Hogwarts läser HP: Den flammande bägaren

by lealover1

Alla vet nu sanningen om Sirius & Pettigrew, men det finns fortfarande sanningar kvar att avslöja. Vem anmälde Harry till magiska trekampen, vem dödade Cedric; var hans död ett mord eller en tragisk olycka. De har äntligen nått boken där de får alla svar, men kommer Umbridge & Fudge tillåta sanningen bli hörd & kommer trions förbannelsen försvinna i tid innan de är för sent för dem

35. Minnessållet

Linneagb: Det är okej att du glömde kommentera, glädjer mig bara att du läste kapitlet. Kul att du gillar att alla får se de rätta sidorna av Snape, Fudge och andra. Jag ska vara ärlig, jag minns inte riktigt vad jag har skrivit i det här kapitlet, men med tanke på att det är minnessållet så kommer Snape dras upp som dödsätare och folk bör diskutera det igen. Jupp, kontrollerade snabbt och folk har lite att säga angående att Snape är en dödsätare, så det är något att se fram emot. Hoppas att du kommer gilla kapitlet, vi hörs :D

Bokmalvan: Vad kul att du gillade kapitlet och att du finner det så spännande. Jag hoppas att jag kan fortsätta håll upp spänningen. Jag skrev precis klart "Kött, blod och ben" men ska kolla över kapitlet och försöka förbättra det för känner mig inte så nöjd med det :/ Det glädjer mig att jag kan låta dig uppleva böckerna på ett nytt sätt. Du har rätt i att det är häftigt att man kan uppskatta dem så länge och jag ser fram emot de två nya böckerna som ska släppas i år, även om det är mer fakta-böcker.
Lea

Siggan09: Kul att du gillade kapitlet. Du behöver inte be om ursäkt för att inte ha kommenterat något på senaste kapitlen. Jag vet själv hur svårt det kan vara att kommentera men jag tänker vara cliche och säga vad alla säger. Ett enkelt "Jag gillade verkligen det här kapitlet och ser fram emot nästa" gör författaren otroligt glad. Sen kanske du är som mig och känner att ifall man skriver det så räcker det inte och så vill man utveckla men vet inte hur och det slutar med att man inte skriver något. Vad var min poäng med det här? Just ja, du behöver inte be om ursäkt.
Det är lite kul att du drar upp Wolfstar för i nästnästa kapitel så har jag faktiskt en konversation mellan Sirius och Remus om ett förhållande mellan dem. Visserligen så är det typ en två menings lång konversation och är ett skämt mellan dem men strunt samma. Men jag kan mycket väl tänka mig att skriva en Wolfstar one-shot. Vill du att det ska vara i "Hogwarts läser HP"-universumet fast ett AU eller vill du att det ska vara helt och hållet stand-alone. Nu bubblar jag praktiskt taget av idéer men jag måste först skriva klart en annan one-shot som jag påbörjat.

DenLillaTjejen: Vad kul att du gillade kapitlet så mycket, och det glädjer mig att veta att du fortfarande läser. Jag ska försöka komma ihåg att slänga in mer Hinny än tidigare.
Kram, Lea

Leviusa: Jag ansåg att det var dags för Fred och George att stå upp för sig själva när det kommer till att folk inte bryr sig särskilt mycket om att försöka se skillnad på dem, så det gör mig glad att du gillade den delen speciellt. Snart är vi framme vid kyrkogården, nästa kapitel är trots allt Tredje uppgiften :D

Thalia606: Hej Thalia, och tack så mycket. Det glädjer mig att du kunde se min glädje över uppdateringen på "Bäst så här" för det gjorde mig verkligen glad. Att du ska definitivt vara stolt över att du framkallade den känslan, speciellt med tanke på att jag är en person som generellt sätt har ganska svårt för att börja gråta över saker jag ser eller läser. Har tyvärr ingen anledning till varför Hicke skulle återvända till ön dock, men hör av mig om jag kommer på något. Och du gjorde som sagt ett väldigt bra jobb med "Efter alla dessa år" även om du själv fann det utmanande.
Som du själv säger så hände inte så mycket i det förra kapitlet, men det är kul att du ändå uppskattade det. Nästa kapitel är (äntligen) Den tredje uppgiften. Det känns skumt att jag efter så lång tid faktiskt nått fram till den punkten. Georges samtal med mrs Weasley verkar vara väldigt populärt så jag måste ha gjort något rätt där :D Och Sirius skulle, som du vet, göra allting för Harry.
Jag har inte heller tyckt om Slingersvans särskilt mycket, snarare tvärtom och att jag avskytt honom. Men jag känner att Sirius och Remus kände honom ändå i över tio år, så det känns logiskt att de skulle vara lite splittrade angående honom och böckerna framkallar det. Det får dem att tänka på den person som Peter var och vem han blev, får dem att undra om de gjort något fel. Som du själv säger kommer det bli intressant när vi kommer till Slingersvans dödsscen.
Tack så mycket Thalia, ha det bra du med
Kram

Lee Glance: Hej och välkommen hit, det glädjer mig att du hittade mina Hogwarts läser HP (och speciellt att du tog dig igenom första boken, jag gillar inte mitt skrivande i den). Det gör mig så otroligt glad att du gillade dem så mycket, och speciellt delarna med Fred och George. Jag älskar de två och det faktum att du anser att jag lyckades porträttera dem så bra gör mig väldigt glad. Det enda negativa med att du läst igenom allt på några dagar är att du nu måste vänta mellan alla kapitel :P Hoppas att du har det bra och att du kommer gilla det här kapitlet med.

Emmis: Tack så mycket, och mest grattis till dig :D Som du vet fungerade min mejl, även om jag äntligen tagit tag i att koppla ihop den med min huvudmejl så alla mejl där kopplas till min professionella mejl. Jag håller på att försöka skriva det och hoppas vara klar inom två veckor. Kul att du gillade kapitlet.

Elsa: Haha lösenord är väldigt komplicerat, så jag brukar försöka ha samma lösenord överallt. Sen är det väldigt opraktiskt och osäkert så brukar slänga in variationer. Så nu måste jag istället lista ut vilken variation jag kört på på de olika ställena. Jag kom på mig själv med att börja skratta och vilt applådera när jag insåg att en fanfic blivit uppdaterad. Så tacksam att jag var själv hemma.
Jo, jag tog studenten den nioende juni och det var underbart. Jag skulle inte ha något emot att ta studenten igen, men jag kommer sakna att träffa alla mina vänner varje dag. Jag var den enda som valde att studera vidare i höst. Men tack så mycket :D Snape kommer att få det ännu tuffare i det här kapitlet kan jag varna om. Och McGonagall är en gudinna. Hon är otrolig.
När det gäller Merediths dröm så var det inget jag hittade på, utan det var en dröm som jag själv hade. Jag har väldigt skumma drömmar, och det där är inte den skummaste jag haft. Men det glädjer mig att du gillade den så mycket :D
Jag älskar Fred och George så vill se till att de inte blir avskrivna som endast upptågsmakare, jag tror helt och hållet att det finns en anledning till varför de agerar ut så mycket och jag insåg ganska snabbt att det hade att göra med att de ville ha uppmärksamhet. Självklart så älskar de att dra upptåg, men det är som sagt ett enkelt sätt att få sin familjs uppmärksamhet. Som du så skulle jag också vara upptågsmakare, kanske. Jag är lite för lik Hermione och vill inte hamna i trubbel men om jag var med tvillingarna skulle jag nog kunna göra sånt.
Jag hade själv typ glömt bort mugglarna, och hur hemskt är inte det av författaren. Men nu kommer jag åtminstone ihåg dem. Du är självklart fri att använda Jasmine men jag brukar köra på att jag i så fall gärna vill att man nämner att det är jag som skapat henne, så så länge som du nämner att jag gjort henne så är du helt fri att använda henne hur mycket du vill. Om du har några frågor om henne är det bara att fråga på. Det är en utmaning att göra "mellan kapitlen" bra, det ska jag erkänna. Men efter några timmars skrivande så brukar man få ihop något till slut.

Astoria Riddle1: Aww det gör mig så glad att höra. Nej vänta, ser det sarkastiskt ut nu? För det är inte sarkastiskt utan att jag vill betona hur glad det verkligen gör mig. Jag har velat skriva en riktig bok sen jag var 12 år, och medan jag har handlingen till en triologi och bas-handlingen till en ensamstående bok i mitt huvud så har jag aldrig inspirationen till att skriva ner det. Jag blir aldrig nöjd med det när jag väl försöker skriva det och jämför mig för mycket med professionella författare. Åh kom just på att jag har ytterligare en handling till en annan bok. Och en idé till en fjärde. Jag har alltså massor med idéer men inte inspirationen. Men om jag någonsin tar mig själv i kragen och faktiskt skriver någon av dem så lovar jag att berätta det för dig.
Jag ber om ursäkt för att jag gjorde så att du inte kunde sova särskilt bra. Alisa kommer jag som sagt försöka interagera mer och mer i historian, mest för att jag gillar henne så mycket.
Draco kommer att få ett rejält uppvaknande inom en väldigt snar framtid, men det har redan börjat som du märkt. Men kul att du gillade Fleurs utskällning och Fred och Georges visning om att de kan vara seriösa och att de har känslor. Det är en väldigt bra trollformel och jag är övertygad om att professorerna har använt den en hel del gånger för att fixa upp Hogwarts när . upptågsmakare har varit framme.
Håller tummarna för det :D

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet, och speciellt delen där Fleur skällde ut Fudge, han förtjänade att bli utskälld. Och de andras reaktion till att Hermione inte tog anteckningar är typ hur mina kompisar agerar när jag inte gjort det på en lektion utan istället satt och kollade pinterst (till mitt försvar så hade jag redan anteckningar om det från ett annat ämne så fanns ingen mening med det). Tyvärr så har jag inte det, och jag vill verkligen men mitt problem är att jag inte är så jätteförtjust i Quirrell och jag vill inte läsa den utan att ta in något, vilket det riskerar att sluta upp som eftersom det kommer kännas som ett tvång att läsa. Jag ska försöka läsa hela någon dag men jag vet inte när det kommer bli.

Uggla2: Det glädjer mig att du gillade kapitlet så mycket, och Harry och Ginnys förhållande börjar verkligen närma sig den punkt där de bli tillsammans. Hoppas att kapitlet lever upp till dina förväntningar.

Tricsha Wren: Jag är glad att du gillade kapitlet och att det blev en bra morgonläsning, det finns knappt något bättre än att vakna på morgonen och läsa ett kapitel från en fanfic du väntat på ska uppdateras. Jag hoppas att du har det bra var du än är :D Det verkar som om det ligger i familjen att folk inte tror på en när man inser att det finns en spion, Charlus med Moody och sen Harry i sjätte året med Malfoy. Jag vet inte ens vilken min favorit är längre, just nu så kan det vara "One last time" eller "The election of 1800" men imorgon kommer det antagligen vara "The room where it happens". Som sagt ändras det ständigt. Men jag gillar wait for it och Hurricane väldigt mycket också.
Ha det bra, Lea

---

AN: Ett stort tack till Frida som återigen hjälpte mig att läsa igenom kapitlet. Du gör ett fantastiskt jobb på det.

Ett stort grattis till Emilia01love som fyllde år den 2 augusti, du är fantastisk.

---

"Exakt, vi tog äran för upptåg, men att åka fast när man tjuvlyssnar är inte bra… inte alls bra."

"Trots det så har ni en hel del erfarenhet av det", fnös Katie.

"Alla åker fast i början innan de lär sig", flinade George.

"Kan vi bara fortsätta med nästa kapitel? Jag orkar inte höra det här tjafset igen", stönade Percy.

"Det var du som uppmuntrade dem", påpekade Bill, "men du har rätt."

"Jag hoppas för personen som läser att det är mer intressant än mitt kapitel", muttrade Marcus Belby som fortfarande betraktade boken med en lättad min.

"Jag kan läsa nästa kapitel så har jag det överstökat", erbjöd Adele Pemberton, en flicka som var fjärdeårselev i Slytherin.

"För all del, ha så kul", fnös Marcus Belby och lämnade snabbt över boken till flickan.

"Aww, var ni tvungna att lista ut vem som skulle läsa så fort, jag som ville ha tid och prata med vänner."

"Mer som att du ville ha tid att utsätta en vän för något upptåg", muttrade Leanne och Fred blinkade med ena ögat.

Minnessållet

"Vadå för något?" frågade Rose förvirrat.

"Det fungerar typ som den där skärmen, men lite annorlunda", förklarade Harry.

"Åh… så du får se någons minne?" frågade Rose intresserat.

"Ja, det var inte min mening. Det bara hände", sade Harry med en axelryckning.

Dörren till kontoret öppnades.

"Hallå, Potter", sade Moody. "Kom in du bara."

Harry steg in. Han hade varit inne på Dumbledores kontor en gång förut.

"Bara en gång?" frågade Gordon förvirrat. "Du brukade jämt hamna på rektorns kontor."

"För att ni jagade mig, slog ner mig och rent ut sagt gjorde ert bästa för att förvandla mitt liv till ett helvete", snäste Harry tillbaka.

"Jag har en känsla av att du kommer hamna på rektorns kontor fler gånger i framtiden", sade Tonks och distraherade alla från Harrys ord, det var tydligt att pojken inte ville prata om det.

"Till mitt försvar har jag bara varit där en gång till sen dess", sade Harry med ett leende.

Det var ett vackert, cirkelformat rum, prytt med porträtt av tidigare manliga och kvinnliga rektorer på Hogwarts. De var alla försänkta i djup sömn, med lugna och jämna andetag, som fick deras bröst att sakta höja och sänka sig.

"De sover inte, de tjuvlyssnar", skrattade George.

"Och självklart så vet du det" suckade mrs Weasley.

"Vi måste lära oss något efter att ha varit där så många gånger", sade Fred med ett snett leende.

Cornelius Fudge stod vid sidan av Dumbledores skrivbord, iförd sin vanlig kritstrecksrandiga mantel och med sitt ljusgröna plommonstop i handen.

"Harry!" sade Fudge vänligt. "Hur står det till?"

"Fint", ljög Harry.

"Varför ljuga?" frågade Terry intresserat.

"Jag ville inte avslöja hur jag mådde för honom", förklarade Harry. "Han hade ingen anledning till att veta om vad som hänt."

"Vi pratade just om den kvällen då mr Crouch dök upp på Hogwarts", sade Fudge. "Det var du som hittade honom, inte sant?"

"Ja", sade Harry. Och eftersom han visste att det inte tjänade någonting till att låtsas som om han ingenting hade hört, tillade han: "Men jag såg inte madame Maxime nånstans i närheten, och hon skulle väl haft svårt att gömma sig, eller hur?" Dumbledore log mot Harry bakom Fudges rygg med en road glimt i ögonen.

"Sarkastiska Harry slår till igen", skrattade Lee.

"Något som han ärvt från sin mamma", sade Remus och Harry log strålande.

"Det var stort gjort av dig, du behövde inte göra det", sade Charlus med ett stolt leende.

"Att stå upp för de som anses ha lägre ställning är något man alltid bör göra."

"Jag skulle inte säga anses, sanningen är att halvraser har lägre ställning", fnös Tonks irriterat.

"Ja, kanske det", sade Fudge med besvärad min. "Vi tänkte just ta oss en kort tur utomhus, Harry, om du ursäktar oss… det är nog bäst att du går tillbaka till din lektion."

"Jag vill gärna prata med er, professor Dumbledore", skyndade sig Harry att säga och såg på Dumbledore, som gav honom en hastig, granskande blick.

"Vänta på mig här, Harry", sade han. "Vår inspektion av området tar inte lång tid."

"Förhoppningsvis inte så lång tid, Harry har problem att kontrollera sin nyfikenhet", fnös Oliver.

"Självklart så kommer han att snoka och Dumbledore kommer hinna tillbaka innan han är färdig", sade Angelina retsamt.

"Jag har ingen aning om vad som kan ha gett er idéen om att jag skulle göra något sådant?" frågade Harry oskyldigt.

De tågade tysta förbi honom ut ur kontoret och stängde dörren. Efter någon minut hörde Harry dunket från Moodys träben i korridoren nedanför. Ljudet blev svagare och svagare. Han såg sig omkring.

"Hej Fawkes", sade han. Fawkes, professor Dumbledores Fenix, satt uppflugen på sin gyllene pinne bredvid dörren. Han var lika stor som en svan och hade en praktfull guldröd fjäderskrud. Han blinkade välvilligt mot Harry medan han svängde på sin långa stjärt.

"Jag visste inte att dy 'ade en Phénix", sade Fleur förvånat.

"Han är väldigt lojal, jag kan presentera er för varandra, miss Delacour", sade Dumbledore med ett leende.

"Jag skylle yppskatta det, professor", svarade Fleur tacksamt.

Harry slog sig ner i en stol framför Dumbledores skrivbord. I flera minuter satt han och tittade på de gamla rektorerna som slumrade i sina ramar, medan han tänkte på vad han just hade hört. Han for med fingrarna över ärret, det gjorde inte ont längre.

"Sover fortfarande inte, de spionerar", fnös George.

"Hur kan du vara säker, någon gång måste de väl sova?" protesterade Katrina.

"Jag är halvt övertygad om att de sover i skift."

"Det eller att de har något alarm som väcker dem när en ny person kommer in på kontoret", avslutade Fred.

Han kände sig mycket lugnare nu när han befann sig inne på Dumbledores kontor och visste att han snart skulle få berätta allt om sin dröm för honom. Han tittade upp på väggen bakom skrivbordet. Den lappade och slitna sorteringshatten stod på en hylla. En glasmonter bredvid den innehöll ett magnifikt silversvärd med stora rubiner infattade i svärdfästet. Harry kände igen det. Det var samma svärd som han hade dragit fram ur sorteringshatten under sitt andra skolår på Hogwarts.

"Är det saker ni får lära er? Dra upp saker ur hattar, för det känns lite lamt", sade Miriam hånande.

"Betyder det att alla gatumagiker vi ser har gått här?" frågade Bradley intresserat.

"Så allt det här är ett skämt, ni kan inte använda magi utan använder er utav illusioner", anklagade Gordon.

"Traditionellt sätt får vi inte lära oss hur man drar fram saker ur en hatt, det är Harry som alltid måste briljera", sade Seamus sarkastiskt.

"Det var inte som om jag hade många alternativ just då, det var att använda hatten eller dö", protesterade Harry.

"Vad går ni på för skola egentligen!" utbrast mrs Warren förskräckt. "Eleverna verkar sväva i fara konstant!"

"Vi var säkra tills Potter kom hit", muttrade Bradley, sjundeårseleven från Ravenclaw.

"Åh håll klaffen", fräste Oliver. "Det är inte Harrys fel och du kan tacka honom för att skolan fortfarande är öppen."

"Kortfattat så drog Harry ut ett svärd som varit försvunnet i hundratals år ur sorteringshatten för att slåss med en gigantisk orm", sade Gabriel med en axelryckning.

En gång i tiden hade det tillhört Godric Gryffindor, grundaren av Harrys elevhem. Han betraktade svärdet medan han mindes hur det hade kommit till hans hjälp när han trodde att allt hopp var ute.

"Vilket betyder att du är en sann Gryffindor, oavsett vad sorteringshatten säger", sade Neville tröstande.

"Tack Nev."

"Och det hade inte varit något fel ifall du istället hamnat i Slytherin, eller Ravenclaw eller Hufflepuff för den delen", tillade Dorea bestämt.

"Ifall Harry hamnat i Slytherin hade det kanske inte varit så stor rivalitet mellan husen", påpekade Susan optimistiskt. "Harry och Ron var trots allt redan vänner."

"För allt vi vet hade Ron kunnat bli den första Weasleyn i Slytherin i så fall, för att hjälpa Harry", tillade Hannah med ett leende.

"Betyder det att Snape i så fall hade varit vänligt och gett dem poäng?" frågade Terry intresserat.

"Över min döda kropp", väste Snape. "Jag hade sagt upp mig!"

"Aww, Harry var du tvungen att be om att hamna i Gryffindor?" stönade Fred dramatiskt.

"Du hade kunnat göra dig av med Snape, du hade varit en hjälte!"

"Oroa dig inte Weasley, jag hade bara slutat vara elevhemsföreståndare, ni hade fortfarande haft mig som er trolldrycksprofessor", avbröt Snape smidigt.

"Ifall jag hamnat i Slytherin hade jag inte varit vän med Mione, och då hade vi verkligen varit döda", sade Harry högt och satte slut på diskussionen.

"Det är allt för sant", muttrade Ron medan Hermione började rodna.

Men sedan fångades hans uppmärksamhet av en dansande, silverskimrande ljusfläck som reflekterades i glasmontern. Han såg sig omkring efter ljuskällan och upptäckte en smal silvervit strimma som lyste klart inifrån ett svart förvaringsskåp, vars dörr stod på glänt.

"Harry nej", stönade Remus.

"Snokar som vanligt Potter", sade Snape med höjt ögonbryn.

"Hur ska jag annars få all min information, professorn?" frågade Harry i en änglalik ton.

"Det kanske bor en orm inuti dig trots allt", sade Snape en aning motvilligt.

"Jag kan nu dö, jag har officiellt sett allting", sade Ginny misstroget.

"Det är väldigt läskigt när Snape ger Harry komplimanger", instämde Colin som lyckats ta kort på allas chockade miner.

Harry tvekade, kastade en hastig blick på Fawkes och reste sig sedan upp. Han gick fram till skåpet och öppnade dörren.

"Och du var tvungen", suckade mrs Weasley.

"Jag var nyfiken, det kunde inte hjälpas", protesterade Harry.

"Din nyfikenhet är inte alltid nyttig för dig", sade Remus och skakade på huvudet.

"Det är min nyfikenhet som hållit mig vid liv", påpekade Harry.

"Nej, det är din nyfikenhet som har fått dig i farliga situationer", avbröt mrs Weasley strängt.

"Om det inte var för det hade skolan varit stängd och jag hade varit fast hos Dursley. Och det är något jag inte är säker på ifall jag skulle kunna överleva", muttrade Harry. Sirius, som tack vare sin förbättrade hörsel, hörde orden slöt smärtsamt ögonen.

Inuti stod en låg stenskål med besynnerliga inristningar runt kanten - runor och symboler som Harry inte kände igen. Det silverskimrande ljuset kom från skålens innehåll, som inte liknade någonting Harry hade sett förut. Han kunde inte avgöra om substansen var vätska eller gas. Den hade en lysande, silvervit färg och var i oupphörlig rörelse, ytan krusades som vattnet när det blåser och drogs sedan isär som moln på himlen och snurrade runt i mjuka virvlar. Den liknande flytande ljus - eller vid i fast form - Harr kunde inte bestämma sig för vilket.

"Det är ett minnessåll", sade Charlus och Rose nickade en aning förvirrat. "Oroa dig inte,

jag är övertygad om att Harry kommer visa exakt hur det fungerar."

"Du har sånt lite förtroende för mig", sade Harry.

"Och exakt vad hände medan du var på kontoret? Jag antar att du istället för att studera minnessållet närmare istället gick och satte dig vid skrivbordet och väntade?" kontrade Charlus med ett höjt ögonbryn.

"Um, jag tycker att vi fortsätter att läsa nu", sade Harry med ett fåraktigt leende.

"Det var vad jag trodde", fnös Charlus belåtet.

Han ville gärna röra vid den för att få veta hur den kändes, men nästan fyra års erfarenhet av den magiska världen avhöll honom från att stoppa ner handen i en skål fylld med en okänd substans, han visste att det skulle vara direkt dumt att göra en sådan sak

"Så du har lite logik gömd någonstans i ditt huvud", hånade Snape.

"Självklart professorn, jag känner bara att det vanligtvis är bortslösat använda den på vissa lektioner", sköt Harry tillbaka.

"Det räcker inte med att Umbridge konstant ger dig straffkommendering, du måste försöka få Snape att även ge det till dig?" frågade Hermione uppgivet.

"Han började", muttrade Harry envist.

I stället drog han fram sin trollstav ur innerfickan, kastade en nervös blick runt om i kontoret och tittade ännu en gång i skålen. Sedan stack han hastigt ner trollstaven i den. Det bildades genast häftiga virvlar på ytan av det lysande innehållet.

"Du är som ett barn", skrattade Tonks.

"Jag var ett barn, jag var bara tolv år", sade Harry oskyldigt.

"Du var fjorton och du vet det mycket väl", skrattade Sirius och skakade på huvudet.

"Ånej, jag är rädd att du har fel, du förstår the Daily Prophet skrev att jag var tolv, och som vi alla vet så rapporterar de endast sanningen"; sade Harry allvarligt.,

"Åh förlåt mig så mycket, Harry. Hur kunde jag någonsin glömma ett sånt viktig faktum", flämtade Sirius sarkastiskt.

"Betyder det att Harry bara är väldigt smart och fått hoppa fram två år i sin utbildning eller har våra föräldrar ljugit för oss och vi alla är egentligen två år yngre än vad vi tror?" frågade Gabriel intresserat.

"Möjligheten att ni är korkade och tvingades gå om två år finns alltid", påpekade Oliver oskyldigt.

"Varför spårar alla konversationer alltid ur?" suckade Lavender uppgivet.

"Det har inte spårat ut, vi diskuterar en väldigt viktig fråga som berör oss alla", sade Gabriel i en pompös ton.

Harry böjde sig närmare, med huvudet helt inne i skåpet. Den silvervita substansen hade blivit genomskinlig som glas. Han tittade ner i den och väntade sig att få se stenskålens botten, men i stället såg han ett enormt rum under det mystiska innehållets yta. Det var som att kika ner genom ett runt takfönster.

"Okej det där är coolt", sade Rose.

"Du har inte sett något än, det kommer bli coolare", sade Harry med ett leende.

Rummet var svagt upplyst. Han tänkte att det kanske till och med var ett underjordiskt rum, för det fanns inga fönster, bara facklor i vägghållare precis som på Hogwartsslottet. Harry stack ner huvudet ännu längre, så att näsan nästan rörde vid den glasklara substansen, och såg rad efter rad med trollkarlar och häxor, som satt på bänkar runt väggarna i något som liknade en amfiteater.

Sirius grimaserade. "Du kommer att se Dödsätares rättegångar antar jag?" frågade han och Harry nickade.

"Jag hoppas att inget av det vi kommer få höra är en rättegång som allmänheten aldrig fick se", mumlade madam Bones en aning oroligt.

"Det kan knappast bli värre än röran med Sirius, så oroa dig inte", sade Kingsley lugnande.

I mitten av rummet stod en tom stol, och Harry kände med en gång att det låg någonting olycksbådande över den. Runt armstöden hängde kedjor som verkade vara till för att binda fast dem som skulle sitta där.

Harry grimaserade när han mindes hur han själv hade behövt sitta i den i somras… "berättade jag någonsin det för Sirius? Jag hoppas det, han kommer inte bli glad", tänkte han sen undrandes.

Var fanns den här platsen? Det kunde i vilket fall inte vara någonstans på Hogwarts, för han hade aldrig sett ett sådant rum på slottet. Dessutom bestod församlingen i det mystiska rummet uteslutande av vuxna, och Harry visste att det inte fanns tillnärmelsevis så många lärare på Hogwarts.

"Har du ens varit på alla ställen i slottet?" fnös Justin.

"Mer eller mindre. Jag tillhör åtminstone de som har sett mest av slottet", sade Harry med en axelryckning.

De tycktes vänta på något. Trots att han bara kunde se spetsen på deras toppiga hattar verkade de allesammans ha ansiktena vända åt samma håll. Alla satt tysta utan att tala med varandra. Eftersom skålen var rund, och rummet som Harry betraktade var fyrkantigt, kunde han inte se vad som försiggick ute i hörnen. Han

lutade sig ännu närmare, vände och vred på huvudet för att få en bättre överblick..

"Du kommer röra vid substansen, eller hur", suckade Remus.

"Um ja…", sade Harry fåraktigt innan han slogs av en plötslig tanke, alla skulle få höra exakt allt som han sett i minnet och det innebar… förskräckt vände han sig mot Neville som skrattade åt något Luna hade sagt.

Hans nästipp rörde vid den mystiska substansen som han stirrade ner i.

"Jag sade ju det", upprepade Charlus belåtet.

"Du borde inte vara så glad över att vår sonson försätter sig själv i trubbel", suckade Dorea.

"Neville, jag är så ledsen", sade Harry och Neville vände sig förvånat till Harry.

"Ledsen för vad?" frågade han men innan Harry hann svara så hade Adele fortsatt att läsa.

Dumbledores kontor krängde häftigt till - Harry kastades framåt och for huvudstupa ner i skålen. Men hans huvud stötte inte i någon stenbotten. Han föll genom någonting iskallt och svart, det var som att bli insugen i en mörk strömvirvel…

Harry försvann och det gick så fort att ifall man blinkat hade man missat det. Ena sekunden var han där, och nästa var han borta.

"Vart tog han vägen?" flämtade mrs Warren skrämt.

"En pocketdimension ifall jag skulle gissa", svarade Terry fundersamt.

"Eller så befinner han sig i boken", påpekade Anthony.

"Möjligheten att han rest i tiden och nu befinner sig i början av 1995 finns också. Ifall det här fungerar likadant som det gjorde med dagboken så befinner sig Harry nu i minnet och skuggar sig själv", påpekade en sjundeårselev.

"Eller så kör vi bara på den enkla versionen och säger att det är magi och att han kommer komma tillbaka," föreslog Padma och himlade med ögonen.

Och plötsligt fann han sig själv sittande på en bänk längs bak i det rum han hade betraktat uppifrån. Han satt på den allra översta bänken och tittade upp i det höga, välvda taket och väntade sig att få se det runda fönstret som han just hade kikat ner genom, men där fanns ingenting annat än mörk, massiv sten.

"Så han är fast där inne", sade Kim Sloper nervöst.

"Ifall han var fast där så hade han inte nyss suttit i salen", påpekade Jack och himlade med ögonen.

"Men fönstret är borta", påpekade en annan elev oroligt.

"Därför att fönstret aldrig existerade."

Harry såg sig omkring medan hjärtat klappade hårt i bröstet. Inte en enda av häxorna och trollkarlarna i rummet (och där var minst tvåhundra) tittade på honom. Inte en enda av dem verkade ha lagt märke till att en fjortonårig pojke just hade fallit ner från taket och nu satt mitt ibland dem.

"Det är för att ingen kan se dig", förklarade Bill.

"Och han är inte här, så han kan inte svara", påpekade Ron torrt.

Harry vände sig mot den trollkarl som satt närmast och kunde inte hålla tillbaka ett högt rop av överraskning, som ekade i det tysta rummet. Det var Albus Dumbledore som satt bredvid honom.

"Professor Dumbledore!" viskade Harry hest. "Förlåt, det var inte min mening. Jag… tittade bara ner i skålen som stod inne i skåpet… jag… Var är vi?"

"Vad bra att professor Dumbledore är där", suckade en flicka lättat.

"Jag tror att det där är förflutna Dumbledore, det vill säga den Dumbledore som endast existerar i minnet. Riktiga Dumbledore är i utkanten av skogen med Fudge och de andra."

Men Dumbledore varken rörde sig eller svarade. Han ignorerade Harry fullständigt. Precis som alla de andra trollkarlarna och häxorna satt han bara och stirrade mot det avlägsna hörnet av rummet, där det fanns en dörr. Harry stirrade helt paff på Dumbledore och såg sig sedan omkring på den tysta, uppmärksamma församlingen, innan han åter riktade blicken mot Dumbledore. Och med ens gick det upp för honom…

"Det kanske är bra att han hade sin erfarenhet av dagboken, grymtade Moody.

"Oja, för det är jättebra att han befann sig i Voldemorts minne", fräste Remus.

"Han kommer inte få panik i minnet nu", sade Moody med en axelryckning.

En enda gång tidigare hade Harry befunnit sig i en situation då ingen kunde se eller höra honom. Den gången hade han sugits in genom en sida i en förtrollad dagbok, rakt in i en annan persons minnen, och om han inte tog alldeles fel, hade något liknande skett igen…

"Han lista ut det ganska fort åtminstone", sade Hermione.

"Harry är smartare än vad folk tror", påpekade Ginny

Harry höjde högra handen, tvekade lite och viftade sedan energiskt med den framför Dumbledores ansikte. Dumbledore blinkade inte, vände inte på huvudet och rörde sig över huvud taget inte.

"Harry kunde ha gett honom en snyting", sade Gabriel med en besviken ton.

"Mr Rosén, bara för att rektorn inte skulle vara medveten om det betyder det inte att det är okej", förmanade McGonagall strängt.

"Så ifall jag gjorde det mot Umbridge skulle det vara lugnt?" frågade Gabriel oskyldigt och till hans förtjusning så tvekade alla professorer med sina svar innan de en aning motvilligt svarade nej.

"Det är skönt att veta att oavsett hur mycket vi hatar Umbitch så hatar professorerna henne lika mycket", fnissade Katie.

Det avgjorde saken för Harrys del. Dumbledore skulle aldrig ignorera honom på det sättet. Han befann sig inuti något slags minne, och mannen bredvid honom var inte den nutida Dumbledore. Men det kunde trots allt inte vara så länge sedan, för den Dumbledore som satt bredvid honom nu var silverhårig, precis som nutidens Dumbledore. Men vad var det här för en plats? Vad väntade alla de här trollkarlarna på?

"Det måste vara början av åttiotalet", sade Remus fundersamt.

"Det verkar mycket rimligt", instämde madam Bones.

"Vad baserar ni det på?"

"Många rättegångar hölls i första halvan av åttiotalet", suckade madam Bones.

Harry såg sig noggrannare omkring. Precis som han hade misstänkt när han granskade rummet ovanifrån, befann det sig utan tvivel under jord - snarare i en underjordisk håla än någonting annat, tänkte han. Atmosfären där inne var dyster och ogästvänlig. Det fanns inga tavlor på väggarna, inte utsmyckningar över huvud taget, bara de täta bänkraderna, som reste sig i olika nivåer runt hela rummet, och alla placerade så att man hade god utsikt över stolen med kedjorna på armstöden. Innan Harry hann komma fram till någon slutsats om platsen där de befann sig hörde han ljudet av steg. Dörren i hörnet av det underjordiska rummet öppnades, och tre personer trädde in - eller rättare sagt, en ensam man, omgiven av dementorer. Harry blev iskall i hela kroppen.

"Ifall han är i ett minne så borde han inte kunna känna av dementorernas effekter", sade Hermione oroligt.

"Han trodde antagligen bara att han kunde känna dem", sade Sirius som själv hade blivit iskall vid nämnandet av de hemska varelserna.

"Är vi säkra på att dementorerna inte kan skada honom?" frågade Ron oroligt.

"Vi kan inte vara helt hundra, men jag är säker på att Harry är tillräckligt smart för att hålla sig undan", sade Remus förnuftigt.

Dementorerna, högresta varelse insvepta i huvor som dolde deras ansikten, kom långsamt inglidande och rörde sig i riktning mot stolen i rummets mitt. De höll mannens armar i ett hårt grepp med sina döda och ruttnande händer.

Sirius ryste och var betydligt blekare än vad han var vanligtvis. Inom några veckor skulle han tvingas vara i samma position som den mannen och det var något han verkligen inte såg fram emot.

"Oroa dig inte, vi kan försöka förhandla fram att deras närvaro inte är nödvändig. Du kommer vara där frivilligt och är inte våldsam", sade Remus.

"Jag tvivlar att det kommer fungera, inte med mitt rykte", mumlade Sirius deprimerat.

"Låt mr Patil ta hand om det", sade Remus lugnande.

Mannen mellan dem såg ut som om han var på väg att svimma, något som Harry verkligen inte kunde förebrå honom. Han visste att dementorerna inte kunde röra honom själv här inuti minnet, men han kom alltför väl ihåg deras ohyggliga krafter. Åskådarna runt omkring ryggade lätt tillbaka då dementorerna placerade mannen i stolen och sedan åter gled ut ur rummet. Dörren svängde igen bakom dem. Harry tittade ner på mannen som nu satt i stolen. Det var Karkaroff.

"Så han var verkligen en Dödsätare", sade Krum en aning chockat, han hade bara trott att det var rykten.

"Ja, och vi kommer få veta varför han slapp ut ur Azkaban", sade Sirius bistert.

"Hur många Dödsätare har funnits här på skolan?" utbrast Julia upprört.

"Åtminstone tre, jag menar vi har Quirrell, Pettigrew och nu Karkaroff", sade Randall med en axelryckning.

I motsats till Dumbledore såg Karkaroff mycket yngre ut. Hans hår och pipskägg var svart. Han var inte klädd i dyrbart pälsverk utan i en tunnsliten och trasig klädnad. Han darrade i hela kroppen. Medan Harry betraktade honom började kedjorna på armstöden plötsligt glöda gylleneröda och snodde sig som ormar runt hans armar och band honom fast.

"Varför gör de så?" frågade Dennis nervöst.

"Det är för allas säkerhet, det förhindrar en farlig fånge från att försöka rymma och eller attackera någon", förklarade Kingsley.

"Igor Karkaroff", sade en sträv stämma till vänster om Harry. Harry tittade sig omkring och såg mr Crouch resa sig upp i mitten av bänken intill. Crouchs hår var mörkt och hans ansikte mycket slätare. Han såg stark och energisk ut. "Du har förts hit från Azkaban för att vittna inför Trolldomsministeriet. Du har låtit oss förstå att du har viktig information att ge oss."

"Så det är hur han gjorde det", morrade Sirius, som fram till nu inte haft en riktig anledning till varför Karkaroff hade lyckats undkomma från Azkaban.

"Ja", brummade Moody missnöjt.

Karkaroff rätade på sig så gott han kunde för de strama kedjorna.

"Det har jag, sir", sade han, och ven om han lät mycket rädd på rösten, kunde Harry ändå höra den välbekanta, sliskiga tonen. "Jag önskar vara till nytta för Ministeriet. Jag vill hjälpa till. Jag… jag vet att Ministeriet försöker… spåra upp och gripa de sista anhängarna till Mörkrets herre. Jag vill mycket gärna bidra på alla sätt jag kan."

"Åh, jag är säker på att han vill det", muttrade Snape irriterat.

"Du gillar verkligen inte honom", sade Sinistra med ett höjt ögonbryn.

"Jag ser ingen anledning till varför jag skulle gilla honom", fnös Snape. "Han är en fegis."

Det hördes ett mummel från bänkarna. Några av trollkarlarna och häxorna betraktade intresserat Karkaroff, medan andra däremot viskade ett öppet misstroende. Sedan hörde Harry helt tydligt en välbekant, skrovlig röst brumma från Dumbledores andra sida:

"Ditt usla kräk." Harry lutade sig fram, så att han kunde se förbi Dumbledore. Det var mycket riktigt monsterögat Moody som satt där - men med en mycket märkbar skillnad i utseendet. Han hade nämligen inte sitt magiska öga, utan två helt normala ögon, som båda stirrade med intensiv avsky på Karkaroff, hopknipna till smala springor.

"Det är i slutet av 1981… eller hade det hunnit bli 1982", mumlade Moody.

"Spelar året verkligen så stor roll? Oavsett vad så hatar du Karkaroff", fnös Tonks.

"Och ifall det är viktigt så finns rättegången dokumenterad på Ministeriet", påpekade madam Bones med en lugnhet i rösten som endast kom av flera års erfarenhet som ledare.

"Crouch tänker släppa Karkaroff fri", viskade Moody tyst till Dumbledore. "Han har gjort en överenskommelse med honom. Det tog mig sex månader att spåra upp honom, och ändå tänker Crouch låta honom gå, om han nämner tillräckligt många nya namn.

"Hur är det rättvist? Är han inte en terrorist?" frågade mrs Warren förvirrat.

"Jo, men jag tror att tanken var att ifall de lättade på en persons fängelsestraff mot utbyte mot information så skulle fler personer vilja göra en deal och i längden skulle vi kunna fängsla fler terrorister", förklarade madam Bones.

"Och det skulle ha fungerat ifall Ministeriet inte mottagit mutor", muttrade mr Weasley bittert.

Låt oss höra vad han har att berätta, säger jag, och låt oss sen slänga honom direkt tillbaka till dementorerna."

"Det låter som en bra idé", muttrade Katrina.

"Men då skulle inte de andra bli uppmuntrade till att skiljas från sin information", påpekade Amanda tålmodigt.

Dumbledore fnös genom sin långa, krokiga näsa för att markera sitt avståndstagande.

"Å, jag glömde ju… du gillar visst inte dementorerna, Albus?" sade Moody med ett ironiskt leende.

"Nej", sade Dumbledore lugnt, "det gör jag faktiskt inte. Jag har länge ansett att Ministeriet inte borde samarbeta med den sortens varelser."

"Varför då tillåta deras närvaro på slottet under vårt tredje år?" frågade Hermione förvirrat.

"Jag hade tyvärr inget val miss Granger, jag blev pressad från flera olika håll och ifall jag vägrat hade ministeriet införskaffat en överinkvisitor som hade placerat ut dementorer där han eller hon ansett passande…"

"Vi hade kunnat vara fast med Umbridge ett år tidigare!" flämtade Ginny förskräckt och mrs Weasley suckade uppgivet.

"Det finns ingen garanti att det hade varit professor Umbridge, miss Weasley", sade Dumbledore med ett litet leende. "Men jag valde att acceptera dementorernas närvaro med kompromissen att jag fick bestämma vart de skulle vara stationerade. Det är därför de bara fanns vid ingångarna och inte i korridorerna."

"I korridorerna!" fräste Narcissa upprört.

"Det kom upp diskussioner om att de skulle patrullera i korridorerna. Jag vägrade omedelbart, det skulle inte komma på fråga."

"Men för såna usla kräk som han…", sade Moody lågmält.

"Du säger att du har namn åt oss, Karkaroff", sade mr Crouch. "Låt oss höra dem då!"

"Ni måste förstå", sade Karkaroff hastigt, "att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn alltid har verkat i största hemlighet. Han föredrog att vi… hans anhängare, menar jag… och jag ångrar nu djupt att jag nånsin har räknat mig bland dem…"

"Kom till saken", sade Moody hånfullt.

"… att vi aldrig blev upplysta om namnen på våra kamrater… det var bara han som visste exakt vilka vi var."

"Varför då?" frågade Astoria,

"För att förhindra Dödsätarna från att avslöja varandras identiteter om de blev tagna, antar jag", sade Remus.

"Det är en smart taktik", sade Moody motvilligt.

"Ett mycket klokt drag från hans sida, eftersom det förhindrade såna som du Karkaroff, frånta ange de andra, eller hur?" mumlade Moody.

"Och ändå säger du att du har några namn att avslöja för oss?" sade mr Crouch.

"Hur kan han veta namn ifall de inte fick veta identiteterna?" frågade Gordon med rynkad panna.

"För att Voldemorts anhängare är idioter och troligtvis gick ut och festade tillsammans efter att de haft lite roligt", sade Tonks äcklat.

"De kan ha känt igen folks röster", påpekade Luna lugnt.

"Eller så tappade en del maskerna medan de blev torterade av sin mästare", mumlade Snape för sig själv med en rysning.

"Ja… det har jag", sade Karkaroff andlöst. "Och märk väl att det rör sig om betydelsefulla anhängare. Folk som jag med egna ögon har sett utföra hans order. Jag lämnar de här upplysningarna som ett bevis på jag helt och fullt tar avstånd från honom och allt han står för. Jag är uppfylld av en sån djup ånger att jag knappt kan…"

"Och namnen är?" avbröt mr Crouch skarpt. Karkaroff drog ett djupt andetag.

"Jag hatar att hålla med Crouch… men sluta dra ut på det, det kommer inte göra någon skillnad", muttrade Sirius motvilligt och Narcissa skrattade lätt.

"Antonin Dolochov var en av dem", sade han. "Jag… jag såg honom tortera otaliga mugglare… och icke-anhängare av Mörkrets herre."

Mrs Weasley fräste ilsket och knöt sina händer.

"Han var en del av gruppen som dödade Fabian och Gideon", förklarade mr Weasley när han såg hur flera såg förvirrat mot dem.

"Och du hjälpte honom med det", mumlade Moody.

"Vi har redan gripit Dolochov", sade Crouch. "Han blev infångad alldeles efter dig."

"Och det var det minsta han förtjänade", fräste mrs Weasley äcklat.

"Tänk positivt mamma, han är fortfarande kvar där inne och lider", påpekade Bill optimistiskt.

"Dolochov… åh han vill också se mig död", sade Sirius fundersamt i en hög ton när han kunde se att mrs Weasley var obekväm under alla blickar.

"Hur många vill se dig död egentligen?" frågade Neville misstroget.

"Anta att alla i Azkaban vill se mig död", sade Sirius fåraktigt. "De goda nyheterna är att tillslut lät mig ha en cell en bit ifrån de andra."

"Vad gjorde du?" stönade Remus och gned sig i pannan.

"Något som jag inte borde ha kunnat göra", sade Sirius med en axelryckning.

"Sirius", sade madam Bones i en varnande ton.

"Um… jag vill återigen påpeka att jag inte är galen eller farlig", sade Sirius försiktigt och ett flertal elever såg förskräckt på honom. "Ni vet redan att jag under en kort period delade cell med Bellatrix, vilket var en katastrof. Av någon anledning trodde vakterna att det skulle hjälpa att sätta henne i cellen mitt emot…"

"Kom till saken Black", morrade madam Bones.

"Jag bröt mig in i hennes cell… och kanske ströp henne… men hon förtjänade det!" sade Sirius lågt.

"Åh, jag trodde det skulle vara något värre", sade Neville förvånat och tystnaden som uppstått bröts av skatten som brast ut över hans kommentar.

"Ärligt Black", stönade madam Bones.

"Jag varnade dem om att det var en dålig idé att ha oss så nära varandra. Det blev bättre när vi hade vad, femton meter mellan våra celler?"

"Vad har det här med Dolochov att göra?" frågade mr Weasley försiktig.

"Låt oss säga att jag inte bara använde min tid i Azkaban till att älta i min skuld…"

"Och vad betyder det?" frågade Astoria och lutade på huvudet.

Flitwick skrockade en aning roat. "Det, miss Greengrass betyder att mr Black gjorde det han var bäst på. Prata konstant och ställa till med kaos."

"Det är inte lika bra som choklad, men det funkar som ett tillfälligt försvar mot dementorernas effekter", sade Sirius med en suck.

"Det glädjer mig att du hittade något försvar där inne även om det nu målat ett större hot på din rygg", sade Charlus och skakade på huvudet. "Remus var snäll och se efter honom."

"Jag vet inte ifall det är det bästa, de är väldigt bra på att uppmuntra varandra", suckade McGonagall medan hon betraktade de två återstående marodörerna.

"Jaså, blev han?" utbrast Karkaroff och spärrade upp ögonen. "Det… det glädjer mig verkligen att höra!" Men det såg inte så ut. Harry kunde tydligt märka att nyheten var en stor missräkning för honom. Ett av hans namn var värdelöst.

"Några andra?" frågade Crouch kallt.

"Ja, naturligtvis… där var Rosier", sade Karkaroff hastigt. "Evan Rosier."

"En riktig skitstövel!" fräste Narcissa.

"Jag tar ditt ord för det", sade Tonks med en grimas. "Mamma hade inte goda saker att säga om honom."

"Hade Andie något positivt att säga om någon?" frågade Remus roat.

"Oja, hon brukade berömma folk för deras dumhet, jag vet att hon berömde Nott speciellt för hans förmåga att alltid lyckats bli träffad av Lamslagningsbesvärjelsen, hon tyckte det var väldigt omtänksamt av honom att servera upp sig själv på en tallrik", sade Tonks oskyldigt.

"Det låter som min syster", fnissade Narcissa.

"Din familj är så skum", muttrade Zabini till Malfoy som hjälplöst ryckte på axlarna.

"Det där är en lögn", väste Theodore Nott samtidigt. "Min far är kapabel och skulle aldrig besegras så enkelt."

"Jag trodde att du inte gillade din pappa särskilt mycket", sade Zabini förvånat.

"Han är fortfarande familj", muttrade Theodore irriterat.

"Rosier är död", sade Crouch. "Han blev också infångad strax efter att du greps. Han föredrog att kämpa framför att följa med frivilligt och dödades under striden."

"Det är vad de flesta gjorde", sade Kingsley.

"Hur många Aurorer dog?" frågade Demelza oroligt.

"En hel del, tillsammans med massor av mugglare", suckade McGonagall.

"Och han tog med sig ett stycke av mig", viskade Moody till höger om Harry, som lutade sig fram för att titta på honom igen och såg att han visade Dumbledore den de av näsan där det fattades en stor bit.

"Det… det var precis vad Rosier förtjänade!" sade Karkaroff med en tydlig anstrykning av panik i rösten.

"Därför att hans plan inte fungerar", sade Sirius belåtet.

"Du är väldigt självbelåten", sade Daphne förvånat.

"Karkaroff förtjänar att sitta i Azkaban för sina brott", nästintill snäste Sirius.

"Black har ett väldigt stort hat för Dödsätare, de har mördat större delen av hans familj och vänner, det var välkänt innan han blev fängslad att han hatade dem ", mumlade Tracy till Daphne.

Harry kunde se att han började oroa sig för att inga av hans upplysningar skulle vara till nytta för Ministeriet. Karkaroffs blick flaxade iväg mot dörren i hörnet, bakom vilken Dementorerna säkert stod och väntade.

"Några fler?" frågade Crouch.

"Hur vet ni att han inte bara kommer kasta ur sig massa namn för att slippa Azkaban?" frågade Lavender.

"Alla som anklagades kollades så klart upp utav Ministeriet för att försäkra oss om att de verkligen var skyldiga", sade Umbridge.

"För det fungerade så bra i Sirius Blacks fall", sade Alisa högt och drog alla blickar mot sig. "Hans rättegång var väldigt rättvis… nej vänta, han fick ingen därför att ministeriet litade på första bilden som målades upp."

"Jag gillar henne, hon har attityd", sade Sirius med ett skratt.

"Hon är otrolig", sade Lee instämmande. "En av de få ormarna som man enkelt kan samarbeta med."

"Ja!" sade Karkaroff. "Travers - han var medskyldig till mordet på familjen McKinnon! Mulciber - han var specialist på Imperiusförbannelsen och vingade massor av folk att göra ohyggliga saker! Rookwood - som var spion och försåg Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn med användbar information från Trolldomsministeriets allra innersta!"

"Rookwood var en spion?" sade Dorea förvånat.

"Ja, alla var förvånade över det", sade mr Weasley med en grimas.

"Jag hade verkligen inte förväntat mig det… det bevisar bara att man inte kunde lita på varandra", suckade Dorea.

Harry kunde se att Karkaroffs angiveri hade gett resultat den här gången. Överallt bland åskådaran hördes upphetsade mumlande.

"Rookwood?" sade mr Crouch och nickade till en häxa som satt framför honom. Hon började genast krafsa ner någonting på sitt pergamentstycke. "Augustus Rookwood från Mysteriedepartementet, menar du?"

"Just han", sade Karkaroff ivrigt. "Jag tror att han använde sig av ett nätverk av högt placerade trollkarlar, både i och utanför Ministeriet, för att samla upplysningar."

"Jag antar att Rookwood fick bråttom att lämna byggnaden?"

"Vi lyckades hålla situationen under kontroll och han blev arresterad några timmar senare", sade Moody triumferande.

"Hålla situationen under kontroll?" mumlade madam Bones misstroget. "De tacklade honom till marken mitt framför alla."

"Det var medvetet", sade Moody med ett elakt grin. "Första personen att fälla honom fick en bonus i lönen."

"Men Travers och Mulciber har vi redan gripit", sade mr Crouch. "Då så, Karkaroff, om det är allt, får du återvända till Azkaban medan vi beslutar…"

"Han borde ha fått stanna där", muttrade Sirius.

"Jag håller med", instämde Remus ilsket.

"Inte än!" skrek Karkaroff och såg alldeles desperat ut. "Vänta, jag har mer att berätta!" Harry kunde se hur han svettades i ljuset från facklorna. Hans hud lyste blek i kontrast till det svarta håret och skägget. "Snape!" ropade han. "Severus Snape!"

"SNAPE!" kom det ifrån alla håll i salen.

"Varför är han välkommen här ifall han är en Dödsätare?"

"Hur kan vi vara säkra här ifall vi har en Dödsätare som professor?"

Medan skriken och ropen ekade runt om i salen så hade Angelina lagt märke till att ingen av Weasleybarnen hade reagerat vid de nyheterna, och inte heller Hermione för den delen.

"Varför reagerar inte ni?" frågade hon misstänksamt.

"Vi har vetat om det i ett halvår", sade Ron med en axelryckning.

"Inte för att ni skulle veta om det", sade mrs Weasley förmanande.

"Jag fick veta på det via mitt jobb… hur de andra fick veta det är jag osäker på", tillade Percy.

"Tjuvlyssning är väldigt bra ibla…", började George säga men avbröt sig när han såg Dumbledore resa sig upp.

"Jag kan försäkra er alla om att professor Snape inte utgör någon fara för er."

"Han är en Dödsätare!" vrålade Zacharias.

"Medan det är sant att han anslöt sig till Voldemorts sida så bytte han sida innan Voldemorts fall och gav oss information och uppdateringar om hans planer. Tack vare Severus tjänster som spion har vi kunnat rädda många liv"

"Men…", började Michael Corner protestera.

"Jag litar på professor Snape med mitt liv, ni har inget att oroa er för", sade Dumbledore bestämt.

"Åh för Merlins skull, ifall jag ville se er döda hade ni redan hittats förgiftade i era sängar utan något spår om vilket gift det var som användes, i själva verket skulle det se ut som en naturlig död", fräste Snape irriterat. "Jag har stått ut med er dunderhöns i över femton år och ifall jag lyckats avhålla mig från att göra mig av med er otacksamma imbiciller än så länge så kommer jag knappast börja göra mig av med er nu."

"SEVERUS!" flämtade McGonagall förskräckt medan Dumbledore såg besviket på honom, men vad de inte var medvetna om var reaktionerna det hade på eleverna.

"… är det fel att det där fick mig att känna mig säkrare?" frågade Dean förvirrat.

"Du inte den enda i så fall kompis", erkände Justin och kliade sig förvirrat i huvudet.

"Jag känner mig mer försäkrad nu, det där är den professor Snape vi alla känner och… öh… accepterar…?" sade Meredith tveksamt.

"Severus, jag trodde jag varnade dig om vad som skulle hända…", började McGonagall men innan hon hann avsluta meningen blev hon avbruten.

"Professorn, jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag tror professor Snape förolämpade oss för våran skull… du vet så vi skulle förstå att han fortfarande är samma professor som vi alltid haft och inte… öh en blodtörstig mördare", sade Gabriel i en osäker ton. Runt omkring honom så nickade fler och fler elever instämmande.

"Vem hade trott att vi skulle se det här, en dag då nästan alla elever försvarar Snape", sade madam Hooch förvånat.

"Jag tror nästan jag föredrog när de alla hatade mig", muttrade Snape.

"Snape har blivit fritagen från skuld av den här rådförsamlingen", sade Crouch kallt. "Albus Dumbledore har gått i god för honom."

"Nej!" skrek Karkaroff och slet och drog i kedjorna som höll fast honom vid stolen. "Jag försäkrar er! Severus Snape är en Dödsätare!"

"Det är oroväckande att ni tillåter en terrorist att jobba som lärare och inte avtjäna något straff för sina handlingar", sade Miriam som uttråkat filade sina naglar.

"Jag tror jag föredrog när de var för rädda för att prata", muttrade Astoria irriterat.

"Jag tror att Severus har straffats för sina brott ifall vi frågar honom, han har spenderat över femton år med att lära ut det ämne han är expert år till elever som inte har samma passion för det", påpekade Sinistra.

"Att lära ut är inget straff", protesterade mrs Warren.

"Ifall man avskyr barn är det det", muttrade Snape halvhjärtat.

"Severus riskerade också sitt liv genom att ge oss information under kriget", påminde Dumbledore alla strängt, medveten om att det här kunde innebära slutet för Snapes karriär som spion. "En jury kom överens om att det var tillräckligt för att väga upp för de brott han begått."

Dumbledore reste sig upp.

"Jag har redan avgett vittnesmål i saken", sade han lugnt. "Severus var mycket riktigt en Dödsätare. Men han gick över till vår sida långt före Lord Voldemorts fall och blev spion åt oss, med stor risk för sitt eget liv. Nu är han inte mer Dödsätare än jag."

"Men varför skulle han byta sida?" frågade Charlie misstänksamt.

"Det angår inte dig", fräste Snape ilsket.

"Två galleoner på att Harry listar ut det", sade Seamus.

"Inte en chans, Snape kommer aldrig berätta det för Harry", fnös Neville. "Jag antar gärna det valet."

"Du kommer ångra det Nev, Harry är alldeles för nyfiken för att inte ta reda på det", fnös Seamus.

Harry lutade sig fram för att titta på Monsterögat Moody. Han såg ytterst tvivlande ut.

"Utmärkt, Karkaroff", sade Crouch kallt. "Du har varit oss till hjälp. Jag ska ta upp din sak till ny prövning. Under tiden får du återvända till Azkaban…" Mr Crouchs röst dog bort. Harry såg sig omkring. Den underjordiska hålan löstes upp som om den bestod av rök, allting försvann, och han kunde bara se sin egen kropp medan allt annat var virvlande mörker…

"Ett nytt minne börjar", förklarade Remus när de flesta i salen såg förvirrat på varandra.

"Hur vet du att Harry bara inte återvände till rektorns kontor?" frågade en elev intresserat.

"För att Harry inte har någon aning om hur man lämnar en minnessåll."

Och sedan kom det underjordiska rummet tillbaka. Harry satt på en annan plats, fortfarande på översta bänken, men nu till vänster om mr Crouch. Stämningen var annorlunda än sist, lugn och till och med munter.

"Det är en skum atmosfär för en rättegång", sade Leanne förvånat.

"Nah, det är troligtvis en rättegång för ett mindre brott, typ en stöld eller något sådant. Juryn brukar vara ganska gladlynta då", förklarade Tonks avfärdande.

De församlade häxorna och trollkarlarna pratade livligt med varandra, nästan som om de hade varit på något idrottsevenemang. Harrys blick föll på en häxa som satt halvvägs upp i raden av bänkar på motsatta sidan. Hon hade kort blont hår och var iförd en magnetafärgad klädnad. Hon satt och sög på spetsen av en giftgrön fjäderpenna. Det var utan tvekan en yngre version av Rita Skeeter.

"Urgh, jag spyr", muttrade Hermione och grimaserade vid nämnandet av kvinnan.

"Tänk positivt, vem det än är så kommer hon förgöra den Dödsätaren", sade Tonks i en förväntansfull ton.

"Sa du inte nyss att det var en ofarlig rättegång?" protesterade Padma.

"Det var en teori. Men ifall Skeeter är där så är det en skandal eller en Dödsätare, antagligen båda", förklarade Tonks med en axelryckning.

Harry såg sig omkring. Dumbledore satt bredvid honom igen, men bar en annan klädnad. Mr Crouch såg trött ut, han verkade strängare och mer avmagrad. Harry förstod med ens. Det var ett helt annat minne, en annan dag… en annan rättegång. Dörren i hörnet öppnades, och Ludo Bagman trädde in i rummet. Men det här var verkligen inte den nuvarande, ganska förfallen Ludo Bagman, utan en Bagman på höjden av sin quidditchkarriär.

"Bagman är en Dödsätare?"

"Hur många Dödsätare kan den här skolan innehålla?"

"Åtminstone tre plus Voldemort själv."

"Räknas Quirrell som Dödsätare? Jag menar vi vet att Snape och Bagman var Dödsätare men räknas Quirrell verkligen?"

"Han hade Voldemort i bakhuvudet, det kvalificerar mer än väl."

"Vi får inte heller glömma Pettigrew."

"Okej, så fyra Dödsätare och Voldemort."

"Mer som fyra Dödsätare, Voldemort och ett flertal monster."

"Vänta jag är förvirrad, vilka är Dödsätarna?" frågade Hannah. "Jag hängde inte alls med."

"Vi har Quirrell, Snape, Karkaroff och nu Bagman", rabblade Susan upp snabbt.

"Du glömde Pettigrew, så det är fem Dödsätare plus Voldemort och ett flertal monster", rättade Luna lugnt.

"Det är en skrämmande tanke", sade Fay med en grimas.

Han såg ut att vara i finfin form. Hans näsa var inte knäckt, och han var lång, smärt och muskulös. Bagman såg nervös ut då han tog plats i stolen med kedjorna, men den band honom inte som den hade gjort med Karkaroff.

"Vad betyder det?"

"Att de inte anser honom vara farlig och antagligen bara vill förhöra honom", förklarade Kingsley.

"Borde inte du veta. Du är väl Auror?" ifrågasatte Zacharias.

"Jag var inte med på rättegången, troligtvis satt jag med pappersarbete någonstans."

Det gav honom förmodligen nytt mod, för han såg sig omkring på församlingen, vinkade till några stycken och lyckades pressa fram ett litet leende.

"Ludo Bagman, du har blivit kallad hit inför Magiska lagrådet för att svara på anklagelser angående din förbindelse med Dödsätarna och deras aktiviteter", sade mr Crouch. "Vi har hört bevisen mot dig och är nu beredda att fälla utslag i saken. Har du någonting ytterligare att tillägga innan vi avkunnar domen?"

Harry kunde inte tro sina öron. Ludo Bagman, en Dödsätare?

"Bara för att han syntes tillsammans med några Dödsätare betyder det inte att han själv är det. Nästan alla syntes någon gång med en Dödsätare eftersom ingen visste deras identiteter", påpekade mr Diggory.

"Du har sannerligen ändrat din ton angående det", muttrade Sirius.

"Alla tecken pekade mot att du var skyldig, och med din historia…", började mr Diggory säga tålmodigt.

"Min födelsefamiljs historia om jag får be", rättade Sirius i en hård ton. "Jag tog avstånd från allt de stod för när jag var elva."

"Du försökte mörda Snape när du var sexton!"

"Ingen större förlust där", muttrade Sirius upproriskt och Remus smällde genast till honom.

"Det visade sig att mr Black var oskyldig i den händelsen, mr Snape var redan informerad om omständigheterna och tvingade ur resten av informationen ifrån mr Black", förklarade madam Bones. "Vad jag är intresserad är hur du var medveten om situationen, för från min förståelse var den hemlig."

"Jag visste att något stort hade hänt, efter Blacks arrestering fick jag höra att han nästan fått Snape mördad… jag antar av mr Lupin?" sade mr Diggory.

"Av Remus? Varför skulle Remus döda Snape… och hur är det Sirius fel i så fall?" frågade mrs Warren förbluffat.

"Vem är hon nu igen?" viskade mrs Diggory och Cedric ryckte på axlarna.

"Någon från Harrys förflutna… en gammal mugglar-lärare och de tre tonåringarna är gamla klasskamrater. Jag bryr mig inte så mycket, de är bara irriterande", viskade han tillbaka.

"Kan någon besvara min fråga?" krävde mrs Warren otåligt.

"För att han är en varulv och folk tror att det automatiskt innebär att han kommer äta upp alla han ser som sin kvällsmat", sade Ginny irriterat. "Um, ledsen professor."

"Tillbaka till att kalla mig professor nu när du gjort något fel", frågade Remus med ett höjt ögonbryn innan han suckade. "Det är okej Ginny, alla i salen vet redan om det, att berätta det för fyra personer till gör knappast någon skillnad."

"Det är fortfarande inte min hemlighet att berätta…", mumlade Ginny en aning skamset.

"En varulv?!" flämtade mrs Warren skrämt.

"Därulv!" sade Sirius dramatiskt och pekade på Remus som stönade, det var ett skämt som Sirius och James dragit allt för många gånger under deras år som vänner.

"Jag kommer mörda dig", muttrade Remus till Sirius som skrattade tillsammans med ett dussintal andra personer.

"Vad driver ni för skola egentligen?!" nästintill skrek mrs Warren. "Livsfarliga turneringar, en terrorist som lärare och nu en varulv! Vill ni döda barnen?"

"Varulven du pratar om har inte dödat någon, så våga inte placera honom i samma fack som Dödsätare", fräste Hermione, hennes tidigare glada humör som bortblåst.

"Det är praktiskt taget en mördarmaskin!" väste mrs Warren medan hon misstänksamt betraktade Remus som ryckte till, något hon tog som en konfirmation om att han var det. "Hur kan ni tillåta honom att vara runt barn!"

"Varulvar är bara farliga vid fullmånar", väste Ron. "Och Remus spärrar in sig själv på ett kontor då!"

"Jag trodde att du ändå var en helt okej människa, men du är i samma klass som Umbridge", spottade Fred ilsket ur sig och George nickade instämmande.

"Harry kommer vara så förbannad när han får höra vad du sa om Remus", tillade Angelina ilsket.

"Han borde inte få umgås med en själlös mördare!"

"Jag vet inte vad ditt problem är men håll käften innan jag tar bort din mun helt och hållet", hotade Tonks som skakade av ilska, hennes hår vilt växlande i färger. "Jag vill inte höra ett ord mer från dig om Remus. Du har ingen aning om vad du pratar om, Remus är den mest omtänksamma människa du kommer träffa i ditt patetiska lilla liv. Han är inte själlös, han är inte ett monster och han är inte en mördare!"

"Han har dödat…"

"JAG SA HÅLL TYST!" skrek Tonks och mrs Warren stängde förskräckt munnen. "Remus har inte dödat en människa! INTE EN ENDA INDIVID! Du har ingen rätt att kalla honom för allt det du gjorde. Han bad inte om att få bli varulv, han borde inte behöva försvara sig själv när han är oskyldig. Remus Lupin är den bästa mannen jag träffat i mitt liv och strävar ständigt efter att bli bättre, bli godare! Och det är meningslöst, för folk som du dömer honom så fort ni får höra om hans åkomma. Men jag kan berätta något, och det är att han redan uppnått allt det. Han förtjänar världen för allt han gör för att vara bättre än såna som du. Han riskerar sitt liv för såna som du!"

"Tonks…", började Remus men avbröt sig själv och tyckte svälja en klump. Hans ögon var blanka av tårar som inte fallit och han såg på henne som om han för första gången sett solen gå upp.

"Våga inte säga att det är okej", sade Tonks upprört. "För det är det inte. Hon har ingen aning. Du är inte ett monster. Du förtjänar inte att bli nertryckt så som du blir! Du borde inte acceptera all den skit som folk slänger på dig."

"Men det är okej, jag är van", sade Remus mjukt. "Men framförallt är det lugnt därför att det spelar ingen roll! Din åsikt, Sirius åsikt, Harrys åsikt. Min familjs och vänners åsikter är vad som spelar roll. Är vad som är viktigt. Men jag är hedrad att du anser mig värd att försvara."

"Och vi har inga problem med att du är en varulv, professor", sade Lavender medan hon blängde på mrs Warren.

"Definitivt inte, jag kanske pratar för mig själv nu men jag kände mig mest trygg när du var professor i försvar mot svartkonster, jämfört med de andra professorerna vi haft", instämde Susan.

"Återigen, så har han inte särskilt mycket konkurrens men det är inte poängen så klart", sade Anthony med en axelryckning.

"Det gör mig oerhört glad att höra det, Lavender, Susan, Anthony", sade Remus med ett mjukt leende, och det gjorde de flesta rasande att man fortfarande kunde se att han var blekare än normalt, att han darrade och hade blanka ögon.

"Kan vi berätta om det här för Harry? Jag vill se honom skälla ut henne", sade Ginny ilsket.

"Jag tror inte det är nödvändigt, min kära kusin gjorde en utomordentligt jobb på det", sade Sirius med ett leende.

"Jag var långtifrån klar…" muttrade Tonks missnöjt innan hon började rodna när hon kände Remus läppar tryckas mot hennes kind innan han lågmält viskade tack. Sirius log under tiden vetandes när han såg gesten och reaktionen den framkallat.

"Um… mamma, varför ogillar pappa Sirius?" viskade Cedric till sin mamma när han mindes tanken han haft innan konfrontationen mellan mrs Warren och Tonks.

"Innan din pappa och jag blev ihop så var han intresserad utav Jasmine Potter, Sirius Black var aldrig så förtjust i det och de har varit rivaler enda sen dess. Ifall det finns någon mer anledning vet jag faktiskt inte, men de har alltid haft svårt för varandra", förklarade mrs Diggory lågmält.

"Bara en sak", sade Bagman och log generat. "Och det är att jag vet att jag har varit en stor idiot…" Några av trollkarlarna och häxorna i församlingen log överseende. Mr Crouch verkade inte dela deras känslor. Han stirrade ner på Ludo Bagman med ytterst sträng och ogillande min.

"Jag har glömt bort vad som händer i boken", sade Fay fåraktigt.

"Är någon ens säker på det?"

"Jag tror bara att vi fick veta att Bagman är på en rättegång och står anklagad för att vara en Dödsätare", sade Percy fundersamt.

"Och sen jämförde hon Remus med Dödsätare", väste Tonks ilsket.

"Det är så sant som det är sagt, grabben", mumlade någon torrt bakom Harry. Han vände sig om och såg Moody sitta där på bänken igen. "Om jag inte visste att han alltid varit lika korkad, skulle jag ha trott att nån dunkare hade förvandlat hans hjärna till mos."

"Det märks hur mycket du älskar quidditch, Moody", sade Tonks sarkastiskt.

"Inte direkt, det är bortslösad tid."

"BORTSLÖSAD TID!" utbrast Oliver ilsket. "Quidditch är aldrig bortslösad tid!"

"Inte ens när matchen pågår i tre månader?" frågade Nästan huvudlöse Nick roat.

"Inte ens då, det finns alltid tid för quidditch… bortslösad tid, definitivt inte", muttrade Oliver irriterat. "Bortslösad tid är lektionerna i trollkonsthistoria."

"Åh, du menar tupplurstiden?" frågade Alicia oskyldigt.

"Ludovic Bagman, du blev tagen på bar gärning med att överlämna upplysningar till Lord Voldemorts anhängare", sade mr Crouch. "Som straff för detta föreslår jag en fängelsevistelse i Azkaban på en tid av minst…"

"Någonting säger mig att Crouchs förslag inte kommer godtas, Ludo var väldigt populär", sade Babbling medan hon försökte tänka tillbaka för att se ifall Bagman spenderat någon tid i Azkaban.

"Bagman är ganska korkad så det var antagligen ett misstag från hans sida", tillade Vector fundersamt.

Men nu utbröt det ilskna protester från de omgivande bänkarna. Flera av häxorna och trollkarlarna ställde sig upp och skakade på huvudet åt mr Crouch. Några av dem till och med hytte med näven mot honom.

"Men jag har ju sagt att jag inte hade en aning om det!" ropade Bagman enträget och spärrade upp sina runda blå ögon. Han höjde stämman för att överrösta sorlet från församlingen. "Inte den minsta! Gamle Rookwood var en av min pappas vänner… det föll mig aldrig in att han kunde höra till Ni-vet-vems anhang! Jag trodde att jag samlade in upplysningar till vår sida!

"Som sagt, vi visste inte vem som tillhörde vilken sida förrän det var försent", suckade madam Bones.

"Var det inte något gift par?" frågade Kingsley fundersamt. "Vad hette de…Millls?"

"Jag tror du menar Milton", sade madam Bones.

"Ja det stämmer, maken arbetade för Voldemort medan frun, Anna, hjälpte Fenixordern utan att någon av dem var medveten om den andra partens lojalitet."

"Hur slutade det?" frågade Colin nervöst.

"Anna blev mördad av sin make efter att det blivit känt att hon stod på ljusets sida. Det var en tragedi som skakade samhället, Anna och Fletcher var båda väldigt omtyckta."

Och Rookwood lovade hela tiden att han skulle skaffa mig ett jobb på Ministeriet längre fram, när min karriär som quidditchspelare var slut. Jag kan ju inte fortsätta att vara måltavla för dunkare resten av livet, eller hur?" Fniss hördes från församlingen.

"Han var inte den enda som lurades", suckade mr Weasley. "Jag kan inte klandra honom för att försöka skaffa sig ett framtida jobb."

"Är ni säkra på att han var oskyldig?" frågade en pojke misstänksamt.

"Bagman är inte den smartaste personen till att börja med, för många dunkare mot huvudet skulle jag tro", sade mr Weasley försiktigt. "Men sen så begick många samma misstag, det var svårt att höra. Ni hörde ju nyss om paret Milton, de hade ingen aning och var ändå gifta med varandra."

"Enda fördelen vi har nu är vi har större koll på vem som tillhör vilken sida", tillade mrs Weasley oroligt.

"Jag förstår inte varför ni envisas med att uppmuntra Potters fantasier om Du-vet-vem. Han är död och kommer aldrig komma tillbaka", sade Umbridge och det enda som avslöjade hennes irritation var den lilla rynkan mellan hennes ögonbryn.

"Och jag förstår inte hur hon kan vara så korkad och fortsätta blunda för sanningen", muttrade Sirius.

"Vi är väl ändå nästan klara med boken snart, så vi kommer väl få veta snart", pekade Jimmy ut.

"Vi ska rösta om saken", sade mr Crouch kallt. Han vände sig mot högra sidan av rummet. "Vill de medlemmar av juryn som röstar för fängelsestraff vara vänliga att räcka upp handen…"

Harry tittade bort mot juryn. Inte en enda person räckte upp handen. Många av häxorna och trollkarlarna bland åhörarna började applådera. En av häxorna i juryn reste sig upp.

"Har de nya bevis?" frågade Parvati intresserat.

"Jag tvivlar det", sade Padma med rynkad panna. "De får inte komma med ny information i det läget utan att i förväg informera Bagman."

"Men pappa säger jämt att det inte spelar någon roll, att det ofta kommer upp ny information mitt i en rättegång", påpekade Parvati. "Han hatar det."

"Ja?" brummade mr Crouch.

"Vi skulle bara vilja gatulera mr Bagman för hans storartade spel i matchen mot Turkiet i lördags", sade häxan andlöst.

"Handlar allt om, öh vad kallade ni det, kviddick? Handlar allt om kviddick för er?" frågade Miriam uttråkat.

"Quidditch är lika stort hos oss som fotboll är för er", sade Dean med en axelryckning.

"Och det kommer från vårt första fotbollsfan", skrattade Seamus.

"Jag tror nästan quidditch är större bland oss än vad fotboll är bland mugglare", sade Hermione fundersamt. "Jag har inte träffat någon som avskyr quidditch men jag har träffat massor som avskyr fotboll."

"Det går inte att avsky quidditch, det var guds gåva till oss", sade Oliver allvarligt.

"Hur kan man avsky fotboll?" flämtade Dean med handen framför hjärtat. "De behöver hjälp."

"Ni behöver hjälp", muttrade Bradley.

Mr Crouch såg ursinnig ut. Ett dånande bifall bröt ut i rummet. Bagman reste sig och bugade med strålande leende.

"Vilken ynkedom", väste mr Crouch åt Dumbledore och satte sig ner igen medan Bagman lämnade hålan. "Skulle Rookwood skaffa honom ett jobb, jo, jag tackar jag. Den dag då Ludo Bagman börjar hos oss kommer att bli en mycket sorglig dag för Ministeriet."

"Han måste ha hatat när det blev känt att Bagman blivit anställd", skrockade mr Weasley.

"Åh han var rasande", sade madam Bones. "Scrimgeour hade turen att befinna sig i samma rum när mr Crouch fick veta det."

"Snarare oturen", fnös Moody.

Och det underjordiska rummet löstes åter upp. När det ännu en gång kom tillbaka såg Harry sig på nytt omkring. Han och Dumbledore satt fortfarande bredvid mr Crouch, men stämningen kunde inte ha varit mer annorlunda än sist. Det rådde fullkomlig tystnad, endast avbruten av de hesa snyftningarna från en liten tunn häxa med bräckligt utseende, som satt på platsen bredvid mr Crouch. Hon höll en näsduk pressad mot munnen med darrande händer. Harry såg på mr Crouch och tyckte att han såg gråare och mer tärd ut än någonsin. En nerv ryckte i tinningen på honom.

"Det är hans sons rättegång", sade madam Bones med en grimas.

"Det här kan sluta illa, var det inte en gemensam rättegång?" viskade mr Weasley till sin fru.

"Jo det var det… jag hoppas att ingen av barnen tar för stor skada att höra om det", mumlade mrs Weasley oroligt, och medan den största oron var för hennes egna barn så oroade hon sig även för hur alla andra barn i salen skulle reagera.

"För in dem", sade han med en röst som ekade genom den tysta hålan. Dörren i hörnet öppnades åter. Den här gången var det sex Dementorer som trädde in. Mellan sig förde de en grupp på fyra personer. Harry såg att många i församlingen vände sig om för att titta upp på mr Crouch. Några av dem viskade till varandra.

"De goda nyheterna är att Harry fortfarande inte har visat några tecken på att bli påverkad av dementorerna", mumlade Ron medan han oroligt betraktade den tomma platsen Harry lämnat kvar efter sig.

"De dåliga nyheterna är att det verkar som om det är en väldigt allvarlig rättegång", påpekade Hermione med en grimas.

Dementorerna placerade de fyra personerna i de fyra stolarna med kedjearmstöd som satts fram på golvet. Där fanns en fetlagd man, som stirrade tomt på mr Crouch, en smalare och nervösare man, vars blickar hela tiden flackade runt på församlingen, en kvinna med tjockt, glänsande mörkt hår och ögon som nästan doldes av de tunga ögonlocken - hon satt i kedjestolen som om den var en tron.

"Vänta, vänta, vänta", avbröt Sirius misstroget. "Ni menar att bitchen, även känd som min kusin, fick en rättegång av Crouch men han kastade mig direkt i Azkaban utan någon!" för varje ord så höjde Sirius upprört rösten.

"Det var inte den mest rättvisa rättegången, deras brott lästes bara upp och sen sändes de till Azkaban på direkten om det får dig att må bättre", sade madam Bones försiktigt.

"Nej, det får mig inte att må bättre. Alla visste att hon var en dödsätare och hon fick en rättegång, men jag som ständigt gick emot Voldemort sändes direkt till Azkaban!" protesterade Sirius.

"Det är inte rättvist, och inget vi säger kan göra det bättre… men du kommer att få en rättegång. En rättvis rättegång", sade Remus och Sirius sjönk utmattat ihop.

Till sist fanns där en ung tonårspojke, som såg nästan förstenad ut av rädsla. Han darrade i hela kroppen. Det halmfärgade håret föll ner i ögonen på honom och hans fräkniga hy var kritvit. Den tunna lilla häxan bredvid Crouch började vagga fram och tillbaka på bänken medan hon kved i näsduken. Crouch reste sig upp. Han tittade ner på de fyra anklagade med ett uttryck av rent hat i ansiktet.

"Men sa ni inte att den yngsta är hans son?" sade Luna förvirrat.

"Jo, det är det", svarade flera vuxna samtidigt.

"Men varför är han så arg, varför hatar han sin son?"

"Han gjorde något hemskt mot andra", förklarade mr Weasley med rynkad panna.

"Ni har förts hit inför Magiska lagrådet", sade han högt och tydligt, "för att vi ska kunna döma er för ett brott, så skändligt och avskyvärt…"

"Far", sade pojken med det halmfärgade håret. "Far, jag ber dig…"

"Det här är så sorgligt", sade Luna med en ledsen min.

"Han är en brottsling som mördat folk", protesterade Dennis.

"Det betyder inte att det inte är sorgligt."

"… att vi sällan har hört nånting liknande i denna domstol", sade Crouch med höjd röst och dränkte sonens ord. "Vi har hört vittnesmålen mot er. Ni står alla fyra anklagade för att ha infångat en Auror - Frank Longbottom - och utsatt honom för Cruciatusförbannelsen för att tvinga fram upplysningar om var er landsflyktige herre, Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, uppehåller sig."

En tystnad fyllde salen medan alla vände sig om för att stirra på Neville som själv såg på boken med förbluffad min.

"Åh. Jag visste inte att Harry visste", sade han lågmält.

"Neville… jag hade ingen aning, varför sade du inget?" frågade Ginny chockat.

"Jag gillar inte att prata om det", sade Neville med en axelryckning.

"Jag trodde inte att Cruciatusförbannelsen kunde döda någon", sade Hannah sorgset.

"Den kan det ifall det blir för mycket för offret, men det är ovanligt att den dödar någon… dock så är inte Nevilles föräldrar döda", förklarade Remus i en ansträngd röst.

"Men varför bor du då hos din farmor", protesterade Justin. "Du har väl din mamma?"

Neville såg sig obekvämt runt om i salen, ovillig att besvara frågorna som kom från alla håll. Han ryckte därför till när han kände en hand på sin axel och höjde förvånat blicken när han hörde mannen börja prata.

"De blev permanent skadade utav förbannelserna, och är oförmögna att ta hand om Neville och se efter hans bästa. Mrs Longbottom agerar därför som hans målsman även om Frank och Alice fortfarande är involverade i sin sons liv", avbröt Sirius lugnt

Neville öppnade munnen för att protestera innan han stängde den, på sätt och vis hade mannen talat sanning. Nevilles farmor tog hand om honom därför att hans föräldrar inte kunde, men hans föräldrar var fortfarande en del av hans liv även om de själva inte var särskilt medvetna om det. Och till sin lättnad kunde Neville även se att de andra i salen verkade acceptera Sirius förklaring.

"Tack så mycket… jag skäms inte, jag bara…"

"Du behöver inte förklara dig Neville", sade Sirius med ett sorgset leende. "Det är dina föräldrar och du berättar själv om situationen när du känner dig redo för det. Deras tillstånd angår inte andra."

"Far, jag gjorde det inte!" skrek den fastkedjade pojken i sin stol. "Jag gjorde det inte, jag svär. Skicka mig inte tillbaka till dementorerna…"

"Ni anklagas vidare för att ha använt Cruciatusförbannelsen på Longbottoms hustru, när ni inte kunde tvinga ur honom själv några upplysningar", dundrade mr Crouch. "Och ni planerade att återföra Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn till makten för att på så sätt få återge till de liv, fyllda av våld och övergrepp, som ni förmodligen levde medan han ännu var stark och mäktig. Jag anmodar nu juryn att…"

"Mor!" skrek pojken, och den spröda lilla häxan bredvid Crouch började snyfta medan hon vaggade fram och tillbaka. "Mor, stoppa honom, mor! Jag gjorde det inte, det var inte jag!"

"Så gjorde han det?" frågade Tracy intresserat.

"Vi tror det, han hade inget märke som tyder på att han var medlem men det var många mindre viktiga personer som inte hade Voldemorts märke… han hade haft kontakt med ett flertal Dödsätare, men vi vet inte ifall han gjorde något mot paret Longbottom eller om han bara var där", förklarade Kingsley.

"Så han skulle ha kunnat varit oskyldig", frågade Astoria med ett höjt ögonbryn.

"Chansen är otroligt liten, men teoretiskt sätt hade han kunnat varit oskyldig och endast befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle", svarade madam Bones en aning ogillande.

"Jag anmodar nu jury att räcka upp händerna, om de i likhet med mig anser att de här förbrytarna förtjänar livstids inspärrning i Azkaban!" ropade mr Crouch.

Alla häxorna och trollkarlarna på högra sidan av hållan räckte upp handen som på en igen signal. Den övriga församlingen började applådera, som de hade gjort åt Bagman, men den här gången var deras ansikten fyllda av vild triumf. Pojken började springa.

"Nej! Mor, nej! Jag gjorde det inte, jag gjorde det inte, jag visste det inte! Skicka mig inte dit, låt honom inte göra det!"

"Hur kunde han göra något sånt?" flämtade Amanda.

"Åh kom igen, han är en brottsling och har mördat folk", fnös Katrina.

"Du kan inte veta det, han kan ha varit oskyldig. Till och med madam Bones sa att det inte var säkert att han var skyldig."

"Du är alldeles för lättlurad Amanda", fräste Katrina. "Du ska alltid tro det bästa om alla, vakna upp och öppna ögonen. Världen är inte så oskyldig som du tror."

"Alla har inte heller ett hemligt motiv till sina handlingar", snäste Amanda tillbaka.

"Jag tror aldrig jag har hört dem bråka… jag är rädd", viskade en annan Hufflepuff nervöst-

"De borde vara vänner snart, hoppas jag."

Dementorerna kom glidande tillbaka in i rummet. De andra tre reste sig tyst från stolarna; kvinnan med de tunga ögonlocken såg upp på Crouch och ropade:

"Mörkrets herre kommer att resa sig igen, Crouch! Kasta oss bara i Azkaban! Vi ska vänta på honom! Han kommer att återta makten och hämta oss, han kommer att belöna oss rikligare än några av sina andra anhängare! Vi var de enda trofasta! Vi var de enda som försökte hitta honom!"

Alisa ryckte till och sänkte blicken till golvet.

"Är du okej?" frågade Pansy oroligt när hon såg den äldre häxans reaktion.

"Det är okej… Bellatrix Lestrange är anledningen till varför jag inte har någon familj", sade Alisa med en axelryckning. "Jag föredrar att inte tänka på det."

"Åh, jag är ledsen", sade Pansy medlidande och Alisa gav henne ett svagt leende.

Men pojken ansträngde sig för att skaka av sig Dementorerna, trots att Harry kunde se deras kalla, utsugande krafter började påverka honom. Församlingen kom med hånfulla tillrop och några reste sig hotande medan kvinnan svepte ut ur det underjordiska rummet och pojken fortsatte att kämpa emot.

"Jag är din son!" skrek han upp till Crouch. "Jag är din son!"

"Hur gammal är han ens?" frågade Alicia.

"Arton eller nitton år", suckade Kingsley,

"Så ung", sade Alicia chockat.

"Väldigt många av Voldemorts anhängare hade inte hunnit bli trettio än", sade Kingsley med en axelryckning.

"Du är inte min son!" röt mr Crouch med ögon som såg ut att vilja tränga ur sina hålor. "Jag har ingen son!" Den spröda häxan bredvid honom flämtade till och sjönk ihop på bänken. Hon hade svimmat.

"Det där är ingenting man bör säga framför sin fru", sade Narcissa med rynkad panna.

"Jag håller helt med, även om hennes son har gjort hemska saker så är det fortfarande hennes lilla bebis", instämde mrs Weasley ogillande.

"Det är fortfarande skumt att se mamma komma överens med Malfoys morsa", muttrade Ron.

Crouch verkade inte märka det. "För bort dem!" röt Crouch till dementorerna medan spottet yrde ur munnen på honom. "För bort dem, och låt dem ruttna i Azkaban!"

"Far! Far, jag var inte inblandad! Nej! Nej! Far, jag ber dig!"

"Så sorgligt", sade Luna med rynkad panna.

"Det är sorgligt", instämde Cho. "Jag kan inte förlåta vad han har gjort… men det är ändå sorgligt."

"Harry, jag tror det är dags för dig att återvända till mitt kontor", sade en låg röst i Harrys öra.

"Och han har blivit upptäckt", sade Oliver och skakade på huvudet.

"Det betyder att han kommer tillbaka snart", sade Katie lättat.

Harry hoppade till. Han vred huvudet åt ena hållet. Sedan åt det andra hållet. Det satt en Dumbledore på hans högra sida och betraktade Crouchs son, som släpades iväg av dementorerna - och det satt en Albus Dumbledore på hans vänstra sida och tittade rakt på honom.

"Det där måste ha varit en av de skummaste ögonblicken i hans liv", sade Ron fundersamt. "Och det säger ändå en hel del."

"Är det verkligen skummare än… nope du har rätt, jag kommer inte på något bättre förslag", sade Dean.

"Kom", sade Albus Dumbledore, som satt till vänster, och grep Harry lät om armbågen. Harry lyftes upp i luften medan det underjordiska rummet löstes upp runt honom. Ett kort ögonblick var allting svart, och sedan kändes det som om han just hade gjort en volt i slow motion och landat på förtenna i det skarpa solljuset som sken in på Dumbledores kontor. Stenskålen glittrade inne i skåpet framför honom, och Albus Dumbledore stod bredvid honom.

"Det där var en väldigt intressant upplevelse", sade Harry och Hermione flög upp ifrån soffan med ett skrik.

"HARRY!" flämtade hon. "Försöker du skrämma slag på mig?"

Harry höjde ett ögonbryn. "Inte idag nej, jag får se hur jag känner om det i morgon", sade han torrt tillslut.

"Dessutom så fick du en varning från boken, vi visste att Harry skulle komma tillbaka nu, Mione", skrattade Ron.

"Åh, och Neville, jag är så så ledsen. Jag försökte varna dig i förväg men jag var för sen", sade Harry ursäktande efter att han vänt sig mot sin vän.

"Det är okej", sade Neville med ett litet leende. "Sirius fick kontroll över situationen."

"Han är bra på att göra det", instämde Harry med ett litet leende. "Så hände något intressant medan jag var borta?"

"Um… låt oss ta det sen, vi vill bara bli klara med kapitlet", sade Hermione snabbt och Harry spände misstänksamt blicken i henne.

"Professorn", flämtade Harry, "jag vet mycket väl att jag inte borde ha… det var inte min mening… dörren till skåpet stod på glänt och…"

"Bra försök Potter, men det kommer inte duga som förklaring för att slippa bestraffning", fnös McLaggen.

"Du har uppenbarligen aldrig haft mycket kontakt med Dumbledore", fnös George.

"Han är väldigt förstående när det kommer till ens nyfikenhet", instämde Fred.

"Lite för förstående ibland", muttrade McGonagall.

"Seså Minerva, du har också varit ung en gång i tiden", sade Dumbledore leendes.

"Det känns underbart att höra att du ser mig som en gammal kvinna", svarade McGonagall sarkastiskt medan hennes kollegor skrattade.

"Jag förstår precis", sade Dumbledore. Han lyfte upp skålen och bar över den till sitt skrivbord, placerade den på den polerade ytan och satte sig ner i stolen bakom bordet. Han gjorde ett tecken åt Harry att han skulle sätta sig mittemot. Harry satte sig medan han stirrade på stenskålen. Innehållet hade återfått sitt ursprungliga silvervita utseende, och ytan virvlade och krusades under hans blick.

"Vad är det för nåt?" frågade han darrigt.

"Vanligtvis så tar man reda på sådant i förväg", skrattade Charlie.

"Och vi skulle uppskatta ifall du i fortsättningen tog reda på sån information innan du agerar."

"Jag ska försöka… mår du bra, Remus? Du ser väldigt blek ut", sade Harry oroligt.

"Jag mår bra, vi hade bara lite… för livliga diskussioner medan du var borta", sade Remus med ett lugnande leende.

"Är du helt säker?"

"Ja, Harry", skrattade Remus. "Jag är bara lite trött, jag är inte lika ung och pigg som du."

"Du är inte gammal", fnös Tonks och smällde till honom löst på armen.

"Det här? Det kallas ett minnessåll. Ibland tycker jag att det känns - och jag är säker på att du känner samma sak - som om jag har alldeles för många tankar och minnen proppade i huvudet."

"Öh", sade Harry, som inte kunde tycka att han någonsin hade känt på det viset.

"Jag vet precis vad han menar", sade Harry.

"Jag vet inte ifall vi har något minnessåll kvar, men om du behöver prata kan du alltid komma till oss", sade Charlus vänligt.

"Tack farfar, jag ska komma ihåg det."

"Och det bästa är att vi är döda så vi kan inte ge upp någon information via tortyr", fortsatte Charlus och Harry kunde inte hjälpa skrattet som flydde hans läppar.

"Och det kärleksfulla ögonblicket är över", suckade Dorea.

"Vem ska peka ut det faktum att de är en tavla och därför kan eldas upp?" viskade Ron.

"De har ett till porträtt gömt någonstans i Potter-valvet ifall ett porträtt skulle skadas så de kan fly till det. Charlus tog inga chanser", förklarade Sirius lågmält. "Det är inget välkänt så det skulle vara bra om ni inte spred det vidare."

"Vid såna tillfällen", fortsatte Dumbledore och pekade på stenskålen, "använder jag minnessållet. man drar helt enkelt ut överskottstankarna ur hjärnan och häller ner dem i skålen. Sen kan man gå igenom dem i lugn och ro när andan faller på. I den här formen blir det mycket lättare att upptäcka mönster och sammanhang i det som har hänt, förstår du."

"Så… ifall man är riktigt klumpig och skulle råka välta minnessållet eller ha ner det på golvet så att det går sönder och minnena sugs upp av mattan eller marken…"

"Jag varnar dig Charlie, jag har tillräckligt med utpressningsmaterial över dig för att du skulle se det som ditt bästa alternativ att hålla tyst", varnade Tonks med trollspöt i handen.

"Vänta betyder det att man förlorar minnet för all framtid ifall man drar ut det", flämtade Lavender skrämt.

"Nej, man drar inte ut verkliga minnet utan endast en kopia utav det", förklarade Dumbledore vänligt. "Vilket leder oss in på unga mr Weasleys fråga, det skulle ta mycket för att förstöra det av misstag eftersom det är beskyddat av förtrollningar."

"Det är inga problem, Tonks klumpighet är övernaturliga", skrattade Charlie.

"Tre ord. Klassfest 1987 Cassidy", kontrade Tonks med ett ondskefullt flin.

"Håller tyst nu", sade Charlie snabbt och mimade att han låste munnen och slängde bort nyckeln.

"Menar professorn verkligen… att det som är i skålen är era tankar?" utbrast Harry och stirrade ner på den virvlande vita substansen.

"Ja, just det", sade Dumbledore. "Titta här, ska du få se." Dumbledore drog fram trollstaven ur innerfickan och placerade spetsen på sitt eget silvervita hår, nära tinningen. När han tog bort trollstaven igen såg det ut som om de hängde kvar hår vid den - men sedan såg Harry att det i själva verket var en gnistrande strimma av samma underliga silvervita substans som fyllde minnessållet. Dumbledore lade ner den nya tanken i skålen, och Harry såg till sin förvåning sitt eget ansikte simma runt på ytan.

"Det var lite skumt, men jämfört med vad som hände nyss så är det ingenting", sade Harry med en axelryckning.

"Jag sa ju att det var hans skummaste upplevelse", sade Ron självbelåtet.

Dumbledore placerade sina långa händer på var sin sida om skålen och skakade om innehållet lätt, ungefär på samma sätt som en guldgrävare vaskar fram guldkorn i ett såll - och Harry såg nu sitt eget ansikte förvandlas till Snapsen ansikte. Han öppnade munnen och talade upp mot taket med en röst som ekade lite: "Det visar sig igen… Karkaroffs också… starkare och tydligare än någonsin förr…"

"Så det handlar om märket", sade Oliver förstående. "Eftersom Snape är en Dödsätare också så har även han märket."

"Vilket förklarar varför Karkaroff var så angelägen om att prata med Snape om det", instämde Percy.

"Åh, så nu vet alla att Snape är en Dödsätare", sade Harry.

"Ja, minnena var väldigt upplysande", sade Fay med en ogillande blick.

"Ett samband som jag kunde ha räknat ut alldeles själv", suckade Dumbledore, "men strunt i det." Han plirade på Harry över kanten på glasögonen medan Harry med gapande mun betraktade Snapes ansikte, som fortsatte att virvla omkring i skålen. "Jag höll just på att använda minnessållet då mr Fudge anlände till vårt möte, så jag blev tvungen att stoppa undan det lite hastigt. Jag stängde tydligen inte dörren till släpet ordentligt. Det är inte så konstigt att det drog till sig din uppmärksamhet."

"Tog han precis på sig skulden för något som du gjorde", sade McLaggen misstroget.

"Jupp", svarade Harry och skrattade.

"Vi sa ju att Dumbledore är cool", sade Fred och George i munnen på varandra.

"Jag börjar misstänka att vi verkligen inte borde skicka upptågsmakarna till Dumbledore. Han uppmuntrar dem bara", sade Sprout och skakade på huvudet.

"Jag har misstänkt det länge, men det är lättare att låta honom hantera det", suckade McGonagall.

"Förlåt", mumlade Harry. Dumbledore skakade på huvudet..

"Nyfikenhet är ingen synd", sade han. "Men vi bör alla vara försiktiga med vår nyfikenhet… ja, det bör vi verkligen…" Med lätt rynkad panna petade han med spetsen på trollstaven på tankarna i skålen.

"Och det där var ett råd som Harry inte följde", fnissade Hermione.

"Jag är inte så nyfiken!" protesterade Harry.

"Åh, visst, definitivt inte", sade Ron och skakade på huvudet.

"Ni är likadana som mig, ni kan inte säga något", protesterade Harry envist.

En skepnad reste sig omedelbart upp ur den. Det var en knubbig, surmulen flicka på omkring sexton år. Hon började långsam snurra runt med fötterna nere i skålen. Hon tog ingen som helst notis om Harry eller professor Dumbledore.

"Är det Myrtle?"

"Varför skulle det vara Myrtle. Vad har hon ens med saken att göra?" fnös Anthony.

"Um, kanske för att hon blev mördad av Voldemort?" föreslog Daphne.

När hon började tala ekade också hennes röst som om den kom ur djupet av stenskålen, precis som Snapes hade gjort: "Han förhäxade mig, professor Dumbledore, fastän jag bara retades lite med honom. Jag sa bara att jag hade sett honom kyssa Florence bakom växthusen förra torsdagen…"

"Men varför, Bertha", sade professor Dumbledore bedrövat och betraktade den nu ljudlöst snurrande flickan, "varför följde du över huvud taget efter honom?"

"Vem är Bertha?" frågade Demelza förvirrat.

"Hon har nämnts tidigare i boken", var allting Harry gav som svar.

"Okej, men ni missar allihopa det viktigaste frågan. Vem var det som kysste Florence?" avbröt Marietta otåligt, men ingen kunde ge henne ett svar och besviket sjönk hon ihop. Men hon lovade sig själv att försöka ta reda på det själv någon gång, hon var tvungen att

släcka sin nyfikenhet.

"Bertha?" viskade Harry och totade upp på henne. "Är det där… var det där Bertha Jorkins?"

"Hon som blev mördad alltså", sade Tracy med en grimas.

"Vad är det här för skola", viskade mrs Warren förskräckt.

"Jag trodde jag sa till dig att vara tyst", väste Tonks ilsket och blängde på den andra kvinnan.

"Har jag missat något?" frågade Harry förvirrat.

"Tonks och mrs Warren hade ett argument som slutade med att alla var på Tonks sida. Vi gillar inte din gamla lärare", sade Katie.

"Det är okej, det gör mig inte direkt upprörd", svarade Harry nonchalant.

"Ja", sade Dumbledore och rörde om bland tankarna i skålen igen. Bertha sjönk ner i den virvlande substansen, små åter blev silverskimrande och ogenomskinlig. "Det var Bertha som jag minns henne från skolan." Silverskenet från minnessållet lyste upp Dumbledores ansikte, och Harry slogs plötsligt av hur gammal han såg ut.

"Bertha Jorkins hade ett väldigt bra minne, speciellt när det kom till skvaller", sade Narcissa med rynkad panna. "Alla var medvetna om det."

"Men om hon hade så bra minne, varför beskriver alla henne som glömsk?" frågade Hannah.

"Ni kommer hata det här, men det avslöjas antagligen senare i boken", sade Harry med en axelryckning.

"Jag är inte ens förvånad över att du har svaret på det", sade Lee och skakade uppgivet på huvudet.

Han visste förstås att Dumbledore höll på att bli till åren, men han hade aldrig riktigt tänkt på honom som en gammal man. "Nå, Harry", sade Dumbledore stilla. "Innan du förirrade dig in i mina tankar var det visst nåt du ville berätta för mig?"

"Jag hade glömt att du hade en anledning till att vara där", sade Percy en aning förvånat.

"Det fanns en anledning till att Harry är där?" frågade Malcolm chockat.

"Harry somnade på lektionen och hade en skum dröm om Voldemort", sade Marietta otåligt.

"Ja", sade Harry. "Jo, förstår professorn, jag kom just från en lektion i spådomskonst, och… öh… jag somnade." Han tvekade ett ögonblick och väntade på en tillrättavisning för att han hade sovit på lektionen men Dumbledore sade bara:

"Det är helt förståeligt, tornet är väldigt varmt och får dig att vilja sova", sade Ron med ett lätt skratt medan han undvek sin mammas blick.

"Det är helt förståeligt. Fortsätt."

"Jo, alltså… jag drömde", sade Harry. "En dröm om Lord Voldemort. Han höll på att tortera Slingersvans… ni vet ju vem Slingersvans är.."

"Ja, jag känner honom mycket väl", sade Dumbledore tvärt. "Var snäll och fortsätt."

"Jag är fortfarande förvånad över hur chill Dumbledore är över allt Potter säger. Han förmanar honom inte ens för att sova på lektionen", sade en Ravenclaw misstroget.

"Potter transporterades på något sätt till en annan plats och fick se Voldemort, och som om det inte räckte så verkade han även få känna en svag version utav Crucio eller nåt. Jag vet inte hur den skiten fungerar men poängen är att han redan blivit bestraffad", kontrade en annan elev.

"Voldemort fick ett brev från en uggla. Han sa någonting om att skadan efter Slingersvans blunder hade rättats till. Han sa att nån var död. Sen sa han att han inte skulle ge Slingersvans till föda åt ormen som låg bredvid hans stol.

"Nope, för tydligen så skulle jag vara ett bättre mål mat", muttrade Harry.

"Vilket jag verkligen inte förstår, för kom igen har de ens sett dig? Du är praktiskt taget bara skinn och ben", fnös Ron.

"Jag tror inte att poängen var att Nagini skulle bli mätt utan snarare att han vill… jag kan verkligen inte komma på ordet, jag har hjärnsläpp", suckade Hermione.

"Bli av med Harrys kropp?"

"Förnedra Harrys minne?"

"Nej inget av det känns riktigt rätt… men båda stämmer väl antar jag."

"Åh toppen, Hermione kommer att klaga över att hon inte kan komma på namnet nu", stönade Fay.

"Det är bara att bita ihop, vår sovsal kan inte bli mer kaotisk än den redan är", fnös Lavender.

"Utmana henne inte", bad Parvati medan Hermione log oskyldigt mot dem.

Han sa… han sa att han skulle låta den äta upp mig i stället. Sen kastade han Cruciatusförbannelsen över Slingersvans… och då började det göra ont i mitt ärr", sade Harry. "Det väckte mig, för det gjorde så förskräckligt ont." Dumbledore bara såg på honom. "Öh… det var allt", sade Harry.

"Jag förstår", sade Dumbledore. "Jag förstår. Säg mig, har du märkt att det gjort ont i ditt ärr vid nån annat tillfälle i år, bortsett från den gången det väckte dig under sommarlovet?"

"Hur kunde han veta det?"

"Han kanske har en spion", föreslog Terry.

"Men varför skulle någon spionera på Harry?"

"Jag tänker ta en vild gissning nu, Orla, men det kan bero på att han är världskänd", sade Renee, en Hufflepuff i sitt sjätte år.

"Men vem är spionen i så fall?"

"Jag vet inte. Snape? Han har erfarenhet av att vara spion."

Harry som just tagit en klunk pumpajuice satte i halsen när han hörde det och Ginny blängde på Harry när en del av drickan hamnade på henne efter han praktiskt taget spottat ut det. "Är du galen? Snape skulle aldrig spionera på mig. Om det är något han och jag är överens om så är det att vi vill spendera så lite tid i varandras närhet som möjligt."

"Och här trodde jag att jag var din favoritprofessor", sade Snape torrt.

"Nej, och hur kunde professorn veta att det väckte mig under sommarlovet?" frågade Harry förbluffat.

"Du är inte den ende som brevväxlar med Sirius", sade Dumbledore. "Jag har också stått i kontakt med honom ända sen han lämnade Hogwarts förra året.

"Uppenbarligen inte lika mycket som ni hade kontakt med varandra", sade Dumbledore och Sirius kunde inte hjälpa den nervösa känslan som uppstod inom honom. Dumbledore kunde väl inte vara missnöjd över all kontakt som Sirius haft med sin gudson och han skulle väl knappast försöka sätta stopp för det? Innan Sirius hann oroa sig mer över det började Dumbledore prata igen. "Det glädjer mig att ni trots den olyckliga situationen har lyckats bygga upp ett förhållande."

Det var jag som föreslog att han skulle slå sig ner i grottan, eftersom det är den säkraste platsen för honom."

"Så när han åker fast är det Dumbledores fel?" sade Michael Corner.

"Jag åkte aldrig fast", klagade Sirius halvhjärtat.

Dumbledore reste sig och började vanka av och an bakom skrivbordet. Med jämna mellanrum förde han trollstavens spets mot tinningen och drog ut ännu en silverskimrande tanke, som han lade ner i minnessållet. Tankarna inuti började virvla runt så fort att Harry inte kunde urskilja någonting alls; allting var bara ett enda sudd av färger.

"Professorn?" sade han tyst efter ett par minuter. Dumbledore stannade mitt i ett steg och såg på Harry.

"Du får ursäkta mig", sade han lågmält. Han satte sig åter ner vid skrivbordet.

"Glömt han bort du var där?" frågade Krum nyfiket.

"Jag vet faktiskt inte och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte om det", svarade Harry med en axelryckning.

"Vet… vet professorn varför mitt ärr gör så ont ibland?" Dumbledore granskade Harry intensivt ett ögonblick och sade sedan:

"Jag har en teori, men det är bara en teori… Jag tror att ditt ärr gör ont både när Lord Voldemort är i närheten och när hatet blossar upp särskilt starkt inom honom."

"Men varför?"

"Därför att du och han är förenade med varandra genom förbannelsen som slog fel", sade Dumbledore. "Ärret du har är inte nåt vanligt ärr."

"Och det suger", suckade Harry.

"Någon gång kanske det blir användbart, man vet aldrig", sade Padma optimistiskt.

"Jag tvivlar att det kommer vara det."

"Du har redan sett två slags visioner eller vad man ska kalla det. Ifall du fortsätter med det kan det vara användbart", påpekade Padma.

"Ni tror alltså att… att drömmen skedde i verkligheten?"

"Det är möjligt", sade Dumbledore. "Jag skulle rentav kunna säga att det är troligt. Harry… såg du Voldemort?"

"Innan någon säger något", sade Remus med en blick mot Umbridge. "Så betyder inte det att Harry är ond. Det är helt ofarligt."

"För det är betryggande att få höra det från en varulv", snäste Umbridge.

"Nej, men det är betryggande att höra det från en expert på försvar mot svartkonster", sade Tonks högljutt.

"Och en man som dessutom kämpat i kriget och riskerade sitt liv för att infiltrera varulvsläger", tillade Sirius med en hård glimt i ögat.

"Så två av våra professorer var spioner", sade Seamus flinandes.

"Självklart är det den delen du fokuserar på", skrattade Dean och Seamus nickade ivrigt.

"Nej", sade Harry. "Bara ryggstödet på hans stol. Men det skulle väl inte ha funnits nåt att se, eller hur? Han har ju ingen kropp, menar jag? Men… hur kunde han i så fall hålla i trollstaven?" sade Harry eftertänksamt.

"Ja, just det", mumlade Dumbledore. "Hur i all världen kunde han göra det?"

"Det kommer att förklaras senare", suckade Harry tungt.

"Allting kommer förklaras senare", stönade Charlie.

"Du vet jag är inte ens säker på ifall det förklaras, inte ordentligt åtminstone", sade Harry med rynkad panna.

Varken Dumbledore eller Harry sade någonting under ett ögonblick. Dumbledore stirrade framför sig medan han då och då satte trollstaven mot tinningen för att foga ännu en tanke till den sjudande substansen i minnessållet.

"Professor Dumbledore", sade Harry till sist, "tror ni att han är på väg att bli starkare?"

"Voldemort, menar du?" sade Dumbledore och såg på Harry med samma karaktäristiska, genomträngande blick som han hade betraktat Harry med vid andra tillfällen, och som alltid gav honom en känsla av att Dumbledore såg rakt igenom honom, på ett sätt som inte ens Moodys magiska öga förmådde. "Jag måste upprepa, Harry, att jag bara har mina misstankar att gå efter." Dumbledore suckade igen och såg äldre och tröttare ut än någonsin. "Under de år då Voldemort var på väg mot makten var det många personer som försvann", sade han. "Bertha Jorkins har försvunnit spårlöst från samma ställe där man med säkerhet vet att Voldemort sist befann sig.

"Med andra ord ja, Voldemort höll på att bli starkare", sade Moody i en angelägen ton.

"Höll på att bli starkare?" ifrågasatte en elev.

"Eftersom han är tillbaka så har han redan återfått sin styrka", svarade Moody som nu himlade med ögonen.

Mr Crouch har också försvunnit… från vårt eget skolområde. Och det har även inträffat ett tredje försvinnande, men eftersom det rör sig om en mugglare, måste jag tyvärr tillstå att det inte har fått nån uppmärksamhet från Ministeriets sida. Den här mugglarens namn var Frank Bryce, och han bodde i byn där Voldemorts far växte upp. Frank Bryce har inte setts till sen augusti.

"Var inte det snubben i första kapitlet?" frågade Anthony eftertänksamt.

"Det stämmer, han kommer nog nämnas igen", sade Harry, hans tankar på kyrkogården och hur spökena hade kommit ut från Voldemorts trollstav.

I motsats till många av mina vänner på Ministeriet läser jag mugglarnas egna tidningar, förstår du."

"Molly, älskling…"

"Nej, Arthur", sade mrs Weasley, det var inte första gången de hade haft diskussionen om de skulle prenumerera på mugglartidningar.

Dumbledore såg mycket allvarligt på Harry. "Jag tycker det verkar som om de här försvinnandena hör ihop på ett eller annat sätt. Men Ministeriet är inte överens med mig om den saken… som du kanske hörde när du väntade utanför mitt kontor."

Harry nickade. De blev åter tysta, Dumbledore fortsatte med att då och då dra ut tankar och stoppa ner dem i minnessållet. Harry kände att han borde gå, men nyfikenheten höll honom kvar i stolen.

"Harry, du borde verkligen lära dig uttrycket att nyfikenhet dödade katten", suckade Hermione.

"Men tillfredsställelsen återupplivade den", sköt Harry tillbaka triumferande.

"Snälla lev inte efter det ordspråket", sade Ron bedjandes. "Vi hamnar redan i tillräckligt mycket trubbel."

"Professor Dumbledore?" sade han igen.

"Ja, Harry?"

"Öh… får jag fråga en sak… om det där domstolsrummet jag var i, nere i minnessållet?"

"Okej jag godkänner den frågan", sade Hermione.

"Det är bara för att du själv var nyfiken på det", fnös Ron.

"Kan jag snälla få läsa klart? Det är bara någon sida kvar", bönade Adele, hon förstod nu varför en hel del av de som läst hade klagat över uppgiften, det var utmattande att behöva läsa när man blev avbruten nästan varannan mening.

"Ja, det får du visst", sade Dumbledore tungt. "Jag var ofta med där, men vissa rättegångar återkommer tydligare i minnet än andra… i synnerhet nu…"

"Den där rättegången som jag var med vid när ni hittade mig? Den med Crouchs son? Var det Nevilles föräldrar de pratade om då?" Dumbledore gav Harry en skarp blick.

"Jag är ledsen Neville", sade Harry ursäktande.

"Det är okej", suckade Neville. "Jag hade antagligen undrat samma sak ifall situationen var omvänd."

"Har Neville nånsin talat om för dig varför han har vuxit upp hos sin mormor?" frågade han. Harry skakade på huvudet och undrade samtidigt varför han aldrig hade frågat Neville om det under de nästan fyra år han hade känt honom. "Ja, de pratade om Nevilles föräldrar", sade Dumbledore.

"Um, jag bor med min farmor", sade Neville med ett höjt ögonbryn.

"Ytterligare ett misstag i boken, hur många misstag är vi uppe i nu?" frågade Hermione.

"Jag vet inte, men de värsta är fortfarande när jag helt plötsligt hette Henry", fnös Harry.

"Hans far, Frank, var en Auror precis som professor Moody. Han och hans hustru blev utsatta för tortyr i ett försök att skaffa fram upplysningar om Voldemorts vistelseord feer hans fall från makens tinnar… ja, det hörde du ju."

"De är alltså döda?" sade Harry tyst.

"Nej", sade Voldemort med en bitterhet i rösten som Harry aldrig förr hade hört hos honom.

"Jag ångrar mig, detta är nog det värsta misstaget hittills", sade Harry, men hördes inte på grund av alla panikslagna skrik.

"VOLDEMORT?" kom det från alla håll i salen

"Potter hade rätt! Han är tillbaka!"

"Vi kommer dö."

"Vänta… är Dumbledore egentligen Voldemort?" frågade Malfoy i en ironiskt röst och skriken av panik blev högre efter hans kommentar.

"Nä men nu får det vara nog!" utbrast McGonagall efter hon såg hur Weasleytvillingarna drog nytta av situationen genom att slänga iväg vindruvor på folk i sin närhet i ett försök att förvärra situationen. "Jag vet inte vad som har flugit i er alla men det finns ingen anledning till att agera som ni gör!"

"Men professor Dumbledore är Voldemort", sade Gabriel och flinade.

"Du vet mycket väl att det inte är sant mr Rosén", sade McGonagall strängt. "Precis som mr Potter nämnde för bara någon minut sen har boken ibland råkat skriva fel namn, det är samma situation här. Professor Dumbledore är inte Voldemort."

"Det är en väldigt stor felstavning i så fall, för Dumbledore och Voldemort är inte särskilt lika."

"De är sinnessjuka. De är båda inlaga på Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor. Jag tror att Neville besöker dem under skolloven tillsammans med sin mormor. De känner inte igen honom."

"Fortfarande farmor", muttrade Neville.

"Dina föräldrar känner inte igen dig!" flämtade Hannah sorgset. "Men Sirius sa…"

"Sanningen, min farmor har vårdnaden för mig för att mina föräldrar inte kan ta hand om mig. De är fortfarande en del av min familj."

"Men…"

"Jag tror det räcker. Neville vill uppenbarligen inte prata om det", sade Sirius lugnt men bestämt. "Hans familjesituation angår honom själv och han berättar själv om den när han är redo för det."

Harry satt där alldeles lamslagen. Det var fasansfullt. Han hade inte haft en aning. Inte en enda gång, under loppet av fyra år, hade han gjort sig besvär att fråga Neville om hans familj…

"Mr och mrs Longbottom var mycket omtyckta", sade Dumbledore.

"Och två utav de bästa vännerna man kunde ha haft", sade Remus.

"Verkligen?" frågade Neville och vände sig mot dem.

"Ja, Alice var Lilys och Jasmines bästa vän, och Frank var vår vän även om han oftast föredrog att inte blanda sig in i upptågen så han blev aldrig en riktig marodör men han var en kär vän", sade Remus i en bestämd ton.

"Angreppet på dem kom efter Voldemorts fall från makten, just när alla trodde att de var säkra, och det framkallade en våg av raseri som jag aldrig upplevt maken till. Ministeriet var under stark press. De måste helt enkelt finna gärningsmännen. Tyvärr var paret Longbottoms vittnesmål - med tanke på deras tillstånd - inte särskilt tillförlitligt."

"Så mr Crouchs son kanske inte var inblandad, när allt kommer omkring?" sade Harry långsamt.

"Det har jag ingen aning om." Dumbledore skakade på huvudet.

"Han var det. Jag vet det", muttrade Neville bestämt.

"Men tänk om…"

"Jag vill inte tänka på några tänk om, Ginny", sade Neville trött. "Han var där och det räcker för mig."

Harry satt tyst igen och betraktade innehållet i minnessållet där det virvlade runt. Det var ytterligare två frågor som han brann av lust att få ställa, men det rörde sig om levande personers skuld…

"Öh…", började han, "Mr Bagman…"

"… har aldrig blivit beskylld för några Mörkrets gärningar sen dess", sade Dumbledore lugnt.

"Åh herregud!" flämtade Michael Corner.

"Vad?" frågade Susan.

"Tänk ifall han var den som anmälde Harry. Han försöker ju hela tiden hjälpa honom!"

"… det är faktiskt logiskt", sade Cedric chockat.

"Ha. Vi löste det innan boken avslöjade det."

"Och ni har helt fel, men Bagman har en anledning till varför han hela tiden hjälper mig", fnös Harry och skakade roat på huvudet.

"Ja! För att han anmälde dig!"

"För all del, fortsätt tro det, men ni har fel."

"Så bra", sade Harry hastigt och stirrade ner i minnessållet igen. Det virvlade långsammare nu när Dumbledore hade slutat att tillföra det nya tankar. "Och… öh…" Men minnessållet verkade ställa frågan åt honom. Snapes ansikte simmade uppe på ytan igen. Dumbledore tittade ner på det och vände sedan blicken mot Harry.

"Jag är så glad att du ställer alla frågor som vi själva har", sade Neville flinande.

"Vilket påminner mig, du råkar inte veta varför Snape bytte sida?" frågade Seamus hoppfullt.

"Nej, jag har ingen aning."

"Jag sa ju det, hosta upp pengarna Seamus", utbrast Neville triumferande.

"Sakta i backarna, det är inget som säger att Harry i böckerna inte vet om det", protesterade Seamus. "Ifall Harry inte vet om det när vi läst ut alla böckerna så ger jag dig pengarna."

"Och detsamma gäller för professor Snape", sade han. Harry såg in i Dumbledores ljusblå ögon, och innan han hann tänka sig för hade han kastat ur sig frågan om det han helst av allt ville veta.

"Vad fick er att tro att han verkligen hade slutat stödja Lord Voldemort, professorn?" Dumbledore höll fast Harrys blick i några sekunder och sade sedan:

"Det, Harry, är en sak som bara angår professor Snape och mig."

"Harry, vi räknar på dig och att du ska lista ut det", sade Seamus allvarligt.

"Jag har inga planer på att lista ut det."

"Perfekt, för du hade inga planer om att duellera med monstret, eller vara med i turneringen, eller rädda De vises sten. Du kommer lista ut det."

"Jag behöver normala vänner", muttrade Harry och Ginny fnissade.

Harry förstod att samtalet därmed var slut. Dumbledore såg inte arg ut, men det var en slutgiltig ton i hans röst som tydligt talade om för Harry att det var dags för honom att gå. Han reste sig upp, och det gjorde även Dumbledore. "Harry", sade han då Harry hade kommit fram till dörren. "Jag vill be dig att inte prata med nån annan om Nevilles föräldrar. Han har rätt att själv berätta för andra när han är mogen för det."

"Åh, så det är därför som du aldrig har sagt något", sade Neville förvånat.

"Som Dumbledore sa, det var din rätt att berätta det."

"Och han har inte sagt ett ord om det", tillade Hermione allvarligt. "Det här var första gången vi hörde talas om det."

"Ja, professorn", sade Harry och vände sig om för att gå.

"Och…", Harry såg tillbaka. Dumbledore stod böjd över minnessållet. Hans ansikte belystes underifrån av det silverskimrande ljuset från stenskålen, och han såg äldre ut än någonsin. Han stirrade på Harry ett ögonblick och sade sedan: "Lycka till med den tredje turneringsuppgiften."

"Det var vänligt av honom att säga det", sade Charlus. "Men jag är säker på att du inte behövde det."

Harry, Cedric, Fleur och Krum utbytte en blick innan Harry vände sig till sin farfar och sade: "Det var en katastrof."

Dorea och Charlus såg oroliga på varandra men valde att inte ifrågasätta det, medvetna om att det enda svaret de skulle få var att de skulle få veta genom boken.

"Okej, vem vill läsa nästa kapitel?" frågade Adele efter några minuters tystnad.