Kapitel 36

Har ni… Har ni gjort det?

Harry och Hermione har förflyttat sig till sängen, ja inte av den anledningen då, med det har förflyttat sig dit. De har dragit för sängens förhängen och förtrollat dem så att ingen kan höra dem, (fortfarande inte av den anledningen...)

De har pratat vitt och brett ett bra tag om allt möjligt, allt som hänt i respektives liv under de här veckorna som gått.

Just nu ligger de tysta, båda åt varit håll i sängen med huvudena i jämnhöjd. Hermione häver sig plötsligt upp på armbågarna och tittar ner på honom. Hon ser lite generad ut men samtidigt nyfiken.

"Har ni… Har ni gjort det", frågar hon tillslut. Ser lite förskräckt ut att hon vågat fråga, men ser lika förväntansfull över svaret.

Harry ler lite.

"Mm."

Hermiones ögon vidgas lite och faller tillbaka ner i madrassen.

"Oj… Hur var det?"

"Helt underbart och det blir bara bättre och bättre varje gång", ler Harry.

"Varje gång?" frågar Hermione.

"Mm. Man blir väl mer van med tiden, och man lär känna varandra bättre." Harry rullar över på sida och stödjer huvudet i sin hand.

Hon ser ut att ha en miljon frågor minst, men verkar inte vet hur hon ska våga fråga och om hon får fråga.

"Vad vill du veta?" Frågar Harry hjälpsamt.

Hon vrider på huvudet och studerar honom som att försäkra sig om att hon verkligen får ställa frågor.

"Han var din första va?"

"Min första överhuvudtaget eller min första som kille?" frågar Harry.

"Överhuvudtaget."

"Aa, det var han."

Hon ser inte riktigt ut att veta vad hon ska fråga egentligen. Hon har säkert tusen frågor till som hon vill fråga men vet inte om det lämpiligt att fråga det, och hon verkar inte veta om hon vill veta svaret.

"Du får fråga vad du vill", säger Harry vänligt och faller tillbaka i madrassen.

Nu är det Hermione som rullar över på sida och lutar huvudet i sin hand.

"När hände det?"

"Vilken av gångerna?" frågar Harry och flinar. Hermiones nervositet verkar släppa och nyfikenheten tar över.

"Första gången."

"Kommer du ihåg när jag och Snape stod och skrek åt varandra?" hon nickar jakande. "Strax efter det."

"Hur hände det?"

Vilken konstig fråga tycker Harry, den går att tolka på två sätt, hur det hela hände, alltså varför hände det just då? Eller så går det att tolka som; hur det hände. Han ler åt henne och frågar vilken av tolkningar är det som hon menar. Hon svar första.

"Du kommer inte tro dina öron och du kommer inte förstå det heller… Men det var något extremt sexigt och underbart i Snapes utskällning. Hela hans kroppsspråk då han var arg. Jag typ… tände på det eller något. Alltså du behöver inte ställa frågor om du inte vill…" Säger Harry när det slår honom att hon kanske känner sig manad att ställa frågor för att visa att hon är en bra vän.

"Jag vill fråga… och veta. Men det känns lite skumt", hon tystnar ett tag. Tänker efter. Funderar säkert ut något mer att fråga. Eller vet kanske vad hon vill fråga men inte hur?

"Gjorde det inte ont?"

"Jo, lite om man spänner sig för mycket… men det släpper, man slutar tänka på det liksom. Jag tittade upp och där var han, hans ögon var slutna och såg… lycklig ut." Harry ler åt minnet och blundar.

"Vi har inte gjort det än", säger Hermione lågt.

"Du och Ron?"

"Mm."

"Det kommer", svarar Harry och ler. "Älskar du honom?"

"Ja. Ja, det gör jag. Jag antar att jag alltid har gjort det."

Harry nickar sakta och tänker efter ett tag.

"Var du nervös?" frågar Hermione efter några sekunders tystnad.

"Nej." Nej han hade inte varit nervös. Det hände ju liksom av sig själv… När det är rätt tillfälle, och med rätt person som känner det ju liksom naturligt. Han gissar på att om det skulle ha varit lite annorlunda och mer nervöst om det hade hänt allra första gången, då Harry hade straffkommendering. Han kommer ihåg att han var lite nervös och väldigt fumlig. Inget av det där kände han kvällen på Grimaldiplan. Det vart naturligt då…

"När det är rätt tillfälle så blir det inte nervöst. Första gången det höll på att hända var då jag hade straffkommendering och då var det nervöst och fumligt. Men då på Grimaldiplan så var det rätt, liksom det var då det skulle hända."

Hermione blundar och ler.

Ingen av dem säger något mer.

Hejsanhoppsan!

Jag har någon slags kan-inte-sluta-skriva-syndrom just nu… vet inte riktigt varför men jag sprudlar av idéer så jag har ett par kapitel på denna historia på lager och så har jag en tre delad "one-shot" om Harry och Draco. Det kommer nog upp rätt så snart men det är inte riiiiktigt perfekt… eller ja, i alla fall så som jag vill ha den ;)

Men kommentera vad ni tycker så kommer det nog upp ett kapitel i morgon skulle jag tro, eller i övermorgon :P

KRAM/

Angel 0 :)