1
Skräcken som inte skulle upphöra förrän tjugoåtta år senare – om den nu någonsin upphörde – började, såvitt jag vet och kan berätta, med en båt gjord av en tidningssida som seglade fram i en rännsten som nästan svämmade över efter allt regnandet.
Pappersbåten guppade, fick slagsida, rätade upp sig igen, kämpade sig modigt igenom förrädiska virvlar och seglade vidare längs Witcham Street mot trafikljuset vid korsningen mellan Witcham och Jackson Street. Men de vertikalställda trippelljusen i alla fyra riktningarna hade slocknat alla tolv denna eftermiddag, hösten 1957, och husen låg i mörker de också. Vid det här laget hade det regnat oavbrutet i en hel vecka, och två dagar tidigare hade det börjat blåsa rejält också. Följden hade blivit elavbrott i större delen av Derry, och ännu hade man inte fått strömmen tillbaka.
En liten pojke i gul regnrock och röda galoscher sprang glatt bredvid och höll jämna steg med pappersbåten. Det regnade fortfarande, men regnet strömmade åtminstone inte ner lika intensivt som tidigare. Det smattrade mot regnrockens gula huva och pojken tyckte att det lät som när det regnar på ett plåttak … ett behagligt, nästan hemtrevligt ljud. Pojken i gul regnrock hette George Denbrough och var sex år. Hans bror William, allmänt kallad Stammar-Bill av skolkamraterna i Derrys folkskola (till och med lärarna kallade honom det, men de skulle givetvis aldrig ha använt öknamnet i hans närvaro), låg hemma och höll på att hosta sig igenom det avslutande stadiet i en influensa som varit ovanligt otrevlig. Stammar-Bill var tio år gammal nu hösten 1957, åtta månader innan de verkliga fasorna började och tjugoåtta år före den stora slutuppgörelsen.
Det var Bill som hade gjort båten som George seglade i rännstenen. Han hade gjort den sittande i sängen, uppallad mot en hög kuddar, medan modern spelade "Für Elise" på pianot i salongen och regnet svepte in mot hans sovrumsfönster.
Vid en punkt ungefär tre fjärdedelar av kvarterets hela längd i riktning mot korsningen och de släckta trafiksignalerna hade Witcham Street spärrats för all motortrafik med betonggrisar och fyra apelsinfärgade träbockar, alla fyra med DERRYS GATUKONTOR schablonerat på dem. Bortom dem hade vattnet brett ut sig från rännstenarna när rännstensbrunnarna och deras galler proppades igen av grenar och stenar och stora blöta lövhögar. Vattnet hade till en början gröpt ut små fingerfästen åt sig ur gatubeläggningen, men hade snart nog börjat roffa åt sig hela grabbnävar – alltsammans under regnandets tredje dag. Vid middagstid den fjärde dagen kom stora sjok av gatubeläggningen seglande över korsningen mellan Jackson Street och Witcham Street som små flottar i skummande vatten. Vid det laget hade många av Derrys invånare börjat komma med små nervösa skämt om Noas ark. Gatukontorets folk hade lyckats hålla Jackson Street öppen för trafik, men Witcham Street var helt oframkomlig ända in till stadens centrum.
Men vid det laget var alla rörande eniga om att det värsta var över nu. Översvämningen hade nått sitt maximum strax under strandbrinken i The Barrens och bara några tum under övre randen av betongväggarna i den kanal som ledde åns vatten genom stadens centrum. Och just nu jobbade ett arbetslag – Zack Denbrough, Georges och Bills pappa, var en av jobbarna i laget – med att bära undan de sandsäckar de i sådan panisk brådska hade lassat upp föregående dag. Då hade det verkat som om en översvämning, med åtföljande skador på liv och egendom, var oundviklig. Och det skulle i så fall inte ha varit första gången – översvämningen 1931 hade varit en katastrof som kostat miljontals dollar och mer än tjugo människoliv. Det där var länge sedan nu, men här fanns fortfarande tillräckligt många som mindes den gången och kunde skrämma upp även de yngre ordentligt med vad en sådan katastrof kunde innebära. Ett av översvämningsoffren hade påträffats fyrtio kilometer österut, i Bucksport. Fiskarna hade ätit upp denne hårt drabbade mans ögon, tre av hans fingrar, hans penis och det mesta av vänstra foten. Och det som återstod av händerna kramade hårt om en Fordratt.
Men nu höll vattnet på att sjunka, och när den nya Bangordammen väl tagits i bruk längre uppströms skulle ån inte vara något hot längre. Det menade i varje fall Zack Denbrough, som var anställd vid Bangor Hydroelectric. Och vad gällde framtida översvämningar fick man väl ta dem som de kom. Det viktiga just nu var att klara av den här historien och få ordning på elförsörjningen och sedan glömma hela eländet. I Derry hade man utvecklat förmågan att glömma tragedier och katastrofer till något av en skön konst, en sak som Bill Denbrough skulle upptäcka så småningom.
George stannade upp när han kom fram till bockarna som ställts upp där vattnet skurit en djup ravin genom asfalten på Witcham Street. Så sprang han glatt vidare efter båten som följde strömmen diagonalt över gatan. Spännena på galoscherna klirrade muntert när George Denbrough sprang vidare mot sin gåtfulla död. Och den känsla som uppfyllde honom just då var en ren och enkel kärlek till storebror Bill … kärlek och en aning saknad över att Bill inte kunde vara med honom och få se allt det här och vara med och uppleva det. Så klart han skulle försöka berätta alltsammans för Bill när han kom hem igen, men han visste ju att han inte skulle kunna få Bill att verkligen se det, så som Bill skulle ha kunnat få honom att se, om rollerna hade varit ombytta. Bill var fin på både läsning och skrivning, men trots att George var så liten ännu var han ändå intelligent nog att förstå att det där inte var den enda orsaken till att Bill fick femmor i allting, eller till att hans lärare tyckte så bra om hans uppsatser. Själva berättandet var bara en del av det hela. Bill var fin på att se och att få andra att göra det.
Båten nästan susade fram längs den diagonala kanalen. Den var bara ett utrivet blad från annonssidorna i Derry News, men för George var den just då en motortorpedbåt i en krigsfilm av det slag som han ibland såg tillsammans med Bill på lördagsmatinéerna på Derrys bio. En krigsfilm med John Wayne i kamp mot japsarna. Pappersbåtens lilla stäv sände ut svallvågor åt båda sidor där den störtade fram, och sedan var den framme vid rännstenen som löpte längs Witcham Streets vänstra trottoar. Här kom ytterligare en rännil svepande över sprickan i asfalten och åstadkom en tämligen stor strömvirvel, så stor att han kände sig säker på att båten skulle fyllas med vatten och kapsejsa. Den fick också en rejäl slagsida men rätade sedan upp sig igen, under glada och uppmuntrande tillrop från George, girade och fortsatte i samma rasande fart ner mot korsningen. Återigen måste George springa för att inte komma efter. Och ovanför honom kom en bister oktobervind farande och ruskade om träden, som nästan helt berövats sina laster av mångfärgade löv av höststormen, som i år förvisso framträtt som en skördeman av det mest hänsynslösa slag.