Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden

Kap 38

Syster Pomfrey undersökte Harry – noga. Det enda fel hon hittade på honom var skinnet, det var helt men hade gröna fläckar och var definitivt av samma typ som ormar har, han hade helt enkelt missat en omvandling.

Det som kanske inte var fel, men ändå annorlunda, Harry var större, han hade helt enkelt blivit större. Bredare över axlarna, grövre armar och ben, kraftigare händer och nästan en decimeter längre.

Harry å sin sida sa inget om att han behövde använda det skinnet för hans människoskinn, skulle ta några dagar att växa till sig. Det skulle det göra även utan att det var omvandlat på honom. Det kunde bli kul dessutom att vara i samma färg som en boa constrictor.

Han var trött, det hade tröttat honom en hel del, det han hade gjort innan han träffade Luna. Han log inom sig när han tänkte på vad de skulle märka på sakerna han hade bäddat in energier i.

"Poppy, nu vill jag gå till mitt rum, så jag kan vila. Jag har en ansträngande dag i morgon så jag behöver all vila jag kan få. Jag vet att jag sover bättre i min egen säng. Snälla."

"Om du lovar att . . . . inte hitta på något, utan gå direkt i säng o inte anstränga dig."

"Tack, ja det ska jag göra. Ni kan alla komma med till vårt dagrum och ta en kopp te innan ni går var till sitt, vi måste i vart fall resonera om vad vi kan säga till vem. Vi tar min smygväg, Nadja led oss du."

"Okej Harry, men innan du går ut så att någon annan ser dig så ska jag göra några besvärjelser på dig. Det är bara några illusioner, så att du ser ut som vanligt."

När de kom fram till dagrummet blev det lite stoj ändå. "Klockan är åtskilligt förbi midnatt och natten är kort om vi inte gör något åt det. Jag för min del avser sova en lång natt, jag erbjuder er att göra mig och Nadja sällskap. Vi har ett rum som vi använder när vi vill sova lite extra länge."

Av ren nyfikenhet ville alla vara med. Hermione och Luna visste vilket rum det var, och att det skulle bli en tidvändarhantering igen. Nadja expanderade kedjan som skulle omsluta alla som skulle vara med, så stod de vid ingången till rummet. Hon snurrade timglaset åtta varv. När alla bilderna slutade snurra tog hon av kedjan och de steg in i rummet.

Harry manade fram mysdresser till alla som inte hade det förut. Han ändrade lite i ena sidan av rummet, det blev ett litet pentry där, så kallade han på Dobby. Och bad honom se till att det fanns förfriskningar och tilltugg där, och att de skulle ha väckning.

"Här är vi för oss själva. Jag, Nadja, Hermione och Luna vet hur det här rummet fungerar. Ni som inte har varit här förut, ska veta att det är ett rum för att stilla oroliga sinnen. Det är tillåtet att kramas, pussas och en liten aning mer. Men gå inte längre, inte nu i alla fall. I det här rummet ska det vara så att behöver man en kram – ska man kunna få det. UTAN att det handlar om romantik eller sex. I det här rummet ska alla kunna ta emot en kram utan att få andras händer innanför byxorna – om ni förstår vad jag menar. Här ska man kunna slappna av. Är det någon som har några frågor?"

"Harry, när ska vi prata om vad som hänt?"

"Jag tänkte att vi sover först, så kan vi tala om det i morgon. Det kommer att vara en lång natt. Och vi behöver vila, jag behöver det i alla fall."

Sedan lade han sig till rätta nära ett av hörnen. Snart kom Nadja och lade sig invid honom. Luna och Hermione lade sig nära men inte så nära att de störde. Alla var trötta och de förstod vad Harry menade med att vila, och koppla av under ansvar. Snart var det snarkningar lite var stans. Några viskningar kunde också höras. Neville och Pansy verkade i vart fall ha en del att prata om, men snart hördes även Nevilles välbekanta snarkningar.

Att de fick sova så pass länge som det blev hade ingen egentligen räknat med, de fick lite av jetlag genom att så pass många timmar tillfördes dem. Den inre klockan kom att gå lite fel. De fick gott om tid att prata under frukosten de hade i dagrummet.

"Vi talar inte om detaljerna i det som hände, med andra än de som verkligen har med det att göra. För oss själva så blev det ungefär så här.

"Vi kom till restaurangen, så långt var det ingen obehörig som visste något. Under det att vi satt där kom det in några vi inte visste att var dödsätare, någon av dem kände igen mig, och gick ut en stund för att rapportera att jag fanns där.

"De hade inte räknat med att Shacklebolt skulle göra en så drastisk utfrågning av alla som fanns där, och så snabbt. De hade nog räknat med att det skulle finnas en mängd blodiga lik att ta hand om, då skulle de försvinna i mängden. Dessutom, så hade det lagts en antitranfereringsbesvärjelse över rummet, så även om de försökte försvinna så, gick det inte för dem.

"Nå, det kom alltså sex stycken som skulle använda en form av minikulsprutepistoler, de blev sannolikt förbluffade när sex av oss bara försvann, de visste vem jag var och koncentrerade tydligen skotten mot mig. Hade de skjutit mot huvudet hade jag inte haft en chans alls. Nu stoppade mitt kroppsskydd kulorna från att gå in i mig.

"Men den energi de hade slog trots det in en bit i kroppen. Skinnet på bröstet och en del saker innanför gick sönder. Jag skulle ha dött utan hjälp, av dels Poppy, och inte minst av Luna. Poppy fixade så mina skador inte blev värre, hon var tvungen att ta bort allt som hade dött på mig. När såna där kulor går igenom en kropp så är all vävnad omkring hålet dött på grund av den energi som kulan lämnar ifrån sig.

"När jag var i dvala så hade min själ redan lämnat kroppen, jag var på väg att dö. I det skedet träffade jag Luna – eller rättare sagt Lunas själ. Hon tog hand om mig så att jag visste att kämpa. Det var hon som vägledde mig så att jag kunde sända helande energi till mig själv. Utan henne skulle jag inte ens ha kommit på idén.

"Sedan diskuterade vi det borttagna döda skinnet på framsidan av mig. Vi kom på att ormar ömsar skinn. Så hon tog mig till en orm jag känner, och den ormen lät mig in i sig, på det viset blev jag väldigt medveten om hur en orm är. I samband med det ömsade jag skinn, men människokroppsskinnet är fortfarande borta, det kommer att ta ett par dagar för det att återskapas, under tiden använder jag det här skinnet.

"Nadja kommer att göra så det inte syns något ovanligt. Sen om några dagar så bör jag kunna vara som vanligt igen. Men vi ska möta Minerva om en stund, jag vill att vi väntar med att visa något av det vi håller på med om det inte är så att alla är pålitliga. Vi kan till och med strunta i att följa med om det är fel personer där, det gäller mig i vart fall."

"Jag tycker det var en perfekt grej du gjorde att vi fick vila ut som vi gjorde. Fast rummet borde kunna användas mer än . . . nåja, det var i vart fall mysigt att sova som vi gjorde. Tack Harry. Hoppas det inte var sista gången du bjöd in oss. Jag kommer gärna utan att du blivit nästan dödad." Sa Pansy.

"Tack Pansy, ja, jag kanske ska bjuda in till myskvällar, men beakta att jag och Nadja är lärare, ni är elever. Oavsett vad vi gör eller inte gör så är det inte lämpligt att nyttja rummet om det inte är någon extrem orsak till det, som i natt. Så räkna inte med så många tillfällen här.

"Nå – en sak vet vi i alla fall, kroppsskydden stoppar pistolkulor, men de är inte garanti att överleva trots det, men utan skulle jag inte ha klarat det. Ni som hade skydd och dessutom fick ett magiskt tillfälligt skydd klarade er bättre, så kombinationen hjälper bra. Jag måste fundera om jag kan göra den besvärjelsen mer permanent."

"Luna, var det verkligen du som fick Harry att hela sig. Poppy skulle behöva lära honom hur en hel kropp är innan han skulle ge sig på skador, hur gjorde du?" Frågade Hermione.

"Jag gick ut ur kroppen i astral form när jag märkte att Harrys aura försvann, då visste jag att det var kris. Jag hade inte tid att vänta på att höra vad som var fel. Jag hann ifatt honom där ute, och kunde göra honom sällskap. Han frågade om jag skulle gå tillbaks hit för att se hur illa det var, men jag vågade inte för jag var rädd att inte hitta honom igen. Vi talade en del, men han behövde vila, så vi vilade.

Då tänkte jag på hur jag skulle lära honom att gå ut i astral form själv senare. Det var då jag råkade gå ut ur min astrala form, alltså ett steg två. I den formen dubbelastral eller vad det kallas gjorde jag ett besök i sjukrummet och började förstå hur allvarligt det egentligen var.

Jag väckte honom, då var jag så oerhört rädd att om han sov längre skulle astralkroppen också dö. Jag var oerhört rädd för det. Så jag tvingade honom att verkligen försöka hela sig, jag visste lite vad han skulle styra till. Så gick det till. Det där med ormen, har ju du Harry berättat själv. En sak vill jag säja om det: Pansy, gjorde en sak som kanske ingen tänkte på, men jag kan tänka mig att hon indirekt var den som räddade livet på Harry nu."

"Luna – jag gjorde ju inget." Protesterade hon.

"Jo, om någon hade stört mig, hade jag dragits bort från Harry, jag kanske inte skulle ha kunnat komma ut igen, och om jag kunnat, kanske jag inte hade hittat honom. Så Pansy du gjorde det absolut rätta, du såg till att ingen störde mig. Jag är också säker på att jag kände att jag hade någon som skyddade mig, min kropp alltså, det gjorde att jag kunde vara trygg."

"Tack Pansy. Tack Luna. Tack allihopa. Nu vet ni hur det är att vara Harry Potters vän. Jag är glad att ingen annan blev skadad."

"Harry, det finns ett par saker ytterligare du bör förklara för oss."

"Ja, Hermione, du har så rätt. Då när vi blev beskjutna gjorde vi oss osynliga momentant. Jag tror de sex som sköt trodde vi använde flyttnyckel, de första hade ju gjort det. De tappade dock intresset för oss. Jag skulle just göra allt i riktning mot dem rött när jag såg Shacklebolt komma in tillsammans med några till. Han hade ju ingen aning om osynliga mördare. Jag hörde Ava . . . då hade jag ingen annan tanke än att rädda Shacklebolt och hans mannar.

"Det är nu som det kommer några intressanta idéer, stal jag en minut. Jag ska förklara. Jag transfererade mig innan Shacklebolt hann stoppa den formen av magi där. Jag gjorde en dubbel sak, dels till platsen vid dörren, dels i tid, jag flyttade mig tillbaks i tiden en minut. Jag såg hur vi blev beskjutna, man jag kunde inte göra något åt det, för det hade ju redan hänt och ingen hade dött. Däremot hann jag före deras AK's mot aurorerma. Det är en mycket viktig sak när man stjäl tid. Man får inte bryta en redan skedd händelse. Gör man det kan andra saker hända – fråga inte mer om just det.

"Men i alla fall, jag stal en minut, jag började förbereda en besvärjelse som jag redan tidigare hade funderat på, och har talat med Albus om. Avsikten var att jag skulle ha förankrat den ner i jord. Men det hann jag inte, istället var det jag som tog emot all magi som de sände mot aurorerna, genom att nätet jag byggde upp ledde till mig. Jag insåg inte det förrän jag kände hur det brände i mig. Men det går över. De säger ju att allt som inte dödar – det härdar."

"Harry – du transfererade genom tiden. Du har talat om det förut, men du kan göra det alltså."

"Jag gjorde det."

"Hmm, jag undrar – kanske det är där som nyckeln ligger."

"Hur menar du Luna?"

"Jo Harry, när du började bli starkare i din magi märkte jag att du hade förändrat ditt sätt att göra. Du använder känslan, på något vis låter du ditt astrala jag utföra det magiska, och kanalisera det genom den materiella kroppen. Så långt tror jag du hänger med. Men som jag sa, jag gick ut ett steg till. Tänk om det är så att, jo alltså när man är i astral form är man inte låst i rummet, man kan gå genom tjocka väggar, hur enkelt som helst. Men om nu man släpper tiden när man gått ytterligare ett steg ut. Skulle det vara så Harry, då använde du ditt andra överjag när du stal tiden. Fundera på det."

"Luna. Att ingen förstår sig på dej har jag vetat länge, men jag förstår också nu att vi andra saknar den insikten som du tydligt visar att du har. Du hindar folk att dö, du får Harry att hela sig själv när ingen annan lyckas, du förklarar oförklarliga saker som om det vore söndagsnöje. Luna – jag är avundsjuk på det du kan, och gör." Sa Susan.

"Jag hade alltså tagit upp magin från sex stycken och det innebar att jag var som en överladdad kondensator – farlig för alla i min närhet, tills jag blivit av med det mesta av det. Tack Nadja för att du fick mig att ta mig samman då."

"Den där skölden du byggde upp, är det något du kan lära ut?" frågade Pansy.

"Jag måste själv kunna förklara den innan jag ens kan tänka mig att lära ut den. Men den har sin egen farlighet. Om den inte är kopplad till mark så blir du själv övertankad."

"Det jag säger nu, får inte spridas. KLART?" Alla nickade. "Alltså de som sände sina dödsformler mot mina kollegor, de blev helt tömda på magi. Harry dränerade dem, han tömde dem helt tomma på all magisk gnista i dem. En mugglare har mer magi i sig än de har nu. De kan svänga ett trollspö hur mycket de vill – det händer inget ändå. Om det är permanent vet vi inte ännu. Men så långt jag vet så var det så i alla fall, jag kommer att få veta mer om det senare i dag. Men tills vi vet, träna aldrig med det nätet den som drabbas kan bli skadad för livet."

"Det är en sak som är ett måste en tid framåt. Harry, prova din styrka mot saker och inte mot personer ett tag, du vet inte din styrka nu, och hur den kommer att vara. Jag kan inte avgöra helt, men om du förut var en medelmåtta så är du idag många gånger starkare magiskt än professor Dumbledore.

"Jag har tittat en del på hur personer ser ut astralt för det är ju där magin arbetar. Jag har försökt lära mig hur stark magi en person kan ha, utifrån hur hans eller hennes astrala ser ut, kalla det auran. Det är inte samma sak, men man kan likna det vid en aura när den är samman med den fysiska kroppen. Se det så här, om Dumbledore kan lyfta hundra kilo med en Leviosa–besvärjelse, så lyfter en som är dubbelt stark inte två hundra utan fyra hundra, det ökar med mer, lika så en som är tre gånger starkare så blir det tre gånger tre, alltså nio hundra kilo.

"Harry, jag vet inte säkert men du har mer styrka än två Dumbledore mer än tre säkert, kanske mer än fyra Dumbledore och så kanske, du börjar förstå vad jag menar med att vara försiktig en tid." Förklarade Luna.

Harry började fundera, kunde det ha varit så att hans galler sög ur dem all magi och då den inte var kopplad mot jord gick det in i honom. Oj Oj. Skulle det ha resulterat att han tog upp deras kraft och adderade den till sin egen, då var det bäst att inte lära ut för det skulle kunna missbrukas.

"Oj, är det så då måsta jag tänka mig för och kanske öva lite innan jag använder någon magi alls. Tack för varningen, jag vill verkligen inte skada någon. Ska vi gå till de andra och se om det blir någon animagusträning idag."

"Innan vi går Harry, du ska inte gå omkring så ormskinnet syns."

"Få se nu, vilka var det som skulle med till Minerva idag, Susan? Peter?" Båda ruskade på sina huvuden. "Okej då. Då ska ni ha en bra dag så ses vi i morgon om inte före. Tack för i går kväll."

"Tack, det är vi som ska tacka, det var en fin kväll, ända till . . . Ja du vet. Tusen tack i alla fall."

Nadja använde en besvärjelse som fick Harry att se helt normal ut. Sedan gick de till Minervas lektionssal, de var lite tidigt ute i förhoppning att de skulle få ett par minuter privat med henne, men det var redan flera där.

"Ah Harry. Oj du ser ju hur pigg som helst ut, hur känns det?"

"Å, god morgon professor McGonagall, det känns riktigt bra. Madam Pomfrey släppte ut mig i natt under förutsättning att jag tog det lugnt. Men eftersom jag skulle vara här idag så behövde jag mer tid på mig att vila. Så jag tänkte till.

"Så kom jag på att han som skulle åka jorden runt på åttio dagar fick en dag extra. Så vi transfererade oss först till Frankrike sedan vidare steg för steg bort till Japan och sedan till Hawaii och vidare till Kalifornien och vidare tillbaks hem hit. Själva resan runt tog bara någon timmas tid men eftersom vi tjänade en dag, så vi har haft en extra dag att vila oss på."

Hermione skulle just protestera men Harry tittade skarpt på henne så hon avbröt sig. Ingen annan ville säga något för de visste att Harry drog en liten vals, men den var faktiskt nästan sanning, de hade haft en extremt lång natt.

Minerva tittade forskande på honom, hon såg gnistorna som spelade i Harrys ögon, då kunde hon inte hålla sig. Hon förstod att han skojade, men ville samtidigt ge något som de andra skulle få fundera länge på.

"Oj Harry, ja det var ju praktiskt, vi kan ju göra sådant som mugglarna bara kan fantisera om, det var fyndigt Harry, men gör aldrig mer än ett varv, det är dumt att gå för långt tillbaks i tiden."

Harry såg att hennes mungipor hade svårt att hållas strikt. De skulle sedan prata om det privat förstod han. Men tills vidare så gällde den sanningen för de utanför Harrys grupp.

"Ni är alla tidiga, men de jag förväntar mig komma är här nu, så då kan vi ju börja. Ni har alla uttryckt önskemål om att få hjälp med animagustransformering. Jag har också förstått att eftersom ni alla har önskemål om att det inte blir alltför känt, men eftersom det finns restriktioner med det så kan jag inte låta det vara hemligheter. Är det någon här som känner att ni inte vill fortsätta med de förutsättningarna så är det bara att lämna oss."

Alla tittade på varandra, och Harry såg att de som var där också var med i hans stora grupp. Han var nöjd, han trodde sig kunna tala för de flesta av dem.

"Mina vänner, Minerva, jag tror att det är helt i sin ordning för oss alla. Jag föreslår dessutom att vi fortsätter i stora övningshallen, alla här känner till den."

"Bra Harry, du känner de kortare hemliga korridorerna bättre än jag gör, så visa vägen du."

Harry riktade sin tanke till Luna. 'Luna – du gör det. Sätt handen på väggen till höger om dörren vi kom in genom, så säger du – DÖRR – det ska bli skoj att se dem när du gör det.'

Luna skrattade. "Det är inte bara Harry som kan sånt, kolla här." Sa hon och gick mot platsen som Harry hade nämnt. "DÖRR".

Till allas häpnad förvandlades ett stycke av väggen till en dörr. Hon öppnade den och en korridor avslöjades. Att säga att de blev förvånade var att underdriva. Harry lät de övriga gå före och när han gick in så lät han dörren återgå till slät vägg.

Hermione slöt upp bredvid honom. "Harry, inte kan man komma tillbaks i går, om man tar ett varv runt jorden som du beskrev."

"Shhh – säg det inte för högt. Minerva märkte att jag skojade. Hon vet att vi stulit tid, men för de andra så är det upp till dem att få fundera. Det kommer att talas om det i en mindre grupp."

När de kommit på plats blev det genomgångar. Ingen hade kommit så långt att de kunde omvandla sig själva. Några hade identifierat det djur de trodde att de kunde bli. Harry tittade lite noggrannare på vilka det var. Kanske skulle han komma på någon amulett till dem. Beroende på vilka djur de blev skulle det vara bra att veta om det.

Där var, utöver han själv och Nadja, Hannah Abbott, Hermione Granger, Kevin Entwhistle, Leo Shacklebolt, Luna Lovegood, Neville Longbottom, Padma och Parvati Patil, Pansy Parkinson, Romilda Vane, Ron och Ginny Weasley, Ronald Winn.

Själv Hade han två djur på gång. Det som förvånade honom var att han hade kunnat behålla ormens skinn när han gick tillbaks till sin mänskliga form. Det var något han skulle ha i åtanke. Kanske skulle han kunna göra andra partiella transfereringar, som gälar, om han behövde vara under vatten. Kanske det fanns flera saker som kunde tänkas, bara behovet fanns.

Han lyssnade med ett halvt öra när Minerva resonerade med de övriga, han hörde några lite mer än andra. Plötsligt hörde han hur alla lät undslippa ett "Ohh" Så kom Minervas röst. "Bra – mycket bra fröken Granger. Om jag inte hade sett dig göra det skulle jag ha trott att det var Harrys Hedwig som kommit in här. Ska du försöka flyga ett par varv, så bra . . . . och tillbaks och återta din mänskliga form."

Harry blev glad för Hermione, men lite stack det i honom. Hur skulle han kunna skilja dem åt? Han måste granska dem i detalj, men det fick bli senare. Han såg att hon kom emot honom.

"Harry – jag gjorde det, jag klarade det."

"Grattis Hermione, när jag sen klappar om och smeker min Hedwig, så vet jag inte om det är du eller hon. Akta dig så du inte hamnar i hennes bur bara." Han sa det och skrattade. "Jag ska tänka på det nästa gång jag ska sända ugglepost."

"Harry, skärp dig. Ja, jag valde Hedwig som förebild, men jag tror inte vi är absolut lika. Du kommer att kunna skilja oss åt. Jag kommer i vart fall att kunna det. Ska du försöka?"

"Jag tror inte jag är klar att göra det ännu, jag är inte så pigg som jag kanske ser ut att vara. Mycket av mina tankar upptas av det jag lärde mig under det jag var ute ur kroppen. Jag tror vi ska försöka lära oss det i hela gruppen. Du vet att mina åskbollar är oerhört mycket starkare än någon annan klarar, liksom min helios."

"Ja, du förvånar oss verkligen med dem, hur gör du – som inte vi gör?

"Jag tror det har att göra med källan, källan till energin ligger inte i oss själva utan vi kanaliserar energin, vi styr den. Om jag säger så här; tänk dig ett stort hus, till huset kommer en kraftig elkabel, den fördelas till varje lägenhet, och i varje lägenhet vet man att inte ta för mycket ström, för då går säkringen. Jag har inte lärt mig om säkringar så jag tar all kraft jag behöver. Eller när jag ska göra dem så tar jag energin som den är och sänder ut den. Men de saker jag lärt mig att göra här i skolan, de sakerna är jag medveten om min begränsning i."

"Jag förstår vad du säger, men jag förstår inte sambandet, huvudsaken är att du gör det."

"Det är ändå inte allt, när vi är som vanligt, då är den del som var utanför kroppen, när jag var som sämst, inne i kroppen och det är den som jag gör saker med. Eftersom den vanliga kroppen gör som det inre jaget så tror vi att vi gör saker med vår fysiska kropp. Men den är bara en biologisk robot som styrs av det inre jaget. När det inre jaget gör magi, så sker det egentligen i astrala världen, och återspeglas här ute. Det skulle lika bra kunna ske utan trollstavar eller trollspön och ord. Vår tanke och övertygelse ska räcka. Det är där mina tankar är och därför är jag inte fokuserad på att bli djur just nu."

"Harry, du börjar ju bli som Luna."

"Tack för komplimangen."

"Harry, det var ingen komplimang."

"I mina öron lät det som en."

"Vad innebär det konkret?"

"Inget speciellt egentligen, bara en förståelse, det i sig brukar göra saker lättare och effektivare. Så kanske det är så med magin också. Förstår jag dess väsen, eller hur den fungerar, så borde det vara lättare för mig att få den att göra som jag vill."

"Om det är Luna som lärt dig det där, så är det väl inget som tyder på att du kommer att kunna bättre. Hon är väl inget ljus precis, när det gäller magi."

"Det Hermione är de flestas uppfattning, men det jag har sett av henne är att hon aldrig — tänk dig det, aldrig — hon har aldrig misslyckats när det gällt. Hon vet vad hon gör, men ofta gör hon så att de flesta tror att hon nästan misslyckas. Hon är inte skolans etta i sin årskurs av misstag. Du har bättre bokkunskap än hon, men hon är vida överlägsen de flesta på skolan när det kommer till andra saker."

"Harry, före i julas, så sa du att du satte Luna på ett jobb som ingen annan kunde klara – om det behövdes, och hon gjorde vad ingen trodde var möjligt, och när du behövde så var hon där också. Hur visste du?"

"En del saker kan inte förklaras, man bara vet."

"Och nu vet du att Luna är den som kan förklara magin, som ingen annan har förklarat den för oss."

"Ja. Jag . . ."

"POTTER! Din tur att försöka."

"Professor, jag känner mig inte så alert, jag behöver några dagars vila ytterligare, jag var ju trots allt ganska vissen i går kväll. Ni får säkert höra det, eller läsa det i tidningen snart, jag och nio av mina vänner blev liksom angripna i går kväll. Fyra av oss blev beskjutna, av olika orsaker blev jag mest illa skadad, så nu vet ni det."

"Ja Potter, att du ens är på benen idag är jag mycket förvånad över. Jag såg ju trots allt hur illa det verkligen var. Har du någon fundering på vad form du kommer att anta som animagus?"

"Jag har några idéer, men jag är inte säker. Jag sa det förut, räv är ju tillräckligt vanlig för att det ska vara lätt att försvinna i mängden. Men räv är mycket iögonfallande i en folkmassa, så jag vet faktiskt inte. Liten fågel kanske, eller varför inte en stor fågel."

"Harry, som representant för Slytherin, så föreslår jag att du överväger orm, kanske en basilisk, fast då skulle jag ju inte kunna se dig i ögonen förstås, så ta en snällare sort."

"Tack Pansy, ja – varför inte? Men ingen skulle kunna prata med mig, fast om du blir orm så kan vi ju prata ändå."

"Potter, bryter vi för att gå till lunch i stora salen eller hade du tänkt något annat?"

"Vi kan gå till stora salen, det finns en kort väg härifrån nära matsalen, är det redan dags?"

"Alla har haft sina genomkörare, och en har lyckats hela vägen själv. Flera har hittat sina djurformer. Faktiskt är det bara du Harry som inte försökt. Kanske jag kan få ett ord med dig innan vi går till lunch."

"Ja visst, Hermione, Luna, visa vägen upp för de andra. Det är väl okej om Nadja blir med."

"Ja, det är din integritet, inte min. Du verkade inte så intresserad av vad de andra gjorde. Hade du mer intressanta saker för dig?"

"Ja faktiskt. Jag funderade på magins väsen, det hände mycket efter att jag kom tillbaks från restaurangen. Jag vill fundera på det själv innan jag ventilerar det för mycket med andra. Fungerar det som jag börjat tro, så är det något jag måste ha med i en läroplan i framtiden, men till att börja med måste jag lära min grupp det."

"Kan du nämna det lite granna för mig Harry?"

"Jag vill hellre visa, låt oss duellera. Men inget som skadar, jag tänker inte använda nätet heller."

"Harry, du är inte stark nog för att duellera nu, så nära efter skadan."

"Använder du stunners, eller total bindning, eller vad du vill som du tror jag kan träffas av, så skadar det mig inte. Jag tänker bara värja mig, däremot kommer jag att ge några frammanade objekt lite annat. Nadja är du med som sakkunnig?"

"Javisst, inga problem, ska jag ta bort illusionen nu så Minerva ser dig som du verkligen ser ut?"

"Ja, gör det." Nadja viftade lite med sitt trollspö och åter framträdde ormskinnet på Harry.

"Harry, vad är det där, det ser ju ut som ormen i går natt"

"Ja, om jag hade försökt transformera mig så skulle illusionen ha släppt och det blivit för kraftig överraskning för dem. Jag bestämde mig för att behålla skinnet, för det täcker skadan, den läker på ett par dagar. Då kommer jag att vara normal, igen."

"Harry, menar du att du redan animagustransformerar och kan göra det bara . . . hmmm . . . delvis?"

"Jag behövde ha ett skinn där Poppy tog bort det som var dött, så jag behöll ormskinnet på hela mig, men nu ska vi duellera. På din sida sätter jag dessutom två stycken som är som Lucius Malfoy, dem ska jag avväpna och slänga iväg. Två stycken Bellatrix Lestrange som jag också ska avväpna och göra ofarliga. Dig ska jag inte angripa med annat än möjligen lite kittlingar."

"Harry, du behöver inte ta i mer än jag. Jag har faktiskt lite mer kraft än jag ser ut för."

"Minerva, jag lovar dig, vore ni fem dödsätare mot Harry, och det gällde livet, så skulle jag fortfarande tycka synd om dödsätarna om Harry släpper loss sig på dem. Tänk på att han utmanövrerade sex stycken med en besvärjelse han aldrig tidigare hade gjort. När vi tränar, han och jag, hos aurorerna klarar han fem av dem till hugget som stucket, och då är Harry försiktig med dem. Mot dödsätare, där han slåss för livet, då, då behöver han inte hålla igen."

Minerva tittade förvånat på Nadja så sa hon knappt hörbart. "Hur är det möjligt?"

"Kanske för att Harry har börjat förstå magin i sin grund. Nå – ska ni börja nu så jag får lite lunch snart."

"Här Nadja, ta mitt trollspö, kasta den till mig om jag inte klarar mig utan."

"Harry . . . "

Men striden var redan igång, Harry höll sig undan dödsätarna genom att han flyttade sig så snabbt att han knappt syntes, så började han blockera deras angrepp. Minerva skrek ett "NNNNNN EEEEEE JJJJJ" när hon hörde dödsätarnas dödsförbannelser och såg de gröna energierna som omöjligt skulle kunna missa Harry.

—

EOC