Flame sparkade i väggen inne i transporten.
"Åh, den hästen gör mig galen", röt Alex och dunkade med knytnäven i sidan på lastbilen. "Usch, hur kunde de låta henne bli sådär? Inte ens Image beter sig så illa!"
"Inte ens?" upprepade Herman, med ett lätt beskyddande tonfall då han pratade om sin älsklingshäst.
"Okej, Image är inte så dum, men hon är ändå en riktig varg i fåraskinn eller uggla i mossen eller vad tusan man nu säger", sade Alex och blängde bort mot väst, där Firgrove borde ligga. "Men att uppfostra en häst på det sättet…"
"Jag tror inte riktigt att det var meningen med Flame", sade jag hastigt, till min förvåning med en ton som liknade Hermans avsevärt. Jag måste verkligen älska den hästen.
Vi var äntligen hemma och skulle just lasta av hästarna. Vi var alla tre trötta efter den långa resan (som tagit hela fyra timmar – tänk er att Flame sparkar i väggen varje kilometer dessutom!), men jag kunde trots allt knappt vänta på att skritta ut en sväng med Dopey. Eller skulle jag kanske rida alla mina tre hästar redan idag? Butterfly skulle bli glad över att få sträcka på benen, men Flame skulle med all säkerhet flippa ur totalt över alla nya lukter, hästar människor – och för att inte tala om hagarnas staket. De var bara 1,30 höga här hemma, och Flame vägrade stanna innanför något lägre än 1,80. Oj, vad kul jag skulle ha då jag jagade efter henne.
"Hej! Det var länge sen!" Linda satt uppflugen på manegens staket och granskade oss ingående.
"Hej Linda!" Det var först då jag kom ihåg en sak – varför hade Linda blivit så nervös då jag trillade av Meteor för ett tag sedan? Jag hade inte sett henne sen dess.
Men då jag frågade lätt diskret fick jag inget direkt svar. Herman höjde ett ögonbryn åt mina båda kompisar, Alex tappade sin mössa och Linda såg lite besvärad ut.
"Det var en grej uppe vid Gläntan i bergen", sade Alex och ryckte på axlarna medan hon böjde sig ner för att ta upp sin mössa. "Våra polare Hermit och Fripp behövde lite hjälp, så vi dök upp och gav dem en hand."
"Är det allt?" frågade jag misstänksamt. Det kändes inte riktigt rätt – Herman verkade vara inne på hemligheten också.
"Yup, lovar", sade Linda glatt. För glatt. Men jag antog att jag fick nöja mig med det för stunden. I nästa sekund vände jag nämligen runt och ruschade mot hästsläpet för att förhindra Flame från att sparka sönder väggen.
"Tokiga hästskrälle", mumlade jag och drog handen över Flames nosrygg då jag efter några minuter lyckats lugna henne lite. Hennes huvud sköt genast upp i vädret igen.
Herman fällde ner rampen och så fort jag lossade Flames grimskaft sköt hon bakåt som en raket, med mig hängandes efter. Väl ute stannade hon med högt lyft huvud och med fladdrande näsborrar innan hon gav ifrån sig ett darrande gnägg. Image svarade henne genast från sin lilla hage.
"Ställ henne i Dopeys gamla box", sade Herman då han tog några steg åt sidan, bara som säkerhetsåtgärd om jag skulle råka tappa mitt eldiga sto.
Jag nickade och gick mot stallet. Jag höll i grimskaftets yttersta ände, och Flame följde efter, lätt misstänksam, men var noga med att inte komma för nära mig.
Golden var den enda hästen inne i stallet, jag antog att det var för hans lugna och samlade temperament. Flame blängde misstänksamt mot honom men klev in i boxen bredvid honom utan protester. Jag tog av henne grimman och gick ut ur boxen. Då jag drog igen boxdörren kom Alex in, med Butterfly vid högerhanden och Tin-Can strax efter, helt lös.
"Är du inte rädd för att han ska dra?" frågade jag och nickade mot fuxen.
"Närå", flinade Alex och ledde in Butterfly i Images box. "Vart skulle han ta vägen? Han trivs med mig och jag trivs med honom, så det är ingen risk att han ska ut på egna äventyr." Liksom för att understryka det vände sig Tin-Can om med huvudet mot ytterdörren och kastade upp huvudet för att, som det verkade, slå bort luggen ur ögonen innan han gnäggade ljudligt.
Jag log svagt mot henne och hämtade sedan Dopeys träns. Jag hade ingen lust att lata mig bara för att jag var hemma.