En älvas ankomst


Den blå älvan susade genom träden av Dom Förlorade Skogarna så fort hennes vingar kunde.

Morgonen var som vanligt varm och tyst i skogen.

Älvan passerade många varelser, även ett döskallebarn vinkade åt henne när hon flög förbi vilket hon svarade tillbaka med. Det måste ha varit ett av dom mer vänliga, i vanliga fall brukade dom busiga imperna för skoj skull försöka skjuta ner henne från luften med sina blåsrör.

Några minuter tidigare hade en känsla trängt in i hennes huvud, en känsla som ingen älva fick ignorera under några omständigheter.

Det Stora Deku Trädet hade tillkallat henne.

Som tur var behövde älvan inte låta skogens väktare vänta eftersom hon befann sig i närheten när hon blev tillkallad. Bara några minuter och hon skulle komma till hans glänta!

Den lilla skogsvarelsen undrade varför hon hade blivit tillkallad eftersom det aldrig hade hänt förut.

Hon var både spänd och nervös. Hon visste att hon inte hade gjort något för att väcka gudens vrede, men han skulle inte tillkallat henne såvida något viktigt hände.

Och sannerligen, medan skogen verkade fridfull...var det något i luften som älvan inte gillade. Saker kändes...inte rätt till och hon kände sig iakttagen och någon slags illa lukt var i luften.

Med en rysning av obehag fortsatte den lilla varelsen mot sitt mål.

Och inte långt efter hade älvan anlänt till Det Stora Deku Trädets stora glänta. Hans massiva storlek skrämde den lilla varelsen lite, trotts att hon visste att han inte ville henne något illa.

Dom träaktiga ögonen av det mäktiga trädet såg in i älvan.

"Navi..." mullrade han. "Kom närmare..."

Älvan Navi flög närmare guden.

"Lyssna på mina ord, lyssna noga. Känner du det? Ondskan i luften som sänker sig över denna värld och illvilliga styrkor gör sig redo att anfalla vårt land Hyrule..."

Navi kunde verkligen känna att...något inte stämde. Hon kunde inte förklara det, men luften hade en konstig smak som rutten frukt.

Och när hon såg närmare verkade något inte stämma med själva skogsguden. Löven som klädde dom oändliga grenarna såg nästan bruna ut istället för frisk grön och några delar av hans hårda bark hade svarta fläckar. Höll den här ondskan på att skada honom?!

"Store Deku Träd, jag vet vad du menar! Jag känner det! Jag måste bara veta, vad kan jag hjälpa till med? Jag är ju bara en älva!"

Ett till mullrande kom fram, nästan som ett skrockande.

"Navi, du är då allt blygsam."

Guden hade valt ut henne bland dom andra älvorna för att till skillnad från dom hade hon faktiskt varit utanför Dom Förlorade Skogarna. Hon hade i första hand sett Hyrule och hennes kunskap överträffade dom andra älvorna.

"Du måste leta upp pojken utan älva och föra honom hit. Ungdomen vars öde är att leda Hyrule till vägen för sanning och rättvisa väntar dig," sa Det Stora Deku Trädet.

Ödets barn? En pojke utan älva? Navi hade varit borta från Dom Förlorade Skogarna i några år så hon kände inte till Links närvarande.

"En kokiri utan älva? Är det sant?" undrade hon.

"Han må vara mitt barn, men han är ingen kokiri, han är en hylian som har bott här under min uppsyn att han tror sig själv vara en skogsande. Du måste flyga till honom och ta på dig rollen som hans skyddsälva, trotts dom onaturliga aspekter för ett sånt förhållande," förklarade skogens väktare. Även han kunde inte para ihop en älva med en hylian bara så där, det fanns regler för det som han inte bröt. Men det här var en allvarlig situation så han fick böja lite på reglerna!

En...skyddsälva? För en hylian? Är du säker, Store Deku Träd?" Älvan ville inte ifrågasätta den mäktiga varelsen, men det här var en ovanlig order...

"Jag vet att det är underligt, Navi, men pojken behöver vägledning och jag kan inte komma på någon annan bättre du. Men vad vi har sagt måste hållas mellan oss. Han får inte veta om sin sanna natur eller att du aldrig kan bli hans sanna skyddsälva. Gå nu! Flyg, Navi! Skynda sig för min stund närmar sig!" mullrade guden, men hans röst lät så trött som om varje ord tömde honom på energi från hans rötter.

Hans stund närmade sig? Menade Det Stora Deku Trädet verkligen att han var döende? Om själva guden inte hade sagt så skulle Navi inte kunna tro på såna ord! Och inte nog med det, ett hylianskt barn bodde bland kokirinerna? Märkliga saker och ting hade verkligen skett i Dom Förlorade Skogarna och Navi började ångra sig att flyga iväg för att se resten av Hyrule! Utan att slösa tid flög Navi tyst iväg för att leta upp pojken utan älva...

När han blev ensam såg Det Stora Deku Trädet på med sina forntida ögon allt medans han blev mer och mer svag...

Navi märkte att inte mycket av byn hade förändrats sist hon såg det. Så klart med bara en ny medlem sedan hon hade vägarna förbi så var det förväntat. Hon saknade den här platsen lite grann, barnen...dom andra älvorna...Medans hon var ute och utforskade Hyrule tänkte hon tillbaka till denna plats mycket ofta undrade vad det var som hände. En hylian som hade trätt in i samhället verkade det som! Efter vad Det Stora Deku Trädet hade sagt gissade hon att ingen i byn visste denna hemlighet.

Då hon flög genom byn såg hon en pojke med tjockt hår som föll ner över hans ögon.

"Hallå! Du där nere!" ropade hon och flög ner till barnet.

Lite överraskad tittade pojken upp mot Navi.

"Ja? Vad är det? Vill Far se mig?" undrade han.

"Nej, nej, jag letar efter någon. Visst finns det en pojke utan älva? Vart bor han?" undrade älvan och såg sig omkring som om pojken hon letade efter skulle hoppa fram ur buskarna för att visa sig själv.

Det verkade faktiskt överraska kokiri pojken.

"Va? Verkligen Du letar efter Link?" undrade han som om han förväntade sig att det var ett skämt. Efter en lång stund ryckte han på axlarna. "Jag...antar att han är i sitt hus? Vad är det som händer egentligen?"

"Strunt i det! Det här är viktigt! Var är hans hus?" pressade Navi på.

"Förlåt, förlåt," sa pojken och pekade åt det håll Links hus låg. "Det är där borta, det enda trädhuset i byn."

Navi tittade åt det håll pojken pekade åt.

"Det enda trädhuset i byn. Jag förstår! Tack så mycket!" ropade hon innan hon susade iväg.

Efter en minut såg hon trädhuset som kokirinen hade beskrivit och gjorde en raksträcka mot den.

Därinne slumrade pojken utan älva...

Rullande åska dånade uppe på himlen som knallade och regnet föll ner över dom slitna sömmarna.

Link fann sig själv titta ut mot ett jättelikt fält som sträckte ut sig framför honom. Så stor att han inte kunde se slutet av det, men det var lite på grund av mörkret. Ibland blinkade blixten till för att lysa upp området och Link kunde svära på att han kunde se skepnader röra sig i mörkret. Dom dök upp en kort sekund, men han kunde inte vara säker. Han enda oro var att han inte var i skogen. Han hade lärt sig att aldrig någonsin lämna skogen annars skulle han dö. Det skulle vilket barn från byn som helst göra.

När pojken precis skulle försöka lugna sig och hitta tillbaka till Dom Förlorade Skogarna hördes ett märkligt ljud bakom honom. Ett märkligt klangande ljud ekade ut över det jättelika fältet.

Link vände sig om och mötte en ovanlig syn; vad som såg ut som en stor träskiva sänkte sig ner med jättelika vita väggar på båda sidorna. Väggarna var gjorda av sten och Link kunde inte hjälpa att bli påmind om strukturen i Sarias gömställe. På väggarna satt två orangea flammor som dansade ojämnt i vädret och som lyckades hållas vid liv under regnet.

När träskivan tillslut låg platt på marken dök det upp en märklig varelse ur mörkret som skivan hade skymt. Den var helt vit, sprang på alla fyra som en hjort, men den hade inga horn. Den hade inte ett eller två, utan TRE huvuden! Något färgglatt var på varelsens rygg där dom två huvudena satt. Då monstret kom närmare insåg Link att massan inte var hela varelsen, utan två personer som red PÅ djurets rygg!

Den första var en flicka som såg ut som en kokiri; runt Links storlek med blåa ögon. Hon hade på sig konstiga kläder som täckte hela hennes kropp med undantag för hennes ansikte och händer, böljande kläder färgade i vitt och lila. Och bakom henne satt...en jätte! Ja, det måste det vara! Personen bakom flickan var massiv, flera fötter högre än Link och flickan. Hon hade också på sig märkliga kläder och hade skrämmande röda ögon.

Lika snabbt som dom dök upp från mörkret susade dom förbi honom och dundrade ut mot fältet tills dom inte syntes till.

Medans Link såg på hörde han steg bakom sig. Ännu en gång vände han sig om för att se en till av dom hjort-liknande varelserna, den här var svart som den mörka himlen. Hade den inte varit i stark kontrast till dom vita stenväggarna hade Link inte kunnat se den.

Ridande på varelsen var en till jätte. Den här var mer hotfull än den andra med ovanlig grön hud och flammande rött hår. Den bar svarta kläder som matchade djuret den red på.

Utan att vänta höjde jätten sin hand i luften så att handflatan riktades mot Link, ett klot av energi började ta form i jättens hand, något som fick Links hår att resa sig på ändan.

Pojken var fastfrusen där han stod, oförmögen att röra sig eller springa då klotet kom susande mot honom, riktad mot hans bröst. Den kom närmare. Den-

Duns.

Duns. Duns. Duns.

"Hallå! Vakna, kom igen!" bad Navi då hon tittade ner mot den sovande pojken. Hon hade försökt ropa, men det väckte honom inte! Nu hade hon valt att flyga in i hans huvud medans han sov, vilket inte heller funkade.

"Kan Hyrule verkligen förlita sig på en sån här lat pojke?" muttrade hon för sig själv.

Men ett mjukt mummel öppnade Link ögonen. Det var en fruktansvärd mardröm han hade. Åskan och regnet och...och...vad mer var det? På några sekunder var drömmen suddigt för pojken, han kunde bara komma ihåg stormen. Att få grepp om andra detaljer var svåra att få grepp om. Allt han kunde komma ihåg var en vag känsla av obehag och insåg att drömmen var en mardröm. Det verkade som om han hade rätt många mardrömmar på sistone, detaljerna var alltid oklara...

Då mindes han att någon hade ropat på honom så han tittade upp och såg en blå älva fladdra ovanför hans säng. Med en gäspning satte sig barnet upp och sträckte ut sina armar innan han gned sömnen ur ögonen. Han tog en titt på älvan och satte på sig sin vanliga mask.

"God morgon. Vill Far se mig?" undrade han. Det har varit ett tag sedan Det Stora Deku Trädet hade tillkallat honom och var tvungen att veta. Han trodde bara inte att det här var något mer än att bli tillkallad.

"Det stämmer! Mitt namn är Navi! Trevligt att träffas!" kvittrade älvan och ångrade sig lite av att kalla pojken lat. Vid första ögonkastet kunde hon se att han verkligen behövde mer sömn. Dom svarta ringarna under hans ögon var oroväckande och hans ögon var mer tomma än vanligt för ett barn i hans ålder. För att inte tala om hur han talade med en sån platt röst.

Hon beslöt sig att ignorera det och fortsatte.

"Du heter Link, eller hur?" frågade hon.

Pojken nickade.

"Det stämmer. Tack för meddelandet."

Så Det Stora Deku Trädet ville se honom? Undrar vad det var om?

När Link såg ner på golvet hittade han sin mössa som han satte på sig. Till sin lilla överraskning såg att han att älvan fortfarande var kvar. Märkligt. När andra älvor hade sagt åt honom att han var tillkallad flög dom genast iväg när hade förstått det.

"Var det något mer?" undrade han.

Navi kände sig faktiskt nervös; hon hade aldrig föreställt sig paras ihop med ett barn. Det hjälpte också inte att hennes partner inte ens var en kokiri.

"Tja...det är inte allt, nej. Från och med idag...är jag jag din skyddsälva!" la hon in med mer iver men kände sig lite besvärad. Trotts allt så ljög hon för pojken för att få honom att känna sig som en kokiri även om han inte var det.

Han stirrade på henne en lång stund.

"Är det här ett trick?" undrade han rakt ut när han kom ihåg vad som hände året innan. Skulle Mido spela samma spratt två gånger?

Men när Link tänkte efter insåg han att sprattet hade en stor risk med att lägga in om att Det Stora Deku Trädet hade tillkallat honom. Det skulle betyda trubbel för Mido, för att inte tala om att han inte var glad över att Saria hade slutat prata med honom på ett tag efter förra gången. Men Link ville inte öka sina förhoppningar.

Frågan chockade Navi som stirrade på Link en stund. Vad pratade han om? Ett trick?

Det var då älvan insåg tydligt. Om hon fick gissa var Link runt tio år och hade fortfarande ingen älva. Det stackars barnet hade nog vid det här laget gett upp hoppet.

Men på sätt och vis var det här ett trick. Han var en hylian så ingen kunde verkligen inte bli hans sanna skyddsälva. Men själva Stora Deku Trädet hade beordrat henne att ljuga och hur mycket hon än inte gillade det fick hon följa instruktionerna.

"Jag försäkrar dig att det här inte är något trick! Det och att Det Stora Deku Trädet verkligen vill se dig så vi borde gå nu!" insisterade hon.

Det var en lång stunds paus då Link tänkte. Navi verkade insistera av att han gick till Det Stora Deku Trädet och hon skulle verkligen vara knäpp av att göra något sådant för ett skämt.

Kunde det verkligen betyda...? Efter sådan lång tid, var Navi verkligen skyddsälvan han hade väntat på?

"...Lovar du?" frågade han fortfarande med en platt röst medans han öppnade sina händer så att Navi kunde landa på dom, precis som han gjorde med den fruktansvärda älvan Menda.

Navi landade på pojkens händer och gick omkring på handflatorna. Efter en stund tittade hon honom i ögonen.

"Jag lovar att jag säger sanningen. Jag är din skyddsälva, Link." En del av henne kände sig skyldig av att ljuga medans en annan ville att pojken skulle acceptera lögnen så att båda två kunde sätta fart. Det Stora Deku Trädet var i fara!

Link stirrade ner på älvan och fortsatte att tänka. Hon verkade...mena vad hon sa, hon lovade till och med. För pojken betydde det faktiskt någonting.

Tillslut kände han hopp svälla inom honom. Kunde det här vara på riktigt? Ingen dröm? Inget trick?

"En...äkta skyddsälva. Min skyddsälva..." mumlade han medans han kände sitt hopp sprida sig i hans kropp. Det passade ihop med värmen som flöt i hans handflator eftersom älvor gav ifrån sig en märkbar och naturlig värme.

Vid det här laget insåg Navi något annat. Dt här var Ödets Barn, med betoning på barn. Han var bara ett barn som äntligen hade fått något han velat ha i flera år. Hon visste han fick ha mer tålamod. Visst var det här vad Det Stora Deku Trädet hade i tanke när han skickade iväg henne? Dessutom kunde hon inte förmå sig att förstöra pojkens stund.

"Det stämmer. Jag är säker på att vi kommer att bli ett bra par, Link" nickade hon.

Par. Pojken provade det ordet i sitt huvud och det lät fantastiskt. Om han kunde passa in och vara lycklig behövde inte Saria skämma bort honom. Äntligen kunde han sluta gömma sina känslor! För första gången på vad som verkade flera veckor brast Links ansikte till ett äkta varmt leende

"Det är verkligen trevligt att träffas, Navi," sa han med en mer känsla och värme i rösten.

Ah, ett leende! Navi kunde inte hjälpa att le tillbaka även om hennes naturliga sken gjorde det omöjligt för Link att se det.

"Detsamma, Link," sa hon. Trotts skuldkänslorna som kom med det var hon glad av att se Link acceptera henne som sin skyddsälva. Hon hoppades bara att han skulle förlåta henne när...tja, ingen idé att tänka i förväg. Vem visste vad Det Stora Deku Trädet behövde? Dom kunde praktiskt taget förbli partners ett bra tag till.

Det var en lång tyst stund och Link såg lite nervös ut.

Öhm...jag vet inte...riktigt vad jag ska göra nu. Är det något särskilt vi ska göra?" undrade han medans det kändes skönt att inte längre behöva hålla tillbaka sina känslor. Det kändes som om något tungt hade lyft sig från hans axlar. Det kändes också bättre med vetskapen att det nu skulle bli för gott. Han njöt inte direkt av att gömma sina känslor, men han kände helt enkelt att han måste...

Navi kunde inte låta bli att skratta hjärtligt åt frågan.

"Tja...det är inte som om det finns en ritual i fall du trodde det," retades älvan ömt.

Link nickade medans han mentalt bankade sig i huvudet för den dumma frågan.

Medans han tänkte kurrade det lite i hans mage.

"Öh...mat? Vad sägs som frukost? Jag menar...om du är hungrig..." undrade han och ställde sig med Navi fortfarande i sina händer.

Tja, Link skulle behöva energin för vad det än var Det Stora Deku Trädet behövde honom till. Med den logiken nickade Navi.

"Det låter bra! Har du några bär?" sa hon.

Med ett till leende som brast fram nickade Link.

"J...javisst! Det har jag!" sa han och alldeles ivrig av att se till att hans skyddsälva fick det bekvämt lät pojken henne flyga runt rummet medans han hämtade lite mat. Två äpplen till sig själv och en handfull bär till Navi.

"Duger dom här?" frågade han och tittade på dom mörkgröna bären han hade tagit fram till sin nya partner.

"Ja, jag älskar dom! Oroa dig inte, Link," sa Navi som kände pojken nervositet när hon satte sig ner för att äta, medans hon grubblade över situationen. Eller snarare tänkte hon speciellt på Link. Han verkade vara en snäll pojke och Navi var bra på att läsa personer. Den stackars pojken hade gett upp hoppet om att få en skyddsälva med tanke på hur han reagerade. Älvan beslöt sig att hon gillade pojken, hon kunde se att han hade ett gott hjärta. Så klart att han hade det, han var ju Ödets Barn.

Det var lite tyst när båda satt och åt, osäkra på vad dom skulle göra eller säga.

Medans det pågick tog sig Navi en närmare titt i huset hon hade flygit in i. Hon var så inne i att väcka Link att hon inte hade tid att ta in sin omgivning.

Precis som alla andra hus i byn bestod det här endast av ett enda rum med ett grundläggande boende. En säng, i perfekt storlek för ett barn i Links ålder, stod under ett stängt fönster. Den enda ljuskänslan var gardinen som hon hade skjutit undan när hon flög in så att hemmet lystes upp ordentligt.

Ett litet träbord var placerat i mitten av rummet med tre bitar av runt trä som stolar runt om. Det fanns inga riktiga dekorationer att placera, noterade Navi. Det fanns behållare antagligen för mat och kläder, men varken mycket lyxiga ägodelar. Visserligen brukar inte kokiri barnen ha mycket av såna föremål, men Link hade knappt några! Med ett ögonkast var ett fåtal böcker allt hon kunde se, omedvetet om att dom inte var för honom att läsa. Det enda som var annat att notera var vad som liknade en tom liten bur gjord av starka pinnar och snören. Kanske han gillade att ha insekter som husdjur?

Medans Navi såg sig omkring bröt Link tystnaden.

"...Navi, kan jag fråga dig något?" sa han lite förhastad som om han inte ens ville ställa frågan han hade tänkt sig.

"Javisst, fråga på bara," svarade älvan mjukt för att lugna ner den nervösa pojken då hon vände sig till honom.

Det var en paus efter det och Link såg ut att fundera över saker.

För ett ögonblick oroade sig Navi om att han hade ångrat sig om att ställa sin fråga. Efter en stund tog han till orda.

"Varför...nu? Varför valde du att komma just nu?" frågade han tyst, oförmögen att titta åt Navis håll.

Han var naturligtvis den lyckligaste han varit på länge med den här händelseutvecklingen. Men ändå var det en liten irrationell del av Link som kände ilska över Navi. Varför dröjde hon så länge? Var fanns hon när dom andra barnen kallade honom namn, hånade honom, inte inkluderade honom och gjorde honom till en utstött? Han visste att det inte var rättvist eftersom Navi inte kunde veta...men en liten del av honom kände sig fortfarande bitter, vilket gjorde honom lite skyldig.

Navi förväntade sig inte en sån fråga och kände sig ordlös en stund. Hur skulle hon svara?

"Tja...det är svårt att förklara," sa hon och började tänka några sekunder. Som tur var lyckades hon genast att hitta på något.

"Älvor har en viss...känsla när vårt barn är redo för oss. Det har inte hänt fram tills idag," improviserade hon.

Från sättet på hur Link frågade undrade hon om han hade blivit trakasserad av att inte ha någon älva. Även om det inte var så skulle han känna sig utanför utan älva...

Link var inte riktigt nöjd med det svaret, men han sa inget. Vad var det som orsakade den här känslan som Navi hade fått idag? Hade ha gjort något för att visa sig värdig? Var han inte längre en stygg pojke, och var det därför hans älva hade kommit?

Medans han var arg upprepade han för sig själv att det nu inte längre spelade någon roll. Han och Navi skulle nu ha århundranden att ta igen det tillsammans med resten av byn.

"Okay, det låter förståeligt," nickade Link för sig själv.

Efter det fortsatte dom frukosten i tystnad.

Med en nöjd suck flaxade Navi upp i luften.

"Det var gott, men vi borde inte låta Det Stora Deku Trädet vänta, eller hur?" sa hon.

Link nickade och började sätta på sig stövlarna medans han vände huvudet åt Navi.

"Vad vill Far? Berättade han?" undrade han.

"...Inte riktigt," svarade Navi, vilket var sanningen.

Det Stora Deku Trädet hade aldrig sagt vad Link skulle göra efter att ha blivit tillkallad men älvan kunde ana. Ett Ödets Barn...kanske skogsguden skulle lägga ansvaret att befria Dom Förlorade Skogarna från ondska på Links axlar?

Link verkade inte särskilt bekymrad av det så han ryckte bara på axlarna.

"Okay, jag antar att jag får se när vi kommer dit," sa han medans han log för sig själv då han tog in att han hade nu sin egen skyddsälva.

Vänta tills Saria fick se det här! Åh, Saria!

"Öh..." började han medans han hade fått på sig stövlarna och ställde sig upp. "...Kan jag visa dig för någon först? Hon blir riktigt glad av att få se dig..."

Pojken lät lite blyg och visste inte om att han tilltalade Navi nästan som om hon var något stiligt samlarobjekt för att visa upp för folk.

"Först Det Stora Deku Trädet!" sa Navi mer bestämt än innan. Hon ville verkligen inte framträda dominerande, men pojkens tillkallelse kom först!

Link tänkte just käbbla emot men hejdade sig. Vad höll han på med? Det här var ju hans skyddsälva! Hon var menad att vägleda honom under hans liv och han höll på att tvivla på henne. Det var inte som om Saria skulle gå någonstans, hon kunde vänta tills efter att han hade pratat med Det Stora Deku Trädet.

Han nickade generat.

"Du har rätt. Förlåt mig," bad han om ursäkt.

"Du behöver inte be om ursäkt, " försäkrade Navi innan hon flög iväg och stannade vid utgången för att vänta på honom. "Kom så sticker!"

Link nickade igen, mer ivrig den här gången.

"Javisst! Vi sticker!"

Och med det rusade han mot utgången och klev ut på balkongen och andades in djupt. Då han gjorde det märkte Link något ovanligt.

Det var något fel med luften. Det var inte exakt en lukt. Men det var något...ruttet i det, som förrutten bortglömd frukt.

Link skakade bort dom tankarna och såg ut mot byn.

Och av ett sammanträffade råkade Saria gå förbi innan hon genast såg honom och vinkade åt honom.

"God morgon, Link!" ropade hon glatt då hon närmade sig.

Till hennes överraskning vinkade han tillbaka med mer iver och ett stort leende innan han klättrade ner för stegen.

Det har gått en lång tid sedan han hade gjort något sånt! Och var det där en älva med honom...?

Hon måste undersöka saken och gick fram till foten av Links trädhus just som han klev av stegen.

"Link, vad du är på gott humör!" påpekade hon och kände sig lite fånig av att säga det uppenbara.

Link log ett tandigt leende och gjorde en gest mot Navi.

"Saria, jag vill att du träffar Navi. Navi, det här är Saria, min bästa vän!"

Älvan höll tillbaka en suck. Det här ville hon undvika! Men hon kunde inte avvisa Saria och förstöra situationen.

"Trevligt att träffas, Saria," hälsade Navi artigt.

"Detsamma," svarade Saria.

Link verkade så glad och nu var en älva också här. Betydde det...?

"Link...ärdet här din skyddsälva?" frågade hon försiktigt.

Han var överväldigad av känslor så han kunde först bara nicka innan han kramade om sin bästa vän. Efter en lång stund hittade han sin röst.

"Det har äntligen hänt...äntligen hänt..." mumlade han.

Det tog några sekunder för Saria att få grepp om situationen innan hon kramade tillbaka och gav ifrån sig ett litet skratt.

"Åh, Link, jag är så glad för din skull! Gratulerar!" sa hon.

Äntligen skulle hon få se sin vän le och vara glad igen! Dom andra kokirinerna skulle säkert till och med acceptera honom! Hon hade bett för hans stund så länge!

Efter ett tag upphördes kramen ich dom log varmt åt varandra, men så kom Link ihåg sig.

"Åh! Öh...jag ber om ursäkt men jag måste gå. Far kallar på mig och jag har redan låtit honom vänta rätt länge," sa han med besviken röst eftersom han ville spendera mer tid med Saria.

Saria nickade.

"Då är det bäst att du går. Vi kan talas vid senare," sa hon.

Hon kände sig så lättad om att alla skulle komma överens igen precis som när Link var ett spädbarn.

"Jag kan berätta för dom andra medan du är borta!" erbjöd hon sig men stannade till alldeles generad. "Åh...öh...tja, du kanske vill göra det själv?"

För ett ögonblick tänkte Link hålla med Saria men så började han att tänka. Tanken av att gå fram till en kokiri, även tillsammans med Navi...tja...det gjorde honom nervös. Dom hade ju behandlat honom illa så länge att han nästan var rädd för dom andra barnen.

"Öh...Tja...om du talar om för några så är fint för mig..." svarade Link och kände sig generad av be om något som det här.

Saria hade inte grepp om situationen men hon beslöt sig att det inte spelade någon roll eftersom Link sa att hon fick.

"Okay, du går och talar med Far och jag berättar för dom andra," sa hon innan hennes ansikte blev allvarligt. "Bara...var försiktigt på vägen, Link."

Var försiktig? Det Stora Deku Trädets glänta var bara fem minuters promenad från utkanten av byn. Med Navis hjälp kunde han gå dit ensam.

"Försiktig för vad?" undrade Link.

Kokirinen förhastade sig som om hon var på väg att säga något förbjudet, men hon fortsatte.

"Luften har känts...annorlunda på sistone, har du inte märkt? Några av dom andra har pratat om att dom känner sig iaktagna och har sett konstiga ting i Dom Förlorade Skogarna..."

Flickan gav honom ett nervöst leende. Hon hade märkt att förändringarna för två veckor sedan men Link verkade inte lägga märke till det så hon sa inget.

Link kunde trotts allt inte gå in i skogarna utan henne fram tills denna morgon så hon höll honom borta från dom platser som verkade...mörkare än vanligt.

Dessutom var det inget stort att oroa sig för. Om det var det hade Det Stora Deku Trädet samlat ihop hela byn för att förklara!

Link började minnas den konstiga känslan när han klev ut på sin balkong. Det var på den första dagen han hade fått sin skyddsälva. Kanske var det därför han inte hade lagt märke till innan efyersom han nu var en sann kokiri.

Han borde, bland annat, hitta sig fram lätt i Dom Förlorade Skogarna, så kanske var det just nu som han la märke till den konstiga känslan.

I vilket fall verkade Saria inte orolig så han antog att han skulle klara sig.

"Jag lovar att vara försiktig, oroa dig inte. Jag har Navi med mig," sa han och tittade upp mot den blåa älvan med ett litet leende.

Saria förhastade sig ett ögonblick, osäker på om hon skulle fortsätta vad hon tänkte säga. Efter några sekunder gav hon ifrån sig.

"Det har gått...rykten, Link."

Pojken tittade förvirrat på henne.

"Älvorna i skogen har pratat om en främling som har trätt in i den," sa hon.

Link verkade inte överraskad av det och väntade på att Saria skulle fortsätta.

"En främling som inye gick vilse, förstår du. Han gick in och därefter lämnade skogarna helskinnad," sa hon.

Den unge pojken hade alltid hört från Saria att dom som trädde in i skogarna kom aldrig ut levande. Idéen verkade löjlig för Link det oroade honom inte.

"Det låter inte rätt...Kanske det bara är rykten? Eller några döskallebarnen som ställer till med bus?" gissade han.

Saria var inte lika säker som Link, men hon ville inte skrämma honom.

"Det är nog sant. Du kommer att klara dig men håll ändå ögonen öppna," sa hon och gav snabbt sin vän en sista kram innan hon rusade iväg.

"Vi talas vid efteråt!" ropade hon över axeln när hon stack med känslan av att Link skulle klara sig. Navi verkade mer kapabel för henne att skydda sin partner.

Utan att säga något vinkade Link åt Saria tills hon var utom synhåll innan han vände sig till Navi.

"Beklagar för det där. Vi kan gå nu," sa han och med det begav han sig mot Det Stora Deku Trädet.

Navi följde efter och tittade åt det håll Saria hade försvunnit.

"Ni två bryr er verkligen om varandra, eller hur?" påpekade hon medans hon gömde sin oro av att även kokirinen kunde lägga märke till förändringarna i Dom Förlorade Skogarna. Medans barnen var stolta över att vara ett med naturen, speciellt skogen, var älvorna dom som var mest överst på listan. Om till och med kokirinerna kunde lägga märke till förändringarna var det riktigt illa...

Medans dom fortsatte nickade Link.

"Ja, hon har varit min enda vän i flera år...Hon har gjort mycket för mig..."

Och nu kunde han återgälda det med att hon inte behövde ta all sin tid på honom och försöka hjälpa någon som inte förtjänade det. Med Navis anländande kunde Link teorisera om att det betydde att han nu var värdig all vänskap, att han var värdig...nånting alls.

Älvan kände sitt hjärta rycka till av sympati av det. Han enda vän? Det verkade som om Saria var en kärleksfull vän, men en hylian som växer behöver mer än bara en vän! Älvan beslöt sig för att inte säga något då dom närmade sig gläntan där Det Stora Deku Trädet väntade.

Då paret närmade sig träden som separerade kokirinerna från deras Far klev en figur fram bakom ett av dom barktäckta pelarna. Det var Mido och han tittade anklagande på Link.

"Och vad gör du, Älvlös? Kallade Far på dig?" frågade han som om den yngre pojken gjorde någonting styggt.

Link ryggade till lite då han kände sin gamla osäkerhet växa i honom. En del av honom ville vända sig om och gå tillbaka till sitt hus, men han visste att han inte kunde göra det. Han hade blivit tillkallad och han skulle hamna i trubbel om han bara gav upp så här!

"H...Han gjorde det, ja..." svarade pojken, alldeles för nervös för att prata ordentligt. Medans han tittade på Mido började Link att tänka på det hemska sprattet som hände året innan. Istället för att känna ilska och avsky började barnet att må illa i sin mage.

Navi var överraskad av hur elak det här barnet kunde vara och hur Link reagerade på honom. Link var tydligt en snäll pojke, men han var ju Ödets Barn! Hur kunde han uppföra sig så rädd framför den här översittare? Ännu en gång blev Navi distraherad av Links titel, eller hon grubblade över fel del av det. Åter igen kom hon ihåg att Link var Ödets Barn. För stunden var han bara ett barn och inget annat. Om den här kokiri pojken hade trakasserat Link för att denne inte hade någon älva så kunde Link så klart inte stå upp mot honom.

Utan att förhasta sig flög Navi mellan pojkarna och blängde på Mido.

"Hördu! Kalla honom inte så! Han har mig nu, förstått!"

Överraskad ryckte Mido sitt huvud bakåt.

"Vad i...?!" utbrast han då han inte hade lagt märke till älvans närvaro. "Vad menar du med han har dig? Du är inte hans skyddsälva...eller?"

"Det är jag! Så nu släpper du fram oss, vi måste träffa Det Stora Deku Trädet! Han har tillkallat Link!"

Navi brukade inte vara så här fientlig, men någonting i den här pojken retade upp henne...

Översittaren ögon spärrades upp av dom orden. Link hade faktiskt en älva? Han började komma ihåg sina ord om att acceptera Link om en skyddsälva parades ihop med denne. Men sedan dess hade Mido vuxit ifrån sin skadade stolthet och rädsla för Link. Tyvärr hade det vuxit till en liten svartsjuka och hat för barnet.

All den tid utan skyddsälva fick Mido att tänka på Link som någon mindre än en kokiri, något som förtjänade att bli behandlad som en utstött. Han svartsjuka växte fram när Saria, som han brydde sig som mest om än dom andra klan medlemmarna, alltid stod på Links sida. Vad var det som gjorde Link så speciell att han fick sådan uppmärksamhet?!

Men istället för att säga det höll Mido sig lugn.

"Okay, så du har en älva och behöver träffa Far."

Link, som hade varit för nervös för att prata eftersom Navi kom till hans undsättning, nickade. Ingen annan än Saria hade gjort något sånt här för honom innan, och det värmde hans hjärta. Det fick honom att känna sig mer självsäker.

"Det...det stämmer, Mido. Navi är min skyddsälva och Far önskar att få se oss," svarade han och försökte hålla sin röst lugn.

Med en nickning spred sig ett flin på Midos ansikte, ett lömskt flin som Link och Navi inte gillade.

"Okay, fint. Men det är bara det att skogen har blivit farlig på sistone. Ni behöver förbereda er för fara," sa han.

"Va?! Det är bara fem minuters promenad dit! Dessutom har han ju mig så han kommer att klara sig fint!" bråkade Navi som genast beslöt sig för att hon inte gillade den här pojken.

"Jag vet att du är ny här så jag ska tala om att det är jag som är ledare för kokirinerna. Så han måste göra som jag säger," sa Mido orörd av Navis ilska och vände sig om mot Link med blottade tänder.

"Om du lyckas skaffa dig ett svärd och en sköld och en slangbella...då kan du komma förbi."

Han förväntade sig inte att Link skulle skaffa sig dom tre sakerna, han ville helt enkelt hindra pojken från att gå till Far. Det var småsint men det var allt Mido kunde komma på för stunden. På ett märkligt sätt gjorde det honom arg av att Link hade fått en skyddsälva, som om pojken hade fått något denne inte förtjänade och behövde bestraffas för det.

Den blåa älvan ville bråka vidare, men insåg att den här satungen på sätt och vis hade rätt. Om Det Stora Deku Trädet hade förväntningar om Link angående den här ondskan och att vara Ödets Barn skulle han vara tvungen till att slåss.

"...Kanske han har rätt, Link," sa Navi som hatade att hålla med en sådan fruktansvärd pojke.

Mido blev överraskad men kom genast över det.

"Bra att du lyssnar! Är vi överens, Link?"

Link var också överrumplad av att Navi höll med, men han var även glad av att grälet upphördes. Speciellt eftersom det betydde att han kunde komma ifrån Mido. Bara av att vara i närheten av den självutnämnde ledaren gjorde Link illa till mods.

"Öh..., visst. Överens..."

Pojken höll mest med sin skyddsälva för att han var för stressad för att bråka. Dessutom visste hon vad som var bäst, eller hur?

"Bra! Och försök inte att smyga förbi mig! Jag kommer att vaka den här platsen noga! Så sätt fart nu!" beordrade Mido innan han gick tillbaka bland träden och lämnade kvar Link och Navi.

Det var först en lång tystnad innan älvan vände sig till sin kompanjon.

"Link, mår du bra? Du verkade lite...frånvarande just nu," sa hon.

Det stackars barnet verkade nästan livrädd för den fruktansvärda kokirinen. Hon kunde gissa varför men beslöt sig att inte något.

Link vände sig om och gick tillbaka till byn.

"Jag...jag mår fint. Ingen fara," ljög han och kände sig fruktansvärd över det. Han ville inte att Navi skulle se hur stressad han blev av att prata med Mido. Inombords skällde han ut sig själv av hur patetiskt han talade under samtalet så att hans känslor var så tydliga. Han ville bara inte visa hur svag han var...

Älvan föll inte alls för den lögnen en enda sekund. Det var något djupare som pågick.

"Link..." började Navi då hon följde efter och flög bredvid hans ansikte. "...Kom igåg att jag är din skyddsälva. Du kan berätta allt för mig."

Dom orden gav henne en sur smak i munnen och skuldkänslor stack henne i hjärtat. Men trotts det ville Navi verkligen hjälpa till. Det var helt enkelt i hennes natur att hjälpa andra, speciellt barn i nöd.

Pojken tänkte över älvans ord för en stund då han stannade och tittade mot träden längre fram. Medans han verkligen var lycklig av att äntligen ha fått sin skyddsälva, hölls djupt rotade tvivel och självhat kvar i honom. Navis närvaro, hur glad Link var över det, kunde inte få bort sådana sorters tankar. Var det ett misstag av att hon hade parats ihop med honom? Hur förtjänade han av alla en älva? Kunde ett sådant fel verkligen vara möjligt? Han kände sig fortfarande nervös av att öppna upp sina riktiga känslor för någon, speciellt om något negativt, det fick honom att tänka på sig själv som en börda.

Efter en lång stunds tänkande beslöt sig Link att ändra sin attityd. Han kände sig som om han gjorde något fel, men han ville släppa fram allt. Trotts allt så var det här hans skyddsälva, det här var en del av deras uppgift. Det är vad Saria hade förklarat för honom åtminstone.

"Tja..." började Link och försökte att hitta dom rätta orden. "...Mido har alltid varit så där mot mig så länge jag kan minnas. Förra året fick han en läkande älva att låtsas vara min skyddsälva och dom fick hela byn att skratta åt mig."

Minnet fick det att värka i hans hjärta, men han höll sig lugn medans han förklarade.

"Åh...vad fruktansvärt!" utbrast Navi i avsmak av hur elak Mido hade varit. Det var plötsligt förståeligt för henne varför Link hade frågat om hennes presentation som hans skyddsälva var ett trick. "Jag är så ledsen av att höra det..."

Pojken gav Navi ett litet leende.

"Det är lugnt. Jag kände mig bara lite nervös runt honom, det är allt. När vi blir vänner kommer allt att ändra sig. Nu när jag har dig kan jag och alla andra bli vänner. Eller hur?"

Älvan var snopen av bristen på avsky mot någon som förtjänade det. Inte det minsta ilska eller hat? Pojken var för snäll för sitt eget bästa men Navi ville inte krama ut det ur honom

"Jag är säker på att allt kommer att ordna sig," försäkrade hon.

Medans pojken och älvan pratade insåg dom inte att någon närmade sig bakom dom förrän en röst kom.

"Öh, Link, har du tid en stund?"

Link blev lite småskrämd men vände sig om och såg Fado stå där med hennes egen skyddsälva flygande över hennes huvud. Flickan hade ett ynkligt ansiktsuttryck som om hon var nervös över något.

Link kände sig också lite nervös, men inte lika mycket som med Mido. Det var alltid något i Fado som Link fann märkligt. Hans minnen hade blivit väldigt otydliga och svåra att komma ihåg innan dom andra barnen hade börjat håna honom. Han kunde inte komma ihåg dom goda tiderna han delade tillsammans med henne, men ändå var det en långvarig känsla angående flickan. Link kände sig mest ledsen över hennes misshandel på honom än dom andras och han kunde inte förstå varför.

Efter att ha lugnat sig efter en stund nickade Link.

"J...ja, det har jag. Är något på tok, Fado?" undrade han och grälade mentalt med sig själv för att dröja med sitt svar.

Fado verkade förhasta sig tills hon fick fram modet att fortsätta.

"Saria och pratade för någon minut sedan. Om...henne." Hon nickade åt Navis håll. "Jag...jag ville bara gratulera dig för att äntligen ha fått en skyddsälva..."

Hon fortsatte att låta osäker som om hon förväntade sig att Link skulle skälla ut henne. Flickans egna skyddsälva förblev tyst. Allt eftersom åren går skulle kokirinens kompanjon prata allt mindre och mindre såvida dom blev uppretade av sitt barn. Det var helt enkelt en del av paret att bete sig som ett, hade Saria förklarat för Link. Skyddsälvorna var praktiskt taget en förlägning av själva kokirinen.

Link såg snopen ut av det. Han hade hoppats att dom andra barnen äntligen skulle acceptera honom, men att bara en kom fram för att gratta honom? Det var lite oväntat. Att fantisera om att alla andra skulle bli mer snälla mot honom var en sak men att det vekligen hände var en annan.

"Jag...öh...tja, tack ska du ha..." svarade han, helt osäker på vad han skulle säga mer.

Fado vände sin uppmärksamhet mot Navi och log ett osäkert leende.

"Och vad är ditt namn? Saria glömde säga det," sa hon.

Navi gillade Fado bättre än Mido. Även om älvan kunde gissa att flickan var bland dom som hade skrattat åt Link året innan för det vidriga skämtet.

"Jag heter Navi, trevligt att träffas," svarade älvan medans en liten del av henne ville skälla ut Fado, men hon försökte tydligen vara mer snäll. Dessutom hade dom inte tid att gräla!

"Detsamma..." var allt Fado kunde säga innan hon blev tyst.

Under en lång stund visste ingen vad dom skulle säga. Link var frästad av att gå vidare när Fado började prata igen.

"Link, jag vill...jag vill be om ursäkt. Jag har inte behandlat dig väl ett dugg och jag är verkligen ledsen. Jag vet att det inte gottgör för hur jag har betett mig men jag hoppas att du kan förlåta mig," sa hon och höll armarna öppna för att erbjuda en kram.

Ännu en gång såg Link snopen ut, faktiskt ännu mer än innan.

En direkt ursäkt? En kram? Det var mer vänlighet än han hade förväntat sig så snart. Det var nästan overkligt, som en dröm. En liten del av honom, en naggande röst i hans tankar, sa åt honom att skälla utflickan framför henne. Den sa åt honom att fråga varför hon var så elak när allt han ville ha var hennes vänskap.

Pojken ignorerade den delen av honom och gav henne ett litet leende medans hans försökte hålla tillbaka tårarna.

"Jag...jag förlåter dig, Fado..." sa Link lite nervös innan han accepterade kramen.

"Jag är glad av att höra det, Link. Jag kommer att gottgöra det för dig, okay?" lovade Fado och suckade av lättnad då hon och Link omfamnade varandra.

Det verkade som om Link inte kom ihåg deras tid tillsammans allt eftersom han blev större. Det var något Saria nämnde den morgonen, att Link bara kunde komma ihåg dom senaste åren av sitt liv.

Fado var frästad av att förklara hur hon hade hjälpt att uppfostra honom och var den sista kokirinen att göra det. Och sedan skulle hon vara tvungen att förklara hur hon blev orolig av pojken som inte förtjänade det och avvisade honom.

Skulle han verkligen tro på att hon brydde sig om honom så mycket en gång? Det fick hon se vid ett annat tillfälle.

Efter en lång stund släppte dom kramen.

"Vad sägs om att du och jag gör någonting tillsammans? Prata, leka, bara sätta oss ner...vad du än vill," sa Fado.

Links leende växte fylld av glädje att han äntligen kunde ha ett sånt här samspel. En kokiri, förutom Saria, bad bad honom att göra något tillsammans. Men tyvärr var han tvungen att säga nej.

"Jag vill så gärna, verkligen. Men Far har kallat på mig," förklarade han.

Fado fnös lite men nickade accepterande.

"Jag förstår...Men...du går ju åt fel håll, Link. Fars glänta är åt motsatta hållet," påpekade hon lite förvirrad.

"Mido stoppade mig," förklarade Link. "Han sa att jag behövde ett svärd, en sköld och en slangbella för att släppa fram mig. Vet du vart jag kan få tag på dom?"

Varför skulle Mido göra något sånt? Det var ett väldigt specifik ärende att ge Link! Men det var inget hon inte kunde hjälpa till med.

"Hmmm...Uldo har säkert åtminstone en sköld och en slangbella någonstans. Han gillar att samla på såna saker," sa flickan.

Hon började sedan tänka efter och såg sig omkring för att se om någon var i närheten.

"Och angående ett svärd...tja...jag vet exakt var du kan hitta ett," viskade hon och Links ögon spärrades upp.

"Verkligen? Jag visste inte att det fanns ett här i byn," utbrast han. Han hade aldrig sett ett svärd förut förutom i böckerna Saria brukar läsa åt honom...

"Teknist sätt så är det inte i byn. Följ med mig så ska jag visa dig vad jag menar," sa Fado innan hon tog Links hand och skyndade sig till byns utkant utan att bli sedda. Dom två älvorna flög bredvid deras respektive skyddslingars huvuden då dom anlände till deras mål.

Fado hade fört Link till en stor stenvägg formation långt bort från byns hus men som inte riktigt bröt sig igenom den omgivande skogen.

"Ser du hållet där?" frågade Fado och pekade mot en liten öppning vid foten av väggen. Det var precis tillräckligt stort för Link att komma igenom om han kröp.

Link nickade och såg på väggen. Han hade tydligen lagt märke till den förut men det hade inte varit rätt intressant så han hade inte gått dit för att se sig omkring.

"Finns det ett svärd därinne?" undrade han.

"Det stämmer. Det är en hemlighet för alla andra. Eller det skulle vara det," förklarade Fado. "Mido hittade ett svärd i gott skick för några årtionden sedan. Jag vet inte varför men han höll den gömd bakom hålet. Ingen ska egentligen veta det...men...tja...det gör alla ändå."

Link visste då allt inte om det. Inte ens Saria hade nämnt det. Och andra sidan han hade inte brytt sig om svärd och andra vapen så det störde honom inte.

"Och det finns just bakom den här väggen?" sa han.

"Ja, den lika i en trälåda. Om Mido frågar...så hörde du det inte från mig," sa Fado då hon såg sig omkring och upptäckte en kokiri pojke gå förbi en bit bort men som inte hade lagt märke till dom. "Skynda dig nu innan någon ser!"

Med ett leende gav Link Fado en snabb kram.

"Tack så mycket, du har varit till stor hjälp!" sa han med hopp om att han och Fado skulle bli lika nära som han och Saria var i framtiden. Det var någonting med flickan som gjorde att hon kunde bli en speciell god vän.

Fado log tillbaka, men det var mindre och nedtyngd av alla skuldkänslor.

"Det var det minsta jag kunde göra. Lycka till, Link," sa hon och med det vände hon sig om för att gå tillbaka till byn.

"Hon verkar mycket bättre än den där Mido ungen. Hon verkar beklaga sig av hur hon behandlade dig..." kommenterade Navi då flickan och dennes skyddsälva var utom hörhåll.

Link svarade inte till Navis ord eftersom han var för upptagen med att undra vad det var som gjorde Fado så unik. Han hade aldrig haft denna känsla av förtrogenhet och speciell bestörtning som svar på någon av de andra kokirinerna. Varför just hon? Tja, det fick han tänka på lite senare.

"Kom så hämtar vi svärdet," sa Link.

Navi flög i förväg för att lysa upp tunneln åt Link som kröp efter. Den lilla gången var inte särskilt lång, det tog minst en minut att krypa igenom. Men Link gillade inte det trånga utrymmet . Han var bara glad av att komma fram till den andra sidan.

Framför honom och Navi var en liten glänta omgiven av stenväggar åt alla håll. Ett ovanligt område som det var, såg paret en dammig trälåda i mitten av området och framför den satt en träskylt.

"Det måste vara den," noterade Navi och flög över till lådan.

"Vad står det på skylten?" frågade Link då han närmade sig träskivan. För honom kunde det lika gärna bara vara slumpmässiga snedstreck och hack för allt han kunde förstå.

"Kan du inte läsa?" frågade Navi överraskad. Hon hade just träffat honom den här morgonen men Navi tog inte Link för en korkad pojke. Älvan hade trott att han åtminstone kunde läsa eftersom han hade dom där böckerna...

Link skakade på huvudet.

"Jag har aldrig lärt mig. Skyddsälvorna lär kokiriner att läsa...så jag har väntat på att få min innan jag började lära mig," förklarade han.

Navi kunde nästan känna en hand krama till hennes lilla hjärta. Hon borde verkligen ha förstått det på egen hand.

"Tja...oroa dig inte, jag kommer att lära dig," lovade hon.

Pojken tittade ivrigt upp mot Navi med blinkande ögon. Att kunna läsa var ett av dom saker han mest hade sett fram emot när han fortfarande trodde att han skulle få en skyddsälva. Nu hade den lilla drömmen kommit fram till ytan.

"Tack, Navi!" kvittrade han nästan och närmade sig lådan. Han kunde inte hjälpa att se sig om när han lyfte upp locket, som om någon skulle hoppa fram ur marken och ta tag i honom. Efter att ha tagit bort locket och lagt det på gräset tittade Link och Navi in i lådan.

På lådans botten bar ett litet svärd, ett som var perfekt för någon i Links ålder. Den satt inne i en blå skida som var fäst vid ett läderbälte.

Försiktigt sträckte sig Link in och tog det hölstrade vapnet ut ur lådan. Han lyfte det sakta och försiktigt som om han på något sätt skulle förstöra det eller skada sig själv om han inte var försiktig.

Det kändes tyngre än det hade någon rätt att vara, och redan i det ögonblicket insåg Link att allt var i hans fantasi.

När han tog ut svärdet från lådan inspekterade Link skidan och läderbältet noga, som om han letade efter gömda hemligheter. Det kändes märkligt för honom av att hålla ett vapen som hade getts till honom för första gången. Men ändå...kändes det rätt. Eller rättare sagt...bekvämt. Som om han hade hållit ett sådant vapen flera gånger i det förflutna.

Sakta tog Link ordentligt tag i kaveln på svärdet och drog ut det ur skidan.

Svärdsklingan var kort men ändå vass och dess metall glänste i solen, som att varna resten av världen av att inte komma närmare såvida dom ville skära sig.

"Akta så du inte skadar dig själv med det...det är farligt," varnade Navi, men kände sig lite dum av det. Hon visste att Link var smart nog att inse det själv. "Hur känns det att hålla i ett?"

Link svarade inte utan tittade noga på objektet i alla vinklar. Själva svärdet var omärkligt. Inte likt dom mer större och mäktigare svärden i illustrationerna i böckerna Saria visade för honom. Dom enda anmärkningsvärda dragen var två röda stenar inplacerade i knappen längst ner på kaveln.

Men det spelade ingen roll för Link. Om det var tillräckligt bra för Mido fick det duga.

"Det känns...konstigt," mumlade han och la tillbaka svärdet i skidan.

Efter en lång paus tittade han upp mot Navi med lite bedjande ögon.

"Hur...sätter jag mig på den?" undrade han oskyldigt.

Älvan skrattade hjärtligt.

"Bara lugn, jag har sett folk sätta på sig saker många gånger. Här, det första du behöver göra...

Efter några minuter hade Link fått på sig utrustningen ordentligt. Han tog av och satte på sig bältet och skidan flera gånger för att få kläm på det. Efter det försökte han att nå över axeln med sin vänstra hand och ta ut och sätta tillbaka svärdet flera gånger. Han visste inte riktigt, eller hoppades, på att han skulle behöva använda det, men det var det säkra före det osäkra.

"Tack för att du hjälper mig med det här, Navi," sa pojken och gav älvan ett leende. "Hur vet du hur man gör allt det här?"

"Åh, jag har sett massor av folk göra det runt om i Hyrule. Jag har precis återvänt från flera års resor där," förklarade Navi.

Pojkens ögon spärrades upp.

"Har du varit utanför skogen? Verkligen? Hur är det där ute?" frågade han.

Saria hade berättat för honom att världen utanför skogarna kallades Hyrule, men förutom vad han lärde sig från böcker man hade läst för honom, visste Link inte hur det var.

Han hade inga avsikter att lämna Dom Förlorade Skogarna, även om han inte dog av det. Han var trygg där han var och ville stanna där för alltid. Men att höra om Hyrule ville han gärna.

"Tja, det är ganska stort, så mycket kan jag säga," började Navi efter att ha tänkt. "Det finns många sorters ställen att se som fält, berg, även en öken. Men...jag ger dig mer detaljer senare. Vi måste fortsätta."

Link kupade händerna för att erbjuda Navi att stå på dom, vilket hon gjorde.

"Kommer du att berätta sagor? Jag älskar sagor..." sa han ivrigt. Ett av hans käraste minnen var när Saria hjälpte honom att muntra upp honom genom att berätta någon slags saga för honom. Vare sig det var något ur en bok, en kokiri folktro eller något hon hittade på så njöt han av dom.

Navi förhastade sig. Hon visste att någon gång skulle hon berätta för Link att dom inte var ett riktigt par, även om han inte hade blivit tillsagd att han egentligen var en hylian. Älvan hoppades i alla fall att han åtminstone kunde förlåta henne och att dom kunde fortsätta vara vänner. Men tills det nickade och log hon.

"Så klart, Link, jag berättar massor av sagor för dig lite senare," sa hon.

Den unge pojken gav sin älva ett varmt leende.

"Tack så mycket, Navi. Jag är verkligen glad av att äntligen ha dig," sa han med glädje.

Om Navi inte visste bättre kunde hon svära att Link visste vad som hände och ville gnida det i hennes ansikte. Skuldkänslor flöt genom hennes lilla kropp då hon tittade på hylianen.

"...Och jag är glad över att vara med dig," svarade hon och kände sig fruktansvärd av att ge pojken stora förhoppningar. Älvan gillade verkligen Link, men varje positiv kommentar gjorde det ofrånkomliga dramat värre.

Utan att märka något fel sänkte Link sina händer så att Navi kunde flyga och paret återvände till mitten av byn.

"Nu behöver vi bara gå till Uldo för skölden och slangbellan..." mumlade Link och tittade mot den nämnda kokirinens hus. "Förhoppningsvis är han nog hemma."
Och med det gick dom över till pojkens hus.

Medans Link inte hade varit någon annans hus förutom Sarias dom senaste åren hade han memorerat hela byn. För utifall hans skyddsälva skulle komma.

Medans paret fortsatte såg några kokiriner dom och började viska till varandra. Link med en älva? Och med ett svärd? Saria hade inte hunnit fram till dom här byborna ännu eftersom hon just nu befann sig hemma hos Ludo. Dom här barnen undrade vad det var som hände...

När Link och Navi klev in i Uldos hus gick dom in i vad dom kunde beskriva en organiserad röra. Lådor i olika storlekar spred sig över golvet. Småsaker, bitar av läder, sidor utrivna ur böcker, bitar av vanligt trä, metall och andra oanvända saker stack fram ur varje behållare. Hemmets stora bord hade mer saker utspridda, inklusive en skida till en dolk, en bok som bara bestod av omslaget och ryggen utan bokbunten, några rostiga föremål, tomma säckar och påsar och en enda stövel som var alldeles för stor att passa någon som helst i byn. Hängande på väggen mitt emot ingången var en träsköld med en röd spiral målad på framsidan. Trotts röran i hemmet var själva golvet rent utan en enda sak på det.

Uldo var byns skickligaste skräpsamlare, helt besatt av sitt arbete. Att samla skräp från döda hylianer verkade helt normalt i byn. Trotts allt var dom redan borta utan att komma tillbaka så vad var det för fel att samla på deras saker? Även Link hade inte medverkat i sådan aktivitet även om det var naturligt. Många saker som dessa lik hade lämnat efter sig var för det mesta bara skräp, men dom kom till väl nytta som böcker, små verktyg och täljknivar.

Link och Navi stod kvar vid ingången en lång stund och tog in huset. Uldo själv rotade bland sina lådor och verkade leta efter något medans hans älva vilade sig i hans mössa så att hon inte syntes.

"Öh...ursäkta oss!" ropade Navi artigt.

Uldo hoppade till innan han slutade med sitt letande och såg på sina gäster. Först var han överraskad, sedan irriterad men sedan såg han närmare innan han fick en chockad min.

"Link? Är det där...en skyddsälva?" frågade han nästan i förundran då han tog några steg mot pojken och hans älva.

Med nervositeten växande tillbaka nickade Link.

"Öh...ja, det är hon," förklarade han oroligt. "Hon heter Navi."

"Trevligt att träffas," hälsade älvan artigt med ögonen fästa på skölden. Skulle något så grundläggande räknas för Mido? Förhoppningsvis medans älvan tvivlade på att det fanns en bättre sköld i byn.

"Du, vi behöver din hjälp. Vi behöver en sköld och en slangbella. Jag kan se att du har en sköld härinne..."

Uldo verkade omedelbart växla bort från Link och hans nyheter om att skaffat sig en skyddsälva till själva kompanjonen.

"VA?!" utbrast han och verkade upprörd över tanken. "Varför behöver du mina saker?!"

Link blev förvånad av hur snabbt Uldo avvisade honom. Inga gratulationer? Han tänkte inte ens be om ursäkt för alla år han hade behandlat Link som en utstött? Pojken förväntade sig inte att Uldo skulle göra något drastiskt...men det faktum om att skölden och slangbellan verkade viktiga var djupt rotad. Men att dröja kvar över det skulle inte ta honom någonvart.

"Det är Mido," sa Link. "Far har kallat på mig och Mido låter mig inte passera utan svärd, sköld och slangbella."

Det var då Uldo la märke till svärdet Link bar med uppspärrade ögon. Men han kom genast över det och blev mer fokuserad på sina personliga ägodelar.

"Så du behöver en sköld och en slangbella? Jag har bara en av varje..."

"Kom igen, kan du inte ge dom till oss?" frågade Navi medans hon höll tillbaka sin irritation. Kunde den här pojken inte bara låta Link låna några saker en stund? Men så klart visste Navi inte för hur länge Link behövde dom. "Vi lämnar tillbaka dom!"

Hon fnös när Uldo gick med på det men verkade inte ivrig av att hjälpa till.

"Du, tänk på det som en gratulationspresent till Link!" sa älvan.

I vanliga fall skulle hon aldrig vända sig till såna här trick, men det var en nödsituation. Hon och Link behövde gå till Det Stora Deku Trädet så snart som möjligt! Dessutom lånade dom bara några saker så det var inget stort över det.

Link beslöt sig att spela med och nickade.

"J...javisst, vi lämnar tillbaks dom efter att vi har pratat med Far...snälla Uldo?"

Med en suck höll Uldo upp ett finger för att säga åt dom att vänta och gick över för att rota bland sina lådor och muttrade för sig själv. Hans gäster kunde bara inte förstå hur han kunde hitta någonting, speciellt något litet som en slangbella, i den här röran. Och ändå efter en minut kom Uldo fram med ett litet träobjekt och en liten påse.

Link hade sett slangbellor förut då dom andra kokirinerna bar dom när dom gav sig ut i skogen. Saker som pilar och bågar fanns det inte i byn så dom fick klara sig med vad som fanns. Som tur var undvek varelser som ulvar kokirinerna, för rädda att väcka Det Stora Deku Trädets vrede över att ha anfallit ett av hans barn. Medans Link inte hade hållit i en slangbella kom han ihåg ett litet intresse av att skjuta ner frukt från träden och andra ofarliga måltavlor.

Efter att ha fått det lilla trävapnet och påsen med stenar och andra projektiler tog Uldo ner träskölden från väggen. Den var inte särskilt stor och skyddade knappt någon i Links storlek. Med sönderslagna och trasiga träslag såg det ut som att det skulle falla sönder än att stoppa allvarliga attacker. Den röda färgen såg ny ut så det var nog något Uldo själv hade lagt dit.

"Okay, men bara så att du förstår...du måste lämna tillbaka dom inom några timmar?" frågade kokiri pojken och höll sina ägodelar desperat nära sig.

"Ja, ja, vi återlämnar dina saker så snart Det Stora Deku Trädet är färdiga med oss," sa Navi medans hon gjorde allt för att inte skrika åt pojken. Hon försökte att inte bedöma dom andra så hårt, Mido var lite av ett undantag, men den här pojken Uldo började gå henne på nerverna.

Link nickade och såg bedjande på pojken.

"Jag lovar, Uldo. Vi måste verkligen fortsätta..."

"Ja, ja!" svarade Uldo som om Link och Navi var oförnuftiga. När han gav Link skölden och slangbellan fnös han. "Bara håll ditt löfte, okay?"

Navi tvingades hålla tillbaka ett jämmer. Hur många gånger skulle Uldo fråga det?

"Vi lovar. Kom nu, Link, så går vi!"

Älvan ville bara komma ut därifrån. Hon ångrade sig lite över sin attityd, men vad hon fick gå igenom för att få Link att gå fem minuter till en tillkallelse började irritera henne.

Då dom gick ut och ignorerade Uldos påminnelse om att återvända med sakerna suckade Navi av lättnad.

Link hade knappt tid att titta närmare på sakerna innan hans skyddsälva hade tvingat honom mot utgången. Han gick en bit bort från Uldos hus innan han försiktigt la ner sakerna på marken.

Skölden hade han tittat noga på, men inte slangbellan. Det var en gammal leksak precis som skölden. Bandet verkade vara i gott skick.

Link tittade upp mot sin älva och log.

"Tack för att du hjälpte mig därinne, Navi. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat hantera det på egen hand..." sa han.

Att prata med dom andra kokirinerna var svårare än pojken trodde. Uldos motvilja att ge bort något som var hans skulle nog ha fått Link att vända sig om om han hade varit ensam.

Navi kände sig bättre av att hon var ute och av att höra Links snälla ord. Hon log tillbaka och landade på hans axel.

"Jag är säker på att du skulle ha gjort lika bra. Men jag är ändå glad över att vi har det vi behöver. Du, vänd skölden åt mig," sa hon.

Link gjorde som hon sa och paret såg band på den.

"Okay, bra. Du kan fästa den på ryggen, och för att göra det..."

Några minuter senare var Link fullt utrustad och redo att fortsätta. Han svärd och sköld var ordentligt fästa på hans rygg, med slangbellan och påsen med ammunition fästa på bältet. Han försökte flera gånger dra sitt svärd och sköld för att på kläm på det hela.

Link kände inte riktigt behovet av att använda dessa saker eller ens fantisera av att vara en krigare, men en del av honom kände ett barnsligt nöje av att göra sig redo för en påhittad strid.

Han strålade upp mot Navi som flöt ovanför hans huvud.

"Tack, Navi, jag tror inte att jag skulle ha klurat ut allt det här på egen hand..."

"Det klär dig faktiskt!" sa Navi. "Kom nu, vi borde gå till Det Stora Deku Trädet!"

Link nickade utan att säga ett ord och paret gick mot deras tilltänkta mål.

Några kokiriner såg Link då han kom gående, och en av flickorna verkade vilja gå över för att säga något men hejdade sig. Det var inga fler hinder förrän dom hade kommit fram till utkanten av byn.

Och på signal klev Mido fram bakom träden och blängde på Link då denne och Navi närmade sig.

Hans ögon spärrades upp när dom stannade framför honom innan han spände ögonen på svärdet.

"Hördu! Var fick du tag i svärdet?!" befallde han. "Ingen skulle röra det!"

Link ryggade till av det och kände sig lite skyldig av att han hade begått ett fult brott.

"Tja...jag är ledsen, men jag visste inte hur annars jag skulle..."

"Du sa inte tydligt om att vi inte kunde använda det här svärdet!" påpekade Navi medans hon kände att om hon blev avvisad en andra gång skulle hon flyga direkt till Det Stora Deku Trädet och peka ut den här satungen. Den enda anledningen att hon inte gjorde det innan var för att Link behövde utrustningen han blev tvunget att hämta.

Mido blängde på Link och Navi innan han började att fundera. Efter att ha skickat ut Link på ärendet började han inse hur dumt det var. Om Link inte kom fram till Far var det Mido som skulle hamna i trubbel. Han tänkte inte så noga på det innan, han ville bara bestraffa Link på något sätt och det var det första han kunde hitta på.

I vilket fall som helst hade Link gjort som han hade bett om och Mido var inte säker om Links älva skulle tolerera flera rackartyg.

Med en tung suck nickade Mido medans han fräste.

"Okay, fint, fortsätt du och se Far," sa han och utan att vänta på Links svar stampade han tillbaka in bland träden.

Link bara stod kvar och stirrade åt det håll Mido försvann och fnös lite.

"Navi...gjorde jag något dumt? Är det därför Mido är så här?" undrade han.

Var det för att han tog ett förbjudet svärd? Vad skulle han annars göra? Det fanns inga andra svärd!

"Nej, nej. Du har inte gjort något fel!" svarade Navi lugnande. "Han är bara...tja, jag vet inte, men han verkar lite som en buse för mig!"

Link visste inte hur han skulle svara på det. Mido gjorde elaka saker, men kanske Link förtjänade det? Han ville bara bli Midos vän! Men han ville inte bråka så han ryckte på axlarna.

"...Visst...kom så ser vi vad Far vill..."

Navi fnös lite medans Link fortsatte före henne. Kanske hon kunde ta upp det senare. Det verkade som om hennes kompanjon tvivlade mycket på sig själv. Även om hon inte riktigt var hans sanna skyddsälva kunde Navi inte låta bli att vilja hjälpa honom så gott hon kunde.

"...Visst," sa hon och följde efter hylianen.

Trotts Midos varningar om sannolika faror hände inget på vägen till Det Stora Deku Trädet. Men luften kändes tung som om en osynlig vikt sänkte sig över Link och Navi då dom fortsatte framåt.

Det kändes också som om något illavarslande iaktog dom utom synhåll. Men ändå...hände inget. Inte ett monster dök upp, inget utöver det vanliga hände förutom den konstiga och kusliga känslan.

Det enda som hände var att Link stannade för att plocka upp småstenar för att fylla sin ammunitionspåse. Han hoppades på att skjuta någon slags måltavla innan han lämnade tillbaka slangbellan...

Efter några minuter närmade dom sig Det Stora Deku Trädets glänta. Den unge pojken och hans skyddsälva trädde in i det heliga området, dom ovanliga och illavarslande känslorna smältes snabbt bort.

Link la genast märke till konditionen skogsguden var i. Dom bruna löven, den mörknande barken och även den vaga känslan av att guden blev allt mer svagare. Men...vad var det som hände?

Jättelika träögon spände sig i paret och ett lågt muller fyllde gläntan.

"Ah, du har återvänt, Link, välkommen. Lyssna noga på vad jag har att säga..."

Hans röst var lägre och tystare än Link kom ihåg...

Link nickade och tittade in i dom stora ögonen av guden framför honom.

"Ja, Far."

Link addresserade Det Stora Deku Trädet på det sättet bara när han pratade högt till andra eftersom det var förväntat av honom.

Det var inte det att pojken tyckte illa om det mäktiga trädet, men han kände inte något riktigt förhållande med honom. Han visste att föräldrar skulle uppfostra och vaka över sina barn precis som fågelmammor som matade sina kycklingar eller dom majestätiska hjortarna som vakade över sina familjer. Det Stora Deku Trädet hade aldrig tagit sin tid med Link och det var alltid Saria som såg efter hans omsorg.

Vem lärde honom att gå? Vem lärde honom att prata? Vem berättade sagor för honom, muntrade upp honom när han var ledsen och försäkrade honom om att en skyddsälva skulle komma och sa till honom varje dag att han var älskad?

Inte Det Stora Deku Trädet, det var helt klart.

Link visste att han skyddade skogen, men han önskade ändå att guden bara kunde...prata med honom. Behandla honom som Saria gjorde.

Medans pojken tänkte och Navi förblev tyst fortsatte Det Stora Deku Trädet.

"Din slummer dom senaste månarna har varit rastlösa och fyllda med mardrömmar. Själva skogen är nedfläckad som jag är säker på att du har lagt märke till..."

Med uppspärrade ögon undrade Link hur Det Stora Deku Trädet visste om hans vaga mardrömmar. Hade han alltid smygit sig in i hans huvud medans han sov...?

"Det har jag, Far..." pep han nervöst. Varför sades allt det här bara till honom? Var inte det här något dom andra kokirinerna borde höra?

Han vände sig till Navi i hopp om vägledning, men älvan förblev tyst.

"Tiden har kommit att testa ditt Mod," mullrade guden och gav ifrån sig ett ovanligt ljud som lät som en hostning. "Jag har blivit drabbad av en förbannelse...jag behöver din hjälp att bryta förbannelsen med ditt Mod och din styrka. Är du redo att acceptera detta uppdrag, Link?"

En tung tystnad föll över gläntan.

Först var Link inte säker på att han hörde rätt. Dels var Det Stora Deku Trädet offer för en förbannelse? Hur kunde det hända? Pojken hade blivigt sagt av att skogens väktare var den mäktigaste varelse bland träden. Vad kunde vara så kraftfullt nog att göra det? Och ändå visste Link att det var sant när han såg guden fysiska kondition.

Betydde det att...Det Stora Deku Trädet var döende? Var det ens möjligt? Kunde han verkligen dö? Saria hade förklarat för Link att guden var ålderslös och skulle ecistera fram till tidens slut.

Och som alla visste var Tiden oändlig.

Dessutom, varför han? Varför var han kallad till det här? Om Mod och styrka behövdes betydde det inte att han skulle bli tvungen att bekämpa monster? Varför skulle han ens behöva sin utrustning? Han kände sina andetag bli korta och hans bröst kändes trångt. Varför han? Varför fick han ansvaret? Varför han?!

Efter vad som kändes som en evighet lyckades Link stamma fram några ord.

"Jag...jag kan inte!"

En till tystnad föll. Denna var kortvarig och bröts av Det Stora Deku Trädet.

"Du kan inte?" frågade han. Han lät inte arg eller besviken, bara nyfiken.

Link tog ett steg bakåt medans han försökte att fortsätta prata.

"Jag...jag kan inte, Far! utbrast han och började känna sig knäsvag. "Jag kan inte slåss! Jag har aldrig gjort något sånt här innan! Jag kan inte h-hjälpa! Jag kan inte göra n-något sånt här!"

Trotts den byggande rädslan inne i honom skämdes Link av plötsligt börja stamma så där.

"Åh, Link..." mullrade Det Stora Deku Trädet i en sorgsen ton. "Du är mer än tillräckligt kapabel för det här uppdraget. Du måste ha tro. Skulle jag ha tillkallat dig om jag inte hade stort förtroende?"

Link antog att guden hade rätt...men...han kände sig fortfatande rädd! Varför skulle Det Stora Deku Trädet ha sånt fötroende för någon som han?

"Far, snälla, varför jag...?"

"Link," sa Navi mjukt innan Det Stora Deku Trädet kunde svara. Hon flöt ner så att hon var framför pojkens oroliga ansikte. "Du har blivit tillkallad för att du är mer kapabel än du inser. Om Det Stora Deku Trädet inte trodde på att du kunde göra det här skulle han ha valt ut någon annan. Du kan göra det. Vi två tror på dig..."

Det verkade inte övertyga Link fullkomligt efterspm han inte sa något.

"Jag kommer alltid att vara med dig för varje steg på vägen. Du kommer inte att bli ensam," lovade hon.

Det fick ett svar från Link som spärrade upp sina ögon lite. Navi skulle följa med honom? Det... fick faktiskt Link att känna sig bättre. Ensam skulle han aldrig klara det. Om Navi var där och om både hon och Det Stora Deku Trädet kände sådant fötroende...kanske kunde han faktiskt göra det?

Hans andetag saktades ner lite och hans ben slutade att skaka. Tillsammans kunde han och Navi göra det här! Och efter det här skulle allt återgå till det normala...eller hur?

Link nickade till guden och klev fram.

"Jag...jag gör det!" tvingade han sig själv att utropa.

Ett mullrande mjuk skratt ekade i luften.

"Dåså, jag är stolt över dig, Link. Kliv in, modige Link, och jobba tillsammans med Navi för att lyckas..."

Efter att ha sagt dom orden gapade guden stort. Ett massivt gäspande tomrum öppnades på gudens bark. Det var som om allt ljus sögs in i mörkret eftersom Link inte kunde se någonting inuti sin fosterfars mun.

Navi, som inte var lika orolig som Link, flög framåt, men gjorde det baklänges för att kunna se sin kompanjon.

"Kom igen, Link! Vi kan göra det! Vi går in och sedan ut och sedan kan berätta allt för dom andra!"

Hon var överraskad över det här specifika uppdraget Link hade fått med var inte hennes plats att ifrågasätta Skogens Fader. Dessutom hade hon fötroende över den stora guden. Och eftersom Det Stora Deku Trädet hade fötroende över Link hade hon det också!

Alldeles tyst lyckades Link följa efter Navi till den mörka portalen. När dom kom nära försvann stanken av den nedfläckade skogen. Men här var den mer kraftfullt och intensivt.

Med djupa andetag samlade Link ihop sitt Mod då han och Navi klev in i Det Stora Deku Trädet.