Hermione Granger

"Vad gör ministeriet åt det här?" frågade hon Harry.

"Dumbledore säger att de försöker säkra upp så mycket som möjligt men jag misstänker att de bara fokuserar på platser i trollkarlsvärlden och inte i mugglardelarna. Men de har säkert inte resurser som räcker till att täcka allt."

"Vad ska vi göra?" Hermione flög ut med armarna i en uppgiven gest som speglade hennes oroliga inre. Allt hon kunde tänka på var att nästa gång kanske det hände i ett köpcentrum och just den dagen hade hennes föräldrar bestämt sig för att de behövde nya kläder.

"Mörkrets Herre måste bort, det är det enda alternativet", svarade Draco. "Utan honom har de ingen att följa och om de inte är eniga kan de inte åstadkomma någonting. Ni måste döda honom."

"Vi jobbar på det." Harry såg lika bristande ut på hopp som hon kände sig. De behövde Dumbledore där, inget kändes lika mörk med rektorn i närheten något som Hermione var lite rädd för. Hon ville inte ha någon som kunde påverka hennes hjärna och få henne att se något ur en annan persons ögon istället för hur det verkligen var. För deras situation var inte fylld utav hopp bara död och rädsla.

"Malfoy, du arbetade nära Voldemort förut", började Ron och alla vände sin uppmärksamhet mot honom. "Skulle inte du kunna göra det igen, bara för att kunna komma nära honom så att du kan sätta kniven i ryggen."

"Ron", andades Hermione varnade. Hon gillade inte det idéen alls. Det fanns inte en chans att Draco skulle få gå nära Voldemort igen, han var så gott som död bara han var inom dödsätarnas räckhåll. Hermione hade inte råd att förlora Draco. Han var hennes ankare som höll henne kvar på jorden och hon hade nästan förslorat honom en gång och det hade varit en gång för mycket. Trots att Draco just nu var otroligt irriterande och gjorde henne galen när han skulle visa att hon var hans framför Ron så betydde han ändå allt för henne.

"En död man kan inte attackera, Weasley", svarade Draco genom spända käkar.

"Du kan försöka, eller skulle du inte göra det för att säkra Hermiones trygghet?"

Draco satte sig rakare upp i sängen.

"Jag skulle göra allt för henne, men jag är inte korkad. Jag vet att jag inte kan skydda henne om jag är död."

"Du kan alltid försöka och om du inte lyckas så finns alltid vi här för att skydda henne."

"Så det är det du vill vara Weasley? Ett andra hands val?"

"Glöm inte vem som hade henne först, Malfoy."

"SLUTA."

Hermione hade rest sig upp ur sängen.

"Ut härifrån nu, Harry och Ginny vi får prata mer om det här senare."

Ginny gav henne en medlidsam blick och Harry tog tag i Rons arm och drog honom ut ur sovsalen. Hon gav honom ett tacksamt leende innan hon vände sig till Draco.

"Är jag illa ute?" Han log snett mot henne på det sättet som fick hennes andetag och bli tyngre.

"Kan du också gå härifrån, jag orkar inte ens se på dig just nu."

Hon la sig ned i sängen med händerna över ansiktet.

"Förlåt", viskade Draco mot hennes öra samtidigt som hon kände värmen från hans kropp mot hennes.

"Måste ni hålla på sådär hela tiden? Och säg inte att det är hans fel för det är du som hela tiden ska hålla på att visa framför honom att vi är tillsammans. Fattar du inte att det är jobbigt för honom Draco."

"Förlåt, jag ska försök att inte göra det igen. Men det är jobbigt för mig också… "

Hermione kollade upp.

"Vad är det som är jobbigt Draco?"

"Att veta att du fortfarande älskar honom och sedan veta att han vill ha dig som han hade dig förut. Också så känner jag ibland att du inte vill att jag kallar dig flickvän för att du fortfarande älskar honom."

Hermione visste inte vad hon skulle svara. Hon hade aldrig trott att Draco kunde ha uppfattat det så.

"Draco jag älskar dig, jag älskar Ron också. Men bara som en vän. Precis som jag älskar Harry och Ginny. Jag trodde inte det spelade så stor roll för dig vad vi kallade varandra framför folk bara vi visste vad vi kände."

Draco suckade men kysste henne över hjässan.

"Det gör inte det, jag är bara rädd för att du ska vakna upp en dag och inse hur mycket mer du är värd en mig."

Hermione skrattade.

"Så du tycker Ron är ett exempel på vad jag är värd då eller?"

Han grimaserade.

"Så långt ska vi inte dra det."

Hermione kysste honom hårt.

"Draco, jag älskar dig och du älskar mig. Räcker inte det?"

Han kysste henne bara till svar.


Blaise Zabini

Gränd efter gränd som om möjligt blev ännu mörkare när solen gång på gång förvann bakom molnen. Det var kyligt ute och Blaise drog kappan tätare runt om sig där han gick med snabbare steg genom de tomma husen. Hans strövande hade gått över till en målinriktad gång och han ökade på stegen samtidigt som han drog ned huvan från huvudet så att han inte längre var gömd bakom det svarta tyget. Så här långt borta från slottet behövde han inte längre vara lika rädd för att bli igenkänd. När han kom fram till ett vitt hus i utkanten av den lilla staden hann han inte ens knacka på innan dörren öppnades.

"Skynda dig in, innan någon ser dig."

Han tog de sista kliven upp för trappan och när han steg in i värmen slogs dörren omedelbart igen bakom honom.

"Du är sen", konstaterade kvinnan.

Han lät blicken falla till klockan på väggen bakom hennes huvud och sedan tillbaka till henne. Hennes gråa hår var kammat i en hård knut i hennes nacke och rynkorna runt hennes ögon fick henne att se tio år äldre än när han hade sätt henne förra sommaren. Förutom det var hon felfri. Hennes vita klädnad hade inte ett enda veck och alla hårstrån låg perfekt slickade mot hennes huvud.

"Bara fem minuter."

Narcissa Malfoy log glädjelöst.

"Det är gott att se dig, Blasie. Jag beklagar sorgen."

Hjärtat föll ned som en sten i hans bröstkorg och sprack mot de kalla väggarna. Han hade inte pratat om hans mammas död med någon än och att höra orden från någon annans läppar gjorde hennes livlösa blick mer levande än någonsin.

"Det var mitt fel…"

Hon hyssade honom samtidigt som hon placerade en hand på hans kind.

"Säg inte så, det var Mörkrets Herres fel. Inte ditt. Du skyddade bara min Draco. Något som jag kommer att vara dig evigt tacksam."

Han höll inne en protest. Han hade inte gjort det för henne men han antog att det inte spelade någon roll. Han visste att Draco var hennes mittpunk precis som han var Blaises syre. Så precis som honom skulle Narcissa inte kunna leva utan honom. Hon var tacksam och han antog att hon hade rätt att vara det. Draco levde och vem Blaise hade räddat honom för spelade ingen roll. Han log mot henne och möttes av en kram. Han flydde hennes armar så fort som det gick utan att vara avisande. Det gjorde honom ont att känna en mammas varma famn, speciellt då han aldrig skulle mötas av hans egna igen.

"Varför ville du att jag skulle komma?" Han visste att han inte bara var här för kramen eller hennes beklagande ord. Hon hade skrivit i brevet att det gällde Dracos säkerhet och det var därför han hade gått med på att möta henne. Han visste redan nu att han skulle gå med på allt hon föreslog. Blaise hade inget mer att förlora så till och med om hon bad honom att gå med i dödsätarna skulle han lämna Hogwarts trygga väggar för Mörkrets Herre utan så mycket som en blick över axeln. Om det betydde att Draco skulle vara utom fara skulle han gå med på allt. Även om det skulle betyda att han skulle förlora Draco för alltid.


A/N: Skriv gärna en kommentar :) Det börjar dra ihop sig nu…