Harry Potter och Mugglartjejen
By Smargden
Kap 52
Harry såg hur Nadja tittade utforskande på Luna, och på honom själv.
"Jag är oskuld, jag älskar min far, och som jag sa jag gör vad som helst för honom, inklusive det."
"Men det måste ske med en du älskar." Repeterade Hermione.
"Det — är det inga problem med för mig. Ni vet att jag älskar er alla, men Harry, är den enda mannen här. Men det stod inget om att det måste vara en man som gör det, men det är väl underförstått."
"Luna, för en tid sedan hjälpte du Harry, då tänkte jag en tanke, du får önska dig vad som helst — nästan vad som helst. Jag tänker inte lägga några hinder i vägen för att rädda din far, men gör du det, vill jag att du ska tänka att du gör det med oss inte med bara Harry. Och att du känner det så också, för jag är också med dig. Harry, älskar du Luna tillräckligt mycket för att magin i det ska täckas in?"
Harry hade redan förstått att det skulle komma, nu blev det påtvingat. För att det skulle involvera magin i det måste det ske av just kärlek inte som en uppoffring.
"Ja, på det att vi involverar henne tillsammans med oss. Jag kan inte tänka mig att av kärlek till någon annan — bedra dig, att involvera henne med oss, det kan jag uppbåda äkta kärlek till men inte som alternativ till dig. Jag måste också hålla alla tankar borta från att vi gör det för att rädda honom. Har vi de tankarna — när vi gör det — är fungerar nog inte magin i det. Och då är det lika ogjort."
"Okej, det var den känsliga ingrediensen, sen är det den svårare. Phoenixtårar — givna för ändamålet. De kan alltså inte köpas."
"Vi får be Fawkes, bistår inte han – kan det finnas ännu en möjlighet. Så jag tycker att för Luna och hennes far har vi inget annat val än att försöka.
Hermione såg miserabel ut, hon försökte hålla de övrigas argumentering utanför sig. Hon insåg att för att få ingrediensen måste Harry älska med Luna. Luna skulle få . . . det hon inte skulle få . . . .
"Nadja, om de gör det, då blir ni på tre, och det innebär att det kommer att vara två och en utanför. Skulle man kunna göra en fyrklöver så kan man ju alltid hjälpa varandra — i par. Vi skulle också bli en stabilare enhet."
"Hermione, det är knappast mig, eller Luna du försöker vinna. Du vill dela Harry med oss. Jag vill inte dela honom med någon. Men jag gillar Luna, jag tror Luna gilla mig, båda gillar vi Harry, och han gillar oss."
"Harry!" Sa Hermione. "Hur mycket gillar du mig — i jämförelse med Luna?"
"Ungefär lika mycket, men det finns en skillnad, Luna gillas av både Nadja och mig. Och Luna gillar oss båda. Det gör det lite komplicerat. Kan du gilla — ÄLSKA — Nadja — Luna — och mig, och de älskar dig, så blir det annorlunda. Jag kan leva med att ni är tre som gillar varandra och mig men det får absolut inte bli något försök att få mig vid sidan av. Kommer ni överens så är det ok med mig. Som jag sa förut; andra kommer att ha synpunkter, men det kan bli praktiskt med barnpassning och liknande. Den som har sista ordet i det är du min älskling." Sa Harry och kramade Nadja.
"Nadja." Sa Luna med en aning darr på rösten. "Jag är innerligt tacksam för ditt erbjudande, och jag kommer med glädje att hjälpa till med den ingrediensen. Hermione älskar oss båda, på sitt sätt. Jag tror hon kommer att växa in i en grupp och jag tror hon kan vara nyttig i en konstellation som vi överväger att bilda.
"Att du . . . Att DU och Harry, tar in mig är stort för mig. Skillnaden med att ha bara mig med eller att ni har Hermione och mig med, är faktiskt inte så stor. Det är faktiskt bara en fråga om kvantitet. Harry kommer att älska dig lika mycket, kanske mer. Skulle ni komma i gräl, så kan vi mildra smällarna mellan er."
"Det är nytt för mig, men när jag har vilat ut med er så har jag känt mig trygg, jag har inget emot att gå längre och ger er tre min kärlek. Det har jag egentligen redan gjort utan att skriva det på näsan på någon. Ja – jag känner familj med er och har det gjort en tid. Men jag har inte tänkt sex med . . . med andra än Harry, men jag kan tänka mig att prova. Men att som familj – älska er alla är inte främmande för mig."
"SUCK — " Sa Nadja – och fortsatte. "Ni är goa, ni skulle båda kunnat vara den som Harry tänker sin framtid med, den som blev först av oss att förklara sin kärlek till honom svarade han ja till, och han är så rar och ärlig. Harry — ditt hjärta är stort. Kan du älska oss likvärdigt?"
"Likvärdigt kommer det inte att bli, Camnilia kommer alltid att finnas inom mig. Hon är död. Jag kommer inte att dra upp henne, inte i några jämförelser, men nu när vi diskuterar så vill jag nämna även henne för hon var min första riktiga kärlek. Cho var en kort dejt med en kyss, nä en puss bara men min första på munnen faktiskt. Jag sörjde Sirius mycket, Ginny höll mig ovanför en farligt låg nivå jag hade. Så kom profetian som skrämde skiten ur oss båda, jag försökte hitta utvägar, och . . . hon tålde inte att känna sig övergiven. Så sen sörjde jag henne, Camilia visade mig vad kvinnor kan, och det påverkade mig.
"När hon dog – då dog en del av mig också, såren efter Sirius bortgång öppnades. Du Nadja helade dem. Tack vare dig kunde jag lämna både Sirius och Camilia bakom mig och minnas dem med glädje. Då förstod jag också att det var dig jag hade drömt om, utan att veta det. Så Du är den som har namnskylten på dörren i mitt hjärta.
"Luna och Hermione, er båda har jag gillat också, men jag kan inte säja att jag har älskat er länge. Gillat, ja men älskat – romantiskt? Jag har väl haft några våta drömmar, men inte så jag har tänkt mig en framtid med er. Inte förrän på senaste tiden och då i ett större hushåll. Behöver jag välja, så har jag redan valt. Jag kan tänka mig att leva i ett storhushåll med er tre. Och älska er alla tre, men som jag ser det nu Nadja är alfahonan, för att göra en vargjämförelse."
Harry såg glimten i Nadjas ögon och hon tog steget för att komma nära nog att krama om honom. "Tack Harry, på de villkoren kan jag tänka mig att vi gör en storgrupp.
"Gott, just nu finns vi på Hogwarts, det är snart jul. Sen går det ganska fort. Jag föreslår att vi pratar med Dobby och sen tar vi oss ytterligare längre tillbaks, och låser in oss i ett rum som är förseglat. Där tillbringar vi den tid vi behöver för att göra motgiftet färdigt. Och när det är klart tar jag oss till sjuksalen just efter att vi lämnade den. Du Hermione, tillsammans med Luna läser på och memorerar allt som behöver göras.
"Så skaffar vi alla ingredienser vi kan skaffa – och gör tre eller fyra uppsättningar. Ni gör tre eller fyra satser samtidigt, kanske med någon dags fördröjning. Skulle något haverera med en – så har vi reserver. Den speciella ingrediensen måste skapas på rätt tid, så det är inget vi kan fuska med. Dessutom ska jag ge Dobby ett brev med en uppgift han ska lösa."
"Alla var överens, Dobby vidtalades och han verkade lite hemlighetsfull, Harry började ana att Dobby redan visste om vad Harry och hans damer hade varit med om, i Dobbys tidsföljd. Nu började också andra så saker få sin förklaring. Dobby skulle förse dem med den mat de behövde och han skulle också se till att Rektorns förmåga att veta vad som hände i olika ställen i slottet inte skulle interferera med motgiftstillverkningen.
—
:A/N
Att beskriva två månaders trist verksamhet med att hantera en trolldryck hoppar vi över. Att få fram de speciella ingredienserna, blev inga problem. Inledningsvis hade Dobby varit förundrad. Harry och hans grupp fanns bevisligen i två uppsättningar i slottet. Två uppsättningar av olika mäktiga Harry Potter och grupp. Dobby blev den ende som visste om det och hade en tid där han tvingades vara nästan dubbel själv för att hålla isär den, de, han högaktade.
:
"Harry tog oss direkt därifrån och hit, han tog oss alla fem."
"Jag gjorde vad?" Frågade Harry när han hörde Shack säga något om honom.
"Jasså – kom du inte iväg. Jag höll just på att tala om att du kunde ta dig in och ut trots transfereringsspärrarna som finns här."
"Jasså – dem, de är inga problem, jag lirkar oss igenom dem. Men nu ska Luna och Hermione behandla patienten. Det kommer att ta resten av dagen, och natten, och lite mer än så."
"Behandla . . . Finns det ett motgift då?"
"Egentligen inte, av flera orsaker."
Harry ledde undan Shack till ett hörn och gjorde en skärm som han ljudsäkrade innan han fortsatte.
"Det jag säger nu får du inte referera till någon. Du får veta det som huvudauror, för att jag ska kunna säja att jag inte håller hemligheter för kåren. Lovar du?"
"Självklart, det ingår i mitt tidigare löfte till dig Harry."
"Jag tog oss till dagarna före jul, där hämtade vi receptet från professor Snape. Sen har det tagit oss två månader att tillverka det. Det går inte att göra det i förväg för att offrets blod, efter att personen har drabbats ingår som en av de tidigaste ingredienserna. En av sakerna ungefär mitt i processen är oskuldsblod. Och det måste vara från en som älskar offret, och skapats tillsammans med en som kvinnan i fråga älskar och älskas av den som gör det med henne. Sedan i slutet ska Phoenixtårar tillsättas, och de måste vara givna för ändamålet. Så, ge inget annat offer något hopp."
"Harry – menar du att någon av dem offrat sig? — och . . . och du?"
"Som jag sa, vi behöver inte gå in på detaljer, men nu handlar det om att Lunas pappa ska överleva. Och, ja Luna älskar sin pappa, hon älskar mig, och jag älskar henne — tillräckligt mycket för att vi tror att magin ska räcka. Jag älskar Hermione ungefär lika mycket som jag älskar Luna, mina känslor för Tonks, Nadja, de består ändå — vi älskar också varandra."
Phoenixtårar — Fawkes?"
"Nej, jag grät själv, som Phoenix, och gjorde det villigt.
"Harry, lyckas du med det där, då vet jag inte vad jag ska säga."
"Du behöver inte säga något. Det är bättre om du inte säger något till någon. Jag talar om det för dig, därför att jag ska vara ärlig mot systemet, däremot litar jag inte på ministeriet därför ska mina möjligheter inte föras vidare.
Hermione stoppade in huvudet till dem. "Harry, Dobby är här med ett kuvert till dig."
"Tack Hermi." Sa han och tog ner skärmväggen och besvärjelsen.
"Sir. Harry Potter, Sir. Dobby kommer med det Harry Potter bad Dobby ordna." Sa Dobby och lyste som en sol, samtidigt som han viftade med ett kuvert.
"Tack Dobby, gick det bra?"
"Sir. Det gick alldeles utmärkt, Sir. Inga problem alls. Sir. Dobby är glad att kunna hjälpa Harry Potter Sir."
"Hur är det med slottet nu, jag har inte hunnit titta på det — på en tid?"
"Sir — Harry Potter har verkligen legat i och Harry Potters damer med honom. Harry Potter arbetar mer än någon kan förstå. Dobby hjälper mycket gärna till Sir."
"Slottet Dobby – hur är det med slottet?"
"Slottet – slottet är det bättre med nu än för . . . för någon timma sedan. Sir. Att Harry Potter tänker att det är länge sedan förvirrar kanske några. Sir. Slottet mår mycket bättre efter det Harry Potter och hans vänner gjorde före middagen. Sir"
"Tack Dobby, Var snäll och tala om för Ron, att vi har situationen här under kontroll. Säg samma sak till rektorn. Att vi tror vi har läget under kontroll – vet, gör vi om några dagar."
"Dobby ska säga till dem. Sir." Sa Dobby och försvann med det typiska popet husalver gör.
"Har ni gjort första behandlingen klar, så vi har ett par minuter ledigt?" Frågade Harry
"Ja, såret är smörjt och han har fått första dosen medicin, nästa dos om en timma."
"Bra, då ska vi göra om ringceremonin. Du ska få tillbaks din ring nu Luna."
"Behöver han inte den — jo visst behöver han den nu. Jag kan vänta en tid till."
"Han ska få sin egen ring, nu."
"Leonel, nu är det dags att lämna tillbaks ringen till Luna, men det ska gå till på ungefär liknande sätt."
"Nu – redan, det är ju bara minuter sedan du lät som att det var livsviktigt att jag har den. Men jag förstår inte, det skulle ju inte finnas något motgift, ändå kommer ni in med det efter knappt en minut."
"För några innehåller några minuter mer än för andra. Låt oss inte gå in på det nu. Du kanske kan få reda på mer senare, men inte just nu. En av ringarnas förmågor är att få offret att överleva. Det är därför jag ville du ska ha den på dig. Här har jag en annan ring, en till dig, din egen – om du godtar den. Det är några eder att ta emot den men om vi har en vän som är chefsredaktör på tidningen så är det till nytta för vårt mål."
"Harry. Luna – vad var det ni sa förut, låt oss försöka. Visste du då att ni kunde hämta ett motgift. Varför Harry, gav du mig inte min ring direkt utan fick mig att låna min dotters ring? – Varför Harry."
"Leonel, Hermione, viska i Leonel's öra hur lång tid det tog oss att göra det vi måste göra. Och du Leonel, skriker inte ut någon fråga, utan bara lyssnar på vad Hermione säger."
Kingsley Shacklebolt gick fram till Leonel. "Leonel, du känner mig – Harry säger saker som jag har svårt att tro på, men jag har aldrig kunnat beslå honom med en lögn. Och jag är rätt bra på att veta om någon ljuger. Ibland vägrar han att tala om hela sanningen, men det han säger, det är sant. Det samma gäller hela hans grupp. Du bör inte fråga för mycket, gör bara som han säger.
"Hermione, tala om för honom, var vi fick receptet – och när. Och var och när vi, ursäkta, ni tillverkade det."
När Hermione viskade till Leonel syntes tvivlet i hans ögon. Men han var böjd att godta det hon sa, om än med förundran. När Hermione reste sig upp sa Shack.
"Jag har sett Harry i aktivitet, jag trodde inte mina ögon, så jag förstår dig. Men jag har ingen orsak att betvivla honom."
"Då så," sa Harry och han lät svärdet åter finnas i hans hand. "Leonel Lägg din hand så att insidan på ringen ligger an mot klingan. Bra, håll nu fast ringen mot klingan med den andra handen. Säg Luna min dotter, härmed återlämnar jag denna ring till dig, jag tackar för lånet." Han gjorde som han blivit tillsagd.
"Luna, ta den hand du inte har ringen på och överta fasthållningen av ringen, och säg. Tack, jag mottager härmed min ring och hoppas den gjort nytta där den har varit. Sedan för du in det finger du ska ha ringen på in i den. När du känner att den format till sig kan du lyfta upp den."
Luna gjorde sin del, det tog nästan tio sekunder innan ringen åter reagerade och Luna andades ut.
"Varför dröjde den Harry? Tänkte den inte kännas vid mig?" Frågade hon med en nästan skrämd röst.
"Tänk efter. För ringen och dess bärare, alltså den tillfällige bäraren hade det gått några minuter, för dig – ringens rätte bärare har det gått över två månader. Den tidsskillnaden måste ringen känna av i dig. Den måste känna att du inte under den tiden hade brutit mot dess ed. När den slutligen hade känt av dig godtog den dig igen."
"Vad skulle ha hänt om den inte hade godtagit mig?"
"Låt mig först säga så här. Skulle du under tiden du varit utan den ha brutit mot löftet du gav när du tog emot den, då skulle jag inte ha låtit dig ens försöka ta emot den igen. Men den skulle sannolikt ha varit död för dig."
"Löfte – till dig Harry?" Undrade Leonel.
"Ja till mig. Men egentligen till vår gemensamma sak. Då fortsätter vi. Jag Harry Potter, erbjuder dig Leonel Lovegood att ingå i vår grupp, vårt mål är att bli av med Voldemort och hans hantlangare samt andra med liknande rättsuppfattning. Inget löfte du ger – ger du gentemot mig utan till hela gruppen och dess syfte. Godtar du att vara vår vän, vän med mig och alla övriga vänner att låta personliga synpunkter vila och ställa gruppens behov före personliga intressen. Löftet innebär inget lydnadslöfte bara att verka i våra syften. Kan du tänka dig ge en ed på det så ska jag nu lämna över din egen ring som identifierar dig i gruppen."
"Harry, jag har inga problem att lova det. Tror du jag skulle begära någon jag inte litar på att ta hand om min dotter? Harry, jag är vän med dig – och de du har som vän."
"Även om det råkar vara personer som har dödsätare som föräldrar?"
"Litar du på dem, så räcker det för mig."
"Shack, det skulle förvåna mig mycket, men jag frågar dig också, bara för att få det gjort. Ser du något hinder att jag tar in Leonel i gruppen, du vet att Nadja har tittat i era register på de övriga."
"Nej Harry, du gör ett bra val, Leonel är en jag litar på, det finns inget på honom som jag vet om, skulle det finnas så borde jag veta det, så han är ok ur den aspekten. Jag kan till och med tänka mig att hans nödflyttnyckel går till oss som din och Nadjas gör. Men det löser vi sedan."
Harry gav den senaste ringen till Hermione. Du får vara hans ciceron.
Ceremonin påminde en del av den då den stora Phoenixgruppen bildades, återigen steg Nadja in och gav gruppens godtagande av den nye medlemmen. Och eftersom Leonel var i sängen gick Harry fram till honom istället för omvänt. Harry förklarade ringarnas förmågor, och att de skulle aktivera flyttnyckeldestinationen senare.
"Luna, Hermione, jag lämnar er här för att tillsammans vårda och hela Leonel. Hur var det en dos i timmen, se till att ni får sova också. Jag kommer tillbaks senare och ser hur det går. Jag tror jag behöver göra en sak på slottet, innan alla gått ifrån middagen. Nadja – kom."
—
Harry och Nadja var tillbaks på Hogwarts, middagen var inte avslutad och de allra flesta fanns kvar. Harry och Nadja tittade ett ögonblick på varandra och nickade i samförstånd. Det var länge sedan de hade ätit en riktig middag. De tog för sig ordentligt båda två.
De övriga lärarna började stirra på dem, det var ju inte mer än några minuter sedan de hade ätit färdigt. Men varken Harry eller Nadja brydde sig om dem.
Professor McGonagall lutade sig mot Harry och viskade en fråga i hans öra. "Hur tar Luna det?"
"Tar vadå?"
"Att hennes far bara har någon vecka kvar . . . för hon vet väl hur det är?"
"Ja — hon vet hur det är. Hon och Hermione har just ägnat två månader att brygga motgiftet. De vårdar honom nu."
"Ägnat två månader? — jag har inte märkt att de har gjort sådant."
"Skulle tro det, eftersom hon gjort det sedan Luna hämtades av professor Flitwick. Det ska du inte berätta om. Men Luna tar det bra, hon och Hermione kommer att sköta om Leonel resten av dagen, hela natten och stor del av morgondagen. Det som händer sedan kommer att vara lite svårare. Det är stor sannolikhet att hans njurar redan har slagits ut av giftet. Men sånt klarar mugglarna av så då borde vi klara det också."
"Harry, menar du att ni . . . att ni har . . . stulit tid igen?"
"Ja, det och lite annat tok dessutom. Vi blev tvungna att besöka en giftexpert. Besöka honom innan han dog. Där fick vi receptet och motgiftsreceptet avseende det gift som Leonel råkade ut för. Motgiftet är omöjligt att tillverka på normalt sätt. Nadja och jag har faktiskt inte ätit här på över två månader nu. Alltså enligt vår tidsföljd."
"Du är omöjlig – men tack. Tack för att du talar om för mig."
"Får Hermione stanna kvar på sjukhuset och hjälpa Luna?"
"Jo, det får hon, jag ska ordna så hennes lektioner omflyttas. Så om hennes hjälp är avgörande så ska inget här hindra det."
"Hennes insats har varit det som gjort det möjligt för oss att ens kunna hoppas."
"Bra Harry, jag vill gärna tala med henne när hon kommer tillbaks."
Harry såg att många började gå mot platsen där de diskade sina kuvert. Det var nu han var tvungen att försöka. Han reste sig upp. Förstärkte sin röst med en besvärjelse innan han sa. "Jag . . . Slottet, behöver hjälp." Så avbröt han sin förstärkta röst. Han hade uppmärksamheten, så fortsatte han med sin vanliga röst.
"Tidigare i dag gjorde jag och mina vänner en liten sak, det har visat sig att det var vad slottet behövde för att komma i någorlunda balans. Efter det har jag tänkt på hur vi har det här i matsalen nu, och hur slottet strävar att försöka reparera sig självt. Naturligtvis görs allt sådant med magisk energi.
"Slottet har i generationer samlat på sig och har kunnat hjälpa oss alla. De gånger jag har behövt skaffa oss olika vägar kors och tvärs har det gått bra, jag har varit försiktig med hur jag har farit fram. Men bombanfallet blottade några tidigare okända faktorer.
"Jag själv blev beskjuten för en liten tid sedan, madam Pomfrey blev tvungen att ta bort en del av mitt skinn för det hade dött av besjkjutningen. Slottets väggar består av stora stenblock, vi skulle kunna tro att de stenblocken är död materia. Men så är det inte, stenarna har egna liv, mycket långsamma men ändå liv.
"Det som hände var att många stenar dog, de fanns ändå kvar och där läckte slottet mängder med magisk kraft. Så mycket att vi blev tvungna att tillåta slottet att dra in, den mängd av energi som fanns i det trasiga Gryffindortornet,som hade drabbats hårdast. Därefter rasade det strax samman. Det räckte sedan nödtorftigt till för att göra sig av med såren.
"Efter det har slottet försökt samla energi tillräckligt för att hålla ihop och efter hand få nya och levande stenar på de platser där hålen gapat tomma. Våra husalver har dels vårdat de sina, många av dem skadades då de försökte hålla undan bomber som jag inte hann med, och dels hjälpa slottet att organisera byggelementen.
"Det vi gjorde var att vi gav av vår energi till slottet. Det resulterade i en något plötsligt tilltagen aktivitet. Det var då när ni skulle stanna i dagrum och motsvarande. Det jag vill att ni bistår med är er hjälp till slottet. Det skulle kunna hjälpa slottet enormt mycket.
"Kan ni tänka er att hjälpa slottet?"
Det blev — dödstyst, innan flertalet av Harrys stora grupp gjorde sina utropanden av. "JA". Men de var bara ändå ett fåtal av alla i stora salen.
"Här försöker slottet skydda er, och bistå hela vårt samhälle i generationer. Och när slottet behöver lite stöd, då ställer de flesta av er inte ens upp. Jag skäms." Sa han och satte sig ner.
—
EOC
