p style="text-align: center;"strong2/strong/p
p style="text-align: left;"Där han satt uppallad i sängen, med kinderna fortfarande rodnande av feber (men nu hade hans feber äntligen börjat sjunka igen, den liksom vattenståndet i Kenduskeag Stream), hade Bill just blivit färdig med båten – men när George sträckte ut handen efter den drog Bill undan den. "Fö-fö-först måste du hämta pa-pa-paraffinet", sa han./p
p style="text-align: left;""Vilket då paraffin? Och var finns det?"/p
p style="text-align: left;""På källarhyllan, p-p-precis när man k-k-kommer ner där", sa Bill. "I en burk som det står gu-gu-guff … emGulf/em på. Jag vill ha den och en kniv och en skål. Och en ask t-t-tändstickor."/p
p style="text-align: left;"George skyndade ner för att hämta det begärda. Där nere spelade modern fortfarande piano, men inte "Für Elise" längre, utan någonting som han inte tyckte lika bra om – något som lät torrt och tråkigt – och han hörde också hur regnet smattrade mot köksfönstren. Trivsamma ljud, men där emot var tanken på källaren inte ett dugg trivsam. Han avskydde källaren och avskydde att gå nerför källartrappan, eftersom han alltid inbillade sig att det fanns något otäckt där nere i mörkret. Det var så klart rena larvet, för det sa hans far och det sa hans mor och – vad viktigare var – det sa emBill/em också, men ändå …/p
p style="text-align: left;"Han hade till och med svårt att öppna dörren och tända ljuset, eftersom han hela tiden var livrädd – och det var ju så till den grad korkat att han inte vågat tala om det för någon – livrädd för att en hemsk tass med stora klor skulle gripa tag om hans handled medan han stod där och trevade efter strömbrytaren … och sedan dra ner honom i källarmörkret som luktade smuts och väta och gamla ruttnande grönsaker./p
p style="text-align: left;"Idiotiskt! Det fanns ju bara inga sådana hemskheter med långa klor och hår över hela kroppen och mordgalna till tusen. Visst kunde det hända ‐ ibland att någon blev galen och hade ihjäl en massa människor – det hände ju att Chet Huntley berättade om sådana saker i kvällsnyheterna – och så hade man ju kommunisterna, förstås, men däremot fanns det inga jättehemska monster nere i deras källare. Ändå kunde han bara inte göra sig fri från den där idén. Under de oändliga ögonblick då han trevade efter strömbrytaren med högra handen (med vänstra armen virad kring dörrkarmen i ett dödsgrepp), var det som om källarlukten blev allt starkare, tills den uppfyllde hela världen. Lukterna av jord och smuts och väta och ruttnande grönsaker smälte samman till en omisskännlig, ofrånkomlig lukt, lukten av Monstret med stort M. Det var lukten av något som han inte kunde definiera – lukten av Det, lurande och hopkrupet och redo att ta språnget. En varelse som åt vad som helst, men var särskilt förtjust i pojkkött./p
p style="text-align: left;"Just denna morgon hade han öppnat källardörren och trevat i evigheter efter strömbrytaren, med dörrkarmen i sitt vanliga dödsgrepp, blundande och med tungspetsen stickande ut i ena mungipan som en ångestfylld rottråd som sökte efter vatten i ett förtorkat land. Löjligt? Javisst! Det kan du ge dig på! emGeorgie är rädd för mörkret, Georgie är rädd för mörkret! Mörkrädd som en liten småunge!/em/p
p style="text-align: left;"Pianomusiken kom från det rum som fadern kallade vardagsrummet och modern kallade salongen. Det lät som musik från en annan värld, långt, långt borta, ungefär så som pratet och skrattet på en strand full med människor måste kännas för en uttröttad simmare långt ute som kämpar med strömmar under ytan./p
p style="text-align: left;"Äntligen fann hans fingrar strömbrytaren. De vred om den …/p
p style="text-align: left;"… och ingenting hände. Inget ljus kom./p
p style="text-align: left;"Herregud! Det fanns ju ingen ström!/p
p style="text-align: left;"George slet åt sig armen igen, som om han haft den i en korg full med ormar. Han tog ett par steg tillbaka från den öppna källardörren, med vilt bultande hjärta. Visst, de hade ju ingen ström – han hade alldeles glömt bort att strömmen var borta. Jäklar också! Vad skulle han göra nu? Gå upp igen och säga till Bill att han inte kunde hämta paraffinet för att strömmen var borta och han själv var livrädd för att ett monster skulle ta honom i källartrappan, något som inte var en kommunist eller en massmördare, utan något som var värre och hemskare än båda de där tillsammans. Något som bara skulle låta en del av sin ruttnande kropp glida upp mellan trappstolparna och grabba tag om hans handled? Det skulle säkert gå hem som amen i kyrkan. Andra skulle kanske bara skratta åt en sådan idiotidé, men Bill skulle inte skratta åt honom. Bill skulle bli arg i stället. Bli arg och säga: "Fåna dig inte nu, Georgie … Vill du ha den här båten eller inte?"/p
p style="text-align: left;"Som om tanken vore en stickreplik hojtade Bill i nästa ögonblick från sitt rum: "Har du d-d-dött där borta. G-g-georgie?"/p
p style="text-align: left;""Nej, jag håller på att hämta det", ropade George tillbaka. Han gned sina armar och försökte få den avslöjande gåshuden att försvinna, så att hans hud blev normal igen. "Jag tog mig ett glas vatten bara."/p
p style="text-align: left;""Jaha, m-m-men kvicka på, då!"/p
p style="text-align: left;"Och sålunda gick han de fyra trappstegen ner till källarhyllan, och hjärtat var som en het, bultande hammare i bröstet, håret i nacken stod i givakt, det brann i ögonen och händerna kändes iskalla. Han var helt övertygad om att källardörren vilket ögonblick som helst skulle slå igen av sig själv och stänga ute det vita ljuset från köksfönstren, och sedan skulle han få höra Det, något mycket hemskare än alla kommunister och massmördare i världen, värre än japsarna, värre än Attila, värre än alla hemskheterna i hundra skräckfilmer sammantagna. Dess djupa, fulltoniga morrande – han skulle få höra Det morra under dessa helgalna sekunder innan Det kastade sig över honom och slet upp hans buk./p
p style="text-align: left;"Just i dag luktade det värre än någonsin i källaren, och det var översvämningens fel. Deras hus låg visserligen högt upp på Witcham Street, nästan uppe på krönet, så de hade sluppit det värsta, men fortfarande fanns det stillastående vatten där nere som hade sipprat in genom den gamla berggrunden. Lukten var unken och obehaglig, så han försökte andas så lite och ytligt som möjligt./p
p style="text-align: left;"George sökte igenom allt skräpet på hyllan så snabbt han över huvud taget kunde – gamla burkar med Kiwiskokräm och skoputsdukar, en trasig fotogenlampa, två nästan tomma flaskor Windex och en platt gammal burk med Turtle Wax. Av någon orsak fastnade han för just den burken, och ägnade nästan en halv minut åt att titta på sköldpaddan på locket i ett slags hypnotiserad förundran. Men sedan ställde han tillbaka den igen … och där var den äntligen, en fyrkantig burk som det stod GULF på./p
p style="text-align: left;"George ryckte åt sig den och kilade uppför de fyra trappstegen så kvickt han kunde, plötsligt medveten om att skjortan hängde utanför där bak och plötsligt säker på att den där skjortsnibben skulle bli hans undergång – varelsen i källaren skulle så klart låta honom ta sig nästan ända upp, och sedan skulle den gripa tag i skjortan och dra ner honom och …/p
p style="text-align: left;"Men han lyckades ta sig upp till köket och slog igen dörren efter sig. Det blev en rejäl smäll. Efteråt lutade han sig tillbaka mot dörren med paraffinburken i ena handen och ögonen slutna och kände svettdropparna slå ut på armarna och i pannan./p
p style="text-align: left;"Pianot hade tystnat, och moderns röst kom insvävande i köket och sa: "Jo, Georgie, kan du inte försöka slå igen dörren lite hårdare nästa gång? Om du bara lägger manken till ordentligt kan du kanske rent av spräcka några av tallrikarna i skänken."/p
p style="text-align: left;""Förlåtsåmycketmamma", sa han./p
p style="text-align: left;""Georgie, din sopa", sa Bill från sitt rum. Men han sa det lågt så att modern inte skulle kunna höra det./p
p style="text-align: left;"George småfnissade. Rädslan var redan borta; den hade halkat av honom lika lätt och enkelt som en mardröm halkar bort från en sovande, så snart han flämtande och kall över hela kroppen vaknar ur dess grepp och känner på sin kropp och ser sig omkring för att försäkra sig om att det där inte hänt i verkligheten och sedan genast börjar glömma mardrömmen. Hälften av den är borta redan när han sätter fötterna i golvet, tre fjärdedelar är borta när han kommer ur duschen och börjar torka sig, och när han är klar med frukosten är hela mardrömmen borta. Alltsammans är borta, ända tills nästa gång han hamnar i mardrömmens våld på nytt och alla saker som man kan vara rädd för kommer tillbaka igen./p
p style="text-align: left;"emDen där sköldpaddan/em, tänkte George, medan han gick bort till lådan i arbetsbänken där tändstickorna låg. emVar har jag sett en sådan sköldpadda tidigare?/em/p
p style="text-align: left;"Men det kom inget svar, och då tänkte han inte mer på det./p
p style="text-align: left;"Han tog en ask tändstickor ur lådan och en kniv från stället (och höll omsorgsfullt den vassa eggen utåt, precis som hans pappa lärt honom att man alltid skulle göra) och en liten skål från hyllskänken i matsalen. Och sedan återvände han till Bills rum med alltsammans./p
p style="text-align: left;""Sicket arsel du är, G-g-georgie", sa Bill i vänskaplig ton och sköt undan en del av alla sjukgrejerna på nattduksbordet: ett urdrucket glas, en tillbringare med vatten, pappersnäsdukar, böcker, en flaska Vicks VapoRub, vars lukt Bill så länge han levde skulle associera med tjockt slem i bröstet och snuvrinnande näsor. Den gamla Philocoradion stod där också, men musiken som kom från den var inte av Chopin eller Bach utan en Little Richard-låt … men med ljudet så lågt att Little Richard berövades all sin skrovliga och ursprungliga kraft. Modern hade gått i pianoklassen på Juilliard och avskydde rock'n'roll. Avskydde var förresten ett alldeles för milt ord – hon hatade den sortens musik och fann den rent vämjelig./p
p style="text-align: left;""Jag är väl inget arsel", sa George, satte sig på Bills sängkant och ställde ner sakerna han haft med sig på nattduksbordet./p
p style="text-align: left;""Joho, för det är just vad du är", sa Bill. "D-d-du är bara ett enda stort brunt arsel hela du." George försökte föreställa sig en pojke som var bara ett enda stort arsel med ben och började genast fnittra./p
p style="text-align: left;""Ditt arsel är större än emAugusta/em", sa Bill och började fnittra han också./p
p style="text-align: left;""Och emditt/em är större än hela emdelstaten/em", replikerade George. Och sedan skrattade båda pojkarna hejdlöst i närmare två minuter./p
p style="text-align: left;"Skrattanfallet följdes av ett viskande samtal, av det slag som känns viktigt och väsentligt bara för småpojkar och inga andra – tungt vägande argument om vem som var det största arslet, vem som emhade/em det största arslet, vems arsel som var brunast och så vidare. Men till slut uttalade Bill ett av de förbjudna orden – han hävdade i bestämd ton att George var ett stort brunt emfullskitet/em arsel – och följden blev en ny skrattorgie från dem båda två. Men Bills skratt övergick snart i ett våldsamt hostanfall. När anfallet äntligen började lugna ner sig (vid det laget var Bill nästan plommonfärgad i ansiktet och George såg bestört på honom) tystnade pianot på nytt. Båda två såg nervöst bort mot salongen och lyssnade efter skrapandet när pianostolen sköts tillbaka och ljudet av moderns snabba, otåliga fotsteg. Bill begravde munnen i armbågsvecket och pekade samtidigt på tillbringaren. George hällde upp ett glas vatten åt honom och han tömde det snabbt./p
p style="text-align: left;"Och sedan började pianot ljuda på nytt – "Für Elise" igen. Det där stycket skulle i framtiden alltid ha sina alldeles speciella associationer för Bill, och ännu många år senare fick han gåshud på armarna och ryggen närhelst han hörde det, hjärtat slog i otakt och han mindes: emDet var det stycket mamma spelade den dagen Georgie dog./em/p
p style="text-align: left;""Behöver du hosta mer, Bill?"/p
p style="text-align: left;""Nej."/p
p style="text-align: left;"Bill tog upp en ansiktsservett ur kartongen och det rosslade till i bröstet på honom. Han spottade slem i servetten, snodde ihop den och kastade den i papperskorgen vid sängen, som var nästan full av hopknycklade servetter. Sedan öppnade han paraffinburken och hällde ut en vaxliknande kub i handen. George såg mycket intresserat på men sa ingenting och kom inte med några frågor. Bill gillade inte att George störde honom med prat medan han jobbade med något, och George hade lärt sig att om han bara höll tyst, så brukade Bill för det mesta själv berätta vad han gjorde./p
p style="text-align: left;"Bill skar av en liten bit av paraffinkuben med kniven. Han lade den lilla biten i skålen och tände sedan en tändsticka och höll den mot paraffinets översta del. De båda pojkarna såg på den lilla gula lågan och hörde hur den mojnande vinden då och då lät några regndroppar smattra mot fönsterrutan./p
p style="text-align: left;""Vi måste ju impregnera båten så att den inte bara blöter igenom och sjunker", sa Bill. När han var tillsammans med George stammade han mycket lite – ibland inte alls. Men i skolan kunde stamningen bli så svår att han inte kunde få fram ett begripligt ord. Då upphörde all kommunikation, och Bills skolkamrater tittade åt ett annat håll medan Bill grep hårt om pulpetens sidor och hans ansikte blev nästan lika rött som håret och ögonen kisade tills de bara var två smala springor, medan han försökte pressa fram orden ur sin envisa strupe. Och ibland – för det mesta – fick han också fram ordet till slut. Men andra gånger vägrade det blankt att komma ut. Han hade blivit påkörd av en bil när han var tre år och kastats rätt mot en husvägg och varit medvetslös i sju timmar efteråt. Modern var säker på att det måste ha varit den olyckan som orsakat stamningen. Men ibland fick George en känsla av att varken fadern eller Bill var så säkra på det./p
p style="text-align: left;"Vid det laget hade paraffinbiten i skålen smält ner nästan helt. Lågan flämtade lite och blev allt blåare när den nådde stickans papp, och slocknade snart. Bill doppade ett finger i vätskan men drog snabbt upp det igen och väste till. Han log lite snett mot George. "Dödsvarmt", sa han. Men bara några sekunder senare doppade han ner fingret på nytt och började smeta ut vaxet på båtens sidor, där det snabbt torkade till ett grumligt töcken./p
p style="text-align: left;""Får jag hjälpa till?" frågade George./p
p style="text-align: left;""Gärna det, bara du inte spiller något på filtarna, för då blir mamma galen."/p
p style="text-align: left;"George doppade ett finger i paraffinet, som vid det här laget var mycket varmt men inte längre hett, och började smeta ut det på båtens andra sida./p
p style="text-align: left;""Bre inte på så tjockt, ditt arma arsel!" sa Bill. "Du vill väl inte att hon ska sjunka på sin jungfrufärd?"/p
p style="text-align: left;""Förlåt."/p
p style="text-align: left;""Det gör ingenting. T-t-ta det lugnt bara."/p
p style="text-align: left;"George avslutade bestrykningen på sin sida och höll sedan båten i båda händerna. Den kändes lite tyngre, men inte mycket. "Den är jättefin", sa han. "Jag sticker ut och seglar med den på direkten."/p
p style="text-align: left;""Visst, gör det du", sa Bill. Han såg plötsligt så trött ut – trött och fortfarande rätt sjuk. "Jag önskar att du kunde följa med", sa George. Och han menade det också. Bill kunde bli lite dominerande ibland, men han hade alltid världens bästa idéer och han slogs nästan aldrig. "Det är ju du som har gjort den. Båten, alltså."/p
p style="text-align: left;""emHenne/em", rättade Bill honom. "Man säger alltid hon om båtar."/p
p style="text-align: left;""Då säger vi väl hon, då."/p
p style="text-align: left;""Jag önskar också att jag k-k-kunde följa med", sa Bill dystert./p
p style="text-align: left;""Jaa …", sa George, där han stod och vägde över kroppstyngden från den ena foten till den andra, fortfarande med båten i båda händerna./p
p style="text-align: left;""Men ta på dig regnrocken och klä dig varmt", sa Bill, "för annars får du säkert flunsan du också … M-m-men den får du väl förresten ändå, av m-m-mina bacillusker."/p
p style="text-align: left;""Tack ska du ha, Bill. Det är en väldigt fin båt – emhon/em, alltså." Och sedan gjorde han något som han inte gjort på mycket, mycket länge – något som Bill aldrig skulle glömma – han lutade sig fram och kysste sin bror på kinden./p
p style="text-align: left;""Nu blir du garanterat alldeles nerflunsad", sa Bill, men han verkade samtidigt uppmuntrad och lite mindre sjuk. Han log mot George. "Bäst du lägger tillbaka alla de här grejerna igen där du tog dem", sa han. "För annars får m-m-mamma säkert ett anfall."/p
p style="text-align: left;""Så klart." Och han samlade ihop impregneringsutrustningen och gick tvärs över rummet, med båten tämligen osäkert uppflugen ovanpå paraffinburken, som vilade lite på sned i den lilla skålen./p
p style="text-align: left;""G-g-georgie?"/p
p style="text-align: left;"George vände sig om mot sin bror./p
p style="text-align: left;""Var f-f-försiktig."/p
p style="text-align: left;""Visst." Men han rynkade pannan lite. Det där var en mammaförmaning och inte en storebrorsreplik. Lika underligt som att han själv hade kysst Bill. "Så klart jag är försiktig", sa han./p
p style="text-align: left;"Och därmed gick han. Och det var sista gången Bill såg honom i livet./p
p style="text-align: left;"Där han satt uppallad i sängen, med kinderna fortfarande rodnande av feber (men nu hade hans feber äntligen börjat sjunka igen, den liksom vattenståndet i Kenduskeag Stream), hade Bill just blivit färdig med båten – men när George sträckte ut handen efter den drog Bill undan den. "Fö-fö-först måste du hämta pa-pa-paraffinet", sa han./p
p style="text-align: left;""Vilket då paraffin? Och var finns det?"/p
p style="text-align: left;""På källarhyllan, p-p-precis när man k-k-kommer ner där", sa Bill. "I en burk som det står gu-gu-guff … emGulf/em på. Jag vill ha den och en kniv och en skål. Och en ask t-t-tändstickor."/p
p style="text-align: left;"George skyndade ner för att hämta det begärda. Där nere spelade modern fortfarande piano, men inte "Für Elise" längre, utan någonting som han inte tyckte lika bra om – något som lät torrt och tråkigt – och han hörde också hur regnet smattrade mot köksfönstren. Trivsamma ljud, men där emot var tanken på källaren inte ett dugg trivsam. Han avskydde källaren och avskydde att gå nerför källartrappan, eftersom han alltid inbillade sig att det fanns något otäckt där nere i mörkret. Det var så klart rena larvet, för det sa hans far och det sa hans mor och – vad viktigare var – det sa emBill/em också, men ändå …/p
p style="text-align: left;"Han hade till och med svårt att öppna dörren och tända ljuset, eftersom han hela tiden var livrädd – och det var ju så till den grad korkat att han inte vågat tala om det för någon – livrädd för att en hemsk tass med stora klor skulle gripa tag om hans handled medan han stod där och trevade efter strömbrytaren … och sedan dra ner honom i källarmörkret som luktade smuts och väta och gamla ruttnande grönsaker./p
p style="text-align: left;"Idiotiskt! Det fanns ju bara inga sådana hemskheter med långa klor och hår över hela kroppen och mordgalna till tusen. Visst kunde det hända ‐ ibland att någon blev galen och hade ihjäl en massa människor – det hände ju att Chet Huntley berättade om sådana saker i kvällsnyheterna – och så hade man ju kommunisterna, förstås, men däremot fanns det inga jättehemska monster nere i deras källare. Ändå kunde han bara inte göra sig fri från den där idén. Under de oändliga ögonblick då han trevade efter strömbrytaren med högra handen (med vänstra armen virad kring dörrkarmen i ett dödsgrepp), var det som om källarlukten blev allt starkare, tills den uppfyllde hela världen. Lukterna av jord och smuts och väta och ruttnande grönsaker smälte samman till en omisskännlig, ofrånkomlig lukt, lukten av Monstret med stort M. Det var lukten av något som han inte kunde definiera – lukten av Det, lurande och hopkrupet och redo att ta språnget. En varelse som åt vad som helst, men var särskilt förtjust i pojkkött./p
p style="text-align: left;"Just denna morgon hade han öppnat källardörren och trevat i evigheter efter strömbrytaren, med dörrkarmen i sitt vanliga dödsgrepp, blundande och med tungspetsen stickande ut i ena mungipan som en ångestfylld rottråd som sökte efter vatten i ett förtorkat land. Löjligt? Javisst! Det kan du ge dig på! emGeorgie är rädd för mörkret, Georgie är rädd för mörkret! Mörkrädd som en liten småunge!/em/p
p style="text-align: left;"Pianomusiken kom från det rum som fadern kallade vardagsrummet och modern kallade salongen. Det lät som musik från en annan värld, långt, långt borta, ungefär så som pratet och skrattet på en strand full med människor måste kännas för en uttröttad simmare långt ute som kämpar med strömmar under ytan./p
p style="text-align: left;"Äntligen fann hans fingrar strömbrytaren. De vred om den …/p
p style="text-align: left;"… och ingenting hände. Inget ljus kom./p
p style="text-align: left;"Herregud! Det fanns ju ingen ström!/p
p style="text-align: left;"George slet åt sig armen igen, som om han haft den i en korg full med ormar. Han tog ett par steg tillbaka från den öppna källardörren, med vilt bultande hjärta. Visst, de hade ju ingen ström – han hade alldeles glömt bort att strömmen var borta. Jäklar också! Vad skulle han göra nu? Gå upp igen och säga till Bill att han inte kunde hämta paraffinet för att strömmen var borta och han själv var livrädd för att ett monster skulle ta honom i källartrappan, något som inte var en kommunist eller en massmördare, utan något som var värre och hemskare än båda de där tillsammans. Något som bara skulle låta en del av sin ruttnande kropp glida upp mellan trappstolparna och grabba tag om hans handled? Det skulle säkert gå hem som amen i kyrkan. Andra skulle kanske bara skratta åt en sådan idiotidé, men Bill skulle inte skratta åt honom. Bill skulle bli arg i stället. Bli arg och säga: "Fåna dig inte nu, Georgie … Vill du ha den här båten eller inte?"/p
p style="text-align: left;"Som om tanken vore en stickreplik hojtade Bill i nästa ögonblick från sitt rum: "Har du d-d-dött där borta. G-g-georgie?"/p
p style="text-align: left;""Nej, jag håller på att hämta det", ropade George tillbaka. Han gned sina armar och försökte få den avslöjande gåshuden att försvinna, så att hans hud blev normal igen. "Jag tog mig ett glas vatten bara."/p
p style="text-align: left;""Jaha, m-m-men kvicka på, då!"/p
p style="text-align: left;"Och sålunda gick han de fyra trappstegen ner till källarhyllan, och hjärtat var som en het, bultande hammare i bröstet, håret i nacken stod i givakt, det brann i ögonen och händerna kändes iskalla. Han var helt övertygad om att källardörren vilket ögonblick som helst skulle slå igen av sig själv och stänga ute det vita ljuset från köksfönstren, och sedan skulle han få höra Det, något mycket hemskare än alla kommunister och massmördare i världen, värre än japsarna, värre än Attila, värre än alla hemskheterna i hundra skräckfilmer sammantagna. Dess djupa, fulltoniga morrande – han skulle få höra Det morra under dessa helgalna sekunder innan Det kastade sig över honom och slet upp hans buk./p
p style="text-align: left;"Just i dag luktade det värre än någonsin i källaren, och det var översvämningens fel. Deras hus låg visserligen högt upp på Witcham Street, nästan uppe på krönet, så de hade sluppit det värsta, men fortfarande fanns det stillastående vatten där nere som hade sipprat in genom den gamla berggrunden. Lukten var unken och obehaglig, så han försökte andas så lite och ytligt som möjligt./p
p style="text-align: left;"George sökte igenom allt skräpet på hyllan så snabbt han över huvud taget kunde – gamla burkar med Kiwiskokräm och skoputsdukar, en trasig fotogenlampa, två nästan tomma flaskor Windex och en platt gammal burk med Turtle Wax. Av någon orsak fastnade han för just den burken, och ägnade nästan en halv minut åt att titta på sköldpaddan på locket i ett slags hypnotiserad förundran. Men sedan ställde han tillbaka den igen … och där var den äntligen, en fyrkantig burk som det stod GULF på./p
p style="text-align: left;"George ryckte åt sig den och kilade uppför de fyra trappstegen så kvickt han kunde, plötsligt medveten om att skjortan hängde utanför där bak och plötsligt säker på att den där skjortsnibben skulle bli hans undergång – varelsen i källaren skulle så klart låta honom ta sig nästan ända upp, och sedan skulle den gripa tag i skjortan och dra ner honom och …/p
p style="text-align: left;"Men han lyckades ta sig upp till köket och slog igen dörren efter sig. Det blev en rejäl smäll. Efteråt lutade han sig tillbaka mot dörren med paraffinburken i ena handen och ögonen slutna och kände svettdropparna slå ut på armarna och i pannan./p
p style="text-align: left;"Pianot hade tystnat, och moderns röst kom insvävande i köket och sa: "Jo, Georgie, kan du inte försöka slå igen dörren lite hårdare nästa gång? Om du bara lägger manken till ordentligt kan du kanske rent av spräcka några av tallrikarna i skänken."/p
p style="text-align: left;""Förlåtsåmycketmamma", sa han./p
p style="text-align: left;""Georgie, din sopa", sa Bill från sitt rum. Men han sa det lågt så att modern inte skulle kunna höra det./p
p style="text-align: left;"George småfnissade. Rädslan var redan borta; den hade halkat av honom lika lätt och enkelt som en mardröm halkar bort från en sovande, så snart han flämtande och kall över hela kroppen vaknar ur dess grepp och känner på sin kropp och ser sig omkring för att försäkra sig om att det där inte hänt i verkligheten och sedan genast börjar glömma mardrömmen. Hälften av den är borta redan när han sätter fötterna i golvet, tre fjärdedelar är borta när han kommer ur duschen och börjar torka sig, och när han är klar med frukosten är hela mardrömmen borta. Alltsammans är borta, ända tills nästa gång han hamnar i mardrömmens våld på nytt och alla saker som man kan vara rädd för kommer tillbaka igen./p
p style="text-align: left;"emDen där sköldpaddan/em, tänkte George, medan han gick bort till lådan i arbetsbänken där tändstickorna låg. emVar har jag sett en sådan sköldpadda tidigare?/em/p
p style="text-align: left;"Men det kom inget svar, och då tänkte han inte mer på det./p
p style="text-align: left;"Han tog en ask tändstickor ur lådan och en kniv från stället (och höll omsorgsfullt den vassa eggen utåt, precis som hans pappa lärt honom att man alltid skulle göra) och en liten skål från hyllskänken i matsalen. Och sedan återvände han till Bills rum med alltsammans./p
p style="text-align: left;""Sicket arsel du är, G-g-georgie", sa Bill i vänskaplig ton och sköt undan en del av alla sjukgrejerna på nattduksbordet: ett urdrucket glas, en tillbringare med vatten, pappersnäsdukar, böcker, en flaska Vicks VapoRub, vars lukt Bill så länge han levde skulle associera med tjockt slem i bröstet och snuvrinnande näsor. Den gamla Philocoradion stod där också, men musiken som kom från den var inte av Chopin eller Bach utan en Little Richard-låt … men med ljudet så lågt att Little Richard berövades all sin skrovliga och ursprungliga kraft. Modern hade gått i pianoklassen på Juilliard och avskydde rock'n'roll. Avskydde var förresten ett alldeles för milt ord – hon hatade den sortens musik och fann den rent vämjelig./p
p style="text-align: left;""Jag är väl inget arsel", sa George, satte sig på Bills sängkant och ställde ner sakerna han haft med sig på nattduksbordet./p
p style="text-align: left;""Joho, för det är just vad du är", sa Bill. "D-d-du är bara ett enda stort brunt arsel hela du." George försökte föreställa sig en pojke som var bara ett enda stort arsel med ben och började genast fnittra./p
p style="text-align: left;""Ditt arsel är större än emAugusta/em", sa Bill och började fnittra han också./p
p style="text-align: left;""Och emditt/em är större än hela emdelstaten/em", replikerade George. Och sedan skrattade båda pojkarna hejdlöst i närmare två minuter./p
p style="text-align: left;"Skrattanfallet följdes av ett viskande samtal, av det slag som känns viktigt och väsentligt bara för småpojkar och inga andra – tungt vägande argument om vem som var det största arslet, vem som emhade/em det största arslet, vems arsel som var brunast och så vidare. Men till slut uttalade Bill ett av de förbjudna orden – han hävdade i bestämd ton att George var ett stort brunt emfullskitet/em arsel – och följden blev en ny skrattorgie från dem båda två. Men Bills skratt övergick snart i ett våldsamt hostanfall. När anfallet äntligen började lugna ner sig (vid det laget var Bill nästan plommonfärgad i ansiktet och George såg bestört på honom) tystnade pianot på nytt. Båda två såg nervöst bort mot salongen och lyssnade efter skrapandet när pianostolen sköts tillbaka och ljudet av moderns snabba, otåliga fotsteg. Bill begravde munnen i armbågsvecket och pekade samtidigt på tillbringaren. George hällde upp ett glas vatten åt honom och han tömde det snabbt./p
p style="text-align: left;"Och sedan började pianot ljuda på nytt – "Für Elise" igen. Det där stycket skulle i framtiden alltid ha sina alldeles speciella associationer för Bill, och ännu många år senare fick han gåshud på armarna och ryggen närhelst han hörde det, hjärtat slog i otakt och han mindes: emDet var det stycket mamma spelade den dagen Georgie dog./em/p
p style="text-align: left;""Behöver du hosta mer, Bill?"/p
p style="text-align: left;""Nej."/p
p style="text-align: left;"Bill tog upp en ansiktsservett ur kartongen och det rosslade till i bröstet på honom. Han spottade slem i servetten, snodde ihop den och kastade den i papperskorgen vid sängen, som var nästan full av hopknycklade servetter. Sedan öppnade han paraffinburken och hällde ut en vaxliknande kub i handen. George såg mycket intresserat på men sa ingenting och kom inte med några frågor. Bill gillade inte att George störde honom med prat medan han jobbade med något, och George hade lärt sig att om han bara höll tyst, så brukade Bill för det mesta själv berätta vad han gjorde./p
p style="text-align: left;"Bill skar av en liten bit av paraffinkuben med kniven. Han lade den lilla biten i skålen och tände sedan en tändsticka och höll den mot paraffinets översta del. De båda pojkarna såg på den lilla gula lågan och hörde hur den mojnande vinden då och då lät några regndroppar smattra mot fönsterrutan./p
p style="text-align: left;""Vi måste ju impregnera båten så att den inte bara blöter igenom och sjunker", sa Bill. När han var tillsammans med George stammade han mycket lite – ibland inte alls. Men i skolan kunde stamningen bli så svår att han inte kunde få fram ett begripligt ord. Då upphörde all kommunikation, och Bills skolkamrater tittade åt ett annat håll medan Bill grep hårt om pulpetens sidor och hans ansikte blev nästan lika rött som håret och ögonen kisade tills de bara var två smala springor, medan han försökte pressa fram orden ur sin envisa strupe. Och ibland – för det mesta – fick han också fram ordet till slut. Men andra gånger vägrade det blankt att komma ut. Han hade blivit påkörd av en bil när han var tre år och kastats rätt mot en husvägg och varit medvetslös i sju timmar efteråt. Modern var säker på att det måste ha varit den olyckan som orsakat stamningen. Men ibland fick George en känsla av att varken fadern eller Bill var så säkra på det./p
p style="text-align: left;"Vid det laget hade paraffinbiten i skålen smält ner nästan helt. Lågan flämtade lite och blev allt blåare när den nådde stickans papp, och slocknade snart. Bill doppade ett finger i vätskan men drog snabbt upp det igen och väste till. Han log lite snett mot George. "Dödsvarmt", sa han. Men bara några sekunder senare doppade han ner fingret på nytt och började smeta ut vaxet på båtens sidor, där det snabbt torkade till ett grumligt töcken./p
p style="text-align: left;""Får jag hjälpa till?" frågade George./p
p style="text-align: left;""Gärna det, bara du inte spiller något på filtarna, för då blir mamma galen."/p
p style="text-align: left;"George doppade ett finger i paraffinet, som vid det här laget var mycket varmt men inte längre hett, och började smeta ut det på båtens andra sida./p
p style="text-align: left;""Bre inte på så tjockt, ditt arma arsel!" sa Bill. "Du vill väl inte att hon ska sjunka på sin jungfrufärd?"/p
p style="text-align: left;""Förlåt."/p
p style="text-align: left;""Det gör ingenting. T-t-ta det lugnt bara."/p
p style="text-align: left;"George avslutade bestrykningen på sin sida och höll sedan båten i båda händerna. Den kändes lite tyngre, men inte mycket. "Den är jättefin", sa han. "Jag sticker ut och seglar med den på direkten."/p
p style="text-align: left;""Visst, gör det du", sa Bill. Han såg plötsligt så trött ut – trött och fortfarande rätt sjuk. "Jag önskar att du kunde följa med", sa George. Och han menade det också. Bill kunde bli lite dominerande ibland, men han hade alltid världens bästa idéer och han slogs nästan aldrig. "Det är ju du som har gjort den. Båten, alltså."/p
p style="text-align: left;""emHenne/em", rättade Bill honom. "Man säger alltid hon om båtar."/p
p style="text-align: left;""Då säger vi väl hon, då."/p
p style="text-align: left;""Jag önskar också att jag k-k-kunde följa med", sa Bill dystert./p
p style="text-align: left;""Jaa …", sa George, där han stod och vägde över kroppstyngden från den ena foten till den andra, fortfarande med båten i båda händerna./p
p style="text-align: left;""Men ta på dig regnrocken och klä dig varmt", sa Bill, "för annars får du säkert flunsan du också … M-m-men den får du väl förresten ändå, av m-m-mina bacillusker."/p
p style="text-align: left;""Tack ska du ha, Bill. Det är en väldigt fin båt – emhon/em, alltså." Och sedan gjorde han något som han inte gjort på mycket, mycket länge – något som Bill aldrig skulle glömma – han lutade sig fram och kysste sin bror på kinden./p
p style="text-align: left;""Nu blir du garanterat alldeles nerflunsad", sa Bill, men han verkade samtidigt uppmuntrad och lite mindre sjuk. Han log mot George. "Bäst du lägger tillbaka alla de här grejerna igen där du tog dem", sa han. "För annars får m-m-mamma säkert ett anfall."/p
p style="text-align: left;""Så klart." Och han samlade ihop impregneringsutrustningen och gick tvärs över rummet, med båten tämligen osäkert uppflugen ovanpå paraffinburken, som vilade lite på sned i den lilla skålen./p
p style="text-align: left;""G-g-georgie?"/p
p style="text-align: left;"George vände sig om mot sin bror./p
p style="text-align: left;""Var f-f-försiktig."/p
p style="text-align: left;""Visst." Men han rynkade pannan lite. Det där var en mammaförmaning och inte en storebrorsreplik. Lika underligt som att han själv hade kysst Bill. "Så klart jag är försiktig", sa han./p
p style="text-align: left;"Och därmed gick han. Och det var sista gången Bill såg honom i livet./p