Linneagb: Jag skriver upp dig under rubriken "va kvar för läsningen". Jag gillar hur du tänker, men det är för att jag är en ondskefull person :P
Fudge suger, jag skulle mer än gladeligen ge honom en örfil och jag gillar ändå inte att slåss då, men han är så feg och självisk. Dumbledores reaktion till Umbridges pennor kommer bli spektakulär skulle jag tro, han har ju ingen aning om att det hänt och han kommer inte gilla det.
Förhoppningsvis så kommer du att gilla scenen där Harry ger bort pengarna, jag tyckte att det var en svår scen att skriva av någon anledning men förhoppningsvis har jag gjort den rättvisa. Jag hoppas att du kommer gilla det här kapitlet lika mycket som de tidigare, det knyter trots allt ihop allting. Jag hade tack och lov bara det här kapitlet kvar att skriva redan vid andra advent så det var ganska lätt att balansera ut att skriva det samtidigt som alla mina uppsatser. Nu när jag skriver mitt svar är klockan 13:50 på dagen före doppardan och jag ska bara kolla igenom kapitlet och eventuellt lägga till något. Så kapitlet är färdigt, jag tror att jag kommer få en bra julafton och jag hoppas att du själv får en underbar jul :D God jul och gott nytt år
Kram, Lea
Lee Glance: Känns sjukt. Ett kapitel kvar och sen är det nästa bok. Jag har så många planer. Okej, tack för din synpunkt. Jag har två planer för Cedric just nu men jag vill se på ett ungefär vad ni skulle föredra, men jag lutar åt ena sidan. Förhoppningsvis kommer du gilla det här kapitlet lika mycket.
- Lea
Bokmalvan: Så kul att du fann det så spännande, och oroa dig inte över att du inte har kommenterat de senaste kapitlen. Som du säger så kommer riktiga livet emellan ibland. Men det gör mig glad att veta att du tyckte om dem så mycket :D Angående att skaffa olika bilder av karaktärerna så är det fascinerande, men jag ska erkänna att innan jag började med det här projektet så hade jag inte heller riktigt sett quidditchlaget som mer än bara ett lag men medan jag skrev så förändrades min bild av dem och de fick ett starkare band, så det glädjer mig att du gillar den bilden. Det är definitivt intressant att se hur man har olika bilder av samma karaktär, och även hur någons uppfattningar kan förändras med tiden :D
Cedric är en svår situation att lösa, jag gillar båda hållen som jag kan ta historien och jag har planerat hur för båda situationerna. Det är sant, det går inte att lura döden i HP-universumet, åh andra sidan så lyckades ju den tredje brodern med det tills han var gammal. Jag skriver upp dig på både dö-räkningen och överlev-räkningen. Tyvärr är idag julafton och min hög med färdigskrivna kapitel är slut :( Så det kommer inte längre komma ett i veckan. Men jag ska fortsätta med att försöka få ut åtminstone ett i månaden.
Kram, Lea
DenLillaTjejen: Hej Svea, det gör mig alldeles varm inombords att höra att du gillade kapitlet så himla mycket. Dina ord var precis vad jag behövde höra just nu (jag med min otur lyckas självklart bli sjuk innan jul, inget allvarligt dock). Jag ska kolla över scenen med guldet innan jag uppdaterar, för jag har en känsla av att jag kan skriva den scenen bättre än vad jag redan gjort, så jag hoppas att jag kommer kunna göra det rättvisa.
Tack för att du delade med dig om dina tankar angående Cedric, för mig kan handlingen gå åt två riktningar just nu men jag vill veta vad majoriteten ändå skulle vilja se hända. Mer Ginny-Harry kommer… jag har sagt det i typ fyra år nu men jag lovar att det kommer hända, mitt största problem är att jag är bättre på att skriva angst än romantik/fluff, men jag hittar på något. Draco kommer att få allt större delar ju längre in historien vi kommer. Som vi såg i slutet av den här boken så har han verkligen ändrat på sig, när det gäller kärleksintressen har jag de flesta utplanerade även om jag inte hintat på det än riktigt. Det skulle vara ganska kul ifall Draco började älska fotboll.
Awww tack så mycket, jag önskar också att jag kunde återgå till att uppdatera så ofta, det skulle vara en dröm, plus att det då skulle innebära att jag skulle hinna skriva en bok per år. Men jag ska försöka ha lite snabbare takt med att skriva, jag vet dock inte hur mitt schema kommer se ut efter jul för vi börjar på nytt område då i skolan. Ha en riktigt underbar jul, kram Lea.
Zerow21: Det ska bli spännande att få skriva femte boken. Det finns så många frågor som kommer besvaras i den boken trots allt. Jag förstår definitivt vad du menar med att Cedric borde fortsätta vara död. Det är det som är mitt största problem med ifall jag skulle låta honom fortsätta vara vid liv, jag har ännu inte fattat något beslut men handlingen kan gå i två riktningar just nu, men jag är väldigt glad varför du motiverade så bra varför han bör förbli död. Jag ska definitivt ha det i åtanke när jag fattar mitt beslut.
Thalia606: Hej Thalia, ibland kommer livet emellan vad man vill och behöver göra. Att vara hundvakt är definitivt en giltig anledning. Själv så hade jag förra lördagen planerat för att skriva en uppsats, det gick icke för min 7-åriga & 5-åriga kusin från Stockholm hälsade på och krävde min uppmärksamhet hela dagen och utan att tänka igenom det erbjöd jag mig att vara barnvakt hela dagen. Men det var kul och jag hann ta igen det på måndagen eftersom jag även var upptagen på söndagen:P
Paddan kommer vara en väldigt envis person, Voldemort är trots allt död. Men majoriteten har nog slutat lyssna på henne nu.
Remus har definitivt haft det tufft, men det kommer att bli bättre. Jag borde definitivt ge honom choklad, han förtjänar det. Tack för att du berätta din åsikt och motiverade det. Det gör mitt beslut betydligt enklare :D
Ha det bra Thalia, kram Lea
Tricsha Wren: Tack så mycket, det gör mig glad att du gillade det så mycket. Någon dag så planerar jag att antingen skriva det som ett minne och visa eller skriva en separat fanfic om det. Men vi kommer få se reaktionerna åtminstone :D Hoppas du får en underbar jul. /Lea
Emelie100: Tack så mycket för att du berätta det :D Hoppas att du gillar det här kapitlet.
Emmis: Kul att du gillade kapitlet :D Fudge förtjänar all skam för han är en idiot, Umbridge är värsta karaktären och hon är inte färdig än. Tack för din synpunkt om Cedric :D
Tinsy-Girl: Tack för att du svarade på frågan. Ah tusan, måste ha tryckt på en tangent bredvid och sen ändrade autokorrekt det till öga. Jag ska se till att försöka fixa det så fort som möjligt. Tack för att du pekade ut det.
Fudge är en feg man så han fruktar definitivt McGonagalls blick, vilket han visserligen gör rätt i för hon är en kraftfull häxa. Jag lovar inget men jag tror knappast att folk är färdiga med att skälla ut Fudge. Jag ser verkligen fram emot att skriva om Remus reaktion till Snapes uppförande, Sirius reaktioner är väldigt uppenbara men Remus kan komma att förvåna oss. Jo, jag vet att det är julafton, det är min julklapp till er. Jag hoppas bara att jag kommer ihåg att uppdatera innan vi åker hemifrån :P
AN: GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR! Sista kapitlet på den här boken, det känns både skumt och roligt. Förhoppningsvis kommer ni gilla den här julklappen till er och jag önskar er alla en riktigt god jul .3
"Boken kommer förklara allt!" sade Harry, Ron och Hermione i mun på varandra.
"Kan ni inte bara berätta det nu?" suckade Tonks, och redan innan hon avslutat meningen var hon medveten om vad svaret skulle bli.
"Och förstöra sista kapitlet? Nej, ni får ha tålamod", fnös Ron och räckte retsamt ut tungan mot henne.
"Jag tänker läsa nu", sade Derek, en pojke med brunt hår och blåa ögon medan han viftade med boken som han plockat upp. "Ingen annan erbjöd sig så…"
Början
"Nej? Det är slutet!" protesterade Sarah och motstod frestelsen att stampa i golvet.
"Slutet av boken, men början av det andra kriget", brummade Moody.
"Varför inte försöka lägga fram det på ett mjukare och mer försiktigt sätt, alla här inne är inte tränade aurorer", sade Tonks och himlade med ögonen.
När Harry en månad senare tänkte tillbaka fann han att han mindes ytterst lite av de följande dagarna.
"Jag minns fortfarande inte riktigt vad som hände de dagarna", sade Harry och knackade pekfingret emot kinden medan han funderade.
"Det är ganska vanligt när man råkar ut för en traumatisk händelse", sade madam Bones medlidsamt.
Det var som om han hade gått igenom så mycket att hans hjärna inte kunde ta in mer. De minnena som han trots allt hade var mycket plågsamma. Det värsta var kanske mötet med Cedric Diggorys föräldrar, som ägde rum den följande morgonen.
"Du pratade med dem?" flämtade Zacharias förvånat, han hade alltid antagit att Harry inte pratat om sina upplevelser med någon annan än Dumbledore
"Jag var den enda som visste hur och varför Cedric dog", svarade Harry tonlöst. När han fått veta att paret Diggory ville prata med honom hade han fruktat mötet. Hade antagit att de skulle skrika och beskylla honom, något de hade all rätt till. Han hade halvt förväntat sig att mrs Diggory skulle ge honom en örfil, det minsta han förtjänade efter att ha fått deras enda son dödad. "De beskyller inte dig… du är den enda som gör det… Cedric sa att det inte var ditt fel" viskade en röst långt inne i Harrys huvud och för första gången övervägde Harry ifall det faktiskt stämde.
De lade ingen skuld på honom för vad som hade hänt. Tvärtom tackade de honom för att han hade fört med sig Cedrics döda kropp tillbaka till dem. Mr Diggory snyftade under större delen av samtalet. Mrs Diggorys sorg verkade för djup för tårar.
"Jag hade redan gjort slut på alla tårar", erkände mrs Diggory med ett vattnigt leende.
"Mamma…", sade Cedric förskräckt innan han avbröt sig själv, han hade ingen aning om vad han skulle kunna säga för att trösta sin mamma och nöjde sig tillslut med att ge henne en lång kram där han begravde ansiktet i hennes nacke.
"Så han behövde inte lida särskilt mycket då", sade hon när Harry berättade för henne hur Cedric hade dött. "Och när allt kommer omkring, Amos, så dog han just som han hade vunnit turneringen. Han måste ha varit lycklig." När de reste sig för att gå tittade hon på Harry och sade: "Var rädd om dig nu."
"Hur kunde ni prata med honom och vara medlidsamma. Hur kunde ni ens se på honom utan att hata honom? Att han var vid liv men inte er son" ifrågasatte Marietta och hon stirrade med misstrogen blick på paret. Mr och mrs Diggory såg på varandra, osäkra på hur de skulle besvara frågan. Tillslut suckade mrs Diggory och strök med en darrande hand bort en hårslinga från ansiktet innan hon tog till orda:
"Jag ska vara ärlig, när vi gick in i rummet var jag redo att vara arg, att känna mig förbannad. Att klandra honom för att min son var borta", började mrs Diggory tveksamt och Harrys hjärta stannade i bröstet, han visste det. Det var hans fel att Cedric var död. Tydligen måste han ha gett ifrån sig något ljud för mrs Diggory började prata fortare. "Men sedan såg jag honom ligga där i sängen och jag insåg att han också var ett offer."
"Hur då? Han mådde bra när han kom ut ur labyrinten", protesterade Michael Corner och Ginny blängde ilsket på sitt ex.
Mrs Diggory tvekade åter igen innan hon fattade sitt beslut och satte sig rakare upp, det var dags för att alla att få veta sanningen så som Harry själv sagt. "Nej, han mådde inte bra. Han var likblek, han hade ett bandage runt sin ena arm och blåmärken i ansiktet. Varje rörelse han gjorde gjorde honom obekväm eller framkallade någon typ av smärta. Utöver det såg han livrädd ut. Både Cedric och Harry var offer, och Harry må ha överlevt men det kom med ett pris."
"Blåmärken? Du hade inte blåmärken när vi träffade dig!" protesterade Katie förvirrat.
"Jag hade inte kraft att använda en glamour när mr och mrs Diggory kom. När ni hälsa på hade jag fått tillbaka tillräckligt mycket kraft för att dölja en del av skadorna. Det är enkelt att göra det nu med tanke på hur många gånger jag gjort det", mumlade Harry innan han bet ihop, han hade inte menat att avslöja det.
"Hur ofta har du gjort det Harry?" frågade Fred försiktigt och Harry undvek att se på honom och Fred hade en aning om att svaret var alldeles för ofta.
Mrs Diggory harklade sig och återkallade uppmärksamheten på sig själv. "Så nej, jag kunde inte hata honom. Allt jag kände var en sorg, och tacksamhet att Harry varit så modig att han tog med sig vår son tillbaka."
Harry grep påsen med guld som fortfarande låg på sängbordet.
"Jag trodde ni var på rektorns konto", sade Susan förvånat.
"Potter var inte i något tillstånd att flytta på sig. Medan han inte hade några livshotande skador lämnade Cruciatusförbannelsen sina spår och jag beordrade sängvila för att han skulle läka snabbare", sade madam Pomfrey korthugget, ovillig att utveckla sig mer än vad hon redan sagt.
"Oroa er inte, jag fick inga bestående men", sade Harry och gav sina vänner vad han hoppades var ett lugnande leende.
"Vadå inga bestående men? Du sa innan att han hade ont! Och han hade bagage över ena armen!" protesterade Angelia som bet sig oroligt i underläppen.
"Det var bara de första dagarna, det gick över. Jag har inga skador kvar som jag märker av", sade Harry och gav henne ett modigt leende.
"Det här ska ni ha", sade han halvkvävt till henne. "Cedric borde ha fått den, han kom fram först, ta den ni…" Men hon backade undan från honom.
"Åh sötnos, de skulle aldrig ta det", sade mrs Weasley och skakade på huvudet.
"Jag vet det nu, men de hade mer rätt till pengarna än mig", mumlade Harry, hans inre röst hade haft fel. Det hade varit hans fel.
"Harry, om du inte hade varnat mig för spindeln hade du vunnit turneringen helt själv. Du hade rätt till pengarna."
"Att varna dig för spindeln fick dig dödad", muttrade Harry och Cedric, som precis lyckades uppfatta orden, blängde på honom.
"Det vet du inte, spindeln kunde ha fått mig dödad med. Få dig igenom din tjocka skalle att det inte är ditt fel att jag dog."
"Cedric!" flämtade mrs Diggory förskräckt.
"Vad? Om någon borde beskylla honom för min död så borde det vara jag. Och jag säger att han är oskyldig", sade Cedric bestämt och såg utmanande på Harry.
"O, nej, den är din, lille vän. Vi skulle inte stå ut med… Behåll den du."
Harry återvände till Gryffindortornet följande kväll. Ron och Hermione berättade för honom att Dumbledore hade talat till skolvan vid frukosten samma morgon. Han hade helt enkelt bett alla att lämna Harry i fred, han hade sagt att ingen fick ställa några frågor till honom eller tjata på honom att berätta vad som hade hänt i labyrinten
Seamus bet sig i läppen och såg ner på sina knäppta händer. Han hade ignorerat de orden, visserligen hade han undrat redan innan sommarlovet men han hade undvikt att ifrågasätta sin vän. Men efter en sommar av att höra Daily Prophet och ministeriet förneka Harrys ord hade han glömt bort det, han hade försökt pressa fram svar ur Harry utan en tanke på de psykologiska konsekvenser det skulle kunna få på hans vän om han talade sanning. Men han hade inte trott att Harry talade sanningen, han hade trott att allting var en lögn. Den tanken fick inte Seamus att må bättre utan hans skuldkänslor fanns kvar, han hade både pressat sin vän men även kallat honom en lögnare.
Seamus var inte den enda som reflekterade över sitt agerande, en hel del andra elever skämdes och undvek att se på Harry. De hade alla försökt få Harry att berätta vad som hänt och när han inte svarat direkt eller försökt undvika ämnet hade de tagit det som ett tecken på att han ljög. Aldrig hade de tagit det som ett tecken på att han råkat ut för något hemskt och inte ville nämna det.
"Det verkar som om många inte lyssnade på dig, Albus", sade Flitwick med rynkad panna när han såg reaktionerna bland eleverna.
"Jag misstänkte att de inte skulle kunna låta bli, men jag hoppades att de skulle ha tillräckligt medlidande för de hemskheter Harry utsattes för", suckade Dumbledore och skakade sorgset på huvudet.
Han märkte att de flesta tog en omväg runt honom och undvek att se honom i ögonen. Några viskade förstulet då han gick förbi. Han gissade att många av dem hade läst Rita Skeeters artikel om hur förvirrad och eventuellt farlig han var. De kanske hade egna teorier om hur Cedric hade dött.
Marietta rodnade svagt, hon hade under en längre period misstänkt att Harry låg bakom Cedrics död. När Cho dragit in henne i DA hade hon istället börja anta att Cedrics död var en olycka trots allt. Att veta nu att Harry talat sanning hela tiden… hon skakade envist på huvudet så lockarna studsade vilt. Hon tänkte inte fortsätta den tanken, inte nu och definitivt inte här.
"Seamus?" sade Ron med en hård blick.
"Va? NEJ! Aldrig, jag trodde aldrig att Harry hade… det är löjligt… galenskap!" spottade Seamus ur sig misstroget. "Harry skulle inte… jag menar ja, jag trodde han var galen. Jag trodde att han ljög om… men att ha dödat? Nej. Jag trodde aldrig att han mördat Cedric, som mest att det var en olycka Harry var närvarande vid. Jag trodde bara han ljög!"
"Okej, okej. Lugna ner dig. Vi tror på dig", fnös Dean och dunkade sin vän i ryggen.
"Jag har redan förlåtit Seamus för att han litade på sin mamma och vår fantastiska trolldomsminister", sade Harry med en axelryckning, men ett lättat leende hade dykt upp på hans läppar.
Han upptäckte att det egentligen gjorde honom detsamma. Han hade det bäst när han var tillsammans med Ron och Hermione och de pratade om andra saker, eller när de bara lät honom sitta tyst bredvid medan de spelade schack. Han kände det som om de alla tre hade nått fram till en inbördes förståelse som de inte behövde uttrycka i ord; det var som om var och en av dem väntade på något tecken, något besked om vad som försiggick utanför Hogwarts, och fann det meningslöst att spekulera i vad som kunde tänkas komma innan de visste någonting säkert.
"Ifall ni inte har hört något än borde det väl vara bra nyheter?" sade Jack Sloper.
"Läste du tidningarna i somras? För det var inte bra nyheter, dummer", fnös Kim och skakade på huvudet samtidigt som hon rufsade sin lillebrors hår.
Den enda gång de berörde ämnet var då Ron berättade för Harry om ett möte som mrs Weasley hade haft med Dumbledore innan hon åkte hem.
"Hon gick upp till honom för att fråga om du kunde komma direkt till oss i sommar", sade han. "Men han vill att du åker tillbaka till familjen Dursley och stannar där, åtminstone till att börja med."
"Så att jag kan vara absolut olycklig och eländig", muttrade Harry bittert.
"Det kan väl inte ha varit så illa", sade mrs Warren vänligt och ett flertal elever hoppade till.
"Jag kan ärligt säga att jag åter igen glömde att ni var här. Och prata inte om sånt ni inte förstår", sade Lee och skakade på huvudet.
"Jag trodde faktiskt att de skulle prata mer, jag är förvånad över att de är så tysta", påpekade Tonks förvånat.
"Som om vi skulle våga säga något när hon hotar våra liv!" fräste Miriam och pekade med ett darrande finger.
"Ginny!" väste mrs Weasley när hon såg sin dotter snurra sitt trollspö mellan sina fingrar och blänga på mugglarna.
"Vad? Det är inte som om jag kommer skada dem… mycket. Och någon behövde lära dem en läxa för vad de gjort mot Harry. Dessutom så beskrev jag bara min specialitet-förbannelse", sade Ginny i en oskyldig ton.
"Vi ber om ursäkt för vår dotter, hon skulle aldrig skada er på allvar", sade mr Weasley med en sträng blick riktad mot sin dotter.
"Konsekvenserna hade varit värt det", muttrade Ginny rebelliskt och Harry log mot henne.
"Varför?" frågade Harry.
"Mamma sa att Dumbledore har sina skäl." Ron skakade dyster på huvudet. "Och då måste vi väl lita på honom, antar jag?"
Den enda person förutom Ron och Hermione som Harry orkade tala med var Hagrid. Eftersom det inte längre fanns någon lärare i svartkonster hade de ledigt på de lektionerna. De utnyttjade därför den lediga timmen på torsdagseftermiddagen till att hälsa på Hagrid i hans stuga.
"Vänta, du pratade inte ens med Fred och George? Eller quidditchlaget? Men ni verkar så nära!" protesterade Susan förvånat.
"Harry gick igenom något hemskt. Det var naturligt att han skulle dra sig undan. Och boken sa att han inte orkade prata med oss, det betyder inte att vi inte umgicks med honom. Han valde bara att vara tyst och vi förväntade oss inga svar", sade Angelina stelt.
"De var väldigt stöttande", mumlade Harry och Sirius log lättat, han skulle aldrig kunna tacka Harrys vänner nog för att de hade funnits där för hans gudson.
Det var en ljus och solig dag. Fang kom utskuttande genom den öppna dörren när de närmade sig. Han skällde och viftade vilt på svansen.
"Vem är det?" ropade Hagrid. "Harry!" Han skyndade ut för att möta dem och drog Harry intill sig i en stor kram med ena armen, rufsade honom i håret och sade: "Va roligt å se dej, gosse lille. Roligt å se dej." När de trädde in i stugan såg de två koppar stora som hinkar på träbordet framför den öppna spisen.
"Jag tror att Hagrid precis har haft en dejt", fnittrade Amanda.
"Jag tror det med", fnissade Katrina medan hon såg upp mot lärarbordet.
"Jag har druckit lite te me Olympe", sade Hagrid. "Hon har just gått."
"Vem?" sade Ron nyfiket.
"Madame Maxime förstås!"
"Ni två är alltså goda vänner igen?" sade Ron.
Amanda och Katrina pep av förtjusning, överlyckliga att Hagrid och madam Maxime hade försonats.
"Jag vet inte va du pratar om", sade Hagrid svävande och tog fram fler koppar ur skåpet.När han hade lagat te och bjudit runt ett fat med degiga bullar lutade han sig tillbaka i stolen och betraktade Harry noga med sina skalbaggssvarta ögon. "Mår du bra?" frågade han barskt.
"Han är orolig för dig", sade Narcissa mjukt och Harry suckade, vad skulle han säga? 'jag vet'? Det var bara ett dåligt svar. Han visste redan att alla hans vänner oroade sig, men det gjorde knappast någon skillnad.
"Jadå", sade Harry.
"Nä, det gör du inte", sade Hagrid. "De e klart att du inte gör. Men du kommer å göra de." Harry sade ingenting. "Jag visste att han skulle komma tillbaks", sade Hagrid. Harry, Ron och Hermione tittade bestört på honom.
"Han har magiska krafter!" flämtade Lavender.
"Det är klart han har, han är en trollkarl", fnös McLaggen hånande.
"Jag menar att han har en siares krafter", Lavender knöt händerna, irriterad över det faktum att alla fortfarande tog henne som en korkad blondin. Men vänta bara, hon skulle visa dem alla att hon mer än väl förtjänade sin plats i Gryffindors elevhem, hon skulle visa dem alla at hon inte bara var vacker.
"De har jag vetat i många år, Harry. Jag visste att han lura nånstans där ute och vänta på att hans tid skulle komma. De va tvunget å hända. Ja, å nu har de alltså hänt, å vi måste bara se till å göra nåt åt de. Vi måste kämpa. Kanske vi kan stoppa han innan han får för bra fäste igen. De e i alla fall Dumbledores plan.
"Ifall ministeriet inte varit så upptagna med att dölja sanningen hade det varit lättare", muttrade Charlie och såg menande på Fudge.
Flickan som under förra kapitlet blivit upprörd och tröstad av Sirius vände sig oroligt mot de vuxna. "Men ni gör något. Eller hur? Han sa att ni ar en grupp, att ni hade en plan", hennes ord blev osäkrare ju mer hon pratade och i slutet av sina ord vände hon sig mot Sirius som log mjukt.
"Det stämmer. Och jag har en gissning om att nästa bok kommer dra upp det", sade Sirius i en självsäker röst.
En stor man, Dumbledore. Så länge vi har han, e jag inte särskilt orolig." Hagrid höjde på sina buskiga ögonbryn då han såg deras misstrogna ansikten. "De tjänar inget till å oroa sej för de", sade han. "De som sker, de sker, å vi får ta itu me de då. Dumbledore tala om för mej va du gjorde, Harry." Hagrids bröstkort svällde när han såg på honom. "Du gjorde desamma som din pappa skulle ha gjort, å högre beröm än så kan jag inte ge dej." Harry log tillbaka mot honom. Det var första gången han log på flera dagar.
Remus log svagt, han önskade innerligt att han hade kunnat vara där för Harry vid den tidpunkten, istället hade han endast kunnat skicka uppmuntrande brev. Han kunde bara hoppats att det gett Harry någon tröst.
"Vad har Dumbledore bett dig göra, Hagrid?" frågade han. "Han skickade ju i väg professor McGonagall för att be dig och madame Maxie komma upp på hans kontor… den där kvällen."
"Han har ett litet jobb åt mej under sommarlovet", sade Hagrid. "Fast de e hemligt. Jag får inte prata om de, inte ens me er tre. Olympe - madame Maxime alltså - kanske följer me tror jag hon gör. Jag tror jag har lyckats övertala hon."
"Ifall han inte får berätta saker, ge honom inte alkohol", sade Sirius roat.
"Eller smickra honom", tillade Remus med ett litet leende, hans tidigare tankar undanskuffade till ett hörn av hans hjärna.
"Vi ska lägga det på minnet", Ron skrattade medan han såg upp mot Hagrid som rodnade efter att ha hört Sirius Och Remus ord, medveten om att de var sanna.
"Har det med Voldemort att göra?"
Hagrid ryckte till när han hörde namnet.
"Kanske de", sade han undvikande. "Men hör ni, vem har har lust å komma me mej ut å titta på den sista sprängstjärtsskrabban?
"Den är fortfarande vid liv!" flämtade Pansy förskräckt.
"Jag trodde att alla hade dött. Var det inte därför vi sluta arbeta med dem på lektionerna?" frågade Parvati och snurrade nervöst på en hårslinga.
"Det måste ha varit den som var i labyrinten. Vi är så körda", muttrade Dean och betraktade dörren in till stora salen som om han förväntade sig att den skulle flyga upp och att en sprängstjärtsskrabba skulle komma in.
De va ett skämt… jag skämta bara!" tillade han hastigt då han såg deras ansiktsuttryck.
"Vi borde verkligen införa något protokoll för hur vi ska agera ifall de skulle komma tillbaka och gå till attack", muttrade Zabini.
"Varje man för sig själv?" föreslog Malfoy halvhjärtat.
"Bara för att du har sängen längst bort från dörren och större chans att överleva", sköt Zabini tillbaka, han kanske aldrig mött varelserna själv men han hade hört tillräckligt med historier och sett bevis på deras krafter för att veta at han aldrig vilje möta än.
"Du. Granger!"
Hermione vände sig om mot Slytherinbordet när hon hörde sitt namn och efter att hennes ögon glidit över bordet landade de tillslut på personen som ropat. Hon lutade huvudet en aning i ett tecken på att hon lyssnade.
"Skriver du upp ett protokoll för hur vi bör agera ifall de skulle komma tillbaka och inta skolan?" frågade Alisa innan hon pekade mot femteårseleverna. "För deras plan är att fly och det hjälper inte i längden."
Hermione rynkade på pannan innan hon räckte ut handen och ljudlöst placerade Ron ett pergament och en fjärderpenna i hennes hand. Hon krafsade ner något på toppen av pergamentstycket innan hon såg upp. "Gäller det bara skrabborna eller något mer?"
"Jag vet inte hur det är med er alla, men Ron har rätt attityd. Jag vill inte möta de där spindlarna", sade Hannah med en rysning och ett flertal personer bleknade vid tanken.
"Vänta nu lite, varför ska Granger fatta alla beslut!" protesterade Marietta och korsade armarna framför bröstet.
"För att jag bad henne", sköt Alisa tillbaka irriterat. "Jag ser inte någon annan göra något."
"Kom ihåg att deras svaga punkt är magen!" sade Harry och pekade på texten som Hermione höll på att skriva.
"Ifall vi blockerar av fängelsehålorna och korridorerna runt om kan de bara ta sig uppåt i slottet", påpekade Ron fundersamt. "Det ger oss fördelen av vi får högre grund. Problemet är att vi kommer träffas deras pansarskal och riskera att bli träffade av våra egna attacker."
"Lämna det till oss", sade Fred allvarligt och George nickade instämmande. "Vi har den perfekta trollformeln ifall vi skulle hamna i den situationen."
"Jag förstår inte varför ni diskuterar det här, ni kommer inte att bli attackerade i skolan", sade Umbridge och blängde mot Gryffindoreleverna och en tystnad uppstod.
"I alla fall, vad skulle hända med de elever som skulle vara i fängelsehålorna i den situationen?" frågade Malfoy utan att se på Umbridge som blev röd i ansiktet.
"Ifall man hade grindar som blockerade av dörrarna och var oförstörbara så skulle de vara säkra till den tidpunkt situationen har blivit omhändertagen", sade Terry ivrigt.
"Men vad händer ifall det skulle börja brinna, ni skulle vara fast där nere", påpekade Cedric oroligt och den glada atmosfären försvann.
"Vad sägs som om några utvalda elever hade ett lösenord för att upphäva blockeringen? Ge det till prefekterna", föreslog Alisa efter en spänd tystnad.
"Men vilka kommer ta hand om situationen? Jag menar vi har professorerna men det känns som om vi elever borde ha vårt egna råd."
"Fem elever från varje elevhem?"
"Det är en jättebra idé, men det ger ett jämnt antal röster. Hur fattar vi beslut då?" frågade Su Li och bet sig i läppen medan hon funderade.
"Ifall alla elevhem sen nominerar en till person utöver de fem och skolan får gemensamt välja ut den mest lämpade personen av de fyra utvalda eleverna? Det blir en demokratiskt lösning och gör att det elevhem som får ha sex medlemmar kan variera."
"Hur länge sitter man på panelen? Från man blir vald till man tar studenten eller är det nya varje år?"
"JAG HAR INTE GODKÄNT DEN HÄR KLUBBEN!" fräste Umbridge och hade eleverna sett på henne hade de skrattat åt hur hon skakade av ilska och hur röd hon var i ansiktet.
"Kombinera? Ny röstning varje år men man kan sitta flera år på panelen", sade Susan ivrigt med ett stort leende.
"Okej, okej… du måste gå i femte året. Då har vi ändå läst ämnena ett antal år och har bättre förståelse för allting… Vi borde ha en låda i varje elevhem där resten av oss kan ge förslag på förändringar eller något vi bör införa", mumlade Hermione medan hennes fjärderpenna flög fram över pergamentet medan hon skrev ner allas förslag.
Sprout blinkade chockat medan hon tog in hur elever från alla elevhem samarbetade. "Okej, jag vet att vi sa att de där skrabborna fick alla att samarbeta, men ser ni vad jag ser?" frågade hon tillslut i en hänförd röst
"Jag trodde inte att vi skulle få se den här dagen", erkände Flitwick och sträckte på sig.
"Vad som är mest överraskande är att det verkar som om Malfoy och Potter faktiskt kan samarbeta", sade Snape med ett höjt ögonbryn, det var inte någon han förväntat sig skulle hända.
"Jag tycker att det är en underbar idé att eleverna skapar sitt egna råd. Det här kan hjälpa dem att få fram sina önskningar", sade Dumbledore lyckligt och knäppte händerna samtidigt som han betraktade samarbetet som pågick.
"Okej!" Hermione ställde sig upp och skakade lätt sin hand. "Alla elevhem får välja ut sina fem medlemmar från femte årskurs och uppåt. Välj sedan ut en sjätte nominerad person som kan få den 21 platsen."
"Jag är rädd att det är meningslöst, Granger", sade Umbridge och blängde på häxan som satt sig upp mot hennes styrning sen dag ett. "Det finns inget syfte med den och jag kommer inte godkänna klubbens existens."
Det var med tungt hjärta som Harry packade sin koffert uppe i sovsalen kvällen innan han skulle återvända till Privet Drive. Han gruvade sig för avskedsmiddagen, som brukade vara ett festligt tillfälle då vinnaren av elevhemstävlingen utnämndes. Ända sedan han lämnade sjukhusflygeln hade han undvikit att gå ner i stora salen när den var full av elever och hade föredragit att äta då den var nästan tom, för att slippa sina kamraters stirrande blickar.
"Några gånger så åt vi i köket också", sade Fred med ett litet leende, han ville inte reflektera eller tänka på varför de hade behövt äta i köket, han föredrog att föreställa sig att de endast gjorde det för att de ville och kunde.
När han, Ron och Hermione kom in i stora salen såg de med detsamma att de vanliga festdekorationerna fattades. Stora salen brukade dekoreras med det vinnande elevhemmets färger till avskedsmiddagen, men den här kvällen hängde det bara svarta skynken på väggen bakom huvudbordet. Harry förstod omedelbart att det var för att ära Cedric en sista gång. Den verklige Monsterögat Moody satt vid huvudbordet. Träbenet och det magiska ögat var åter på plats. Han verkade ytterst nervös och hoppade till varenda gång någon talade till honom. Harry kunde inte förebrå honom det.
"Och nu är Monsterögat ännu mer paranoid", sade Tonks, och hennes hår antog en nyans av blå som var så ljus att den kunde vara grå vid minnet av hur han försökt tvinga dem att ta en onaturligt lång omväg i somras.
Moodys eviga fruktan för angrepp måste ha tilltagit ordentligt efter hans tio månader långa inspärrning i sin egen kista. Professor Karkaroffs stol stod tom. När Harry satte sig ner bland de andra Gryffindoreleverna undrade han var Karkaroff nu befann sig och om Voldemort hade hunnit upp honom.
"Jag hoppas att de hann i kapp honom", muttrade Neville.
"Är det bara jag eller har Neville under de senaste dagarna verkligen vuxit som person?" frågade Fay retoriskt.
Madame Maxime var fortfarande kvar. Hon satt bredvid Hagrid. De pratade lågmält med varandra. Längre bort vid bordet,närmast professor McGonagall, satt Snape. Hans ögon mötte ett ögonblick Harrys blick. Det var svårt att avläsa Snapes ansiktsuttryck. Han såg lika sur och otrevlig ut som alltid. Harry fortsatte att betrakta honom en lång stund efter att han hade tittat bort.
"Det förvånar mig att Snape tittade bort först", mumlade Ginny med ett höjt ögonbryn.
Vad var det som Snape hade gjort på Dumbledores order den kvällen då Voldemort vände tillbaka? Och varför… varför… var Dumbledore så övertygad om at Snape verkligen stod på deras sida? Han hade varit deras spion, det hade Dumbledore själv sagt i minnessållet. Snape hade spionerat på Voldemort "med risk för sitt eget liv". Var det den uppgift han hade åtagit sig igen? Hade han kanske kontaktat Dödsätarna? Låtsades han för dem att han aldrig på allvar hade gått över på Dumbledores sida, att han precis som Voldemort själv bara hade bidat sin tid?
Snape såg på pojken i chock och omedvetet hade hans ögonbryn höjts. Potter hade listat ut det ganska fort, frågan som återstod var ifall någon av dödsätarna hamnat på samma tankespår.
Harrys funderingar avbröts då professor Dumbledore reste sig upp från sin plats vid huvudbordet. Det var redan i förväg mycket mindre sorl och stim i stora salen än det brukade vara vid avslutningsfesten, men nu blev det alldeles tyst.
"Det blir alltid tyst när vi respekterar personen som pratar", sade Percy, han förstod vad boken försökte förmedla men kunde inte låta bli att påpeka att det brukade vara tyst när Dumbledore pratade.
"Eleverna pratar alltid och avbryter när jag pratar", klagade Umbridge.
"Det är för att det krävs en person vi respekterar för att vi inte ska avbryta, vilket Percy sa", påpekade Oliver med ett oskyldigt leende, Alicia hade haft otroligt mycket att säga om Umbridge och hennes undervisning och han var långt ifrån imponerad.
"Avslutningen på ännu ett skolår", sade Dumbledore och såg sig omkring. Han teg ett ögonblick medan han riktade blicken mot Hufflepuffbordet. Vid det bordet hade eleverna varit mer dämpade än vid de andra, och deras ansikten var fortfarande de blekaste och mest bedrövade i hela salen.
"Harry, ditt ansikte var vitare än spökena", fnös Ron. "Ow, varför gjorde du så?" Ron blängde på Hermione medan han gned sin arm.
"Finkänslighet, Ronald!" väste hon.
"Okej miss "Harry din pappa är död", mumlade Ron.
"Åh håll tyst", stönade Hermione och gömde ansiktet i händerna
"Det är mycket som jag gärna vill säga er alla i kväll", sade Dumbledore, "men jag vill börja med att uttrycka min sorg över förlusten av en enastående fin person som borde sitta här…", han gjorde en gest mot Hufflepuffbordet, "… och njuta av festmiddagen tillsammans med oss. Jag vill be er att ni reser er upp och höjer era bägare för att hedra minnet av Cedric Diggory."
Cedric såg sig chockat omkring. "Vänta, ni delade inte ens ut huspokalen? Vem hade mest poäng?"
"Cedric, vi hedrade dig. Vem som vann spelade ingen roll", sade Cho, hennes röst hes och brysk.
"Men det är tradition! Missförstå mig inte, jag är hedrad men…"
"För Merlins skull, vi vann", avbröt Fay högljutt. "Precis som vi gjort de tre åren innan."
"Och det var skönt att slippa se Gryffindors färger runt om hela salen", muttrade Tracy.
"Kan någon förklara vad ni pratar om?" frågade Miriam irriterat.
"Huspokalen är en pokal som tilldelas det hus som har mest poäng efter varje läsår. Poängen delas ut för prestationer och bedrifter medan vi förlorar poäng för att ha brutit mot reglerna eller varit respektlös mot lärarna", svarade Percy genast, oförmögen att motstå att förklara.
"Så vad får ni ut av det?" frågade Bradley med rynkad panna.
"I slutet av året dekoreras salen med färgerna av det vinnande huset", sade Susan med en axelryckning.
"Jag ser inte hur det är värt det. Ni får poäng för att göra vad lärarna vill att ni ska göra och förlorar dem för att irritera dem och sånt. Är inte det definitionen av mutning? Ni blir mutade att uppföra er som perfekta studenter och får inte ens ut något av det."
"Poäng ges för att följa reglerna och tas iväg för att bryta mot reglerna…", sade Fred, hans röst lågmäld och eftertänksam.
"Och alla ser alltid till att de inte går för långt för att inte förlora för mycket poäng", fortsatte George. "Åh Merlins kalsonger, vi har har blivit lurade, Gred!"
"Vänta, så lärarna hjärntvättar oss genom en meningslös tävling för att vi inte ska ställa till med för mycket problem?" frågade Justin intresserat och alla elever lyssnade intresserat.
"Det är så uppenbart nu i efterhand, varför skulle vi annars vara så arga när någon förlorar mycket poäng!" flämtade Fred och lärarna började nervöst se på varandra, oroliga för hur det här skulle utspela sig.
"Det här är inte alls vad som händer", protesterade Percy. "Huspokalen systemet försöker inte att muta dig, det är bara en uppmuntran till att prestera bra och få dig att inte göra saker som du inte bör göra."
Fred och George delade en blick. "Det avgör de. Vi är övertygade om att huspokalen är ondskefull. Om Percy godkänner den måste den vara det."
"Ohhh…. det här betyder att vi kan göra vad vi vill i fortsättningen eftersom ingen kommer bli upprörd ifall vi förlorar poäng! Det enda vi kan få är straffkommendering. Vi kan försöka spränga Norrtornet igen!"
"VAD MENAR NI MED IGEN?" skrek Sprout chockat och såg skrämt på tvillingarna
"Det är knappast det viktigaste Pomona, de planerar att göra uppror!" väste McGonagall.
"Och hur hade ni tänkt stoppa dem?" frågade Snape med ett roat leende, "det är inte som om de vill ha fel."
"Jag hoppas att du inser att det här med största sannolikhet kommer påverka deras attityd i trolldryckslektioner", sade Flitwick med ett hög röst och Snapes leende stelnade omedelbart.
"Jag har inget argument för att få dem respektera och följa poängsystemet", sade madam Hooch med en axelryckning och alla professorerna såg förskräckt på varandra.
"Okej, okej. Innan ni blir för exalterade vill jag ställa er frågan; hur roligt är det att bryta mot reglerna utan något straff? Det är spänningen som är halva det roliga", sade Sirius och eleverna som innan sett rebelliska ut såg nu fundersamma ut. "Ni kommer tröttna och i slutändan bli de perfekta eleverna professorerna vill ha, kommer ni ha roligt på vägen dit? Självklart, men tänk på vad ni gör när ni tröttnat."
"Så du avråder dem från att inte följa poängsystemet", sade mrs Weasley misstroget, hon hade trott att Sirius om någon skulle uppmuntra alla till att bryta reglerna.
"Jag trodde aldrig jag skulle se dagen Sirius Black hjälpte oss återfå kontrollen och uppmuntra eleverna att följa reglerna", sade Sprout misstroget
"Jag tror du talade för tidigt", sade Burbage med en grimas när de hörde Sirius nästa ord.
"Försök istället att ställa till med så mycket trubbel som möjligt utan att bli upptäckta eller förlora mycket poäng, se det som ett spel där ni ska komma undan med så mycket som möjligt och ni får som belöning se kaoset men även se salen dekorerad i era husfärger."
"Han gjorde precis vårt jobb mycket svårare, eller hur?" suckade Flitwick och skakade sorgset på huvudet.
"Vi kan säga farväl till lugn och ro", instämde Vector sorgset.
"Jag fruktar för att Black och Lupin ska utbytta information med Demonduon", mumlade McGonagall med en rysning och skräckslagna blickar fyllde hennes kollegors ansikten.
De reste sig som en man. Bänkarna skrapade i golvet då alla i stora salen ställde sig upp, höjde sina bägare och me låga men ändå tydliga röster lät höra ett enstämmigt: "Cedric Diggory." Harry såg en glimt av Cho mellan de andra. Tårarna rann stilla nerför kinderna på henne. Han tittade ner i bordet då de satte sig igen.
Cedric placerade en arm runt sin flickvän, en obehaglig känsla i hans mage. Han hatade att Cho var så upprörd över hans död, att hans föräldrar var så upprörda. Han önskade att han kunde göra något för att ändra det, för trots sin lugna attityd så ville han verkligen inte dö och han fruktade ögonblicket då han skulle återvända.
"Cedric hade många av de fina egenskaper som kännetecknar medlemmarna i Hufflepuffs elevhem", fortsatte Dumbledore. "Han var en god och trofast vän, en flitig elev och han värdesatte rent spel. Hans död har påverkat er alla, vare sig ni kände honom väller inte. Därför anser jag att ni har rätt att få veta exakt vad som förorsakade den." Harry lyfte på huvudet och stirrade på Dumbledore. "Cedric Diggory blev mördad av Lord Voldemort."
"Tack Albus!" sade mr Diggory högt. "De förtjänar att få veta, och min sons minne förtjänar inte att vanäras genom att dölja sanningen."
Fudge rodnade när han hörde det och undvek att se på någon, bredvid honom blängde Umbridge ilsket på mannen.
Panikslagna viskningar spred sig genom stora salen. Alla stirrade vantroget och med skräck i blicken på Dumbledore. Han stod där fullkomligt lugn medan han väntade på att de skulle sluta viska och bli tysta igen.
"Trolldomsministeriet vill inte att jag ska tala om det här för er", fortsatte Dumbledore. "Det är möjligt att vissa av era föräldrar kommer bli förfärade när de hör att jag har avslöjade det — antingen därför att de inte tror på Lord Voldemorts återkomst eller därför att de tycker att ni är för unga för att höra såna saker. Det är emellertid min övertygelse att sanningen är att föredra framför en lögn. Dessutom anser jag att varje försök att låtsas att Cedric dog till följd av en olycka eller nån blunder ifrån hans egen sida är en skymf mot hans minne."
En skamsen tystnad fyllde salen, de hade låtit sig bli övertalade om att Cedrics död var en olycka. Ignorerat att han faktiskt blivit mördad och genom att göra det hade de, precis som Dumbledore varnat dem ifrån, förolämpat hans minne.
Lamslagna och förfärade satt nu alla eleverna i stora salen med ansiktet vända mot Dumbledore… eller nästan alla. Vid Slytherinbordet kunde Harry se Draco Malfoy mumla någonting till Crabbe och Goyle. Harry kände ett hett, kväljande sug av ilska i magen. Han tvingade sig att vända blicken mot Dumbledore igen.
"Men det finns ännu en person som måste nämnas i samband med Cedrics död", återtog Dumbledore. "Jag talar förstås om Harry Potter."
"Och så börjar det", muttrade Ron bistert, de andra hade kanske i det ögonblicket trott att Harry var mördaren men fröet hade såtts då och Ron hatade att hans bästa vän hade blivit utsatt för alla viskningar, för anklagelser om att det var han som dödat Cedric. Bara tanken på det fick hans öron att hetta av ilska.
Det gick som en krusning genom stora salen då några vred på huvudet i riktning mot Harry innan de åter vände sig mot Dumbledore."Harry lyckades undkomma Lord Voldemort", sade Dumbledore. "Han riskerade sitt egna liv för att föra tillbaka Cedrics kropp till Hogwarts. Han visade i alla hänseenden et mod som få trollkarlar har visat ansikte mot ansikte med Lord Voldemort, och för det vill jag nu hylla honom."
"Och vi kan inte tacka dig nog för det", sade mrs Diggory bestämt.
"Jag gjorde vad vem som helst hade gjort."
"Du sprang förbi pokalen när folk försökte mörda dig, ledsen Harry men det är inte vad vem som helst hade gjort", sade Tonks och skakade på huvudet. "Jag kan inte ens vara säker på ifall jag själv hade gjort det eller inte."
Dumbledore vände sig högtidligt mot Harry och höjde sin guldbägare. Nästan alla i stora salen följde hans exempel. De uttalade lågmält hans namn, som de hade gjort med Cedrics, och drack hans skål. Men genom en lucka mellan de stående eleverna såg Harry att Malfoy, Crabbe och Goyle och många av de andra Slytherinarna trotsigt förblev sittande utan att röra sina bägare. Dumbledore,som inte hade något magiskt öga, lade inte märke till dem. När alla hade satt sig igen fortsatte Dumbledore:
"Jag är inte ett dugg förvånad", muttrade Ginny.
"Det spelar ingen roll, jag ville inte bli hyllad", sade Harry med en hård glimt i ögat.
"Men du…" började Hermione innan hon tystnade när hon såg sin väns ansikte.
"Jag vad? Överlevde? Jag ville inte bli hyllad för att jag överlevde och förde med mig Cedrics kropp. Det är som min titel om igen, jag vill inte bli hyllad för att ha överlevt något som dödade mina föräldrar. Som lämnade mig utan en familj!" Harrys röst som hade börjat starkt och klingande avtog ju mer han pratade och i slutet hade den en förtvivlad ton till sig, full av sorg och uppgivelse. Salen var fylld av en obekväm tystnad tills Derek harklade sig och fortsatte läsa.
"Syftet med Turneringen i magisk trekamp har varit att främja och utveckla förståelsen mellan trollkarlar i olika länder. I ljuset av vad somnar skett — Lord Voldemorts återkomst — är såna band mellan oss viktigare än någonsin."
"Istället såg Ministeriet till att splittra band mellan oss", sade Charlie och blängde meningsfullt på Fudge som tappade sitt plommonstopp.
"Men det är okej, för ni har jobbat på att stoppa honom", sade en flicka i en hög, modig röst och när Harry såg på henne insåg han att det var flickan Sirius hade tröstat tidigare.
Dumbledore såg från madam Maxime och Hagrid till Fleur Delacour och hennes kamrater från Beauxbatons, och vidare till Krum och de övriga Durmstrangeleverna vid Slytherinbordet. Harry lade märke till att Krum hade ett vaksamt, nästan skrämt ansiktsuttryck,som om han väntade sig att Dumbledore skulle säga någonting strängt.
"Varenda gäst i den här salen", sade Dumbledore och lät ögonen vila på Durmstrangeleverna, "är välkomna tillbaka hit närhelst han eller hon önskar. Med tanke på Lord Voldemorts återkomst vill jag än en gång citera det gamla talesättet för er: 'Enade vi stå, splittrade vi falla'.
Ett skratt hördes plötsligt i den tysta salen och alla såg sig nervöst om efter källan till ljudet och när de hittade det spände de sig nervöst, övertygade om att något hemskt skulle hända.
"Mr Jordan, jag har sagt att allting som får dig att skratta längre än femton sekunder är absolut förbjudet", sade McGonagall strängt medan hon betraktade pojken.
"Förlåt, men jag satt och tänkte på vilka som hade kunnat vara förekämpe i turneringen från Hogwarts, eftersom någon äldre elev tydligen kunde lägga i andras namn."
"Vill vi ens veta, Jordan?" ropade Alisa tvärs över salen med ett höjt ögonbryn.
"Okej, föreställ er att det är Halloween, vi väntar på att få veta vem Hogwarts förekämpe är. Spänningen är olidlig och ett papper flyger upp. Dumbledore fångar det och läser upp namnet Trevor Longbottom." sade Lee flinandes.
"Har jag missat eller glömt något? Jag trodde Neville var Alice och Franks enda barn? Har de en äldre son?" frågade Narcissa förvirrat.
"Tack för en perfekt imitation av lärarnas reaktioner i det ögonblicket", sade Lee med ett gigantiskt leende.
"Kom igen, Trevor 'jag är alltid borttappad men försöker troligtvis fly den här galna skolan' Longbottom?" frågar Dean misstroget.
"Nej det här är genialt. Tänk er när Neville behöver gå igenom salen, upp till Dumbledore och hålla ut sina händer där Trevor sitter!" Seamus praktiskt taget skrek ut sina ord och han hade tårar i ögonen från skratt.
"Det hade varit underbart!" instämde Katie med ett skratt.
"Se, alla gryffindors är galna", fnös Pansy irriterat och skakade på huvudet så håret flög medan hon såg förväntansfullt på Malfoy, men han gav inget tecken på att han hört henne.
Lord Voldemorts talang för att sprida split och fiendskap är mycket stor. Vi kan bara bekämpa den genom att visa lika stor talang för att bevara starka vänskapsband och sätta tillit till varandra. Skillnader i seder och språk betyder ingenting alls, om vi har gemensamma mål och öppna hjärtan. Men det är min tro — och aldrig har jag hoppats starkare att jag tar fel — att vi alla går mörka och svåra tider till mötes. Några av er som sitter häri stora salen har redan fått lida på grund av Lord Voldemorts framfart. Många av era familjer har splittrats. För en vecka sen rycktes en elev från oss. Glöm aldrig Cedric. Om den tiden skulle komma då måste ni välja mellan vad som är rätt och vad som är lätt, kom då ihåg vad som hände en pojke som var god, vänlig och tapper, bara för att han råkade korsa Lord Voldemorts väg. Glöm aldrig Cedric Diggory."
"Tack professor", sade Cedric en aning dämpat, hans leende en aning för stelt och stort för att vara äkta.
Dumbledore betraktade sorgset sin gamla elev. "Det var det minsta jag kunde göra, att ha dig här på Hogwarts var en ära och vi hade saknat dig även efter din student. Död lämnar en hjärtesorg som ingen kan hela, men kärlek lämnar ett minne som ingen kan stjäla."
Harrys koffert var packad och Hedwig var tillbaka i sin bur ovanpå den. Tillsammans med resten av fjärdeårseleverna stod han, Ron och Hermione i den myllrande entréhallen och väntade på vagnarna som skulle köra dem till Hogsmeades station. Det var åter en strålande sommardag. Harry tänkte att det säkert skulle vara varmt och lummigt med prunkande blomsterrabatter på Privet Drive när han anlände dit samma kväll. Han kände ingen som helst glädje vid tanken.
"De kommer inte vara upprörda över hur du lämnade sommaren innan?" frågade mr Weasley och vred nervöst sina händer.
"Oroa dig inte mr Weasley, medan de inte var glada över det så var de fortfarande rädda för Sirius så de var helt okej", sade Harry med en axelryckning, omedveten om de missnöjda blickarna de vuxna delade med varandra.
"'Arry!"
Harry såg sig omkring. Fleur Delacour kom hastigt springande uppför stentrappan till slottet. Bakom henne, långt nere på grässluttningen, kunde Harry se Hagrid hjälpa madame Maxime att sela på ett par av de jättelika hä var på väg att lyfta.
Bill kunde inte låta bli att le vid nämnandet av sin flickvän och Fleur himlade med ögonen när hon såg hans reaktion.
"Vi ses igen, 'oppas jag", sade Fleur då hon kom fram till honom. Hon räckte ut handen. "Jag 'oppas få ett jobb 'är, så jag kan bättra på mina kynskaper i engelska."
"Jag tycker att du ändå pratar väldigt bra engelska", sade Narcissa vänligt.
"Merci, mais j'ai autre raisons", sade Fleur och rodnade medan hon såg på Bill blygt, hon hade en tendens att återvända till sitt modersmål när hon känner sig känslosam, nervös eller andra starka känslor. Det var något som hon fortfarande försökte träna bort.
"De är redan väldigt bra", sade Ron med halvkvävd röst. Fleur log mot honom. Hermione gjorde en sur grimas.
"Adjö, 'Arry", sade Fleur och vände sig om för att gå. "Det 'ar varit ett nöje att träffa dig!"
"Det var en förändring från er första konversation", sade Tonks med ett leende.
"Oui, 'Arry må fortfarande vara en liten pojke, men 'an är kapabel", sade Fleur med ett retsamt leende mot Harry som grimaserade.
Harry kunde inte låta bli att känna sig lite gladare då han såg efter Fleur som skyndade tillbaka ner över gräsmattan till madame Maxime,med det silverskimrande håret böljande efter sig i solskenet.
"Jag undrar just hur Durmstrangeleverna tar sig hem?" sade Ron. "Tror ni att de kan styra skeppet utan Karkaroff?
"Jag tvivlar Karkaroff gjorde mycket på skeppet", fnös Remus innan han harklade sig.
"Mår du bra Remus?" frågade Tonks oroligt och Remus log vänligt mot henne och sade lugnande:
"Oroa dig inte för mig, jag är bara lite utmattad. Det är inte alls som förut, jag kommer inte skrämma er så igen.
"Det var inte Karkaroff som styrde", sade en sträv röst. "Han stannade i sin hytten och lät oss göra allt det arbete." Krum hade kommit för att säga adjö till Hermione. "Får jag tala med dig?" frågade han henne.
"Å… javisst får du det." Hermione såg lite förvirrad ut. Hon följde med Krum genom myllret och försvann utom synhåll.
"Och Ron ville däcka Viktor där på direkten", fnös Harry och hans ord kom ut högre än vad han menade, något som fick Ron att genast börja rodna kraftigt medan Hermione såg frågande på dem.
Krum rynkade frustrerat på pannan obemärkt av alla andra.
"Det är bäst att du skyndar dig!" ropade Ron högt efter henne. "Vagnarna kan vara här när som helst!" Men det hindrade honom inte fån att låta Harry hålla utkik efter vagnarna medan han själv spanade över mängden för att försöka se vad Krum och Hermione höll på med. De kom ganska snabbt tillbaka. Ron stirrade på Hermione, men hennes ansikte avslöjade ingenting.
"Jag tyckte om Diggory", sade Krum tvärt till Harry. "Han alltid var artigt mot mig. alltid. Fastän jag var från Durmstrang — och tillsammans med Karkaroff",tillade han och såg bister ut.
"Vem ni har som rektor sa ingenting om vem ni var som personer", sade Cedric med en axelryckning.
"Du är en god man", sade Krum medan han betraktade Cedric.
"Har ni fått nån ny rektor än?" frågade Harry.
Krum ryckte på axlarna. Han sträckte fram handen till adjö, precis som Fleur hade gjort, och skakade hand med både Harry och Ron. Ron såg ut som om han utkämpade en plågsam inre strid. Krum var redan på väg därifrån när Ron utbrast:
"Kan jag få din autograf?" Hermione vände sig bort med ett leende mot de hästlösa vagnarna som kom rullande emot dem på uppfarten samtidigt som Krum något överraskad, men glad, signerade ett pergamentstycke åt Ron.
"Har fortfarande du kvar den?" frågade Krum med ett leende riktat mot Ron som rodnade igen samtidigt som han nickade.
"Han har ramat in den", sade Harry med ett självbelåtet leende.
"Det var inte meningen att du skulle säga det!" väste Ron och Harry log änglalikt medan Rons syskon brast ut i skratt.
Vädret på resan tillbaka till King's Cross kunde inte ha varit mer olikt det väder de haft på vägen till Hogwarts i september. Det fanns inte ett moln på himlen. Harry, Ron och Hermione hade lyckats få en kupé för sig själva.
"Jag skulle ha trott att ni skulle sitta med era andra vänner", sade Tonks förvånat.
"Vi ville ge Harry lite avstånd, han var inte jätteförtjust i att vara omgiven med massor av folk på samma gång", sade Katie md en axelryckning.
"Och medan vi alla är nära vänner och äskar honom, så är han bättre vänner med Ron och Hermione, han behövde dem mer än oss", tillade Lee allvarligt.
"Du har haft tur som fått såna bra vänner, Harry", Charlus log varmt mot Harry och hans vänner, tacksam för allt det stöd som hans sonson fick.
Piggelin satt återigen gömd under Rons galaklädnad för att han inte skulle hoa hela tiden. Hedwig halvsov med huvudet under vingen, och Krumben låg hoprullad på ett tomt säte som en stor,rödgul pälskudde. Harry, Ron och Hermione pratade livligare och öppnare än de gjort på hela veckan, medan tåget rusade fram söderut.
"Bra, ni behöver inte oroa er", sade mrs Weasley lättat.
"Allt vi gjorde var att förbjuda tredje uppgiften som samtalsämne", sade Ron med en axelryckning.
Harry kände det som om Dumbledores tal vid avskedsmiddagen på något sätt hade lyft en börda från hans axlar. Det var inte längre lika plågsamt att diskutera vad som hade hänt. Inte förrän vagnen med lunchmaten dök upp avbröt de sitt samtal om vilka åtgärder Dumbledore redan nu kunde tänkas vida för att stoppa Voldemort
"Ni bör inte tänka på sånt", sade mrs Weasley förmanande.
"Mamma, han vill döda Harry! Det går inte att undvika att tänka på det", protesterade Ron irriterat. "Det spelar ingen roll hur mycket du försöker intala dig men han vill se Harry död och inget kommer förändra det."
När Hermione kom tillbaka från vagnen och lade ner sina pengar i skolväskan igen föll ett exemplar av The Daily Prophet ut ur den. Harry tittade på tidningen och var inte helt säker på att han ville veta vad som stod i den, men Hermione såg hans blick och sade lugnt:
"Det står ingenting där om vad som hänt. Du kan titta själv, men det står ingenting alls om det. Jag har sett efter varenda dag. Bara en liten notis dagen efter den tredje uppgiften om att du hade vunnit turneringen. De nämnde inte ens Cedric.
Mr Diggory hade ilskna tårar i ögonen när han blev påmind om hur tidningen och Ministeriet hade försökt täcka upp hans sons död.
"De nämnde mig inte?" frågade Cedric förvirrat, han hade inte förväntat sig att bli hyllad eller något, men det verkade skumt att The Daily Prophet ändå inte hade pratat mer om hans död.
"Vi skämta inte när vi sa att Ministeriet har deklarerat din död en tragisk olyckshändelse, och från vad vi hört nu så försökte de inte ens utreda det", fräste Cho, hennes grepp om Cedrics hand på gränsen till smärtsam.
Ingenting om nånting annat heller. Om ni frågar mig, så tror jag det är för att Fudge tvingar dem att hålla tyst.
"Han kan aldrig få Rita Skeeter att hålla tyst", sade Harry. "Inte när det gäller en sån här historia."
"Å, Rita har inte skrivit nånting alls sen den tredje turneringsuppgiften", sade Hermione med underligt ansträngd röst.
"Det är faktiskt skumt, hon bara slutade att skriva helt plötsligt. Det är som om hon försvunnit eller gått upp i rök", sade Kingsley och hans panna var rynkad i en förbryllad min.
"Säg inte att ni har ett till försvinnande som ni ignorerat och att det kommer visa sig att hon blivit mördad", stönade Tracy uppgivet.
"Ifall det är fallet kommer pappa bli glad, han skulle säkert kunna arbeta in det i sitt försvar för Sirius för att visa att Ministeriet verkligen är inkompetent", sade Parvati fundersamt medan hon knackade med fingrarna lätt mot armstödet på soffan.
"Faktum är", sade hon, och nu darrade rösten lätt, "är att Rita Skeeter kommer att ligga lågt och inte skriva alls på en tid.Såvida hon inte vill att jag ska skvallra för alla om henne."
"Du har något på Rita!" flämtade Tonks dramatiskt och hennes ansikte sprack upp i ett leende i samma takt som hennes hår ändrades från en blå färg till hennes vanliga rosa glada färg.
Tonks var inte den enda som sken upp, även Umbridge log triumferande vid nyheterna. Ifall Granger hade utpressat Rita Skeeter, en högst tillförlitlig och viktig reporter, innebar det att hon skulle kunna arrestera flickan. Det här var vad hon hade väntat på, en möjlighet att få göra sig av med besserwissern en gång för alla.
"Vad snackar du om?" frågade Ron.
"Jag upptäckte hur hon bar sig åt för att tjuvlyssna på andras provats samtal trots att hon var portförbjuden på Hogwarts", sade Hermione i ett enda andetag. Harry fick intrycket av att Hermione hade gått omkring i flera dagar och varit sprickfärdig av längtan att få tala om det för dem, men att hon lagt band på sig på grund av allt annat som hade hänt.
"Berätta!" flämtade Kingsley och madam Bones kunde inte låta bli att le åt hans reaktion.
"Jag borde inte vara förvånad över att ni faktiskt listade ut hur Skeeter får alla sina nyheter, men jag är verkligen det", sade Angelina och hennes ögonbryn var höjda i chock.
"Ifall ni lyssnat ordentligt under boken så vet ni redan hur hon gjorde", sade Ron med ett stolt leende riktat mot Hermione, och alla andra såg förbryllat på varandra.
"Hur bar hon sig åt?" frågade Harry omedelbart.
"Hur upptäckte du det?" frågade Ron och stirrade på henne.
"Ja, det var faktiskt du, Harry, som gav mig idén", sade hon.
"Harry?" upprepade nästan alla i salen på samma gång.
"Buggning?" frågade Remus förvirrat och blinkade någon gånger innan han spärrade upp ögonen. "Hon gjorde inte?"
"Hon gjorde det!" sade Harry, Ron och Hermione i mun på varandra.
"Gjorde vad?" utbrast resten av personerna i salen förväntansfullt.
"Varför är det alltid Remus som listar ut allting först", muttrade Tonks medan hon misstänksamt betraktade honom.
"Ifall ni har tålamod och väntar någon minut kommer ni få veta", sade Derek och genast fylldes salen av irriterat muttrande innan de tystande när de såg Dereks bittra blick.
"Gjorde jag?" sade Harry förbryllat. "Hur då?"
"Buggning", sade Hermione glatt.
"Men vi har redan gått igenom varför det inte fungerar!" protesterade Su Li frustrerat.
"Vi har gått igenom varför buggning via mugglartekniker inte fungerar, vi har inte tagit de magiska säten i beaktning", sade Hermione kryptiskt med ett belåtet leende.
"Men det förklarar inte hur hon smugit in och satt upp de trollformlerna. Eller hur hennes avlyssningförtrollningar inte har avslöjats", sade Marietta i försvar till sin yngre vän.
"Men du sa ju att det inte fungerade…"
"Så du lyssnar faktiskt ibland", retade Hermione och knuffade på Ron med sin axel.
"Det kan ha hänt några gånger", skrattade Ron och log mot sin vän.
"Nej, inte elektronisk buggning", sade Hermione. "Inte avlyssning med dolda mikrofoner. Nej, men ni förstår… Rita Skeeter…", Hermiones röst darrade av dold triumf,
"INTE. EN. JÄVLA. CHANS!" flämtade Derek medan han stirrade på boken. Han var helt frysen och blinkade inte ens.
"Vad hände?" viskade Ernie förbryllat.
"Jag tror att boken tog sönder honom?" viskade Jack Sloper till sin syster som ryckte på axlarna hjälplöst.
"Lyssna på det här!" sade Derek innan han fortsatte läsa.
"… är en oregistrerad Animagus. Hon kan förvandla sig…"
"Hon är en animagus!" flämtade Tonks, och hennes hår skiftade vilt mellan ett flertal färger för att signalera hennes chock.
"En till oregistrerad animagus? Woa, Harry snubblar verkligen över dem", sade Charlie med en utdragen vissling.
"Jag sa ju att hon använde sig av olagliga metoder för att få fram all sin information!" sade Kingsley triumferande och vände sig ivrigt till madam Bones.
"Ja, du kan få starta en ordentlig utredning om henne när du återvänder till jobbet", sade chefen för Justitiedepartementet och med ett dolt leende skakade hon på huvudet.
"Åh vänta ni bara, det blir bättre", sade Ron högt och alla vände sig mot honom.
"Hur kan det bli bättre?" frågade Tonks misstänksamt men hon fick inget svar annat än en gest gentemot boken.
Hermione drog fram en liten förseglad glasburk ur sin väska, "… till en skalbagge."
"Du skojar"; sade Ron. "Du kan inte ha… hon är inte…"
"Jodå, det är hon", sade Hermione förtjust och svängde burken framför näsan på dem. Inuti fanns några små kvistar och blad, och en stor fet skalbagge.
George brast ut i högljudda, dramatiska snyftningar och hängde praktiskt taget över Angelinas rygg. Oroligt vände sig mrs Weasley mot sin son, redo att trösta honom när han började prata: "Hon… hon… hon växte upp…växte upp så fort!" och med de orden började han snyfta hysteriskt igen.
"Det känns som om det bara var igår som hon sa åt alla att följa alla regler", instämde Fred allvarligt och placerade en tröstande hand på sin tvillings axel. Mrs Weasley fnös och himlade med ögonen åt hennes söners överdrivna reaktioner.
"Det kan aldrig vara hon… Du skojar", viskade Ron och höll burken alldeles framför ögonen.
"Så det var vad hon fångade på fönsterbrädan", skrockade Charlus och tog upp handen för att skjuta upp sina glasögon innan han insåg att han som tavla inte hade dem på sig.
"Nej, det gör jag inte", sade Hermione med ett strålande leende. "Jag fångade henne på fönsterbrädan till sjukhusflygeln. Titta riktigt noga, så ska i få se att markeringarna runt hennes känselspröt exakt liknar de där hemska glasögonen hon brukar ha på sig." Harry tittade efter och såg att hon hade alldeles rätt. Han kom plötsligt ihåg en sak.
"Det kröp en skalbagge på statyn den där kvällen vi hörde Hagrid berätta för madame Maxime om sin mamma!"
"Du skämtar!" flämtade Terry och såg vilt mellan gyllene trion och boken.
"Vi är fullt allvarliga, jag sa ju att ni redan fått svaret om ni lyssnat noggrant", sade Ron allvarligt, men ett leende ryckte i hans läppar.
"Just det", sade Hermione. "Och Viktor drog ut en skalbagge ur håret på mig efter att vi hade stått och pratat vid sjön. Och om jag inte tar alldeles fel satt Rita på fönsterbrädet under spådomslektionen den dagen det började göra ont i ditt ärr. Hon har surrat omkring efter historier hela året."
"Bläddra tillbaka, det här kan bara inte vara sant!" sade Daphne misstroget.
"Till vilket kapitel?"
"Ta kapitlet med spådomslektionen… vad hette det, drömmen? Ja jag tror det var namnet."
"Okej, okej", Derek började frenetiskt bläddra igenom boken och nådde stycket han letade efter. "Okej, det står så här; 'Han kunde höra en insikt surra svagt någonstans bakom gardinen'."
"Det skulle kunna vara Skeeter, det bevisar hur Skeeter kunde höra Harrys dröm i tornet", sade Terry ivrigt.
"Och jag minns att det verkligen var en insekt på statyn", intygade Tracy flinandes.
"När vi såg Malfoy under det där trädet…", sade Ron långsamt.
"Då stod han helt enkelt och pratade med henne inuti handen", fyllde Hermione i. "Han visste förstås om det. Det var på så sätt hon fick alla de små trevliga intervjuerna med Slytherineleverna. De struntade blankt i om hon gjorde något olagligt, så länge de kunde ge henne hemska saker att berätta om oss och Hagrid." Hermione tog tillbaka burken från Ron och log mot skalbaggen som ilsket surade bakom glaset.
"Jag har en fråga, kan djur kommunicera med animagusar?"
"Jag är ganska säker på att någon svarade på det under förra boken", påpekade Percy med rynkad panna.
"Men svaret på din fråga är ja, jag vet att James kunde ha ganska långa konversationer med sin uggla", sade Charlus med ett vänligt leende.
"Det mest briljanta var ändå när Sirius gick upp till Oak", sade Remus och skrattade vid minnet. "Han stoppade honom mitt i korridorren och peka honom i bröstet medan han sa; 'lyssna kompis, du måste verkligen sluta ge din katt konserverad mat. Han är så här nära att riva ut dina ögon. Han hatar det! Och för att vara ärlig kan jag inte klandra honom, har du någonsin smakat konserverad husdjursmat? Det är vidrigt. Och medan jag ändå håller på så anser han att din sångröst är värdelös!' och med de orden stampade Sirius iväg genom korridoren igen."
"Gjorde du verkligen det?" frågade Harry skrattandes.
Sirius log. "Jag sa bara sanningen, någon var tvungen att hjälpa den stackars katten."
"Jag har sagt åt henne att jag ska släppa ut henne när vi kommer tillbaka till London", sade Hermione. "Jag har kastat en Krossfribesvärjelse över glasburken, förstår ni, och det gör det omöjlig för henne att förvandla sig där inne. Jag har också sagt åt henne att behålla sin snabbcitatpenna för sig själv ett helt år,så får vi se om hon kan vänja sig av med att skriva vidriga lögner om folk." Med ett stilla leende stoppade Hermione ner glasburken i väskan igen.
"Åhhh, bra idé", sade Charlie med ett stort flin.
Umbridge blängde ilsket, åter igen hade hennes plan för att göra sig av med Granger misslyckats, bara för att Skeeter råkade vara en olaglig animagus. Ingen jury skulle döma Granger till fängelse för att ha stoppa en annan brottsling, oavsett hur mycket Granger än förtjänade det."
Dörren till kupén gled upp.
"Så smart man kan vara då, Granger", sade Draco Malfoy. Crabbe och Goyle stod bakom honom. Alla tre såg mer självbelåtna, arroganta och hotfulla ut än Harry någonsin hade sett dem. "Jasså då", sade Malfoy släpig och tog ett steg in i kupén medan han såg på dem med ett tillgjort leende på läpparna.
"Det här kommer inte att sluta bra", sade Alicia och en liten rynka dök upp mellan hennes ögonbryn.
"Personligen anser jag att Malfoy har rätt, det var väldigt smart av Hermione att lista ut det", sade Luna och hennes blick var fäst på till synes ingenting .
"De har rätt, ingen annan listade ut att Skeeter var en animagus."
"Vet ni vad det här betyder?" frågade Lee med ett brett leende.
"Nej mr Jordan, ni ska inte hota Skeeter med insektsspray när ni möter henne", sade McGonagall bestämt och såg varnande på sin elev som sjönk ihop besviket.
"Ni har lyckats fånga en ömklig reporter, och Potter är Dumbledores gullegris igen. Än sen då?" Hans självbelåtna leende blev ännu bredare. Crabbe och Goyle sneglade lömskt på dem. "Ni försöker kanska glömma de, va?" sade Malfoy med låg röst och såg sig omkring på dem alla tre. "Ni försöker kanske låtsas som om det inte har hänt?"
Malfoy bet sig i läppen och såg ner på bordet, han kunde inte säga att han var stolt över orden han yttrat i den kupén för ett par månader sen, ifall han kunde hade han tagit tillbaka dem.
"Stick", sade Harry. Han hade inte varit i närheten av Malfoy sedan avskedsmiddagen, då han hade sett honom viska till Crabbe och Goyle under Dumbledores tal om Cedric. Han kände hur det började ringa i öronen. Han grep tag i trollstaven under klädnaden.
"Du har valt den förlorande sidan, Potter! Jag varnade dig! Jag sa åt dig att du borde välja ditt sällskap med större omsorg, minns du det? När vi träffade på tågen den gången vi skulle börja på Hogwarts? Jag sa ju åt dig att inte hänga omkring med sånt patrask som de där!" Han knyckte på huvudet i riktning mot Ron och Hermione
"Säg att någon av er smällde till honom? Hermione?" frågade Fay och vände sig hoppfullt mot sin klasskamrat.
"En gång räckte för mig", svarade Hermione med röda kinder.
"Harry?" Fay vände sig snabbt mot Harry som skakade på huvudet.
"Ron! Du är vårt sista hopp!" Fays röst var nu desperat snarare än hoppfull, men Ron gav henne bara en grimas till svar.
"Men nu är det för sent, Potter! De båda blir de första som går åt, nu när Mörkrets herre är tillbaka! Smutsskallar och mugglarvänner ryker först! Ja, det vill säga…de blir nummer två i raden, Diggory var ju den f…"
Mr Diggory hade rest sig upp innan han ens var medveten om att han reagerat, men Cedric grep snabbt tag i hans arm och drog ner honom igen.
"Lämna det bara, det spelar ingen roll", väste Cedric, men han gav ändå Malfoy en ilsken blick.
"Släpp mig! Jag kommer inte göra något permanent!" väste Ginny som Percy gripit tag om midjan så att hon nu lönlöst kämpade emot hans grepp.
"OUCH!" Malfoy skrek till och gned sig på kinden där han nu hade ett stort rött märke och alla vände sig mot honom.
"Det var så lite!" väste Alisa och stirrade ilsket på den blonda pojken som stirrade misstroget på honom. "Och våga inte försöka ge tillbaka, du förtjänade det för dina ord!"
"Varför får bara tjejer ge honom en örfil?" stönade Dean besviket.
"Åh det är inte över än. Jag tänker fortfarande förhäxa honom för hans ord!" väste Cho ilsket.
"Okej, okej. Jag försvarar absolut inte Malfoy, men det positiva med det här är att Harry inte kommer hålla tillbaka och jag vill se hur han straffade honom!" sade Lee högljutt och motvilligt dog alla ilskna protester ner.
Det var som om någon hade fått en låda med fyrverkeris att explodera inne i kupén. Bländade av gnistorna från alla besvärjelser som for genom luften på en gång och bedövad av knallarna och smällarna blinkade Harry och tittade ner på golvet. Malfoy, Crabbe och Goyle låg medvetslösa i dörröppningen. Han, Ron och Hermione hade rest sig samtidigt, och de hade alla tre använt varsin besvärjelse. Men det var inte de enda som hade gjort det…
"Det där är grammatiskt fel, det ska vara de. De var inte de enda som hade gjort det."
"Ärligt Percy, vem bryr sig ens? Vi vill bara veta vad som hände", sade Charlie och himlade med ögonen.
"Vi ville gärna se vad de här tre hade i kikaren", sade Fred torrt och tog ett kliv över Goyle för att komma in i kupén. Han hade sin trollstav i handen, precis som George när han klev in efter Fred, samtidigt som han noga såg till att trampa på Malfoy.
"Intressant effekt." George tittade ner på Crabbe. "Vem av er använde Böldsjukeförbannelsen?"
"Jag", sade Harry.
"Potter!" sade McGonagall förskräckt.
"Han förtjänade det för vad han sa och jag står fast vid det", sade Harry bestämt medan han blängde på Malfoy.
"Konstigt", sade George glatt. "Jag använde Darrbensförhäxningen. Man ska tydligen inte blanda ihop dem. Det verkar ha växt ut små känselspröt över hela ansiktet på honom. Nåja, vi tar väl bort dem igen… de gör honom inte vackrare precis.
"Det är en väldigt intressant reaktion, jag undrar om det händer liknande om man kombinerar andra förhäxningar…"
"Filius, du ska skälla på dem, inte uppmuntra dem till att fortsätta med sånt beteende",
väste Burbage förmanande.
"Men möjligheterna!" protesterade Flitwick med ett stolt leende och innan någon mer av hans kollegor hann protestera mer hade han börjat skriva vilt på ett pergament.
Ron, Harry och George sparkade, rullade och skuffade Malfoy, Crabbe och Goyle - som fortfarande var medvetslösa och såg mer motbjudande ut än någonsin till följd av de många olika förhäxningarna - ut i gången och kom sedan tillbaka in i kupén och sök igen dörren efter sig.
"Det förklarar varför ni var i korridoren", sade Zabini med ett kvävt skratt.
"Åh håll klaffen Blaise", stönade Malfoy.
"Det kunde ha varit värre, ni kunde ha fått det nu igen så som Potter, Weasley och Grange", påpekade Zabini med ett alldeles för belåtet leende.
"Är det nån som vill spela knallkort?" frågade Fred och drog fram en kortlek.
"Bara du", sade Percy och skakade på huvudet.
"Jag vet inte, det var en väldigt bra distraktion", sade Harry och tvillingarna log triumferande.
De var halvvägs genom det femte spelpartiet när Harry beslöt sig att fråga tvillingarna.
"Tänker ni äntligen tala om det för oss?" sed han till George. "Vem var det ni försökte utpressa?"
"Jaså", sade George dystert. "Den grejen."
"Det är så skum att höra George låta dyster", sade Leanne med ett höjt ögonbryn.
"Vi har också känslor, vi är inte bara komiker", sade George och himlade med ögonen dramatiskt, men Angelina höll hans hand när hon kunde höra den dolda sårade tonen.
"Det spelar ingen roll", sade Fred och skakade otåligt på huvudet. "Det var inget viktigt. Inte nu längre i alla fall."
"Ni försökte utpressa någon! Det spelar roll Fred, George!" protesterade mrs Weasley upprört.
"Vi hade en bra anledning till att vilja göra det", sade Fred irriterat.
"Vi gav upp", sade George och ryckte på axlarna. Men Harry, Ron och Hermione fortsatte att tjata, och till sist sade Fred:
"Okej då, om ni absolut måste veta det… det var Ludo Bagman."
"Ludo Bagman!" utbrast mr Weasley chockat och såg med lätt öppen mun på sina söner, han kunde inte komma på någon anledning till varför de skulle utpressa honom.
"Vad försökte ni ens utpressa honom för?" sade Charlie misstroget.
"Ifall du håller tyst…"
"Våra kära bror…"
"Så kommer du få veta."
"Måste ni alltid tala i mun på varandra?" suckade Alicia och skakade på huvudet roat.
"Bagman?" sade Harry skarpt."Vill ni påstå att han var inblandad i…"
"Nej då, visst inte", sade George dystert. "Ingenting sånt. Den där dumma klantskallen är inte tillräckligt klyftig för det."
"Ja, men vad var det då?" sade Ron. Fred tvekade, men sade sedan: "Kommer ni ihåg att vi slog vad med honom under världsmästerskapen i quidditch? Om att Irland kulle vinna, men att Krum skulle fånga kvicken?"
"Vad spela det för roll?" frågade Krum förvirrat.
"Det förklaras strax", sade Fred buttert.
"Ja", sade Harry och Ron i kör.
"Den där idioten betalade oss med pysslingguldet han hade fångat upp när de irländska maskoterna lät det regna ner över publiken."
"Han gjorde vad!" väste mr Weasley och tog bort sin arm runt sin frus axlar för att luta sig framåt för att se sina tvillingsöner bättre.
"Det blir värre", sade George bittert, även om de fått pengar av Harry hatade han fortfarande hur Bagman bedragit dem.
"Helt fel tillfälle, men Ludo är latin för jag spelar, om man ska översätta. Bagman däremot betyder 'en som samlar pengar' och 'en utpressare'", sade Padma och viftade med händerna medan hon pratade.
"Önskar vi vetat det innan vi satsat pengar", suckade Fred sorgset.
"Och sen då?"
"Och sen vad då?" sade Fred otåligt. "Det försvann ju. Morgonen därpå var det borta!"
"Men… det måste väl ha varit ett misstag från hans sida, eller hur?" sade Hermione. George skrattade bittert.
"Ifall de varit ett misstag hade de fått tillbaka sina pengar", väste mr Weasley, och hans naglar borrade in sig i handflatorna.
"Varför sa ni inget till oss?" frågade mrs Weasley.
"Det hade inte gjort någon skillnad", suckade Fred. "Vi löste det, med lite hjälp sen."
"Ja, det var vad vi också trodde först. Vi trodde att om vi bara skrev till honom och talade om att han hade gjort ett misstag, så skulle han hosta upp pengarna. Men det hände inte ett skvatt. Han struntade i vårt brev. Vi försökte hela tiden att prata med honom om det på Hogwarts, men han hittade alltid på nån ursäkt för att slippa ifrån oss."
"Vänta lite, om det där var alla era sparpengar, hur hade ni då råd med saker under året?" frågade Katie oroligt, det var första gången som hon hörde talas om det här men hon hade minnen av att både Fred och George hade spenderat pengar.
"Vi sålde tjänster. Hjälp med läxor, hjälp med att irritera Peeves eller utföra ett upptåg på någon annan. När vi väl fått ihop lite pengar började vi satsa det…"
"Satsa det! Fred, lärde ni er ingenting!" protesterade mrs Weasley upprört.
"Vi känner de som håller vadslagningarna här bättre, vi vet att vi får pengarna tillbaka med garanti. Dessutom satte vi upp våra egna vadslagningar."
"Till sist blev han ganska otrevlig", sade Fred. "Han sa till oss att vi var alldeles för unga för att syssla med vadslagning och att han inte tänkte ge oss nånting."
"Så då bad vi att få tillbaka våra pengar", sade George ilsket.
"Säg inte att han vägrade ge er dem!" flämtade Hermione.
"Det var just vad han gjorde", sade Fred.
"Men det var ju alla era sparpengar!" utbrast Ron.
"Nästa gång jag ser honom ska jag säga ett och annat", väste mr Weasley och hans barn såg förskräckt på varandra, det var trots allt väldigt sällan som deras pappa blev arg och när han väl blev det var det allvarligt.
"Jag tror jag vet vad Harry gjorde med sina pengar nu", mumlade Sirius med ett leende, han var tvungen att erkänna att han absolut utan tvekan godkände den investeringen.
"Det behöver du inte tala om för mig", sade George. "Men till sist fick vi förstås reda på vad det egentligen rörde sig om. Lee Jordans pappa hade också haft en del besvär med att få ut pengar av Bagman. Det visade sig att Bagman hade stora problem med svartalferna. Han hade lånat massor av guld av dem. Ett gäng svartalfer överföll honom i skogen efter världsmästerskapen och tog allt guld han hade, men det var ändå inte tillräckligt för att täcka alla hans skulder. De följde efter honom hela vägen till Hogwarts för att hålla ett öga på honom. Han har förlåta allt han äger och har på spel. Han äger inte så mycket som en endaste liten galleon. Och vet ni hur den där dumskallen försökte betala tillbaka sin skuld till svartalferna?"
"Låt mig gissa, han gjorde något idiotiskt", suckade Seamus.
"Åh han trodde det var genialt", fnös George och skakade på huvudet.
"Hur då?" frågade Harry.
"Han slog vad om dig, gosse lille", sade Fred. "Satsade stort på att du skulle vinna Turneringen i magisk trekamp. Han slog vad med svartalferna."
"Han är en idiot", stönade Bill.
"Ä det inte vanligt kunskap att man inte satsar pengar med svartalfer 'är i Royaume-Uni?" frågade Fleur med ett höjt ögonbryn.
"Jag tror det varierar lite, men i grunden bör alla veta att det är en värdelös idé", sade Kingsley med en axelryckning.
"Det var alltså därför han hela tiden försökte hjälpa mig att vinna!" sade Harry. "Men… jag vann ju också. Nu kan han väl ge tillbaka ert guld!"
"Nix", sade George och skakade på huvudet. "Svartalferna spelar ett lika ojust spel som han. De säger att du kom på delad förstaplats med Diggory, och Bagman satsade på dig som ende vinnare, så han förlorade vadet. Därför blev han tvungen att fly. Han stack direkt efter den tredje uppgiften." George suckade djupt och började dela ut korten igen.
"Så det var det som de var så förbannade över", sade Bill med en utdragen vissling. "Svartalferna var ute efter blod, och de är fortfarande inte glada."
"Svartalferna kommer inte gilla 'onom förrän 'an 'ar betalat tillbaka", instämde Fleur med en grimas.
"De kommer inte ens gilla honom då, han har redan försökt lura dem", fnös Bill och skakade på huvudet.
De hade mycket trevligt under resten av resan. Harry önskade rentav att den kunde fortsätta hela sommaren och att han aldrig behövde komma fram till King's Cross… men tiden vill ju inte sakta in bara för att man har någonting obehagligt framför sig, vilket han nog så påtagligt hade fått lära sig under det här året. Snart, alldeles för snart, var Hogwartsexpressen framme vid perrong nio och trekvart. Det blev som vanligt ett förfärligt väsen och tumult i korridorerna då eleverna skulle kliva av tåget. Släpande på sina koffertar baxade sig Ron och Hermione förbi Malfoy, Crabbe och Goyle. Men Harry stannade kvar i kupén.
"Du kan inte vara där hela sommaren", sade Sirius med ett ansträngt leende.
"Jag kan alltid försöka, jag kan äta godiset från förrådet", sade Harry med en liten glimt i ögat.
"Hm, du kanske faktiskt skulle få lite kött på benen då", sade Ron retsamt och petade Harry i sidan.
"Fred, George… vänta lite." Tvillingarna vände sig om. Harry öppnade sin koffert och tog fram turneringsvinsten. "Varsågod, ta det", sade han och stack påsen med guld i händerna på George.
"1000 galleoner… du gav bort 1000 galleoner bara sådär!" flämtade McLaggen chockat.
"Varför gav du dem så mycket pengar?" frågade Astoria misstroget.
"Ifall min matte stämmer, och jag tror att den gör det, så tjänade ni i slutändan 963 galleoner, 14 siklar och 490 knutningar", sade Su Li medan hon stirrade på pergamentet där hon snabbt skrivit ner siffrorna för att räkna ut det.
"1000 galleoner. Hur har man råd att bara ge bort det?" viskade Ernie, hans ögon vilt uppspärrade.
"Va?" Fred stod som fallen från skyarna.
"Ta den", upprepade Harry med bestämd röst."Jag vill inte ha den."
"Harry, det är massor av pengar. Det är dina pengar", protesterade mr Weasley.
"Jag ville inte ha dem, jag var redo att ge dem till absolut vem som helst men Fred och George förtjänade dem", sade Harry bestämt.
"Men det är fortfarande massor av pengar att bara ge bort", sade mrs Weasley med rynkad panna.
"Okej, hör på. Jag ville verkligen inte ha pengarna, men Fred och George förtjänar verkligen de pengarna. De är fantastiska vänner och de kan göra nytta med de pengarna", sade Harry och Fred och George log strålande mot honom.
"Du måste vara spritt språngande galen." George försökte skjuta tillbaka påsen mot Harry.
"Nej, det är jag inte", sade Harry. "Ta nu pengarna och sätt i gång med era uppfinningar. De är till er butik med skämtartiklar."
"Harry!" utbrast mrs Weasley högljutt.
"Som jag sa, jag varken behövde eller ville ha pengarna, men de gjorde det. Speciellt med tanke på hur Bagman bedrog dem", sade Harry envist, han vägrade att ge sig när det gällde här. Fred och George var fantastiska människor och de förtjänade att få prispengarna.
"Och butiken kommer bli fantastisk", sade Katie med ett leende. "Deras uppfinningar är geniala."
"Han är galen", sade Fred, nästan med vördnad i rösten.
"Hör på nu", sade Harry bestämt. "Om ni inte vill ta emot det, spolar jag ner alltihop i toaletten. Jag villl inte ha de där pengarna och jag behöver dem inte, Men jag skulle kunna behöva ett gott skratt då och då. Det skulle vi alla. Jag har en känsla av att vi ganska snart kommer att behöva det mer än vanligt."
"Harry", sade George tyst medan han vägde penningpåsen i händerna, "det måste ju vara tusen galleoner i den här."
"Åh Merlin, det här förklarar så mycket. Jag tänkte väl att de fått bättre kvalité på sina upptåg", stönade Sprout.
"Det är inte bara kvalitén, det är det faktum att de får ut fler upptåg snabbare på kortare tid", rättade madam Hooch med rynkad panna.
"Jag hatar att vara den personen, men kanske borde vi överlåta ansvaret till en mer kapabel person", avbröt Snape silkeslent och med en glimt i ögat. "Dolores, det är tydligt att vi inte klarar av mr Weasley och mr Weasley. Eftersom du är en sån framgångsrik häxa antar jag att du inte har några problem med att i framtiden upphäva deras upptåg? För du klarar av det, eller hur?"
Umbridge rodnade och bet ihop tänderna, ifall hon svarade nej erkände hon att hon inte kunde klara av att hantera tvillingarna, problemet var bara att hon inte var säker på ifall hon kunde klara av dem själv. "Självklart, det är inga problem", väste hon fram tillslut.
"Det kommer att bli roande att se hur hon hanterar dem", sade Flitwick med ett höjt ögonbryn. "Jag antar att du drog inspiration från hur vi tillslut hanterade Lockman?"
Snape log svagt till svar medan hans kollegor gav honom diskreta tack.
"Ja." Harry log brett. "Tänk bara på hur många kanariekakor det kan bli." Tvillingarna stirrade på honom."Tala bara inte om för er mamma var ni har fått dem ifrån. Fast, när jag tänker närmare på saken, är hon kanske inte lika ivrig längre att få er anställda på Ministeriet.
"Ånej, inte kanariekakorna", stönade Neville, han hade ätit dem några gånger för mycket av misstag.
"Tror ni att ni skulle kunna utveckla det till andra djur?"
"Vi jobbar på det, oroa er inte", sade Fred flinandes. "Men ni får komma med önskemål om ni vill."
"Harry", började Fred men Harry drog fram sin trollstav.
"Hör på", sade han torrt."Om ni inte tar påsen, förhäxar jag er. Jag kan några bra förhäxningar. Men gör mig bara en enda tjänst är ni snälla, köp en annan galaklädnad åt Ron och säga att den är från er."
"Så det var därför jag fick nya klädnader, tack Harry", mumlade Ron till Harry, noga med att inte störa läsningen.
"Det var så lite", viskade Harry tillbaka.
Han lämnade kupén innan de hann säga något mer. Malfoy, Crabbe och Goyle låg fortfarande på golvet och spärrade vägen, täckte med märken efter de olika förhäxningarna.
"Du hotade dem!" sade Alicia misstroget.
"Det är en väldigt bra strategi, funkar jättebra när man måste träna inför en match", sade Oliver med en axelryckning.
"Det förklarar saken, Oliver lärde honom det", suckade Angelina och skakade på huvudet åt Oliver och Harry som gav varandra en high five.
Morbror Vernon stod och väntade på andra sidan spärren. Mrs Weasley stod alldeles intill honom. Hon gav Harry en stor kram när hon såg honom och viskade i örat på honom:
"Jag tror att Dumbledore låter dig komma hem till oss snart i sommar. Hör av dig.
Mrs Weasley slöt ögonen, hon önskade nu att hon inte hade sagt de orden. Hon hade bara gett den stackars pojken falskt hopp. Halva sommarlovet hade hunnit gå innan Harry fick en chans att lämna Privet Drive.
"Vi ses, Harry!" Ron gav honom en klapp på ryggen.
"Hej då, Harry!" sade Hermione, och så gjorde hon någonting som hon aldrig förr hade gjort - hon kysste honom på kinden.
"Harry, tack ska du ha", mumlade George medan Fred stod bredvid honom och nickade ivrigt.
"Vi var fortfarande i chock över pengarna", erkände Fred med ett svagt leende.
"Det var väldigt generöst av mr Potter", sade madam Bones med ett höjt ögonbru.
"Och vi spenderar dem väl, när vi har fått igång vår affär ordentligt kommer Harry att vara delaktig ägare i den."
"Va? Nej!" protesterade Harry och satte sig rakryggat upp.
"Du behöver inte göra något, du kommer bara varje år få en summa pengar. Oroa dig inte över det, vi löser detaljerna sen", sade George avfärdande och innan Harry hann protesterade något mer började Derek läsa igen.
Harry blinkade åt dem, vände sig mot morbror Vernon och följde honom tyst ut från stationen. Det var ingen idé att oroa sig ännu, sade han till sig själv, då han klev in och satte sig i baksätet på familjen Dursleys bil. Som Hagrid hade sagt: Det som skulle ske, det skulle ske… och han fick ta itu med det när tiden var inne.
"Och på den lyckliga noten så är boken slut", sade Derek sarkastiskt medan han stängde boken.
"Så vad händer nu?" frågade Ron efter en lång tystnad och alla såg på varandra.
