Eleverna från Hufflepuff började nu ge mig öppet misstänksamma blickar i korridoren. De tycktes inte ha glömt Rita Skeeters artikel, där det antytts att jag skulle delta i tävlingen, och för deras Cedric var både jag och Harry konkurrenter. Även Slytherin-eleverna blängde, vilket jag antog hade mer med Malfoy att göra än något annat. Vi var i mitten på juni och tredje uppgiften närmade sig med stormsteg.

Jag fortsatte att hålla mig till de fyra vännerna, som ju var från Gryffindor och Ravenclaw. Harry verkade inte lika nervös den här gången som vid de tidigare uppgifterna. Det var som Moody sa - han hade klarat sig förbi liknande hinder förut.
Sommaren stod i full blom utanför Hogwarts och både Harry och jag tittade allt oftare längtansfullt ut mot solen. Ibland tog vi paus i övningarna och kröp upp i något fönster för att titta ut.

En dag såg vi Malfoy nere på skolgården och han betedde sig minst sagt mystiskt. Medan Crabbe och Goyle stod på vakt, verkade han stå och prata direkt in i handen.
– Jaha, en till som blivit tokig, tyckte jag.
– Har han en walkie-talkie? undrade Harry nyfiket.
– Walkie-talkie? Ron såg ut som ett stort frågetecken.
– Sådant där fungerar ju inte inom Hogwarts område! suckade Hermione indignerat.
– Det är väl något exklusivt dyrt magiskt föremål, sa jag och ryckte på axlarna. Den där killen saknar nog inte pengar direkt.

Snape satt allt oftare uppe under de ljusa sommarnätterna. Ibland undrade jag om han någonsin sov. Själv hade jag oroliga, grönskiftande drömmar mest hela tiden nu, och på midsommarnatten den 23 juni var det dags igen.

Hon satt vid en källa i skogen, smal och vit i sin gröna klänning som såg ut att vara gjord av blad och växter. Det långa svarta håret räckte nästan till marken och flöt omkring henne på den mossiga stenen. Denna gång var hon ensam och talade endast till sin egen spegelbild när hon behagfullt lutade sig över källan och viskade:
 - En sådan utmärkt idé av min herre … en sådan säker plan, och jag var den som fick veta det, inte några av de andra, inte den där martyren som tror att hon kommer att bli minst drottning för att hon ruttnar bort i Azkaban. Nej, nu är det mig han litar på, jag som blir länken …
 Hon lutade sig så djupt över vattnet att håret föll ner på båda sidorna, ivrigt beundrande sitt eget smala vita ansikte med svarta ögon som lyste av grönt på botten … brinnande grönt …

Jag satte mig käpprakt upp och höll mig om knäet där ärret återigen brände. Försiktigt smög jag mig ut i våningen, men hejdade mig i steget, som fastfrusen.

Snape satt i en av fåtöljerna närmare fönstret. Jag såg tydligt hans mörka silhuett avteckna sig mot den ljusa sommarnatten, men han var inte ensam.

Den vackraste varelse jag någonsin sett stod mitt emot och betraktade honom. Det var en genomskinlig, silverskimrande hind, som på något underligt sätt tycktes utstråla godhet och tröst.

Jag rörde mig inte, för jag förstod instinktivt att det var ett mycket privat ögonblick jag råkade bevittna. Så jag stod alldeles stilla, utan att våga röra mig och riskera att åstadkomma minsta ljud. Och efter en stund rörde sig hinden, böjde lätt på huvudet mot Snape, som en hälsning, och tog några flygande språng ut genom fönstret.

Snape reste sig, gned oroligt sin vänsterarm, och vände sig för att lämna platsen. Hans blick föll på mig, där jag stod i mitt vita nattlinne belyst av midsommarnattens ljus.
– Förlåt, viskade jag. Jag drömde igen. Det var därför jag steg upp.
– Du har inget att be om ursäkt för, sa han. – Jag kunde inte sova.
– I mitt land är det ännu ljusare och det inte många som kan sova den här natten, berättade jag. De firar en högtid till ljusets ära, har vackra ljusa kläder och blommor i håret …
- Verkligen?
Han lyste upp, men så drog en skugga över hans ansikte och han gned sin arm igen utanpå klädnaden.
– Bränner ditt ärr? frågade han.
Jag nickade.
– Lite grann.
– Jag vill att du ska berätta om din dröm, sa han, men jag tror att vi båda behöver luft och svalka. Låt oss gå ut en stund. Jag ska kasta en osynlighetsbesvärjelse över oss.
– En sekund, jag ska bara …
I samma stund var jag klädd i en vit klänning och kände en krans av blommor i mitt långa hår. I spegeln över byrån såg jag att det var vita stjärnblommor, de vackraste jag visste.
Jag hade anat att han ibland läste mig, men han hade - möjligen med undantag av den gången då jag träffat Malfoy i biblioteket - aldrig använt det till något annat än att uppfylla mina önskningar. Ändå såg jag lite frågande på honom.
– Jag ville se det, sa han bara.

Slottet låg tyst och öde, men natten utanför kändes besynnerligt full av liv med en blek silvermåne över sjön och ett och annat vilt lockrop över skogen. Ibland sjöd vattenytan till av något okänt livstecken.

Vi satt åter vid klippväggen alldeles invid sjön, den här gången omgivna av blommande grönska som var fuktig i skymningen. Snape hade svept sin mantel omkring oss som skydd mot daggen. Lutad mot hans axel berättade jag om min dröm som i mycket bekräftade tidigare misstankar: svartälvan hade en länk till mörkrets herre och han hade en plan, som vi dock inte visste vad den gick ut på, men allt tydde på att han var på väg att återvända.
– Då blir det mörka tider, sa Snape, men vi ska kämpa mot dem. Vi ska göra allt i vår makt.
Det betvivlade jag inte. I hans beslutsamma profil kände jag igen så många modiga människor jag fått möta det här året. Människor som alltid skulle befinna sig på rätt sida, oavsett hur mörka tiderna blev.
– Det måste vara många som vill kämpa mot honom, sa jag.
– Visst är det så. Och kanske ingen mer än jag.
Han såg ut över vattnet, med blicken så fjärran som ville han skåda in i en annan tid.
– Hon var min bästa vän, sa han.