Nu flyttar vi fram berättelsen, och då har Quirinus blivit vuxen, liksom Marodörerna. Jag vet inte när Nevilles föräldrar hamnade på sjukhuset, men jag antar i alla fall att det var samma år som Lily och James dog.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Kapitel 37- Den första kyssen

1981

Det drog nästan iskallt på Sankt Mungos sjukhus. Quirinus kände tårarna bränna bakom ögonlocken medan han gick mot den slutna avdelningen. Han kunde inte riktigt förstå att det var sant. Att Frank och Alice hade blivit sinnessjuka på grund av att Cruciatusbesvärjelsen hade utförts för många gånger på dom. Men två kvällar tidigare hade ingen mindre än professor Dumbledore kommit hem till honom och förklarat allt så skonsamt som möjligt. Quirinus kände sig rasande på Bellatrix som hade använt formeln. Även Lestrange och hans bror hade varit inblandade i dådet. Det fanns ännu en man inblandad, som Quirinus inte visste namnet på. Han ökade hastigt stegen.

En boterska log vänligt medan hon låste upp dörrarna till avdelningen. Quirinus lyckades pressa fram ett tacksamt leende, fast han kände att han kunde brista i gråt när som helst. Han såg sig omkring i rummet och fick syn på Frank och Alice, som båda stirrade upp i taket. Quirinus gick fram mot Franks säng och kramade hans hand innan han viskade:

"Frank? Hör du mig? Det är jag, Quirinus. Känner du ens igen mig?"

Frank kollade på honom, men det syntes tydligt att han var frånvarande. Dom blågröna ögonen hade förlorat sin glans och ansiktet var blekt. Håret verkade stripigt. Frank gjorde en skygg rörelse mot Quirinus innan han stirrade upp i taket och nynnade för sig själv. Quirinus, som kände en gråtklump i halsen, kollade på Alice. Hon såg inte ut att vara rund och rosig om kinderna längre, hon såg tvärtom ganska mager ut och blicken var alldeles tom.

"Varför måste ert liv sluta så här?" viskade Quirinus förtvivlat. Han sjönk ner på knä och begravde ansiktet i armarna, medan tårarna rann nerför kinderna.

Det hördes plötsligt steg. Quirinus strök undan tårarna och kollade upp. Han kände genast igen kvinnan som kom fram emot honom. Det var mrs Longbottom, Franks mamma, som Quirinus hade fått träffa på sommarloven. Hon hade ett mycket respektingivande utseende, och hennes gråa hår, som Quirinus mindes hade varit blont, var uppsatt i en elegant knut. Quirinus kände hur det värkte i hjärtat när han fick syn på Neville, Franks och Alices ende son. Han hade Franks blågröna ögon, och Alices mörkblonda hår och runda ansikte.

"Jag visste inte att du skulle vara här", sa mrs Longbottom vänligt medan hon satte sig ner på en stol med Neville i famnen.

"Nej", mumlade Quirinus och reste sig upp. "Dumbledore förklarade allt för mig i onsdags, så jag tänkte att jag skulle hälsa på", tillade han.

Mrs Longbottom log vänligt och kollade sedan på Alice, som såg sig omkring. Neville såg först på Frank, sedan på Alice och till sist kastade han en blick på Quirinus, som kände hur strupen snördes samman.

"Skulle du vilja hålla honom?" frågade mrs Longbottom. "Jag tror han skulle gilla det", tillade hon vänligt.

"En… en liten stund", viskade Quirinus och satte sig ner på Franks säng. Han höll fast Neville i ett säkert grepp och strök honom försiktigt över hjässan. Neville kollade på honom och gurglade lite, innan han grep tag i kragen på Quirinus tröja.

"Du är väldigt söt, ska du veta", viskade Quirinus medan ögonen fylldes av tårar. "Och du kommer att bli lika duktig som din pappa, och mamma förstås. Din pappa och jag var mycket bra vänner på Hogwarts." Han kände hur han fick en gråtklump i halsen.

Neville sträckte på handen och grep tag i hans hår. Efter en lång stund reste sig mrs Longbottom upp och sa:

"Vi måste tyvärr åka hem. Min man har varit lite krasslig, så jag måste hjälpa honom."

"Jag förstår", viskade Quirinus och räckte över Neville till henne. Neville lutade sig mot sin farmors axel.

"En sak ska du veta, Quirinus. Du är välkommen till oss, när helst du vill", sa mrs Longbottom.

"Jag ska försöka", sa Quirinus och svalde hårt. Mrs Longbottom log vänligt, innan hon sa adjö till honom, Frank och Alice.

xxx

Två timmar senare stod Quirinus i hallen och lyssnade till sina föräldrars röster från köket. Han kände sig helt utmattad efter besöket. Allt kändes konstigt. Dörren till köket öppnades och mr Quirrell steg ut och såg hastigt på Quirinus. Hans varma, förstående blick var fylld av medlidande. Dom stod tysta en stund.

"Jag kan förstå att det var svårt", sa mr Quirrell efter en stund.

Quirinus nickade och plötsligt rann tårarna nerför kinderna.

"Kom, så går vi till vardagsrummet", sa mr Quirrell och tog tag i Quirinus arm.

När dom kom in i vardagsrummet, slog sig Quirinus ner i soffan. Han kände sig konstigt nog illamående, så han lutade sig bakåt. En sval hand sattes på hans panna och Quirinus såg in i mrs Quirrells klarblåa ögon. Hon såg orolig ut och viskade:

"Du är alldeles blek och varm!"

"Allt känns så konstigt", viskade Quirinus och kramade hennes hand.

"Det förstår vi mycket väl", sa mr Quirrell vänligt och satte en hand på Quirinus axel. Det blev tyst en stund.

"Jag tror att jag åker över till Claire och John en stund", sa mrs Quirrell försiktigt, "så får ni två prata ifred."

Quirinus gav henne en kram innan hon gick. Han slöt ögonen en stund för att illamåendet skulle försvinna, men det hjälpte inte så mycket. Mr Quirrell drog fram sin trollstav och två koppar med te dök upp på bordet. Quirinus tog tacksamt emot en kopp och drack lite ut av teet.

"Jag tror att jag för otur med mig!" viskade han efter en stund och grät på nytt.

"Vad menar du?" frågade mr Quirrell förvånat.

"Alla som står mig närmast lämnar mig! Morfar! Moster Lucy! Och nu känner Frank inte igen mig, eller sin egen son!" sa Quirinus, medan tårarna rann nerför kinderna.

"Lyssna nu på mig. Det är inte ditt fel. Din morfar var mycket sjuk och gammal. Lucy var också väldigt sjuk. Och vad Frank och hans fru beträffar, så var det fyra dödsätare som orsakade det som hände", sa mr Quirrell tröstande.

Quirinus lutade sig mot hans axel och grät tyst, innan han viskade:

"D-det känns bara konstigt! Och Neville är knappt ett år!"

Det blev tyst en stund. Ett par fåglar kvittrade utanför fönstret.

"Jag kan förstå att du kanske känner dig skyldig just nu", sa mr Quirrell efter en stund. "Jag kände också så när din farmor och farfar gick bort. Men du ska veta, att även om Frank inte känner igen dig, så är han din vän. Han kommer alltid att vara din vän", tillade han vänligt.

"Du har väl rätt", mumlade Quirinus och tog en klunk av sitt te. Det värmde skönt, men gråtklumpen ville inte försvinna. Han kände sig konstig till mods.

"Dessutom finns ju Sharon kvar."

"Vad menar du?" frågade Quirinus.

"Jag menar att Sharon finns hos dig", sa mr Quirrell vänligt. "Hon har varit din vän, hon också, och som jag kan förstå av det professor Dumbledore sa, så var hon också ganska god vän med Frank. Så hon vill nog gärna veta."

Quirinus bet sig i läppen när han tänkte på att Sharon också hade fått veta vad som hade hänt. Han beslöt sig för besöka henne senare under veckan.

"Jag föreslår att du åker över till henne någon dag. Ikväll tycker jag att det är bäst att du vilar", sa mr Quirrell.

"Jag har också tänkt så." Quirinus ställde ifrån sig koppen och strök undan tårarna.

"Dessutom så har ju du och Sharon kommit bra överens, vad jag kan förstå", sa mr Quirrell och log lite.

Quirinus bet sig lätt i tungan när han tänkte på sitt första år på Hogwarts.

"Nja, inte helt riktigt", sa han och stirrade på sina knän. "Förlåt, pappa, men jag har inte varit helt ärlig!" Han bet sig hårt i läppen, men han kände att det var bättre att berätta sanningen.

"Om du berättar för mig, så kommer det att kännas bättre", sa mr Quirrell vänligt.

Quirinus suckade djupt och berättade motvilligt vad som hade hänt under flygövningen, och hur arg han hade blivit på James efteråt.

"… sedan efter att jag hade slagit till honom gick jag iväg för att få vara ifred. När jag skulle gå till sjukhusflygeln, såg jag att Sharon pratade med James. Då tänkte jag att hon kanske föredrog James framför mig. Då… då var jag ganska bitter på henne!" avslutade Quirinus efter några minuter.

Mr Quirrell bet sig i läppen.

"Slog du verkligen till en … tredjeårselev?" frågade han förvånat.

Quirinus suckade och sa:

"Ja. Jag ville inte tala om det för dig för jag visste att du skulle bli arg. Jag förmodar att du är det nu, men det kan inte hjälpas."

Men till hans stora förvåning började mr Quirrell skratta.

"Jag kan inte fatta det!" sa han genom skrattsalvorna. "Det var Potters pojke du slog till!"

"Känner du James familj?" frågade Quirinus, fortfarande förvånad över sin pappas reaktion.

"Jodå. Jag gick i samma årskurs som hans pappa. Och han var bra kaxig!" sa mr Quirrell. Han kippade efter andan innan han fortsatte: "Jamie, som James pappa heter, var allt bra kaxig, och en dag blev jag så arg så jag slog till honom!"

Quirinus kunde inte låta bli utan brast i skratt.

"Men varför?" frågade han efter ett tag.

"Han påstod att jag inte vågade prata med din mamma, då blev jag vansinnig!" svarade mr Quirrell.

Quirinus gav honom en kram och sa:

"Vi är väldigt lika egentligen!"

"Ja då, på sätt och vis", sa mr Quirrell vänligt och log. Quirinus log lite. Det kändes redan lite bättre.

"Tack pappa, för… för att du finns! Både du och mamma har hjälpt mig, sen moster Lucy gick bort!" sa Quirinus, som kände hur tårarna rann nerför kinderna igen.

"Du vet att både jag och Veronica vill hjälpa dig", sa mr Quirrell och strök undan tårarna från Quirinus kinder med en näsduk. "Och jag lovar, ja jag lovar, att vad som än händer, så kommer vi att hjälpa dig. Jag kommer att finnas för dig, om det blir problem! Och jag är stolt över dig på många sätt, trots våra gräl, som vi har haft", tillade han.

Quirinus kunde inte låta bli att skratta genom tårarna när han tänkte på att dom hade grälat ibland.

"Ja, vi har verkligen grälat, men jag älskar dig ändå. Och mamma", sa han och log.

xxx

Men följande dag log Quirinus inte så mycket. Han stod framför Sharons hus och han visste inte vad han skulle säga till Sharon om besöket. Han visste inte heller hur han skulle förklara det så skonsamt som möjligt.

Jag måste berätta det på något sätt, hur svårt det än är! tänkte Quirinus olyckligt.

Han drog ett djupt andetag och knackade på dörren. Det hördes steg och i nästa sekund stod Sharon i dörröppningen. Hon såg alldeles gråtfärdig ut och ögonen var rödkantade av gråt.

"Hej Sharon", mumlade Quirinus. "Kan… kan jag komma in?"

Sharon bet sig i läppen och nickade sedan. Quirinus steg försiktigt in. Han tvekade en stund innan han sa:

"Ja, jag vet du tycker att det är konstigt att jag bara kommer såhär utan ha sagt något tidigare, men… jag tänkte att… vi kanske kunde prata om det som har hänt."

"Jag hade faktiskt också tänkt att det vore bäst så!" viskade Sharon. "Vi… v-vi kunde kanske gå till vardagsrummet", tillade hon.

Quirinus följde med henne in i vardagsrummet. Dom satte sig ner i soffan och det blev tyst en stund. Allt som hördes var Sharons skälvande suckar.

"Åh, Quirinus! J-j-jag kan i-inte förstå att det finns så grymma människor!" viskade Sharon efter en stund, och tårarna rann nerför hennes kinder.

"Jag kan inte heller fatta det", sa Quirinus, som kände sig illa till mods och satte en hand på Sharons axel. Sharon begravde ansiktet i händerna och grät. Quirinus letade fram en näsduk och räckte den till henne.

"Var du och hälsade på dom?" frågade Sharon efter en stund. Quirinus nickade.

"Det var nästan obehagligt", svarade han och berättade vad som hade hänt.

När han var klar, snyftade Sharon till innan hon sa:

"Jag kan verkligen inte förstå det. Varför kunde inte dödsätarna lämna dom ifred? Och Neville som bara är elva månader!"

"Det var precis det jag tänkte", sa Quirinus och svalde hårt. Han kände sig nästan utmattad, men på samma gång lättad över att han hade fått berätta allt.

"Jag vill bara inte tro det!" viskade Sharon. Quirinus strök henne försiktigt över ryggen. Det blev nästan obehagligt tyst.

"Jag vill inte heller tro det", sa Quirinus efter en stund. "Men nu får vi försöka hjälpa varandra. Jag menar, livet kommer att gå vidare, hur jobbigt det än är!" tillade han.

"Du har väl rätt", sa Sharon.

Innan någon av dom hann säga något, slog hon armarna om Quirinus hals och gav honom en kyss på munnen. Hon släppte sedan taget och stirrade på honom.

"Sharon?!" utbrast Quirinus förvånat och satte en hand mot munnen.

"J-jag vet!" viskade Sharon förfärat. "Jag vet att du tyckte det var konstigt, men jag har hållit det hemligt för mig själv, och dig, i så många år! För många år till och med!" tillade hon.

Det blev återigen tyst.

"Vad är det du har hållit hemligt?" frågade Quirinus, som fortfarande kände sig förvånad.

"Jag…jag tycker om dig! Mer än som en vän! Jag kände faktiskt hur det pirrade i magen när jag såg dig på tåget, när vi skulle börja vårt första år på Hogwarts. Men du verkade så upptagen, så jag ville inte störa dig", viskade Sharon.

Quirinus stirrade på henne, förvånad över det han hade hört. Han hade verkligt försökt tala om sina känslor för henne under åren dom hade gått på Hogwarts, men han hade aldrig vågat. Trots det, älskade han henne nu också.

"Jag älskar dig!" sa Sharon efter en stund. "Jag försökte förklara det i brevet jag skrev åt dig under det första jullovet. Förstod du inte det?!"

Quirinus kom plötsligt ihåg det anonyma brevet som han hade fått och nu föll allting på plats.

"Det var alltså du som skrev att du inte ville vara osams med mig", viskade han.

Sharon nickade.

"Åh Sharon! Jag… jag… jag vet inte vad jag ska säga!" sa Quirinus, som kände hur hjärtat slog. "Jag… jag har faktiskt älskat dig också, sen jag såg dig innan sorteringen. Och… och jag älskar dig nu också! Men jag visste aldrig hur jag skulle säga det!" tillade han. Sharon log lite genom tårarna.

"Jag visste inte heller hur jag skulle tala om det", viskade hon. Dom tittade på varandra under tystnad. Sedan slog Sharon armarna om Quirinus, som kände sig varm inombords.

"N-när Sandelton skickade iväg dig mot sjön den d-där gången, s-s-så trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen!" viskade hon efter en stund. "Jag blev livrädd när du föll i sjön, och inte kunde ta dig in till land. Jag såg hur du sjönk igen innan Sandelton förhäxade mig och Frank. Åh, jag minns allt som om det hade hänt igår!" tillade hon.

Quirinus kunde höra att hon grät igen. Han strök henne försiktigt över håret, medan alla hemska minnen dök upp som skarpa bilder i hans huvud, som fotografier. Han kände hur han ryste till, när han tänkte på den där kvällen då han hade varit tvungen att stå öga mot öga med Voldemort. Han mindes även vad Sandelton hade tänkt göra med honom.

"Vill du veta en sak Sharon? Jag tänkte på att jag aldrig skulle få se dig mer, om Sandelton hade slängt mig i vattnet", sa Quirinus efter en stund. Sharon såg på honom med tårfyllda ögon och gav ifrån sig ett svagt kvidande. Det blev återigen tyst.

"Huvudsaken är ju att vi har varandra", sa Sharon efter några minuters tystnad. "Ja, det har vi", sa Quirinus och höll Sharons ansikte mellan sina händer. Han kände sig varm inombords.

"Vi måste kunna hjälpa varandra, och vara ärliga mot varandra", tillade han och kysste henne på munnen. Hon log lite grann efteråt.

"Ja, jag tror att Frank och Alice vill att vi ska gå vidare", sa hon. Quirinus nickade.

"Och nu när du säger att vi ska vara ärliga, kan du väl tala om vad Lily ville dig den där kvällen, då ni såg Mörkrets Herre!" sa Sharon. "Hon berättade att ni hade pratat med varandra."

Quirinus tvekade en stund, innan han berättade allt. Det spelade ingen roll nu, eftersom att Lily och James hade gift sig två år tidigare.

"Det var ju tur att hon förstod dig", sa Sharon, när Quirinus hade berättat klart. Hon såg inte ett dugg arg ut.

"Ja det var tur", sa Quirinus som kände sig lättad över Sharons reaktion. Han drog henne intill sig och tillade: "Jag tror att du hade passat bra i Hufflepuff! Du har alltid varit så omtänksam!"

Sharon skrattade till.

"Hatten hade faktiskt tänkt placera mig i Hufflepuff", sa hon.

"Precis som med min moster Lucy", sa Quirinus, och kände både värme och saknad inom sig. Sharon log vänligt och gav honom en kram.

xxx

Några månader senare bestämde Quirinus och Sharon att dom skulle flytta ihop. Med hjälp av mr och mrs Quirrell, som båda gillade Sharon väldigt mycket, hade dom funnit ett hus. Även Sharons föräldrar (Quirinus kände att han gillade dom) hade hjälpt till.

Huset var mycket vackert och stort. Quirinus såg ut genom fönstret en kväll, medan han satt i soffan och höll en arm om Sharon, som hade lutat huvudet mot hans egen axel och somnat. Stjärnorna gnistrade starkt i den mörka kvällen. Han kollade på klockan som han hade fått från Joe samma år som han skulle börja första året på Hogwarts.

För att inte väcka Sharon, lirkade Quirinus av den från handleden så försiktigt han kunde och kramade den sedan hårt i sin hand. Han mindes tydligt att Joe hade skrivit att klockan var en lyckobringare och den hade verkligen fört tur med sig, det hade den verkligen. Quirinus kollade ut genom fönstret igen och viskade:

"Tack morfar och moster Lucy! Ni har verkligen hjälpt mig. Även ni inte har funnits hos mig, så har ni hjälpt mig, på sätt och vis!"

Han log lite för sig själv innan han satte på sig klockan och lade båda armarna om Sharon, som vaknade och log försiktigt mot honom, medan dom svarta opalögonen gnistrade vänligt. Hennes guldblonda hår föll ner över halva ansiktet.

"Vad tänker du på?" frågade hon.

"På moster Lucy och min morfar. Dom har hjälpt mig, på ett sätt. Jag hade aldrig vågat tala om mina känslor för dig, om det inte hade varit för dom. Jag kan känna deras närvaro, på sätt och vis", svarade Quirinus och strök försiktigt undan håret från Sharons ansikte.

"Du har rätt. Dom människor som vi har älskat så, som har gått bort, lämnar inte platsen för gott. Deras andar finns och dom har alltid en plats i våra hjärtan", sa Sharon och log.

Quirinus log tillbaka och gav henne en puss på munnen, medan fåglarna kvittrade glatt i den mörka natten.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Så fick Quirinus och Sharon varandra till slut! :D Detta var sista kapitlet, men en epilog kommer så småningom.