Themaruder94: Nu var det ett tag sedan jag skrev, men här är ett sprillans nytt kapitel! Kommentera om ni tycker om det! =) Som vanligt kan jag tillägga att jag inte läser igenom vad jag skriver innan. Detta är mitt tidsfördriv vissa nätter när jag inte kan sova och känner för att leva mig in i marodörernas underbara värld! KRAM!

Kapitel 36

[Haylie]

"Nu har de varit där inne i över en halvtimme." Sade jag konstaterande efter att ha tittat på mitt armbandsur. "Jag hör verkligen ingenting. Tror du de har dödat varandra?"
"De leker säkert arga leken." Sade Sirius som inte uppfattade min oro. "De skulle väl bankat på dörren om de ville komma ut."
"Arga leken?" Frågade jag misstroget.
"Den är minst lika effektiv som tysta leken. Skillnaden är att man ska stirra argt på varandra. James och jag kan sitta i timmar…"
"Jag är inte säker på att det är en lek."
"Det är det! Mugglarna leker den." Försökte Sirius övertala mig.
"Så man stirrar bara argt på varandra?"
"Ja!"
"Det har aldrig slagit dig att James kanske bara är arg på dig?"
"På riktigt menar du?"
"Ja!" utbrast jag irriterat och blängde på honom. Sirius blängde tillbaka. "Sirius, jag leker inte med dig!"
"Schh, vi får inte bli upptäckta."
"Jag ger upp snart, kan vi inte bara släppa ut dem?" Jag lutade mig tillbaka mot den kalla stenväggen och såg Sirius i ögonvrån som också satte sig till rätta. Att vara nära var en grej, men att vara nästan nära var en annan. Sådana enkla saker som att hålla hand… När det inte fanns något annat runt om. Sådana saker gjorde en mycket mer medveten än tjugo heta minuter i en städskrubb. Det var de sakerna som betydde något. När vi äntligen var oss själva. Jag kände hur det pirrade i magen när jag såg honom och tänkte på det jag ville göra, där vi satt bara han och jag. Jag drog en djupt, nästan andlöst andetag, och tog sedan modet till mig. Som om det inte var någon stor grej alls lade jag huvudet mot hans axel. Han ryckte till, och min mage hann ta ett obehagligt skutt. Men så gjorde han något som fick värmen att spridas inuti mig. Han tog min hand.
"Du har aldrig gjort sådant här tidigare eller?" Frågade Sirius. För bara en sekund hann jag tro att han hade läst mina tankar, förrän jag kom på vad vi pratat om tidigare.
"Låst in min bästa vän i ett klassrum?" Skrattade jag nervöst-
"Vänta lite…" Sirius hoppade upp på sina fötter så snabbt att jag nästan föll i golvet. "Åh, förlåt." Han hjälpte mig upp på fötter och drog sedan fram sin trollstav. Dörren slog upp på vid gavel och avslöjade ett tomt klassrum.
"Bokhyllan!" Han slog sig själv för pannan. "Kalla mig Peter."
"Var är Lily och James?"
"Sams eller inte – de har stuckit." Sade Sirius. "Det finns en hemlig gång bakom bokhyllan där som leder till andra våningen. Hur kunde jag glömma det?"
"Så kan vi gå här ifrån nu?" Frågade jag och såg på Sirius besegrade ansiktsuttryck. Han stängde dörren till klassrummet och tryckte ner trollstaven i fickan på jeansen.
"James kommer aldrig låta mig glömma det här." Suckade han.
"Jag förstår mig inte riktigt på din och James relation, men det var ett misstag. Det kunde ha hänt vem som helst, även den bästa." Sade jag uppmuntrande. Det kändes som att jag pratade med en liten pojke som inte lyckats imponera polarna med ännu ett busstreck. "Sirius…" Plötsligt så såg han upp på mig och ett leende sprack upp i hans vackra ansikte.
"Vilken tur att jag har dig."
"Och du kom på det nu." Han tryckte sina läppar mot mina och fick mig alldeles knäsvag.
"Så vad känner fröken för att göra? Ta en kvällspromenad inuti slottet, göra våra läxor, eller dina läxor det vill säga. Eller ska vi leta upp våra vänner och se om de blev sams, eller inte? Du bestämmer. Och vill du väldigt gärna stanna till vid en skrubb, så är det okej det med."

[Lily]

"När tror du de kommer på att vi inte är där?" Frågade jag James. Han kollade upp från sin korthand och gav sedan ett kort till Remus som satt jämte honom, med kortets valör nedvänt mot bordet.
"Det kommer nog ta en stund innan Sirius börjar misstänka sin egen plan. Han tror säkert att vi är kvar där inne."
"Känner jag Haylie rätt sitter hon klistrad mot dörren för att höra vartenda ord." Sade jag och tog upp en spaderdam som jag just fick från Remus. Jag skickade den vidare till Alice som såg nöjd ut. "När de märker att vi inte har pratat med varandra på tio minuter borde de misstänka något:"
"Vi kanske leker arga leken?" Föreslog James. Jag gav ifrån mig en skeptisk frustning.
"James och Sirius är mästare." Sade Remus. "Bara i mitt varu- eh… i mitt väldigt arga tillstånd skulle jag kunna vinna."
"Arga leken?" Jag såg misstroget från Remus till James. Alice verkade inte höra på. Hon var helt fokuserad på sin hand, beslutsam att vinna.
"Ja, du vet när man blänge-"
"Jag vet vad arga leken är." Sade jag irriterat och viftade med mina kort. "Vad är det för fel på dig och Sirius?"
"Fast det är du som är tillsammans med mig." Sade James. "Så frågan är väl vad som är fel på dig."
"Provocera mig inte."
"Jag skulle aldrig våga." Sade han leende och lade sedan ner alla sina kort på bordet. "Ser ut som att jag vann igen." Alice tittade vantroget på hans kort.
"Hur?" Sade hon upprört och såg James rakt i ögonen. Jag kunde se hennes blick reflekteras i hans glasögon. Det blixtrade till. Remus flinade diskret bakom sina kort.
"Jag fick en knekt av dig, och det var det jag behövde för att vinna."
"Jag har räknat korten, jag – hur kunde du vinna – Igen?"
"Alice, ta det lugnt."
"Du säger inte åt mig att ta det lugnt, Remus!" Alice höjde rösten och ett varnande finger. Det marinblåa lacket som Haylie hade målat hennes naglar med förgående kväll hade redan flagnat. Alice hade antagligen bitit på sina naglar.
"Alice, du har antagligen glömt att räkna med dig när du har räknat." Sade James. "Det är väldigt lätt hänt."
"Ska du säga – du vann ju." Sade hon stött.
"Varför är det så viktigt att du ska vinna?" Frågade jag lätt roat och kunde inte hjälpa det stora leendet som prydde mitt ansikte. Jag kunde inte hålla tillbaka lyckan att äntligen vara James' igen.
"Men alltså…" Suckade hon. "Han vinner ALLTID. Det är inte okej, helt enkelt."
"Vi kan spela igen imorgon." Sade James till Alice. "Så kan du få din revansch."
"Ja, revansch ska du allt få se på." Sade hon hotfullt och med endast en följsam handrörelse fick hon korten att samlas i en enda hög. "Jag går och lägger mig, kommer du med Lily?"
"Jag kommer, jag ska bara-"
"Gör vad du måste." Sade hon och himlade med ögonen.
"God natt, Alice." Sade Remus och gav henne en oskyldig kyss på kinden. Jag såg hur något plötsligt lyste upp i hennes arga blick, och hur det sakta fick den nyss hårda Alice att tina upp.
"Vi ses imorgon." Sade Remus till mig och gav mig en snabb kram. "Du kommer upp, eller?" James svarade inte, men på något sätt lyckades Remus tolka hans tystnad för han svarade: "Skynda dig inte för min skull." och sedan försvann han upp till pojkarnas sovsal.
"Hej." sade James och log ett snett leende. Jag var säker på att han smälte alla flickors hjärtan som fått syn på det bakom mig.
"Hej." Log jag tillbaka, helt omedveten att jag hade samma effekt på honom. Vi kunde inte förmå oss att göra annat än att titta på varandra. Jag var som trollbunden av hans blick, och hade svårt att förstå att vi bara några timmar tidigare knappt tittat på varandra.
"Det var ett tag sedan jag kysste dig god natt." Sade han och drog en hand genom sitt korpsvarta hår.
"Om du inte gör det ikväll så lovar jag dig att du aldrig gör det igen." Sade jag andlöst. Han tog ett steg närmare mig och lät sina fingrar stryka över mitt käkben för att sedan trassla in sig i mitt hår. Han föste sedan mitt huvud närmare sitt så att våra läppar möttes i en mjuk kyss som varade alldeles för kort. Hela min kropp skrek efter mer, som om jag var rädd att jag aldrig mer skulle få se honom.
"Jag vill verkligen inte sova utan dig." nästan viskade han.
"Vad gör ni här?" Vi vände oss om och mötte Sirius och Haylie som just kommit in genom porträtthålet. Flera elever vände sig om för att se vad som hänt.
"Jag tror du måste ta hand om Sirius."
"Jag väntar på dig här innan frukosten imorgon." Sade James snabbt. Jag gav honom en hastig kyss på munnen som svar och skyndade mig upp till sovsalen.

[James]

"Redan tillbaka?" Frågade Remus.
"Ja." Sade jag något trumpen över att ha blivit avbruten med Lily. Remus verkade märka det, men han hann inte säga något annat förrän Sirius klampade in och svarade på hans frågor.
"Så du och rödtotten är sams igen?" Frågade han exalterat.
"Nej, hon kysste mig för att hon vill att jag ska dra åt Grindelwalds land."
"Vad du är ful i munnen." Påpekade Sirius. "Jag tror du har glömt att tacka någon."
"Är du säker på att jag ska tacka dig?" Frågade jag honom och drog skjortan över huvudet. Jag slängde den över sängkanten och lade mig raklång i sängen och tillät mig att känna hur trött jag var.
"Du behöver inte säga det." Sade Sirius. "Det viktigaste är att jag vet det."
"Om du vill spendera imorgonkväll med L-"
"Remus, du behöver mig mer än Lily imorgon. Hon är inte ens ett alternativ imorgon. Vi har hela livet framför oss, hon kan vänta en kväll." Remus sade ingenting, men han var evigt tacksam mot Sirius och min lojalitet.

Morgonen där på hade vi förvandlingskonst. McGonagall stod framför klassen och talade utantill samtidigt som griffeltavlan bakom henne fylldes på allt eftersom med relevanta kortfattade anteckningar för eleverna att skriva av.
"Professor McGonagall!" Dörren till klassrummet slogs upp, och Professor Flitwick rusade in i klassrummet med andan i halsen. "Peeves… min lektion… kaos… hippogriff… avföring… du måste… hjälpa…"
"Nej men kära nån!" Utbrast hon och såg chockat på den lilla mannen. Hon såg sedan upp på oss elever. "Ni rör er inte ur fläcken förrän jag är tillbaka." Sade hon strängt. Sirius leende växte sig allt större. "Och om du unge herr Black ens rör din trollstav, så ska jag se till att du har straffkommendering terminen ut." Sedan försvann hon därifrån.
"Jag tycker det där var lite orättvist." Sade Sirius sårat.
Lily som satt framför mig och Sirius med Alice satte sig upp på bänken och vände sig mot oss. Hon lutade sig sedan fram mot min bänk och gav mig en kyss.
"Du smakar annorlunda." Sade jag utan att tänka mig för.
"Jag lånade lite av Alice läppglans." Förklarade hon leende. "Patrullering ikväll." Sade hon hemlighetsfullt och såg skyldigt på mig. Jag lutade mig över bänken för att nå Lily så jag kunde ge henne en kyss till, men jag nådde inte.
"Lite samarbete, kanske." Skrattade jag.
"Jag spar på dem." Sade hon. "Till ikväll."
"Ja, på tal om patrulleringen…" Jag tyckte det var lika jobbigt varje gång att berätta för henne. Varje gång frågade hon vart jag skulle, vad jag skulle göra – och varje gång fick jag undanhålla den bittra sanningen om min bästa vän.
"Jag kan inte." Sade jag när jag samlat mod till mig.
"Okej." Sade hon, och till min förvåning sade hon ingenting mer om det, utan vände uppmärksamheten mot Sirius som ställt sig upp.
"Allihopa i den här klassen-" Han harklade sig. "Vi kanske inte känner varandra så väl, vi har ju bara känt varandra i snart sju år. Det är inte precis en livstid-"
"Han kommer vara minst 55 innan han känner sin flickvän tillräckligt väl för att skaffa barn." Viskade Haylie till Alice som höjde på ögonbrynen. Hon lutade hakan mot sin hand och såg på Haylie, som om hon väntade på henne att lösa en enkel gåta. Haylie emellertid låtsades inte förstå.
"-jag tycker att vi måste börja samarbeta. Minnie, Professorn alltså, är en enastående kvinna. Och som vi vet har hon en svag punkt hos mig och Tagghorn- tagghorn, vinka på dina kamrater. Vi har gått med dem i snart sju år- och vi vill att ni ska låta oss sköta detta."
"Sköta vad?" Frågade en Ravenclawelev rätt ut. Sirius såg förvånad ut över att ha blivit avbruten, och på vippen till förolämpad.
"Sirius, sätt dig innan McGonagall kommer tillbaka." Väste Haylie.
"Nej, det här är viktigt."
"Ja, det låter oerhört viktigt, Mr Black." McGonagall hade kommit tillbaka till klassrummet. "Men jag är glad att höra att du finner mig enastående, även om du inte lyssnar till ett ord av vad jag säger."
"Jag trodde faktiskt inte att du skulle vara tillbaka så snabbt, professor." Ursäktade Sirius sig med ett brett grin och sjönk ner på sin plats igen. McGonagalls raka läppar såg ut att ha krökt sig en aning.
"Jag hann inte gå längre än 20 meter förrän jag insåg att du antagligen skulle skapa mer kaos än vad Peeves någonsin skulle åstadkomma, och förstod att jag var på fel ställe."
"En poäng till dig."

[Lily]

"Ska du och James patrullera ikväll?" Frågade Alice. Vi hade slitit oss loss marodörernas grepp och rymt till tjejtoaletten. Fast sanningen var snarare den att vi inte hade haft den mentala styrkan att lämna dem. Att vara nykär hade sina nackdelar. Jag tänkte tillbaka på tiden hemma hos min mamma som jag och James hade spenderat tillsammans. När vi bara kunde slöa på mitt rum tillsammans utan att Sirius gick in på oss… När vi inte behövde tänka på någon annan än min mamma som såg till att vi fick mat i oss.
"Nej." sade jag kort, och försökte visa att jag var oberörd. Jag drog en hand genom mitt tjocka, röda hår och låtsades beundra min spegelbild.
"Varför?" Frågade Haylie, inte det minsta finkänsligt.
"Jag vet inte." Svarade jag ärligt. "James kan inte."
"Ni bråkar väl inte igen?" Frågade Haylie oroligt.
"Nej, vi bråkar inte." Sade jag trött. Jag visste att han undanhöll något. Det här var långt ifrån första gången. Detta hade pågått långt innan vi blivit ett par. Detta var något som helt enkelt inte angick mig. "Han har sina anledningar, och jag litar på honom."
"Bara sådär?" Frågade Alice misstroget.
"Bara sådär." Sade jag, och nu uppenbarade sig ett leende i mitt ansikte. "Jag förstår att det kan låta svårt att tro. Jag borde vara arg för att han har hemligheter för mig, att han inte litar på mig med vad han än sysslar med… men jag älskar honom. Och därför måste jag lita på att han gör vad som är rätt. Vi pratade igår, och jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet att han har en väldigt bra anledning om han inte berättar för mig. Det är svårt att förklara… men jag tror inte det är personligt."
Den ljusa vårdagen mörknade, och snart var kvällen slagen. Alice hängde med våra kompisar i Hufflepuff och Haylie hade flera kataloger att plöja igenom för att komma på vad hon ville jobba med efter Hogwarts. Hon var långt ifrån ensam att fundera över livet efter Hogwarts.
"Ska du gå nu?" Frågade jag James när han reste sig upp ur soffan i uppehållsrummet. Han såg besvärat på mig, medan Sirius och Remus och ställde sig upp- redo att gå med honom. James drog på munnen, och skyndade sig fram till mig. Han trasslade in sina händer bak i nacken på mig, och drog mitt ansikte tätt intill sitt så han kunde kyssa mig. Han måste ha gjort det där minst tusen gånger, men det kändes lika otroligt varje gång.
"Vi ses imorgon, min lilja." Mumlade han mot mina läppar. Han såg sedan på mig med sina hasselnötsbruna ögon som glittrade magiskt bakom glasögonen. Han smekte sedan min kind med sin tumme, innan han sprang efter sina vänner.
Lite luddig i huvudet efter kyssen, gick jag tillbaka upp i sovsalen för att sätta på mig prefektmärket innan jag gick ut på patrulleringen. Haylie låg som förutbestämt i Alices säng med en tjock katalog uppslagen.
"Vad tror du om niffeluppfödare?" Frågade hon och såg upp på mig. Jag gav ifrån mig ett avslöjande skratt. Haylie flinade.
"Jag tänkte väl det."
"Hay, kan inte du patrullera ihop med mig?" Tanken slog mig precis. Haylie verkade bli förvånad, men hon såg snabbt glad ut och nickade.
"Ja, gärna!"

Jag patrullerade i korridoren på andra våningen, medan Haylie läste högt om de olika yrkesområdena man kunde rikta in sig på. Hon gick igenom ministeriet från grunden, och tänkte inte missa någon tänkbar möjlighet. Men efter två timmar tröttnade vi båda, och gick tillbaka till uppehållsrummet. Klockan var halv elva, och Alice var inte tillbaka. Men vi visste att det fanns en chans att hon kom tillbaka sent. Tjejerna i Hufflepuff var ett fnittrigt gäng, som ofta satt uppe halva nätterna.
Jag och Haylie var uppe i sovsalen och hade gjort oss i ordning för att sova, men när klockan var ett, och ingen av oss var det minsta sömnig, bestämde vi oss för att ockupera det tomma uppehållsrummet.
"Madam Malkin söker personal." Sade Haylie som även hade tagit med sig en The Daily prophet och lusläste annonserna. Hon satt på golvet nedanför soffan jag halvlåg i, med ryggen lutad mot soffans kant. Vi hade tänt elden på nytt i den öppna spisen som sprakade stämningsfullt och spred ljus i det annars mörka sällskapsrummet. "Eller så kan jag spendera resten av mitt liv med att tillverka spåkulor."
"Du borde ha ett socialt arbete." sade jag. "Det skulle passa dig."
"Mig? Det är ju du som är allas favorit och älskling. Lily – den godhjärtade, modiga-"
"Haylie, gör du narr av mig?" Flinade jag och kastade en bit pergament på henne som jag hade i fickan. Hon räckte ut tungan.
"Systrarna Spök letar efter en tillfällig triangelspelare." Sade hon. "Det hade varit coolt. Hur svårt kan det vara liksom?"
"Vad som än gör dig lycklig."
"Du är världens sämsta vän, Lily." Sade Haylie. "Ditt jobb är att stoppa mig från dåliga beslut."
"Som om du någonsin skulle lyssna på vad jag säger." Sade jag menande och satte mig bredvid henne på golvet. Hon makade lite på sig. "Haylie-" Jag ryckte tidningen ur händerna på en förvånad Haylie som gapade åt mig. "Häxa eller Trollkarl sökes till Hippogriff-farm. Grundliga kunskaper i sötsel och vård av magiska djur krävs, och ett sinne för humor. Behöver daglig hjälp med att plocka upp hippogriffavföring." Läste jag. "Haylie, du måste skämta."
"Jag vet inte vad jag vill med mitt liv."
"Det vet inte jag heller, men att mocka hippogriffskit… jag vet inte ens om Sirius skulle tycka det var en så bra idé." Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Haylie gav mig en knuff i sidan.
"Jag är bara rädd vad som ska hända efter Hogwarts." Sade hon uppriktigt. Jag såg på min bästa vän vars ögon fylldes med tårar. Jag tog tag i hennes hand och pressade den hårt i min.
"Både jag och Alice är mugglarfödda. Du har lika mycket koppling till den här världen som vi. Vi håller ihop."
"Men ni har familjer." Försökte Haylie förklara. "Ni har något att åka till efter det här är slut. Men barnhemmet kommer inte ta emot mig längre. Jag har ingenstans att gå… och jag vill så desperat vara kvar. Hogwarts är min trygghet."
"Vi är din familj. Och du, jag tror verkligen Sirius-"
"Sirius?"
"Jag vet hur mycket du gillar honom, Haylie. Försök inte ens. Jag vet också hur mycket han gillar dig. Jag tror att du har hittat något där."
"Jag vet att han gillar mig." Sade hon. "Men vem vet vad som händer efter skolan… det kanske bara är en härlig skolgrej, liksom."

[James]

Tjocka damens porträtt svängde upp och jag stöttade mig mot stenväggen för att inte ramla ihop. Jag stod i porträttöppningen och såg uppehållsrummet, som mer såg ut som en suddig akvarellmålning, framför mina ögon.
"James?"
"Lily?" Jag vände mig om och såg en oklar silhuett, men den blodröda manen gick inte att ta miste på. Jag kände hur marken försvann under mina fötter. Jag hörde ett avlägset skri, och innan jag visste ordet av det kände jag hennes svala fingrar som strök den svettiga luggen ur mina ögon.
"Vad har hänt?" Jag kände igen Haylies röst.
"Åh, vid Merlins silvervita skägg – du blöder!"
"Lily, vi måste ta honom till sjukhusflygeln. Han är helt sönderslagen!"
"Var är Alice? Jag är inte tillräckligt bra på helande fötrollningar. Åh…" Hennes händer darrade okontrollerat när hon försökte hela de mest ytliga såren. Tårarna rann stumt för hennes kinder. Jag grep tag i hennes hand och tvingade henne att se mig i ögonen. De blanka, smaragderna blinkade.
"Nej – Tramptass-" Sade jag ansträngt.
"Jag är Lily. Låt mig hjälpa dig."
"Nej.." Försökte jag igen och gav ifrån mig ett stön av smärta. "Ni… måste… hjälpa… Sirius…"
"Va?"
"Remus… Sirius… Piskande pilträdet… Vi måste berätta för Dumbledore… Min osynlighetsmantel… Lyssna… Lily, det finns… en knöl… på trädet… Om ni trycker på den, lugnar trädet ner…" Han kved till. "Vad har ni gjort?!" Skrek Lily hysteriskt med Haylie bredvid som försökte lugna ner henne. "Om jag berättar för Dumbledore blir ni ju relegerade- James-"
"Lily… Sirius."
Lily reste sig upp på fötter och såg sedan på Haylie, som stod alldeles tyst till skillnad från Lily. Men hennes kinder var mörka av mascara, och hennes ansiktsuttryck skrämt.
"Haylie, du behöver inte."
"Jo." Sade hon bestämt.

[Lily]

Under James osynlighetsmantel rusade vi genom det sovande slottet, och ut på Hogwarts marker. Luften var isande mot våra bara ben där vi sprang i den kalla våren i enbart våra pyjamasar. Ingen av oss visste vad vi hade att vänta oss, men när vi kommit fram till det piskande pilträdet fick vi syn på Sirius. En varg ylade i fjärran, och fullmånen över oss lyste upp platsen.
"Sirius!" Utbrast vi båda med paniken i halsen och skyndade mot honom. Men vi hann inte långt förrän vi kippade efter andan. Trädet hade slagit tillbaka.
"Knölen!" Mindes jag, och såg en lång pinne alldeles i närheten som jag försökte använda på knölen. Som James hade berättat lugnade trädet ner sig.
Sirius låg alldeles utslagen på marken, ännu blodigare än James. Jag kände en våg av illamående som flöt genom min kropp. Haylie verkade ha blivit förstummad av synen. Jag slöt mina ögon hårt, och bad för hans liv.