Och där var han nu, jagade fram med sin båt på Witcham Streets vänstra sida. Han störtade fram i full fart, men vattnet rann fortare än han kunde springa och båten drog ifrån alltmer. Han hörde ett allt mäktigare rytande och upptäckte så småningom att vattnet i rännstenen så där en femtio meter längre bort i formliga kaskader vräkte ner i en avloppsbrunn som inte proppats igen ännu. Avloppet såg ut som en lång mörk halvcirkel som skurits ut ur trottoarkanten, och medan George såg på det kom en renskalad trädgren, med barken våt och blänkande som sälskinn, och for rätt in i dess gapande käftar. Där blev den hängande ett ögonblick men forsade sedan in i öppningen. Så det var dit hans båt var på väg.

"Jäkla skit!" hojtade han besviket.

Han ökade farten ytterligare, och för ett ögonblick trodde han faktiskt att han skulle hinna i fatt båten. Men sedan halkade han och gick i däck, skrapade ena knät ordentligt och skrek av smärta. Från det trottoarperspektiv han hamnat i såg han sin båt gira runt två gånger, infångad av en ny virvel, och sedan försvinna.

"Jäkla skit!" ylade han på nytt och dängde näven i trottoaren. Det gjorde ont det också och han började gråta så smått. Vilket idiotiskt sätt att bli av med en fin båt!

När han tagit sig upp igen gick han fram till avloppet, gick ner på knä och tittade in i det. Vattnet gav ifrån sig ett dovt, ihåligt ljud när det störtade in i dess mörker. Det var ett väldigt kusligt ljud. Det påminde honom om …

"Va!" Ordet liksom rycktes ur honom, som om det suttit på ett snöre, och han ryggade tillbaka.

Två gula ögon lyste där inne – precis den sortens ögon han alltid varit rädd för att få se i källaren, men aldrig hade sett där. Det är bara ett djur, tänkte han osammanhängande, bara ett vanligt djur, kanske en katt som har fastnat där inne …

Ändå var han på vippen att rusa därifrån – skulle lägga benen på ryggen så snart hans psykiska televäxel hunnit ta hand om den chock han fått av de där båda lysande gula ögonen. Han kände makadamens grova yta under sina fingrar, kände det tunna skikt av kallt vatten som flödade fram kring dem. Han såg för sitt inre öga hur han reste sig upp och slog till reträtt därifrån, och i just det ögonblicket hörde han en röst – en lugn och förnuftig och riktigt behaglig röst – som talade till honom inifrån avloppsbrunnen.

"Hejsan, Georgie", sa den.

George blinkade och tittade in i avloppet igen. Men han kunde knappt tro sina ögon – detta var som någonting taget direkt ur en påhittad historia, eller en film där man vet att djuren kommer att tala och dansa. Om han hade varit tio år äldre skulle han blankt vägrat att tro på det han såg, men nu var han inte sexton år. Utan bara sex.

Det fanns en clown där inne. Det var dåligt med ljus där, men det var tillräckligt för att George Denbrough kunde vara säker på att han såg rätt. Det var faktiskt en pajas, en sådan där pellejöns som man kan få se på cirkus eller i teve. Faktiskt såg han ut ungefär som en korsning mellan Bozo och Clarabell, han (eller var det hon? – George var aldrig riktigt säker på Clarabells kön) som talade genom att tuta med sitt bilhorn i "Howdy Doody" på lördagsmorgnarna – Buffalo Bob var ungefär den ende som förstod vad Clarabell menade, och det fick alltid George att skratta ihjäl sig. Pellejönsen i gapet där inne var alldeles vit i ansiktet, och hade löjliga testar av illrött hår på båda sidor om den skalliga hjässan och ett stort clownleende målat över munnen. Om detta hade hänt ett annat och senare år skulle George säkert ha tänkt på Ronald McDonald snarare än på Bozo och Clarabell.

Pellejönsen höll en hel stor klase ballonger i alla möjliga färger som en underbar mogen frukt i ena handen.

I andra handen höll han Georges pappersbåt.

"Vill du ha tillbaka din båt, Georgie?" frågade pellejönsen leende.

George log tillbaka. Han kunde inte annat – pellejönsens leende var just av det slaget som man måste besvara. "Det vill jag verkligen", sa han.

Pellejönsen skrattade. "Det vill jag verkligen", upprepade han. "Det är ju bra! Alldeles strålande! Och vad sägs om en ballong också?" "Jodå … gärna, så klart!" sa George och lutade sig framåt … och drog sedan motvilligt tillbaka handen. "Fast jag får inte ta emot saker av folk jag inte känner", sa han. "Det har pappa sagt."

"Klokt av honom", sa pellejönsen i det forsande vattnet brett leende. Hur kunde jag få för mig att hans ögon var gula? undrade George. De var ju ljust, dansande blå, hade samma färg som moderns och Bills. "Mycket klokt, rent av. Så tillåt mig presentera mig. Du ska veta, Georgie, att jag är mr Bob Gray, även känd som Snåljåp, den dansande clownen. Snåljåp, tillåt mig presentera George Denbrough. George, tillåt mig presentera Snåljåp i egen hög person. Och nu känner vi alltså varandra. Du känner mig och jag känner dig. Rick-tigt?"

"Ja, det verkar ju så", fnittrade George. Han lutade sig fram igen … men drog sedan åt sig handen på nytt. "Men hur hamnade du nere i avloppet?" undrade han.

"Det var stormen som blåste i väg med mig", svarade Snåljåp, den dansande clownen. "Den blåste i väg med hela cirkusen. Känner du inte cirkusdoften, Georgie?" George lutade sig fram. Och plötsligt kände han doften av jordnötter! Varma rostade jordnötter! Och vinäger! Den vita sorten som man hällde på sina pommes frites genom ett hål i kapsylen! Han kände doften av spunnet socker och munkar som stektes i flott och den fräna och genomträngande doften av rovdjursspillning. Och denna härliga, ljusa sågspånsdoft som alltid hörde kringresande tivolin och cirkusar till. Men samtidigt …

Men samtidigt svävade en helt annan lukt under alla dessa dofter, lukten av översvämmande vatten och multnande löv och skuggor i mörka avloppsbrunnar … Och den lukten kändes våt och unken och rutten. Källarlukten.

Men de andra dofterna var starkare.

"Nog känner jag den, alltid", sa han.

"Vill du ha igen din båt nu, Georgie?" frågade Snåljåp. "Att jag står här och upprepar mig själv beror på att du faktiskt inte verkar särskilt angelägen." Och han höll brett leende upp båten framför George. Snåljåp var klädd i en säckliknande sidendräkt med jättestora apelsinfärgade knappar. En lysande stålblå slips hängde ner över bröstet och magen på honom och han hade stora vita handskar på händerna, av det slag som Musse Pigg och Kalle Anka alltid brukade ha på sig.

"Så klart jag vill ha tillbaka den", sa George och tittade in i avloppsbrunnen.

"Och en ballong? Jag har röda och gröna och gula och blå …"

"Kan de flyga?"

"Om de kan flyga?" utbrast pellejönsen, och hans leende blev ännu bredare. "Nog kan de det, alltid! Både flyta och flyga och sväva. Och vi har sockervadd …"

George sträckte in handen.

Pellejönsen grep tag i hans arm.

Och inför Georges blickar förvandlades hans ansikte.

Det han såg var skrämmande nog, fasansfullt nog för att få hans värsta fantasibilder av varelsen i källaren att verka som gulliga sagofigurer; det han såg rev hans sunda förnuft i trasor i ett enda väldigt klös.

"Nog kan de flyta alltid", nynnade varelsen i avloppet med en liksom levrad, kluckande röst. Den höll fast i Georges arm med ett tjockt, masklikt grepp och drog med sig George mot det fruktansvärda mörker där vattnet röt och dånade och forsade fram och förde sin skörd av vrakspillror efter stormen ut mot havet. George vände bort ansiktet från det där slutliga mörkret och började skrika rätt ut i regnet, skrek vilt och galet upp mot den vita hösthimmel som välvde sig över Derry denna höstdag 1957. Skriken var gälla och genomträngande, och överallt längs hela Witcham Street började folk titta ut genom sina fönster eller kom utskyndande på sina verandor.

"Visst flyter de", morrade varelsen, "flyter och svävar, Georgie, och när du väl är här nere hos mig lär du nog flyta, du också …"

Georges axel slog mot trottoarkantens cement och allt Dave Gardener, som stannat hemma från arbetet på The Shoeboat på grund av översvämningen, såg när han kom ut var en liten pojke i gul regnrock, en liten pojke som skrek vilt och vältrade sig i rännstenen vars gyttjiga vatten surfade fram över hans ansikte och gav en bubblande biton åt hans skrik.

"Här nere flyter allt", viskade den där kluckande, ruttna rösten, och plötsligt hördes ett rivljud och en smärta bortom allt förnuft flammade upp och allt försvann för George Denbrough.

Dave Gardener var den förste som kom fram till George, men trots att han var framme hos pojken bara fyrtiofem sekunder efter det första skriket var George Denbrough redan död. Gardener grabbade tag i ryggen på hans regnrock och drog ut honom på gatan … och började sedan skrika vilt när han såg vad som hänt med pojken. Hela vänstra sidan av pojkens regnrock var klarröd och blodet strömmade ner i avloppsbrunnen från det uppslitna hål där vänstra armen hade suttit. Ett litet och ljust, nästan lysande, benstycke stack ut genom regnrockens sönderslitna tyg.

Pojkens ögon var riktade rätt upp mot den vita himlen, och medan Dave raglade fram mot de andra som kom springande gatan fram började de fyllas av regnet.