Någonstans där nere, i avloppsbrunnen som redan var fylld nästan till randen (senare skulle sheriffen, i ett slags frustrerat raseri som var som en flammande plåga inom honom, förklara för en journalist från Derry News att det inte kunde ha funnits någon där nere – Herkules själv skulle ha dragits med som ett värnlöst offer av den fruktansvärda strömmen där inne), svepte Georges pappersbåt vidare genom kolmörka kammare och långa betongkorridorer, där vattnet dånade och sjöng. Ett tag löpte den jämsides med en död höna, som flöt fram med de gula kräldjurstårna pekande mot det droppande taket, men när de kom till en korsning öster om staden girade hönan över åt vänster medan båten fortsatte raka vägen fram.
En timme senare, medan Georges mor fick lugnande medel på akutmottagningen på Derry Home Hospital och Stammar-Bill satt som förstenad och vit och tyst i sin säng och hörde faderns skrovliga snyftningar i salongen där modern spelat "Für Elise" när George lämnade sitt hem för sista gången, kom båten utfarande genom en betongglugg som en kula ur en gevärsmynning och fortsatte i rasande fart längs en slusskanal och därifrån till en namnlös å. När denna tjugo minuter senare förenade sig med den kokande och svällande Penobscot River hade de första små blå revorna börjat dyka upp på himlen. Ovädret var över.
Pappersbåten guppade och svajade och tog då och då in vatten, men den sjönk inte – de båda bröderna hade impregnerat den väl. Jag vet inte var den hamnade till slut, om den nu alls hamnade någonstans. Kanske klarade den sig ända ut till havet och seglar vidare ute på haven i evärdliga tider, som en magisk sagofarkost. Allt jag vet är att den fortfarande flöt och löpte vidare med översvämningsvattnet när den passerade stadsgränsen för den lilla staden Derry i Maine, men där försvinner den definitivt ur denna historia.