Kapitel 28.

Det känns som om jag svalt hundra liter saltvatten när jag sprintar upp ur den mörka avgrunden. Kippar efter andan som aldrig tycks återvända till mig. Tårarna flyr mina ögon och i sprintens fart tycks de inte ens rinna nerför kinderna utan bara faller av mitt ansikte. Bär mina ben mig? Jag vet inte.

Det bränner, det bränner och det bränner. Märket är som ett glödgande järn mot min sköra hy. Jag gör allt i min makt för att inte lägga en kylande och lugnande hand över vänster underarm. Det stressar mig att inte veta om jag inbillar mig eller om detta är verklighet. Det stressar mig att inte veta om Snape vill fortsätta att hjälpa mig efter morgonens händelse. Innan jag rör mig mot lektionen i transfigurering så stannar jag till vid toaletterna. Dränker mitt ansikte i iskallt vatten och i hopp om att ingen ser mig så drar jag försiktigt upp den tajta tröjärmen över den ömmande, glödheta, armen. Håller märket under kranen. Låter det isiga vattnet pärla sig över den svärtade huden. Hoppas att den ska rinna av kanvasens blanka yta. Rakt ner i avloppet. Ett djupt andetag får mig tillbaka i nuet och jag vrider genast av kranen och torkar av min våta arm. Drar ner ärmen och styr stegen mot biblioteket.

Min hand rör sig över böckernas slitna ryggar. Svarta, grå och bruna böcker. Vissa har bokstäver längs med ryggens smala sida. Snirkliga ord och namn skrivna i guld och silverfärg. En särskilt gammal fångar min uppsyn och genast minns jag vart jag sett den innan. I herrgården. På fars – min brors – kontor. Tillsammans med ett fåtal utvalda böcker står den på hyllan i hörnet och väntar ivrigt på att någon ska uppmärksamma den. Nu gör jag det. Med en puff rycker jag ut boken ur dess hylla och ser på när de två böckerna intill den faller mot varandra med en svag duns. Som om ödet gett mig denna slitna läderpärm slår jag upp den slumpmässigt och låter mina kalla fingrar röra dammet som samlats på dess sidor. Ocklumenering står det skrivet i en uråldrig handstil jag knappt kan tyda. Men just rubriken går det inte att ta miste på. I mitt stilla sinne ber jag en bön till självaste Salazar att det är just en slump att jag funnit denna bok liksom den funnit mig. Att ingen står över mina axlar. Håret reser sig i nacken av tanken och jag tvingas se mig om. Biblioteket är fullkomligt öde. Irma Pince syns inte till. Efter ett ögonblicks funderande smugglar jag ner boken i min väska. Men kan inte undgå att tro att någon iakttar mig. Lara?

Morgonens bråk med Snape och känslan av att ha varit iakttagen håller mig fängslad av ängslan. Jag är åtminstone inte sen till vår lektion. Professor McGonagall må vara snäll men tider håller hon hårt på. Och jag kan inte riskera att få poäng avdragna. Skulle inte klara av de föraktfulla blickarna och gliringarna.

Och just som jag är på väg att runda ett hörn på väg till Professor McGonagalls lektion i transfiguration stannar jag tvärt när jag hör Sirius röst.

"Vilken jävla tur vi har att vi slipper Rosier och resten av det där fördömda gänget. Det är inte direkt någon förlust att inte de återvänder."

"De har väl tagit varsin spritpenna och kladdat teckningar på varandras armar", skrattar James och jag hör Sirius skratta lika högt han. Ängslan greppar ett hårdare tag om mig och jag tvingas kippa efter luft. Men jag hinner inte samla mig förrän en mjuk hand läggs på min skuldra.

"Jessica? Hur är det fatt?" Remus ser på mig med en bekymrad blick. Genuin och ömt. Min läpp skälver till och återigen dränks jag i smaken av salt. Han lägger fort två armar om mig och jag bryter ihop med mina händer i ett hårt tag om hans skolklädnader. Väter ner hans skjorta på rekordtid och hör snart fotsteg närma sig oss.

James och Sirius. Peter också.

"Jess? Vad har han gjort? JAG SKA HA IHJÄL HONOM!" Jag vet inte om det är James eller Sirius röst jag hör.

"Nej!" gråter jag och känner hur min röst sviker mig. En hand grabbar tag i min och drar mig undan från grabbgänget. Jag ser ett rött svall i ögonvrån och inser att den som drar mig undan inte är Lily. Det är Lara. Hennes kalla hy håller ett stadigt grepp om mina våta fingrar och just som vi kommer ur pojkarnas syn lägger hon sina händer på mina armar.

"Jess? Hur står det till?" Om det varit Lily som stod här – som ville veta så hade jag nog brustit ut i ännu mer gråt. Men Lara får se min starka sida. Ett djupt andetag som gör ont från insidan och ut får min andning att stabilisera sig.

Jag talar tyst. "Snape…" Ser upp i Laras lugna ögon, hon är huvudet längre än mig med klackade stövlar på sig. Ögonen tindrar i mörka violetta och scharlakansröda färger. "Snape såg det", säger jag till sist och håller mig över armen snabbt för att ingen ska se. Tittar mig oroligt omkring men Lara lägger en hand på min kind.

"Oroa dig inte, jag ska prata med honom. Det är viktigt att vi håller detta ytterst hemligt. Han har ju ett likadant så jag vet inte vad det tagit åt honom."

Jag nickar och mumlar om att jag håller med men rör mig sedan ur hennes grepp.

"Jag måste gå nu – vi har lektion."

"Ja, vi har samma. Vill du att vi sitter ihop?"

"Det spelar ingen roll."

Regnet piskar mot fönstret när vi intar våra platser i Professor McGonagalls klassrum. Lily tar försiktigt min hand när jag slår mig ner intill henne. Lara sitter längst bak med Snape som med allt han förmår ignorerar hennes brännande, ilskna, blickar. Undrar om han vet vad som väntar. Om han vet eller kanske inte ens bryr sig om reprimanderna.

McGonagall talar om våra FUTT-prov just som en blixt skiner upp klassrummet och Professorn i fråga ryter argt åt en av marodörerna. Vad Black gjort – det vet jag inte.

"SIRIUS BLACK!"

"Ja, Minnie?"

"Stoppa undan den där manicken genast!"

"Men du gör dig så bra på bilder", och med ens förstår jag vad han fått i paketet samma morgon, "du blir så kattig."
"BLACK!"

"Jaja!" säger han och stoppar ner den svarta mackapären i sin väska. Men flinet lämnar aldrig hans läppar och när klassrummet är i tumult av skratt och tjatter hinner Lily fråga mig.

"Vad gjorde, Sev- Snape?"

"Ingenting, Lils. Eller alltså – jag…" men jag hinner inte säga något mer innan Professor McGonagall genast tystar klassen med att förvandla sig till en katt och tillbaka igen. Hennes sammetsgröna hatt har första två spetsar men just som hon rättar till den går den ihop till två. Som att hatten har något att göra med hennes transfigurering.

James kan inte låta bli att fråga. "Professorn?"

"Ja, Potter?"

"Har din hatt något att göra med din animagus?"

Hon nickar och tar ett djupt andetag, som att hon leta efter ett sätt att formulera sig rätt. "Det kan bli så när en trollkarl eller häxa länge bär något. Det behöver inte vara en hatt, ett halsband eller nagellack kan ha samma effekt. Emellertid kan färgen ha att göra med färgerna på kläder. Men det krävs mycket övning och ett band till föremålet i fråga."

"Intressant!" utbrister han och knuffar till Sirius som flinar finurligt åt honom. Det smala strecket i Minervas ansikte rycker till. Vad vet hon?

Förmiddagen skrider vidare och just som jag tar mig in i sällskapsrummet avtar regnet och när jag placerat mig i soffan och krupit ur min skolklädnad spricker solen fram och slänger sina varma strålar över de röda sofforna och gör rummet varmt och behagligt. Med viss hjälp från eldstaden förstås. På dess mantel står nu ett fotografi på Minerva med texten "från din älskade elev Black" på. Jag kan inte låta bli att skratta. Två händer läggs om mina ögon och stunden därefter får jag en kyss i panna innan Sirius sätter sig intill mig. Eller, ja, han lägger upp benen i soffan och anpassar sin sits så att jag är lutad mot hans bröstkorg med bakhuvudet och håller armarna om min midja. Min bröstkorg sprängs av ängslan medan fjärilar fladdrar i magen. Det är en besynnerlig känsla att känna så mycket starka men så skilda känslor på samma gång.

"Har du saknat mig?" frågar han lågmält och någonstans tycker jag mig känna att han luktar på mitt hår.

"Du anar inte", viskar jag mot huden på hans arm. Hans klädnad har åkt upp till armbågen och jag känner mig automatiskt tvungen att rätta till mina egna tröjärmar.

"Fryser du?" frågar han och drar mig mjukt mot honom och sveper sin klädnad om min överkropp.

"Nej, jag är faktiskt ganska trött. Det har varit en lång dag."

"Mmh, vad hände egentligen imorses? Remus sa att du var alldeles uppbruten?"

"Äsch – det är inget, Sirius."

"Något är det ju…" han pillar med en test av mitt hår med ena armen fortfarande i ett mysigt grepp om min midja. "Men om du inte vill säga så väntar jag tills du berättar."

"Oj? Vem är du och vem har gjort dig sådär tålmodig?" skämtar jag och han skrattar till.

"Det är kul att jag kan få dig att skratta åtminstone."

"Bara du, Sirius."

Någonstans bland struntpratet och omfamnandet börjar regnet återigen att falla men när solen går ner bryter strålarna genom de tunga, grå, molnen. Strilar sig genom det hårda regnet. Får strecken i de fluffiga regnmolnen att se ut som spindelvävsliknande mönster av purpur, orange, violett och gyllene flammor. Där somnar jag i Sirius famn och vaknar inte förrän natten tagit över världen. Och mörkret med det. Sirius kysser min panna god natt och när jag tar mig upp till sovsalen och kryper under täcket så kan jag inte sova på hela natten. Mörkret är ständigt närvarande.