Pojken utan älva


Det dröjde inte länge förrän kokirinerna började inse att något inte stämde med deras senaste medlem.

Skogsbarnen må se ut som hylianer, om än blekare på grund av att solstrålarna inte kunde tränga sig genom det tjocka lövverket, men dom växte allt fortare än alla andra utanför skogen. Födda, eller framkomna, ur själva träden skänkte Det Stora Deku Trädet dom näring tills en skyddsälva parades ihop med kokirinen. Det brukade ta några veckor, till och med tre månader för dom sent utvecklade. Det var sedan upp till skyddsälvan att skänka näring till sin skyddsling tills dom växte färdigt inom tio månader.

Byn som kokirinerna bodde i var relativt liten, eftersom befolkningen bestod av tjugoett barn. Varje medlem i klanen hade sina egna små hem uthuggna ur massiva träd, med Link som det enda undantaget på grund av hans ålder. Det var Det Stora Deku Trädet som skänkte dessa hem eftersom kokirinerna inte kunde utföra sånt arbete även om dom hade knivar att använda. Det ihop med deras kläder och möblerna i deras hem var det enda deras gud skänkte sina barn. Allt annat som mat, en gång skänkta av deras skyddsälvor, vatten, verktyg och allt annat fick barnen ta hand om själva.

Byn var placerad i en stor glänta omgiven av Dom Förlorade Skogarnas täta lövverk. Det var mycket ovanligt för några djur mer farligare än kaniner eller rådjur att vandra in i byn, deras fruktan av Det Stora Deku Trädet och hans vrede höll dom borta. Barnen levde fridfullt inne i den friska grönskande ytan dom kunde röra sig i utan att vandra in i dom förvridna hemsökande skogarna runt omkring dom. Ett vackert vattenfall med rent friskt vatten föll ner till floden som sträckte sig tvärs genom byn så att kokirinerna kunde hämta vatten eller bada i. Det var verkligen ett litet paradis inuti den i vanliga fall farliga skogen. Även hylianer, om dom nu lyckades hitta dit, skulle var helt skyddade från skada, så länge dom inte förargade skogens väktare...

Det har nu gått tre veckor sedan byn adopterade Link. Medan Det Stora Deku Trädet skänkte honom näring, precis som han alltid gör med sina barn, spenderade han i stor del i byn. Även om dom var mer skogsandar än människor, behövde kokirinerna även sociala relationer och kärleksfull omsorg, precis som alla andra. Det betydde att kokirinerna fick tillbringa en hel del med Link och just nu började dom märka att något var fel.

"Varför växer han inte?" frågade kokirinernas självutnämnde ledare Mido en dag. Han stod bredvid Fado och såg på Saria som satt under ett träd och höll det nya spädbarnet i sina armar. Han var mer orolig än allt annat. Även om han var lite småsur av sig, var han med i styrelsen tillsammans med alla andra när det gällde att ta hand om Link. Det hade gått nästan ett århundrade sedan en ny medlem framkom, så alla var fortfarande ivriga över Links anländande.

Barnen upptäckte tillslut att Link inte växte alls. Eller åtminstone tillräckligt snabbt. Varje kokiri började att gå på sina ben en månad efter deras framkomst, men Link kunde inte ens krypa. Han kunde också fortfarande inte forma riktiga ord.

"Det kanske är något fel med honom..." muttrade Fado oroligt. "Vad ska vi göra?"

Mido hade inget svar. Senare på dagen tog den oofficiella ledaren barnet ur Sarias armar. Den äldste kokirinen hade tydligt fattat tycke för Link, mer än dom andra barnen. Med Link i sina armar gick Mido till Det Stora Deku Trädets glänta.

I normala fall gick inte kokirinerna till skogsguden utan att ha blivit tillkallade, men detta var en nödsituation! Efter att ha ignorerat reglerna stod nu Mido framför den jättelika varelsen som han och dom andra barnen kallade deras far. Gudens träaktiga ögon tittade ner på Mido med Link i hans armar medans Midos skyddsälva utan lycka försökte få sin skyddsling att vända om.

"Jag minns inte att jag tillkallade dig, Mido," svarade Det Stora Deku Trädet, hans mäktiga röst hade inte den lugna värmen.

Även om han älskade sina barn, hade han begränsat tålamod. Han förväntade sig att dom alla skulle följa reglerna, en av dom att, förutom nödsituationer, närma sig hans glänta endast när dom blir tillkallade.

Mido tittade ner och såg Link i ögonen. Barnet tittade tillbaka med sina blänkande blåa ögon, ovetande om sin nya fars missnöje.

Den äldre pojken vände blicken uppåt för att möta det mäktiga trädet framför honom.

"Far, jag tror att någonting är fel med Link," sa han, vars ord fick guden att lugna ner sig.

"Vad menar du, Mido?" frågade han med oro i sin mäktiga röst.

Den oroliga pojken höll upp Link framför sig som om hans far skulle kunna se vad som var fel med blotta anblicken.

"Han är fortfarande så...tja, liten! utbrast Mido. "Han kan inte prata, ens krypa och det har nästan gått en månad! Är han sjuk?"

Skogens väktare visste att den här stunden skulle komma. Kokirinerna växte så snabbt i jämförelse med hylianerna, ungefär varje månad av vad det tog en hylian ett år att ha vuxit färdigt.

"Link är inte sjuk, Mido, men din oro berör mig," svarade han medans värmen i rösten återvände så att Mido synligt slappnade av.

"Även om Link inte är sjuk, behöver han mer tid att växa än dom andra. Jag ber dig att ha tålamod och berätta för dom andra om vad jag har sagt."

Mer tid att växa? Varför? Det var långt ifrån honom att ifrågasätta sin far, även som självutnämnd Kokiri ledare vågade Mido inte gå över gränsen. Men ändå, det förklarade inte varför Link växte långsammare än alla andra. Mido fick fråga en tid senare. Med en nickning tittade han mellan Link och guden framför sig.

"Tack, far. Jag går genast och berättar för dom andra."

Och med det vände sig Mido tillbaka till byn. Under hans vandring tittade han ner på Link. Det lilla spädbarnet hade just nu en näve full av Midos skjorta som han gnagade på med sitt tandlösa kött.

Kokirinen kunde inte låta bli att le. Han brydde sig inte om hur lång tid det tog för Link att växa. Det Stora Deku Trädet hade sagt att Link mådde bra, och för stunden räckte det för Mido. Han visste att Saria också hade oroat sig, så han beslöt sig att tala om för henne först...

Veckorna blev till månader, och innan någon hunnit blinka hade månaderna gått till ett helt år.

När Mido förklarade för resten av byn om att Link växer så långsamt accepterade dom andra barnen att deras nya medlem helt enkelt var annorlunda. Dom insåg bara inte hur långsamt saker och ting skulle ske. Det har gått en vecka sedan Links första födelsedag, och ändå började han lära sig att gå och kunde bara säga några grundord. Och han var fortfarande liten! Just nu borde han ha vuxit upp, men hade utseendet och beteendet av en månad gammal kokiri. Mido hade gått till Det Stora Deku Trädet för att tilltala sin oro, bara för att bli sagd att Link mådde bra och att kokirinerna fick vara tålmodiga.

Det var också något annat dom undrade över.

"Varför har han ingen älva ännu?" frågade Ardo Saria en dag då han såg på den äldste medlemmen sitta med Link i sitt knä och barnet babblade en massa nonsens och tuggade på ett läderband. Den grönhåriga flickan höll i den andra ändan för att se till att Link inte försökte äta den.

Saria titta upp mot Ardos tjocka lugg som föll ner över hans blåa ögon. Hon undrade verkligen hur pojken kunde se någonting och ändå varken snubblade eller gick han in i saker, så hon antog att det inte spelade någon roll.

"Han har inte vuxit ännu. Inte tillräckligt i alla fall," svarade hon lugnt, men inombords var hon orolig över barnet i hennes knän. En kokiri som inte hade parats ihop med sin skyddsälva efter tre månader hade ingen hört av...

"Men nu är han så gammal, tja, för gammal att vara utan älva," svarade Ardo som om han läste Sarias tankar. Vid den här tidpunkten borde han inte bara ha en egen skyddsälva, utan även anta en roll inom deras samhälle. Vare sig det var ansvaret som matsamlare, jägare eller skräpsamlare hade varje kokiri en viktig del att utföra.

Byn var inte så van med att föda upp ett barn så länge, speciellt när Det Stora Deku Trädet hjälpte till under den första månaden. Efter att en skyddsälva hade parats ihop med sitt barn var det inte längre upp till dom andra kokirierna att hjälpa till med barnets fostran.

Några av kokirinerna har till och med börjat undvika Link, men bara två eller tre. I en by med tjugo invånare som fostrade ett barn var det ingenting, men Saria tog på sig allt ansvar och såg verkligen ut att njuta av det.

"Men tänk dig så här..." svarade den äldste efter en stunds tänkade. "Han kanske är äldre, men mentalt har han inte åldrats så mycket. Kanske en skyddsälva väntar till han har utvecklats lite till."

Saria menade vad hon sa, men kände sig osäker om hon hade rätt. En kokiri behövde en skyddsälva, det var en del av deras liv. Vem annars skulle hjälpa dom med deras liv när dom hade vuxit färdigt? Även om dom kunde leva i hundra år var kokirinerna trotts allt fortfarande barn. Dom behövde fortfarande vägvisning.

"Hmmm...Tja, jag antar att det kan stämma..." sa Ardo och kliade sig bakom sitt huvud. "Hur länge tills han är gammal nog?"

Det kunde Saria inte svara på.

"Vi får väl se, antar jag. Far sa att vi måste ha tålamod."

Med det tog hon ut läderbiten ur Links mun.

"Kom nu, Link, så ska du få något att äta," sa hon glatt till barnet.

"Sa! Sa!" svarade Link som inte kunde säga Sarias fulla namn. När hon ställde sig upp hjälpte hon Link att gå genom att hålla hans händer då han vacklade framåt.

Kokirinen visste inte hur länge dom fick ha tålamod. Innan byn visste om det hade ännu ett år passerat. Link var nu två år och hade fortfarande ingen skyddsälva. Han hade åtminstone börjat gå på egen hand, även springa och prata med korta meningar.

Några av kokirinerna hoppades även att en skyddsälva tillslut skulle komma till Link, men andra, bland annat Ardo, började tvivla.

Just nu hade hälften av kokirinerna börjat sluta hjälpa till att ta hand om Link. Men medans han växte blev han allt mer självständig. Förhoppningsvis skulle han tillslut kunna bo i sitt eget hus eftersom dom andra barnen hade turats om att ha honom hemma hos sig över natten.

Mido verkade fortsätta tro på Link, men andra antog att det var eftersom han var så nära Saria som genast hoppade till Links försvar när det behövdes.

Dom som hade slutat att uppfostra Link misshandlade honom så klart inte men det var tydligt att dom försökte att hålla sig på avstånd.

Fado verkade vara Links andra största beundrare efter Saria, eftersom den blonda flickan hjälpte hennes bästa vän med den lille pojken.

"Aj! Ajajaj! Det där är mitt hår, Link! Dra inte!" sa Fado med en grimas då pojken satt i hennes knän. Hon läste en bok för honom, men det lilla barnet var distraherad av hennes klara blonda hår, och beslöt att det verkade vara roligt att dra i det.

Böcker var väldigt sällsynta i byn. Dom samlades in från saker man hittade hos resterna av döda hylianer, vilket inte hände så ofta. Det var skyddsälvornas uppgift att lära deras skyddslingar att läsa, så för stunden kunde Link inte förstå orden på sidorna.

"Fa-Fa!" svarade Link med smeknamnet han hade gett flickan. Han gav ifrån sig ett busigt fnitter och drog en gång till.

"Aj! Aj! Link, det gör ont!" gnällde Fado och tog ömt tag om Links arm så att han släppte och Fado tittade lite strängt på honom.

"Det gjorde faktiskt ont, Link. Gör inte om det, okay?" småskällde flickan vilket fick Link att sluta fnittra och se olycklig ut.

"Ont?"

Fado nickade och släppte Links arm. Hon hade aldrig tagit hand om spädbarn innan Link, så det var mycket att vänja sig vid. Saria hade sagt att dra i någons hår var ett vanligt beteende, men vid Det Stora Deku Trädets löv, det sved!

"Ja, det gör ont. Säg förlåt, Link."

"F'låt," mumlade han och tittade på Fado med dom oavsiktliga valpögonen.

Fado kunde inte förbli arg till ett sånt ansikte. Vem kunde det? Hon kysste Link på kinden och gav honom ett leende.

"Allt är förlåtet. Vill du att jag ska fortsätta läsa?"

Det fick Link att le stort medans han nickade och satte sig till ro.

"Ja, Fa-Fa!" jublade han.

Fado tittade åt sidan och såg två av sina vänner iaktta henne och viska till varandra. Dom var två av kokirinerna som hade slutat ta hand om Link, som om dom ville ge honom mer plats. Tja, låt dom göra som dom ville! Det skulle inte stoppa Fado!

"Få se, var var jag nu?" undrade hon retoriskt och försökte hitta dit på sidan hon hade slutat på. Hon var fortfarande övertygad om att en skyddsälva skulle komma till Link. Vilken dag som helst skulle en komma flygande från träden rakt mot Link och dom båda två skulle aldrig skiljas åt! Och då skulle dom två skvallrarna storskämmas!

Ännu ett år gick, och Fado fick erkänna att hon hade fel.

Nu hade dom flesta i kommunen gett upp hoppet om att Link verkligen skulle paras ihop med en skyddsälva. Tre år gick och inte ett tecken om att han har blivit ihop parad. Fysiskt och mentalt var han lika gammal som den åldern då en sent utvecklad kokiri fick sin partner.

Hela byn, förutom Saria, Fado och Lydo, hade gett upp om att direkt uppfostra Link. Även Mido, men han var ändå snäll mot Link när dom var tillsammans. Ingen misshandlade egentligen Link, men vissa försökte undvika honom så mycket som möjligt.

"Tror du att vi borde gå till Far?" frågade Fado en dag. Hon och Saria var hemma hos det äldsta barnet i byn medan Lydo lekte med Link utanför och dom två flickorna satt runt bordet i huset. "Jag vet att vi behöver vara tålmodiga men nu börjar jag faktiskt att oroa mig..."

Saria nickade med en fnysning.

"Jag oroar mig också och jag vet bara inte att vi ska gå till Far eller inte. Om någonting verkligen var fel skulle han ha tillkallat oss," sa hon och tittade mot husets utgång om Links skulle komma in.

"Han har börjat fråga om skyddsälvor; jag tror att han kommer att undra varför han är den enda som inte har en," suckade hon.

"Vad har du berättat när han frågade vad skyddsälvor är för något?" undrade Fado vilket fick Saria titta tillbaka förvirrad mot den blonda flickan.

"Jag sa honom sanningen. Jag fick förenkla på grund av hans ålder. Det kändes inte rätt att ljuga för honom," sa Saria med en axelryckning och Fado fnös.

"Och vad gör vi när han frågar varför han inte har en?"

Det var en skör tystnad i rummet.

"...Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Om jag berättar för honom att han behöver vara äldre kommer han säkert att fråga hur mycket äldre och jag vet inte vad jag ska säga. Om jag sa att jag inte vet varför kommer han att tro att det är något fel med honom..."

Saria hade spenderat många nätter fullvaken i sängen av allt tänkande. Hon kunde inte komma på några svar utan att Link skulle ställa fler frågor eller få honom att känna att han inte hörde hemma i byn!

"Tja, vi måste säga någonting om han frågar," påpekade Fado som själv hade haft sömnlösa nätter av oro. Hon var inte lika nära Link som Saria var, men hon brydde sig djupt om barnet.

Innan Saria hann svara hörde dom två flickorna snyftande komma utanför huset. Dom vände sig om och såg Lydo leda in Link i Saria's hem, den lilla pojkens ansikte var blöt av tårar och hans knä blödde. Just nu var han klädd i en liten grön tunika och kortbyxor som dom andra pojkarna hade även om han inte hade fått en egen spetsig mössa ännu.

"Han snubblade och skrapade knäet mot en stor sten," förklarade Lydo med medlidande i rösten. "Har du omslagsband, Saria?"

"Så klart, bara sätt honom här," sa Saria och skyndade till skåpet för att ta ut en bandagerulle och en rengöringstrasa. Bandagen hjälpte inte den stackars pojken dom hade hittat, men kom till väl användning. Inom några minuter var såret tvättat och omslaget och Link hade slutat gråta.

"Så där, mycket bättre," sa Saria med ett ömt leende åt pojken.

Efter en stund och ett sista snyftande tittade Link mot Saria med tacksamma blåa ögon.

"Tack, Sa-Sa..." han lät fortfarande upprörd över att ha skadat sig men gav genast den äldre flickan en stor kram.

Saria kramade tillbaka och ville vara lycklig över att han kände sig bättre, men hon tittade mot Fado och Lydo som iakttog uppspelet. Tankar om vad framtiden hade i tanken för pojken fyllde henne med oro. Tills vidare fick hon böna och be om att en skyddsälva skulle komma så snart.

Fyra år gick sedan Link anlände till byn och fortfarande ingen skyddsälva.

Nu var det bara Saria och Fado som uppfostrade och spenderade tid med Link. Alla andra, inklusive Lydo, såg mest på på avstånd. Ingen behandlade honom illa, några till och med pratade och lekte med Link om denne närmade sig först. Link var helt enkelt för ung för att ens lägga märke till den förändrade attityden hos dom andra barnen. Allt han visste om var att om han gick fram till dom skulle dom leka med honom. Dessutom hade han fortfarande Saria, den enda personen som han var så nära till.

Link låg på sin mage på det kalla gröna gräset och såg på sin nära vän då hon spelade på sin okarina för honom. Idag hade hon tagit med honom till sitt gömställe. Så klart det inte av en hemlighet eftersom alla andra i byn kände till det. Men ändå var det mest hon brukade gå hit i vanliga fall, så hon kallade det ändå för sitt gömställe.

För att komma dit behövde man gå genom en märklig labyrint, vars ursprung ingen av kokirinerna visste om. Sedan fick man gå upp för en lång stentrappa till utsidan av konstiga övergivna ruiner. Med bleka vita stenar som stack fram ur stenväggen, var dom här ruinerna ett annat mysterium för klanen. Och det fanns ingen väg in för vad det än var för trappor som ledde upp till ingången, hade kollapsat för länge sedan. Det enda valet var ett träd som växte längst väggen som inte ens en skicklig klättrare kunde ta sig upp på på grund av att det inte fanns något fotfäste. Ruinerna var än idag ett olöst mysterium. Det var den enda kända struktur byggd av människan som kokirinerna kände till och som fascinerade dom. När dom upptäckte att dom inte kunde komma in beslöt sig vissa att hålla sig borta.

Saria satt på en stubbe under den vanliga ingången, ögonen stängda och vackra toner som kom ut ur hennes instrument. Alla var överens om att Saria var den bästa i byn på att spela okarina. Efter att ha levt ett århundrade med mycket träning var det inte så märkvärdigt. Hon kunde spela alla möjliga melodier på sitt träinstrument, vare sig dom var långsamma och sorgliga, snabba och glada, eller lugna och rogivande som en vaggvisa, kunde hon utföra melodin perfekt. Hon kunde till och med göra några trick som att imitera vissa fågelläten.

Då kokirinen avslutade sitt stycke, en lång och fridfull melodi, öppnade hon ögonen för att se Link sitta på sina knän och applådera artigt.

Saria log mot pojken och la sin okarina mot sina knän.

"Jag antar att du gillade melodin,?" frågade hon retoriskt.

Link nickade ivrigt så att den långa spetsen på den gröna mössan han nu bar fladdrade omkring.

"Ja! Du spelar alltid så bra!"

Nu hade Link lärt sig att säga ordentliga meningar även om han inte fick grammatiken rätt.

"Jag är glad att du tycker det," svarade Saria med uppriktig ödmjukhet i rösten.

Link nickade igen och förblev tyst. Hans ansikte skruvade ihop sig medans han tänkte en lång stund.

"Kan jag också få spela?" undrade han tillslut.

Flickan höjde ögonbrynet.

"Vill du verkligen spela också?"

Link nickade en tredje gång.

"Ja! Jag vill bli som du!"

Han älskade Saria mycket, ovetande om att flickan höll på att bli lite som en mor för honom. Allt han visste var att hon alltid var så snäll mot honom och att han aldrig tröttnade på att umgås med henne.

"Precis som jag?" frågade Saria som lyckades att inte låta orolig.

Hon märkte att hans blick följde hennes skyddsälva som flöt tyst ovanför dom två barnen. Flickan visste att hon fick gå tillbaka till ämnet med okarinan!

"Tja, varför inte! Jag kan tälja en åt dig," sa hon och lät mer gladare än hon kände sig.

"Lära mig spela?" frågade Link och tittade in i hennes ansikte.

Saria log försäkrande och nickade åt honom.

"Så klart jag lär dig. Och jag vet att du kommer att duktig när du har övat."

Links ögon fylldes av iver då han reste sig upp.

"Verkligen?!" frågade han ivrigt.

Saria kunde inte låta bli att skratta hjärtligt av Links energi.

"Så klart, du kommer att bli en naturbegåvning. Jag bara vet det," sa hon.

"Jag trodde att jag skulle hitta er här," sa en vänlig röst.

Link och Saria vände sig för att se Fado komma upp för dom sista trappstegen.

"Vad har jag missat?" frågade hon med ett nyfiket leende.

Fado!" utbrast Link som om han inte hade sett sin andra vän på hela dagen. Han sprang över och gav den äldre flickan en stor kram.

Fado log och klappade Links hjässa.

"Hej där, Link. Jag hörde dig ropa ända nerför trapporna, vad är du så spänd över?"

Link släppte Fado och pekade åt Sarias håll.

"Sa-Sa tänker lära mig spela okarina," annonserade han. Han hade slutat kalla Fado efter hennes smeknamn för flera månader sedan, men han hade fortfarande svårt att uttala Sarias namn.

Fado låtsades att se upprörd ut då hon vände sig till den grönhåriga flickan.

"Du har då aldrig erbjudit dig att lära mig spela!" bråkade hon halvhjärtligt och Saria skrattade ömt.

"Du har aldrig frågat. Men vill du också lära dig?"

"Såklart!" sa den blonda flickan och slutade låtsas vara arg. "Vi kan bli en trio av okarinaspelare, eller hur, Link?"

Ännu en gång nickade Link ivrigt.

"Visst!" sa han och vände sig till Saria. "Kan vi få höra en till melodi?"

Med ett varmt leende åt sina två vänner som närmade sig och satte sig på gräset, nickade Saria.

"Så klart. Några önskemål...?"

Ännu ett år passerade och Link var nu fem år, men ingen skyddsälva hade sökt upp honom.

Dom i byn som hade slutat uppfostra Link började att hålla sig mer och mer på avstånd. Många av barnen började till och med bygga upp ursäkter när Link kom fram för att leka med dom. Saria och Fado behandlade honom fortfarande som dom alltid har gjort, men Fado hade börjat bli försiktig runt pojken hon började se som konstig. Sent utvecklade var en sak, men Link var nu över fem gånger äldre än vad en kokiri brukade vara när dom hade vuxit färdigt och ändå hade han ingen älva, men han var fortfarande halvfärdig till fullvuxen. Den blonda flickan gick inte alltid över för att se Link, men hon både pratade och lekte med honom när han sökte upp henne.

Saria var som vanligt trogen till Link om inte mer än vanligt. Hon hade varit frästad av att gå och se Det Stora Deku Trädet strax efter Links femte födelsedag, en fest där bara hälften av byn kom till, för att fråga om pojken. Men ändå hejdade hon sig då hon kom ihåg Det Stora Deku Trädet säga till Mido om att det krävdes mycket tålamod om Link och att det inte var något fel på honom.

Den äldste kokirinen hade inte mycket tro på dom orden eftersom dom hade sagts för så länge sedan, men det verkade inte bekymra skogsguden, så hon valde att acceptera dom.

Det var några månader efter att Link hade blivit fem år som Saria började inse att situationen började komma ikapp Link. Dom hade övat på att spela okarina som pojken hade börjat spela på

För en pojke i hans ålder gjorde han det bra, men han hade mycket att lära sig.

Ännu en gång befann dom sig i Sarias "gömställe" med den grönhåriga flickan sittande på sin stubbe och Link sittande på gräset framför henne.

Saria märkte genast att något var fel när Link slutade öva och stirrade på träden på sin vänstra sida.

När hon tittade åt samma håll kunde hon inte se något så hon vände sig till Link.

"Link, är något på tok?" undrade hon.

Pojken svarade inte först som om han var nervös att säga sin tanke. Men efter en stund tittade han upp mot Sarias skyddsälva.

"Kommer jag också att få en?" undrade han och pekade på älvan.

Saria kände blodet frysa till. Hon hade oroat sig över att den här dagen skulle komma men hade hoppats att Link skulle få sin skyddsälva innan det hände. Men som tur var hade hon föreställt sig situationen dussintals gånger och lyckades planera ett svar.

"Tja...Ja. Det kommer du att få. Vi får alla våra skyddsälvor, Link," försäkrade hon.

Det var en lång puas.

"När? Alla har ju en..." sa Link med förtvivlad längtan. Han hade nu börjat märka att han var den enda kokirinen i byn som inte hade en älva, men ingen hade inte pratat med honom om det. Det hade tagit ett tag men nyfikenheten började bygga upp sig så mycket att han bara var tvungen att fråga.

"Det är svårt att säga. Det är olika för oss alla. Det är mer upp till skyddsälvan. Eller hur, Rota?" Saria vände sig till sin egen skyddsälva som genast visste vad hennes skyddsling ville att hon skulle säga.

Rota harklade sig och och flög över till Link och nickade. Vilket var meningslöst eftersom hennes naturliga ljussken som älvor gav ifrån sig skymde mycket av deras drag och små rörelser.

"Saria har rätt. Det är inte mycket du kan göra; du måste helt enkelt vänta."

Även skyddsälvorna i byn hade börjat bli försiktiga runt Link. Skogsvarelserna hade känt att något...inte stämde med Link. Något som dom inte kunde förstå eller förklara. Det var inte hans långsamma åldrande eller brist på älva. Det var någonting om pojkens själva väsen som gjorde dom vaksamma, dom visste bara inte vad problemet var...

"Bara vänta? Kommer en verkligen?" Link lät inte säker. "Tänk om en älva inte väljer mig? Är jag stygg? Kommer ingen älva till mig för att jag är stygg?"
På några ögonblick såg det ut som om Link var på väg att gråta när som helst.

När hon la märke till det satte sig Saria på gräset framför Link och la ömt händerna på hans axlar.

"Link, du är inte stygg, okay? Du är lika god som alla andra i byn. En älva kommer att dyka upp för dig, jag lovar!"

Saria ville desperat tro på sina egna ord, men för varje dag som gick började hon få det svårt att hålla det hoppet uppe.

"Jag vill också ha en..." mumlade Link. Trotts Sarias försök att lugna ner honom, brast Link i tårar, kastade sig framåt och klängde sig desperat mot sin vän. Han ville vara som alla andra. Han ville också ha en älva!

Först oförberedd slog Saria armarna runt honom och strök hans rygg.

"Snälla, gråt inte, Link. Allt kommer att ordna sig, jag lovar..." viskade hon mjukt i hans öra. "En älva kommer att dyka upp..."

Kokirinen visste inte vad hon skulle göra. Link, hennes älskade Link, var sårad och hon kunde inte göra något för att hjälpa. Hon ville bara att allt skulle ordna sig. Hon ville att Link skulle passa in bland dom andra barnen...

Sex år passerade sedan Links anländande och allting började att bli värre.

Nu har till och med Fado slutat umgås med Link såvida han gick fram till henne och även då började hon hitta på ursäkter. Ingen annan än Saria, och förvånansvärt Mido, ville ens leka med Link.

Link började lägga märke till hur andra behandlade honom och verkade inte vilja ha någonting med honom att göra. Ingen sa till honom varför dom uppförde sig så här och Link kunde inte förstå varför. Allt han visste var att ingen av dom andra barnen ville leka eller prata med honom. Det enda positiva var att Link nu hade fått sitt eget hem; ett trädhus där man behövde en stege för att kunna komma upp. Han hade börjat vänja sig med att sova alldeles för sig själv på nätterna, men Saria hjälpte honom att sakta få honom att somna in själv.

Allt som Link växte blev han allt mer öppen och full av energi. Som en växande pojke ville han lek brottas allt mer som tiden gick. Saria var inte särskilt förtjust i såna typer av lekar och ville inte delta. Efter att ha försökt brottas runt med dom andra utan lycka, föll Links uppmärksamhet på Mido som faktiskt tackade ja. Den så-kallade ledaren över kokirinerna var lite försiktig över Link som inte har parats ihop med en skyddsälva på sex år. Men den nya medlemmen var ändå en bra pojke och Saria gillade honom jättemycket.

"Okay, Link, visa mig vad du kan!" utropade Mido när dom båda befann sig på en platt avskild del av byn. Med sina mössor på gräset gjorde dom sig redo.

"Du får ta första attacken, så kom igen!".

Mido tänkte så klart ta det försiktigt med Link, barnet var sex år men fortfarande rätt liten...

När lek brottningen började var kokirinen överraskad när han upptäckte att Link var...förvånansvärt stark?! Visst hade Mido honom i lekfulla grepp, men sexåringen lyckades komma loss lätt. Den äldre pojken försökte hålla Link i ett starkare grepp men till och med det lyckades Link slita sig loss ur! Vad var det som hände här?!

På något sätt hade Mido hamnat på mage med Link sittande på den äldre pojkens rygg. Link höll kokirinens arm mot ryggen så att det började göra ont! Trotts att han kämpade kunde Mido inte slita sig loss. Det var som att försöka få bort en stenbumling!

"Hoppa av!" morrade Mido med ansiktet nedtryckt i gräset.

"Va? Vad?" undrade Link oskyldigt som inte kunde höra ordentligt. I sitt perspektiv la Link knappt mycket styrka i sitt grepp. Han märkte inte ens att han höll på att skada sin motståndare.

"Jag sa... kliv...KLIV AV MIG!" röt nästan Mido och använde all sin styrka på en gång för att kasta av Link. När dom reste sig knuffade Mido Link ifrån sig så att pojken landade hårt på rumpan.

"Håll dig borta från mig!" spottade Mido och tittade på Link både av ilska och rädsla.

Det var inte Midos agerande som sårade Link så mycket, men det var hans arga ord och sättet den äldre pojken tittade på honom. Link förstod inte vad som hände eller varför han blev utskälld. Med tårar bubblande i ögonen tittade han upp mot Mido.

"Vad? Var jag s-stygg?" stammade Link.

"Ja! Jättestygg!" morrade Mido och plockade upp sin mössa. "Bara håll dig borta!"

Innan Link kunde svara hade kokirinen stampat iväg, hans stolthet lika sårad som hans arm där man kunde se lila märken på den bleka huden. Mido var inte bara skadad, men förödmjukad! Någonting inuti pojken kände att Link hade övertaget på honom i mer än låtsas brottningar.

Inte bara det, men barnet var farligt! Om Link var så här stark vad hände när han hade vuxit färdigt? Han skulle bli större och starkare och vad skulle hända om han blev riktigt arg på någon? Mido måste varna dom andra, och snabbt!

Så den natten hade alla barnen i byn, förutom Link och Saria, samlats i Dom Förlorade Skogarna. Det var just då som Mido pratade med dom andra barnen hur ovanlig Link var, hur han hade vuxit sig så gammal och inte hade någon älva. Dom andra samtyckte till en viss del, även Fado.

"Så vad ska vi göra med honom?" undrade Lydo.

"Det är enkelt..." svarade Mido. "Vi låter honom veta att han inte är välkommen utan älva. Om vi har tur flyttar han till ett annat ställe. Det måste vara något fel med honom, så fel att ingen skyddsälva har dykt upp!"

Vad Mido inte berättade var hur stark Link var. Han kunde inte låta dom andra veta att han hade förlorat en kamp, även om det bara var på lek.

"Far har sagt åt oss att vara tålmodiga, men är sex år inte tillräckligt? En älva borde inte dröja så länge med att para ihop sig med Link. Jag vet inte vad som är fel med Link, men han är inte en av oss!"

"Men om en älva dyker upp då?" frågade Fado som började tvivla lite över situationen, även om hon höll med lite. "Accepterar vi honom då?"

Mido nickade.

"Så klart! Men tills det händer ska han behandlas som en utstött, vilket han är!"

Överenskommelser strömmade sig bland folkmassan. Vad Mido hade sagt hade många kokiriner tänkt på rätt länge för sig själva. Dom hade varit nervösa av att dra upp ämnet.

"Från och med imorgon accepterar vi ingen kokiri utan älva, förstått?"

"Men Saria, då? Hon kommer aldrig att gå med på det," påpekade Ardo.

Det visste den så-kallade kokiri ledaren redan. Saria älskade barnet så mycket; hon skulle aldrig vända ryggen åt honom.

"Tja, vi kan inte få henne att ändra sig, så det är något vi inte kan göra," erkände Mido med en suck. "Vi kan bara hoppas att tids nog går hon över till vår sida..."

Mer överenskommelser surrade bland barnen och det var beslutat.

Ovetande om det hemliga mötet vaknade Link nästa morgon och kände sig pigg. Han tog ett äpple och några bär ur skafferiet som sin frukost innan han klättrade ner för sin stege och in i byn.

Han såg genast Ardo prata med Uldo, en pojke med en ovanligt kraftig käke, vid utkanten av byn. Med ett brett leende gick Link över för att fråga om dom ville leka.

Link stannade då dom två pojkarna tittade åt hans håll innan dom snorde runt och rusade in i Dom Förlorade Skogarna.

Va? Vad handlade det där om?

Kanske...dom ville leka kull?

Men tyvärr hade Link blivit tillsagt att aldrig gå in där utan sällskap av en annan kokiri. Utan skyddsälva var det farligt för en kokiri att vandra utanför byn.

Han kunde leka med dom en annan gång, det var allt! När han muntrade upp sig själv funderade han på vad han skulle göra nu.

Saria! Kanske hon kunde lära honom nya trick med okarinan. Han hade velat lära sig göra fågelläten!

Men när han kom till Sarias hus var hon inte hemma. Typiskt! Hon måste ha gått till sitt gömställe! Okay, han kunde vänta.

När Link vände sig till byn såg han Lydo tillsammans med en annan rödhårig flicka som hette Saldo.

Med ett leende rusade han över till dom och vinkade.

"Hej, Lydo! Saldo!" ropade han ivrigt.

Men när han närmade sig började leendet att falla när flickorna tittade osäkra på honom.

"Håll dig borta, Älvlös!" snäste Saldo och blängde fientligt, vilket han aldrig hade sett henne göra. "Vi vill inte att du pratar med oss!"

"Just det!" tillade Lydo. "Gå och lek för dig själv, missfoster!"

Och med det gick dom två flickorna och lämnade en chockad Link efter sig.

Ingen hade talat till honom på det sättet. Visst hade han hamnat i trubbel ett antal gånger och fått en liten utskällning även om han uppförde sig. Men nu var det nåfot helt annorlunda. Ingen hade skällt ut honom så där utan anledning, kallat honom namn eller inte velat att han pratade med dom.

Först tänkte han inte mycket på det, men sedan sjönk orden in. Dom ville inte umgås med honom för att...han inte hade någon älva? Det hade aldrig varit ett problem förut...

Medan Link stod där försökte han få grepp över sitationen. Hans barnsliga tankar hade svårt att inse vad det var som hände.

Han...han behövde hjälp! Men från vem? Fado?

Efter att ha lyckats hålla tillbaka tårarna gick Link över till den blonda flickans hus, bara för att upptäcka att hon inte heller var hemma.

Saria och Fado var borta...men Mido, då? Han var ju ledaren, han kunde hjälpa!

Link hade tur då han såg Mido gå ut ur sitt hus..

"M-Mido!" ropade han, fortfarande lite upprörd över dom elaka orden mot honom, oförmögen av att kunna hantera situationen. "Mido!"

När pojken närmade sig snorde Mido runt och fräste åt honom.

"Håll dig borta! Jag vill inte prata med dig, Älvlös!"

Åter igen stack dom orden och Link var förvirrad över varför Mido...vänta! Link kom ihåg att han brottades med Mido dagen innan. Han visste inte om att han höll på att skada den andra pojken men tydligen hade han varit stygg!

"Förlåt att jag var så stygg..." sa han oroligt, även om han inte visste vad han hade gjort för fel.

"Hörde du inte vad jag sa?!" snäste Mido och pekade åt horisonten. "Jag sa försvinn! Stick, och tala inte till förrän du har fått en älva, förstått?!

Åter igen blev Link lämnad alldeles förvirrad. Han trodde att be om ursäkt skulle göra allting bättre, så varför var Mido fortfarande arg? Varför hade alla börjat tala om att han inte hade en älva? Var det därför han var stygg? Han ville inte vara stygg! Han ville bli vän med alla igen!

Just nu var han för upprörd och rädd för att bråka tillbaka. Allt han kunde göra var att låta tårarna rinna då han sprang hem till sig.

Han fick helt enkelt vänta på Saria! Kanske hon fortfarande gillade honom? Han visste inte...han var så förvirrad!

Han snubblade nästan när han klättrade upp för stegen och klev in i sitt lilla hem.

Väl inne la han sig på sängen, snyftade mjukt och undrade vad han hade gjort som var så illa.

När Saria klev in i trädhuset efter några timmar, kramade han henne hårt och fortsatte att be om ursäkt för att ha varit så stygg...

Ännu ett år passerade och situation för Link blev inte bättre.

Saria hade tillslut lagt märke till dom andras trakasserier mot Link och blivit förargad. Men tyvärr ville ingen ändra sitt beteende för Link. Inget hon försökte med lyckades. Medans hon var arg över hur dom andra behandlade Link kunde hon inte få dom att sluta.

Deras uppförande var fruktansvärt utan tvekan, men det här var ett folk som Saria i hundra år hade lärt känna och blivit fäst vid. Även om kokirinerna hade börjat gå över gränsen kunde Saria inte vända ryggen åt dom för Links skull. Hon skulle hålla sig till Link när det var möjligt, även om det betydde att båda två skulle bli ensamma från resten av byn ett tag, vilket ofta hände.

Link fick inte delta i fester och firanden vilket betydde att Saria vägrade att komma. Det var när Link sov middag eller ville leka för sig själv som Saria kunde umgås med dom andra. Till en början försökte hon få dom andra att sluta vara elaka mot Link men ingen ville lyssna eller ändra sig så hon kunde tillslut bara ge upp.

Samtidigt hade Saria fått förklara situationen för Link och kände sig fruktansvärd av vad hon sa till honom. Ingen annan än hon ville ha någonting att göra med honom eftersom han fortfarande inte hade en älva. Pojken antog att han måste ha varit stygg om en älva nu inte ville ha honom, men han visste inte hur han skulle fixa det. Han försökte att vara så snäll som han kunde mot dom andra, men blev fortfarande avvisad och förlöjligad.

Om det inte hjälpte med att vara snäll, vad kunde han göra? Hans barnsliga tankar kunde inte få grepp om att vara snäll inte ordnade situationen tills Saria en dag fick förklara det för honom.

Link ville ibland fortsätta försöka närma sig dom andra och försöka fixa sin vänskap med dom, bara för att bli tillsagt att försvinna. Tillslut började Link hålla sig borta från alla som inte var Saria om han kunde. Det stoppade inte dom andra från att förfölja honom och trakassera honom för att vara en en utstött och ett missfoster.

Ett helt år av förnedring och avvisande gjorde Link oroväckande olycklig. Han började faktiskt att tro på alla elaka ord kokirinerna sa till honom: att han var ett missfoster, en utstött, någon som ingen älva ens ville ha.

Den enda gången han kände sig lycklig var när han var tillsammans med Saria. När han kände sig som mest ledsen skulle han alltid gå till henne och hon skulle alltid lugna ner och uppmuntra honom, vilket han uppskattade. Med all extra tid tillsammans erbjöd sig Saria att lära Link att läsa, vilket han tackade nej till. Det var skyddsälvans uppgift att lära sin kokiri sådant, och Link kände att han inte ville lära sig såvida det inte var från en älva. När han hade fylld sju år började han tillslut ge upp hoppet om att få en älva.

Inte långt därtill när Link hade fyllt sju år blev saker och ting värre.

Saria hade upptäckt att Link inte hade kommit för att se henne, trotts att det var efter lunch. Vid den här tidpunkten var han alltid hos henne eller olyckligt ihoprullad hemma i sitt rum.

I fall det skulle vara den andra möjligheten rusade hon snabbt till trädhuset.

Link?" ropade hon halvvägs upp för stegen. "Link? Är du där uppe?"

Hon fick inget svar.

"Link...?" ropade hon igen då hon nådde balkongen.

När hon kikade in i det enda lilla rummet av pojkens hem flämtade hon.

Link låg i sin säng och darrade och gnydde av smärta.

Saria rusade över och satte sig bredvid pojken.

"Ss...Fa...Mmm..."

Links ögon var stängda och han försökte forma ord utan lycka. Det vekade som om han sov och mumlade i sina drömmar.

"Link?! Link, vakna!"

När hon tog en närmare titt såg hon hur Links ansikte hade en röd nyans och när hon la handen om hans panna blev hennes oro bekräftad; den stackars pojken hade hög feber, hans hud var kokade het.

Med desperat vilja att pojken öppnade ögonen skakade Saria honom försiktigt.

"Link, snälla vakna! Link!"

Efter några sekunder tvingade Link upp sina ögon. Dom var ofokuserade och suddiga så pojken såg bara igenom Saria.

"Nnnng...Sar..." halvmumlade han och stängde ögonen igen.

Panikslagen försökte Saria komma på vad hon kunde göra.

"Okay, Link, jag kommer strax tillbaka!"

Hon klättrade nerför stegen och rusade genast in till den plats där hon först såg Link, i Det Stora Deku Trädets glänta. Det tog bara några minuter för henne att komma fram.

Flämtande tittade hon upp mot skogens väktare.

"Far! Far! Det är en nödsituation! Det är Link!"

Det Stora Deku Trädet var överraskad över Sarias anländande. Av alla hans barn, var Saria och Link dom enda som aldrig kom till honom utan att ha blivit tillkallade. Både att han var överraskad att Saria av alla gjorde det och hennes ord höll tillbaka hans missnöje.

"Link? Vad är det för fel? Lugna ner dig och berätta, mitt barn," sa skogsguden.

Efter att ha hämtat andan mötte hon sin Fars forntida trä ögon med sina panikfyllda blåa ögon.

"Link! Han...Han har feber! Han kan knappt prata, och han brinner upp...Jag behöver medicin, Far!"

För någon som snart närmade sig tusen år var inte det här första gången Saria hade haft att göra med feber, hon har även haft det själv. Men ingen av dom andra kokirinerna hade haft det när dom fysiskt var unga innan, vilket gjorde henne mer orolig än vanligt.

Ett mullrade "Hmmm!" av förståelse ekade genom området, Saria kunde känna det i sina ben.

"Jag förstår...Gå tillbaka till honom, Saria. Du kommer att hitta läkande örter vid foten av hans hem. Gå nu och ta hand om honom!"

Guden hade alltid varit lättillgänglig när han uppfostrade sina barn. Lika mäktig som han var, var han inte allvetande, inte ens när det gällde Dom Förlorade Skogarna. Vad en kokiri gjorde med sitt privatliv visste han inte såvida han vände sin uppmärksamhet bort från att skydda skogen från krafter utanför och växande ondska. Han kunde bara inte göra något åt ett sjukt barn helt själv...

"Tack, Far," sa Saria och utan att slösa tid rusade hon tillbaka till Links hus. Hon hade så bråttom att hon nästan snubblade på en rot på vägen men brydde sig inte om det då hon närmade sig trädhuset. Hon märkte inte ens att några av dom andra barnen såg henne komma springande och tittade nyfiket på hennes oroliga ansikte.

Som Det Stora Deku Trädet lovade växte det medicin örter vid foten av Links träd. Efter att ha plockat en handfull skyndade sig Saria tillbaka till hans rum. Där låg Link precis som innan; skakande och mumlade halvord till ingen. Hans ögon var stängda och han reagerade inte då Saria förberedde sig med det nödvändiga.

Att förbereda medicinen, lite mat och vätska var det viktigaste nu tillsammans med en fuktig trasa för att febern skulle sjunka lite.

Medan Saria gjorde allt redo svarade inte Link till hennes närvaro. Han rörde sig knappt och öppnade inte ens sina ögon. Han rös bara, jämrade sig av smärta och mumlade ibland nonsens i sina andetag.

Dom kommande dagarna var hemska för båda Saria och Link. För Saria, hur mycket hon försökte, tog Links återhämtning allt för lång tid. Den första dagen kunde hon knappt hålla pojken tillräckligt medvetande så att han kunde äta eller dricka något, eller ens ta sin medicin. Även en kopp vatten eller några bär spydde han upp strax efteråt. Han kunde knappt hålla medicinen nere. Bristen på näring och medicinskt hjälp gjorde bara pojken allt mer svagare medan sjukdomen spred sig i hans kropp.

Men som tiden gick började han sakta att bli bättre. I en till två dagar började Saria frukta att Link inte skulle överleva eftersom han fortsatte att spy upp det hon matade honom med. Men tillslut lyckades han hålla medicinen nere och kunde återhämta sig.

Medan Link led mest utav situationen var det inte lika lätt för Saria. Det var inte bara oron av att hennes kära vän kunde dö, utan hon fick ta hand om honom ensam. Under vissa stunder då hon inte visste vad hon kunde göra för Link gick hon ut och försökte be dom andra barnen om hjälp...och ingen ville acceptera. Dom hittade på ursäkter eller rakt av vägrade hjälpa, vilket shockade henne.

Hon hade inte tid av att tänka på det för stunden, alldeles för upptagen med att ta hand om Link. Hon sov knappt förutom några korta tupplurar och vägrade att lämna Links sida varje tjugo minuter eller så.

Vem visste att när något sånt här hände Link att han skulle ha så stort behov av henne?

Som tur var, kände hon sig känslomässigt bättre medan Link fysiskt började bli friskare. Han hade också, till Sarias lättnad, upptäckt hennes närvaro, och försökte att prata med henne. Men den unga pojken skulle bara pladdra och fråga om älvor eller säga Sarias namn om och om igen.

Efter vad som kändes som en vecka blev Link fullkomligt frisk. Även med sina sovrutiner och utmattning var det svårt att säga hur lång tid det tog.

Trotts hennes brist på sömn, dom andra kokirinernas uppförande, och den kvarstående stressen av all hennes oro, log hon då Link satte sig upp och hällde i sig vatten.

"Tror du att du kan lämna ditt rum idag?" frågade då hon satt bredvid honom med sömniga röda ögon av flera dagars sömnbrist.

Link nickade långsamt.

"Jag tror det," mumlade han. Pojken hade inte pratat mycket, även när hans huvud klarnade tillräckligt så att han kunde ha långa samtal.

Saria insisterade över att han skulle spara på krafterna, orolig över att hans kondition skulle bli värre igen.

"Tack för att du tog hand om mig, Saria," sa Link och gav henne ett litet leende.

Saria nickade, glad över att han skulle klara sig.

"Så klart, Link. Jag skulle aldrig lämna dig så där, eller hur? Jag skulle göra om det i ett hjärtslag," insisterade hon varmt.

Link kunde se att erfarenheten hade slitit ut Saria som såg ut som om hon skulle somna snabbt. Det var tydligt att hon hade slitit ut sig själv för att ta hand om honom.

"Förlåt att jag blev sjuk. Du ser så sömnig..."

Saria skakade på huvudet, sträckte sig för att greppa tag om hans hand.

"Be inte om ursäkt av att vara sjuk, Link. Du kunde inte hjälpa det. Jag är bara glad av att du mår mycket bättre.

Link tog in hennes ord och visste att hon aldrig någonsin skulle ljuga för honom.

"Men dom andra? Kom dom också på besök?" frågade Link.

Rummet blev plötsligt tyst. Man kunde känna spänningen i luften. Saria visste genast att hon inte kunde ljuga för Link, hur mycket det än smärtade henne att berätta sanningen. Om hon ljög skulle han strax få reda på det och det kunde hon inte göra.

Efter ett djupt darrigt andetag skakade hon på huvudet.

"Nej, Link. Ingen besökte dig. Ingen hjälpte mig ens att ta hand om dig. Jag är ledsen..."

Den sjuåriga pojken tittade klentroget på henne, men kände att han fick tro på henne. Ingen? Ingen besökte honom alls?

Saria hade berättat hur sjuk han hade varit när han var frisk nog för att prata. Var han så stygg att ingen ville träffa honom när han var så sjuk?

En tom känsla fyllde Link som nu kände sig utmattad.

"...Okay," mumlade han och la sig ner igen. "Jag tror jag tar en till tupplur..."

Saria blev överraskad av hans brist på reaktion. Hon hade förväntat sig att han hade frågor. Men hon pressade inte på.

"...Vill du vara ifred?"

Link vände sig till Saria och skakade på huvudet.

"N-Nej," utbrast han med tårar i ögonen. "Snälla, lämna mig inte."

Oförmögen att hålla tillbaka, började pojken att snyfta och Saria gjorde allt hon kunde för att lugna ner honom medans han grät sig själv till sömns.

Det var den här händelsen som präglade fast tanken i Links huvud att utan älva kunde han inte göra någonting för att återvinna förlorad vänskapen.

Snart var Link åtta år och hade gett upp om att få en skyddsälva eller några vänner förutom Saria.

Inte att Link hade något emot av att vara vän med Saria, så klart! Han älskade henne mycket, och just nu var hon allt han hade.

Men allt som tiden gick började Link känna sig skyldig över sin relation med Saria. Han började lägga märke till att han tog all hennes tid, flickan lät honom inte vara ensam ifall dom andra kokirinerna hade någon slags samling. För pojken verkade det som om hon valde honom över alla andra och han kunde inte förstå varför.

Han var tydligen så stygg att ingen älva ville komma till honom, inte heller dom andra barnen. Så varför var Saria så annorlunda?

Link började se sig själv som en oönskad person, någon som inte hörde hemma hos dom andra, och ändå verkade Saria annorlunda.

Tillslut beslöt sig Link att inte ta för mycket av Sarias tid, men kunde inte tacka nej till hennes sällskap när hon gick fram till honom. Link antog att så länge Saria trodde att han var lycklig, skulle han inte ta för mycket av hennes tid. För en åttaåring verkade det stämma.

Det var justvdå Link formade en mask till sig själv, även om han inte visste vad masker var för något och det här var undermedvetet. Allt han kände var att han behövde låtsas vara lycklig och få Saria att tro det. Sedan kunde hon umgås med sina vänner och inte slösa all sin energi på ett styggt barn som honom, någon som inte var värdig en skyddsälva.

Det var lätt i början. Link behövde bara le och låtsas vara glad oavsett vad han kände. När Saria frågade honom hur han kände sig sa han alltid glada saker även om dom elaka orden från kokirinerna fick honom att vilja gråta.

Ibland gjorde det nästan ont av att le och nicka åt Saria, berätta att han har haft en bra dag och att inget var fel. Det skapade mycket stress för pojken, vilket han inte visste hur han skulle hantera.

Allt han kunde göra var att sluta låtsas när han var ensam, men det faktum att han var tvungen att varje dag i flera veckor låtsas att allt var bra började slita ut honom. Det var inte så märkligt att façaden inte blev långvarig.

Morgonen var lika vanligt sedan han byggde upp sin mask. Link samlade frukter, nötter och bär till byns matförråd. Det var därifrån dom andra kokirinerna kunde hämta mat till sina egna skafferi.

Efter att Link hade fyllt åtta tog han själv på sig rollen som matsamlare i byn. Han var glad över den här uppgiften istället för jägare. Att döda insekter var en sak men att döda djur som kaniner och fåglar...han kunde bara inte göra det. Han hade inga problem att äta kött, men att själv döda kändes inte rätt.

Det hjälpte också att Saria var matsamlare eftersom Link inte kunde gå in i Dom Förlorade Skogarna som dom andra barnen. Hade han bara inte varit ett missfoster och haft sin egen skyddsälva skulle det inte varit några problem...

Dom två barnen hade samlat mycket ätbara bär och en korg full med äpplen. Medans Saria samlade mer mat kikade hon mot Link och såg honom le för sig själv medans han arbetade, som om han inte hade några bekymmer.

Det var mycket ovanligt med tanke på att hon hade lyssnat på hur Ardo hade hånat Link för att inte ha en skyddsälva, att Link var ett missfoster. Och ändå verkade det inte bekymra Link. Saria hade förväntat sig att han skulle se upprörd ut.

Inte för att hon ville att han skulle känna sig illa till mods, men det var underligt för henne att se honom så glad.

"Link?" ropade flickan vänligt. "Hur mår du?"

"Hm?" Link tittade upp mot Saria medans han fortsatte att fylla sin korg med bär.

"Jag mår fint!" svarade han glatt.

Saria kunde inte hjälpa att märka hur Links ögon hade förändrats genom åren. Ända sedan han var sex hade glansen i pojkens ögon sakta börjat att dämpas. Han kunde le när han ville men hans ögon sa något annat.

"Du känner dig inte det minsta upprörd?" frågade Saria.

Link skakade på huvudet och fortsatte att titta åt Sarias håll.

"Nä, jag är inte upprörd. Borde jag vara det?" undrade han.

Saria förhastade sig om hon skulle fortsätta. Link visste inte om att hon hade hört Ardos elaka ord mot honom, att hon hade lyssnat. Men hon ville ändå hjälpa och att få honom att känna sig bättre var den bästa metoden.

"Jag hörde hur Ardo sa några...otrevliga saker till dig tidigare idag," började hon försiktigt.

Links leende höll på att falla men det kom tillbaka lika snabbt.

"Jag mår bra. Bara bra," insisterade han.

"Gör du?" frågade Saria och kände att hon behövde pressa på lite för att kunna få ett svar. "Om du är upprörd kan du berätta det för mig."

Hon började sakta att närma sig pojken, hon ville bara hjälpa sin vän.

Link började backa lite med leendet kvar på ansiktet.

"Allt är bra. Jag mår fint. Jag är lycklig, Saria!" sa han och höll rösten entusiastisk, men inombords höll han på att bryta ihop.

Saria kom fram till Link och la händerna på hans axlar.

"Link, om du behöver prata med mig om vad som helst så kan du det. Jag vill bara hjälpa dig," sa hon.

"Jag...jag mår fint. Jag mår fint. Jag mår bra!" fortsatte Link att säga medans hans röst höll på att spricka. All stress under veckorna hann ikapp honom, hans mask började försvagas och han kände att han inte kunde göra något åt det.

"Jag mår...b-b...jag..."

Plötsligt brast pojken i tårar och grät olyckligt då han tittade ner mot marken.

"Förlåt...förlåt..."

Det här var vad Saria hade förväntats sig. Link höll tillbaka sina känslor bakom ett falskt leende.

"Såja, Link... jag lovar dig att allt kommer att ordna sig," mumlade hon mjukt.

Hon kände sig hemsk av att säga tomma löften, men orden bara fortsatte.

Kokirinen höll sin vän nära sig och strök hans skalp medans hon kramade hårt om honom.

"Du har varit modig, men gör inte om det här. Kom till mig när du behöver hjälp, okay?"

"Förlåt...förlåt att jag är så stygg..." stammade Link medan han kände sig eländig och skyldig.

Han slösade åter igen bort Sarias tid av att göra henne orolig och upprörd.

Pojken kände sig inte modig, han kände att han var en fruktansvärd plågoande.

Han var en usel vän; han var en stygg pojke...

Tiden gick åter igen och snart var Link nio år. Han försökte att bära en glad mask några gånger, men den fortsatte att spricka allt mer och snabbare att han tillslut gav upp av att hålla ihop den.

Strax efteråt formade Link en ny mask. Istället för att låtsas vara glad, gjorde han istället sitt bästa att hålla tillbaka sina känslor. Att låtsas le och vara glad värkte men att inte tvinga fram falska känslor kändes lättare för honom.

Saria hade snabbt kommit på honom och masken sprack vid vissa tillfällen, men han jobbade hårt med att hålla kvar den.

Emellanåt tillät han sig själv visa sitt sanna jag för Saria när han kände riktig glädje, men dom stunderna blev snabbt färre med tiden.

Innan sin andra mask några dagar efter att Link hade blivit nio lärde han sig hur elaka dom andra barnen kunde vara. Dom hade visat sin grymhet tidigare, men vid den här händelsen blev det större.

Då Link slumrade till kände han en liten duns mot sitt huvud.

"Hallå...!" ropade en liten röst. En kvinnlig röst.

Flera dunsar kom.

"Hallå! Vakna!" fortsatte rösten. "Hallå, kom igen!"

Link tvingade upp sina ögon och såg en rosa älva fladdra framför hans ansikte.

"Hmm...? Vad är det?" mumlade han halvt sovande.

Han satte sig upp och gned sig i ögonen innan han tittade ner mot älvan.

"Vad är det om? Vill Far se mig...?"

"Näpp! Du är Link, inte sant?" sa älvan och flöt högre upp till hans ögon nivå.

"Ja, jag är Link..." nickade han förvirrad.

Om hon inte var där för att tillkalla honom...men...måste det betyda...?

"Är du...en skyddsälvan?" frågade han med uppspärrade ögon. I vanliga fall vågade han inte hoppas, men just nu kunde han inte hålla sig samman.

"Det stämmer! Jag heter Menda, trevligt att träffas! Från och med idag är jag din skyddsälva!" sa älvan glatt.

Först trodde Link att han drömde. Det skulle inte vara första gången. Han nöpp sig i armen och det gjorde ont så det måste alltså vara på riktigt!

En stark glädje svälldes ut i Links bröst då han stirrade på Menda, osäker på vad han skulle göra eller säga. Så han kuppade sina händer så att Menda kunde landa på dom vilket hon gjorde.

"Min...skyddsälva? Verkligen?" viskade han.

"Ja! Nu och för alltid kommer vi att vara partners! utbrast Menda. "Jag är ledsen av att det tog så lång tid att komma hit. Du är vad...åtta, va?"

"Nio," rättade Link till automatiskt.

"Öh, tja, det är lugnt. Med väntandet, menar jag," sa han.

Han kände sig så spänd men ändå lite generad. Vad borde han göra? Vad borde han säga?

"Öh...jag måste bara få veta, varför just nu? Har jag gjort något som har visat mig värdig?"

Det var en lång paus, som om Menda tänkte igenom saken.

"Tja...jag ville bara vänta tills du hade vuxit lite mer. Det verkade som om det tog längre tid att nå det stadiet," förklarade hon.

"Åh...det...förlåt..jag kunde inte hjälpa det," sa Link lite skamsen.

"Oroa dig inte. Det är i det förflutna nu, visst?" försäkrade Menda honom och flög upp i luften.

Link log åt skyddsälvan.

"V...visst! Så...öh...vad gör vi först?" undrade han ivrigt.

"Tja, varför inte presentera mig för allihopa? Jag slår vad om att dom blir glada för din skull," sa Menda innan hon flög ut genom utgången.

Självklart! Äntligen kunde Link passa in med dom andra!

"Javisst! Kom så går vi!" hurrade Link innan han snabbt klädde på sig och skyndade sig ner för stegen så att han nästan föll.

Genast när han kom till marken rusade han till mitten av byn och ropade med Menda efter sig.

"Hörni! Allihopa! Jag har en skyddsälva! Titta, allihopa! Titta!"

Medan Link ropade ivrigt tittade några av barnen upp från vad dom gjorde. För blängde dom fult men sedan såg dom att det var sant och rusade genast omkring för att berätta för dom andra.

Och inte långt efter hade alla samlat sig runt Link och muttrade ivrigt av vad dom såg. Mido bara stod tyst och såg på medan Fado gick över för att gratulera Link och ge honom en kram.

Saria var den sista som kom fram och höll om Link hårt medans hon med ett leende tittade upp mot Menda.

"Åh, Link, jag är så glad för din skull!" sa hon innan hon höll honom på en armlängds avstånd. "Jag visste att du skulle få en en skyddsälva en dag."

Link bara stod där och log, utan att veta vad han skulle säga så han bara lät all glädje sprida sig i honom medans han med ett stort leende såg på Menda som flög över folkmassan.

Äntligen kunde han passa in med dom andra och bli vänner igen! Han kunde lära sig att läsa, räkna och allt annat!

"Öhm...allihopa!" utropade han och dom andra barnen tittade tyst på honom.

"Det här är Menda, min...min skyddsälva!" sa han medans det kändes härligt att äntligen säga dom orden!

Kokirinerna hälsade Menda välkommen och hon vinkade tillbaka vilket inte syntes på grund av hennes sken.

"Hej, allihopa!" sa hon till barnen. "Det är trevlight att träffa er allihopa! Som ni har hört sa Link att jag är hans skyddsälva! Men innan dess vill jag bara säga något viktigt!"

Alla muttrade förvirrade förutom Mido som förblev tyst.

"Menda, är något fel?" undrade Link och hans leende började sakta att falla.

"Inget är fel. Jag behövde bara rätta till en s-sak," hon stammade det sista ordet som om hon höll tillbaka ett skratt.

"Saken är den, barn, att...jag egentligen är en läkande älva!" annonserade hon glatt.

För var det ingen som sa något, dom bara tittade på Menda som började att fnittra elakt.

Link stirrade på älvan, hans leende som bortblåst.

"V...va? Menda...men du sa..."

Mido skrattade med Menda som flög över till honom.

"Det är sant! Jag hittade Menda i Dom Förlorade Skogarna dagen innan och tänkte att jag kunde ha lite roligt!" skrattade han elakt och vände sig till Link.

"Trodde du verkligen att du någonsin skulle få en kompanjon, Älvlös," hånlog han innan han fortsatte att skratta.

Link såg sig omkring för att se dom andra gå med i Midos hån. Barnet kände hur hans hjärta krossades, en kall och olycklig känsla fylla honom. En del av honom kände sig arg och olycklig för vad som hade hänt, men den starkare delen kände att han verkligen förtjänade det. Varför skulle en älva någonsin välja ut honom? Ingen annan än Saria brydde sig om honom. Förutom henne var han helt ensam i världen.

Link var så djupt olycklig att han inte ens märkte att det var inte alla kokiri barnen som tyckte att det var ett dugg roligt, förutom Saria. Fado, på ett märkligt sätt, såg orolig ut men sa inget.

Utan att säga något sprang Link mot Dom Förlorade Skogarna med tårar i ögonen.

Saria förblev kvar och tittade förtvivlat mot resten av byborna innan hon blev riktigt arg.

"Ni...ni är alla fruktansvärda!" skrek hon vilket fick alla att sluta skratta. "Ni borde verkligen skämmas, allihopa!"

"Seså, Saria, det var roligt!" sa Mido innan han kunde hejda sig själv. Han ville inte erkänna det men att se Saria så arg skrämde honom lite.

"Jag har inget att säga dig!" snäste den äldste kokirinen, det var dom sista orden hon någonsin skulle säga till Mido på en hel månad.

Utan att vänta på något svar rusade hon efter Link. Det tog inte lång tid för henne hitta honom, pojken hade stannat efter några träd in mot Dom Förlorade Skogarna, han kom ihåg trotts sin brådska att skogarna var farliga för honom. Han satt ihop hukad under ett träd och grät mot sina knän.

"Link..." ropade Saria försiktigt och satte sig på knä bredvid sin käraste vän. Det krossade hennes hjärta att se Link, hennes älskade Link, så här. Han förtjänade inte det här. Ingen gjorde det.

Pojken tittade upp mot henne med röda puffiga ögon.

"Saria..." var allt han kunde gny innan han kramade om sin bästa vän och grät i hennes axlar.

Han kände sig så dum för att ha fallit för det här sprattet. Han kände sig också som en dåre av att tro att någon älva verkligen ville komma till honom av alla människor. Barnet kände att han inte förtjänade det. Han var ju trotts allt ett missfoster och en utstött.

Det var inte långt efter det här som en ny mask började ta form; en som bara visade ett uttryckslöst framträdande ihop med en tyst platt röst...

Ännu ett år gick, Link hade blivit tio och han trodde nu helt enkelt att han inte förtjänade en skyddsälva.

Inte för att han visade hur eländig och frustrerad han var så lätt.

Saria bönade och bad honom att sluta gömma sina känslor under året som gick, men han vägrade. Masken sprack emellanåt, men med tiden lyckades Link hålla kvar den lättare.

Han log inte ens åt Saria när dom var ensamma, även om han kände lite glädje. Allt Link ville göra var att gömma sig i hopp att om han höll tillbaka sina känslor skulle dom tillslut försvinna. Det, och att Saria inte skulle känna behovet av att skämma bort honom. Men istället växte hennes uppmärksamhet över honom, orolig över sin vän utan att veta hur hon kunde hjälpa.

Saria visste då att en skyddsälva som dök upp skulle göra situationen bättre. Barnens elaka uppförande hade också dämpat sig lite men dom fortsatte att undvika Link. Det var åtminstone lite av en förbättring, men hon trodde att Link inte ens insåg det.

Saria hade upptäckt att, förutom henne, försökte Link undvika att umgås med dom andra kokirinerna såvida han var tvungen.

Flickan hade upptäckt att hon älskade Link på ett sätt hon inte kunde förklara. Ovetande för henne älskade Saria Link som en mor älskar sitt barn, men utan känna till moderskap utanför djurriket kunde hon inte få grepp om situationen. Hon visste också att Link älskade henne tillbaka, men visste inte heller att han älskade henne som en son som älskade sin mor. Allt dom visste var att dom aldrig tröttande på att vara nära varandra och ville bara att den andra skulle vara lycklig.

Även efter vad dom andra barnen, förutom Saria, hade fått honom att gå igenom kunde Link inte hata någon av dom. Inte ens Mido. Trotts alltihopa ville Link helt enkelt bli vän med dom och det var allt. Att få en skyddsälva och sina gamla vänner tillbaka.

Var det verkligen själviskt av honom att tänka så? Link hade nästan trott det och började att se sig själv som ett avskum; ett slöseri och en fruktansvärd pojke som inte förtjänade något gott. Trotts allt, om han förtjänade en älva eller dom andra bybornas vänskap skulle han inte ha dom nu?

Allt han verkligen hade var Saria och hur mycket han än kände sig skyldig över att ta all hennes tid, var han ändå tacksam över henne.

"Du har verkligen vuxit, vet du det?" kommenterade Saria Link en dag.

Det hade nu gått några veckor sedan Link blev tio och båda två satt nu i Sarias så-kallade gömställe en tidig kväll.

Omgivningen var lugnt och stilla; dom två vännerna satt i gräset och tittade upp mot den molniga himlen.

"Jag antar det," svarade Link med en platt och uttryckslös ton han hade gjort allt att för att hålla uppe ett tag nu.

Just nu var Link lika stor som resten av barnen. Från andras perspektiv var pojken fullvuxen. Det tog tio år för honom än det tog tio månader för dom andra.

"Känner du dig...något annorlunda?" frågade Saria, osäker vart hon ville komma med. Det krossade hennes hjärta av att höra Link prata med den tonen i rösten men hon hade för tillfället gett upp med att försöka få honom att ändra sitt sätt.. han var helt enkelt för envis för att släppa sin mask.

Pojken skakade på huvudet.

"Nä, det gör jag inte. Borde jag det?"

Pojken hade knappt lagt märke till att han var lika stor som dom andra. När han tänkte på det insåg han att han och Saria var lika stora.

"Jag vet inte. Jag ville bara veta," sa hon småtittade på honom med en liten fnysning.

Hon kunde inte hjälpa att komma ihåg sin lilla Link med klara blåa ögon då han lekte, pratade om påhittade situationer, fråga henne att läsa en saga, sjunga och dansa och kallade henne "Sa-Sa".

På bara några korta år hade han nästan blivit ett tomt skal. Hans ögon var livlösa, han varken log eller lekte eller gjorde så mycket som någonting. Han hade till och med slutat spela på sin okarina som han en gång av vrede hade kastat in den i Dom Förlorade Skogarna året innan. Saria erbjöd sig att göra en ny, men han vägrade.

Hon ville ha tillbaka sin gamla Link, mer än allt annat...

Link märkte hur Saria tittade på honom och hennes fnysning.

"Mår du bra? Du verkar upprörd," sa han.

"Jag bara...tänker," svarade Saria.

Det var en lång tystnad.

"Kanske...en skyddsälva kommer att dyka upp. Nu när du är vuxen."

Tioåringen stängde ögonen en stund och tog djupa andetag innan han öppnade dom igen. Det här var det närmsta han hade visat frustration på ett tag. "Tror du verkligen det?"

Medans hans röst var platt kunde Saria hjälpa att att han lät anklagande. Hon kunde inte klandra honom; skulle sanningen fram trodde hon inte det. Hon ville bara en gnutta hopp skulle finnas kvar i honom och det var allt.

"Jag...jag menar, kanske," rättade hon till sig.

Det var en till pinsam tystnad, som om Link inte ville svara på det.

"Vet du, Link, minns du när du var fem? Den gången då-"

"Jag minns inte riktigt mycket," avbröt Link och tittade ner på sina händer som han sakta stängde och öppnade. "Jag minns bara några år innan...allt annat innan det är suddigt."

Saria var överraskad av att höra något sådant. Hon var själv så gott som tusen år gammal och hon minns mycket av hela sitt liv. Det gjorde faktiskt alla kokiriner. Kanske var det därför Link var annorlunda, precis som hur han växte långsamt.

"Åh...Tja, då var det inget. Det är inget stort..."

Det var ännu en tyst stund då Link bara nickade. Tillslut reste han sig upp.

"Kan vi gå tillbaka? Jag vill gärna gå och lägga mig," sa han.

Pojken hade nu känt sig så trött hela tiden och hade gått och lagt sig mer och mer tidigare dom senaste månaderna. Trotts det hade han mörka ringar under ögonen...

"Åh? Visst. Kom så går vi," sa Saria och ställde sig också upp.

Hon tog Links hand och tillsammans gick dom tillbaka till byn under tystnad. Ingen av dom sa något förrän dom kom fram till Links hem.

"God natt, Link. Vi ses imorgon," sa hon och gav hon honom en snabb kram.

"God natt, Saria," svarade han tyst och klättrade upp för stegen. Med det sparkade han av sig stövlarna, tog av sig den långa mössan och gick och la sig.

Samtidigt gav Saria ifrån sig en liten sorgsen suck innan hon gick hem till sig. Innan hon gick och la sig bad hon om att en skyddsälva skulle komma till Link snart. Link hade samtidigt gett upp hoppet för länge sedan.

Han bara stängde ögonen och somnade tillslut.

Den natten fyllde ljudet av regn och åska pojkens drömmar...som genast blev till en mardröm...


Författarskrift: Om ni kommer på något annat att översätta "No Fairy" till som smeknamn skicka ett P.M.