Lon Lon Ranchen

Link valde att inte alls titta över axeln då han och Navi gick över Hyrule Fältet. Medans Darunia och dom andra goronerna var hans vänner fick han hemska minnen av att titta på Dödens Berg. Det var han säker på. Den unge pojken kunde nästan känna den jättelika stenpelaren titta in i hans rygg medans han fortsatte. Även den nya metallskölden som var fäst på hans rygg kunde knappt skydda honom från det. Allt som timmarna gick var han inte ens säker på om berget skulle försvinna bakom kullarna, men...han kände inte för att titta efter.

"Går det verkligen bra att vi gör det här?" frågade pojken och tittade på sin skyddsälva som flög bredvid hans ansikte.

"Det är för sent att tvivla på det! Vi gör det här!" sa älvan med en beslutsam röst. "Det skadar inte att koppla av från allting. Även Zelda sa att det gick väl."

Den grönklädda pojken nickade och kom ihåg Prinsessans ord. Men det kändes ändå inte rätt till honom. Han fortsatte att bli tillsagd att det var hans öde att gå på det här uppdraget...och att ta semester från det, även om han hade fått tillåtelse från Prinsessan, verkade fel på något sätt. Men han visste att Navi ville hans bästa och var mer klokare än honom. Och, så klart, ville han se Malon igen. Deras möte hade varit kort men hon hade varit snäll mot honom.

Dessutom var hon rätt...

"Där är det!" ropade Navi, vilket väckte Link ur hans tankar.

Han såg framför sig för att se, tja, något han inte hade förväntat sig. Framför dom var en stor klippa. Inte lika stor som Dödens Berg men fortfarande en massa av sten som stack upp ur fältet som en vårta. Men var fanns byggnaderna? Och folket?

"Var är det, Navi? Är det bakom klippan?" frågade pojken och sträckte huvudet längre upp som om det skulle göra honom tillräckligt lång för att se över strukturen.

Älvan kunde se hur pojken var förvirrad.

"Nä, nä, ranchen är inuti klippan. Eller snarare, det är egentligen naturligt formade stenväggar. Den ursprungliga ranchägaren långt tillbaka byggde sin ranch därinne, för att skydda den från inkräktare och monster. Det är därför dom är den enda familjen som bor ute på Hyrule Fältet," förklarade hon.

Tja, det lät begripligt för Link. Han hade inte ens trott att dom skulle vara dom enda som tycktes bo på dom vidsträckta böljande fälten. Det naturliga försvaret mot monster var verkligen vettigt.

"Jag förstår. Kommer vi att få gå in?" undrade han.

"Javisst, det skulle vara dåligt för affärerna om dom bara avböjde vanliga besökare," påpekade Navi då dom närmade sig. Hon la märke till att Link hade börjat att gå snabbare.

"Ivrig av att komma fram, va?" frågade älvan retfullt. Hon tyckte att hans oavsikliga reaktioner mot Malon var så bedårande. Det var ju begripligt; hon var den första flickan i hans ålder som han hade pratat med utanför Dom Förlorade Skogarna.

Link tittade inte på sin skyddsälva i ögonen.

"Mina fötter är trötta," svarade han och försökte hålla sin röst platt. Pojken visste inte varför men att bli retad om Malon gjorde bara att han kände sig så...så generad! Som om han hade fjärilar i magen och han förstod det bara inte.

Navi fnittrade lite men sa inget då dom fortsatte. Med den nya farten kom paret tillslut fram till stenväggen och älvan visade Link den enda vägen in genom att få honom att gå runt den naturliga barriären. Bara en ingång lika stor som en hall uthuggen ur stenen så att besökare kunde komma in.

Pojken och älvan var snart på den andra sidan av den korta tunneln i stenväggen som ledde till ranchens ägor. Links ögon spärrades upp lite av åsynen framför honom.

Vad Link såg först var två byggnader på varsin sida av honom. Till skillnad från dom ute på fälten var dom i takt liksom deras väggar, dörrar och fönster. Visst hade det funnits hem och liknande byggnader på Marknadsplatsen men pojken hade varit överrumplad av all folkmassa att han inte kunde ta sig en ordentlig titt. Längre fram var en öppen yta med en inhägnad därinne. Link kunde inte se allt vad ytan hade att erbjuda men han kunde se dom mest ovanligaste varelser springa inuti inhägnaden. Dom såg ut som rådjur men mer muskulösa och utan horn.

"Vi borde berätta för Talon att vi är här," sa Navi som såg sig omkring. Tja, varken Talon eller någon som helst annan var i närområdet.

"Vi kan prova stallet och se om han är därinne," föreslog älvan och flög över till stallet.

Link nickade och följde efter sin skyddsälva och öppnade dörren till den högra byggnaden. Stanken av djur avföring och djur träffade honom som en sten i huvudet då dörren var vidöppen. Inuti var en trevlig träpanel men det stank! Det var konstigt gult gräs på golvet och ett brålande ljud överraskade pojken.

Link tittade åt det håll ljudet kom ifrån och såg en rad av av ovanliga djur. Dom var också några slags rådjur som gick på fyra ben, men dom var så feta! Stora rosa nosar och konstiga kroppar som var vita med stora svarta fläckar, eller svarta med stora vita fläckar? Dom var märkliga i vilket fall. Djuren var bakom grindar och bara stod där och tittade sysslolöst på dom två besökarna.

"Va?! Vem där?!" ropade en vresig röst så att Link och Navi studsade till. Från längre in i ladan kom en man fram. Han var lång och något slank med konstiga byxor med hängslen över sina axlar. Han hade massiva buskiga mustascher med matchande ögonbryn som rynkade ihop sig ovanför ett par blängande ögon.

"Vilka är ni? Varför är det en älva med dig, pojk?!" befallde mannen.

"Hörnu, ta det lugnt!" fnös Navi och flög upp mellan den sura mannen och sin skyddsling som tog ett steg bakåt. "Vi är bara på besök. Vi trodde att Talon var här någonstans och ville prata med honom!"

Vad var det med den här mannen? Han var så oförskämd!

Mannen tittade på Link och Nav, men helst på pojken. Han spända ögon blev kvar länge på hans svärd och sköld och fnös förargat.

"Visst, fint! Men Talon är i huset, du kan gå in dit och störa honom om du så behöver det!" sa han som om han försökte att schasa ut dom.

"Visst! Du behöver inte vara så otrevlig!" skällde Navi och vände sig till Link. "Kom så går vi!"

Link behövde inte bli tillsagd två gånger. Genast lämnade han ladan och stängde dörren efter sig och Navi. Mannen vresighet var något pojken inte var van vid. Varje gång en vuxen som Darunia eller mannen i Väderkvarnen blev arga på honom kände han hur han tappade rösten.

"Varför var han så otrevlig, Navi?" frågade han och fnös upp åt älvan.

Skyddsälvan suckade och skakade på huvudet.

"Vissa personer bara är sura. Han vaknade nog för några timmar sedan och har arbetat sedan dess, sådant är livet på en ranch," sa hon.

Tja, Link antog att det lät vettigt. Han skulle förmodligen också vara sur om han fick jobba så länge. I vilket fall så försökte han glömma bort situationen. Precis som mannen hade sagt gick pojken till huset tvärs över.

Inuti var det en mysig inredning, mycket olikt dom övergivna husen som han och Navi hade sett ute på Hyrule Fältet. Det var trevligt och varmt därinne med en belyst och välkomnande utseende. Hela nedervåningen verkade bara vara ett enda rum, till vänster kryllade det av kuukoner, till parets överraskning, och en slags blandning av kök och soffrum åt höger. Sittande på en stol med huvudet på bordet var Talon.

Precis som när paret stötte på honom utanför Hyrule Slottet sov den vuxne djup och snarkade högt.

"På riktigt?" undrade Navi förbittrad. Den här mannen sov hela dagen här verkade det som! "Då så, jag tänker väcka honom igen!"

Links ögon spärrades upp då älvan flög över och skrek högt i stackars Talons öra.

"HALLÅ! VAKNA!"

Precis som förra gången gav Talon ifrån sig lustiga läten och pladdrade en massa.

"För tusan bövlar!" skrek han åter igen och tittade på Link och Navi. "Kan man inte vila ögonen här omkring?!"

Han blev tyst.

"Vänta en sekund...har jag inte träffat er förut?"

Link var för upptagen med att hålla sig för skratt, speciellt av ordet 'bövlar' så Navi svarade.

"Ja, vi har mött innan. Utanför Hyrule Slottet, minns du?"

Talon gned sömnen ur ögonen och började grubbla en stund och nickade tillslut.

"Det stämmer! Ja! Ni två väckte mig! Tacka Gudinnorna att ni gjorde det annars hade Malon blivit ännu argare på mig!" suckade han och skakade på huvudet. "Säg mig, jag fick inte era namn tidigare."

"Åh! Det stämmer!" insåg Navi för sig själv. Allt har vart så stressat när dom tre var tillsammans sist och Talon rusade iväg så snabbt.

"Jag är Navi. Och varför presenterar du inte dig själv?" sa hon till Link som hon ville skulle vara mer öppen och social.

Med alla ögon över sig slutade Link nästan att skratta och harklade sig.

"Jag är...Link, herrn," presenterade han sig själv och pratade lite mjukt. Att vara mitt i all uppmärksamhet gjorde honom lite nervös.

Talon nickade och gav Link ett varmt leende.

"Jag förstår! Trevligt att träffa er båda! Men snälla, kalla mig Talon! Inget av det där 'herrn'!" insisterade han och paret nickade. "Så vad kan jag göra för er två? Har ni kommit hit för att köpa mjölk?"

Det var frestande och Link hade fortfarande lite pengar. Men...det var inte därför han var här och han visste inte hur dyrt det var!

"Öh, nej, Talon. Egentligen hoppades jag på att besöka Malon. Hon bjöd in oss till ranchen när vi träffades..."

Talon nickade förstående och skrockade roat.

"Jag förstår! Malon, va?" sa han och tittade på Link som om han studerade något. "Du verkar vara en bra pojke! Vad säger du om att gifta dig med Malon?"

Gifta sig? Link lutade huvudet åt sidan i tankar utan att lägga märke till att Navi fnissade för sig själv. Tja, sättet Talon sa det på verkade vara en god sak så...varför inte?

"Visst, självklart," svarade han oskyldigt och uttryckslöst.

Det fick Talon att skratta och Navis fnissande växte till högt fnitter.

"Ha ha! Jag skojade bara! Bara skojade! Jag tror att du är lite för ung fö det, eller hur? Ha ha ha!" skrattade den runda mannen.

Link var bara förvirrad just då. Så vad betydde det att 'gifta sig' och varför var han för ung för det? Var det något vuxna gjorde?

"Öh..okej..." sa han och kände som om han missade något som om han blev hånad och det gillade han inte.

Talon, som inte verkade lägga märke till Links obehag, nickade mot dörren.

"I vilket fall är Malon med hästarna. Hon har pratat om dig så gå du och se henne!"

Verkligen? Hade hon gjort det? Av någon anledning gjorde själva tanken att det fladdrade i Links mage. Han kände till och med sitt ansikte hettas upp. Men varför det hände visste han inte.

"T...Tack!" stammade han och med det skyndade han sig ut med Navi efter sig och Talon skrattade ännu mer då dörren stängdes.

Väl ute vände sig Link till sin älva.

"Vad var allt det där om? Vad betyder det att gifta sig?" frågade han med en liten fnysning.

Navi slutade att skratta och flög ner för att honom på kinden.

"Det är ingenting att oroa sig för," insisterade hon. "Jag förklarar det för dig så småningom. Men nu går vi och möter Malon."

Tja...om Navi sa att det var ingenting måste det vara så.

När han ryskade bort det kom han ihåg något annat.

"Vad är en häst, Navi?" frågade han.

"Det är dom där ute," sa hon och pekade på inhägnaden. Dom konstiga rådjursliknande djuren sprang fortfarande omkring. "Folk rider på dom, mycket snabbare än att gå."

Det lät bra, det skulle ha besparat paret mer tid! Av någon anledning verkade dom här varelserna...bekanta. Men Link kunde inte komma ihåg av att ha sett dom innan. Tja, en tanke för senare tillfällen! Pojken gick snabbt mot inhägnaden och såg hur stor den var, liksom ranchen nu när han såg det. Det var jättestort! Kanske till och med större än själva Marknadsplatsen! Men här var det mer grönare och alla hästar sprang omkring och utan någon hylian i sikte.

Nä, vänta. En person.

Det tog en stund för Link att se henne men han såg Malon mitt i inhägnaden, sina ögon stängda och sjöng förmodligen i det fria. I närheten av henne var en liten orange häst som tuggade i sig lite gräs.

Ivrig med fjärilar fladdrande i magen sprang link mot inhägnaden och klev in. Navi himlade med ögonen med ett flin och flög efter honom och höll sina kommentarer för sig själv.

"Hallå! Malon!" ropade Link med sin röst fylld av iver för första gången av vad som kändes som evigheter sedan.

Flickan slutade att sjunga och studsade till lite och tittade. När hon såg Link log hon brett och vinkade.

"Du kom! Jag undrade när du skulle dyka upp!" kvittrade Malon och gav Link ett tandigt leende då han stannade framför henne. "Varför dröjde du? Var du för upptagen med att vara med Prinsessan?"

Åt den sista frågan skrattade hon retfullt.

"N...Något i det, ja," sa Link som inombords ryggade till av att snubbla på orden. "Men jag kom så fort jag kunde."

Han beslöt sig att inte säga att han hade blivit tvingad till den här 'semestern'.

"Tja, det är i alla fall kul att se dig igen, Älvpojken!" sa Malon och gav ifrån sig ett till litet skratt. "Tro inte att jag har glömt ditt smeknamn!"

Visst ja, det där smeknamnet. Link kunde inte hjälpa att känna sig varm och glad inombords när hon sa det. Efter alla åren av att ha blivit kallad fula saker som 'Herr Älvlös' bland annat så var det trevligt att få något positivt.

"Jag trodde inte att du skulle göra det," svarade han.

Navi kände lite fruktansvärd av smeknamnet. Det var tydligt att Link gillade det, men...vad skulle hända när hon fick säga sanningen? Det skulle bli ett bittert minne.

"Åh! Du måste träffa Epona! Hallå, Epona, kom och hälsa på våra gäster!" sa Malon till den lilla orangea hästen. Den lyfte på huvudet och dess stora ögon tittade på pojken och Älvan. "Se så, Älvpojken, gå och klappa henne!"

Blicken hos den här hästen, Epona, var mycket ovanlig för Link. Den bara stirrade på honom som om djuret observerade honom. Studerade honom. Eller kanske var det bara hans inbillning. Men om Malon sa att det gick bra så gjorde det nog det. Hon verkade inte vara den typen som lurar honom. Sakta gick den grönklädda pojken emot Epona och höjde handen för att klappa henne.

Just som han höjde handen gnäggade Epona till och sprang bort från barnen.

"Va? Skrämde jag henne?" frågade Link då han sänkte handen och såg lite sårad ut.

Malon gav ifrån sig ännu et skratt och skakade på huvudet.

"Tja, hon är lite blyg över främlingar. Du gjorde ingenting," informerade rödhättan. "Jag trodde att eftersom du också är ett barn skulle hon inte bli så rädd, men..."

Hon lät orden hänga med en axelryckning.

"Det gör inget, kanske i sinom tid kommer hon över det."

Link nickade men kände sig fortfarande sårad.

"Jag hoppas det," mumlade pojken eftersom han älskade djur, speciellt små insekter och däggdjur så han gillade inte att Epona var rädd för honom när han inte ville henne något illa.

"Säg mig!" sa Malon plötsligt så att Link studsade till lite. "Du har en ny sköld! Jag märkte det just nu!"

Hon pekade på den stora metallskölden som pojken nu bar.

"Vad hände med den gamla, Älvpojken?"

Pojken fick tvinga tillbaka en rysning då minnet av hans gamla sköld brann upp dök upp framför hans ögon. Han kände sig illamående i magen medans hans axel värkte och kändes bränd.

"Jag tappade bort den," var allt han sa.

Navi, som bara hade svävat ovanför barnen och iakttagit hur dom umgick med varandra med ett leende, la sig genast i.

"Den...gick sönder. Men han fick åtminstone en ny för att ersätta den!" sa hon.

Malon tittade upp mot Navi och nickade förstående.

"Den ser så magnifik ut! Kan jag ta mig en närmare titt, Älvpojken?" frågade hon ivrigt.

Link tog av sig skölden och höll upp den framför sig åt Malon som tittade på den. Han behövde båda händerna för att göra så och även det var svårt. Den var verkligen tung!

"Gillar du den?" frågade han, inte lika förundrad som ranchägarens dotter tydligen var.

"Tja, ja!" insisterade Malon och tittade på formgivningen, även sträckte sig fram för att känna på metallen.

"Vart fick du den ifrån? Den måste ha varit dyr," sa hon.

Åter igen trängde hemska minnen fram inom Link. Och åter igen kom Navi till undsättning.

"Den var dyr, ja," ljög hon. "Kostade oss alla våra pengar men det var det värt det."

Ingen idé att låta Link förklara vad som egentligen hände...

Malon strök ett finger på det fågelformade mönstret på skölden.

"Den verkar lite för stor för dig, Älvpojken, men..." hon log. "Den får dig att se tuff ut!"

Link kände sitt ansikte hettas upp igen och fjärilarna fladdrade vilt i hans mage.

"T...Tycker du verkligen att jag ser tuff ut?" frågade han utan att lägga märke till hur Navi fnittrade. Av någon anledning gjorde det honom glad när Malon sa så till honom...

"Javisst! Ett svärd, en sköld...till och med en slangbella! Om du bara hade haft en båge skulle det vara perfekt," fortsatte Malon och tittade på skölden. "Säg mig, vet du något om fågel symbolen?"

Det överraskade Link tillräckligt för att tvinga sitt ansikte tillbaka till normalt.

"Åh, ja, jag har hört lite av det," svarade han och kom ihåg vad Zelda hade sagt. Han la skölden uppåtvänd på marken och tog sig en närmare titt. "Vet du något om den? En Hjälte red visst på en, eller?"

Bondflickan tittade överraskat på Link.

"Älvpojken, har du inte hört? Legenden om Himlens Öar?"*

Saria hade berättat många sagor i det förflutna...men en om Himlens Öar? Det var något nytt för honom.

Han skakade på huvudet och tittade mellan Malon och fågelsymbolen.

"Nä. Hur så? Hur går legenden?" undrade han. Zelda och Dumpe hade nämnt att Hjälten kom ner från himlen, men inget om Himlens Öar. Så klart, han hade inte tänkt på vad 'komma från himlen' egentligen betydde...

"Tja," sa Malon och pekade upp mot dom fluffiga molnen. "Det sägs att vi hylianer brukade på hööögt upp i himlen, ovanför molnen på toppen av flytande öar."

Hon sänkte handen och hennes röst blev mer allvarlig.

"Men dom sa också att öarna var i stor risk för en ond makt...men en stor hjälte dräpte ondskan! Och strax efteråt kom vi ner hit till Ytan," fortsatte flickan. "Men det sades också att den här hjälten red på en Karmosin Fågel, precis som den på skölden."

En Karmosin Fågel...

Av någon anledning kändes det bara...rätt för Link. Som om det...passade ihop på något sätt. Även han själv kunde inte exakt förklara vad det betydde. Den där nostalgiska känslan kom fram igen inom honom, men starkare den här gången. I ögonen av hans tankar såg han ett oändligt hav av vitt under en klarblå himmel, ridande på en massiv Karmosin Fågel...ett flygdjur större än en fullvuxen hylian.

Och bara så där försvann bilden. Zeldas ord om att han måste ta reda på det själv fyllde hans huvud.

"Det är en intressant historia..." mumlade Link och skakade bort den konstiga känslan. "Jag kände inte ens till om dom där öarna.

Han tittade upp som om han kanske skulle få se en glimt av en. Men han skadade bara ögonen av solen och tittade ner igen.

"Jag är överraskad, men det gör inget! Jag kan berätta mer detaljer för dig nästa gång du kommer på besök," sa Malon i en...nästan okynnig ton? Men varför?

"Åh. Öh...tja, visst, självklart," sa Link. Nästa gång...så han var välkommen att komma förbi en senare tid? Det var en behaglig överraskning för Link!

Malon fnissade för sig själv och Navi likaså ovanför dom. Älvan kunde se att Malon lockade honom att komma tillbaka med löftet av en bättre saga. Det verkade som om Link föll för det hårt. Dom två barnen var så bedårande!

"Säg mig!" sa Malon plötsligt så att Link nästan studsade till. "Vad har du att berätta? Kan du berätta för mig varför du ville se Prinsessan?"

Ah, det...var inte särskilt lätt. Link vred sig av obehag och tog till orda före Navi.

"Tja, jag bara...ville se henne," ljög han och kände sig skyldig över det. Det verkade som om han blev allt bättre på att snabbt tänka ut en lögn, tydligen tack vare av att ha observerat Navi. "Alla pratade så mycket om henne så mycket, så...jag ville också se henne."

"Nå, gjorde du det?" pressade Malon på med förväntansfull blick i sina blåa ögon.

Link skakade på huvudet och gned sig i nacken.

"Mmm...Nä. Några vakter upptäckte mig och kastade ut mig," sa han. Lögnerna bara rullade ut utan ansträngning.

Navi la också märke till hur lätt Link ljög. Samma tanke hade också nåt henne, kanske att han började att lära sig från dom gånger hon ljög för nyfikna främlingar. Hon...var inte riktigt säker på hur hon borde tycka om det. Det var en användbar metod att ha, men...en som hon önskade att han inte behövde lära sig.

"Det stämmer, vi kom inte ens nära," spelade hon med.

Malon plutade lite och skakade lite på huvudet.

"Det var synd, Älvpojken. Men kanske nästa gång!" sa hon med ett litet fnitter.

"Men förresten, varför har du en bombsäck?" undrade hon och pekade på Links bälte. "Goronerna använder dom mest, eller?"

Vänta, hon visste vad en bombsäck var för något? Av någon anledning överraskade det både Link och Navi.

"Tja...jag...köpte den också," svarade han, lögnen dröjde lite.

"Men varför? Tänker du anordna fyrverkerier, Älvpojken?" fråga Malon och spände misstänksamt ögonen.

Den här gången svarade Navi.

"Tja, jag var inte där då," improviserade hon och flög mellan barnen. "Någon affärsinnehavare i Kakarikobyn övertalade honom att köpa den. Alla köp var slutgiltiga, så..."

"Åh, jag har hört att några av dom kan var rätt övertygande!" svarade Malon och lugnade ner sig. Det verkade som om hon föll för det. "Men, oj, Älvpojken, då måste du ha massor med pengar. Är dina föräldrar rika?"

Det här började att bli för mycket! Link gned sig i nacken och vred på sig.

"Tja...något sådant..." sa han och hoppades att byta samtalsämne. Han tittade ner och la märke till okarinan Saria hade gett honom. Ah, musik! "Mmm...Malon, vad var det för melodi du sjöng?"

Flickans ögon sken upp av det, alldeles lättlockad.

"Visst ja, det är Eponas Melodi!" informerade hon Link glatt. "Det är Eponas favoritton. Säg mig..."

Hon tittade ner på okarinan.

"Vad sägs om en duett?" frågade hon.

Link kände sig lite nervös över det, men...det lät trevligt. Och han kunde inte motstå erbjudandet. Med en nickning tog han fram okarinan och la den mot sina läppar.

"Då så...öh...du kan börja så att jag kan höra melodin," insisterade pojken.

Malon harklade sig, stängde ögonen och började att sjunga. Det var, för Link, en rätt vacker och nästan förtrollande röst. Melodin hade inga ord, bondflickan harmoniserade helt enkelt en kort men minnesvärd ton. När Link tänkte efter så var det samma melodi hon hade sjungit när dom först hade träffat varandra!

Malon sjöng den korta tonen några gånger innan hon öppnade ögonen.

"Då så, prova den själv, Älvpojken," sa hon.

Link tog djupa andetag, stängde ögonen medans han försökte komma ihåg tonerna som han just hade hört. Han la munstycket mot läpparna och började att spela. Till hans överraskning kom melodin helt felfritt, precis som Malon hade sjungit den! Den liksom kom ut ur honom, det kändes så naturligt och lätt. Visst var tonen enkel, men...kanske var det för att en del av honom kände sig lugn? Han kände sig nästan som om han var instämd med Malon och melodin hon harmoniserade åt honom.

Efter att ha spelat melodin öppnade Link ögonen för att se en orange skepnad komma emot honom. Det var Epona! Fölet stod nära pojken och stirrade på honom med snälla ögon.

"Åh! Epona gillar det! Älvpojken, försök klappa henne!" instruerade en häpen Malon honom.

Försiktigt lyfte Link handen igen och klappade hästens ansikte och kände hur mjukt det var. Epona gav ifrån sig en mjuk gnäggning då han gjorde det vilket fick pojken att le.

"Hon har verkligen börjat gilla mig!" utbrast han oförmögen att dölja sin häpnad.

"Hon måste verkligen gilla hur du spelar!" påpekade Malon med ett leende som nådde upp till hennes öron. "Kom nu, på samma gång nu!"

Dom två barnen både spelade och sjöng Eponas Melodi harmoniskt vilket skapade en vacker duett. Navi flinade medans hon såg när dom uppträde, glad över att Link har lyckats skaffa en vän som Malon utanför Dom Förlorade Skogarna. Bara en vanlig flicka, inga hjältedåd eller strider var nödvändiga. Ovanför henne flög en massiv uggla tyst förbi och tittade ner på barnen vars melodi nådde högt upp i himlen. Med ett mjukt hoande flög han förbi utan att dom la märke till något.

Och från den stunden ända tills solen gick ner lekte dom med varandra och hade så mycket att prata om. Malon berättade allt för Link om hästar och kor, sa även namnen på vissa. Link berättade historier han hade hört om kokiriner och hittade på att han hade hört det från andra hylianer. Han berättade även för henne om Skogens Odjur, en saga om som gav bondflickan rysningar.

Dom lekte kull, jagade kuukoner, Malon satte även upp gamla flaskor som Link kunde träffa på avstånd med sin slangbella. Rödhättan var verkligen imponerad när han träffade alla tre så lätt. Att plocka upp allt glas var...inte lika roligt.

Navi var för det mesta tyst och lät Link och hans nya lekkamrat trötta ut sig. Hon var lycklig av att han var lycklig, för första gången verkade han bara helt enkelt vara ett vanligt barn. Han fick leka och skratta och le, något som hon trodde att hon aldrig skulle bevittna när hon först insåg hans uttryckslösa fasad.

Hon hoppades att det skulle förbli så.

Vid ett tillfälle kom en ovanlig varelse springande från det håll där huset låg och sprang emot Link och Malon som lekte utanför hästinhägnaden. Pojken undrade vad det var för något, en sjaskig och pälsklädd varelse som gick på alla fyra. Den hade även en svans! Den gav ifrån sig något slags läte då den närmade sig flåsande och med sin svans viftande vilt.

"Hej, Skampe!" kvittrade Malon och klappade varelsen på huvudet. "Älvpojken, det här är min valp, Skampe! Han vill säga hej!"

Så sant, valpen närmade sig Link och sniffade nyfiket på pojkens stövlar.

"Det där är en hund," viskade Navi som flög bredvid Links öra. "Dom är riktigt vänliga, sätt dig ner och klappa den."

Tja, Navi hade aldrig vilselett honom och hunden var söt...så varför inte?

Sakta satte sig Link ner vilket tydligt gjorde Skampe ivrig. Han studsade upp, vilade sina framtassar på Links bröst och började att slicka honom i ansiktet och halsen.

Det kittlades!

Link kunde inte hjälpa att fnittra och täcka halsen med hans axel för att skydda den, men Skampe var fast besluten att fortsätta och bytte istället till att slicka honom i ansiktet. Navi och Malon kunde inte låta bli att skratta med.

"Han gillar dig verkligen, Älvpojken!" påpekade bondflickan som strålade åt pojken och hunden. "Han är bara en valp men eftersom jag aldrig har pratat med andra barn håller han mig sällskap tillsammans med Epona!"

Pojken tyckte synd om Malon och förstod hur det kändes att inte ha några lekkamrater alls. Men Skampe distraherade honom då han försökte tvinga in sin tunga i Links näsborre vilket fick pojken att spotta till och Navi och Malon skrattade ännu mer. Efter det anslöt sig Skampe med barnens lekar...

"Det börjar att bli sent..." påpekade Malon lite senare då solen började att gå ner. "Du borde spendera natten här, Älvpojken. Det är farligt ute på fälten under nätterna..."

Åh, det visste Link redan. Även om hans första instinkter var att inte vilja vara till besvär...var han allt mer livrädd av att gå ut på fälten.

"Tack, Malon. Men går det verkligen bra?" frågade han ändå.

"Det går bra, du löjliga pojke!" fnittrade flickan och tog tag i Links hand. "Kom nu, farbror Ingo har nog hunnit göra iordning maten vid det här laget."

Link rodnade av att hålla hand med henne, kinderna blev alldeles röda då Malon ledde honom till huset med Skampe som troget följde efter. Han kunde inte ens sluta undra vad 'farbror' betydde eller att om den här Ingo var den sura mannen han träffade tidigare.

Navi bara följde efter och skratta mot sin hand åt Links min.

"Far! Farbror Ingo! Älvpojken kommer att stanna här för natten!" utropade Malon då hon öppnade dörren. Därinne satt Talon och den sure mannen, farbror Ingo, vid matbordet. Framför dom var något slags kött dukat och gav ifrån sig en ljuvlig doft. Skampe gick till en skål i hörnet som var fylld med samma sorts kött och började att glufsa i sig.

"Åh, är du fortfarande kvar?" frågade Talon som lät mer överraskad istället för förargad.

"Ni barn har nog lekt bort dagen, eller hur, Ingo?" frågade han den magre mannen.

Ingo fnös högt och spände ögonen i Link.

"Gratis mat? Vill du ha det när du inte ens har arbetat för det?" spottade mannen.

Navi kände ilskan bubbla upp inom henne men till hennes förvåning var det Malon som var den första att tala.

"Farbror Ingo! Var snäll! Han är en gäst och min vän!" bråkade hon med en plutning. "Gäster gör inte göra ranchsysslor!"

"Det gör inte ranchens ägare heller..." muttrade Ingo tyst så att Talon inte kunde höra trotts att denne satt bredvid.

"Som du vill!" sa han lite högre. "Men bara en natt!"

Talon skakade besviket på huvudet.

"Se så, Ingo, nu är du orättvis! Och det är inte upp till dig att bestämma!" sa han småsträngt.

Link kände sig skyldig och osäkerheten började tvinga sig fram ur honom.

"Öh...Jag...Jag måste bege mig tidigt i morgon bitti i vilket fall," sa han. Han kom ihåg hur Zelda gav honom några dagars vila men...han kände sig så skyldig.

"Aw, måste du?" frågade Malon med en fnysning. "Men Älvpojken, vi har ju så många lekar att göra!"

Navi gillade det inte heller men det var nog ingen bra idé att pressa på fabror Ingos ilska. Det gjorde bara Link upprörd.

"Vi beklagar, men vi kommer tillbaka igen en annan dag. Eller hur, Link?" sa älvan.

"Visst. Förlåt, Malon," ekade Link och kände sig mer skyldig över Malons känslor.

Flickan plutade men accepterade det med en nickning.

"Tja, nåväl, jag antar att det går bra, Älvpojken," sa hon.

Link tog av sig sin utrustning och la den vid dörren medans han insåg att han skulle ha sin första familjemiddag. Även om det inte var hans familj. Han förblev mestadels tyst medans Malon återhämtade sig och började prata ivrigt med Talon och Ingo om hennes och Links dag tillsammans. Talon lyssnade lyckligt, kommenterade och skämtade lite medans Ingo för det mesta förblev tyst. Link själv pratade lite men njöt av köttet (det visade sig vara ko) och drack även mjölk för första gången. Det var så rikigt och kallt och det gjorde så att pojken sken upp. Synd att det inte fanns något sådant där hemma att njuta av...

Efter middagen gick alla och la sig. Malon och Skampe var dom sista som gick upp mot övervåningen efter att flickan hade dröjt sig kvar för att berätta en kort spökhistoria i ett försök att skrämma honom lite. Det funkade inte; Link hade stött på mycket värre i verkligheten. Malon även plutade lite medans hon ropade på sin valp.

Men så fort allt ljus hade böåsts ut låg Link på soffan med sin filt över sig. På ett bord bredvid hade han vikt ihop sin mössa där Navi kunde sova.

"Hur har din dag varit?" undrade älvan då hon la sig till ro. Hon hade ett brett flin på sitt ansikte, så glad över att, förutom Ingos ogästvänlighet, hennes skyddsling verkade ha haft det roligt här.

"Det har varit jätteroligt, Navi," andades Link ut och log mot taket. "Jag har aldrig...fått ha så här roligt med någon annan."

Han och hans skyddsälva hade ju trotts allt inte haft tid med skoj och lek.

"Förutom Saria, menar jag..." tillade han.

Han undrade hur det var för henne. Han var frestad att spela hennes melodi för att kunna prata med henne...men det var ju ganska sent.

"Jag är glad av att få höra det," svarade Navi och gav ifrån sig en suck av behag. "Så småningom kan vi komma tillbaka hit och göra om det igen."

Det fick henne att tänka på hur Link inte kunde återvända till Dom Förlorade Skogarna...men hon tvingade bort dom tankarna för stunden. Varför förstöra en underbar dag med sådana tankar?

"Malon är rätt söt, eller?" kommenterade hon med ett brett leende.

"Ja. Det är hon," höll Link med omedvetet. Han rynkade förvirrad ihop sina ögonbryn när Navi började att fnittra. "Vad? Vad är det?"

Navi slutade att skratta och skakade på huvudet.

"Åh, ingenting. God natt, Link," sa hon och la sig för att sova.

Det var då allt märkligt. Vad var det som var så roligt? Nåja, Navi kunde ibland vara lite märklig.

"God natt, Navi," mulade pojken, stängde sina ögon och började att somna. Och under hela natten hade han inga mardrömmar.

Det var Navis plan att bege sig vid gryningen...men Malon fick paret att känna sig skyldiga så att dom kunde stanna en stund till för att leka. Barnen sprang omkring, lekte kull och Malon försökte till och med prova slangbellan.

Men runt nio sa Navi att Link måste bege sig.

"Här, ta den här," sa Malon och gav Link en flaska mjölk då dom stod vid ranchen utgång. "Jag bjuder!"

Det var en snäll gest! Link log och accepterade lyckligt mjölken.

"Tack, Malon. Mjölken här smakar så gott!" sa han.

"Det gör den verkligen!" svarade flickan med ett leende. Sedan fnös hon lite och tittade allvarligt på Link. "Lova att du kommer tillbaka och leker med mig så snart som möjligt."

Allvarligheten överraskade Link men han nickade.

"Självfallet! Så småningom kommer vi tillbaka och leker! Eller hur Navi?" sa han och vände sig till sin skyddsälva.

"Självfallet, Link," svarade Navi och försökte att tvinga bort dom negativa tankarna hon hade natten innan. I ett försök att muntra upp sig själv kände hon sig lite okynnig.

"Malon, vad sägs om en kram? Vi kan nog inte komma tillbaka så snart som förväntat," sa hon.

Link kände sitt ansikte bli rött, utan att veta varför, då Malon nickade.

"Bra idé, fröken Älva!" sa flickan med en busig blick och öppnade upp sina armar. "Kom nu, Älvpojken!"

Med ett brinnande ansikte tog Link av sig sin packning och tog ett steg framåt för att krama Malon. Det var behagligt och varmt då dom två barnen slog armarna om varandra. Fjärilarna som hela tiden verkade vara instängda i Links mage fladdrade alldeles vilda! Navi fnittrade ovanför dom.

"H...Hej då, Malon. Jag lovar att jag kommer tillbaka snart," stammade Link då dom släppte kramen utan att lägga märke till att Malon såg mer gladare ut efter omfamningen. Han satte på sig packningen igen och harklade sig. "Du kan berätta berätta mer historier för mig då, eller hur?"

"Visst!" kvittrade Malon med ett tandfyllt leende. "Var försiktigt, Älvpoken! Vi ses snart!"

Med sitt ansikte fortfarande rött och Navi som fortfarande fnittrade vände sig den grönklädda pojken bort från bondflickan då hon vinkade adjö.

Väl ute på Hyrule Fältet undrade han varför hans ansikte kändes så hett och Navi bara fnittrade när han frågade...

* Legend of Zelda: Skyward Sword är själva början av hela Legend of Zelda serien, lite som hur Star Wars filmerna började med film fyra, fem och sex innan dom gjorde dom tre första.