Prolog
Den unga kvinnan gjorde allt för ignorera det blödande såret från pilen som stack ut vid hennes sida medan hon fortsatte att fly. Bakom henne hördes ropen av vilda och argsinta män som skrek efter död och kaos. Glöden från deras facklor reste sig över Hyrule Fältets smidiga kurvor och lystes upp i natten. Skriken från dom ändlösa striderna och meningslösa slaktandet ekade ända upp till himlen, vilket fick kvinnan att tvinga sig framåt. Bara lite till. Några minuter till och hon skulle äntligen nå sitt mål.
I sina armar hade kvinnan ett litet spädbarn, knappt ett och ett halvt år gammal, som fyllde luften med sina starka lungor. Insvept i filtar hölls barnet nära sin mors bröst, hans gråtande motiverade henne mer än något annat. I ett försök att inte tänka på smärtan kunde kvinnan se träd precis framför henne. Trotts situationen kunde kvinnan inte hålla tillbaka lusten av att jubla av lättat glädje.
När hon äntligen kom fram till sitt mål sprang den unge modern bland träden utan att förhasta sig. Det var en stor chansning men det fanns inget hon kunde göra för stunden. Hon måste se till att hennes barn var i säkerhet, även om det betydde att hon skulle gå vilse i Dom Förlorade Skogarna för alltid.
Ropen bakom henne stannade plötsligt, männen som jagade deras tilltänkta offer kom genast överens om att det inte var värt faran att träda in i dom förhäxade skogarna. Dom kände till ryktena, det gjorde alla i Hyrule. Vare sig det var hylianer, goroner, zorer, även dom sällsynta gerudorna, trädde ingen in i dom skogarna och kom varken ut igen för att berätta om det. Med det vände sig facklorna åt det andra håller, med männen som letade efter något annat att släcka sin blodtörst på.
Trotts att hon inte hörde sina förföljare längre, fortsatte den unge modern allt mer djupare och djupare under dom höga träden av Dom Förlorade Skogarna. En tröst var att henne son hade slutat gråta som om han kände att faran var över. Kvinnan hade nu slutat springa men slutade inte med sin flykt. Även om dom mänskliga jägarna hade gett upp jakten var det fortfarande varelser i Skogen hon behövde oroa sig för. Det fanns många legender som talade om mörka och hungriga väsen som bodde i skogen, den ena otäckare än den andra.
Så dom två flyktingarna fortsatte framåt.
Tillslut började dagen att gry och solstrålar kunde knappt tränga sig genom dom täta lövkronorna. Det var som om solens strålar studsades bort av det tjocka snåret att dom knappt kunde hitta marken. Hur solen än vände sig fortsatte dom oändliga träden att sträcka sig. Knarrandet av trä, rusandet av små skogsdjur och vad som nästan lät som viskningar fyllde den varma skogsluften.
Kvinnan, vars namn och ansikte bortglömd av tiden och minnen, hade inte slutat röra på sig. Såret av pilen blev värre och hon kände sig mer svagare. Men hon vågade inte stanna en sekund och vända om. Om hon lämnade dom här skogarna skulle både hon och hennes älskade pojke dö. Även om bara han överlevde skulle det tillfredsställa kvinnan. Hon började att bli allt svagare och långsammare, men hennes beslutsamhet fick henne att fortsätta.
Hennes pojke behövde henne, hon var allt han hade, och ho skulle hellre vända sig om och lämna över sig själv till männen som jagade henne än att ge sin son upp. Det lilla barnet vilade fridfullt i sin mors armar, helt ovetande om spökhistorierna om skogen dom var i.
Det var stunder då modern trodde att hon såg någon. En annan hylian. Men när hon blinkade ersattes figuren med stubben av ett fallet träd. Det var vad skogen gjorde, eller vad legenderna talade om. Den skulle förvrida ens sinne; få en att se och höra det som inte var där. Och medan det hände skulle varelserna som verkligen fanns vänta och slå till.
Men det fanns också en gladare legend.
Det viskades om en gud som fanns inuti Dom Förlorade Skogarna, en som kunde hjälpa den skadade kvinnan och hennes son. Ett träd lika gammalt som Dom Tre Gyllene Gudinnorna. En lägre men godhjärtad gud, en som älskade barn, speciellt dom nödställda. Om den unga kvinnan kunde hitta denna gud skulle hennes son överleva. Det var en stor risk, en som hängde på sagor utan bevis som hade spridit sig om Hyrule i hundra år. Men det var hennes sista hopp.
Då spred sig en plötslig smärta från kvinnans sår. Hon tjöt till och föll, men lyckades vrida om sig så att hon landade på sin rygg så att hennes barn inte skadade sig. Trotts det hade stöten fått pojken att vakna till och började gny.
"Shhh...Allt kommer att bli bra..." viskade modern och höll spädbarnet nära sig. "Mamma har dig... allt ordnar sig..."
Hon viskade rara ord till barnet medan hon tvingade sig upp stödjande med en arm medan den andra höll om den enda familjemedlemmen hon hade just nu.
Som tur var lugnade sig barnet och somnade efter några sekunder. Kvinnan log ett svagt leende innan hon kämpade sig framåt. Om hon fortsatte skulle hon säkerligen springa på guden så småningom. Han bara måste existera, han bara måste. För att...om han inte gjorde det skulle dom snart dö.
Tiden gick då hon kämpade sig vidare. Hennes ansikte var blekt, blodförlusten på pilens sår började att komma fram mer. Desperat ville hon fortsätta, men hennes beslutsamhet var nu inte tillräckligt. Hennes energi började ta slut för varje steg för varje andetag hon tog, varje stund hon vände huvudet för till ett ljud utan någon synlig källa.
Hennes ansikte var nästan vitt som ett lakan då hon lutade sig mot ett träd för att titta ner på sin son. Han vred sig några gånger, men inte helt fullvaken. Kvinnan måste fortsätta. Bara för sin sons överlevnad. Det spelade ingen roll om vad som skulle hända henne, bara han klarade sig! Efter en stunds vila fortsatte kvinnan med mer långsamma haltande steg. Hon visste att hon inte skulle överleva skymningen.
Men tyvärr kunde hon inte fortsätta efter en stund tills hon föll på knäna utan att väcka det sovande barnet. Hennes ansikte var svettigt av utmattning och förlorade allt mer färg. Runt omkring henne fanns mer träd, så lika varandra. Hon kände att om hon vände sig om skulle hon se skogsbrynet där hon kom ifrån utan någon alls framgång sin långa vandring.
Hon tyckte att hon såg blinkande ljusfläckar högt ovanför träden. Älvor? Några andra skogsvarelser? Eller inbillning?
Det var då en röst hördes. En djup mullrande basröst som lät så forntida, ekande från alla träden i skogen, från marken och från kvinnans huvud.
"Vem är du, hylian kvinna?"
Rösten lät inte argt eller anklagande. Det var en nyfiken röst med en gnutta ömhet i den.
Var det här... på riktigt? Började kvinnans inbillning spela henne flera spratt? Om det var en minsta chans att detta var guden, var det något kvinnan fick ta.
"Snälla, är du...Det Stora Deku Trädet? Skogens Fader?" ropade hon i en svag röst, för utmattad att kunna tala högre.
Träden började att jämra och knarra runt omkring henne som om skogen höll på att stänga sig omkring henne. Hon kunde svära på att hon hörde viskningar i luften, men hon såg ingen. Bara träd.
"Jag är han. Varför är du här? Känner du inte till skogens alla faror?"
Rösten hördes så tydligt runtom och inuti kvinnan att hon började tro att allt var på riktigt. Hon kunde inte tro det; hon hade nått sitt mål! Legenderna var sanna!
"Jag vet mycket väl, oh store Deku Träd. Snälla, det här var min enda chans. Jag ber er, snälla hjälp oss," hon höll upp barnet som om hon väntade sig att någon skulle dyka och acceptera det. "Om ni inte kan rädda mig, ber jag er att rädda min son!"
Ett dovt muller ekade genom skogen runt omkring henne. Det lät som om en jätte "hmm"-ade för sig själv i djupa tankar.
"Jag fruktar att jag inte kan läka dina skador. Du kommer att dö."
Modern visste att det skulle komma. Många sagor om skogsbarnen hade beättats genom århundraden, men inga om vuxna som överlevde i dessa skogar. Hon var nu slut på energi så hon la försiktig ner sin sovande son på marken och la sig bredvid honom.
"Om ni kan rädda min son är det allt jag begär. Snälla, Store Deku Träd, skåna honom..."
Ekot av skogens mullrande och knak blev allt högre. Det var som om något jättelikt närmade sig kvinnan och hennes son. Modern var nu för svag för att ens titta. Hon såg bara in sin älskade sons fridfulla slumrande ansikte.
"Ditt osjälviska mod har berört mig. Jag ska höra din önskan, även ge dig en gåva."
Kvinnan kände då något slingra sig om henne. Hon kunde knappt se ner och se vinrankor och rötter stiga upp ur marken och försiktigt snärja in henne. Men hon blev inte rädd. Hon trodde på guden hon talade till.
"Tack, mäktiga Deku Träd. Om jag får lov, vad är denna gåva?" undrade hon försiktigt.
"Dom som dör i skogen är dömda att vandra i den för alltid, förvandlade till andar eller monster. Jag kommer att skåna dig det ödet. Stäng dina ögon och släpp det, du Modiga. Vila i frid."
"Snälla, jag måste säga farväl till min son...min älskade Link..."
Kvinnan lutade sig framåt, henne lilla pojke som fortfarande sov djupt.
"Link...mamma älskar dig. Snälla, lev och var lycklig," viskade hon kärleksfullt.
Hon visste att pojken inte skulle minnas vad som har hänt eller hennes ord. Men en del av henne bad om hennes ord skulle vila i hans själ. Den modiga modern kysste ömt spödbarnets kind, det sista hon någonsin skulle göra.
"Så hans namn är Link... snälla, kvinna, säg mig ditt namn." Men inget svar kom, allt som hördes var rankorna och rötterna som sakta fortsatte att svepa in kvinnan.
Det var för sent. Hon hade dött.
Det hördes ett högt knakande ljud genom dom Förlorade Skogarna. Det tunga sorgsna suckandet av den forntida guden. Snart hade kvinnan blivit helt täckt av plantor som sakta drog ner henne under marken. Hennes kropp och själ skulle vila fridfullt tills tiderna ände.
Och, som alla visste, var tiden oändlig.
Allt som fanns kvar var spädbarnet, den nu förädralösa som hette Link. Det stackars barnet visste inte vad som hände runt omkring honom, att hans mor hade gått bort precis bredvid honom. Allt han visste var tuppluren han var mitt i.
Det var nu dags för Det Stora Deku Trädet att hålla sitt löfte. En enda rot sträckte fram från någonstans i skogen, slingrade sig försiktigt om byltet med barnet. Sakta och försiktigt så att barnet inte skadades började roten att föra Link djupare in i skogen.
Det var en lång process för att inte skada eller väcka spädbarnet. Under Links långa resa fångade han uppmärksamheten från varelserna i skogen. Djur som rävar, kaniner, till och med Ulvar, såg på hur det lilla barnet bars iväg. Varelser som älvor, döskallebarn, och andra namnlösa andar såg på. Alla visste dom om att inte lägga sig i. Även dom dummaste odjur och monster visste instinktivt att inte beblanda sig med Det Stora Deku Trädets verk. Resultatet skulle vara en snabb och oifrånkomlig död.
Det var på eftermiddagen som barnet tillslut nådde sitt mål. Vid den stunden valde han att vakna och började gråta så att det hördes genom skogen omkring honom i längtan efter sin mors omfamning.
Då roten började sakta ner slutade Link att gråta efter att ha tröttat ut sig själv och insett att att den varma kramen inte skulle komma. När resan var över tittade Link upp mot guden som tornade sig över honom.
Att kalla Det Stora Deku Trädet ett träd var som att säga att Dom Tre Gyllene Gudinnorna bara var trollkvinnor. Den lägre guden växte sig över alla träden inom Dom Förlorade Skogarna, som varken nådde upp halvvägs av hans storlek. Tjock, frisk, brun bark täckte guden med friska gröna löv som täckte dom oändliga grenarna på hans topp. Löven förblev kvar året om, även under den hårdaste vintern. Snälla ögon under tjocka ögonbryn av trä tittade ner på barnet framför honom.
Med blänkande små blåa ögon tittade den föräldralösa tillbaka. Att vara i närheten av något som Det Stora Deku Trädet skrämde inte barnet, utan gav hnom en konstig lugn känsla.
Det var något speciellt med detta barn. Nu när Det Stora Deku Trädet tog sig en närmare titt kunde han se det. Ja, det fanns ett stort mod i detta spädbarn, precis som hans mor. Just nu var det en liten gnista, men det skulle en dag växa till en stor flamma. Detta var inget vanligt barn, det var hans öde att en dag utföra stordåd. Det Stora Deku Trädet skickade iväg några älvor för att samla ihop hans barn till honom.
Det var dags för dom att möta den nya medlemmen i deras klan.
Att kalla samman kokerinerna var en sällsynt händelse, så hela byn kom snabbt fram efter att ha blivit tillkallade. Inom några minuter var alla tjugo närvarande. Medan dom såg ut som barn var många av dom äldre än en hylian. Klädda i gröna kläder och stirrande djup-blåa ögon närmade sig skogsbarnen deras far. Bollar av ljus i olika färger surrade bland folkmassan; skyddsälvorna lika nyfikna om vad det var som pågick.
Vissa av kokirinerna lutade sig mot varandra och viskade undrande om vad som hände. Dom tittade alla upp mot Det Stora Deku Trädets ansikte så ingen la märke till spädbarnet som tyst såg sig omkring.
"Far, varför har du tillkallat oss? Det har du inte gjort i årtionden. Är något på tok?" frågade en kokiri med grönt hår.
Ett låg muller ekade i den lilla gläntan av Det Stora Deku Trädets skrockande.
"Raka motsatsen. Jag ber er att ta en närmare titt i området."
Det tog en stund för kokirinerna att lägga märke till spädbarnet vid foten av deras far. Genast rusade dom över för att ta en närmare titt. Flickorna kvittrade av den lilla sötnosen medans pojkarna log stolta över den nya medlemmen för deras by. Älvorna fladdrade ovanför och ordlöst beundrade barnet.
"Han är så söt, far! När framkom han?" frågade en kokiri flicka med kort rött hår. En ny kokiri som framkom var både sällsynt och spännande för skogsbarnen. Det har det inte hänt på årtionden.
Det var en paus, något som barnen inte la märke till då dom var för upptagna med spädbarnet, som tittade tillbaka med ögon som var lika blåa som deras. Guden hade nu bestämt sig, något han hoppades att han inte skulle ångra sig i framtiden. Även dom visaste kunde göra misstag, oavsett om det hände då och då.
"Alldeles nyligen, Lydo," svarade guden. "Han kom till gläntan för några minuter sedan."
"Ser ut som om du inte längre är den yngsta, Fado" svarade en kokiri pojke till en blond flicka.
Fado nickade nöjd.
"Bra! Jag var trött på att vara bäbisen i byn!" utbrast hon. Hon hade för inte så länge sedan firat sin 88-årsdag.
Spädbarnet såg sig omkring på skogsbarnen och dom konstiga ljusbollarna. Hans ögon uppspärrade och nyfikna då han tog in alla nya ansikten och former då hans små lemmar rörde fram och tillbaka. Han öppnade och stängde munnen medan han gurglade på, utan att ens forma riktiga ord.
Då kokirinerna närmade sig allt mer och pratade allt högre medan Det Stora Deku Trädet tittade på, blev det för mycket för det lilla barnet. Den lilla stackaren hade haft en lång natt och dag. Så mycket oväsen, skiftande rörelser, konstiga ansikten och ställen...det var för mycket för Link! Han var trött, hungrig och lite rädd, trotts gudens lugnande utstrålning. Så barnet skruvade ihop ansiktet och började att gråta ut på den lilla folkmassan, befallde omfamning och en full mage.
Stämningen dämpades lite och några av barnen "awww"-ade sympatiskt. Det var den grönhåriga kokiri flickan som agerade först. Efter att ha gjort så här många gånger innan, gled hon graciöst in och plockade upp det gråtande spädbarnet.
"Såja, såja...inga fler tårar..." viskade flickan mjukt och höll den nya medlemmen nära sig.
Hon hade hållit och lugnat ner dom andra kokirinerna en gång, eftersom hon är den äldste bland dom. Även om födseln skilde sig med århundraden mellan dom, glömde hon aldrig av hur man tar ordentligt hand om ett spädbarn. Och av alla hon hade sett, var detta det mest sötaste hon hade sett.
Tillslut lugnade barnet ner sig, åtminstone för att inte gråta. Men hans ansikte var fortfarande upprört i längtan efter mat.
"Du har alltid varit begåvad för det här, Saria," påpekade en av pojkarna stolt och förundrad.
Saria log och tittade ner på det lilla byltet i sina armar.
"Jag antar att jag har fått öva mycket," svarade hon, hennes röst fylld av uppriktig ödmjukhet.
Hon tittade upp mot guden som var väktaren för deras klan.
"Far, vad är hans namn?" frågade hon.
Det värmde alltid den gamla gudens ande när ett nytt barn anslöt sig till klanen, och det här var inget undantag. Han hade en lång stund av självtvivel om sitt val av att inte säga att barnet var en hylian. Trotts allt, om några veckor skulle kokirinerna snart inse att något inte stämde. Guden hoppades att pojken skulle bli accepterad ändå, eftersom han inte skulle få en ny chans någon annanstans inom några år. Ödet kanske kom till att tillkalla honom om ett årtionde, eller det kanske skulle vänta tills han var fullvuxen. Bara tiden kunde berätta. Från och med nu fick guden låta saker och ting ske efter ödets beslut.
Med ännu ett bullrande skrockande tittade Det Stora Deku Trädet ner på sina barn, alla nu tjugoett av dom.
"Hans namn är Link."
