Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden

Kap 37

—

"N E J – – N E J – "skrek Nadja

"HARRY – HARRY lämna oss inte, du behöver inte lämna oss STANNA KVAR . . . . HARRY." Hermione blev ifrån sig.

"Hans kropp svarar inte längre på mina åtgärder, jag kan inte göra mer än jag gör, men just nu är han döende. Jag måste frigöra de delar som är förstörda och få honom att klara sig utan dem den tid det tar att få ny vävnad att växa fram. Om han slutar att dö så kan jag reparera honom, men det kommer att ta tid."

—

Luna hade redan lagt sig på en av sjuksängarna. Pansy satte sig vid sidan av henne. Hon skulle se till att Luna fick den ro hon säkert behövde. Hon mindes vad det sades att Luna hade gjort vid julangreppet.

Harry kände hur sömnen ville svepa in honom, han hade ju alltid förut tvingats ta sömndryck, så han förstod att han hade fått det nu också. Allt blev diffust, så släppte det, han såg Luna komma mot honom, hon ropade. Han kunde inte höra vad hon sa, men han väntade in henne. Han förstod att hon kunde visa honom runt där han var nu.

"Harry, du får inte lämna oss. Jag såg att du släppte kontakten med kroppen. Du är utanför kroppen nu, du är astral Harry. Det är så här det är, låt oss gå runt lite. Men oj, du är verkligen magisk nu, jag har sett andra trollkarlar här ute, de glittrar lite och det är magin som gör att det glittrar, du formligen lyser av magi Harry."

"Det är ju bara tillfälligt, medan den laddning jag neutraliserade laddar ur sig. Sen är jag som vanligt igen."

"Harry, den magi som inte är din, den ligger kvar i kroppen, det här är den verklige Harry. Det kan tyckas att här ute är flummet medan verkligheten är där kroppen är. Det är faktiskt tvärt om. HÄR är verkligheten, den avspeglar sig sedan ut till kroppen. Det är HÄR som du gör magin Harry, du tror du gör det med kroppen, med den här kroppen, astralkroppen, den är normalt helt tillsammans med kroppen av kött och ben, då tror alla att det är den massiva kroppen som gör det."

"Håller jag på att dö nu?"

"Ja, men det är inte nödvändigt att dö. Poppy helar kroppen så gott hon kan. Du vet hur kroppen ska vara, du kan bestämma hårlängd, hårfärg, färg på ögona, längden på kroppen och annat. DU KAN – bara du inser att du kan – bestämma att kroppen ska bli hel igen."

"Jag vill inte dö."

"Bra Harry, då behöver du inte dö heller. Jag ska se till att du inte villar bort dig. Poppy håller på att göra vad hon kan för kroppen, men under tiden är ju risken att du i astral form kommer på att du hellre vill gå vidare, eller kanske försöker dej på något som gör att du riskerar det här livet – också. Det är många som dör så – i onödan. De hade ingen som kunde ta hand om dem här."

"Är det här som jag kan träffa mor och far och Sirius?"

"Nej, fast ja, om de inte hade gått vidare. De har i alla fall gått vidare, så dem kan du inte träffa här. Camilia försvann redan innan vi lämnade skolan, hon försvann snabbt, hon ville inte komma i vägen för Voldemort här."

"Brukar han vara här?"

"Ytterst sällan, men han kan komma i den här tillvaron han också. Jag har sett hans astrala form, och redan tidigare var hans magistyrka mindre än din. Däremot är han självsäkrare och använder snaskiga sätt vilket gör att många tror att hans styrka är större än den egentligen är. Han är åtskilligt svagare än Albus."

"Skulle det vara möjligt för mig att slå honom här? Vad skulle hända i så fall?"

"Oj, ja i princip skulle det vara möjligt, och skulle du slå ihjäl honom här. Då skulle hans inre dö och sen är kroppen bara ett tomt skal. Ja Harry, om du har kroppen väl skyddad så skulle du kunna slå hans fysiska kropp när hans astrala är i den. Då skulle han inte kunna komma åt dig för han skulle inte förstå vad han har emot sig. Men kommer han på vad du gör kan han också hitta på saker här, så utmana honom inte – i onödan, just nu behöver du styra alla krafter på att hela dig."

"Jag tyckte mig höra att det blev nya infångade, det känns ju i alla fall som en välsignelse."

"Harry, nu ska vi jobba på att reparera din kropp. Du vet att du har Phoenixen i dig. Det betyder att du kan hela både dig själv och andra. Bara du låter den kunskapen komma upp inom dig. Först nu måste du hitta Phoenixen och låta den känslan ta över. Skulle du transformera dig så kommer du att kunna höra mig, och jag kan fortfarande läsa dig. Så vi kan fortsätta att prata."

"Har du sett Fawkes här?"

"Nej, det har jag inte gjort. Men jag tror han kan komma om du kallar på honom. Men nu ska du försöka själv. Du har gjort det förut och det är bara att göra om det. Egentligen är det inte nödvändigt att du ändrar dig, huvudsaken är att du känner formen för då kan du använda magi för att hela dig."

Harry försökte göra som hon uppmanade honom, han försökte minnas Fawkes sång och hur han följde den formen. Efter en liten stund hade han hittat minnet, och följde det.

— På sjukavdelningen —

"Luna gjorde något tidigare, jag tror hon är mentalt med Harry nu, hennes kropp är avslappnad, hon andas lugnt, jag känner i hennes hand att hon är lugn. Jag tror hon är med Harry, annars skulle hon vara orolig eller ha kommit tillbaks."

Paniken omkring Harry lugnade sig lite när Pansy sa att Luna också var ute. Efter det kunde Poppy fortsätta med sin behandling. Med några vikningar av sitt trollspö fick hon av Harrys kläder och sedan hans kroppsskydd, och de underkläder som var närmast kroppen. Då såg alla hur illa det verkligen var. Inga kulor hade trängt igenom, men skyddet var mjukt och all energi de hade, avsatte sig i Harrys kropp.

Ett stort område var som fyllda påsar med blod, Poppy markerade området som var dött, med ett antal besvärjelser så lyfte hon av den döda huden. Ginny vände sig om och mådde illa. Neville var inte långt ifrån att göra som hon, men verkade klara sig. Nadja försökte byta tankar och gjorde rent efter Ginny.

"Det känns, men han borde inte uppleva smärtan nu, kan han bara låta bli att dö, så ska vi klara han." Sa Poppy mer för att ursäkta det hon gjorde än något annat.

— I astrala världen —

Det sved till, han trodde att han skulle bli Phoenix igen, men inget hände, jo något hände, men inte där han var, förstod han.

"Jag tror de gjorde något som inte var så bra nu, kanske nödvändigt men inte så roligt att uppleva. Det gjorde ont ända hit. Om jag lovar att vänta stilla här, hittar du mig igen om du tittar efter vad som händer och hör efter vad jag har för chanser att klara mig. Jag vill trots allt leva."

"Jag skulle kunna det Harry, men risken är att jag inte hittar dig igen, dessutom är det möjligt att jag inte klarar av att komma ut igen, om jag ser att de gör något plågsamt. Så för bådas vår säkerhet stannar jag med dig. Du får hålla om mig om du känner för det. Vi två som astrala vi upplever varandra som materiella så vi kan hålla om varandra, vi kan till och med vila så. Jag tror faktiskt att vi borde göra det, lägga oss ner och bara hålla om varandra och sova, du sover och jag håller mig minst halvvaken medan du vilar dig."

"Jag är faktiskt trött, är det riskabelt för mig att sova, kommer jag någonsin att vakna om jag somnar?"

"Farligt, ja om ingen vakar över oss, alltså om vi håller om varandra och gör oss medvetna om varandra så kommer vi att väckas om någon av oss rör sig, det gör att vi vaktar på varandra. Då är det ok att sova."

Harry manade fram ett mjukt underlag och något som såg ut som ett tält över dem sedan lade de sig ner och nästlade sig in i varandras armar. Luna satte sina läppar mot Harrys, och han svarade lätt på kyssen. Så sa hon, "bra, vi ska vila, sov nu, Harry min vän."

— Tillbaks till den materiella världen —

"Jag tror han är stabil nu, han är visserligen i koma men han lever. Och läget är stabilt. Jag har fått bort all vävnad som är oåterkalleligen död, nu behöver han vila och reproducera det som är borta. Tryggast vore jag om han kunde tala med mig. Men som Pansy sa, så länge Luna är i dvala så har hon kontroll på den sidan. Tänk att det skulle dröja tills Harry gjorde något allvarligt innan vi upptäckte hennes förmåga. Hon är verkligen en ängel den tösen."

"Hon uppskattas av alla nu, nåja de allra flesta i alla fall." Sa Peter som hade suttit tyst men reste sig upp.

Peter var försjunken i tankar; Allt detta var nytt för honom. Alltid när Harry hade försvunnit till sjukhusflygeln så hade han kommit ut hel och frisk. Ingen hade någonsin kunnat visa hur det gick till när han verkligen var skadad. Nu kunde han själv se, och det var verkligen inte vad han hade väntat sig.

Det hade sagts att Harry var en som ville framtona sig själv. Även om han hade förstått att det var elakt förtal så visste han bättre nu. Harry hade visserligen varit bestämd när han sa att de skulle evakuera.

Han hade just lärt sig vad det innebar att ingå i Harrys närmaste krets. Visste vad det kunde innebära att inte göra som Harry sa. Han skulle aldrig tveka på att lyda Harry igen, de andra hade visserligen klarat sig bättre men det berodde på Harry, kom han just på. Harry hade avbrutit besvärjelsen som skulle ha gett honom själv ett fullgott skydd, bara för att få honom själv, Pansy och Susan i säkerhet.

Hans tankar avbröts för han kom just på att han stod bredvid Susan, han sträckte ut sin hand och höll om henne, hon verkade uppskatta det. Han märkte att Ron, som verkade helt förlamad, stod på hennes andra sida. Själv lutade han sig mot hennes öra och viskade. "Håll om Ron, jag tror han behöver det, du behöver det också."

"Tack Peter, se på Ginny, ta hand om henne."

"Jag ska göra det, inte för att jag tror hon uppskattar det så mycket nu, men jag ska försöka. Tack."

"Jag måste till högkvarteret och rapportera, jag kommer tillbaks på direkten." Sa Nadja. Professor Dumbledore nickande frånvarande.

Hon aktiverade sin flyttnyckel och var borta.

— Tillbaks till astrala världen —

Luna låg inkrupen med Harry som sov i hennes famn, det kändes tryggt, för han andades lugnt och stabilt. Även om han var astral så hade han koppling till kroppen, silverträngen fanns kvar, det hade hon kontrollerat ofta.

Hon låg och funderade på hur hon skulle kunna lära Harry att komma ut i astral form av egen vilja. Hon tänkte sak för sak hur han skulle göra, och omedvetet, medan hon tänkte på det, gjorde hon det själv. Så märkte hon att hon lämnade sin kropp. Hon var ute astralt, men så kom hon på, där låg hon ju tillsammans med Harry. Hmmm hon var ju redan ute astralt tillsammans med honom, hon var ju ute med honom för att han inte skulle villa bort sig och dö.

Hur kunde hon vara ute ur sig själv som var ute redan?

— Inne på den materiella sidan —

"Hej, vad händer?" Ropade Ginny. Sedan såg alla det, från Harrys händer strålade ett gyllengrönt ljus som gick som i en båge för att slå emot hans kropp, mitt på bröstet och magens övre delar. Plötsligt blev ljuset intensivt för att sedan dö bort.

Poppy kom springande, "VAD HÄNDER?"

"Vi vet inte, men han sände ut någon form av energier som gick som i en båge från händerna till mitt på magen."

Hon förde sitt trollspö fram och åter över honom, flera gånger om, hennes ansiktsuttryck blev alltmer fundersamt. "Är han mycket sämre?" Frågade Hermione.

"Nej, tvärt om, skador jag inte lyckades hela direkt utan hoppades trolldrycken skulle bota under natten, är helt läkta nu — nå kanske inte helt läkta men de är avsevärt mindre nu. Gjorde han det själv?"

"Det kom då från hans egna händer." Sa Susan.

"Ni behöver inte sitta kvar här, timmen är sen och ni har egna sovkamrar."

"Vi stannar, om vi får. Vi ska vara så försiktiga vi kan."

"Ja, ni får stanna. Jag har förstått att Harry har lite speciell kontakt med er, så jo, ni får stanna."

Både professor McGonagall och professor Dumbledore hade varit in till dem ofta. Nadja var också tillbaks. Shacklebolt hade insisterat på att komma tillsammans med henne. Han hade tittat på Harry och sedan pratat med Poppy, professor McGonagall och professor Dumbledore. Efter det såg han inte alls glad ut. Innan han gick ut beordrade han att omedelbart få veta om Harrys tillstånd ändrades i någon form.

Plötsligt började Harrys händer glimma igen, åter gjorde det färggranna ljuset bukter, nu flammade färgerna mer än förut, dessutom vandrade de över hela hans mag– och bröst– region. "Han gör det igen." Sa Poppy och stirrade förbluffat på skådespelet.

"Det är fler färger nu, förra gången var det bara en och stabilare, det flammade inte som nu. Oj, så starkt det är, undrar vad som händer – är det något farligt Poppy?" Frågade Nadja.

Poppy hade redan varit framme med sitt trollspö men kunde inte få fram något användbart. Hon ville inte heller störa det som hände. "Nej, jag kan inte få fram vad han håller på med, men det verkar på kroppen att den håller på med en oerhört forcerad helning. Gör han det jag tror han gör så . . . så kommer han att vara återställd på några minuter."

"På minuter? – Oh – lova att det är sant. Det minskar nu, men oj så fint det var. Vad kan du se?"

"Alla inre organ är hela, dessutom har han gjort rent inne i sig där det fanns rester av tarminnehåll, allt inom honom är helt nu. Jag kan med säkerhet säja att nu är det bara hans inre jag som fattas, sen är han så gott som ny, fast han måste ju regenerera skinnet förstås. Det kan ta några dagar."

— I astrala världen för en liten stund sedan —

Men nu, nu kunde hon göra ett besök i sjukrummet. Knappt hade hon tänkt tanken så var hon där, Hon tittade och förstod, för hon kunde känna allas tankar, alla kretsade de kring Harrys skador, som var allvarligare än någon hade trott från början. Det var av högsta prioritet att han försökte göra egen helning så snart han bara kunde.

Hon tog ett steg tillbaks och tänkte samtidigt på den astrala kropp som låg tillsammans med Harry, så vaknade hon igen, jo hon var kvar med Harry. Hur skulle hon kunna få honom att hela sin materiella kropp så fort som möjligt.

Hon märkte att Harry rörde sig oroligt. Det tydde på att det var besvärligt för hans kropp i sjukrummet. Hon måste tvinga honom att agera.

"Harry, nu har vi vilat färdigt, hur känner du dig?"

"Oh, det var skönt att vila, kan vi inte fortsätta en stund till?"

"Harry, vi älskar dig, det vet du, jag tror att du älskar oss och livet självt, tillräckligt mycket för att missunna de där dödsätarna glädjen av att ha lyckats döda dig, eller hur?"

"Är det så allvarligt?"

"JA, tyvärr. Vi måste göra helning av dig, du själv måste minnas din hela kropp, oskadad och hel, du måste tänka på samma sätt som när du ändrar ögonfärg och hår, eller som när du ändrar kroppen lite. Tänk att levern är hel, tänk att mjälten är hel. Tänk, att alla tarmarna fungerar som de ska, TÄNK Harry, tänk att din kropp är hel. Tänk så att DU VET att din kropp är hel."

…

"Har du tänkt?"

"Ja jag tänker."

"Vi försöker med en sak som är lite annorlunda, vi kan men vi bör låta bli, att besöka din skadade kropp. Istället bara tänker du på den härifrån. Lyft dina händer och tänk att du riktar dem mot din kropp. Tänk – hela kritiska skador – så när du har den tanken, att du helar kritiska skador, riktar du åter tanken mot din kropp och släpper iväg energin, men inte för mycket, som ett skott, utan mer långsamt, håll på en stund. BRA – fortsätt – mer – ja så fortsätt . . . fortsätt . . . . . bra, minska ner nu. Och avsluta, så . . . jättebra. Hur känns det nu?"

"Inte så ont faktiskt, det var ju inte ens svårt. Hur är jag skadad, vet du det?"

"Ja, de sköt på oss, ett helt magasin minst, de var sex stycken och vi var fyra, så jag tror att minst två, kanske tre sköt på dig Harry. Eller så sköt alla på oss alla, jag vet inte. Men du hade satt ett skydd på oss, men inte på dig själv. Ditt kroppsskydd var kanske inte avsett att ta upp kraften av skotten. En träff skulle du klarat med bara sveda, men ett helt magasin, eller kanske två . . . möjligen tre. Innanför ditt skydd fick du chockvågsskador. Det slog ihjäl en massa skinn på bröstet, ungefär från naveln och upp till halsen nästan två decimeter brett. Poppy har tagit bort allt dött skinn, det ser läskigt ut. Du måste reproducera det, men det är inte det viktiga. Det är levern och mjälten och en del av tarmarna. Dessutom, att göra rent efter det tarmarna har läckt ut. Det Harry är det viktiga just nu."

"Jag håller alltså på att dö."

"Bara om du inte kämpar Harry, när du sände den där helande till dig själv härifrån då hjälpte det, sa du. Så nu koncentrerar du dig på gör rent där det är smutsigt inne i mig – i dig alltså – GÖR RENT INNE I MIG. Det är det du ska koncentrera dig på nu. Ok ?"

Harry lyssnade på henne och försökte forma tanken att göra rent inne i sig själv, så höjde han åter sina händer, nu lät han energin öka sakta och tillta i styrka, han höll i tanken på att göra sig ren.

"Bra Harry, fortsätt så där, det är bra. Så ja, håll i det en stund, försök känna hur det verkar, du bör kunna känna verkan i det du sänder ut. Jag menar inte att du ska känna hur din kropp reagerar utan hur magin du sänder gör sitt jobb. Du bör kunna känna när allt orent är borta. Bra, du kan nog tona ner lite nu. Och byt till att hela skadorna igen. Tänk på att reparera det som är trasigt, och försök känna hur magin reagerar, du bör kunna känna det. När du lärt dig känna det, då bör du också kunna känna hur du reparerar allt som är fel. Du bör till och med kunna rikta energin till hela kroppen och hitta sådant som är sjukt eller skadat."

Harry gjorde som hon sa, han tänkte inte ens själv, han var så ledsen att han kanske skulle dö, så han lät henne styra allt han gjorde, det blev som hypnos, allt hon sa gjorde han utan att ifrågasätta något.

"Hur känns det nu?"

— Åter till sjuksalen —

"Harry har helat sig själv, den farliga delen är över nu. Hoppas Luna kan få honom att komma tillbaks snart, så vi kan fråga vad han gjorde. Och lite annat också, krisen är delvis över. Innan han är tillbaks i sig själv kan vi inte vara för säkra." Sa Poppy till professor McGonagall som var inne hos dem.

" Vad gööööööör han ? ? ? ?

"Ser ut som att skinnet spricker, överallt, visste jag inte bättre skulle jag säja . . . jo jag säger det . . . . han håller på att bli orm. Titta – . . . "

Harrys armar drogs in i kroppen, benen gick ihop, huvudet krympte, bålen krympte hans gamla skin var dock kvar i samma storlek som förut, trots att det alldeles innan hade varit smidigt var det nu torrt och sprött. Samtidigt som bålen krympte så växte han på längden, han blev mer än dubbelt sin längd, omkring tre gånger så lång som han varit innan, men bara lite grövre än hans överarm var när han var människa.

Alla stirrade på en orm – en KUNGSBOA.

"Vem var det som sa att han var en Phoenix, han är ju orm." Sa professor McGonagall.

"Han blev en Phoenix häromdan." Sa Nadja som stirrade häpet på ormen som hade ersatt Harrys plats i sängen.

"Fröken Parkinson, hur är det med fröken Lovegood?"

"Hon andas stabilt, hon vilar lugnt. Hon har haft några små aktivare rörelser i händerna men inget som verkat vara i oro. Jag påstår att hon har saker under kontroll där hon är. Jag är inte säker, men jag tror att det är hon som styr honom.

— åter igen, i astrala världen en stund innan —

"Jag tycker det känns bra, men det är svårt att känna efter, fast före det vi gjorde så kändes det att det var fel. Så jag tror det gjorde nytta. En tanke slog mig, jag ska ju bli Phoenix, som jag sa förut, orm, kanske inte är helt fel det heller. Ormar ömsar skinn, skulle jag kunna bli orm och ömsa skinn, skulle det hjälpa?"

"Harry, du har då idéer, men varför inte, vi kan ju på ett enkelt sätt träffa en orm, känner du någon speciell, jag vill inte till Nagini, alla andra är nog ok. Tala om var vi kan hitta de så ska jag försöka ta oss dit."

"Jag minns inte vad djurparken hette, men det var i närheten av där vi bodde som jag pratade med en boa constriktor. Det är den enda jag känner till."

"Håll i mig och tänk på den, så – bra, då far vi. Bry dig inte om människorna omkring oss. De är materiella, de ser inte oss. Se, här är ormen, ska du prata med den Harry."

"Inte kan väl den höra mig när inte mugglarna kan det."

"Prova."

** Ormtungeprat **

"Hej, känner du igen mig, det är några år sedan nu, det var jag som fick glaset att försvinna?"

"Hej, jo visst minns jag det, en sådan sak händer inte så ofta, men nu är du inte som vanliga människor – eller hur?"

"Nej, egentligen ligger jag skadad, nästan död. Jag ska försöka göra om mig så jag blir som du, kan du hjälpa mig?"

"Hjälpa dig att bli som jag? – Hur kan jag göra det?"

"Luna, hur ska han göra för att hjälpa mig?"

"Harry, följ de tankar jag ger dig, säg och fråga som du känner att jag sänder dig, okej?"

"Ok."

"Jag måste få lära mig hur din kropp fungerar, och hur du känner för olika saker och hur du tänker. Då kan jag forma om mig."

"Hur kan du göra det?"

"Det är mitt arv, att jag är lite underlig, som exempelvis att kunna vara här utan att de andra människorna ser mig. Att jag måste lära mig det är för att jag behöver byta skinn. Mitt gamla skinn blev skadat, därför måste jag göra ett nytt, ganska fort dessutom."

Harry väntade en stund medan han 'lyssnade' på Luna.

"Du kanske kommer att märka att jag kommer in i dig, hindra mig inte, jag kommer bara på ett kort besök, för att känna hur det är att vara du. Efter några minuter lämnar jag dig och sen ska jag försöka ändra mig."

"Ja, det kan jag väl gå med på, som gentjänst för att du tog bort glaset, även om friheten blev kortvarig så var den det roligaste som hänt på hela min tid här. En sak vill jag att du försöker göra sedan, kom och hälsa på mig ibland. Det är så sällan det kommer någon jag kan tala med."

"Men det kommer någon?"

"Jo, det händer att en konstig figur kommer, han har en egen orm med sig, Nagini. Vi har blivit lite av kompisar."

"Jag förstår, Naginis herre är en bekant till mig."

"Oj, då vet jag inte om jag vill hjälpa dig, han är ryslig."

"Jag sa inte att han är min vän, jag sa att det är en bekant. Att jag är nästan död nu beror på det senaste mordförsöket på mig, som han ansvarar för."

"Försöker han döda dig?"

"Ja, det började han med när jag var riktigt liten, sen har han försökt många gånger, senast för några timmar sedan."

"Då ska jag hjälpa dig, kom igen."

Luna ledde honom att smälta samman med ormen. Harry tänkte inte, han gjorde som Luna styrde honom till. När hon sa "forma dig som Konfius, han heter så, bara forma dig som han." Så gjorde han det, då gick det lätt att känna ormens struktur, tankesätt och kroppsfunktion.

Harry lämnade Konfius och fanns bredvid honom, nu som orm.

"Det där gjorde du bra, jag skulle kunna ha dig som sällskap här ibland. Jag kände lite av din människoform när du var i mig. Kan du omvandla mig till människa någon gång så skulle det vara roligt, Det får vi ha på framtiden. Lycka till nu." Sa Konfius.

"Harry, jag tror att det är säkert att gå tillbaks nu, men kanske ska du återgå till din människoform först."

"Tack Luna, ja det har verkligen varit en annorlunda upplevelse. Tror du att du kan ordna så jag lär mig komma ut när jag själv vill?"

"Ja, Harry, jag tror faktiskt det. Kanske ska vi lära flera det också. Nu, nu ska du tänka på din kropp som du kallar din biologiska kropp, tänk på den, ta ett steg tillbaks, NU. "

Luna såg hur Harry sögs tillbaks i in sin kropp. Själv gjorde hon detsamma.

"Nu är vi tillbaks. Å, tack Pansy, jag tror jag vet vad du har gjort och varför. Mycket bra initiativ, och kanske det som räddade Harry när allt kommer omkring."

"Luna – ge inte bort äran av det du har gjort."

"Pansy, om någon hade stört mig, då kunde jag ha tappat bort Harry, och då hade vi förlorat honom, han var faktiskt riktigt nära att gå ifrån oss. Han ville inte lämna oss, men han var inte säker på vart han skulle ta vägen. Nå allihopa, hur har det gått här?

"Harry helade sig själv, det blev nästan som fyrverkerier från hans händer, och så blev han hel och ren sa Poppy som undersökte honom."

"Sen blev han ORM." Sa Hermione.

"Hur gick det, kunde han ömsa skinn, kanske har han ett skinn som är helt nu."

"Jo, det är helt men det är ormskinn han har. Hela han har ju ormskinn."

—

EOC