Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden


Kap 53

Först blev det så tyst i salen att andningen av var och en kunde höras flera meter. Därefter bröt sorlet ut. En kvinnostämma skar plötsligt genom sorlet.

"Vi Slytherin — Vi ställer upp bakom Harry Potter i hans försök att hjälpa slottet." Harry såg att det var Pansy, och hon hade verkligen hela Slytherin med sig.

"Tack Pansy. Ja vad mer var att vänta. Ni visar att ni är att räkna med i nödens stund." Harry såg att ett rött huvud sköt upp högre i mängden av Gryffindor, han kände igen Ron.

"Gryffindor — Låt oss inte vara sämre vi. Vi skulle naturligtvis ha varit först att stödja Harry. Vi är dock god tvåa."

"Tack Ron – Tack Gryffindor."

Stephen Cornfoot för Ravenclaw skrek ut. "Ravenclaw Visst hjälper vi Harry – Visst hjälper vi slottet – ge mig ett –JA–."

Det "JA" som dånade ut höll nästan på att bräcka trumhinnorna på alla vid lärarbordet.

"Hufflepuff – visst är vi med – även om vi kom sist, sist kom vi men vi är ändå med – eller hur?" Sa Susan Bones med en fullt hörbar röst som ändå lät lite sprucken. Hufflepuffarna dånade ut ett "Ja" som inte låg Ravenclaw långt efter.

Harry reste sig åter upp. "Då vill alltså alla husen hjälpa till. Lärarna hjälper naturligt vis också till. Det är inte så konstigt egentligen, och det är inte svårare eller riskablare än att använda trollspöt för en enkel besvärjelse.

"Sök upp ett lämpligt ställe på en vägg eller golvet, allt är slottet. Träinredning ger ingen kontakt. Ni koncentrerar er på ungefär samma sätt som när ni ska göra en besvärjelse, välj en av dem ni vet att ni kan, och som kräver en del kraft. Bygg upp energin inom er, ni håller händerna och er panna mot stengolv eller stenvägg. Så tänker ni på hur ni ger slottet den energin, och släpper iväg den.

"Gör ni rätt kommer ni att känna en kontakt med slottet självt. Ni kan upprepa det så länge ni vill, alltså inom ramen för er kraft naturligtvis. Ni bör känna er som efter en ordentlig trollspöfäktning. Ni kan göra det här och nu, eller på era dagrum, i duschen. Förresten dusch — har ni märkt att det är ont om varmvatten. Det är en av de saker som är resultatet av slottets låga energireserv. Gör det här gåvorna av energi till slottet så ofta ni känner för det, det kommer att behövas MÄNGDER av energi en tid framåt.

"En av de saker slottet kan returnera med är mer varmt vatten, men slösa inte med det förrän slottet är tillbaks i normal drift, jag talar om när det är så. Tack för er hjälp."

"Det där var tydligt Harry, tack. Jag förstod inte själv hur det stod till. Jag förstod att något var fel, men jag har inte någonsin hört talas om något liknande."

Harry såg att Albus var verkligt rörd. Dessutom kände han att slottet pustade ut, många — oerhört många hade redan satt igång. Donationerna var inte små, de elever som kände kontakten kände också behovet och de gav, och gav igen, och igen. Mängden gjorde att slottet genast kunde administrera en positiv stimulans. Alla i slottet kände sig redan bättre till mods.

"Harry, jag såg att både du och Nadja verkade hungriga, när åt ni senast?" Harry såg att Albus tittade underfundigt på honom.

"Åt, gjorde vi för några timmar sedan, ganska många timmar faktiskt. Men åt här, det är mer än två månader sedan."

"Är det av den här händelsen som . . . som Dobby hindrade mig några gånger. Jag fick så konstiga värden på mina instrument. Jag har varningar knutna till dig och några andra. Råkar du ut för något otrevligt går det larm. De utrustningarna uppförde sig mycket konstigt i höstas. Dobby sa till mig att absolut inte göra något av det, och strunta i alla konstiga värden. Om det inte var nu, så är det någon gång längre fram."

"Jo, han sa något om det, och det var först efteråt jag förstod vad han sa om att vi, jag och min grupp arbetar dubbla skift – mer än någon förstår. Det var Dobby som såg till att vi hade mat under tiden. Vi var helt för oss själva, två månader tog det att göra jobbet."

"Så han kommer att klara sig?"

"Ja, vi är ganska säkra på det, jag tror att botemedlet blev rätt, sen får vi se om kroppen kan bli av med det också. Nu är det bara att hoppas."

"Tack, vi behöver honom."

"Jag stjäl, jag har stulit honom av er. Han är min nu."

"Harry – så kan man väl inte göra."

"Vi har redan gjort det. Märk väl att för världen så skulle han dö. Vi har räddat honom, han är vår."

"Harry!"

"Han har redan en av våra ringar, han är vår."

"Nå Harry, vi får väl se hur det blir, huvudsaken är att han klarar sig."

"För Lunas skull gjorde vi det, och dessutom behöver jag honom, och kommer att ta hand om honom så fort som möjligt. Han kommer inte att bygga upp sin tidning igen."

"Inte? Det förvånar mig."

"Nej, den kommer att leva kvar, men under ett annat tak. Du får veta mer, när det är klart. Men jag tänker vända upp och ner på några fler platser. Hur gick det på ministeriet efter att vi försvann?"

Nu skrattade Albus högt. "Det du gjorde var suveränt. Och när jag ändå påminns om det så ska jag väl tacka för att jag slapp få den där förbannelsen i mig, jag skulle bestämt inte ha klarat av den så, tack. Det som hände efter att ni försvann. Det var rent kaos. Att ni transfererade ut som ni gjorde att larmet löste ut, vilket gjorde många nervösa innan det blev klart varför larmet gick––"

"Hon sa ju att vi fick."

"Ja, men du hann inte höra att hon fortsatte att, skulle säga att du inte kunde, men sa att du inte skulle kunna. Men Kingsley Shacklebolt försäkrade att han hade fullt förtroende för dig och din grupp. Han bedyrade att du höll honom underrättad om händelser som han inte avsåg att avslöja under några som helst omständigheter.

"Han till och med sa att om han skulle tvingas att avslöja något skulle hans liv försvinna och att han hade gjort den eden för sig själv just för att han litar så på dig och det du gör. Han sa till dem att du ska kunna känna dig helt fri att bikta dig för honom. Och att om han skulle vid något enda tillfälle misstro eller finna att du borde spärras in skulle han ta itu med det direkt. Men till dess har du hans absoluta förtroende. Det räckte också för de flesta i rätten. Det som sedan hände i ministeriet. Ja Harry, du har verkligen gjort revolution. Tänker du på en framtid inom politiken?"

"Bara på så sätt att jag tänker se till att en minister fungerar, får vi fler som den förre så kommer den inte att bli långvarig. Det är allt jag tänker bry mig."

"Harry?" Hörde Harry en röst inom sig. Luna kände han så väl att han visste att det inte var hon. Någon annan hade aldrig tidigare talat till honom så.

"Vem?" Tänkte Harry tillbaks mot den som hade sänt tankar till honom.

"Harry, det är JAG, Pansy. Jag tyckte jag kände att det borde gå. Så jag koncentrerade mig på ringen, och – till dig – det verkar fungera."

"Hej Pansy, ja det gör det. Luna har kunnat det med mig länge och jag tror att vi ska kunna det alla. Åtminstone vi i den inre gruppen. Har du provat mot Ron?"

"Nej inte ännu. Harry! Du, Nadja och Hermione gick ut förut. När du och Nadja kom tillbaks hade ni andra kläder på er, . . . andra kläder och ni såg – annorlunda – ut."

"Oj, kanske var det därför de tittade så på oss."

"Det och att ni först äter, så går ni ut, och kommer in igen i andra kläder och börjar äta igen. Det har hänt något. VAD?"

"Berättar mer sedan, men Lunas far blev förgiftad och skulle ha dött om vi inte gjorde något."

"Stackars Luna. Kommer han att klara sig nu?"

"Vi tror det —

"Harry – du sitter och drömmer. Vi har försökt prata med dig en stund." Protesterade Nadja

"Sorry, jag var just i ett samtal. Vi missade en sak när vi kom tillbaks, det finns de som såg oss gå ut och att vi kom tillbaks nästan direkt, men i andra kläder."

"Jädrar, det måste vi se upp med när vi gör så där. Vi satte ju på oss andra kläder innan vi gick till . . . Ja du vet."

"Ja – vänta . . . " "Pansy, ursäkta jag blev lite upptagen här. Säg till Ron, och de andra att samlas hos oss efter maten."

"Vi ska ju ner till dina salar direkt – alla ska ner ju."

"Visst ja, få dem att vänta ett ögonblick innan de går ner då."

"Ok"

"Nadja, kommer du ihåg att vi sover nere i skyddsrummet, vill du vara så snäll att ta hand om nergången, jag måste få ett par ord med qvartetten."

"Qvartetten?"

"Ron och Pansy samt Neville och Ginny."

"Okej."

"LUNA! Kan du – höra – mig trots avståndet?"

"Klart och tydligt Harry. Något problem?"

"Vi bytte kläder, innan vi gick ner till Snape. Vi glömde att byta tillbaks. Det märktes här, kanske det märkts hos er också. Shack vet vad vi har gjort, kanske din far vet det också – jo det vet han. Tala om för dem att – inte ifrågasätta att kläderna ändrats ifall någon säger något, tala om det för Hermione också."

"HARRY – skit också – men nu förstår jag varför jag inte hittar ett par saker jag borde ha haft med mig. Jag tänkte inte heller på det. Jag tror det är bäst att du ordnar så vi tar oss tillbaks till då vi bytte kläder och hämtar tillbaks våra – nukläder – så att vi har dem i kväll. Ju kortare tid de hänger där ju bättre är det."

"Ja – det har du rätt i, jag ska prata om det med Nadja. Tack, hur går det för er?"

"En helare och två sköterskor har protesterat mot det vi gör. Men Shack hade sagt åt aurorerna här att VI — Hermione och jag — var högsta aktoritet, oavsett vad sjukhuset hade för idéer. Så det går bra. De har föreslagit oss, kan du tänka – föreslagit oss – att i morgon göra – blodrening."

"Blodrening? Njurarna är alltså utslagna."

"Ja, de säger att det är så. De säger att efter en tid så kan han ta emot en – donerad – njure men det är ingen idé ännu, inte så länge han måste medicinera. Men han lever, och vi tar allt sånt som kan behöva göras, senare."

"Lycka till – jag måste gå."

"Tack Harry – Innerligt tack för det du gjort och för två fina månader."

"Vad tänker du på Harry, du blev så vackert röd om kinderna?" Harry såg den underfundiga blicken Nadja gav honom.

"Nadja, Luna tackade för två fina månader."

"HARRY?"

"Ja, det verkar som att hela gruppen kan det nu, åtminstone vi som har mer magisk kraft, eller kan använda magin bättre. Titta på Ron, Titta på Neville och på Ginny. Pansy maskerar det bättre."

"Jag hör dem inte, gör du det?"

"Nej, den man – sänder till – är mottagare."

"Bra, det här kan vara nyttigt i framtiden, för det är väl bestående?"

"Ja, men det är tack vare ringarna, Luna sa ju att hon hade försökt sända till mig när hon inte hade ringen på sig. Då kunde jag inte ta emot. Så det är säkert tack vare ringarna."

"Spelar ingen roll vad det är som gör det Harry, det är bra, och kul. Var det så här du gjorde nyss?"

"Ja, det var Pansy som adresserade mig i ett prov – och det fungerade. Jag pratade nyss med Luna, så avstånden verkar inte spela roll."

"Ni ser så drömmande ut, är det något särskilt ni tänker smyga er till i natt?" Frågade Minerva dem.

"Nå, ursäkta, jag åtminstone var försjunken i mina egna tankar." Svarade Harry. Medan Nadja stammade fram ett "N– N– Nejdå."

Harry skulle just berätta för Ron, Pansy, Neville och Ginny om Lunas pappa, när han hörde rektorns röst. "Potter! – Mitt kontor så snart du kan." Istället för att stanna och förklara sa han hastigt. "Nadja vet allt om det, be henne förklara och tala om att Albus ville mig något."

"Ja professor." Sa Harry när han tonade fram sig inne på rektorns kontor. "Så snabbt jag kunde, Sir."

"Harry, så snabbt du kunde på normalt sätt, var vad jag tänkte mig, men nu är du ändå här, du har besök.

"Jag – besök? Sir."

"Ja, här inne Harry." Sa Albus och ledde Harry till ett annat rum. Där på ett bord fanns något som såg ut som en miniatyr av Hogwarts. Samt tre personer, hmmm, tre stycken hobgoblins.

"Får jag presentera; Harry Potter, en elev som också är lärare i självförsvar. Och en som har visat sig ha lite speciell förbindelse med själva slottet, långt mer än jag har själv. Han kan förklara en del. Harry, de här är de som Rossakk, har rekommenderat. Kvarrig, Svikkigr och Ljigrik. De är alla duktiga på helheten och har sina speciella delar som de är specialister på."

Harry gjorde en avmätt bugning, han var noga med att inte le med synliga tänder. Kanske överdrivet men han visste inte hur kitsliga de var. Han hörde, eller kände att Albus skulle fortsätta.

"Vi har kommit fram till att slottet är byggt av levande element och en del av de elementen skadades vid anfallet. Harry och hans vänner började, sedan har alla eleverna och lärarna följt hans exempel och gett slottet av sin magi. Det är läget vi har just nu."

"Ni vill alltså ha Gryffindortornet uppbyggt så snart som möjligt, var det så ni tänkte er?"

"Ja Gryffindortornet, men också alla mindre skador, kanske skadorna ska tas först och sen Gryffindortornet."

"Sedan – talades det om en utbyggnad."

"Ja, men här är det kanske bäst om Harry förklarar sig."

"Err . . . Jag tänkte mig tre olika alternativ. Jag förstod att skolan kan få mer och fler linjer. Dels behövs några förberedande grunder för mugglaruppväxta, såna som jag och Hermione. En kort introduktion en tid före den egentliga skolans början. Sedan, efter femte året, dela in i flera grundlinjer. Två årskurser för aurorerna kan mycket väl involveras här. Kurser för såna jobb som Bill har på Gringotts, kan det väl behövas fler av, och en hel del mer.

"Om det blir ett torn till så kan två sektioner anslutas till det nya. Gör man ett eller två torn ytterligare så finns det plats för ännu fler sektioner. Det var min grundtanke. Tänker vi sedan på att vi står vid ett krig så skulle det kanske vara bättre att förstärka sektionerna som finns, och kanske göra fler och bättre skydd framför entréer att börja med. Sen vet jag inget om kostnader och resurser."

"Sammanfattningsvis, först reparera de mindre skadorna och samtidigt kontrollera för strukturskador. Därefter Gryffindortornet, och efter det förstärka närskyddet. Samtidigt titta på möjligheterna att bygga ut som herr Potter nämnde. Blir det bra?"

Harry tittade på Albus och nickade instämmande.

"Ja, det är den ordning vi har som arbetsordning." Förklarade Albus.

"Prioritet, alltså hur många ska vi engagera?"

"Om vi tänker oss Gryffindortornet återuppbyggt inom tre veckor, är det för snabbt?" Undrade Albus.

"Tre veckor, tills Gryffindortornet är tillbaks. Kan klara det på en, men ge oss fyra. Så hinner vi göra det bra. Det är mer för materialets skull än för vår. Det tar lite tid att assimilera de nya elementen så även om tornet står där i morgon – så är magin i det inte mogen förrän efter några veckor."

"Fyra veckor säger vi. Eventuella tillbyggnader bestämmer vi under tidens gång, vi har lite mer tid på oss när skolan är tillbaks i sin normala ordning."

Kvarrig Tittade extra på Albus, Harry såg att Kvarrig och de övriga hade haft ett utbyte av tecken en stund.

"Rossakk, bad mig framföra ett önskemål."

"Det Rossakk har önskemål om lyssnar jag gärna till." Sa Albus med ett tonfall Harry inte hade hört förut.

"Han nämnde att så gott som alla här på skolan har ett, och i några fall fler, valv hos oss. De kontakterna skulle främjas om han kunde ha en mindre filial här. En filial som kanske bara är öppen en dag kanske varannan vecka. Det herr Potter nämner passar också in i det Rossakk nämnde, en liten kurs i förståelse mellan oss. Utvecklar vi det finns det ett intresse att vi har del i en av de längor herr Potter nämnde om. Vi har också skolor och utbildning. Samordnar vi så finns det utbyten som kan vara till ömsesidig nytta. Men samarbete i någon större omfattning ligger i så fall långt bort i tiden. Men det var det vi skulle framföra."

"Harry, vad säger du. Tror du på ett Hogwarts i samarbete med goblins? Jag nämnder det för dig, eftersom jag tror du kommer att ha mer tid i skolans framtid än jag någonsin kommer att få."

"Jag har inget emot det, visst kommer det att knorras mellan grupperna. Men det är sådant vi måste kunna klara ut, en bankfilial här, det tror jag definitivt är positivt. Inte bara för att ordna med pengar,

" Y! – sjukhuset annfalls. Vi behöver hjälp." Han hörde Lunas panikröst inom sig.

"URSÄKTA – Sjukhuset är under anfall – " mer sa inte Harry förrän han försvann.

"TROLLSPÖN FRAMME – FÖRFLYTTNING – OSYNLIGA" ropade Harry. Och visste vad hans grupp skulle göra. Han fortsatte. "Sjukhuset anfalls."

Ljudet av luften som fyllde platsen där sex personer just funnits var öronbedövande. Harry hade gjort en ögonblicklig utgång därifrån. Popet från en person var en sak men det samtidiga från sex personer var något annat.

Däremot gjorde han en långsammare utgång, dels för ljudet men också för att undvika att avslöja deras ankomst. Genast märktes det att korridoren var en av de oroliga områdena.

"Nadja, håll min rygg fri. Luna, behövs det så använd ringen till Hogwarts med din far. Pansy, Ron – säkra korridoren. Använd uteslutande stunners och sköldar. Måste ni döda någon, så tveka inte, men tänk på att det ni bommar, det kan slå in väggar där det normalt knappt skulle skada färgen.

Hermione, hjälp Luna och hennes far. Neville, Ginny försök rädda så många skadade ni kan."

Harry gjorde några snabba transfereringar, med Nadja i direkt kontakt med honom, för att se hur allvarligt det var på olika ställen. I ankomsthallen fanns det två dödsätare som systematiskt verkade avrätta dem som fanns där. Han såg att de hade hunnit med några redan – han hade ingen annan möjlighet än att spärra dem med sitt gallernät. Han visste, men han måste.

De var två, men det kom mycket, det sved i honom. Han märkte att han hade kontakt i nätet – han riktigt såg hur energin flödade till honom från dels de två men från ytterligare åtta stycken. De var tvungna att vara helt nära förstod han.

En idé formade sig i honom, han försökte strypa tillförseln mot honom. Han kunde se att energin gick långsammare. De två som var låsta mot hans nät skulle hålla ut aningen längre men de övriga åtta kanske skulle komma så lågt att de blev lättare att hantera.

Med en annan del av sitt medvetande fokuserade han på: SPÄRR mot flyttnyckel och SPÄRR mot transferering. Han riktigt såg hur en stor del av energin han tagit emot gick ut som en våg från honom. När spärren gått ut kom han på, Ginny, Nevil och Luna – ja hela hans grupp, han sköt ut små strålar av energi som skulle ackreditera dem till blockeringsnätet.

Han kände att han skulle ha svårt att ta emot mer, men hans styrka var ändå överväldigande. Han skulle inte våga göra så mycket. Men något måste han ändå försöka. Luna hade visat hur den astrala sidan fungerade, där spelade fysiska väggar ingen roll. Han måste: Han blundade, andades tre långa djupa andetag. Han såg – allt fanns där, men på ett annat sätt. Ja – han formade tio stycken stunners. Tio mycket starka stunners. Målen skulle söka sig fram ut genom gallret in i nätverket. Två till de närmaste sedan de övriga åtta. Mörkret omslöt honom, han kunde inte mer.

EOC