Så var då dagen för den tredje uppgiften inne. Jag åt som vanligt frukost vid Gryffindorbordet, väl medveten om att jag vid festmåltiden ikväll förväntades sitta med lärarna. Det var mycket stoj och skratt vid samtliga elevbord idag. Ugglorna anlände, en till Harry med ett pergamentstycke som bar ett avtryck av en hunds tass - något han verkade väldigt glad över - och en hornuggla till Hermione med The Daily Prophet.
 – Nä, dra på trissor! utbrast hon och spillde ut sin pumpasaft över första sidan.
– Vadå? undrade vi andra med en mun. Hermione försökte fåfängt gömma undan tidningen, men Ron tog den ifrån henne med ett fast grepp och spred ut den över bordet. En stor bild på Harry lyste mot oss tillsammans med en fet rubrik: HARRY POTTER - EN FÖRVIRRAD OCH FARLIG PERSON.
 Sedan följde en lång artikel av Rita Skeeter där hon beskrev Harry som olämplig att delta i turneringen för magisk trekamp, eller att ens få gå kvar på skolan. Hon skrev att han fick sammanbrott med jämna mellanrum då han klagade på smärtor i sitt ärr, samt att detta bland annat skett på en lektion i spådomskonst.
– Åh nej, suckade Harry, jag satt ju vid det öppna fönstret när jag somnade, och det var faktiskt en insekt som surrade väldigt starkt där vid gardinen …
Vidare skrev Skeeter om "framstående experter vid Sankt Mungos sjukhus" som trodde det var möjligt att Harrys hjärna tagit allvarlig skada då han fick sitt ärr, och att det var på grund av förvirring som han fortfarande kunde uppleva smärtor i det. Hon sade sig även ha grävt fram "oroande fakta" och hade med en intervju med Malfoy, där han berättade om exakt samma incident från det andra skolåret som Snape beskrivit för mig - med den skillnaden att Harry enligt Malfoy hetsat ormen på en annan pojke, inte hindrat den från att anfalla.
– Nu vet vi vem Malfoy stod och pratade med inne i handen, mumlade jag.
Skeeter tog även upp Harrys vänskap med "varulvar och jättar" samt hade, som grädde på moset, med en liten piffig avslutning där hon skrev att många fruktade att Harry skulle använda sig av svartkonster i den tredje uppgiften. För att sedan sluta med meningen: Kvällen kan alltså verkligen komma att innebära dramatiska överraskningar, långt värre än "den svenska effekten": att en ny turneringsdeltagare oväntat dyker upp.

Det var så vinklad och usel journalistik, att jag inte fattade hur folk kunde tro på eländet. Harry ryckte på axlarna och sa likgiltigt:
- Hon är visst inte så förtjust i mig längre? Hon verkar gilla lite dig mer, Miriam. Du är i alla fall spännande och svensk, inte farlig och förvirrad.
– Skulle du inte få henne fast, Hermione? undrade Ron.
– Alltså, jag har ju fångat ett antal insekter, sa Hermione och skruvade på sig, men ingen har visat sig vara hon.
– Synd, med tanke på den mängd strunt hon skriver, sa jag. Är det inte att idiotförklara läsarna, när man vinklar på det här sättet?
– Jo, men många verkar ju tro på det, sa Harry trött. Åh, godmorgon, professor McGonagall.
Den respektingivande äldre damen, som var föreståndare för Gryffindor, hade kommit till vårt bord för att meddela Harry att de tävlandes familjer var inbjudna till finalen och väntade i sidogemaket till stora salen efter frukosten. Harry såg förvirrad ut. Alla visste ju att han inte hade någon familj, utan bodde hos sin moster och morbror som var allt annat än snälla mot honom.

Men vid lunchen skulle det visa sig vad det var för familj som kommit för att besöka Harry. Rons mamma och hans bror Bill - vilket ledde till att alla Rons syskon också kom och satte sig med oss. Fred och George skämtade som vanligt och Ginny strålade blygt mot Harry. Alla i familjen hade rött hår och var mycket pratglada. Jag blev alltid ganska tyst i sådana sällskap, men brukade njuta desto mer av att bara behöva lyssna. De munhöggs vänligt med varandra och det var härligt att se hur glad och trygg Harry verkade med dem.

Jag tillbringade en avsevärd tid av eftermiddagen till att göra mig i ordning för kvällens festmiddag. Mitt hår hade blivit mycket längre och friskare under året på Hogwarts, nästan som om mina nyvunna krafter påverkat det, och nu lade jag en del tid på att fläta in mörkgröna sidenband i de mellanblonda vågorna. Slutligen valde jag en mörkgrön skimrande klädnad av det lite varmare slaget, eftersom vi skulle sitta ute på läktarna sent på kvällen.

Entréhallen och stora salen sorlade av gäster. Där fanns många häxor och trollkarlar jag aldrig tidigare sett. Det var ett vimmel av mantlar i olika färger, konstfärdiga spetsiga hattar och tunga dofter av främmande parfym.
Jag vandrade långsamt genom salen i folkvimlet. Alla började bänka sig kring borden. Gryffindorbordet var fullt och Harry omgiven av familjen Weasley. Jag stannade till vid dem.

Harry tittade roat på min mörkgröna klädnad och sa: - Om detta hade varit en quidditchmatch, hade jag trott att du hejade på Slytherin.
– Aldrig, sa jag leende, böjde mig ner och kysste honom på kinden. Han blev pionröd i ansiktet. – Lycka till nu, Harry.
Vid lärarbordet kände jag mig dock blygare än vanligt med alla besökande och framstående magiska personer. Själva trolldomsministern, Cornelius Fudge, var där. Eftersom jag kunde en del franska satte jag mig bredvid madame Maxime, men hon var tystlåten och såg ledsen ut. Hagrid betraktade henne från sin ände av bordet. Karkaroff såg inte heller munter ut, utan var tvärtom mycket blek.

Det gick som svaga stråk av oro genom den myllrande, överfyllda festsalen.

Skyggt kastade jag en blick mot Snape. Han var också blekare än vanligt, men som alltid samlad.

Det var nästan en lättnad, när Dumbledore äntligen reste sig och förkunnade att alla om fem minuter skulle ta sig ner till quidditchplanen. Harry fick en rungande applåd från Gryffindorbordet och sedan lämnade turneringsdeltagarna salen.

Medan jag följde med den trögflytande folkmassan ut ur slottet och den lätt kyliga kvällsluften slog emot mig, övervägde jag att smyga mig in nära Snape på läktaren när ingen lade märke till det. Jag kände mig alltid så överväldigad på stora och färgrika tillställningar, att tanken på hans svarta uppenbarelse kändes vilsam.

På väg in till läktarna blev det alldeles stopp och en folksamling bildades framför quidditchplanen, som nu var helt osynlig på grund av en sex meter hög, tät, djupgrön häck. Jag såg mig sökande om efter ett bekant ansikte - Snape, Elvira, Hermione, Ron … men alla trängdes för att komma in och få bra platser och jag såg inte någon av dem.

En mycket gammal och böjd häxa knackade mig på axeln med ett behandskat finger.
– Vid Merlins skägg, en sådan folksamling! Man hittar ju ingenstans! Och nu har jag tappat min trollstav! kraxade hon inifrån sin stora huva, som alldeles dolde ansiktet. Hon verkade ganska svag och förvirrad. – Du ser så snäll ut, kan du hjälpa mig att titta efter den? Jag tappade den där borta i gräset någonstans … tror jag …
Hon började gå framför mig, blint sökande på marken, i motsatt riktning mot strömmen.
– Jag ser så dåligt, se! skrockade hon. Dina unga ögon ser nog mer än mina!
Jag försökte också se på marken, men mörkret hade tätnat och det var svårt att urskilja något. Hjälpsökande såg jag på de andra omkring oss, men ingen tycktes höra då de var alldeles för upptagna med att försöka komma fram till läktaren. Den gamla kvinnan irrade sig längre bort i mörkret, bort från folkmassan.
– Här borta tror jag det var! pep hon. Kom hit, unga flicka, och se om du kan finna den!
Resignerat följde jag med och kisade med ögonen för att få syn på trollstaven i det skumma gräset. Hon puffade mig framför sig.
– Där är den, tror jag! Böj dig ner och se är du snäll! Min gamla rygg gör så ont som på ett gammalt bergtroll, hå, hå!
Jag böjde mig lydigt ner och spanade i gräset, men såg inte skymten av någon trollstav. Då slog någon plötsligt krokben för mig, så att jag snubblade på marken och körde ansiktet i det mörka gräset, medan ett stadigt rep slöt sig runt midjan och armarna. Mitt skrik hejdades effektivt, när en kraftig tygbit kördes in i min mun.