Kapitel 35

[Lily]

Jag frågade aldrig Dumbledore om Haylie och Alice. Jag misstänkte dock att han ville det. Han hade ju inte precis försökt dölja informationen för dem, så om han verkligen hade velat att det skulle vara hemligt borde de inte ha suttit under hela mötet i flickornas sovsal och gissat på vad det var för möte jag skulle på… Nej, han ville definitivt att de skulle få veta. Jag hade däremot haft så mycket annat i tankarna (James), att det liksom flugit ut ur mitt huvud.
När helgen väl inträffade bestämde jag mig för att jag inte skulle besöka biblioteket. Jag hade gjort varenda uppgift jag hade, och vissa hade jag till och med gjort en gång till. Istället skulle jag, till allas förvåning, följa med Alice och Remus ut på en joggingtur runt sjön den tidiga lördagsmorgonen.
"Ni vet att det är jättefarligt, va?" Sade Haylie och såg på oss som om vi vore galna, vilket vi kanske var vid närmare eftertanke. "Det är jättefarligt att jogga när det är så här kallt."
"Vi springer faktiskt inte nakna, Haylie." Sade Remus och drog upp sin jacka och avslöjade ett underställ. Haylie såg först snopen ut, sedan gav hon ifrån sig en busvissling. Remus blinkade.
"Jo, men jag har hört att det är jättefarligt att röra på sig." Sade hon i en spelad allvarlig ton, men vi kunde allt se hur hon hade svårt att hålla sig där hon låg bekvämt i soffan framför den öppna elden. Sirius, som låg under henne, verkade sova djupt.

En timme senare var vi tillbaka i det varma uppehållsrummet, flåsande och svettiga. Jag kände hur magen kurrade till.
"Jag sa ju att det där inte var bra för er." Sade Haylie och gjorde plats åt dem i soffan. Sirius var inte längre kvar i uppehållsrummet. "Och till råga på allt missade ni frukosten."
"Äsch, håll klaffen." Muttrade Alice som sakta börjat strippa av sig ytterplaggen där hon satt helt matt i soffan.
"Men det finns extra till er här." Sade Haylie snällt och tog fram en bricka med smörgåsar.
"Du är ju en ängel." utbrast jag och sträckte mig genast efter en av mackorna.
"Tack, men egentligen var det James som kom med det. Han såg er från fönstret och tänkte att ni kanske skulle vara hungriga."
James? Jag förstod ingenting.

[James]

"Ey yo, Tagghorn – det här var ju en skitbra korridor att göra något olagligt i. Den är som gjord för oss." Sade Sirius när de gick i korridoren där forntida runskrift ägde rum. Både jag och Sirius hade droppat den kursen så fort vi kunnat efter vårt tredje år, så de befann sig inte lika ofta i den här delen av skolan. "Kolla på rustningarna – och den fula tavlan där. Och den bänken som ser ut att sakna ett ben… Ojojoj, jag ser möjligheter min vän."
"Det är faktiskt en rätt bra korridor." Erkände jag och såg mig omkring.
"Schysst grej du gjorde innan förresten." Sade Sirius tvärt.
"Menar du mackorna till tjejerna och Remus?"
"Ja, mackorna till Lily." Rättade Sirius mig.
"Jag vill fortfarande finnas där för henne, även om vi inte just nu pratar med varandra."
"Det är väldigt moget av dig, Tagghorn. Jag är stolt över dig."
"När blev du så… pappig?"
"Pappig?" Sirius såg oförstående på mig.
"Ja, jag är stolt över dig, det var moget av dig, jag kommer alltid finnas där, då är hon inte den rätta, blabla." Citerade jag lätt roat. "Jag tror fasen att det är du som har mognat, älskling."
"Äsch, dröm vidare."

När vi kom tillbaka till uppehållsrummet satt samtliga av vårt gäng där. Till och med Peter var där, i en av de röda fåtöljerna och lyssnade ivrigt på vad Alice hade att säga om vad jag uppfattade var en skidsemester i Österrike. Jag såg direkt hur Haylie plutade med sina läppar när hon fick syn på Sirius, och Sirius gjorde likadant.
Jag kunde bara se Lilys bakhuvud. Det tjocka, nu mörkröda håret var uppsatt i en knut på huvudet. Hon hade uppenbarligen duschat, och jag kunde känna doften av hennes äppelschampo ända hit. Jag satte mig i fåtöljen snett emot Lily, så jag skulle kunna betrakta henne i smyg. Hon avslöjade en rad vita tänder, när Alice sa något som de andra uppfattade roligt (man behövde antagligen ha hört hela historien för att förstå poängen), och lutade sitt huvud mot sina knän som hon hade uppdragna i soffan. Det där leendet gjorde mig alldeles varm inombords, och jag visste att det skulle göra det i all framtid.
"Hur gick den där joggingturen förresten som jag hörde någonting om när jag sov?" Frågade Sirius när Alice hade avslutat sin berättelse.
"Jag gör det om 20 plusgrader." Svarade Lily. "Och jag vill inte tänka på träningsvärken imorgon." Alice och Remus instämde.
"Ni kan ju stretcha lite ihop kanske." Sade Sirius och pekade på dem kära, som fortfarande inte hade gjort mer än att hålla hand. Till deras försvar var dem faktiskt inte ett par, och jag visste att Remus inte gärna rusade in i något med tanke på vad han var ("Äsch, du har en vecka i månaden när du är lite grinig på, och hon har sin", var Sirius motiverande ord).
"Annars är det bara att gå till Poppy. Hon har ett jättebra elixir mot träningsvärk berättade Tony. Han som var quidditchkapten före mig." Det var det första jag hade sagt till Lily (även om det kunde uppfattas som att det var riktat till hela gruppen) på över en vecka. Hon vände sig mot mig, och jag tror faktiskt att hon log. Och så kände jag hur en lycklig känsla spred sig i kroppen. Inte bara för att hon log, men jag upptäckte att hon hade på sig min luvtröja som jag råkat krympa i tvätten hos Lilys mamma.

[Lily]

Tjugo minuter senare var Peter, James, Alice, Haylie och Remus på väg till biblioteket för att göra förvandlingskonstuppgiften, som jag lyckligtvis var klar med. Huruvida Sirius var klar visste jag inte, men McGonagall hade alltid haft en svag punkt när det kom till Sirius och James. Han hade kanske insett att han inte behövde lämna in något, för att fortfarande behålla sitt U?
"Jag går upp i sovsalen." Sade jag till Sirius som satt och fifflade med vad jag kände igen som marodörkartan. Jag hörde honom mumla "Mischief Managed" , sedan vek han ihop kartan igen.
"Vänta!" Ropade han efter mig och hoppade upp ur fåtöljen.
"Va?"
"Jag vill prata med dig."
"Om?"
"Spela inte dum, Långstrump, och följ med mig upp till sovsalen. De andra är i biblioteket." Vilket han kunde försäkra sig om, tack vare kartan.

Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle följa med Sirius Black ensam upp i hans sovsal, men inte heller hade jag väl någonsin trott att jag skulle bli kär i James Potter? Livet slutade aldrig överraska.
"Du kan sätta dig där." Sade Sirius och pekade på sin bäddade säng. Jag gjorde som han sade, men han förblev stående. "Lily…" Började han, och såg ut att försöka komma på ett bra sätt att formulera det han ville säga. "Äsch, jag bara säger det. Jag står inte ut med detta mellan dig och James. Du älskar honom, Han älskar dig – Gå och gift er och skaffa barn, eller något annat passande. För Merlins skull, om varken min eller er!"
"Sirius", skrattade jag och gjorde plats för honom bredvid mig. Han satte sig. "Det är svårare än så."
"Det var ett jättestort steg för James att våga släppa in dig i sitt liv. Ge honom lite tid."
"Jag vet, och jag är så glad för det, men… när det kommer till detta så stänger han mig fullständigt ute. Jag fryser och behöver en nyckel för att komma in. Sirius, jag älskar verkligen honom något så löjligt mycket, och allt jag vill är att säga förlåt och aldrig lämna honom igen. Men det tär på mig inifrån. Jag har för första gången gett hela mig själv till en annan människa, och jag vill att han ska ha det, men om han inte snart gör det samma kommer det förstöra mig. Är jag självisk?" Utan att jag ens själv hade märkt det hade tårar börjat rinna för mina kinder. "Åh, jag saknar honom så." Lipade jag och gömde mina tårfyllda ögon i mina händer. Sirius kramade om mig försiktigt.
"Ja, du är självisk. På bästa möjliga vis. Litar du på James?"
"Det är klart jag gör, Sirius." Sade jag och torkade snabbt bort tårarna. "Mer än något annat."
"Tror du att er kärlek klarar av sanningen?"
"Jag vet att den gör det – jag är bara rädd att han inte litar på mig."
"Gör det då. Lita på honom. Lita på att han gör det rätta. Jag förstår att du behöver lite tid för dig själv, eftersom att detta är smärtsamt för dig också. Det här är inget vanligt förhållandetjafs. Det här är djupa saker. Det får oss att bli våra värsta jag. Men håll fast vid din tillit."
"När blev du så smart?" Sirius log.
"Var lugn. Jag lovar att han kommer berätta. Men han är rädd. På riktigt, Lils. Han skulle aldrig ha släppt in dig i sitt liv, riskerat dig, om han inte visste var det innebar."

[James]

En halvtimme senare i pojkarnas sovsal.

"Tagghorn! Hur fasen kan du göra så här mot Lily? Det är fasen kallaste mars. Hon fryser! Släpp in henne!"
"Tramptass, mår du riktigt bra?"
"NÄ! Min bästa vän är nämligen en fegis, och begår sitt livs största misstag."
"Tror du inte Lily skulle lämna mig på en gång om hon visste sanningen?"
"Vad får dig att tro att hon inte är beredd att lämna dig redan nu?"
"Tramptass. Sirius. Jag tänkte berätta. Så många gånger, men f-n-" Han sparkade så hårt på sin koffert, att den drog iväg flera meter. Sirius visade inga som helst tecken på reaktion. Han hade helt enkelt varit med förr. "Jag älskar henne verkligen. Och varje gång jag ser henne titta på mig, som om jag är det finaste i hela världen, när det är hon som är det… Jag vill aldrig att hon ska se på mig annorlunda… Jag vill inte bekräfta hennes ondaste aningar om mig. Jag är självisk. Okej?"
"Ja, du är självisk! Va lite man för fasen! Va en marodör! Jag trodde nog aldrig att jag skulle säga detta, men Lily är marodörmaterial. Hon är tuff, och jag tror du underskattar hur mycket hon älskar dig. Jag vet hur mycket du saknar henne, Tagghorn. Hur mycket du önskar att jag var hon när du snackar med mig. Och tro inte du är den ende som snackar med mig."
"Pratar Lily med dig?"
"Ja, men hon önskar nog allt det var dig hon pratade med. Du, jag har iakttagit er hela veckan. Jag ser hur ni hela tiden sitter och stirrar på varandra när den andra tror den inte ser. Och även fast ni försöker låtsas som ingenting, sätta på masken, så ser det ut som om er värld har gått under. James, du låg i den där sängen i två dagar och gjorde ingenting annat än att stirra upp i taket. Det där är inte sunt."
"Menar du att jag är i ett destruktivt förhållande?"
"Det enda destruktiva med er två är när ni väljer att inte vara med varandra. Och av någon anledning så gör ni dem mest dumma beslut ibland, av anledningar jag knappt förstår. Men jag känner er båda, och jag vet att ni älskar varandra. Det är som jag sagt tidigare. Detta är inte någon töntig tonårsromans. Tagghorn, jag tror på er. Jag ser hur ni kompletterar varandra, tittar på varandra, får varandra att skratta. Hon är din bästa vän-" Jag var just på väg att tillägga något, men Sirius avbröt mig. "Jag vet."

Sirius hade lämnat mig ensam i sovsalen, vilket jag var tacksam för. Jag behövde vara ensam med mina tankar. Jag låg raklång i himmelsängen och stirrade upp i taket som jag alltid gjorde (och jag tyckte mig känna en doft av äppelschampo… ). Det var en fläck där uppe som vi hade orsakat vårt första år på Hogwarts, som jag alltid tittade på. Jag kunde inte längre komma ihåg vad vi egentligen hade gjort, men jag minns hur vi skrattade åt det – och vi hade inga som helst bekymmer i världen.
"James!"
"Haylie!" Jag såg förvirrat på flickan i dörröppningen och satte mig snabbt upp ur sängen. Jag satte på mig glasögonen som låg på nattduksbordet och kollade snabbt ner på min överkropp för att se om jag hade en tröja på mig.
"Jag hoppas Sirius läxade upp dig väl." flinade hon. "Du vet att Lily är min bästa vän, sårar du henne får du med mig att göra."
"Finns det en anledning att du är här? För Sirius gick för en stund sen."
"Ja, det är möte ikväll."
"Ikväll?"
"Ja, i McGonagalls klassrum. 19:30. Ses då, Potter." Sade hon busigt och vände sedan på klacken.

[Lily]

Jag speglade mig snabbt i en av rustningarna på vägen till kvällens möte. Jag hade slumrat till i sovsalen när jag försökt läsa en liten stund. Jag såg helt okej ut, intalade jag mig själv. Håret hade tagit form av knuten jag hade haft uppsatt tidigare, och vilade nu mot mina axlar. Jag ökade takten, och snart var jag framme vid klassrummet. Jag tog ett djupt andetag, sedan gick jag in. Jag hörde hur låset vreds om i dörren. Panikslaget grep jag tag i dörrhandtaget och bekräftade att dörren var låst. Jag vände mig om. Det var bara en till person i det här klassrummet.
Det var James.
"Sirius!"
"Haylie!" Utbrast vi båda samtidigt. Vi tittade sedan generat på varandra.
"Jag har pratat med Haylie…" Förklarade han och drog nervöst en hand genom sitt lika ostyriga hår.
"Åh, vad bra du är som snackar med alla andra. Duktig du är. 10 poäng till Gryffindor. Awrgh! Du gör mig galen. Är vi inlåsta här eller vad? Alltså jag ska dö-"
"Pixignomer och nifflar! Vad jag har saknat dig!"
"Va?" Jag stannade upp.
"Jag har saknat dig."
"Va?"
"Lily Evans, jag vill att du ska minnas detta ögonblick. Minnas hur mycket jag älskar dig, och minnas hur ledsen jag är för mitt omogna, själviska beteende. För när jag ser dig vara arg på mig, eller vilja döda Sirius och Haylie… Ja, jag inser att jag hellre bråkar med dig i en livstid än att göra något annat. För ingen kan ersätta dig Lily. Inte ens Sirius." Jag såg förbluffat på honom. De hasselnötsbruna ögonen glänste bakom glasögonen, och innan jag ens hunnit uppfatta det så höll han min kalla hand i sin där den passade så perfekt. "Jag har varit så himla rädd, älskling. Och jag är fortfarande rädd, men du förtjänar hela mig, trots att jag skäms över vem jag är, och vad jag har gjort. Och om du fortfarande älskar mig då, ja… då hoppas jag innerligt att jag får vara din för alltid. Hur smörigt det än låter. Skaffa hus, hund, katt, barn, en sån där… eh, Bil, som din mamma hade. Jag vill ha hela paketet. Men viktigast av allt, jag vill dela allt det där med dig."
Jag kände hur hans vanligtvis så stabila hand darrade där den höll i min, eller var det jag som darrade? Jag tog ett djupt andetag, och försökte slita min blick ifrån hans ögon. Åh, de ögonen… Samma sak varje gång.
Försiktigt lät jag min fria hand smeka hans heta kind, och jag kände hur en ensam tår sipprade ner för min egen.
"James…" Sade jag tyst och kände hur det ryckte i mina mungipor. James torkade bort tåren med sin tumme, och gav ifrån sig ett nervöst skratt.
"Ja?"
"Jag kommer aldrig sluta älska dig, dummer."
"Säg inte det förrän du vet."
"Men jag vet redan! Dumbledore berättade." Och jag kunde inte hjälpa det stora leendet bakom tårarna.
"Du vet?"
"Allt." Sade jag och nickade. "Och jag älskar dig."
"Och du vill…"
"Jag vill allt det där du sade. Alltihop, och det gäller även dig. Alla brister, allt."
"Åh, Lily-" och jag hade aldrig hört James låta så lycklig. Han drog mig tätt intill sig, så jag kunde höra hans hjärta dunka hårt i hans bröstkorg. Jag kände hur jag vätte ner hans T-shirt med mina tårar, men kunde ändå inte sluta att le. Jag drog in den saknade doften i min näsa. James. Och jag förstod inte hur min trygghet, min värld och min kärlek kunde finnas i enbart denna underbara människa.
"Jag älskar dig, Lily." Viskade han i mitt hår.
"Jag älskar dig, James." Viskade jag tillbaka och såg upp på honom. Ögonen glittrade som de brukade igen, och jag kom på mig själv med att ännu en gång att glömma bort att andas.
James strök undan håret ur mitt ansikte, och placerade försiktigt sina läppar mot mina innan han kysste dem ömt.
"Förlåt." Sade jag tyst mot hans läppar. "Min mun är alldeles blöt av alla tårar."

Jag kände hur han log.

[Haylie]

"Hör du något?" Frågade Sirius som tryckte örat mot dörren. "Är de sams?"
"Ja, jag tror det." Väste jag till svar, som låg nere på golvet.
"Vad säger dem?"
"De är tysta nu."
"Ska vi släppa ut dem?"
"Njaa…" Började jag och räckte Sirius min hand. Han såg förvånat ner på min hand, och sedan smittade min busiga blick av sig. "Vi kan ju ge dem en minut."
"Eller fem."
"Eller fem." Instämde Haylie och drog ner honom på golvet och möttes i en kyss. Han blåste undan min lugg ur ansiktet, och placerade det bakom mina öron.
"Jag tycker vi har en pakt." mumlade han mot mina läppar där han låg över mig, med bara sina armar som höll hans kropp ovanför min.
"Jaså-" Sade jag lätt distraherat, och kände hur hela han trollband mig.
"Jag vill alltid ha det så här. Inget bråk." Sade han allvarligt.
"Det kommer aldrig att gå." Sade jag övertygad och skrattade åt honom. "Sirius, vi bråkar var tionde minut."
"Det där är ju skojiga bråk – du hade inte klarat en dag utan dem."
"Tror du jag gillar att bråka?"
"Ja!" Utbrast Sirius. "Du gillar att låtsas bli sur över småsaker, och tjafsa med mig. Fast ännu mer hur du sedan tvingar mig att gottgöra dig."
Han såg rakt igenom mig, men det tänkte jag ju inte låta honom veta. Han hade redan tillräckligt mycket makt över mig som det var, utan att jag behövde ge honom hela fjärrkontrollen.
"Du vet inte vad jag gillar." Svarade jag kaxigt. Han svarade inte, utan tittade bara på mig. Jag kände hur min andning blev alltmer oregelbunden. Vi var så nära, men gjorde ingenting tillskillnad från vad vi brukade (dvs allting).
"Jag har iakttagit Lily och James hela veckan, och sett hur två av de gladaste människorna jag känner, blivit alldeles miserabla. Bara för att de inte har fått vara i varandras liv. Jag vill aldrig känna så."
"Inte jag heller." Log jag, och i den stunden visste även jag att Sirius Black, Hogwarts cassanova, också var kär.