Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden


Kap 54

"Harry? Ah du är vaken, bra. Tack för att du kom. Att ni kom."

"Luna, hur gick det? Var är jag? Och när är det?"

"Harry, vi klarade oss skapligt tack vare er, tre aurorer, två av dem var patienter, den andra en av vakterna. Sju av sjukhusets personal, sex övriga patienter eller besökande. Inalles sexton döda. De flesta skadade kommer att bli helt återställda, några kommer att ha livslånga men."

"Nadja och ni andra?"

"Alla vi är oskadda. Tack vare att ni kom så snabbt var det många liv som sparades. Aurorerna verkade inte ha så stor framgång innan ni kom."

"Och jag då, jag förstår att jag har varit utslagen, jag vet inte om det är några omkring mig heller, har inte velat öppna några ögon ännu."

"Okej Harry, du är kroppsligt oskadd, men som förra gången, överladdad. Anfallet var i fredags kväll, det är måndag eftermiddag nu. Och vi är kvar på sjukhuset."

"Varför är vi, ni kvar?"

"Harry, ingen tänker lämna dig oskyddad. Vi har den här korridoren och ingen kommer in som inte ska vara här. Hermione och Nadja var mycket bestämda på den punkten. De till och med hotade att ta strid mot aurorerna om det. Men aurorerna valde att backa, för de hade sett Hermione ta hand om två dödsätare. Harry – vi är lite mer än starka nu."

"Tack Luna, jag ska se om jag hittar Nadja."

"Nadja? – är du här någonstans?"

"HARRY! – oh sorry, Väckte jag dig?"

"Jag skulle ju svara så här. Ursäkta mig."

"Det är okej Älskling. Vilka av dina kollegor var det?"

"Aha du vet det redan. En av dem har du träffat på träningen, men inte de två andra. En av helarna, två sköterskor, två biträden och två av stödpersonalen från sjukhuset. Dessutom, som du kanske redan såg, fyra i väntrummet och dessutom två patienter. Shack tillhör de mer allvarligt skadade, men han kommer att bli återställd.

"Alla blir inte återställda vad jag har förstått."

"Du vet mer än du ska, det är sant. Några kommer att ha blessyrer i framtiden. Hur mår du då?"

"Känns som det är myror i hela kroppen. Vad hände?"

"Du vet att du dränerade igen – eller hur?"

"Ja. Två samt fler ur ett närverk."

"Det var nog tur det för dödsförbannelserna slutade fungera för dem. Jag har hört sägas att flera av dödsätarna skrek ut sina förbannelser och inget hände. De kunde bara klara av lågnivåförhäxningar. Men Hermione glömde sig, eller egentligen hade hon inget annat val än att reagera snabbt. Hon skulle avväpna två stycken. Jag tror hon tänkte på dem båda men med en besvärjelse slängde hon iväg två dödsätare rakt genom tegelväggen. De formligen exploderade mot väggen och ett stort hål blev följden."

"Så hon gjorde inte som jag sa."

"Var glad för det du. Den auror som tog över befälet efter Kingsley tänkte mota bort oss härifrån. Men då sa Hermione lugnt: 'Över min döda kropp.' Så tittade han på resterna av de två, så backade han och gav oss den här korridoren. Alltså det är fullt av skadade i rummen bredvid men vi håller korridoren. Både Ron och Pansy demolerade de andras sköldar och slog ut dem utan problem. Men sen hände något, ingen kunde transferara längre, alltså ingen utöver oss. Att säga att de blev imponerade av oss är att ta i i underkant. Det här är saker jag har fått berättat för mig."

"Jag ville inte att dödsätarna skulle få rymma, jag hade en klar bild av att vi kunde ta dem. Därför la jag en spärr för både transferering och mot flyttnycklar. Bland de sista sakerna jag hann göra innan det svartnade för mig var att akreditera oss till spärren. Jo, jag tror jag skickade iväg stunners genom dödsätarnas eget nätverk, men då var jag redan långt bortom vad jag kunde hantera."

"Var det dina sfärer av energi som var spärrarna? De såg fina ut, jag såg dem. Jo, det måste det vara, för plötsligt var alla dödsätarna inte bara de som kom iförda masker utan även två som var sjukhusets personal medvetslösa. Inga återupplivningar fungerade. De är för övrigt fortfarande utslagna. Det var när ett biträde nämnde att det fanns skadade inne i deras personalutrymmen som vi fattade misstankar. Jodå, de hade märket de också. Så jo, du måste ha träffat alla i närheten. Hur mår du – egentligen?"

"Inget vidare, sexton döda – varför? Jo för att jag kunde skapa fram ett motgift. Nu vet de andra att jag har möjligheten att göra det omöjliga. Någon här måste ha meddelat att vi kommit med ett motgift. DE – vet att det inte går, såvida inte . . . Och vi har gjort det."

Längre än så hann de inte vara i enskildhet förrän Harry hörde en mängd röster. Alla ville veta hur det var med honom.

"Det känns som jag tror det skulle kännas om jag låg på ett myrsamhälle i skogen, och alla biter mig samtidigt. Eller om tusen getingar anfaller mig kontinuerligt. Det känns i hela kroppen." Så hörde han Hermiones röst.

"Harry, du varnade oss, jag glömde mig. Jag skulle avväpna två dödsätare, jag såg att jag hade en öppning att göra det. Jag råkade tänka på dem samtidigt, och två enegistrålar gick samtidigt och . . . och de . . . där är . . . de är HARRY, vad är vi nu?"

"Hermione, och ni andra. Vi är inga monster, men vi har lite högre magisk nivå än de flesta andra. Vi lär oss att hantera det efter hand. Ni tillsammans ska se till att jag inte spårar ur och blir näste diktator. Även om jag skulle hålla lagar och förordningar till punkt och pricka, så kan jag ju gå till ytterlighet med det också, så att alla som säger emot försvinner. Nej, det är er uppgift att hålla mig på rätt sida i en svår balans. Det kan också hända att jag bränner ut mig i förtid. Så vi måste leva i nuet och på ett sätt att vi inte ångrar att vi inte har haft skojigt också."

"Harry, vi kunde lägga sköldar de inte kom igenom ens med sina dödsförbannelser, jag tänkte solitt stål. Och skölden blev det också, nästan alltså, jag såg igenom den från min sida, men jag tror inte att de kunde se mig."

"Jag känner ingen fara med att ni har lite mer kraft i era formler än många andra. Inte så länge vi har våra ringar, men det kan vara bra att inte släppa kunskapen om gallret fritt. Egentligen skulle vi göra en puffning till när vi kommer tillbaks. Jag har lite för hög nivå nu. Får ni ett steg till så kan det gå utan problem. Påminn mig när vi är tillbaks till slottet. Nu vill jag ha mina kläder."

"Harry – du är inte utskriven ännu, du kan väl inte bara göra så heller."

"Jag skrev just ut mig, jag ska se till Shack och de övriga aurorerna nu först, Föresten Ginny har du försökt hela någon med dina besvärjelser?"

"Nej Harry, jag har inte sett det som att jag är personal här."

"Du kanske skulle prova, mer för din skull än för andras."

"Menar du att det är bättre även på den . . . Ja för tusan det måste det vara. Nev kom." Med det försvann de två.

"Luna har jag tänkt med, er har jag pratat med, men inte Pansy, var är hon?"

"Harry, jag sa ju att vi håller den här korridoren, det betyder att vi håller korridoren. Minst en är hela tiden vid dörren, just nu är det Pansy." Sa Nadja, och fortsatte. "Men jag kan lösa av henne." Så försvann hon.

"Hej Harry, kul å se dej vaken. Om du inte alltför många gånger har svarat på hur det känns – kan du svara mig också."

"Hej Pansy. Kul å se dej också. Jag hör att ni skött er bra."

"Harry, du ska se vilka blickar aurorerna ger oss, nästan så att de är rädda för oss. Men ja, vi skötte oss bra. Vi hade fullt jobb med att skydda oss själva och andra. Det var det vi koncentrerade oss på. Ibland lyckades vi slå ut nån. Men mest såg vi till att andra inte blev skadade. När vi kom var det ren kaos. Jag tror inte någon blev skadad eller dödad efter att vi blev inblandade. Vi har pratat lite om fortsatt träning, men de tänker inte duellera mot oss – förstår inte varför. Men, de sa något om dämpningsfält. Men det märker vi när det blir dags."

"Skönt att höra att vi gjorde nytta, hörde också att det fanns dödsätare bland personalen här. Det var nog de som talade om att . . . att vi hade skaffat ett motgift. Nu – var är mina kläder, hit med dem och sen ut med er."

Harry höll ut sin vänstra hand och tänkte – accio kläder. Och ut ur ett skåp kom hans kläder, han hade bara att samla in dem. Ron motade ut Ginny och Pansy samt försökte mota ut Hermione.

"Nix, jag stannar" Sa hon. Däremot stod hon vid fönstret och tittade ut över Londons förort, solen syntes genom molnen, och den värmde lite svagt. Det varken Harry eller Ron märkte var att reflexen av Harrys kropp syntes tydligt i fönstret. Hon stod kvar och tänkte drömmande på två underbara månader. Tack vara Luna hade Nadja tagit med även henne i den absoluta inre kretsen med Harry. Det var visserligen inte deras grej att vara med mer än en och att det var bara en av motsatt kön. Men de utvecklade en känsla av djup gemenskap som var mer än kroppsligt begär.

Hon kände sig nöjd, men också skrämd – skrämd av den magiska kraft hon hade visat prov på. Hon hade omedvetet tagit i allt vad hon kunde, när hon skulle avväpna dödsätarna och samtidigt råkat tänka på dem båda samtidigt.

Hon hade hört om Harrys träning, att något liknande skulle hända henne låg långt utanför hennes vildaste fantasi, men nu var det verklighet. Alla åtta hade enorm styrka nu. Ja, kanske det, en gemensam styrka för specialuppdrag. Inom sig kände hon som en tanke. 'Du kan vända dig om nu'.

"Hermione, tänk till mig, Harry – och jag hör dina tankar som du sänder till mig."

"HARRY!"

"Skrik inte, det räcker med att du tänker i normalt läge, men du riktar tanken till den av oss du vill."

"Harry, kan vi prata så här?"

"Ja, det är tack vare ringarna, minns du inte att Luna sa att hon hade försökt sända till mig men att jag inte uppfattade henne när hon inte hade ringen på sig."

"Jo, men – att vi andra också kan, det förvånar mig – men det är nog bra."

"Hermione, hur känner du dig? Jag hörde att du hade gjort lite drastisk avväpning."

"Harry, jag mördade dem. Men det var inte meningen. Och det var grymt."

"Du hade inte tid att fundera. Men om du känner det så, kan jag tala om för dig att om de hade varit kvar i livet kanske jag hade gått över gränsen. Alla dödsätare i närheten matade ut till deras nätverk som jag dränerade utan att ha gjort mig tid att jorda. Om de två hade varit kvar i livet är det möjligt, ja faktiskt mycket troligt, att jag hade fått i mig för mycket. Jag kom ju riktigt nära gränsen som det var. Hermione, när du dödade dem räddade du livet på mig."

"Harry – är du säker?"

"Säker, nä, bara helt övertygad om det."

"Harry, tack, men jag kommer att behöva stöd en tid, jag har redan drömt mardrömmar om det."

"Det är okej Hermi, vi kommer alla att behöva det, hela gruppen."

"Vad står ni och himlar med ögonen för." Sa Ron och såg ut som att han trodde att Harry och Hermione varit invecklade i djupare tankehångel. Vilket var nästan rätt.

"Ron, visa mig till Shack och de andra."

När Harry såg Shack förstod han vad Nadja hade menat. Han var bandagerad nästan helt. Bandage på båda benen, båda armarna och även huvudet. Bröstet däremot var öppet. Öppet för att inte något skulle växa in i den hud som höll på att bildas där.

Han kunde inte låta bli. "Nadja, varför har du inte använt din stav?"

"Den är kvar på skolan. Och på vad sätt skulle den kunna hjälpa?"

"Hur mycket har du kontemplerat med den?"

"Ett par gånger, förra veckan."

"Hämta den – transferera härifrån och tillbaks hit."

Två minuter senare stod Tonks där med sin stav.

"Bra, koncentrera dig på bröstet nu, tänk att huden läker, titta på huden och tänk att den läker. Se så, stöt nu staven en aning i golvet medan du tittar och tänker hur det läker."

När Tonks stötte staven i golvet blev det först en ljusblixt som från en modern kamera, därefter fanns ett blått skimmer som löpte från stavens kristall ner mot bröstet. Tonks stod där och tänkte medan hon höll om staven och kände hur den förenade sig med henne. Hon sände helande energi via staven.

"Harry, ska jag hämta min stav också?"

"Ja Hermione, gör det, gå sen runt på samma sätt. Ta reda på vad de har för skador och använd staven lika som Nadja hmm . . . som Tonks gjorde nyss."

En timma senare var det kaos utanför korridoren. Pansy hade svårt att hålla personalen utanför. De krävde att få komma in. Hon kände sig tvungen att kalla på Harry.

De fick bilda en mindre grupp som skulle komma in och undersöka patienterna igen. Shack fick inte klartecken att komma upp, men många andra blev utskrivna. Vad som hade hänt ville de naturligtvis veta. Men Harry sa bestämt att det var saker som inte skulle bokföras. Personalen såg dock att två av Harrys häxor hade trollstavar vilket tydde på ett samband. Ingen sa något om att två Phoenixar hade varit synliga, Fawkes och Harry hade gråtit på många ställen.

En Hogwartsmiddag i korridoren med Dobby och Vinky som husalver väckte en viss förundran, men Harry var hungrig och det verkade de andra vara också.

När de hade ätit färdigt sa Luna. "Harry, pappa kommer att klara sig, de säger att giftet är neutraliserat nu. Däremot måste han resten av livet komma in minst en gång i veckan, helst två, för att rena blodet. Det blev som vi fruktade, njurarna packade ihop. Det finns en möjlighet, eftersom jag är hans dotter så kan en av mina njurar flyttas över till honom. Vi ska göra det om några veckor."

"Vänta lite med det, eftersom vi befarade det har jag funderat, vi diskuterar det med chefshelaren här sedan."

"Vad tänker du på?"

"Vi kan ju duplicera saker, jag tänker på att — när din ena njure är frilagd, då borde jag kunna duplicera den, och de flyttar den, så gör jag en ny kopia, som de också flyttar över. Det innebär att du får behålla båda dina, och han får två friska."

"Kan du det Harry?"

"Vet inte – jag har inte provat förut, men varför inte. Men de måste vara frilagda jag kan inte skapa den utanför dig. – Vi diskuterar det senare."

"Hur såg det ut på Hogwarts nu?" Frågade Harry.

"Jo, vårt dagrum är helt nu, flera andra ställen är också helt eller nästan klara, men inte Gryffindortornet, de har inte ens börjat med det ännu. Men, det har ju bara gått en dag sen de började. Vattnet är klart mycket varmare nu." Svarade Ginny, hon hade varit där en del under dagen.

"Ska vi diskutera sakfrågor nu Harry. Först transfererings– och flyttnyckel– spärren du la, hur länge kommer den att finnas? Vi och även sjukvårdspersonalen behöver kunna komma in och ut."

"Kan ta bort den nu ifall ni vill."

"Okej, bra, vi ska resonera om det senare, de behöver komma igenom, men om du kan, så kanske du kan öppna vissa platser, då är de tacksamma om du behåller skyddet. Nästa sak, de dödsätare som är kvar i livet, de har bara svag magi kvar, de två som du hade framför dig är som vanligt helt tomma. Men det var i fredags de blev medvetslösa av något som påminner om en stunner, men de är fortfarande medvetslösa om inget har hänt den senaste timmen. Kan du tänka dig att väcka upp dem?"

"Luna borde kunna, men visst kan jag det, när Shack är på benen igen. Till dess kan de gott vara nersövda. Jag är faktiskt less på dem, dessutom känner jag mig trött. Kan du ordna så att vi kan lämna sjukhuset och ta oss tillbaks till skolan."

"Harry, mår du inte bra, du kanske inte skulle ha stigit upp redan. Du har ansträngt dig när du gått runt bland aurorerna, vi, de är ju mina kollegor, är tacksamma för det du har gjort, men JAG är orolig för dig. Jag vill inte att du bränner ut dig. Men visst, jag ska fixa så vi kommer tillbaks."

"Jag går och vilar under tiden, säg till när vi kan komma iväg."

"Javisst, vila du så ordnar vi med det som behövs."

"LUNA!" Hördes Hermiones röst ut i korridoren. Alla utom Ron rusade in till Harry's rum.

"Luna, han slocknade direkt, lite för snabbt för att det ska vara bra. Ser du om det är något fel?"

"Han är ute astralt, spontant måste det vara, strängen är kvar, och kroppen ser ut att vara intakt. Ge mig ro, så ska jag se om kan hitta honom."

Nadja ändrade Harry's säng så Luna fick plats bredvid honom, efter några lugnande andetag slöt hon ögonen, ett par minuter därefter syntes det som en förändring av hennes framtoning.

Snabbt följde Luna Harrys silvertråd, det var inte första gången hon hade gjort det, men då hade hon Albus som stöd. Nu hade hon ingen aning om vad hon skulle möta. Sträckan var lång, avsevärt längre än hon kunde förstå. När hon kom till en skimrande hinna som stod rätt upp tvekade hon. Det såg ut som om det vore ett par centimeter brett med vatten som bara fanns där.

Harry's silversträng försvann in där. Hon tvekade, kunde hon, om hon kunde så skulle det vara bra. "Nadja, kan du läsa mig?"

"Luna? – är du . . . har du hittat Harry?"

"Nej, bra att vi kunde nå varandra. Hans silversträng försvinner in genom en hinna av något. Jag tänker följa efter. Jag ville bara kolla om vi kan nå varandra, innan jag går igenom."

"LUNA – gör inget farligt – snälla."

"Jag ger inte upp, finns han där och jag kan leda tillbaks honom så ger jag inte upp. Jag har ett trumfkort för att få honom tillbaks."

"Ett trumfkort?"

"Ja, ett trumfkort, du minns den känsliga ingrediensen, jag är med barn Nadja, jag tror inte Harry tänker överge sitt barn."

"LUNA – vi gjorde ju besvärjelserna mot det. Du borde inte vara det."

"Jag ÄR det, i vilket fall. Och jag skäms inte för det heller. Så jag tänker leta efter honom om jag så ska gå till världens ände för att hitta honom. INGET kan hindra mig."

"Bra, försök hålla kontakt med oss."

"Ja, jag ska prova att komma igenom nu, på andra sidan försöker jag nå er igen. Om vi inte får kontakt, se till att jag, att min kropp inte störs, inte Harry heller. Vi måste ha absolut frid nu. Hörs jag inte om en stund så vänta tryggt."

"Okej Luna – lycka till och träffar du honom så säg att vi alla älskar honom."

"Okej, nu går jag igenom . . . . . ."

Oron i Nadja syntes, hon berättade för de andra vad de hade sagt – utom att Luna var gravid. Det var glädje i det också. Visserligen skulle Luna bli först av dem att ha ett gemensamt barn . . . såvida inte . . Hon skulle prata med Harry om det.

Det blev en lång väntan, eftermiddagen övergick i kväll som övergick i natt, och i morgon och i förmiddag. Oron hade nått max under natten, därefter kunde ingen göra något annat än att vila, och hålla vakt i omgångar. Nu var de lika alerta som de hade varit förut. Ginny vägrade att vara kvar på skolan. Eftersom hon hade tagit med sin värja och bar den fullt synligt gjorde Ron och Nev lika med sina svärd. Pansy hade sin fågel med sig, den satt på hennes axel mest hela tiden.

Ibland kunde metallklangen höras när Ron och Nev använde sina klingor i träningsmod. De gjorde bara små övningar mest för att känna sina vapen bättre. De började också låta det försvinna för att sedan när någon sa 'en guarde' så skulle det farm så fort som möjligt. De började bli duktiga på det. Ginny ville inte vara sämre hon, hon blev faktiskt aningen bättre än de båda på att direkt använda sin klinga.

Aurorerna som var kvar hade lärt sig att inte säga något nedlåtande, de inbjöds direkt till en duell om saken, om de sa något opassande. Vilket de raskt backade ur. De hade sett vad ungdomarna kunde och det räckte för dem. Det var ju inte utan att det hade pratats mycket om dem hela hösten.

Helaren som skulle undersöka Harry tvinades bakåt av ett skyddsfält som ingen förstod. Det var enbart Harrys närmaste grupp som kunde komma närmare än tre meter från hans nu förstorade säng. Ginny och Neville som hade viss baskunskap att söka skador kunde inte hitta några alls. Därför fortsatte den nervösa bevakningen av korridoren. Aurorerna hade tidigt insett att ungdomarna menade allvar när de sa att de inte vek en tum från Harry.

Hermione hade gett sig på skyddet som Harry hade gjort. Hon sökte med sin magiska känsla och trodde sig finna Harrys signatur i något starkt magiskt som följde sjukhusets ytterväggar. Hon försökte hitta vad Harry hade tänkt när han skapade det. Så märkte hon att hon var vän med fältet. Harry hade ackrediterat henne, inte bara henne utan hela gruppen. Det var därför de var de enda som kunde transferera genom.

"Nadja, om vi förenar våra krafter så kommer vi att kunna styra fältet att öppna vissa områden. Harry ackrediterade oss till det vilket gör att vi borde kunna modifiera det avseende platser. Om vi tittar var de ska kunna komma in, då bör vi kunna styra fältet att öppna de platserna."

"Ja, det ligger mycket i det du säger, och de börjar bli irriterade här nu att fältet är så hårt spärrande. Det hindrar dem i deras verksamhet. Inkommande skadade kan inte komma in där de är vana. Vi måste ordna det så fort som möjligt, men en måste stanna med Luna, Pansy blir kvar vid dörren."

"Jag kan stanna med Luna, jag är ändå inte så bra på den där typen av saker."

"Bra Neville, om Luna säger något eller om det blir oroligt sänd mentalt till någon av oss direkt." Sa Nadja.

Med Nadja i ledning gick de runt och fick reda på vilka platser som skulle vara öppna. Det var två typer av platser, en var för privata som kom, besökande eller de med smärre blessyrer. Dessutom de som aurorerna satte flyttnycklar på, och sjukvårdsakuten som också kom in med skadade. Personalen fick ändra från sin tidigare plats till samma som besökarna skulle få använda.

Det tog Hermione en god stund att hitta de övrigas magiska signatur och involvera dem i sin egen. Därefter blev det ett allmänt ruckande på Harrys skydd, de kunde se att det var oerhört starkt men följsamt när de manade det att lämna just de områden de kommit överens om. Fyra timmar senare var det mycket utarbetade ungdomar och en auror som flämtande kom till sans. Nadja stapplade ut till yttre posterna, där hennes aurorkollegor fanns. Hon sa att de nu kunde prova de ställen de brukade använda.

Vinky satte genast fram varm choklad och smörgåsar till dem alla, hon manade på dem att ta för sig. Tisdagen hade passerat utan någon förändring varken hos Luna eller Harry. Oron fanns där, men alla hade tilltro — även om den sviktade ibland.

"Nadja, kan du höra mig nu?"

"LUNA var är du?" "Luna finns med, vänta."

"Jag är utanför skimret igen. Harry är fortfarande kvar på andra sidan. Vi har inte hunnit göra så mycket mer än bara träffas och pratat lite. Det finns fler här, de vill ha ett rådslag med oss."

Inte hunnit gjort mer än . . . Det har ju gått . . . det är tisdags natt mot onsdag nu. Mer än ett helt dygn har ni varit 'borta'."

"Oh nej då, en kvart kanske, en halvtimma som högst."

"LUNA – HÄR har det gått ett dygn. Ska det pågå länge då måste ni tillbaks hit och sköta om kropparna, minst en gång i er tids timma, helst var halvtimma."

"Jösses, tur jag gick tillbaks då. Jag ska förklara det för Harry och de andra. Jag går in igen nu."

"Du milde – vi har olika tidsflöden. För Luna har det gått högst en halvtimma sedan hon gick efter Harry. De ska visst ha någon form av möte."

"Varför kan ingenting vara normalt omkring Harry?" Ron verkade stolt men också förvirrad. Stolt över att han nu var en av de åtta kraftfullaste magikerna, nå — en av de tio kraftfullaste magikerna.

"Vill du backa ur, och lämna tillbaks krafterna". Skojade Ginny med honom.

"Nej, det vill jag inte, men . . . det känns."

"Jo, det gör det. Men vi har ett krig där ute. Våra krafter var det Harry som fixade, han tryckte kraften in i oss, av det han själv hade fått. Han sänkte sig själv åtskilligt då." Luna hade berättat för Ginny hur Harry hade gjort.

"Ginny, Harry var ändå avsevärt starkare än oss efter det."

"Ja Ron, det var han, men inte starkare än vi kombinerat. Nu har han blivit upptryckt igen. Och han vill trycka upp oss också."

"Och varför vill han det?" Neville förstod inte orsaken.

"Därför att han vill att vi ska kunna stoppa honom från att bli . . . från att bli en ny svart häxmästare. Om vi tillsammans har krafter som gör att vi kan besegra honom, så är det hans garanti för det."

"Spelar ingen roll, Harry kommer aldrig att bli en mörk häxmästare. Någon som vet varför?" Sa Neville övertygat. Alla ruskade på sina huvuden.

"Han har Phoenix som animagus, han skulle aldrig kunna ha det och bli mörk."

"Neville – ängel, tack. Men det finns ännu en orsak varför. Någon som vet?" Nadja log när hon sa det. Men återigen ingen ville ge något förslag.

"Harry älskar, han älskar oss alla, er också pojkar, fast han kanske älskar oss flickor på ett annat sätt. Speciellt Luna." Nadja log när hon sa det, men hon tänkte inte tala om hemligheten.

"Varför just Luna?" Hon såg Hermiones tvivlande ögon.

"Därför att hon är skörast av oss allihopa. Han försäkrar mig att jag är alfahonan i vår familj. Men det är Luna som är skörast, det är henne han kommer att hålla om när det är svåra tider. Han vet att vi klarar oss, men Luna, hon är skör. Men hon är vår räddning. Hon är den som klarar det vi inte kan. Luna vet att jag ibland har funderat på att begära min Harry för mig själv. Men jag vet att det skulle krossa henne. Jag älskar henne också, dig också Hermione. Fast jag älskar Harry på lite annorlunda sätt, och jag kommer aldrig mer att fundera allvarligt på det. Vi är familj nu, fullt ut."

EOC