Linneagb: Hahaha, vad kul att du gillade slutet. Jag är så glad att jag lät Snape säga det. Med det här kapitlet är det två kapitel kvar på boken. Det känns så otroligt att jag är klar med fjärde boken, kändes som jag aldrig skulle bli det först. Jag är så exalterad för att börja skriva bok fem, men det kommer bli en utmaning att sen skriva när det väl kommer till framtiden eftersom ingen längre då har koll på vad som händer. Stackars Harry, han kommer lida en hel del :( Jag förstår att du ofta säger att du tycker synd om någon, för även om det är en bok menad för 9-12-åringar så har den en del mörka element i sig. Neville har som sagt en tragisk historia och det kommer bli utmanade att skriva om när han är med sina föräldrar, men det tar vi då. Aha, du gör på det sättet :D Oftast skriver jag reviews direkt när jag läser kapitlet, men ibland gör jag som dig och väntar några dagar. När det kommer till mina svar på era kommentarer brukar jag vänta tills dagen innan eller samma dag som jag ska uppdatera.
Thalia606: Hej Thalia, som du säger är det inte ett dåligt förslag men de borde som sagt ha skaffat säkerhetsåtgärder direkt efter Moody/Crouch jr händelsen. Åh det gör mig så glad att du uppfattade och kom ihåg att Remus hostade blod. Det är några eftereffekter, men oroa dig inte. Han kommer att bli bättre och kommer överleva. Att Voldemort inte vet hur Harry är runt sina vänner är en bra insikt som verkligen stämmer. Så Lees plan skulle definitivt aldrig ha fungerat. Ha det bra Thalia
Kram Lea
Lee Glance: Och här kommer ett kapitel till! Jag önskar verkligen att jag hade tid att jämnt uppdatera en gång i veckan men jag skulle behöva ge upp sömn då. Att skriva femte boken kommer bli en utmaning, men det finns så mycket roligt i den :D Så det kommer bli kul att skriva det. Tack så mycket, hoppas du gillar det här lika mycket :)
- Lea
Friday2220: Det var ett tag sen :D Men dina små kommentarer under rättningen är underbara :) Ja, Barty Crouch Jr. har enorma daddy issues, och tyvärr så har jag inga svar på varför Bellatrix och Crouch Jr. älskar honom så mycket, jag ska säga till ifall jag kommer på något.
Det är så skönt att resten av salen nu är medvetna om vad som hänt, och jag gillar sänkningen på Fudges 100% idioti till 89% idioti. Och det spännande med det här kapitlet är att alla får veta att Fudge vägrade att lyssna eller ens undersöka saken, så det ska bli intressant :D Oroa dig inte över Draco, han har en väldigt stor scen i det här kapitlet. Det gör mig så glad att du uppskattade professorerna vs. Umbridge. Jag kunde inte låta bli att ha med det.
Som du vet vid det här laget så har jag väldigt svårt med Snape för jag kan seriöst inte bestämma mig för hur jag ska porträttera honom, men jag ska försöka få med lite mer munhuggning mellan honom och Marodörerna, trots allt börjar bok 5 snart och Snape gör en del saker som Sirius och Remus inte kommer gilla :P
Yay, du är andra personen som plockade upp Remus-delen, och jag säger samma sak till dig som till Thalia, det är eftereffekter och du behöver inte oroa dig för mycket :). Jag har också jättesvårt att se Dumbledore sparka någon, han är ju så lugn och vis av sig, en pacifist (är det rätt ord?). Men Barty Crouch Jr. förtjänade det ändå.
McGonagall är en gudinna och jag avgudar henne. Skulle lätt välja henne som lärare om jag kunde. Hehhehe, jag önskar att jag var ett geni och faktiskt hade en plan, vilket jag hade men nu är det så att jag har värdelöst minne och kanske glömde bort att skriva ner planen… så jag är inte riktigt säker på vad jag ska göra med dem längre. Men jag tänker lösa det på något sätt, de kommer försvinna alldeles strax men deras närvaro kommer troligtvis spela roll senare i berättelsen… ja, det fungerar. Okej jag har en ny plan, och jag är övertygad om att den är bättre än min originella.
Stackars Neville, han förtjänar inget av det som hände honom. Vad kul att du gillade Lees teori, medan det antagligen inte var Voldemorts plan så kände jag att det hade varit en helt okej plan och kände mig manad att ta med den. Hoppas att alla dina prov gick bra. Hoppas du gillar det här kapitlet lika mycket
Kram Lea.
Tinsy-girl:Det gör mig så glad att höra hur mycket du gillade kapitlet. Man måste definitivt kunna ha något roligt i elände, och jag försöker därför att blanda ut det. Vad kul att du gillade Snapes kommentar i slutet, det är en av mina favoritkommentarer jag skrivit från honom. Jag tror att vi hade tur att Umbridge inte kan höra honom. Remus mår som sagt inte toppen än, men det är inte sista gången som Snape gör/säger något som framkallar ilska hos Remus, så det kommer komma nya möjligheter ;)
Emmis: Kul att du gillade kapitlet så mycket :D Och oroa dig inte över Umbridge, hon blir förolämpad i det här kapitlet.
Tricsha Wren: Hmm, jag vet inte. Lee skulle kanske kunna göra världen till en bättre plats. Eller så säger jag bara det därför att Lee kommer med sånna teorier som jag själv skulle kunna komma med. Men Snape har definitivt rätt, ingen skulle vilja låtsas vara Paddan. Så glad att du gillade kapitlet :) Ha det bra
Kram, Lea
AN: Så jag har en fråga som jag har funderat på under en längre period men alltid glömt att ställa. Skulle ni vilja att jag räddar Cedric? För just nu har ni 3 val framför er och jag kan arbeta med alla tre då jag har "lösningar" för alla.
- Cedric försvinner nu när boken tar slut.
- Cedric stannar kvar under resten av läsningen, eventuellt för några kapitel eller alla böckerna. - Jag räddar Cedric och låter honom fortsätta läsa.
McGonagall och Sprout började genast fnittra bakom händer, Flitwick sjönk ner så att bordet dolde honom medan de mer yngre professorerna skrattade rakt ut. Umbridge, som inte visste exakt vad det var som de sagt men som visste att det hade något att göra med henne blängde på sina kollegor högröd i ansiktet. Eleverna i salen såg förvirrat upp mot lärarbordet och betraktade de skrattade professorerna.
"Vad skrattar de åt?" frågade Hannah förvirrat.
"Jag tvivlar att vi någonsin kommer att få veta", sade Susan med en grimas. "Däremot så vill jag veta vad som hände förra året efter Crouch jr erkänt."
"Jag kan läsa", erbjöd Eleyon Pemberton, en hufflepuffselev, och Stephanie lämnade över boken. "Det här är näst sista kapitlet…"
"Näst sista? Vad kan möjligtvis mer hända? Har inte allt redan hänt", protesterade Narcissa förvånat.
"Det finns en del lösa trådar som behövs vävas samman", sade Harry med en suck, han ville bara att boken skulle ta slut och hans otålighet märktes på hur han skakade med vänstra benet.
Skiljevägen
"Det låter väldigt oroväckande", sade Kim Sloper nervöst.
"Jag skulle inte oroa mig. Det kanske handlar om hur Dumbledore och Ministeriet gick åt skilda vägar angående deras åsikter om Voldemort", sade Oliver och Harry nickade långsamt för att visa att han hade rätt.
"Vilket för mig till frågan, varför har Ministeriet spenderat ett halvår med att förneka Voldemorts återkomst?"
"Han är inte tillbaka. Han är död!" fräste Umbridge men ingen brydde sig om henne.
"Det kommer förklaras i det här kapitlet, jag är övertygad om det", sade Ron bittert.
Dumbledore reste sig upp. Han stirrade ett ögonblick på Barty Crouch med ett uttryck av djup avsmak i ansiktet. Sedan höjde han sin trollstav och lät långa rep skjuta ut ur den. Repen snodde sig om Barty Crouch och band honom hårt. Han vände sig till professor McGonagall.
"Jag tror aldrig jag har sett Dumbledore se på någon så", mumlade Ginny förvånat.
"Du vill inte se honom så arg", sade Harry med en lätt rysning.
"Minerva, får jag be dig att hålla vakt här medan jag följer Harry upp?"
"Självfallet", sade professor McGonagall och drog sig undan från Harry efter sett till att han kunde stå själv. Hon såg lätt illamående ut, som om hon just hade sett någon kräkas. Men när hon drog fram sin trollstav och riktade den mot Barty Crouch var hennes hand alldeles stadig.
"Underskatta aldrig Minnie", sade Sirius bestämt.
"Jag har ett minne av att du och dina vänner gjorde det ett flertal gånger under er skolgång här", sade McGonagall torrt, men ett leende ryckte i hennes smala läppar.
"Att bli fångad och få äran var nästan hälften av det oroliga", sade Sirius oskyldigt. "Eller hur Remus?"
"Hmmm?" sade Remus samtidigt som han sänkte en hand ifrån munnen och drog den mot sitt byxben. Vid hans sida betraktade Newt honom kritiskt. "Javisst, öh säkert. Men bestraffningarna var inte lika roliga."
Sirius såg oroligt och kritiskt på sin vän innan han erbjöd ett halvhjärtat leende. "Även om det var kul att göra upp nya planer under straffkommenderingarna."
"Och jag förstår fortfarande inte hur de lyckades med det när de befann sig i separata ändar av slottet", suckade McGonagall och skakade hjälplöst på huvudet.
"Severus", sade Dumbledore och vände sig mot Snape, "vill du be madam Pomfrey komma ner hit. Vi måste se till att få upp Alastor Moody till sjukhusflygeln. Sen måste du gå ut och leta reda på Cornelius Fudge. Ta med honom upp på mitt kontor. Han kommer säkert själv vilja förhöra Crouch.
McGonagall lyckades precis att motstå frestelsen att väsa som en ilsken katt, hon skulle aldrig förlåta Fudge för vad han gjort.
Säg åt honom att jag finns i sjukhusflygeln om en halvtimme om han skulle behöva mig." Snape nickade tyst och svepte ut ur rummet. "Harry?" sade Dumbledore milt. Harry reste sig och vacklade till igen. Smärtan i benet, som han inte hade tänkt på medan han lyssnade till Crouchs berättelse, återvände nu med full kraft. Han märkte att han skakade. Dumbledore grep tag i hans arm och hjälpte honom ut i den mörka korridoren.
Harry svor lågmält när hans ben började skaka och värka igen.
"Är vi säkra på att vi inte kan göra något för honom?" frågade mr Diggory skamset, hans tankar fokuserade på hur han tvingat pojken att återuppleva Cruciatusförbannelsen.
"Läs bara, det kommer gå över när det går över i boken. Det borde inte vara länge nu", sade Harry och gav mannen ett svagt leende.
"Jag vill gärna att du först kommer med mig upp på mitt kontor, Harry", sade han med låg röst medan de gick genom gången. "Sirius väntar på oss där."
"Men han behöver gå till sjukhusflygeln!" protesterade mrs Weasley förskräckt.
"Jag vet, men jag behövde också veta vad som hänt, ju snabbare jag fick veta desto snabbare kunde vi börja planera och göra motstånd", sade Dumbledore.
"Giftet i benet…", började Newt att säga.
"Oroa dig inte Newton, det togs hand om", sade Dumbledore med ett leende.
Harry nickade. Ett slags förlamning och en känsla av overklighet hade kommit över honom, men det gjorde ingenting. Han var till och med glad för att det kändes så. Han ville inte tvingas att tänka på allt som hänt sedan han rörde vid trekampspokalen första gången. Han ville slippa ta itu med minnena som blixtrade förbi i hans huvud, färska och skarpa som fotografier: Monsterögat Moody inuti hopkrupen på marken, vaggande sin blödande armstump. Voldemort, som reste sig ur den ångande kitteln. Cedric… död… Cedric, som bad att bli förd tillbaka till sina föräldrar…
Salen var otroligt tyst vid påminnelsen om vad Cedric bett om. Tysta vid påminnelsen om vad som hade hänt i kyrkogården. Trots att de läst om vad som hänt kunde de fortfarande inte riktigt förstå det exakt, det var svårt att föreställa sig smärtan som Harry hade tvingats utstå där, svårt att acceptera att Cedric verkligen blivit mördad av Voldemort.
"Professor Dumbledore", mumlade Harry, "var är mr och mrs Diggory?"
"Åh du borde inte ha tänkt på oss", flämtade mrs Diggory.
"Ni hade förlorat er s… Cedric… Cedric hade dött", sade Harry och svalde runt klumpen i halsen.
"Och du hade råkat ut för något hemskt", sade mrs Diggory hest. "Ditt fokus borde ha legat på dig själv."
"Det där är Harry, alltid mer orolig för andra än för sig själv", suckade Sirius, men han hade en stolt blick i ögonen.
"De är tillsammans med professor Sprout", sade Dumbledore. Hans röst, som hade varit så lugn under hela förhöret med Barty Crouch, darrade lätt för första gången. "Hon är ju föreståndare för Cedrics elevhem och kände honom bäst av alla lärarna."
"Jag kände en stor ånger, jag gör det varje gång en elev dör oavsett ifall de tagit studenten eller inte", avslöjade Dumbledore allvarligt och hans ögon tindrade inte lika mycket som vanligt.
De hade kommit fram till den groteska stenfiguren. Dumbledore gav lösenordet och den hoppade åt sidan. Han och Harry fortsatte upp på den vindlande spiraltrappan och fram till ekdörren. Dumbledore sköt upp den. Innanför stod Sirius och väntade. Hans ansikte var lika blekt och avtärt som den gången han just hade flytt från Azkaban. Med ett par hastiga kliv tvärs genom rummet var han framme hos Harry och hade armarna runt honom.
Sirius händer darrade svagt och han böjde på sina fingrar för att stoppa det, rädslan han känt den kvällen var värre än något han känt tidigare. Att veta att Harry försvunnit och tvingas vänta på att få svar hade varit ren tortyr. När Dumbledore och Harry kommit in i rummet hade hans hjärta stannat, och trots att han kunde se att Harry var skadad och hade ont hade han inte kunnat låta bli att krama honom. Att försäkra sig att hans gudson faktiskt var där.
"Harry, hur är det med dig, är du skadad? Jag visste det, jag visste att nånting sånt här… Vad hände?" Hans händer skakade då han hjälpte Harry att sätta sig i en stol framför skrivbordet. "Vad hände?" frågade han om igen.
"Sirius, pressa honom inte", sade Dorea förmanande.
"Jag vet, jag var bara så orolig. Han var täckt i lera och blod samtidigt som han var blek som ett lakan. Jag hade hört att någon dött och när McGonagall hämtade mig…", Sirius skakade på huvudet och försökte glömma skräcken och sorgen han känt i det ögonblicket.
McGonagall flämtade förskräckt, eftersom hon inte haft någon aning om att det var Sirius hade hon inte gjort någon ansats om att berätta att Harry var vid liv, att han var säker. Vad måste Sirius inte ha trott när hon kom ner darrandes och med tårar i ögonen, med blod på sina ärmar från Harrys arm och förde honom till Dumbledores kontor. Han måste ha trott att de kommit för att berätta att Harry var död.
Dumbledore började berätta allt för Sirius som Barty Crouch hade sagt. Harry lyssnade bara med ett halvt öga. Han var så utmattad att vartenda ben i hela kroppen värkte, och han önskade ingenting annat än att få sitta här ostörd timmar i sträck, tills han somnade och inte behövde tänka eller känna något mer. Det hördes ett lätt sus av vingar. Fenixen Fawkes hade lämnat sin pinne och flugit tvärs genom kontoret för att slå sig ner på Harrys knä.
Newt log förstående, Fawkes skulle hjälpa Harry med hans ben.
"Hej, Fawkes", sade Harry tyst. Han strök fågelns vackra mörkröda och gyllene fjäderdräkt. Fawkes blinkade fridsamt upp mot honom. Det låg någonting tröstande i hans varma tyngd. Dumbledore hade slutat tala. Han satte sig bakom sitt skrivbord mittemot Harry. Han såg på Harry, som undvek hans blick. Nu skulle Dumbledore säkert fråga ut honom. Han skulle få återuppleva allting.
"Jag är verkligen ledsen för det Harry, men jag behövde veta", sade Dumbledore ångerfullt.
"Jag vet, det är okej", sade Harry innan han stelnade till. Dumbledore hade, och han hade gjort det ett bra tag nu, mött hans blick när de pratade. När hade Dumbledore slutat att undvika honom, varför hade han ens undvikit honom från början? Tankarna snurrade i Harrys huvud och ju mer han tänkte på det desto mer förvirrad blev han. Hade han inbillat sig allting?
"Jag måste få veta vad som hände efter att du röde vid flyttnyckeln i labyrinten, Harry", sade Dumbledore.
"Kan vi inte vänta med det tills i morgon, Dumbledore?" sade Sirius strävt. Han hade lagt en hand på Harrys axel. "Låt honom sova. Låt honom få vila." Harry greps av tacksamhet mot Sirius, men Dumbledore tog ingen notis om vad Sirius sade. Han lutade sig fram mot Harry. Mycket motvilligt lyfte Harry på huvudet och såg in i de blå ögonen.
"Lyssna på Sirius!" sade mrs Weasley, Dorea, Tonks och Narcissa på en och samma gång.
"Det är fortfarande skrämmande när man hör mamma säga det", sade George med en grimas.
"Jag vet, låt oss hoppas att det inte händer igen", instämde Fred.
"Om jag trodde att jag kunde hjälpa dig genom att försätta dig i en förtrollad sömn och låta dig uppskjuta det ögonblick då du måste tänka tillbaka på vad som hänt i kväll, skulle jag göra det", sade Dumbledore vänligt. "Men jag vet bättre. Att döva smärtan ett litet tag gör den bara värre när du äntligen känner den. Du har visat prov på större mod än jag nånsin kunde förvänta mig. Jag ber dig nu att visa samma mod igen. Jag ber dig att berätta för oss vad som hände."
"Är det inte mening att man ska prata om sånt när man är redo?" mumlade Katrina förvånat.
"Det beror lite på, i teorin ja men i praktiken funkar det inte alltid", sade Amanda med en grimas.
"Skulle ni inte kunnat ha använd er av minnesskålen och kollat på hans minnen?" föreslog Jimmy Peaks.
Sirius bleknade vid tanken, att höra det beskrivas den kvällen hade varit tillräckligt för honom, han hade inte klarat av att se allting utspela sig framför honom och vara oförmögen att göra något för att hjälpa sin gudson.
Fenixen lät höra en spröd, skälvande ton. Tonen vibrerade i luften, och Harry kände det som om en droppe het vätska hade glidit genom halsen ner i magen och nu genomsyrade honom med en värmande, styrkande känsla. Han drog ett djupt andetag och började berätta. Medan han talade steg bilder upp inför hans ögon av allt som hade skett den kvällen. Han såg den gnistrande ytan på elixiret som hade återupplivat Voldemort. Han såg Dödsätarna dyka upp mellan gravarna runt dem. Han såg Cedrics döda kropp ligga på marken bredvid trekampspokalen.
Harry slöt ögonen, ovillig att se på någon annan när de återigen drog upp allt som hänt på kyrkogården. Runt om honom delade hans vänner blickar, osäkra på ifall de borde göra något för att försöka trösta honom.
Sirius, som fortfarande höll handen på Harrys axel, gav då och då ifrån sig ett ljud som om han tänkte säga någonting, men Dumbledore höll upp handen för att hejda honom. Det var Harry glad för — det var lättare att fortsätta nu när han en gång hade börjat. Det kändes nästan som om ett gift sögs ut ur honom. Det kostade honom hela hans viljestyrka att fortsätta tala, men ändå anade han att det skulle kännas bättre när han väl berättat allt.
"Det var en av anledningarna till varför jag ville att han skulle berätta det", sade Dumbledore och Harry log halvt mot honom, fortfarande förbryllad över rektorns beteende.
När Harry talade om att Slingersvans hade skurit honom i armen med dolken kunde Sirius emellertid inte hålla tillbaka ett häftigt utrop, samtidigt som Dumbledore reste sig upp så tvärt att Harry hoppade till. Dumbledore gick runt skrivbordet och bad Harry att sträcka fram armen. Harry visade dem såret under den sönderskurna ärmen på klädnaden.
Harry lät tanklöst ett finger löpa utmed ärret han fått den kvällen.
"Han sa att mitt blod skulle göra honom starkare än om han använde nån annans blod", berättade Harry för Dumbledore. "Han sa att det skydd som min… min mamma efterlämnade i mig skulle strömma över i honom också. Och han hade rätt, för han kunde röra vid mig utan att skada sig själv. Han rörde vid mitt ansikte." Under ett flyktigt ögonblick tyckte Harry att han såg en flint av något som liknade triumf i Dumbledores ögon.
"Ursäkta mig!" väste Dorea och blängde på Dumbledore.
"Jag har en misstanke, det är inget farligt för Harry. I själva verket tvärtom, men jag är fortfarande inte helt hundra. Ifall mina misstankar stämmer så kommer det förklaras i en av de återstående böckerna."
"Jag hoppas det", sade Dorea som fortfarande betraktade rektorn misstänksamt.
"Är du helt säker på att det inte farligt för Harry", sade Charlus och blängde på rektorn med hans röst full av hot.
Dumbledore tvekade en aning. "Ingenting är riskfritt… men det är något som kommer kunna hjälpa Harry senare i livet."
Men sekunden efter var han säker på att han hade inbillat sig det, för då Dumbledore återvände till sin stol bakom skrivbordet såg han äldre och tröttare ut än Harry någonsin hade sett honom.
"Så var det med det", sade han. "Voldemort har övervunnit just det speciella hindret. Fortsätt, är du snäll."
"Ifall beskyddet inte funkar längre, varför sände du honom tillbaka dit?" fräste mrs Weasley upprört.
"Därför att det fortfarande skyddar honom mot dödsätare", sade Dumbledore tungt.
"Men inte mot allt med tanke på attacken i somras!", påpekade Sirius bittert.
"VA?" skrek ett flertal elever i chock.
"Det förklaras i nästa bok. Jag hade en annorlunda sommar", sade Harry och gned sig i nacken.
Harry berättade vidare. Han beskrev hur Voldemort hade rest sig ur kitteln och återgav sedan allt han kunde komma ihåg av Voldemorts tal till Dödsätarna. Han berättade hur Voldemort hade lossat hans rep och gett honom tillbaka hans trollstav, så att de skulle kunna duellera. Men när han kom fram till hur den gyllene ljusstrålen hade sammanfogat hans och Voldemorts trollstavar fick han en klump i halsen som hindrade honom från att tala. Han ansträngde sig för att fortsätta, men minnena av det han hade sett träda fram ur Voldemorts trollstav överväldigade honom. Han såg framför sig hur Cedric dök upp, och sedan den gamle mannen och Bertha Jorkins… såg sin mor… sin far… Han var glad när Sirius bröt tystnaden.
"Harry…", Ginny stannade och tänkte efter, hur många gånger hade de inte frågat honom ifall han mådde bra? Hur många gånger hade de inte fått samma svar? Det fanns ingen mening att ställa samma fråga igen. "Jag har en idé för vad vi kan göra vid nästa… pluggträff…", sade hon istället.
Harry såg upp från golvet och log mot henne. "Vi kan gå igenom detaljerna sen, men jag har redan en idé för vad vi kommer att täcka under pluggträffen."
"Pluggträff? Vad för pluggträff?" frågade mrs Weasley intresserat och en aning misstänksamt.
"Eftersom det är vårt GET år så brukar vi sätta oss ner i uppehållsrummet någon timme varje vecka och gå igenom vad vi täckt under våra lektioner för att se till att vi kan det, Ginny brukar sitta med ibland. Vi var osäkra på vad vi skulle repetera under nästa gång eftersom det nästan är jul och vi repeterar på lektionerna", sade Harry snabbt, och han undvek att se den moderliga häxan i ögonen, obekväm med att ljuga för henne.
"Herm, herm, jag har inte godkänt någon sådan klubb", sade Umbridge strängt, och hennes goda humör som försvunnit när Voldemort återuppstått var tillbaka.
"Tusan, jag hade hoppats att hon skulle hålla tyst", muttrade Neville lågmält.
"Det är inte en klubb, vi sitter bara och pluggar samtidigt, att säga att det är en klubb är som att säga att alla som pluggar i biblioteket tillhör samma klubb, eller att alla som går på sina lektioner går till en klubb", sköt Hermione tillbaka, med rösten full av frustration.
"Vänta, är det förbjudet att gå på lektionerna!" flämtade George, och hans och Freds ögon sken av lycka i ett kort ögonblick innan det blev krossat.
"Tänk inte ens tanken. Det är inte förbjudet och ni ska gå på lektionerna", avbröt McGonagall strängt och tvillingarna sjönk ihop.
"Trollstavarna låste fast sig vid varandra?" sade han och såg från Harry till Dumbledore. "Varför?" Harry tittade upp på Dumbledore, som såg spänd och koncentrerad ut.
"Priori Incantatem", mumlade han. Hans ögon såg djupt in i Harrys, och det var nästan som om en osynlig tanke av förståelse utväxlades mellan dem.
"Vadå för någonting?"
"Var inte det det som mr Diggory använde i början av boken?" frågade Su Li med ett höjt ögonbryn.
"Kan inte vara det, han framkallade inga spöken eller nät eller annat skit", protesterade Terry misstroget.
"Den omvända effekten av besvärjelsen?" frågade Sirius skarpt.
"Just det", sade Dumbledore. "Harrys och Voldemorts trollstavar har samma kärna. Var och en av dem innehåller en fjäder från samma fågels stjärt. I själva verket från just den här Fenixen", tillade han och pekade på den rödgyllene fågeln som fridfullt satt på Harrys knä.
"Det förklarar varför Fawkes gillar honom så mycket", sade Charlie med ett leende.
"Fawkes är en väldigt kärleksfull individ", instämde Newt med ett leende.
"Du känner Fawkes?" frågade Charlie intresserat.
"Jag var den som gav honom till Dumbledore", sade Newt med ett leende och ett flertal personer såg förvånat på honom.
"Kommer fjädern i min trollstav från Fawkes?" utbrast Harry överraskat.
"Ja", sade Dumbledore. "Mr Ollivander skrev till mig i samma ögonblick du hade lämnat hans butik för fyra år sen och talade om att du hade löpt den andra trollstaven."
"Och vad händer när en trollstav möter sin tvilling?" frågade Sirius.
"De fungerar inte mot varandra", sade Dumbledore. "Men om stavarnas ägare tvingar fram en kamp mellan dem, får det en mycket sällsynt effekt. Den ena trollstaven tvingar den andra att stöta upp de besvärjelser den har utfört… i omvänd ordning. Den senaste kommer först… och sen de som har föregått den."
"Så i fall den dödande förbannelsen var den senaste besvärjelser så kommer andarna av mordoffren fram?" frågade en elev i chock.
"Jag skulle säga att det är ett ja", svarade Remus med ett svagt leende som övergick till en grimas när eleven såg bort.
Han såg frågande på Harry, och Harry nickade. "Vilket betyder", sade Dumbledore långsamt med blicken fäst på Harry, "att Cedric måste ha visat sig igen i nån sorts skepnad."
Harry nickade åter.
"Blev Diggory väckt till liv igen?" frågade Sirius hest.
"Du vet bättre", sade Moody ogillandes.
"Jag var i chock. Jag trodde att Harry hade dött och fick sen lyssna på hur han nästan hade gjort det", fräste Sirius, hans tålamod knappt existerande.
"Ingen besvärjelse kan återuppväcka de döda", sade Dumbledore tungt. "Det enda som kan ha inträffat är nåt slags omkastat eko. En skugga av den levande Cedric kan ha trätt fram ur trollstaven… har jag rätt, Harry?"
"Han talade till mig", sade Harry. Han hade plötsligt börjat darra igen. "Cedrics spöke, eller vad det var, talade till mig."
"Ett eko", sade Dumbledore, "som höll kvar Cedrics utseende och karaktär. Jag gissar att andra liknande skepnader visade sig… tidigare offer för Voldemorts trollstav."
"Måste du fråga om det. Det är inte viktigt", jämrade sig mrs Weasley.
"Han behövde prata om sina upplevelser, förstå vad som hände", sade Dumbledore bestämt.
"En gammal man", sade Harry, fortfarande med en klump i halsen. "Bertha Jorkins. Och…."
"Dina föräldrar?" sade Dumbledore tyst.
"Ja", sade Harry. Sirius höll nu så hårt om Harrys axel att det gjorde ont.
"Jag är ledsen!" sade Sirius förskräckt.
"Det är okej, du förväntade dig inte att jag skulle säga det jag sa", sade Harry med en axelryckning.
"Det är aldrig okej att jag skadar dig, oavsett om det var medvetet eller inte", rättade Sirius bestämt och han kände hur hans hjärta bröts när Harry såg misstroget och osäkert på honom, som om det var ett helt nytt koncept för honom. Och med tanke på vad han visste om familjen Dursleys så var det antagligen det.
"De sista morden som trollstaven utförde", sade Dumbledore och nickade. "I omvänd turordning. Ännu fler skulle naturligtvis ha dykt upp om du hade hållit fast förbindelsen. Nå, Harry, de här ekona, de här skuggorna… vad gjorde de?"
Harry beskrev hur skepnaderna som hade dykt upp började vandra runt längs kanten av det gyllene nätet, hur Voldemort verkade frukta dem, hur hans egen fars skugga hade sagt åt honom vad han skulle göra, hur Cedrics skugga hade bett om en sista tjänst.
"Jag borde verkligen inte ha bett om det, jag är så ledsen Harry", sade Cedric ångerfullt.
"Jag hade gjort det ändå", sade Harry bestämt.
"Jag är säker att du skulle ha gjort det", sade Dumbledore instämmande med ett litet leende.
När Harry kommit fram till den punkten i sin berättelse kände han att han inte orkade fortsätta. Han vände huvudet mot Sirius och såg att han hade gömt ansiktet i händerna. Harry upptäckte plötsligt att Fawkes hade lämnat hans knä. Fenixen hade flugit ner på golvet och stod nu och vilade sitt vackra huvud mot Harrys skadade ben. Stora, pärlande tårar rann ur dess ögon ner på såret som spindeln hade tillfogat Harry. Smärtan försvann. Huden läktes. Hans ben var friskt och oskadat igen.
"Jag är fortfarande förvånad över det. Det var inte ens ett livshotande sår!" sade Charlie och skakade misstroget på huvudet.
"Fawkes har alltid varit en omtänksam individ", sade Newt mjukt, han skulle behöva gå upp och besöka fenixen innan han återvände hem.
"Jag är mer imponerad över att Harry lyckades duellera och springa ifrån Harry på en stukad fot och ett ben där han blivit biten av den där spindeln", sade Bill medan han betraktade Harrys ben kritiskt.
"Jag vill säga det en gång till", sade Dumbledore då fenixen åter flög upp och satte sig på sin pinne. "Du har visat prov på större mod i kväll än jag någonsin kunnat förvänta mig av dig, Harry. Du har visat lika stor tapperhet som alla de som dog i sin kamp mot Voldemort då han stod på höjden av sin makt. Du har axlat en fullvuxen trollkarls börda och varit den värdig… och du har gjort allt vi hade rätt att förvänta oss av dig. Nu ska du följa med mig upp till sjukhusflygeln, för jag vill inte att du vänder tillbaka till sovsalen i natt. Du ska få en sömndryck att sova på i lugn och ro… Sirius, vill du stanna hos honom?"
"Det är bäst att du stannar", sade Narcissa förmanande.
"Han gjorde det, han skulle aldrig lämna Harry i det tillståndet", sade mrs Weasley bestämt och alla ordermedlemmar såg chockat på henne.
"Molly?" frågade Tonks tillslut i chock.
"Vi må ha haft våra… skilda åsikter… men han bryr sig om Harry, det är uppenbart för vilken blind människa som helst. Jag kanske inte gillar alla hans idéer, men han är en god man."
"De här böckerna är onda. De är onda och de har tagit kontroll över mamma!" viskade Ron förskräckt.
"Larva dig inte Ron", sade Ginny, men hon såg själv misstänksamt mellan boken och deras mamma.
Sirius nickade och reste sig upp. Han förvandlade sig åter till den stora svarta hunden och gick ut från kontoret tillsammans med Harry och Dumbledore. Han följde dem nerför trappan till sjukhusflygeln. När Dumbledore sköt upp dörren fick Harry se mrs Weasley, Bill, Ron och Hermione samlade runt en jäktad och trött madam Pomfrey. De krävde tydligen att få veta var Harry fanns och vad som hade hänt honom.
"Alla de andra letade efter dig på andra ställen i slottet", sade Ron, som först nu mindes den detaljen.
"Han försvann så plötsligt. Vi ville se till att han var okej, men vi förväntade oss att han förr eller senare skulle hamna på sjukhusflygeln, därför fick Ron och Hermione vara där", förklarade Oliver.
"Han har väldigt lojala vänner, trots att de är så många", mumlade Dorea.
"Oroa dig inte, jag tror inte att situationen med Pettigrew kommer upprepas", muttrade Charlus, hans röst fylld av en blandning av avsky och sorg.
Allesammans vände sig hastigt om då Harry, Dumbledore och den svarta hunden kom in. Mrs Weasley gav ifrån sig ett halvkvävt skrik.
"Harry! Å, Harry!" Hon ville genast rusa fram till honom, men Dumbledore ställde sig i vägen.
"Molly", sade han och höll upp en avvärjande hand, "lyssna på mig ett ögonblick, är du snäll. Harry har genomgått en fruktansvärd prövning i kväll. Han har just fått lov att återuppleva alltihop igen för min skull. Vad han mest av allt behöver nu är sömn och lugn och ro. Om han gärna vill att ni stannar hos honom allihop", tillfogade han och såg också på Ron, Hermione och Bill, "får ni gärna göra det. Men jag vill inte att ni frågar honom nånting förrän han är beredd att svara, och det är han definitivt inte i kväll."
"Bra, då behöver han inte återuppleva det igen", sade Charlus bistert.
"Alla mina vänner var väldigt bra på att inte kräva något under resten av terminen", sade Harry och Seamus ryckte till, han hade trots allt försökt kräva ett svar från Harry i början av det här skolåret.
Mrs Weasley nickade. Hon var mycket blek. Hon vände sig tvärt mot Ron, Hermione och Bill, som om de var alldeles för störande och väste: "Hörde ni? Han behöver lugn och ro!"
"Rektor Dumbledore", sade madam Pomfrey och stirrade på den stora svarta hunden som var Sirius, "får jag fråga vad…?"
"Den här hunden ska stanna hos Harry ett tag", sade Dumbledore bara. "Jag försäkrar dig att han är mycket väluppfostrad."
Som om genom en uppmaning så fnös alla lärare när den meningen läste ut. De hade alla haft, eller åtminstone fått höra om Sirius som elev och väluppfostrad var inte ett ord de skulle använda för att beskriva honom.
"Jag uppförde mig", protesterade Sirius.
"Någon gång måste vara första", fnös Sprout.
Harry kände en obeskrivlig tacksamhet mot Dumbledore för att han hade bett de andra att inte fråga ut honom. Det var inte för att han inte ville ha dem där, men tanken på att berätta allt igen, tanken på att behöva återuppleva det en gång till, var mer än han kunde uthärda.
"Jag kommer tillbaka och ser till dig så snart jag har träffat Fudge, Harry", sade Dumbledore. "Jag vill gärna att du blir kvar här tills i morgon när jag har talat med de övriga på skolan." Han gick ut. Då madam Pomfrey ledde fram Harry till en säng i närheten fick han syn på den verklige Moody, som låg orörlig i en säng längst bort i rummet. Hans träben och magiska öga låg på nattduksbordet bredvid.
"Inte en säng, hon ledde dig till din säng", sade Ron med ett litet leende.
"Jag börjar undra ifall böckerna är medvetna om att jag har min egna säng, de har aldrig nämnt det", sade Harry fundersamt.
"Det var antagligen inte relevant så därför står det inte med", resonerade Hermione.
"Klarar han sig?" frågade Harry.
"Han kommer bli helt återställd", sade madam Pomfrey. Hon gav Harry en pyjamas och drog en skärm runt hans säng. Han tog av sig klädnaden, drog på pyjamasen och kröp ner. Ron, Hermione, Bill, mrs Weasley och den svarta hunden kom fram bakom skärmen och satte sig i stolar på var sin sida om honom. Ron och Hermione såg vaksamt på honom, nästan som om de var rädda för honom.
"Vi var inte rädda för dig, vi var orolig över hur du såg på allting", sade Hermione.
"Ja, du stirrade bara på allting utan någon känsla i dina ögon…",instämde Ron med en grimas, det var en blick som han aldrig mer ville se i sin väns ögon.
"Det är ingen fara med mig", sade han till de. "Jag är bara så trött."
Mrs Weasleys ögon fylldes med tårar medan hon helt i onödan slätade till hans sängtäcke. Madam Pomfrey, som hade skyndat in på sitt kontor, kom tillbaka med en bägare och en liten flaska mörkviolett elixir. "Du måste dricka alltihop, Harry", sade hon. "Det är ett elixir som ger dig en drömlös sömn."
"Vad händer ifall man inte dricker allt?"
"Du somnar en kortare period, ifall du har druckit för lite så kommer du ha drömmar men du kommer vara fast i dem och oförmögen att vakna innan elixiret slutat verka", förklarade madam Pomfrey.
Harry tog bägaren och drack några klunkar. Han kände hur han genast blev dåsig. Alling omkring honom blev suddigt, lamporna i sjukhusflygeln tycktes blinka vänligt åt honom genom skärmen runt sängen. Hans kropp kändes som om den sjönk djupare ner i dunmadrassens värme. Innan han hann dricka resten av elixiret, innan han hann säga ett ord till, föll han utmattad i sömn.
Harry vaknade, så varm och sömning att han inte ville öppna ögon. Han ville bara sova igen. Rummet var bara svagt upplyst, och han var säker på att det fortfarande var natt, för han hade en känsla av att han inte kunde ha sovit särskilt länge. Sedan hörde han viskningar.
"Du sov ganska länge", sade Ron med ett leende som mer liknade en grimas. Han kunde fortfarande minnas rädslan han känt den kvällen, hjälplösheten som uppstått efter ha sett Harry liggandes i sängen likblek och med sår ifrån de utmaningar han stött på i labyrinten och kyrkogården.
"De väcker honom om de inte håller klaffen!"
"Varför är de så högröstade? Det kan väl inte ha hänt nånting annat?"
Harry öppnade ögonen med oseende blick. Någon hade tagit av honom glasögonen. Han kunde se de suddiga konturerna av mrs Weasley och Bill alldeles intill. Mrs Weasley stod upp.
"Det är inte bekvämt att sova med glasögon", sade Percy med en grimas.
"Det värsta är när man lyckas ta på sig glasögonen i sömnen", instämde Harry.
"Det där är Fudges röst", viskade hon. "Och så är det Minerva McGonagall, eller hur? Men vad grälar de om?"
McGonagall vände sig om och blängde på trolldomsministern, fortfarande ilsken över vad han gjort den kvällen. Fudge hade åtminstone förnuftet att se fåraktig ut när han snabbt mötte hennes blick innan han skrämt tittade iväg.
Nu kunde Harry också höra det: några som ropade och springande steg som närmade sig sjukhusflygeln.
"Det är beklagligt, men trots det, Minerva…", sade Cornelius Fudge högljutt.
"Du borde aldrig ha släppt in den på slottet!" skrek professor McGonagall. "När Dumbledore får reda på det…"
"Hon skrek!" flämtade Lee med handen för hjärtat.
"Jag är mer intresserad över var Fudge tog in i slottet", sade Astoria.
"Nej du förstår inte! Hon skrek. Hon skriker aldrig så, såvida Fred och George inte gjort något upptåg hon anser har gått för långt!" protesterade Lee högljutt.
Harry hörde dörren till sjukavdelning slås upp. Alla runt Harrys säng vände sig mot dörren och stirrade på den medan Bill drog skärmen åt sidan. Harry satte sig obemärkt upp och tog på sig glasögonen igen. Fudge kom intravande på sjukavdelningen. Professor McGonagall och Snape följde tätt i hälarna på honom.
"Madam Pomfrey kommer va förbannad", sade Remus och drog en darrande hand genom håret.
"Mr Lupin, mår du bra?" frågade Newt bestämt.
"Jag trodde vi kom överens om att du skulle kalla mig Remus", svarade Remus med ett smalt leende. "Jag mår bra, bara lite trött."
"Var är Dumbledore?" frågade Fudge mrs Weasley i uppfordrande ton.
"Han är inte här", sade mrs Weasley ilsket. "Det här är en sjukhusflygel, herr minister. Tycker ni inte att ni borde…"
"Han har gjort mamma upprörd, han är körd", sade Bill och skakade på huvudet.
"Jag hoppas att hon verkligen skällde ut honom!" sade Ginny förväntansfullt.
Men i samma ögonblick öppnades dörren, och Dumbledore kom insvepande i rummet.
"Man måste erkänna, Dumbledore har fantastisk timing", sade Kingsley och hans läppar ryckte lätt.
"Vad har hänt?" frågade han skarpt och såg från Fudge till professor McGonagall. "Varför kommer ni hit och stör? Minerva, du förvånar mig, jag bad dig ju bevakat Barty Crouch."
"Det är ingen idé att bevaka honom längre, Dumbledore!" skrek hon gällt. "Det har ministern här sett till!"
"Han gjorde det inte!" flämtade Charlus och såg misstroget på Fudge.
"Han gjorde det", spottade McGonagall ilsket ur sig, hennes blick rasande.
Harry hade aldrig sett professor McGonagall tappa behärskningen så totalt. Hon hade ilskna röda fläckar på kinderna, händerna var hårt knutna och hon darrade av raseri.
"Det var första gången jag sett henne så arg", sade Hermione.
"Jag tror inte att vi någonsin kommer få se henne så arg igen", instämde Ron med en grimas.
"Åh räkna inte med det", muttrade Ginny med ett förväntansfullt och en aning grymt leende. "Vänta bara tills hon får höra om Umbridges lektioner!"
"När vi informerade mr Fudge om att vi hade fångat den Dödsätare som var ansvarig för händelserna i kväll", sade Snape med en låg röst,
"Vart kom han ifrån?"
"Han kom in samtidigt som McGonagall", suckade Katie. "Lyssnade du inte?"
"Nope, jag glömde bort", sade Fred flinandes.
"Eller så hörde du hans namn och din hjärna lade av för att den inte kunde hantera att behöva höra om Snape", föreslog George allvarligt.
"För att det skulle hända skulle det kräva att han hade en hjärna", muttrade Snape, noga med att inte låta McGonagall höra.
"ansåg han tydligen att hans personliga säkerhet var hotad. Han insisterade på att kalla hit en Dementor, som kunde följa med honom in på slottet. Han tog med sig den in på kontoret där Barty Crouch…"
"Jag sa åt honom att du inte skulle gå med på det, Dumbledore!" avbröt professor McGonagall ursinnigt. "Jag sa åt honom att du aldrig skulle tillåta en Dementor att sätta sin fot innanför slottets murar, men…"
"Han gjorde det inte!" flämtade Cho misstroget.
"Är det här varför min sons mord alltid utreddes!" fräste mr Diggory och blängde mordisk på Fudge, det krävdes inget geni att lista ut vad som skulle, och vad som hade hänt.
"Det blir värre, mr Diggory", sade Harry i en varnande röst och han sjönk ihop en aning under den äldre mannens ilskna blick, en blick som mjuknade när den såg pojkens reaktion.
"Min bästa fru!" röt Fudge, som såg argare ut än Harry någonsin hade sett honom. "Som Trolldomsminister har jag rätt att besluta om jag önskar ha beskydd när jag ska förhöra en eventuellt farlig…"
"Ta då med en Auror, inte en förbaskad Dementor, den kunde ha gett sig efter Harry!" fräste Dorea och Fudge bleknade, det var en tanke som inte slagit honom och efter att pojken upplevt det så hade han varit ett stort mål för Dementorn.
Men professor McGonagalls ilskna stämma överröstade Fudge. "I samma ögonblick som han kom in med den där… den där ohyggliga varelsen i rummet", skrek hon och pekade på Fudge medan hon darrade i hela kroppen, "kastade den sig över Crouch och… och…"
Neville bet sig i läppen, tvekade för ett ögonblick innan en bestämd glimt fyllde hans ögon. "Jag hatar honom mer än jag kan säga, men han förtjänade inte kyssen."
"Det är det som gör att du är en sån bra människa", sade Luna med ett leende.
Harry blev iskall invändigt medan professor McGonagall kämpade för att hitta ord som kunde beskriva vad som hade hänt. Han behövde inte höra mer. Han visste vad Dementorn måste ha gjort. Den hade gett Barty Crouch den slutgiltiga, ödesdigra Dementorkyssen. Den hade sugit ut hans själ genom munnen på honom. Det var värre för honom än att vara död.
Sirius rös, det där hade varit det öde som väntat honom om han blivit fångad, om Harry och Hermione inte hade räddat honom.
"Under alla omständigheter är han ingen förlust för oss!" gormade Fudge. "Han tycks ha varit ansvarig för åtskilliga dödsfall!"
"Men nu kan han inte avge nåt vittnesmål, Cornelius", sade Dumbledore. Han stirrade skarpt på Fudge, som om han för första gången såg honom i sitt riktiga ljus. "Han kan inte vittna om varför han dödade de här människorna."
"Varför dödade han dem? Ja, men det är väl inget mysterium, eller hur?" skrek Fudge. "Han var spritt språngande galen! Enligt vad Minerva och Severus talat om för mig tycks han ha trott att han gjorde alltsammans på Du-vet-vems order!"
"Han gjorde det!" skrek ett flertal elever ilsket.
"Jag vet, och jag ber om ursäkt till mr Potter", sade Fudge. Harry betraktade ministern misstänksamt men gjorde ingen min som kunde avslöja hans tankar.
"Din ursäkt förändrar inte ett jävla skit!" väste mr Diggory, med hans händer hårt knutna.
"Lord Voldemort gav honom mycket riktigt order om det han gjorde, Cornelius", sade Dumbledore. "De där människornas död var inte målet i sig. DE ingick bara i den stora planen att återuppliva Voldemort och ge honom hans fulla kraft tillbaka. Planen lyckades. Voldemort har återvunnit sin kropp."
"Jag borde ha lyssnat, jag ville inte det", suckade Fudge.
"Det är problemet, du eliminerade det enda beviset, mannen som var ansåg för allt det som hände den kvällen", sade madam Hooch irriterat.
Fudge såg ut som om någon just hade drämt en tung klubba i ansiktet på honom. Bedövad och med blinkande ögon stirrade han på Dumbledore, som om han inte riktigt kunde fatta vad han just hade hört. Han började sluddrande protestera medan han forfarande glodde med stora ögon.
"Skulle Du-vet-vem ha återvänt? Helt orimligt. Nu får du väl ändå ge dig, Dumbledore…"
Mr Diggory spände blicken i Ministern. Han började nu få en väldigt klar bild över vad som hänt och varför Cedrics död blivit bortförklarad som en tragisk olycka.
"Som Minerva och Severus säkert har talat om för dig", sade Dumbledore, "hörde vi Barty Crouch bekänna allt. Under inflytande av Veritaserum berättade han för oss hur han smugglades ut ur Azkaban, och hur Voldemort — som av Bertha Jorkins fått veta att han fortfarande levde — kom för att befria honom från hans far och sen utnyttjade honom för att fånga Harry. Planen lyckades, säger jag ju. Crouch har hjälpt Voldemort att återvända."
"Nej, vet du vad, Dumbledore", sade Fudge, och Harry blev förvånad när han såg ett svagt leende sprida sig över hans ansikte.
"Hur ser Harry. Han var utan glasögon", protesterade Fred.
"Varför lyssnar du inte? Den sa att han satte på sig dem!" suckade Katie.
"Jag vet redan allt det här, vet vad som hände på kyrkogården, hur det hände och jag har vetat i evigheter att Fudge är en idiot. Behöver inte lyssna särskilt noga", sade Fred med en nonchalant axelryckning.
"Du… du kan väl inte på allvar tro på en sån sak? Att Du-vet-vem skulle ha återvänt? Seså, det kan du väl ändå inte mena. Crouch kan säkert ha trott att han handlade på Du-vet-vems order, men att ta en sån galning på orden, Dumbledore…"
"Ifall han inte fått Dementorkyssen så hade ni kunnat ta reda på det med säkerhet", påpekade Tonks oskyldigt.
"Och vi hade kunnat få mer information, om han umgåtts med Voldemort hade han säkert fått veta en hel del hemlig information", tillade Kingsley i en allt annat än imponerad ton.
"När Harry rörde vid trekampspokalen i kväll fördes han direkt till Voldemort", sade Dumbledore med fast röst. "Han bevittnade Lord Voldemorts återfödelse. Jag ska förklara alltihop om du kommer med upp på mitt kontor." Dumbledore kastade en blick bort mot Harry och såg att han var vaken, men skakade på huvudet och sade: "Jag är rädd att jag inte kan låta dig fråga ut Harry i kväll."
"Hur länge dröjde det innan du blev utfrågad, mr Potter?" frågade madam Bones.
"Um, jag har aldrig blivit utfrågad. Enda gången jag berättat var den kvällen, för Dumbledore och Sirius", sade Harry tveksamt och madam Bones frös med fjädern ovanför pergamentet.
"Du blev aldrig utfrågad", sade hon långsamt, som om hon inte kunde förstå att hon ens yttrade de orden. "Jag förstår…"
Fudges besynnerliga leende förblev oförändrat. Han kastade också en blick mot Harry och vände sig sedan mot Dumbledore igen och sade:
"Du är alltså… öh… beredd att tro på vad Harry säger, Dumbledore?"
"Han lyssnade på Skeeter", väste Dorea ilsket och det ryckte svagt i hennes händer, som människa hade hon haft mer kontroll över sina rörelser och hade inte avslöjats av skakande händer, bara hennes rös hade varit något för hennes motståndare att utgå ifrån.
Det blev ett ögonblicks tystnad, som bara avbröts av Sirius morrande. Han hade rest borst och visade tänderna mot Fudge.
"Du befann dig i samma rum som Fudge!" flämtade Angelina i chock och såg mellan Sirius och Fudge.
"Harry behövde mig", sade Sirius med en axelryckning innan han suckade. "Och jag behövde vara där med honom, för att försäkra mig om att han var vid liv."
"Självfallet tror jag på Harry", sade Dumbledore med blixtrande ögon. "Jag hörde Crouch bekännelse, och jag hörde Harrys redogörelse för vad som hände efter att han rörde vid trekampspokalen. De båda berättelserna stämmer och låter vettiga. Tillsammans förklarar de allting som har hänt sen Bertha Jorkins försvann förra sommaren."
Fudge log fortfarande lika besynnerligt. Han tittade återigen bort mot Harry innan han svarade.
"Du är beredd att tro att Lord Voldemort har vänt tillbaka bara för att du har lyssnat på en galen mördare och en pojke, som… tja…", Fudge sände Harry ännu en blick, och nu förstod Harry plötsligt.
"Då gör det en av oss, för jag förstår ingeting", sade Michael Corner förbryllat
"Farmor har redan nämnt det", suckade Harry, ett litet leende på sina läppar över det faktum att han kunde säga den meningen.
"Ni har läst Rita Skeeters skriverier, mr Fudge", sade han tyst. Ron, Hermione, mrs Weasley och Bill hoppade allesammans till. Ingen av dem hade förstått att Harry var vaken. Fudge blev lite röd, men fick samtidigt ett trotsigt och envist uttryck i ansiktet.
"Än sen då, om jag har gjort det?" sade han och såg på Dumbledore. "Om jag har upptäckt att du hållit mycket tyst om vissa fakta om pojken? Han är ju en ormviskare, inte sant? Och får underliga anfall mest hela tiden…"
"Den egenskapen kom från Voldemort och han ville aldrig ha den", sade Remus irriterat.
"Det var inte som om någon visste det", protesterade Fudge.
"Och ingen frågade honom om varför han hade ont eller hade så kallade anfall!", fräste Remus tillbaka och någonting högg till inuti hans bröst.
"Jag antar att du syftar på de smärtor Harry har känt i sitt ärr?" sade Dumbledore kyligt.
"Så du medger alltså att han har haft de där smärtorna?" sade Fudge hastigt. "Huvudvärksattacker? Mardrömmar? Kanske rentav… hallucinationer?"
"Det eskalerade snabbt", sade Dean med ett höjt ögonbryn.
"Allting för att inte acceptera sanningen."
"Hör på mig, Cornelius", sade Dumbledore och gick ett steg närmare Fudge. Än en gång kunde man känna den märkliga utstrålning av väldig kraft hos honom som Harry hade upplevt då Dumbledore lamslog den unge Crouch. "Harry är lika otillräknelig och klar i huvudet som du och jag. Det där ärret han har i pannan har inte förvirrat hans hjärna. Jag tror att det ger honom smärtor när Lord Voldemort är i närheten eller känner sig särskilt blodtörstig."
Fudge hade dragit sig ett steg baklänges från Dumbledore, men han såg fortfarande lika trotsig ut. "Du får förlåta mig, Dumbledore, men jag har aldrig förr hört talas om ett förbannelseärr som verkar som en varningsklocka…"
"Det är inte heller någon annan som ha överlevt den förbannelsen förut", påpekade Bill en aning otåligt.
"Vad vi vet", påpekade Luna lugnt.
"Jag såg faktiskt Lord Voldemort komma tillbaka!" ropade Harry. Han försökte ta sig ur sängen, men mrs Weasley tvingade ner honom igen. "Jag såg Dödsätarna! Jag kan ge er namnen på dem! Lucius Malfoy…" Snape gjorde en plötslig rörelse, men när Harry såg på honom hade han vänt sig mot Fudge igen.
"Malfoy blev rentvådd!" sade Fudge, tydligt förnärmad. "En mycket gammal släkt… donerar pengar till goda ändamål…"
Malfoy öppnade munnen, redo att som alltid försvara sin far innan han tvekade, med blicken fäst på sin mamma. Hela sitt liv hade han sett upp till sin pappa, gjort allt för att göra honom nöjd, men det var hans mamma som spenderat mest tid med honom. Trots det så älskade han sin pappa…Malfoy tänkte tillbaka på händelserna under de senaste kapitlen. Om han inte försvarade honom skulle det ses som ett tecken på att han var skyldig, men struntade han i att försvara honom skulle han även fördöma sin pappa till ett liv som en brottsling. "Ingen aning om vad han gjort… hindrat mig… gjort saker mot dig och mig…" viskade en röst i hans huvud och Malfoy svalde medan han fortsatte betrakta sin mamma. "Tortyr. Rädsla och galenskap. Fången resten av ditt liv", fortsatte rösten viska och Malfoy hade fattat sitt beslut.
"Nej", sade han högt och genast vände sig alla emot honom, beredda på att få höra honom försvara Lucius Malfoy. "Han är en dödsätare. Han tog märket frivilligt. Han, han var där den kvällen. På kyrkogården, han berättade för mig."
En bedövande tystnad fyllde salen, ingen visste vad de skulle säga, ingen var ens säker på fall de verkligen hade hört Malfoy säga de orden. Narcissa hade brustit i gråt.
"Cissy?" frågade Remus oroligt och lutade sig mödosamt framåt.
"Han är fri. Han är inte längre influerad av Lucius. Han kommer inte dö", snyftade Narcissa fram, lättnad praktiskt taget drypandes från varje ord.
"De här böckerna är verkligen magiska", sade Ron hänfört och såg mellan boken och Malfoy.
"Jag måste säga att jag är förvånad, först försvarade du halvraser och nu sålde du ut din pappa", sade Zabini, hans röst lugn och inte dömande på något sätt. Malfoy ryckte svagt på axlarna.
"Macnair!" fortsatte Harry.
"Också förklarad oskyldig! Han arbetar för Ministeriet nu!"
"Avery, Nott, Crabbe, Goyle…"
"Du upprepar bara neonen på dem som rentvåddes från misstanken att vara Dödsätare för tretton år sen!" Sade Fudge ilsket.
"Och kanske är det en anledning till att kolla närmare på deras fall", föreslog Tonks sarkastisk.
"Det skulle kräva logik och en hjärna, något som många tycks sakna", muttrade Hermione.
"Du kan ha hittat namnen i gamla rapporter från rättegångarna! För tusan, Dumbledore — pojken berättar ju nån vansinnig historia i slutet på förra skolåret också —
Fudge ryckte till, han hade verkligen lyckats göra en röra utav allting.
"Jag är så glad att vi har vår minister som gör allt i sin makt för att hålla oss säkra", sade Alisa hånfullt.
"Varför utreda något när man kan titta åt andra hållet", fnös Terry och skakade på huvudet.
hans löner blir mer och mer fantasifulla, och ändå sväljer du dem med hull och hår. Den här pojken kan prata med ormar, Dumbledore, och du tror fortfarande att du kan lita på hans ord?"
"Jag ber om ursäkt, mr Potter", sade Fudge som såg fruktansvärt blek ut. Harry betraktade honom tyst, osäker på ifall han kunde förlåta honom eller inte.
"Din dumbom!" skrek professor McGonagall. "Cedric Diggory! Mr Crouch från Ministeriet! De dödsfallen var inte nån galnings slumpmässiga verk!"
Fred och George släppte ut en långsam, utdragen vissling. "Go McGonagall."
"Jag är så stolt!" snyftade Fred och placerade dramatiskt en arm framför ansiktet.
"Hon kallade honom dumbom!"
"Vi måste fira!" avslutade tvillingarna tillsammans och vände sig hoppfullt mot McGonagall.
"Jag tänker inte ge er en till anledning för att ha fester", sade McGonagall torrt.
"Jag kan inte finna några bevis på motsatsen!" vrålade Fudge, som nu var lika ursinnig som professor McGonagall. Han var blåröd i ansiktet. "I mina ögon ser det ut som om ni allesammans är fast beslutna att skapa en panik som kan kullkasta allt vi har verkat för de senaste tretton åren!"
"Du tänker inte ens undersöka!" fräste mr Diggory och han var högröd i ansiktet och skakade av knappt kontrollerad ilska.
"Det fanns inget…", började Fudge men redan innan han avslutat meningen visste han att det var fel sak att säga.
"MIN SON DOG!" röt mr Diggory som nu stod upp och hans hand var hårt knuten runt sin trollstav.
"Era deltagare försvann eller sattes ur spel på mystiska sätt. Harry blev torterad!" protesterade Cho, hennes ögon röda av alla tårar.
Harry kunde inte tro sina öron. Han hade alltid betraktat Fudge som en vänligt person, lite självgod och uppblåst, men varmhjärtad inners inne. Nu stod emellertid en liten ilsken trollkarl framför dem, som blankt vägrade att acceptera någon störning i sin välordnade värld och totalt avvisade möjligheten att Voldemort skulle ha rest sig igen.
"Voldemort har återvänt", upprepade Dumbledore. "Om du accepterar det som ett faktum, Fudge, och genast vidtar de nödvändiga åtgärderna, kanske vi fortfarande kan rädda situationen. Det första och absolut viktigaste steget är att ta ifrån Dementorerna kontrollen över Azkaban…"
"Helt orimligt!" skrek Fudge igen. "Skicka bort Dementorerna? Jag skulle bli sparkad från min tjänst om jag ens föreslog det! Hälften av oss känner oss bara trygga i våra sängar om natten för att vi vet att Dementorerna vaktar över Azkaban…"
"Ärligt, hur många här inne har känt sig trygga på grund av det?" frågade Bill.
"Jag brukar inte direkt reflektera över det", erkände Marietta efter ett ögonblicks tystnad.
"Jag visste inte ens de existerade förrän vi läste de här böckerna", avslöjade en förstaårselev fåraktigt och ett flertal andra elever nickade instämmande.
"Varför skulle de få mig att känna mig säkrare? Aurorer bör väl kunna göra samma jobb", sade Amanda med en axelryckning.
"Fast jag vet hellre att de är i Azkaban än att de skulle vara överallt i Storbritannien", sade Parvati med en suck. "Jag gillar inte idén att de vaktar de hemskaste brottslingarna, men hellre det än att de skulle vara i Hogsmeade."
"Resten av oss sover mindre tryggt i våra sängar, Cornelius, för vi vet att du har placerat Lord Voldemorts farligaste anhängare under uppsikt av varelser som kommer att sluta sig till honom i samma ögonblick han er dem!" sade Dumbledore. "Dementorerna kommer inte förbli lojala mot dig, Fudge! Voldemort kan erbjuda dem mycket större spelrum för deras små nöjen än du kan! Med Dementorerna och sina gamla anhängare bakom sig kommer Voldemort att ge dig en hård kamp, Fudge. Du kommer att få mycket svårt att hindra honom från att återvinna lika stor makt som han hade för tretton år sen!"
"Betyder det att vi är körda nu, vi har inte förberett oss alls!" sade en förstaårselev i en livrädd röst och brast ut i gråt.
"Oroa dig inte", sade Sirius vänligt och gick över till eleven efter att ha sett till att Harry hade stöd av sina vänner. Han satte sig på huk framför flickan och log en aning innan han retsamt ryckte löst i en hårslinga för att få henne att se på honom.
"Jag vill inte dö", snyftade flickan och hennes underläpp darrade.
"Jag tänker låta dig få veta en hemlighet", viskade Sirius hemlighetsfullt och gjorde en show av att misstänksamt se sig omkring innan han lutade sig framåt och högt viskade. "Vi har en organisation som arbetar med att bekämpa Voldemort. Vi motarbetar honom konstant och han kommer inte vinna. Du behöver inte oroa dig."
"Verkligen?" hickade flickan och Sirius nickade med ett leende och efter ha sett att hon mådde bättre återvände han till sin plats.
"Det där är vad som gör dig till en sån bra pappa", sade Remus med ett förtjust leende. "Och protestera inte, du fyller den rollen i Harrys liv."
Fudge öppnade och stängde munnen, som om han inte kunde finna ord att uttrycka sin harm med. "Nästa steg du måste ta, och det omedelbart", fortsatte Dumbledore ihärdigt, "är att skicka sändebud till jättarna."
"Sändebud till jättarna?" skrek Fudge, som nu åter gick mål i mun. "Vad är det för vansinnigheter?"
"Jag har glömt fråga, hur gick det för Hagrid?" mumlade Flitwick lågmält till McGonagall. "Jag skulle ha frågat tidigare men jag blev distraherad av, ja du vet."
"Från vad jag hört gick det inte särskilt bra", mumlade McGonagall tillbaka oroligt. "Rubeus ska ha behövt sjukvård och jag vet att Albus har placerat en glamour över honom efter att jag rådgivit dem. Jag ville inte att Umbridge skulle ge sig efter honom."
"Det är troligtvis för det bästa", instämde Flitwick med en grimas.
"Räck dem en vänskapens hand, och gör det nu, innan det är för sent", sade Dumbledore. "Annars kommer Voldemort övertyga dem om att han kan skänka dem deras frihet och rättigheter. Det gjorde han förra gången, om du minns?"
"Vilket är en lögn", påpekade Remus.
"Du… du kan inte mena allvar!" flämtade Fudge och skakade på huvudet medan han drog sig ännu längre tillbaka från Dumbledore. "Om det magiska samfundet fick nyss om att jag hade kontaktat jättarna… folk hatar dem, Dumbledore… skulle det betyda slutet på min karriär."
"Så din karriär är viktigare än oskyldiga liv!" fräste Dorea.
"Vilket är en av anledningarna till att vi gav er böckerna. För att det var en hel del onödiga dödsfall", hördes en röst och alla vände sig förvånat mot skärmen där de såg Teddy, fortfarande iförd en mantel med huva som täckte hela ansiktet.
"Åh du är tillbaka", sade Tonks glatt. "Jag började undra när vi skulle få höra mer av dig."
"Vi är medvetna om det mesta som händer i salen", svarade Teddy korthugget.
"Du är alldeles förblindad", sade Dumbledore och höjde rösten. Den kraftfulla auran omkring honom var nu så tydlig att man nästan kunde röra vid den, och hans ögon sköt blixtar. "Du är förblindad av kärlek till din egen höga position, Cornelius. Du lägger alldeles för stor vikt vid om folk är av så kallt rent blod, och det har du alltid gjort. Du inser inte att det som verkligen betyder nåt inte är vad man föds som, utan vad man utvecklas till! Din Dementor har just förintat den sista återstående medlemmen av en renblodig trollkarlsfamilj med anor långt tillbaka i tiden - och se bara vad den mannen valde att göra med sitt liv! Nu säger jag dig att om du tar de steg jag har föreslagit, kommer du att bli ihågkommen både på Ministeriet och i världen utanför som en av de modigaste och största Trolldomsministrar som nånsin har funnits. Men om du inte gör det, kommer man för evigt att minnas dig som mannen som vek undan och lät Voldemort få en andra chans att förstöra den värld vi har försökt bygga upp igen!"
"Och det sistnämnda är vad vi har fick lära oss om honom", sade Teddy och Fudge bleknade samtidigt som skärmen återigen blev svart.
"Han får skylla sig själv", sade Ginny ilsket.
"Sinnessjukt", viskade Fudge och backade ännu längre bort. "Rena vanvettet…"
Och sedan blev det alldeles tyst. Madam Pomfrey stod som fastfrusen vid foten av Harrys säng, med händerna för munnen. Mrs Weasley stod fortfarande böjd över Harry, med handen på hans axel för att hindra honom från att kliva upp. Bill, Ron och Hermione bara stirrade på Fudge.
"Jag kunde inte förstå att han sagt något så korkat", sade Hermione irriterat.
"Jag är ganska säker på att hon planerade hans undergång", viskade Ron till Harry som skrattade lågmält.
"Om ditt beslut att blunda för det hela får dig att gå så här långt, Cornelius", sade Dumbledore, "har vi kommit fram till en skiljeväg. Du måste göra som du finner bäst. Och jag… jag ska göra som jag finner bäst." Det fanns inte minsta antydan till hot i Dumbledores röst, det lät bara som ett enkelt konstaterande. Men Fudge reste borst, som om Dumbledore var på väg att angripa honom med höjd trollstav.
"Det hade varit underhållande", sade Ron.
"Oja", fnittrade Hermione och flera stycken stirrade misstroget på det medan de blinkade snabbt, osäkra på ifall hon sagt vad hon faktiskt sade.
"Nej, nu går du för långt, Dumbledore", sade han och viftade med ett varnande pekfinger. "Jag har alltid gett dig fria tyglar. Jag har haft stor respekt för dig. Jag har inte alltid instämt i dina beslut men jag har hållit det för mig själv. Det är inte många som skulle ha låtit dig anställa varulvar eller ha kvar Hagrid eller bestämma vad eleverna ska få lära sig utan att rådfråga Ministeriet. Men om du tänker motarbeta mig…"
"Den ende jag tänker motarbeta är Lord Voldemort", sade Dumbledore. "Om du också är emot honom, Cornelius, förblir vi på samma sida." Det verkade inte som om Fudge kunde hitta något passande svar på det. Han stod ett ögonblick och gungade fram och tillbaka på sina små fötter medan han snurrade sitt plommonstop i händerna. Till sist sa han med en antydan till vädjan i rösten:
"Han kan inte ha återvänt, Dumbledore, det kan han bara inte…"
"Det är den sortens tänkande som kommer få dig att hamna i problem", sade Narcissa.
"Det är den typen av tänkande som kommer få flera personer dödade", brummade Moody medan han såg sig misstänksamt omkring.
"Kan du inte försöka vara lite mer av en solstråle", frågade Tonks och himlade med ögonen, men Moody fnös bara till svar.
Snape tog ett par långa kliv förbi Dumbledore medan han drog upp vänstra ärmen på sin klädnad. Han stack fram underarmen och visade den för Fudge, som ryggade tillbaka.
"Klart han gjorde, mörkrets märke skulle vara där, fullt tydligt", påpekade Charlie.
"Där", sade Snape strävt. "Där ser du. Mörkrets märke. Det är inte lika tydligt som det var för en timme sen då det lyste svart, men man kan fortfarande se det. Varenda Dödsätare fick det här märket inbränt av Mörkrets herre. Det var ett igenkänningstecken oss emellan och hans medel för att kalla oss till sig. När han rörde vid märket på vilken Dödsätare som helst, betydde det att vi ögonblickligen skulle förflytta oss och dyka upp vid hans sida. Mitt märke har blivit allt tydligare under årets gång. Karkaroffs också. Varför flydde Karkaroff i kväll, tror du? Vi kände båda hur märket brände. Vi förstod båda att han var tillbaka. Karkaroff fruktar hämnden från Mörkrets herre. Han förrådde alltför många av de andra Dödsätarna för att vara säker på att han skulle välkomnas tillbaka."
"Det är åtminstone en mindre att oroa sig för", muttrade madam Bones.
"Han har fortfarande för många anhängare", muttrade Kingsley och drog handen över sin skalliga hjässa.
"Vi måste vara effektiva, fånga de på ministeriet innan det kommer ut att vi vet deras identiteter", sade madam Bones allvarligt medan hennes ögon vandrade mellan dödsätares barn.
"Jag kan dela med mig av listan som Ordern har sammanställt över dödsätare och de som vi misstänker är dödsätare eller på annat sätt hjälper Voldemort", erbjöd Kingsley och hans boss nickade tacksamt.
Fudge backade nu också undan från Snape. Han skakade på huvudet. Han verkade inte ha fattat ett ord av vad Snape hade sagt. Han stirrade med tydlig motvilja på det fula märket på Snapes arm. Sedan såg han upp på Dumbledore och viskade: "Jag vet inte vad du och din personal håller på med, men jag har hört nog nu. Jag har inget mer att tillägga. Jag kontaktar dig i morgon, Dumbledore, så får vi diskutera hur den här skolan ska sökas. Nu måste jag tillbaka till Ministeriet."
"Här kommer paddan", muttrade Ginny lågmält. Harry såg ner på baksidan av sin hand och läste orden "Jag får inte tala osanning" inristade där i hans skinn.
Han hade nästan nått fram till dörren då han stannade till. Han gjorde helt om och gick tillbaka genom sovavdelningen. Han ställde sig bredvid Harrys säng. "Din vinst", sade han kort och tog fram en stor påse guld ur fickan. Han släppte ner den på Harrys sängbord. "Ett tusen galleoner. Det skulle ha varit en prisutdelningsceremoni, men under rådande omständigheter…"
"Vi skulle ha sparat så mycket tid ifall han bara hade accepterat sanningen", suckade Tonks.
Han tryckte ner plommonstopet på huvudet, gick ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Så snart han hade försvunnit vände sig Dumbledore mot skaran runt sängen.
"Vi har arbete att göra", sade han. "Molly, kan jag räkna med dig och Arthur?"
"Ursäkta?" frågade Umbridges misstänksamt.
"Du vet redan vad det gäller", sade McGonagall otåligt. "Annars är jag övertygad om att boken kommer förklara det."
"Självfallet", sade mrs Weasley. Hon var vit ända ut på läpparna, men hon såg beslutsam ut. "Arthur vet vad Fudge går för. Det är Arthurs sympati för mugglarna som har stoppat hans egna karriär alla de här åren på Ministeriet. Fudge tycker att han saknar äkta trollkarlsstolthet."
"Jag gillar mitt jobb", sade mr Weasley med ett stort leende.
"Vi vet, älskling", skrockade mrs Weasley och tryckte en kyss mot hans kind.
"Då måste jag skicka ett meddelande till honom", sade Dumbledore. "Vi måste omedelbart informera alla som vi kan övertyga om sanningen. Arthur sitter utmärkt till för att kontakta folk på Ministeriet som inte är lika kortsynta som Fudge."
Umbridge blängde ilsket på mr Weasley, hur vågade han infiltrera ministeriet och sprida lögner. Hur vågade han försöka vända de anställda emot ministeriet. Hon förstod nu varför Weasley barnen var så hemska, de fick det efter sin värdelösa far.
"Jag kan ge honom meddelandet", sade Bill och reste sig. "Jag ger mig i väg med detsamma."
"Utmärkt", sade Dumbledore. "Berätta för honom vad som har hänt. Säg till honom att jag har mycket snart kommer att kontakta honom personligen. Men han måste vara diskret. Om Fudge tror att jag lägger mig i Ministeriets verksamhet…"
"Vem bryr sig, Ministeriet lade sig i Hogwarts verksamhet", muttrade Lavender.
"Ministeriet förbättrar er utbildning!" protesterade Umbridge genast i en högdragen ton.
"Oja, de lär oss hur vi inte kan lita på våra regeringar och att regeringen i fråga är fullt av korrupta idioter", sade Alicia sarkastiskt till sin pojkvän.
"Lämna det bara åt mig." Bill klappade Harry på axeln och kysste sin mamma på kinden innan han drog på sig manteln och skyndade ut.
"Hur många Weasleys är med i ordern?" mumlade madam Bones.
"Mer än vad Molly skulle vilja", fnös Kingsley och skakade på huvudet, fullt medveten om att ytterligare två skulle ansluta sig om ett halvår, något som han inte såg fram emot.
"Minerva", Dumbledore vände sig mot professor McGonagall. "Jag vill se Hagrid på mitt kontor så snart som möjligt. Och dessutom madame Maxime, om hon är villig att komma med." Professor McGonagall nickade och gick därifrån utan ett ord.
Hagrid grimaserade, fullt medveten om att han misslyckats med sitt uppdrag, åtminstone hade han Graup.
"Poppy", sade Dumbledore till madam Pomfrey, "vill du vara så snäll och gå ner till professor Moodys kontor, där du säkert kommer att hitta en ledsen och förtvivlad husalf som heter Winky. Gör vad du kan för henne och ta henne med tillbaka till köket. Jag tror att Dobby gärna ser efter henne åt oss."
"Ja, det ska jag göra", sade madam Pomfrey och såg helt förskräckt ut. Så lämnade också hon rummet. Dumbledore väntade tills dörren var stängd och madam Pomfreys steg hade dött bort. Sedan tog han till orda igen.
"Jag gillar hur hon bara accepterade det", fnös Lee och skakade på huvudet.
Sirius vände sig mot Remus och väntade, men efter ett ögonblick blev det tydligt att mannen inte tänkte säga något och Sirius rynkade på pannan. Remus tog alltid alla tillfällen i akt med att driva eller reta madam Pomfrey och hennes kärlek för sitt jobb.
"Jag är mer förvånad över att hon lämnade sjukhusflygeln när hon har två patienter i den", sade Sirius tillslut och väntade spänt på Remus kommentar som skulle vara i stil med något "fångvaktaren gav upp kontrollen över sitt fängelse" men fortfarande så sade Remus inget. Sirius drummade fingrarna mot sitt lår oroligt och intalade sig själv att Remus bara var trött efter förgiftningen.
"Och nu", sade han, "är det dags för två personer däribland oss att godta varandra och begrava stridsyxan. Sirius, kan du anta din vanliga skepnad igen, tror du?" Den stora svarta huden tittade upp på Dumbledore, varefter den ögonblicken förvandlade sig tillbaka till en man. Mrs Weasley skrek till och hoppade baklänges från sängen.
"Jag ber verkligen om ursäkt för det Sirius, jag vet nu att du aldrig skulle förråda James och Lily, eller Jasmine", sade mrs Weasley ångerfullt.
"Det är okej Molly, jag förstår varför du reagerade som du gjorde", sade Sirius vänligt.
"Jag vet inte ifall jag föredrog när de bråkade eller inte", muttrade Ron med en grimas.
"Sirius Black!" utropade hon gällt och pekade på honom.
"Mamma, håll tyst med dig!" skrek Ron. "Det är inget farligt!"
"Du skrek det och överlevde?" flämtade Percy chockat och hans syskon såg själva misstroget på Ron.
"Hon kunde ha fått Sirius upptäckt", mumlade Ron.
"Men du skrek åt henne att hålla tyst!" protesterade Ginny med vida ögon.
Snape varken skrek eller hoppade baklänges, men ett uttryck av raseri blandat med skräck visade sig i hans ansikte. "Han!" morrade han och stirrade på Sirius, vars ansikte uttrycket lika stor utvälja som Snapes. "Vad gör han här?"
"Han är här på min inbjudan", sade Dumbledore och tittade från den ene till den andre, "precis som du, Severus. Jag litar på er båda två. Det är dags för er att lägga era gamla stridigheter åt sidan och börja lita på varandra, ni också."
"Ni behöver växa upp", suckade Narcissa.
"Inte troligt", fnös Sirius, det fanns för mycket historia mellan dem för att de bara skulle bli vänner, för mycket som de båda gjort. För mycket Snape gjort mot de människor Sirius älskade.
"Det är skönt att höra att vissa saker aldrig förändras", sade Charlus retfullt och Dorea armbågade honom löst i sidan.
Harry tänkte att Dumbledore närmast bad om ett mirakel.
"Mer eller mindre", fnös Sprout.
"Deras bråk under deras skolår var praktisk taget legendariska", tillade madam Hooch med ett litet leende.
Sirius och Snape stirrade på varandra med yttersta avsky. "För tillfället nöjer jag mig med att ni låter bli att visa öppen fiendskap", sade Dumbledore med lätt otålighet i rösten. "Skaka nu hand med varandra. Ni står på samma sida. Tiden är knapp, och om inte de få av oss som känner till sanningen håller ihop, finns det inget hopp för nån av oss."
Mycket långsamt - men fortfarande med ilskna blickar på varandra som om var och en av dem önskade den andre riktigt illa - gick Sirius och Snape fram mot varandra och skakade hand. De släppte varandra händer som om de hade bränt sig.
"Det är åtminstone något", sade Vector.
"Dagen som de kommer överens på riktigt är dagen som världen slutar existera", sade Flitwick med ett skratt.
"Jag är förvånad att de ens skakade hand", sade Babbling i en imponerad ton, hon kunde tydligt minnas alla bråk och dueller som de deltagit i.
"Det får räcka till att börja med", sade Dumbledore och klev in mellan dem igen. "Nu har jag uppgifter till var och en av er. Även om Fudges inställning inte var oväntad, ändrar den allt. Sirius, jag måste be att du ger dig i väg omedelbart. Du ska varna Remus Lupin, Arabella Figg, Mundungus Fletcher — hela den gamla skaran. Håll dig gömd hos Lupin ett tag. Jag kontaktar dig där."
"Umm, han är efterlyst? Han kan inte gå runt och hälsa på folk", protesterade Alicia.
"Snälla, säg inte att du blev fångad och rymde igen?" sade madam Bones med en suck, ministeriets rykte skulle aldrig kunna klara av ifall han rymt igen.
"Jag åkte till Remus på direkten och lät han gå runt och kontakta de andra", förklarade Sirius med ett litet leende.
"Han hade sen väldigt kul åt att hälsa på alla andra när de väl träffades innan de blev medvetna om att han var oskyldig", sade Tonks med ett skratt.
"Men det är en historia för en annan gång."
"Men…", sade Harry. Han ville att Sirius skulle stanna. Han ville inte säga adjö så snabbt.
"Du får snart se mig igen, Harry", sade Sirius och såg på honom. "Det lovar jag. Men jag måste göra vad jag kan, det förstår du nog, eller hur?"
"Åtminstone så samlade du ihop gänget snabbt", suckade madam Bones.
"Snabbhet var nyckeln", sade Dumbledore.
"Ja", sade Harry. "Ja… det är klart att jag gör." Sirius gav hans handen liten tryckning, nickade till Dumbledore och förvandlade sig till den svarta hunden igen. Han satte av i språng mot dörren, öppnade den med en tass på dörrvredet och försvann.
"Du vet väl att jag hade velat stanna där med dig?" sade Sirius och betraktade oroligt sin gudson.
"Jag vet, du gjorde det uppenbart", sade Harry med ett utmattat leende samtidigt som han omedvetet strök Ginnys hand med sin tumme.
"Jag önskar att Sirius hade kunnat stanna, Harry hade behövt honom efter det där", suckade Dorea oroligt.
"Jag förstår det, jag försökte göra det bästa jag kunde i hans ställe", sade mrs Weasley trevande och Dorea log tacksamt mot den andra häxan.
"Severus", sade Dumbledore och vände sig till Snape, "du vet vad jag måste be dig göra. Om du är redo… om du är beredd…"
"Det är jag", sade Snape. Han såg lite blekare ut än vanligt, och hans kalla, svarta ögon glittrade besynnerligt.
"Lycka till då", sade Dumbledore och såg med lätt oro i blicken efter Snape, som utan att säga ett ord mer svepte ut genom dörren.
"Jag undrar vad Snape kommer göra", sade Dennis och hans ögon lös upp av förväntan.
"Sa de inte att han var en spion i förra kriget? Kanske ska han upprepa den rollen", föreslog Neville nervöst och hans blick drogs oroligt till sin trolldrycksprofessor.
"Hur skulle han kunna vara det? Alla verkade veta om att han var det", fnös Zacharias.
"De löste det säkert på något sätt", protesterade Dean och blängde på sin klasskamrat.
Det dröjde flera minuter innan Dumbledore sade något igen.
"Jag måste gå", sade han till sist. "Jag måste tala med mr och mrs Diggory. Harry, ta resten av ditt elixir. Vi ses senare allihop."
Harry sjönk tillbaka mot kuddarna då Dumbledore försvann. Hermione, Ron och mrs Weasley stod och tittade på honom. Ingen av dem sade ett ord på en lång stund.
"Du måste ta resten av ditt elixir, Harry", sade mrs Weasley slutligen. Hennes hand snuddade vid påsen med guld på sängbordet när hon sträckte sig efter flaskan och bägaren. "Du behöver en lång, skön sömn nu. Försök att tänka på någonting annat ett tag… Tänk på vad du ska köpa för din vinst!"
"Vad gjorde du med vinsten. Du berättade aldrig det", sade Dean plötsligt.
"Det kommer antagligen avslöjas i boken, men jag spenderade de väl", sade Harry och delade ett leende med Fred och George.
"Har du gjort av med allt? Harry, det är väldigt oansvarigt!" protesterade Hermione förskräckt.
"Åh lämna honom ifred, det var hans pengar", protesterade Ron irriterat och himlade med ögonen åt sin vän.
"Jag vill inte ha det där guldet", sade Harry med tonlös röst. "Ni får gärna ta det. Vem som vill kan få det. Jag borde inte ha vunnit det. Det borde ha varit Cedrics guld." Det som han av och till hade kämpat emot ända sedan han kom ut ur labyrinten hotade nu att överväldiga honom. Han kunde känner hur det brände och sved bakom ögonlocken. Han blinkade och stirrade upp i taket.
"Du tänkte bara ge bort guldet!" protesterade McLaggen misstroget.
"Jag ville inte ha det, det var Cedrics pengar!"
"Det var våra pengar, Harry. Vi vann tillsammans", sade Cedric som himlade med ögonen. "Jag hoppas bara att du spenderade dem på något bra."
"Bästa investeringen jag gjort", erkände Harry med ett svagt leende.
"Det var inte ditt fel, Harry", viskade mrs Weasley.
"Jag sa till honom att fatta tag i pokalen samtidigt med mig", sade Harry. Nu sved det också i strupen. Han önskade att Ron ville titta bort.
Mrs Diggory skakade förskräckt på huvudet, hur kunde den stackars pojken beskylla sig själv? Han hade ingenting med hennes sons död att göra. "Harry, det var inte ditt fel att Cedric dog. Du hjälpte honom och räddade honom i labyrinten. Snälla, skyll inte på dig själv!"
"Eileen har rätt, Harry", instämde mr Diggory och lutade sig framåt för att kunna få en bättre blick på tonåringen. "Du gjorde allting för att hjälpa Cedric och du såg till att vi kunde säga farväl."
"Men…", protesterade Harry.
"Inga men", sade mr Diggory bestämt men vänligt. "Nu har du gett oss chansen att säga farväl på riktigt, att kunna prata…", han avbröt sig, oförmögen att tänka mer på att han snart skulle behöva säga farväl för sista gången.
"Du gjorde inget fel, och vi borde ha försäkrat dig om att det inte var ditt fel", sade mrs Diggory.
"Tack", mimade Sirius till paret samtidigt som han placerade en hand på Harrys skakande axel för att visa sitt stöd, en gest som Harry lutade sig in i.
Mrs Weasley satte ifrån sig elixiret på sängbordet, böjde sig ner och lade armarna om Harry. Han kunde inte minnas att han någonsin hade blivit omfamnad på det sättet, som av en mor. Allt han hade upplevt den kvällen föll över honom med hela sin tyngd medan mrs Weasley kramade honom tätt intill sig.
Eleverna i salen såg i chock på varandra, att få en kram av sin förälder var något som var så naturligt att de inte ens reflekterade över det. Visst, det kanske inte var en förälder för dem alla men ändå en kram ifrån deras vårdnadshavare, en vuxen som älskade dem. Alla hade ett minne av att ha fått en sån kram.
Både Remus och Sirius kände hur deras hjärtan bröts i bitar vid de två meningarna, de visste att Harry knappt hade några minnen av sina föräldrar, och de han hade kom från dementorerna. Men att få höra hur han inte ens kunde minnas att bli kramad av dem var hemskt.
Hans mors ansikte, hans fars röst, synen av Cedric liggande död på marken — alltsammans började snurra i huvudet på honom tills han nästan inte stod ut längre, tills hans ansikte drog ihop sig till det förtvivlans vrål som kämpade för att bryta fram ur honom. Det hördes en hög smäll, och mrs Weasley och Harry släppte varandra. Hermione stod framme vid fönstret. Hon höll ett hårt tag om någonting i handen.
"Förlåt", viskade hon.
"Verkligen?" frågade Ginny en aning irriterat.
"Det var viktigt", sade Hermione men hennes röst var en aning skamsen. "Jag lovar att det kommer förklaras… åtminstone tror jag det, annars berättar jag sen."
"Jag hoppas att du har en bra anledning", mumlade Ginny med rynkad panna, irriterad över att Harrys kram hade blivit avbruten när det var den första han kunde minnas av den typen av kramar.
"Ditt elixir, Harry", sade mrs Weasley hastigt och torkade ögonen med baksidan av handen. Harry drack det i en enda klunk. Det verkade ögonblicken. Tunga, oemotståndliga vågor av drömlös sömn vällde in över honom. Han föll tillbaka på kuddarna och alla tankar försvann.
"Och det var slutet på kapitlet", sade Eleyon och stängde boken.
"Det var ett väldigt… upplysande kapitel", sade Percy med rynkad panna, han var chockad över hur Fudge hade agerat och hur han vägrade lyssna på något som Harry eller Dumbledore sagt. När Percy hade valt att lyssna på Ministeriet hade han trott att det fanns någon grund till deras ord, att de hade gjort någon typ av utredning. Men att höra att ministern bara ignorerat allt han fått höra för att han var feg… Percy skakade ångerfullt på sitt huvud, hans syskon hade rätt. Han var en idiot.
"Och det var det näst sista, det är bara ett kapitel kvar nu va?" frågade Hermione intresserat.
"Åh tack och lov, för jag vill veta vad som hände under Harrys sommarlov nu när vi redan fått svar på allting", sade Ernie med ett leende.
"Ni har inte fått svar på allting; ni vet inte vad jag gjorde med mina pengar eller vem tvillingarna utpressade", protesterade Harry och mrs Weasley blängde på sina tvillingsöner vid påminnelsen.
"Eller hur Hermione listade ut hur Skeeter smög sig in på slottsområdet", tillade Ron.
"Eller varför tre elever blev förhäxade på tåget hem", tillade Hermione.
"De blev vad?" utbrast McGonagall chockat, och hon var inte den enda. Hennes kollegor såg också förvånat på Hermione.
"Boken kommer förklara allt!" sade Harry, Ron och Hermione i mun på varandra.
AN: Glöm inte bort att svara på hur ni vill att jag ska göra med Cedric
