Megan

Tiden efter julafton gick snabbt och innan vi visste ordet av var det dags att fira Harrys ett årsdag. Det var svårt att tänka att den där lilla plutten, som för övrigt liknade James mer och mer för varje dag faktiskt funnits i våra liv i ett helt år. Det kändes som om det var igår Kayly och Remus sprang in igenom huset och skrek att vi måste till Sankt Mungos. Men mycket hade hänt sedan dess, väldigt mycket, och det var svårt att faktiskt tro att vi någonsin levt ett annorlunda liv. För ett år sedan hade jag spelat quidditch, Kayly och Remus hade inte varit tillsammans och lilla Harry hade inte funnits med oss. Det hade inte heller Jasper, Lexi eller Hayden och det var svårt att tänka sig ett sådant liv. För som det var nu så handlade faktiskt allting om dem. Det var svårt att få tid till annat, om man hade barn och även jobbade, så var det svårt att kunna göra annat. Självklart så träffades vi fortfarande ofta, mycket pågrund av att barnen var bra vänner. Det var roligt att se hur bra dem kom överens även om dem var så unga. Det gulligaste av allt var nog hur överbeskyddande alla killarna var över Lexi. Om hon ramlade och slog sig var Jasper snabb med att trösta henne, Harry hämtade plåster medans Hayden gillade att pussa på såret. Inte om det blödde kanske, men om det bara gjorde ont så pussade han på såret. Ännu en sak som han fått ifrån sin pappa Casanovan. Detta fick mig att tänka på Kayly och Remus, inte för att dem hade någonting med Casanova att göra. Men Jasper och Lexi var nästan ett år gamla, vi hade firat Harrys födelsedag och om bara några dagar var det deras tur att fylla ett. Och sedan den tioende December var det Haydens tur, och om det var någon som längtade till hans födelsedag så var det Sirius. Han hade redan planerat vad han skulle köpa, det var ett rätt uppenbart köp och ändå blev han jätteförvånad när Kayly gissade rätt på vad han hade köpt. Vad ska man säga, han är inte den smartaste människan i världen.

"Kolla, Jay", sa jag och pekade ner på en bild, jag och Hayden satt i soffan och hade precis ätit mat och kollade nu på bilder ifrån när vi gick i skolan. "Det där är din mamma, och det där är en elak kille."

Han bankade med sin lilla näve på Snapes ansikte, varför vi hade en bild där visste jag inte. Det var Kayly som fixat ihop allting, antingen så ville hon att vi skulle skämmas för att vi hatade honom. Men sedan kom jag på att hon hatade honom också så det var nog inte rätt gissning, förmodligen så ville hon att vi skulle minnas hur roligt det var att mobba honom. Och självklart var det för att stärka sitt egna självförtroende eftersom att hon var en bättre duellant än honom även om hon varit blind då han attackerade.

"Bra, Hayden", jag vände sida och såg där en bild på tvillingarna Weasly, där stod Fred med sitt retliga alltid lika lyckliga leende och jämte honom stod George och såg exakt likadan ut som Fred.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle glömma Fred och George, men det gjorde jag. Jag tänkte inte på dem längre, visst om någon påminde mig om dem genom att säga deras namn eller något dem sagt så visste jag exakt vilka dem var. Men jag saknade inte Fred som jag trodde att jag skulle göra, det fanns en tid då jag trodde att han var mitt livs kärlek. Men nu var jag säker på att han inte varit det. Sirius hade varit den rätta hela tiden, även om det varit svårt för mig att erkänna det. Det hade inte varit lätt att gå över ifrån en kille till en annan, och dem på skolan gjorde inte saken lättare. Jag blev kallade en hora om jag blev tillsammans med Sirius, men om jag inte blev det var jag ett deprimerande psykfall, vad jag än gjorde så blev det fel.

"Mamma", sa Hayden, alla barnen hade sagt ett ord och när Harry sagt sitt första ord blev alla förvirrade och överlyckliga.

Sedan när Jasper och Lexi sa deras första ord blev dem också jättelyckliga, så när Hayden kom in i samma ålder som Harry, Lexi och Jasper varit när dem sagt sitt första ord så förväntade dem andra sig nästan att även Hayden skulle börja prata. Men han gjorde inte det, när vi försökte få honom att prata satt han bara där och tittade på oss som om vi var dumma i huvudet. Han hade ingen lust att prata helt enkelt, i alla fall inte med oss vuxna. När han var ensam med tvillingarna och Harry kunde han inte sluta prata men så fort någon annan kom in i rummet så blev han tyst med en gång och öppnade inte munnen fören dem var ensamma igen.

"Det är mamma, Jay", sa jag, log och pekade. "Kan mamma få en puss?"

Hayden nickade, tog tag i mina axlar och ställde sig sedan upp och pussade mig på munnen. Han liknade Sirius så otroligt mycket att det var nästan skrämmande, det var han och Harry som liknade sina pappor så läskigt mycket. Visst kunde man se några likheter mellan Lexi och Remus och även Jasper och Remus, men ingen av dem var så lika Remus att dem kunde varit dubbelgångare.

"Jag känner på mig att något är fel", Sirius kom in i rummet och satte sig jämte mig, drog handen genom håret och bet sig sedan i underläppen.

I flera timmar hade han varit nervös och verkligen trott att något var fel, först ville han att vi skulle spendera Halloween hos James och Lily tillsammans med Kayly och Remus. Men när Kayly och Remus inte ville det och även då James och Lily sa att dem ville spendera tid ensam med Harry så kunde han inte göra något åt det. Först tyckte han att vi kunde sparka in dörren och bara tvinga dem att låta oss vara där, men efter att jag övertalat honom att det inte gick försvann han i några timmar och tränade med Puddlemore United. Jag saknade faktiskt inte flygningen så mycket, att vara med Hayden var på något sätt roligare och mer utmanande än quidditch. För när det gällde quidditch så visste jag alltid vad jag gjorde, och jag gjorde nästan aldrig fel. Men när det gällde att ta hand om Hayden så var det något jag inte var helt säker på. Och det var en av sakerna som gjorde att det var så roligt att ta hand om honom. Så ville jag inte heller missa något, jag ville inte missa hans första steg eller ord. Och tack och lov så hade jag ännu sett allting och även sett till att ha fått det på bild.

"Sirius oroa dig inte", sa jag enkelt, Hayden stod nu upp och pratade med mig för fullt, när han var tio månader gammal väntade sig alla att han skulle prata. Men han gjorde inte det, nu däremot en månad senare pratade han för fullt och enligt Kayly och Lily är han en sådan bebis som bara älskar att höra ljudet av sin egen röst. Och när dem sa det tyckte jag att det var väl rätt solklart, vilken unge älskar inte att lyssna på sin egen röst. Och det visade sig att det var bara Hayden som gjorde det.

"Pappa", jag aktade mitt ben och han höll i min hand och började gå emot Sirius.

Helt plötsligt släppte han min hand och gick själv några korta darriga steg innan han tog tag i Sirius knä.

"Vad duktig du är", sa denna och tog Hayden och började snurra runt honom i rummet. "Jag är så stolt över dig, ge mig en puss."

Hayden pussade även honom, och dem satte sig sedan ner jämte mig igen. Och genast såg Sirius nervös och irriterad ut igen, han kunde verkligen inte släppa att han kände på sig att något var fel. Därför tog jag Hayden ifrån honom och ställde mig sedan upp.

"Åk till Peter och kolla om allt är som det ska", sa jag bara, Sirius gav mig en snabb kyss och transfererade sig därifrån, det skulle ta lång tid innan han kom fram till Peter.

Både han, Remus och James hade velat vara säkra på att Peter inte utsattes för någon fara och hade därför gjort så att man inte kom tid genom att bara transferera sig. Om man inte visste exakt var det var så skulle man bli lurad och tro att det låg någonstans i Tyskland, vilket det inte gjorde. Det låg faktiskt bara några mil ifrån London, dem hade bestämt att han skulle bo där därför att ingen trodde att han skulle göra det. Helt plötsligt hörde jag hur dörren öppnades, det var inte Sirius för han tog aldrig dörren. Fråga mig inte varför men han hoppade antingen in genom ett fönster eller så transfererade han sig direkt in. Jag drog fram min stav och höll Hayden tätt intill mig.

"Megs", jag tittade rätt på den person som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen, den person som för några år sedan lämnat mig, och den personen var Fred Weasly.

"Vad gör du här?" frågade jag enkelt, i dessa tider kunde man inte lita på någon och vem vet.

Det kunde varit Malfoy eller Snape som berättat för sina dödsätarkompisar att jag hade ett förhållande med honom, och nu utnyttjade dem hans utseende så att jag skulle tro att det var han. Hur dem gjorde det hade jag inte en aning om men dem var dödsätare, dem hade sina kontakter.

"Jag ville varna dig", han tittade ner på Hayden som vinkade emot honom och log. "Voldemort är på väg till James och Lilys hus just nu, och du måste rädda dem."

Jag bet mig i läppen och funderade på att bara transferera mig därifrån nu. Det fanns inte mycket tid kvar, och jag var tvungen att rädda min bror, Lils och Harry. Så länge jag fanns kvar på jorden så skulle Ormansiktet inte få döda fler människor i min familj.

"Tack Fred", jag log emot honom och vi skakade hand. "Tack för allting."

Med det transfererade jag mig till Remus och Kaylys hus, det var mörkt överallt förutom i vardagsrummet.

"Kayly ni måste ta hand om Hayden åt mig", sa jag snabbt när jag kom in i rummet, båda två flög upp och överöste mig med frågor, som varför och har något hänt. "Peter har förrått Lily och James, och jag måste dit och varna dem. Jag behöver eran hjälp, snälla ta hand om Hayden och håll er här. Jag kommer hit senare."

Jag gav Hayden till Kayly och transfererade mig därifrån, huset var fortfarande helt och det fanns inga spår efter Voldemort. Jag kände mig rädd, även om jag hatade Voldemort och kunde säga hans namn och håna honom så var han trots allt en av dem starkaste trollkarlarna som någonsin levt. Och han hade dödat några av dem bästa häxorna och trollkarlarna jag känt, såna som jag gick i skolan med. Jag sprang igenom dörren och såg James sitta vid köksbordet.

"James, Voldemort är på väg ni måste sticka nu!" sa jag snabbt när jag kom fram till hans sida, först såg det ut som om han inte visste om det verkligen var jag. "Ditt favorit gosedjur var Herr Gullebums."

"Jag tror dig Megs", sa han och började sedan springa upp emot Harrys sovrum. "Prata aldrig om Herr Gullebums igen."

Han sprang sedan uppför trappan och in igenom Harrys sovrum, då var det som om en kall kåre gick nerför min rygg och jag rös. Det kändes som om han var där, jag kollade ut genom fönstret och såg där hur Voldemort kom gåendes, eller nästan svävandes. Jag började kallsvettas och sprang sedan efter James till andra våning.

"Vi måste sticka nu", fräste jag, och gick fram till den öppna spisen.

"Den funkar inte", jag stirrade argt på dem och i det ögonblicket exploderade dörren och man kunde höra Voldemorts röst ner ifrån undervåningen, han lät retandes och gjorde verkligen allt han kunde för att få oss att bli så rädda som möjligt.

Han lyckades, jag var fruktansvärt rädd och trodde i det ögonblicket att vi skulle dö.

"Accio kvastar." kvastarna kom susande in genom fönstret just som Voldemort började gå uppför trappan. "Vi måste sticka nu."

Med det hoppade vi alla upp på kvastarna och flög därifrån, jag har aldrig flugit så fort i hela mitt liv. Jag kände adrenalinet pumpa i blodet, men inte på ett bra sätt, utan på ett dåligt sätt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, för ett ögonblick trodde jag faktiskt att allt var förlorat. Efter en halvtimme kom vi fram till Remus och Kaylys hus, dem satt i vardagsrummet med stavarna framme. Tvillingarna låg och sov i varsin säng där medans Sirius höll i Hayden som även han somnat.

"Mår ni bra?" frågade alla tre när vi kom in i rummet, Lily var skakad och verkade ha förstått hur nära det var att vi alla blev dödade.

Medans James förstod att jag och Kayly hade haft rätt hela tiden, och jag själv förstod inte än hur nära det varit. På något sätt kunde det inte gå in i mitt huvud att det varit så nära att jag aldrig skulle se Hayden eller Sirius igen.

"Ännu bättre, vi lever", sa James och satte sig ner jämte Lily och Harry. "Och det är inte tack vare våran hemlighetsväktare."

Jag satte mig ner jämte Sirius och tog Hayden i famnen, Sirius lade armen över min nacke och kysste mitt huvud flera gånger.

"Den lilla råttan ska få", sa han argsint, jag har nog aldrig sett Sirius så arg, i det ögonblicket såg han faktiskt ut som om han skulle kunna döda Peter. "Jag ska döda honom."

"Nej det ska du inte", sa jag genast, han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

"Han är den person som nästan fick dem dödade", sa han och pekade på James, Harry och Lily. "Hur kan du inte vilja att han ska dö?"

Jag lade ner Hayden i en extra vagga som Lily hunnit dra med sig innan vi stack ifrån deras hus. Sedan slog jag Sirius på kinden, inte hårt men tillräckligt hårt för att hans ansikte skulle flyga åt sidan.

"Jag vill att det där äcklet ska skickas till Azkaban", sa jag, tårar började rinna nerför mina kinder, jag hade insett precis vad som hade hänt om Voldemort lyckats mörda oss, och vad som hade hänt om Fred inte varnat mig i tid. "Jag vill att han ska leva och skämmas över det han gjort. För om du dödar honom så visst kommer han dö, men du kommer hamna i Azkaban och Hayden kommer glömma sin pappa. Jag vill att den där råttan ska straffas för att han svek dem. Men jag vill inte att du ska skickas till Azkaban för det. Jag vill leva mitt liv med min familj, du och Hayden, så därför får du inte döda Peter."

Sirius drog mig till sig och höll mig hårt intill sig.

"Förlåt", viskade han om och om igen. "Jag älskar dig."

Det blev helt tyst igen.

"Jag vill inte säga vi sa ju det", sa Kayly då och tittade på oss. "Men vi sa ju det!"

Och med det började alla gapskratta och ingen verkade längre tänka på att det varit så nära att vi alla nästan dog.

Kayly

Jag kan inte fatta att jag missade den här dagen! Harry hade varnat mig flera gånger om, men jag hade ändå glömt den! Jag visste att det var idag när jag vaknade imorse, och hade därför innan gjort i ordning ett brev och en massa saker som jag skulle skicka till Lily och James, men det brevet hade jag lagt undan och glömt bort, och tvillingarna hade varit extra jobbiga idag av någon anledning. Jag kan fortfarande inte få in det i mitt huvud, jag hade glömt dagen då mina bästa vänner skulle bli mördade!

Men dem hade av någon anledning haft en vakande ängel över sig, och Megs hade kommit och räddat dem i sista minuten. Men jag kunde slå vad om att det här inte var sista gången Voldemort skulle försöka slå till. Det skulle komma fler gånger. Många fler. Om han inte blev stoppad nu, så hade vi i alla fall ett hopp i framtiden: Harry.

När alla hade skrattat klart efter min lilla kommentar kände jag mig ändå lite bättre till mods, men kunde inte komma ifrån tanken att dem alla kunde ha blivit mördade idag, av ingen mindre än Voldemort själv. Vad hade dem gjort för att han skulle lägga ner så stor möda på dem? Eller inte gjort..?

När det gällde Voldemort kunde man aldrig veta vad som skulle hända här näst. Harry kunde ha sagt någon anledning om varför Voldemort jagade familjen Potter, men om han hade det hade jag totalt glömt bort det. Eller så berodde det på minnesförtrollningen han hade lagt över mig. Men på något sätt skulle vi hålla ihop och skydda dem. Voldemort skulle inte få en till chans, och den här gången tror jag att alla är beredda att lyssna om vi berättar att en viss person inte är någon att lita på längre.

Jag gick runt i mitt och Remus hus och stannade till i köket för att fixa något att dricka. Jag tog ner glas och räknade efter, fyra glas, två till behövdes. Jag sträckte mig upp igen och tog ner två till, då fick jag se något i ögonvrån från fönster. Jag på huvudet och såg Snape stå och titta in. Jag blev så förskräckt att jag tappade ett av glasen som föll ner på bänken och gick sönder. Jag kände hur det brände i handen, jag kollade ner och upptäckte att det droppade blod. Jag vände ansiktet mot fönstret igen och såg Snape förtvivlade och förvånade blick se på min hand innan han försvann igen. Jag vände sakta blicken till min hand igen och hämtade en handduk för att torka blodet försiktigt. Det gjorde bara ännu ondare och när jag vände upp handen fick jag se att det satt en två centimeter lång glasbit en bit in i handen. Jag blundade automatiskt när jag skulle dra ut den, det gjorde fruktansvärt ont, men det behövde göras. Mer blod började rinna, men jag torkade bara bort det för att se om det fanns någon mer glasbit kvar. Det gjorde det inte. Jag lindade försiktigt men hårt handduken runt handen, och precis när jag började plocka ihop allt glas kom Remus in i köket.

"Vad var det som lät?" frågade han och gick fram till mig.

"Jag råkade bara tappa ett glas", förklarade jag undanflyktigt.

Han ställde sig bakom mig och hans armar sträckte han fram på båda sidorna om mig. "Men du är skadad", sa han och började linda upp handduken. Såret var inte så stort, och inte så djupt, så det var ingen större fara, men det sved.

Remus började mumla en besvärjelse och snart läkte såret igen. Han strök försiktigt över min hand där det tidigare varit ett öppet sår.

"Tack."

Han log och kysste mig i pannan. Sen plockade han undan glaset, det var ingen idé att reparera det med fullt av blod över dem. Sen tog han ner ett nytt glas och bar in alla. Jag tog fram drickan som låg i kylskåpet och gick med den i handen in i vardagsrummet igen.

"Vad har hänt med dig då?" frågade Megs.

"Va?" jag såg ner på min tröja och upptäckte att det fanns en blodfläck där. "Jag tappade bara ett glas. Jag går och byter tröja."

Jag gick uppför trappan och drog av mig tröjan och letade i min garderob efter en ny tröja att ta på mig. Jag valde en mörkblå lite åtsittande långärmad tröja. Vad hade Snape gjort här? Varför stod han utanför fönstret och kollade in? Gjorde han det ofta? Tänkte han skvallra för Voldemort nu vart alla fanns, så han skulle komma hit och mörda oss alla? Nej. Jag trodde inte det. Den där blicken han hade när glaset åkte in i min hand. Han ville inte att jag skulle bli skadad. Varför? Svaret var så enkelt och uppenbart. Han älskade mig fortfarande.

Jag satte mig med dem andra igen när jag kom ner. Sirius hade öppnat drickan och höll på att hälla upp till alla.

Att kunna se igen var fantastiskt, och jag visste fortfarande inte hur jag skulle kunna tacka Sirius tillräckligt. Lexi var så lik Remus i vissa drag att det nästan var skrämmande, men ingen av våra barn var så lika Remus som Harry eller Hayden var lik James eller Sirius. Men man kunde tydligt se vilka som var deras föräldrar. För min del gjorde det inget om dem inte var kopior av mig och Remus, för då behövde dem inte ha så stora förväntningar att leva upp till. Men dem skulle klara sig bra ändå.

Sirius tappade plötsligt drickan och innehållet åkte ut över bordet och golvet.

"Hoppsan", sa han.

Jag log, typiskt honom.

"Det var våran sista dricka, så nu får du allt följa med till affären och köpa ny", retades jag med honom.

"Okej." Han reste på sig och klädde på sig jackan och satte på sig skorna. Det gick lätt, tänkte jag. "Kommer du?"

"Jaja, jag kommer", jag tittade förvånat på Megs, men hon skrattade bara och började torka upp all dricka. "Så du har äntligen fått pli på honom?"

"Jag hörde det där!" kom det från hallen. "Kom nu! Jag är faktiskt törstig."

"Då skulle du inte ha hällt ut det på golvet", svarade jag, men gick ändå ut till hallen och klädde på mig. Jag hade pengar i fickan, så jag behövde inte leta fram plånboken.

Vi bodde nära affären så det tog bara cirka tio minuter att komma dit. Vi valde ut fem drickor, så skulle vi ha några över också. När vi kom till kassan la jag upp alla och plockade fram pengarna.

"Jag betalar", invände Sirius.

"Nej, jag gör det, det är vi som ska ha drickorna."

"Men det var jag som hällde ut dem."

"Jag kan se vad det står på dem", sa jag och kollade menande på honom.

"Ja, det kan jag också." Jag suckade.

"Sirius ..."

"Jag fattade, men jag betalar." Tio poäng till Sirius! Han förstod en vink!

"Nej, Sirius! Jag står i skuld till dig, så jag betalar."

"Ska ni betala nu eller?" frågade kassören småleendes.

Jag sträckte fram några mynt innan Sirius hann göra något.

"Varför fick jag inte betala?" frågade han när vi gick ut från affären.

"För att du är gäst, och det är jag som ska bjuda gästerna, inte gästerna som bjuder de som dem är gäst hos."

Han la armarna i kors med ett surt uttryck i ansiktet. Jag visste att han inte kunde hålla sig länge, och för att göra det ännu kortare killade jag honom i sidorna, och snart skrattade han istället.

"Där ser du, du kan aldrig vara sur på mig", skrattade jag.

Då kom Snape fram ur skuggorna och gick fram mot Sirius. Jag stannade och såg på honom. Sirius märkte att jag stod stilla. Han såg i den riktning som jag tittade och märkte att Snape var på väg mot honom.

"Vad vill han?" väste Sirius. Jag hade ingen aning, och jag måste erkänna för mig själv att jag var rädd. Jag visste att Snape var en dödsätare, och att han kom fram så här till oss kunde inte betyda något bra.

"Sirius, vi går bara", sa jag. Sirius verkade hålla med, för med en sista blick på Snape, vände han sig om och följde med i mina snabba steg.

"Black!" ropade Snape.

Sirius stannade och vände sig om för att höra vad Snape ville honom. Jag ville inte vara kvar, att starta en duell här ute, även om oddsen sa att vi skulle vinna, var ingen bra idé.

"Strunta i det", bad jag. Jag ville inte vara lika hemsk och ful som dödsätarna och skada andra.

"Vänta", sa Sirius bara.

Men jag ville inte vänta, jag kanske verkade rädd, men jag ville inte att någon skulle komma till skada. Snape kom närmare och ställde sig tjugo meter ifrån Sirius.

"Jag utmanar dig på en duell, Black. Här och nu."

En duell? Varför skulle han vilja utmana Sirius på en duell? Vad som varit mellan dem var uppgjort för länge sen, varför skulle han komma nu? Om inte. Om inte han trodde att Sirius var tillsammans med mig. Men då måste han vara knäppare än jag någonsin trott. Det måste vara något djupare än det, något som han hade som skarpt agg mot Sirius sedan länge. Men varför nu? Varför på en i stort sett öppen gata?

"Jag sysslar inte med sånt nu, Snape."

"Det spelar ingen roll. Jag utmanar dig."

Sirius stack ner sin trollstav i fickan på jackan, men jag hade min uppe, beredd att slå till om det behövdes.

"Okej, då kör vi man mot man", sa Snape. Sirius sa ingenting, bara kollade på honom. Snape la undan sin stav i klädnaden han också, och började springa vrålande mot Sirius.

"Sirius, gå inte med på det här!" skrek jag. Men han stålsatte sig bara för smällen som skulle komma när Snape sprang in i honom. Varför är män så idiotiska? Jag visste att Sirius bara tänkte försvara sig nu, men det var samma sak som att duellera enligt Snape. Det här skulle inte sluta bra. Någon skulle bli allvarligt skadad, och jag gissar att om jag inte gör något, så skulle det bli Sirius. Jag hade bara några få sekunder på mig, vad kunde jag göra? Då såg jag något vasst blänka i ljuset från gatlycktorna i Snapes hand. Han var bara några steg från Sirius när han med ett vrål svingade kniven. Jag spärrade upp ögonen, och med bilden av när han med uppspärrade ögon såg på min skadade hand ställde jag mig framför Sirius.

Snape hann inte hejda sig. Han ville inte skada mig, men med hans fart hade han inget annat val än att fortsätta med samma sak han gjort innan, och kniven grävde sig in i mitt bröst. Jag fick ur ett halvkvävt skrik från min strupe och jag sjönk ner på knä. Jag kände hur min tröja snabbt blev våt av något varmt som rann över min överkropp. Mitt blod.

"Vad har du gjort?" vrålade Sirius och satte sig på knä och lutade mig mot honom. Hugget gjorde fruktansvärt ont. Jag skrek rakt ut och gjorde tafatta försök att stoppa blodflödet, men jag visste att det inte skulle gå. Snapes hugg hade hamnat exakt där den gjorde som mest skada. Mina händer var fulla med blod och det rann fortfarande. Jag började bli yr, om inte blodet stoppades snart skulle jag förblöda.

Jag hörde kniven studsa mot marken när Snape släppte den. Var det nu jag skulle dö? Då kände jag hur det slutade rinna blod och hur huden slöt sig igen. När jag tittade upp igen kunde jag precis se Snape när han vände sig om. Hans ansikte utstrålade sorg och ånger. I handen hade han sin stav, och jag antar att det var han som hjälpte mig. Han gick med snabba steg bort och snart försvann han i skuggorna.

"Kay, vad tänkte du på?" frågade Sirius.

Jag skakade bara på huvudet, som om det inte spelade någon roll. "Tack", sa han i alla fall. "Och nästa gång vi går och handlar betalar jag!"