Egentligen bör jag skämmas för att jag inte uppdaterat. Och för att jag kommit på att jag gjort några mega(!) tabbar. Som att jag glömt bort att skriva något om Harrys och Ginnys årsdag. Fy mig!
Så jag har arbetat desperat med att knåpa ihop något som passar i handlingen, och det/de (vet ej) kommer nog upp snart. Men därav fördröjningen.
Disclaimer: Jag äger inte Harry Potter, några av karaktärerna eller handlingen. Däremot äger serien mitt hjärta och större delen av mina tankar.
P.S. Jag vet inte ditt namn, men till dig som önskade ett nytt kapitel när du kommit hem från Frankrike, det här är till dig:)
P.S.S. Hur många ska gå på midnattsvisningen av Eclipse imorgon? :P Jag ska till Saga i Stockholm, kanske ses vi där? :D
Under de senaste månaderna hade Harry märkt att strömmen av brev och artiklar i tidningar minskat något i antal. Vilket var väldigt skönt, för han hade ingen aning om vad han skulle göra med dem. Hermione hade sagt åt honom att han borde kontakta ministeriet, "för det finns trots allt fortfarande personer som vill dig illa!". Harry hade inte jättestor lust till det, för hur skulle det låta att han minsann kunde slåss mot Mörkrets Herre, men var orolig över lite beundrarpost. Stört löjligt.
Men när årsdagen av den sista stora striden, nu kallad "Slaget om Hogwarts", närmade sig ökade breven åter lavinartat.
Efter påsklovet hade Auroreleverna åkt iväg på en exkursion till Brighton. När Harry kom tillbaka till Grimmaldiplan en vecka senare och skulle in på sitt rum, fick han en smärre chock. Dörren var blockerad. Eller rättare sagt, rummet var blockerad, för nästintill varenda centimeter av golvet, och en bra bit upp på väggarna, var täckta av brev. En närmast förkrossad Krake stod vid sovrums fönstret och försökte vifta bort de ugglor som titt som tätt lämnade nya brev till de växande högarna.
"Herre!" Krake pulsade bort mot Harry och tog hans hand. "Herre, jag försökte stoppa dem, men det kommer bara fler och -" Harry la sin hand på hans axel.
"Varför har du inte bara stängt fönstret Krake?" frågade Harry och försökte hålla så mycket irritation som möjligt borta från rösten."
Krake darrade på läppen och drog sig nervöst i öronen. "Husalfer har inte befogenhet att säga nej till brev adresserade till deras herrar. Inte om inte herrarna uttryckligen befallt det."
"Det är okej, Krake, jag är inte arg på dig. Men nästa gång skulle jag uppskatta om du bara stängde det." Krake nickade och lämnade rummet så fort han kunde. Harry önskade nästan att han kunde göra detsamma. Han satte sig på sängen och plockade upp ett brev adresserad från en trollkarl i Dover. "Men det här är ett skämt."
"Harry, har du läst post-" Ron hade kommit in med näsan i ett brev, och hade inte tittat upp förrän han nästan snubblade över brevmassorna på golvet. "Oj, då." Han kliade sig i nacken och flinade lite.
"Jag har inte hunnit det än." Harry såg allvarligt på Ron. Han var trött, och det var inte riktigt läge för att skämta om det. "Var det nåt du ville?"
"Tänkte bara att du kanske skulle vilja veta att Robards ändrat datumet för slutkursen. Det ser ut som om vi missar Ginnys examen."
"Va?" Harry ryckte brevet ur Rons hand. "Varför gör han det nu? Det är ju bara en månad kvar!"
Ron ryckte på axlarna. "Tydligen låter det som att Ministeriet beslutat om en allmän helgdag den 2:a Maj, du vet, för årsdagen och allt sånt. Så avslutningen blev flyttad till juni istället."
Harry skrynklade ihop pappret i handen. "Jag som lovade att komma."
"Men du," Ron slog honom lite uppmuntrande på axeln. "Se det så här, vi kommer ju definitivt bli bjudna till minnesstunden på Hogwarts, eller hur. Så då får ni ju träffas en månad tidigare, det är väl bra."
"Ja, jo, det är klart." Harry kunde inte undgå att älska den logiken. "Men jag hatar minnesstunder."
"Ron! Åh, hej Harry!" Hermiones huvud dök upp i dörren.
"När kom du hit?" Ron räckte henne sin hand och hjälpte henne balansera fram till Harrys säng.
Hermione gav honom en puss på kinden som tack. "Krake släppte in mig. Han verkade upprörd över nåt, men jag tror jag förstår vad det var." Hon bet sig i kinden och fnissade.
Harry suckade och himlade med ögonen.
"Hur gick ditt möte med Mr Diggory? Fick du anslaget?" frågade Ron Hermione, utan att bry sig om Harry.
Hermione hade ändå sen i höstas arbetat hårt för att lägga fram F.I.S.A. som ett ordentligt förslag till Mr Diggory, chef för avdelningen för Övervakning av Magiska Varelser. Hon arbetade som praktikant på avdelningen, men det var F.I.S.A som hon verkligen brann för.
"Åh, det gick väl bra. Han verkade tycka om mina idéer för hur vi ska förbättra alfernas levnadsvillkor. Men han trodde inte det fanns tillräckligt många som skulle stödja de regler som skulle behöva stadgas. Samlingen för Avskaffandet av Husalfernas Slaveri fick avslag när de la fram sin motion 1972. Men sen antydde han att jag borde försöka igen om några år, när jag blivit lite mer erfaren." Allt detta hade hon sagt väldigt fort och hon drog efter andan. "Men," sa hon och log. "Jag har fått en befordran!"
Ron log han med och kramade om henne. "Det är ju jättebra!"
Hermione nickade glatt till svar. "Han var imponerad över mitt initiativ tagande och vilja att lägga fram mina egna idéer. Så nu ska jag få arbeta direkt under Mr Hartwig, han som leder kampen mot diskriminering av varulvar. Är det inte underbart!"
Harry klappade Hermione på axeln. "Grattis." Hon kramade om honom.
"Så," frågade hon när de alla tre var på väg nerför trappan igen för att se om Krake hade lagat något att äta. "Vad pratade ni om innan jag kom in och avbröt er?"
"Minnesceremonin på Hogwarts." sa Harry samtidigt som han sköt upp dörren in till köket. Krake såg upp när de kom in och ställde genast fram maten på bordet.
"Jag kan inte fatta att det redan gått ett år." Ron tog en smörgås från ett av faten. "Det är helt galet."
"Tja, men som man säger, när man har roligt går tiden fortare." Hermione sträckte sig fram efter en kopp te. Hon höjde ögonbrynen och såg menande mot Ron.
"Va?" Ron såg oförstående på henne. "Jag fattar inte."
"Ronald!" Hermione satte ned sin kopp och såg strängt på honom. "Säg inte att du redan glömt."
"Va? Att vi slagits mot Voldemort, nä tack, det glömmer jag nog aldrig." Han skrattade åt sitt eget skämt. Harry däremot skrattade inte med. Han kände att det här var en sådan stund han nog gjorde bäst i att låtsas vara osynlig.
"Helt otroligt," Hermione höll upp händerna i luften av frustration. "Det har gått ett år och det bara poff." Hon reste sig upp och ställde sig vid dörren. "Vad kommer hända sen när vi gifter oss då? Vad glömmer du härnäst?"
Ron reste sig han med. "Vad har det med saken att göra? Jag fattar ingenting! Pratar vi inte om att vi för ett år sen slogs mot Dödsätare och jag vet inte vad. Vi tände eld på Vid-Behov-Rummet, du och jag var nere i Hemligheternas Kammare och..."
"Ja," Hermione trampade otåligt med foten. "Sen då Ronald?"
"Sen?" Han såg bort mot Harry och en lätt rodnad spred sig över hans öron. "Sen skulle vi gå och varna husalferna och, du, ja du vet."
"Så du kommer ihåg?" Hermiones hållning blev mjukare och hon tog ett steg närmare bordet igen.
"Det är klart jag gör. Så dåligt minne har jag inte. Det är inte Lockman du är ihop med vet du." Han tog hennes hand och drog henne intill sig.
"Men varför sa du inte det direkt då?" Ron la armarna kring hennes midja.
Ron bara skakade på huvudet. "Jag fattade väl inte att det var det du menade. Seriöst, ibland ligger du säkert 5 steg före i varje samtal. Jag har ingen aning om hur du tänkt ut att saker hänger ihop ifall du hoppar från A till typ Z direkt."
Hermione log och drog med händerna genom hans hår. "Så du menar att jag är lite otydlig emellanåt?"
Ron nickade. "Något otydlig."
Harry skakade på huvudet och tog sin tillflykt till ett av gästrummen. Maj kunde inte komma fort nog.
You know what to do:)
