurskepnad att jag glömde bort tiden. På väg tillbaka till skolan stötte jag på Hagrid och han bjöd in mig på te. Jag sa ja och tja..." han stannade lite för att se hennes reaktion.

Hon höjde på ena ögonbrynet och han fortsatte.

"Så jag gick in, han hällde upp te. Han sa att jag såg lite blek ut så han hällde en skvätt eldwhisky i min, och sen är resten historia."

"Eldwhisky? Jag trodde du tålde det ganska bra?"

"I vanliga fall gör jag det, när jag ätit något under dagen, sovit ordentligt och när eldwhiskyn i fråga inte är för gammal."

Hon skrattade till och han log lite innan han drog henne intill sig igen mot sin varma, hårda kropp.

Till sist släppte han henne och bar henne sedan med lätthet till soffan och satte henne i sitt knä.

"Är du fortfarande arg på mig?" frågade han och hon skakade på huvudet.

"Är du fortfarande arg på mig?" frågade hon honom och han tittade förvånat på henne.

"Jag trodde jag hade förlorat dig." sa han tyst. "Jag förstod inte hur du någonsin skulle kunna förlåta mig för det jag gjorde mot dig. Vad sa de andra? Vad sa Joanna?"

Hon tvekade och han märkte det.

"Berätta." uppmanade han henne mjukt.

"Vi bråkade, det är allt." sa hon och han suckade lite. Uppenbarligen otillfredsställd med henne svar samtidigt som han inte vågade pressa henne mer.

Hon borrade in sin näsa i hans hals och kysste sedan hans nyckelben.

"Lily..." mumlade han och hon stack ut sin tungspets för att smaka på hans hud.

Den smakade fräscht och rent och hade det inte varit för att han lite lätt höll henne ifrån sig var hon inte riktigt säker på om hon hade kunnat sluta.

"Lily, vi måste prata." sa han och såg henne i ögonen. Hans vanligtvis guldbruna ögon hade mörknat några nyanser och hon rös ofrivilligt till innan hon förstod innebörden i hans ord.

"Måste vi?" frågade hon svagt.

Allt hade löst sig så underbart enkelt och smidigt att hon inte ens hade haft vett nog att ifrågasätta det. Nu insåg hon att det hade varit alldeles för bra för att vara sant.

"Jag är inte bra för dig just nu, Lily", började han trevande och ritade cirklar på hennes arm kring hennes blåmärken. "Just nu mår jag bra, men imorgon kan jag vara lika oresonlig och mörk som jag var igår. Och jag kan bara inte riskera att något sånt här ska hända igen. Så jag tänkte be dig om en tjänst."

"En tjänst?" upprepade hon och han nickade.

"Skulle det vara okej för dig om det var jag som sökte upp dig den närmaste tiden? Jag vill vara säker på att jag är på gott humör och kan kontrollera mig själv när jag är med dig."

Han tittade upp på henne under lugg med den sorts blick som skulle kunna få henne att gå med på precis vad som helst i hela världen.

"Jag tror inte jag klarar av att såra dig igen." viskade han och kysste henne mjukt.

Hon nickade.

"Så du vill att jag håller mig borta?"

"Varenda sekund jag vill eller kan vara med dig tänker jag vara det. Men om jag inte är det så vet du varför."

Han kysste henne igen, djupare och hungrigare den här gången och hon lät sig ryckas med i den. Njöt av att ha honom så nära. Men inte nära nog.

"Jag önskar att jag kunde stoppa in dig under skinnet", mumlade han mot hennes läppar och hon kunde inte göra annat än att nicka i respons, för hans läppar hade lämnat hennes och sökte sig istället söderut mot hennes hals.

"Vad sägs om att stanna här hela dagen?" viskade han sedan i hennes öra och hon stelnade till lite. Skolka? En hel dag?

"Snälla?" vädjade han och hon gav efter.

"Det är tur för dig att jag älskar dig så förbannat mycket", muttrade hon retsamt men han tittade bara på henne.

"Du anar inte..."

Och sedan försvann allt.

Allt det där som inte var särskilt viktigt.

Allt utom han.