Kapitel 27.

För en gångs skull önskar jag att jag fått sitta ensam på ett tåg i alldeles för många timmar för att komma tillbaka till Hogwarts. Istället möter jag och Lara upp hennes elevhemsföreståndare i Diagongränden och han hjälper oss att transferera oss till Hogsmeade. I dessa svåra tider håller han oss även sällskap på väg upp till slottet för att vi inte ska komma på villovägar. Även om jag tror – eller snarare vet – att han vet precis vad vi har för allianser i dessa tider. Det är en mulen morgon och klockan är inte mer än åtta när vi tar oss genom Hogwarts entrédörrar med trolldrycksprofessorn i släptåg. Han hummar ett smått farväl och vi söker oss in i stora salen för frukost. Lara ger mig en kram och kysser ömt min kind innan hon skyndar iväg till sina vänner vid slytherinbordet. James vinkar mig till deras – våran – plats vid gryffindorbordet.

"Hur har du haft det?" frågar han och ler brett. Utan att släppa Lilys hand under bordet ger han mig en halvdan men hjärtfylld kram.

"Åååh, helt perfekt", säger jag och när jag möter Sirius blick ser jag att han himlar och jag kan inte låta bli att le. Jag drar ner ärmarna på tröjan över händerna och ser att Remus tittar skeptiskt mot mig.

"Är det så kyligt ute?" undrar han och jag nickar. Men innan han hinner fråga mer brister Sirius ut i ett gällt skrik så att jag spiller pumpajuice över klädnaden.

"POSTEN!"

"Vid merlins skägg Sirreboy! Vad har du nu beställt för din nyförvärvade rikedom?" skrattar James och synar Sirius breda, pärlleende och fågelskådarögon. En enorm svart uggla landar i hans baconfrukost och roffar åt sig en bit medan han knyter upp paketet som är lindat runt dess klo. Av ugglans storlek att döma så är paketet tungt. Det lyser i Sirius märkligt stålgrå ögon men min uppmärksamhet rycks bort när en tung hand läggs på min axel. Jag vänder tvärt huvudet om och tittar upp på ingen mindre än Severus Snape.

"Professor Snigelhorn bad mig söka upp dig, för trolldrycken. Verkar inte som Rosier kommer tillbaka", säger han utan att vika av med blicken från mig. Jag sneglar tillbaka på marodörerna och Lily och känner hur min hals knyter ihop sig och mina naglar snärter till varandra nervöst. Men jag märker ändå att Lily har fäst sin blick i något långt borta och vägrar titta på Snape – av ren plikt mot sig själv. James håller alldeles för hårt i sin gaffel och Sirius blick är lika mörk som hans efternamn.

"Direkt, Raven", poängterar han och jag tittar ner i bordet och nickar innan jag drar till mig mina saker och reser mig från bänken.

"Rör du, dör du", hotar Sirius just som vi ska gå. Snape stannar upp, knappt märkbart, men rör sig sedan bortåt igen.

Hela vägen ner till fängelsehålorna ökar han takten för varje steg han tar. Hårtestar har flytt från bakom mina öron och kittlar mitt ansikte när jag febrilt rättar till väskan över axeln så att jag inte ska tappa den. Han får mig att känna mig som en femåring som gjort allt fel och väntar på reprimander.

"Sakta ner, Snape!" ropar jag till sist när det känns som mina andetag förrått mig.

Han stannar upp och ser bak på mig som om han hellre skulle dött än befunnit sig i min närhet. När jag väl är intill honom inser jag att det bara är tio meter kvar till klassrummet där min trolldryck står och puttrar. Han håller chevalereskt upp dörren åt mig men jag undgår inte att höra grymtet när jag smiter förbi honom in i rummet. Bakom oss slår den tunga ekdörren igen med ett eko. Jag hinner knappt få upp min bok innan han smäller ner sin bok på bordet framför oss.

"Jag har bättre anteckningar än du, din brygd kommer bli perfekt och inte bara godkänd om du gör som jag säger."

"Okej, jag tror dig." Och det gör jag faktiskt. Ingen har kunnat undgå att märka hur begåvad han är i brygdernas kunskap. Han har en naturlig fallenhet för det.

"Du kan tända lågan, vrid upp den till tre fjärdedels kapacitet, räkna till tre och rör motsols åtta gånger under arton sekunder."

Det DÄR stod definitivt inte i boken. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon baktanke till att Snigelhorn bett Snape att hjälpa mig. Visserligen har han gjort det en gång innan men en fortsatt hjälp trodde jag var utesluten. I värmen från kitteln så pärlar sig svetten i min panna och när jag torkar den med klädnadens ärm hör jag Snape flämta till.

"Det trodde jag inte om dig, Raven."

"Vadå?"

"Vad säger din vän Black om ringen du bär?" säger han lågmält och mortlar ingredienser som ska tillsättas i brygden. Ringen som i rätt, eller är det fel, miljö bärs på mitt ringfinger har jag nu på mitt pekfinger och glimmar svagt i skenet från kittelns eld. Snape sänker lågans kraft.

"Du har inte med det att göra", biter jag ifrån.

"Vet han om det?" frågar Snape som om han inte fattat att jag inte tänker diskutera det med honom. Det är så enkelt för mig att visa min inre styrka när jag känner mig attackerad. Och Snape trampar på exakt fel nerver.

"Ja – han vet om det."

"Ändå tillåts du umgås med…"

"Säg det, du har sagt det innan."

"Vad hade storebror sagt om han visste?"

"Lara har sagt att det inte spelar någon roll – och snart spelar det ingen roll."

"Du kommer gå sönder av dina val."

"Det inte som att du vet något om att ha vänner."

"Hon var min vän!"

"Och du kallade henne för smutsblod."

"Jag älskade henne."

"Vad i helvete vet du om kärlek, Snape? Det är något du aldrig kommer att uppleva. Inte i detta liv och inte i nästa. Du är patetisk." Jag rycker åt mig min väska och hinner nästan lämna rummet innan hans ord hindrar mig.

"Vad hade de sagt om de sett märket på din arm?" Min hand stannar på dörrhandtaget och jag vänder mig om för att se att han är i färd med att kavla upp sin tröjärm. Ormen slingrar sig ur skallen – identisk med min – och jag kan inte låta bli att visa min heller.

Jag hoppas att han känner kylan tränga sig ur mina ögon och rakt ner i hans själ. "Snape. DU hade ett val att välja det här livet. Jag föddes in i det. Det är ett fängelse, ingen befrielse."

"Du är ett mysterium, han kommer att hata dig för det."

"Vet du ens vad du pratar om?"

"Sirius Black, så klart. Hans hundvalpsögon och tomma hot är snart ett minne blott. Det kommer inte spela någon roll vad du säger."

"Jag säger väl ingenting då."

Han ska precis sära på läpparna igen men jag lyfter en hand som tystar honom. "Håll käften, snorgärsen. Ett ord till någon om detta…" jag håller upp armen med märket, "och jag mördar dig personligen."