Avfärd
Förbannelsen inne i Det Stora Deku Trädet var nästan påtaglig. Det var det första Link tyckte då han klev in i den mäktiga guden som har vakat över skogen över en obegriplig lång tid.
Luften kände som om en storm var på väg, kladdig och varm men det inkluderade stanken av något ruttet och ondskefullt som trädde in i pojkens näsa. Det var en stank som han kunde känna smaken av att han gjorde en äcklad min. Dessutom kände han en ovanlig press på sina axlar, en osynlig tyngd som slog sig om honom som ett tungt lakan.
Omgiven av det bläcksvarta mörkret spände Link sina sinnen efter att ha trätt in i det stora trädet som förlitade sig på honom.
Allt eftersom pojken tog några steg framåt blinkade han några gånger och insåg att det fanns en ljuskälla inne i trädet så att han kunde se sig omkring.
Ljuset var dimmigt och orange så att Link kunde se att han hade trätt in i en jättestor korridor av trä. Men ljuset var så att han bara kunde se runt tre till fyra meter framför sig.
Link vände sig till Navi som flöt ovanför sin skyddslings huvud.
"Navi, vad är det för ljus?" frågade han och försökte hålla sig lugn. Trotts att han hade tagit några steg över tröskeln kände han en tung oro sprida sig genom honom. Det kändes som om något kunde hoppa ut ur mörkret vilken sekund som helst och anfalla honom.
Navi kände likadant som Link, men det var mer skarpare för henne som var älva. Hon var mer kopplad till naturen och kunde känna sånt här mycket bättre. Men hon var tvunget att vara stark för både sig själv och hennes skyddsling skull. Han behövde henne för att kunna gör det här och hon tänkte inte svika honom!
"Jag vet inte riktigt, men det är rätt praktiskt," sa hon.
Det verkade vara en naturlig del av Det Stora Deku Trädet, men varför var det här?
"Bäst att vi fortsätter. Var redo med svärdet och skölden," rådde älvan.
Med en nickning tog Link sitt vapen och skydd. Efter några sekunder av att ha samlat allt sitt Mod började pojken sakta att fortsätta framåt med skyddsälvan nära honom.
Allt medans paret fortsatte hände inget. Med det sagt visste ingen av dom vad dom kunde förvänta sig.
Vad hände inuti den förhäxade guden?
För varje minut kunde dom höra påskyndade ljud men när dom stannade för att se sig omkring var det inget där. Varken monster eller gengångare kom fram för att anfalla paret då dom gick vidare.
Förutom svängningarna av Det Stora Deku Trädets massiva träådrorna var det inget som förändrades. Paret försökte att ignorera när dom hade kommit in tillräckligt djup att dom borde ha kommit till skogsväktarens andra sida men befann sig i en till korridor gå att gå genom.
"Navi...?" ropade Link försiktigt och lutade sig mot väggen och flämtade lätt. Han visste inte hur långt dom hade kommit utan vila men han skulle gissa att det var minst tjugo minuter.
"Vad...exakt letar vi efter?" sa han mellan sina flämtningar. "Vad ska jag göra för att hjälpa?"
Just nu hade hans rädsla att gå bort. Efter en lång stund då inget, förutom dom konstiga ljuden, hände gjorde honom mindre orolig.
"Jag önskar att jag visste," svarade Navi och vilade sig på pojkens axel. "Det måste finnas en källa till förbannelsen. Ett monster, eller till och med en parasit som du måste dräpa. Det är vad jag kan gissa."
Älvan kunde inte föreställa något annat dom behövde göra. Hon undrade också vart förbannelsen kom ifrån. Vem eller vad var mäktig nog att kunna förhäxa en gud?
Med en nickning ställde sig Link upprätt och fortsatte med Navi fladdrande bakom honom.
"Okay..." sa han, osäker vad mer han borde säga.
Hur kunde han döda något som var mäktigt nog att det kunde göra så här mot Det Stora Deku Trädet? Att förgifta guden och skogen med sin illavarslande närvaro?
Skogens väktare hade sett riktigt sjuk ut och hans röst hade blivit svagare ända sedan Link hade pratat med honom.
Om Det Stora Deku Trädet inte kunde driva bort denna ondska, vad skulle Link göra? Speciellt eftersom han inte hade dödat något större än en insekt innan.
Den mest skrämmande varelse Link hade fått döda var en stor spindel i Sarias hus som hon befallde att han krossade. Trotts situationen kunde Link låta bli att le åt det minnet. Saria, flickan som hade uppfostrat honom och som alltid var lugn, hade krupit ihop bakom Link och pekade mot spindeldjuret, bedjande att han skulle ta hand om den. Han hade aldrig sett henne bli så skrämd förut och han kom ihåg hur han retades lite för det när det var över.
Pojken blev avbruten ur sina tankar då ett susande ljud kom ovanför honom. Innan Link hann reagera flög han baklänges med en stickande smärta på ansiktet, vänstra armen och bröstet. Vinden hade slagits ur honom så att han inte kunde skrika då han föll på sin rygg. Hans ögon stack och han blinkade iväg smärtfyllda tårar.
"Link!" utbrast Navi och svävade ovanför sin skyddslings huvud då han tittade lite yr upp mot taket. "Gick det bra?!"
Det tog en stund för pojken att hämta andan och sätta sig upp för att se vad som hade anfallit honom. Hans blod frös till då han såg den ansvariga varelsen.
Det var en jättelik döskalletulla. Ett jättelikt döskalle-liknande ansikte blängde mot honom med en mun full av små röda prickar och åtta massiva ben som stack ut från den skräckinjagande åsynen.
För stunden blängde varelsen bara på honom utan att anfalla en andra gång.
Link hade hört talas om dessa varelser men aldrig sett någon av dom. Och ändå visste han exakt vad det var efter Sarias beskrivning. En jättespindel med ett döskalle mönster som hon hade varnat honom om, hade sagt åt honom att aldrig vandra ut i skogen på natten för det var då dom jagade när det var mörkt.
Link hade så klart lyssnat på Sarias varningar och lämnade aldrig sitt hus efter att solen hade gått ner. En del av honom hade undrat om sådana skrämmande och groteska varelser verkligen fanns, och ändå var beviset precis framför honom.
När Link kom ihåg faran hoppade han upp på fötterna och tog några steg bakåt. Och ändå så anföll inte monstret.
Det tog Link en extra sekund att se att den hängde från en tjock silkestråd. Den bara hängde där, fysiskt oförmögen att att skada Link ännu mer.
"Hallå! Svara mig, Link! Mår du bra?!" ropade Navi och flög ner så att hon var bredvid pojkens ansikte och hennes röst fylld av oro.
Link svarade inte men la märke till vad som gjorde ont på honom. Efter att ha kommit över chocken märkte han hur det stack till på hans vänstra arm, bröst och ansikte. Han tittade ner på det sin arm och såg fula röda sträck gå ner från armvecket till handleden.
Med en smärtfylld ryckning tittade Link upp mot Navi.
"Va...vad hände? Vad gjorde...den med mig?" frågade han, fortfarande lite chockad. Inget av det här hade någonsin hänt honom förut. En stukad ankel var den värsta smärta han hade fått genomlida vilket inte var lika illa som spindelns attack.
Älvan suckade av lättnad. Link verkade oskadd så döskalletullan hade inte bitit honom annars hade han varit värre där an! Det hände så snabbt att Navi bara såg en blixt innan hon visste vad som hände.
"Det är så döskalletullar i vanliga fall anfaller," förklarade hon då den stora varelsen verkade blänga på dom. "Den sänker sig ner från ovan och snurrar runt snabbt med all sin styrka."
Hon flög ner för att ta en bättre titt på Link och ryggade tillbaka sympatiskt när hon såg matchande märken på hans ansikte.
"Det här kom från benen, jag är bara glad av att du inte fick det i ögonen," suckade hon av lättnad.
När Links tankar började bli mer klarare insåg han hur Navi nästan var nonchalant över det hela. Hon gav honom inga instruktioner om vad han skulle göra eller uppmana honom att vända om.
"Den...jag menar...kommer den att anfalla igen?" undrade han.
"Det är det som är grejen med dessa döskalletullar...dom älskar sina smygattacker. Med tanke på hur dom hänger kan den inte anfalla såvida du kommer för nära igen. Dom är riktiga fegisar så den kommer inte ner från sitt nät såvida inte deras attack har förlamat dig," förklarade älvan hjälpfullt och såg tillbaka på varelsen ett kort stund. Den hängde fortfarande kvar och fyllde så mycket som hela korridoren vilket gjorde det riskfyllt att försöka gå runt.
"Problemet är att den inte kommer att flytta på sig helt själv," avslutade Navi.
Link tittade upp mot det monstruösa spindeldjuret medans han kände sig så liten i jämförelse med det. Den var säker trettio cm längre än honom. Hur skulle han kunna klara av det?! Saria hade aldrig förklarat hur man dödar döskalletullar, bara att han skulle undvika att ens springa på dom!
"Vad...ska jag göra?" frågade han sin skyddsälva.
Som tur var var inte döskalletullar så svåra som man trodde.
"Oroa dig inte, det är lätt," sa Navi och landade på hans axel. "Ser du dom röda prickarna?"
Pojken nickade.
"Det är dom riktiga ögon på en döskalletulla. Om du stirrar in i dom kommer den att visa sin mjuka mage och det är då du slår till!" förklarade hon.
Hon hade verkligen stort förtroende för sin skyddsling och klappade honom en liten klapp på kinden innan hon flög upp och svävade över hans huvud.
Det lät enkelt! Link gav ifrån sig en lättad suck och försökte ignorera den bultande smärtan där han hade blivit träffad.
Med en till nickning följde Link Navis instruktioner.
Hur orolig det fick honom att känna sig stirrade Link djupt in i dom röda små ögonen framför honom. Under en lång stund hände inget. Och plötsligt ryste den till och snurrade den runt på fläcken. Precis som Navi sa var dess bruna mjuka undersida framträdande!
Link tog ut sitt svärd och...
Han gjorde inget.
Efter en lång stund ryste monstret till igen och snurrade tillbaka. Link kunde svära på att han kunde se ilska från dom små ögonen blänga in i honom.
"Jag...Jag kan inte..."
"Link?" undrade Navi med oro i rösten och landade på hans axel. "Vad är det? Varför anföll du inte?"
"..."
Link svarade inte först. Istället tittade han ner på det fläckfria glänsande svärdet som han höll om hårt i vänstra handen. Att hugga något, även om det var ett monster...det kändes inte rätt. Det var inte något Link kände att han bara kunde göra i stundens hetta.
"...Jag kan bara inte...hugga den så där..."
Älvan suckade lite. Så klart att Link inte kunde dräpa monster bara så där, det förstod hon. En del av henne hoppades att adrenalinet skulle hjälpa om han nu förhastade sig.
"Link, jag är ledsen men du måste göra det. Den kommer inte att flytta på sig självmant...och hallen är alldeles för trång. Om du försöker att klämma dig förbi den kommer den antagligen att anfalla. Den kanske till och med kapa sig loss från sin tråd..."
Den mentala bilden av hur den massiva spindeln gräva sina hungriga käkar i hans hals fick pojken att rysa till.
"Så...jag måste verkligen döda den?" frågade han och tittade fram och tillbaka mot Navi och monstret som blockerade deras väg.
"Tja... inte nödvändigtvis," sa Navi efter en stunds tänkande. "Om du skadar den kommer den nog att dra sig undan och då kan vi passera!"
Förhoppningsvist skulle den mindre våldsamma lösningen få Link att fortsätta. Det Stora Deku Trädet var säkert nära döden för varje stund!
När Link tänkte genom Navis ord insåg han att han inte hade något annat val än att anfalla. Han kanske inte ville det men vad annars kunde han göra? Det var inte som att han bara kunde vända sig om och gå hem. Det Stora Deku Trädet räknade med honom, hur mycket än Link tyckte att det var ett misstag.
När han hade samlat ihop sig och gjort sig redo stirrade Link åter igen in i dom röda ögonen. Och precis som förut skakade döskalletullan till och snurrade runt så att Link kunde se den svaga punkten.
Den här gången förhastade sig Link inte. Han insåg att om han stannade för att tänka skulle misslyckas att anfalla igen. Han lät sin kropp röra sig på egen hand, hans hand gröpte hårt tag i svärdet då han rusade framåt och högg djupt in i odjurets undersida. Genast gav den ifrån sig ett skrik-liknande ljud av smärta då blek blått blod började läcka över såret. Det var inte dödligt eller ens djupt, men det hade skrämt spindeldjuret och Link hann precis ta ut svärdet innan döskalletullan retirerade och hissade sig upp i taket tills den var utom synhåll.
Under en lång stund stod Link bara där och stirrade uppåt, alldeles för chockad för att röra sig.
"Hallå! Fortsätt! Den kan komma tillbaka!" uppmanade Navi flygande framför Links ansikte för att få hans uppmärksamhet.
Det tvingade Link ur sin trans och pojken rusade genast åtta meter framåt med älvan efter sig. När han stannade för att hämta andan vände han sig om för att se bakom sig nästan förväntande av att döskalletullan på golvet och jaga honom. Men såklart dök inget upp.
Han tittade ner på sitt svärd som glänste även av det något svaga ljuset från Det Stora Deku Trädet med stora spindelns blod. Det gjorde honom illamående så han vände sig till sin partner.
"Navi...Tack. Jag hade aldrig vetat vad jag skulle göra utan dig..."
Navi landade på pojkens axel och klappade honom på kinden med en liten hand.
"Jag är säker på att du kunde ha klurat ut det på egen hand. Underskatta dig inte för mycket, okay," tröstade hon.
Även om han knappt kunde känna det lugnade Link ner sig av älvans strykande hand.
"Tja...kanske det," sa han.
Han var inte helt säker på det men just nu hade dom inte tid för småprat.
"Bäst att vi fortsätter."
Och med tystnad gick dom vidare.
Ännu tio minuter gick förbi och inget hinder än så länge. Samtidigt kändes det som om gången bara fortsatte utan slut.
Det var tills dom kom fram till ett hål. Passagen bara stannade tvärt och ledde rakt ner till ett stort tomt utrymme på golvet.
Försiktigt kikade paret ner över kanten och kunde inte se något annat än svart mörker därnere. På hålets väggar sträckte sig bruna vinrankor så lång dom kunde se.
"...Jag tror att vi måste klättra ner dit," sa Navi som inte gillade åsynen av rankorna. Dom kanske kunde hålla Link...? Hon skulle hellre välja en annan väg men det fanns inte inne i gången så vad annars kunde dom göra? "Du får bara ta det sakta och försiktigt."
Link var inte säker på planen och tittade upp mot Navi med tvivel.
"Kommer jag att klara mig?" undrade han försiktigt då han också såg hur osäkra rankorna verkade.
"Det finns...ingen annan väg, Link," erkände Navi. "Bara ryck i rankorna innan du provar."
Med en nickning sträckte sig Link ner i hålet och gröpte tag i en ranka och ryckte till. Till hans och Navis överraskning var rankan stark! Hur han än försökte kunde Link knappt slita loss den konstigt nog starka plantan.
"Kanske det här inte är så tokigt!" utbrast Link med spänningen växande till det bättre. Han kikade ner i hålet igen och såg fortfarande det svarta mörkret. "Du...kan väl lysa upp åt mig?"
"Så klart, var inte löjlig," svarade Navi och svävade in i hålet. "Kom så leder jag vägen!"
Med ett litet leende trotts den farliga situationen sänkte sig Link sakta ner för rankorna och paret började fortsätta neråt.
Efter några minuter började Link känna stressen i sina armar och ben Visst hade han klättrat på stegen till sitt hus varje dag men det här var annorlunda. Den ständiga spändheten på hans lemmarbörjade komma ikapp honom då han fortsatte neråt.
Överallt omkring honom var det bara kvalmigt mörker åt alla håll förutom Navis vägledande ljus. Älvan flöt tålmodigt bredvid honom, hennes sken lika mycket klart som hon kunde göra det då han försiktigt klättrade ner.
Link ville distrahera sig från sina verkande lemmar och bröt tystnaden.
"Jag gillade inte att hugga den där varelsen," sa han rakt ut och klättrade vidare.
"Verkligen? Jag tror inte att du dödade den," påpekade Navi medans hon undrade hur långt kvar till hålets botten. "Den var aggressiv också."
"Jag vet..." mumlade Link, ärren från varelsens ben var fortfarande framträdande och värkte. "Men jag gillar bara inte att skada saker så där. En liten insekt är en sak, men...den skrek av smärta..."
Link insåg att djur och kokirinerna måste döda för att överleva som att jaga för för köttets skull. Och fortfarande, med några få händelser med irriterande insekter, hatade Link sig själv av att skada saker och fruktade av själva dödandet. Det var helt enkelt inte i hans natur.
Navi undrade varför ödet valde en sådan fredsälskande pojke för något sånt här. Det här var första delen på hans resa och medan hon inte visste vad Link behövde göta för att rädda Hyrule var det utan tvivel att han skulle behöva slåss mycket. Det var grymt men det fanns inget annat val än att gå med på vad ödet hade planerat, så att Hyrule inte föll för onda makter.
"Tja...jag är ledsen, men du kommer bli tvungen att åtminstone döda vad det än är som orsakar förbannelsen. Du behöver inte njuta av det, och det är bäst att du inte gör det, men du måste förbereda dig på det," sa älvan.
Hon hade inte hjärtat av att berätta att det här var bara början på hans äventyr. Älvan kunde föreställa sig att det skulle bli långt och svårt men hon kunde hoppas på att det inte var så.
Link valde att inte svara på den frågan och fokuserade på att fortsätta klättra ner.
Efter några flera minuter nådde han tillslut hålets botten.
Paret befann sig i ett stort rum med det bekanta orangea skenet som det från övervåningen men även lite svagare än innan.
Skrattande ljud kunde höras inne i mörkret men ingen syntes.
När Link lutade sig mot den ranktäckta väggen och flämtade, hostade han till.
"Vad...är det här?! Det här är så vidrigt, Navi!"
Luften var ännu värre där nere än där uppe, och stanken av förruttnelse och mörkret höll nästan på att kväva den stackars pojken och fick honom att inte vilja andas alls!
Det var ännu värre för Navi som faktiskt började känna sig yr först. Hon klappade sina kinder med båda händerna några gånger för att väcka sig själv och rensa huvudet.
"Det är ondskans, Link. Vi måste närma oss till förbannelsen källa!" sa hon men såg att Link verkade börja se illamående ut och andades tungt, tydligt av utmattning. "Vad sägs om att vi...vilar oss lite?"
Link nickade tyst medans han satte sig ner i det mörka hörnet av det forntida trädet och Navi landade på hans huvud för att själv vila. En del av honom undrade varför han var så utmattad. Visst hade det varit en lång klättring ner och pojken hade gått ett bra tag innan men i vanliga fall brukade han ha mer energi.
Kanske...var det en del av den här förbannelsen? Denna hemska ondskefulla atmosfär? Kunde den påverka honom lika mycket som Det Stora Deku Trädet? Logiken började faktiskt stämma för honom men det oroade honom också förbannelsen kunde döda honom om han inte lyckades klara av den här uppgiften fort nog. Han skakade på huvudet, ovillig att grubbla över såna tankar.
Istället tänkte Link på vad som kunde komma efteråt. Om han lyckades skulle han bli en hjälte! Visst skulle väl även Mido inte kunna fortsätta vara arg på honom! Dom andra kokirinerna skulle acceptera honom! Han skulle äntligen passa in och leva resten av sina dagar fridfullt...
Efter att ha vilat sig några minuter ställde sig Link upp och borstade av sig.
"Är du redo att fortsätta, Navi?"
Älvan flöt ner från Links mössa efter att också ha vilat färdigt.
"Jag är redo. Den här mörka känslan är så stark...så vi måste närma oss..."
"Förhoppningsvis..." mumlade Link och gjorde sig redo med sitt svärd och sin sköld. Med Navi som en andra ljuskälla gick han vidare in i det mörka rummet.
Det fanns inget anmärkningsvärt förutom att marken under Links fötter var jord istället för trä. Betydde det att dom hade kommit allra ner till Det Stora Deku Trädets botten?
Medans dom fortsatte kom dom så småningom bort från alla väggar, ren svärta omgav dem. Det fick att känna som om något kunde hoppa fram och anfalla honom från vilket håll som helst. Han tittade hela tiden över sina axlar och åt sidorna, oförmögen att se något i det bläcksvarta mörkret som föll över paret.
Men slutligen dök det upp ett objekt från marken. Någon slags stor blå utväxt kom fram ur jorden.
Nyfiken närmade sig Link med skölden redo då han tog korta steg mot objektet. En slags växt, med vad för sort...?
Navi blev allt mer nervös då Link kom närmre, panik växte i hennes huvud. "Link, du borde nog inte-"
Älvans varning avbröts av att utväxten växte upp från marken och öppnade en mun med en vickande lång tunga och massor av små vassa tänder.
Link blev så skrämd att han inte hann göra något då varelsen sänkte sina små vita nålar till tänder i hans vänstra axel.
Med ett smärtfyllt skrik visste Link inte vad han skulle göra medans monstret ruskade på huvudet och började bryta sig in i hans kött allt eftersom den klämdes fast.
Den anfallande varelsen var en slags planta som bestod av en flexibel stjälk med en hungrig mun på ändan.
Med sin dominanta hand paralyserad var Link inte säker på vad han kunde göra förutom att skrika av smärta medans tårarna rann ner för kinderna.
Aldrig i hela hans liv hade han upplevt sådan smärta som det här. En vass pulserande våg av lidande som växte fram från hans axel och slingrade sig till toppen av hans huvud och ner till tårna.
"Åh, Link!" skrek Navi ut medans hon själv fick panik.
Det hade varit så mörkt att hon inte kunde vara säker först av att utväxten var en deku baba! Vad skulle hon göra?! Vad kunde hon göra?! Hon var inte stor nog för att skada något sånt där! Det var uppenbart att Link inte kunde anfalla ordentligt med sin vänstra arm, så det lämnade honom med ett annat val.
"Link! Slå på den med din andra hand! Det finns inget annat sätt!" instruerade älvan.
Dom orden kom genom Links skrikande medans smärtan blev värre. Deku baban tryckte in sina tänder djupare.
Link släppte skölden och vevade tillbaka sin arm och slog till på sidan av plantans huvud. När den inte släppte slog Link till igen, och igen och igen desperat medans han skrek ut. Men tillslut gav varelsen ifrån sig ett smärtfyllt läte och släppte den stackars pojken.
Link snubblade baklänges och föll på sin rumpa och utom räckhåll för växten medans han fortsatte att skrika av smärta och rädsla och höll om sin värkande vänstra axel.
"Link! Se upp!" utbrast Navi.
Bakom den skadade pojken dök det upp en till deku baba. Som tur var med pumpande adrenalin sprang Link mot sin sköld som han plockade upp.
Hellre än att slåss sprang Link åt ett annat håll med Navi efter sig.
Runt paret växte det fram flera deku babaer ur marken, var och en högg sig efter Link men dom var för långsamma för att kunna bita honom.
Det var som att springa längst en lång gång med tänder och faror medans paret fortsatte längre och längre in i det oändliga rummet. Men tillslut kom dom fram till en vägg och just då slutade växterna att dyka upp.
"Link släppte svärdet och skölden på golvet för att kollapsa på marken och började skrika och gråta igen medans smärtan fortsatte att pulsera genom honom. Hans hand gick tillbaka till såret och höll om det hårt som om det skulle hjälpa.
"Link!" ropade Navi och flög över till sin skyddsling. "Mår du bra?! Låt mig se! Visa mig såret!"
Snyftande satte sig pojken mot väggen och tog långsamt bort handen.
"Är det...ä-r det o-ofarligt, Navi?" stammade han. Link hade haft tur innan med alla skador. Inte ett brutet ben med dom värst fysiska smärtorna han någonsin hade känt komma från en vrickad fot eller ett bi stick. Bettet från monster plantan var något utan like han någonsin hade känt innan. "Va-Vad var det där för något...?"
Efter en närmare titt fick älvan hålla tillbaka en flämtning av åsynen. Tunikan var full av små hål där deku baban hade bitit ner sig och blod hade täckt pojkens axel och började rinna ner för hans kläder.
Medans älvan inte var en läkare eller expert såg såret inte livshotande ut, faktum var att han såg ut att fortfarande kunna svinga med svärdet. Som tur var flöt blodet ut långsamt och väldigt smått. Det skulle dröja rätt länge innan det blev dödligt även om risken var så.
"Det där var en deku baba, Link" svarade älvan som lyckades hålla sin röst normal. Trotts att såret inte såg farligt ut oroade det henne fortfarande om han kunde fortsätta slåss trotts smärtan. "Det ser inte så farligt ut. Försök att röra lite på din arm..."
Link lydde och lyfte sin skadade arm uppåt. Genast spred sig en stark smärta genom hans lem att han gav ifrån sig en vass flämtning. Han tittade ner på axeln och bleknade till medans han gav ifrån sig ett kvavt skrik.
"Navi?" Navi, det ser illa ut! Jag vet inte...Jag är inte säker på vad jag ska göra!" babblade han med panik i kroppen av åsynen av det fula såret.
"Lugna dig!" sa Navi lite småbestämt. Hon kunde inte låta honom få panik, inte på ett sådant här ställe! Hon förstod hans rädsla och tyckte synd om honom, men hon fick hitta på något som skulle hålla honom säker. Att förlora lugnet nu kunde bara leda till trubbel.
"Link, jag vet att det gör ont, men det finns läkande älvor utomhus. Det Stora Deku Trädet kan tillkalla dom precis som vilken älva som helst," försäkrade hon Link och landade på hans axel för att tröstande stryka honom på kinden. "Du måste bara stå ut lite till och ta hand om förbannelsen och sen kan vi gå härifrån så att du kan tas om hand om."
Det tog en stund för dom orden att nå fram till Link medans han satt där och grät i det förhäxade mörkret av hans fosterfar.
Efter en lång stund lugnade hans andetag och tårarna slutade att rinna. Men smärtan kvarstod. Link insåg att Navi hade rätt; han fick tvinga sig själv framåt och om han kom ut med seger skulle Det Stora Deku Trädet säkerligen läka hans skador.
"Kommer jag att klara mig? Kommer jag verkligen att klara mig?" stammade han.
Navi nickade även om Link inte kunde se det på grund av ljusskenet hon gav ifrån sig.
"Du kommer att klara dig, Link. Vi måste bara klara av det här..."
Älvan kände skuldkänslorna inombords fullt vetande om att efter den här uppgiften skulle det stackars barnet på något sätt rädda Hyrule efteråt. Det var bäst att han inte fick reda på det just nu så klart...
Link torkade bort dom kvarstådda tårarna och tvingade fram ett modigt litet leende. Han kände sig fortfarande rädd men kanske om han försökte le och stå ut med det skulle han nog komma ur det här levande.
"Tack, Navi..."
Med småskakiga knän reste sig pojken upp och plockade upp sitt svärd och sin sköld.
Hans vänstra arm fortsatte att pulsera av smärta och spred sig mot hans bröst och ner till magen. Han fick bara genomlida det. Just nu insåg han ett annat större problem.
"...Vart ska vi gå nu?"
Navi flög ifrån sin skyddsling för att se sig omkring. Allting var så klart mörkt vart hon än såg.
"Det är en bra fråga..."
Hon stannade i luften så att hon kunde tänke genom situationen.
"Vänta, så klart! Jag är mer inställd av den här förbannelsen än vad du är! Jag borde nog kunna känna mig fram vart den onda energin är som starkast!" utbrast hon.
"Kan du göra det...?" undrade Link att han glömde bort smärtan en stund då han överraskad tittade upp mot Navi.
"Jag menar...jag borde kunna det!" sa Navi och försökte låta självsäker. I teori stämde det faktiskt men det var inte som om hon hade erfarenhet av att göra det. "Bara håll dig nära mig och skölden uppe!"
"Link gjorde som han blev tillsagd och såg till att hans skadade axel var väl skyddad då han följde efter Navi som hade börjat flyga djupare in i massiva rummet dom befann sig i.
Sakta och försiktigt fortsatte paret medans Navi kände förbannelsen som omgav dom som en dämpad och osynlig dimma. Dom kunde höra deku babaer knäppa med sina käkar inne i mörkret och dom gjorde allt för att kunna undvika dom.
Allt som tiden gick verkade navi fått upp ett spår och började flyga en raksträcka i tio minuter.
"Är förbannelsen åt det här hållet?" undrade Link då han såg sig omkring, nästan förväntande av att något stort och skrämmande skulle hoppa fram ur skuggorna. "Vet du om vi är när?"
"Vi är definitivt på rätt väg," sa Navi som började känna sig allt mer yr som tiden gick. "Och hur nära...det är svårt att säga. Men jag skulle tro att vi började närma oss..."
Link nickade tyst. Han var inte lika känslig nog att kunna känna av förbannelsen lika mycket som Navi så för honom var det inte någon stor förändring i atmosfären.
Han började tankspritt att försöka föreställa sig vad för slags varelse han skulle bli tvunget till att slåss mot. Någon slags ande eller demon? Kanske det bara var en jätte-
Link väcktes ur sina tankar av att något stort och blött landade på golvet bakom honom.
Paret snodde runt och såg en stor vit boll röra sig på golvet. Den var lika stor som Link om denne hade rullat igop sig till en boll och verkade vara gjord av skinn av något slag!
Innan något hände föll en till boll ner från taket och landade bredvid den första.
"Är det där förbannelsen?! Vad är dom för något?!" utbrast Link och höll upp skölden framför sig.
"Dom är inte förbannelsen! Vi måste sticka-"
Då Navi försökte få Link därifrån började dom två bollarna att öppna upp sig. Och ut ur vidriga kokongerna dök det upp små men motbjudande varelser. Täckta av brun pansar var båda lika stora som Links huvud. Dom hade två ben och ett stort orange öga ovanför små knipande munnar.
Nästan genast hoppade dom små varelserna på Link. Den första tacklade sig mot skölden, slog sig själv in i den och slog undan den. Den andra hoppade upp på Links bröst och bet rakt genom hans tunika och rakt ovanför där hans hjärta var och bet sig fast i hans hud med sina små tänder.
Skrikande av smärta och oförmögen att ens tänka lyfte Link sin skadade arm, och försökte ignorera smärtan, och stack varelsen som klängde sig fast på honom.
Det lilla svärdet träffade varelsen men trotts att den var nyfödd var varelsens pansar hård nog för att förhindra dess död. Men svärdet gav fortfarande varelsen ett värkande sår så att den gav ifrån sig ett obehagligt skrikande ljud och lossade sig själv från pojken och svärdet men tog med sig en liten bit av Links kött med sig.
Skrikande av smärta över det nya såret märkte Link inte att den andra varelsen smög sig upp bakom honom. Genast grävde den in sina tänder i pojkens hud, nafsande på baksidan av hans ben så att dess offer gav ifrån sig ännu ett skrik av smärta.
"Link! Jag ska hjälpa dig, oroa dig inte!" skrek Navi fullt vetande av att Link hade svårt att slåss mot något som nafsade fast sig på hans ben.
Utan att bry sig om risken hon satte sig själv i ökade hon sitt ljussken så mycket hon kunde rakt i det lilla monstrets öga. Av att vara ett nyfött monster som lever i mörker var Navis ljus tillräckligt starkt för att få varelsen att skrika av smärta och släppa taget om Link och fly in i mörkret. Som tur var tog den inte mycket av pojkens kött men lämnade efter sig ett fult bit märke.
"Navi..." stammade Link då han såg på varelsen som hade anfallit honom framifrån; som nu låg och vred sig på marken, alldeles för skadad för att ens röra sig.
Tittande över sin axel såg Navi hur Link bara stirrade på fienden framför honom och verkade vara i någon slags trans.
"Link, du måste döda den! Skynda dig innan den återhämtar sig!" sa hon och tittade framför sig för att hålla utkik efter den andra varelsen från att återhämta sig och komma tillbaka.
Dom orden var som en elektrisk chock för Link. Han visste att hon hade rätt; dessa varelser var för farliga för att leva. Men...hugga något till döds...han var inte säker på att han kunde göra det! Att stampa på en spindel med en stövel och att döda något med ett stort svärd gick knappast att jämföra! Men Link märkte hur hans kropp rörde sig på egen hand då han gick mot det ryckiga monstret. Sakta och ignorerade smärtan höjde Link svärdet. Han ville inte göra det här...men han var tvungen.
Med stängda ögon högg han svärdet i varelsens enda öga.
Link försökte blockera det påföljande skriket av smärta och det desperata vickandet medans han höll kvar svärdet inne i monstret medans dess skrik mjuknade till. Efter det ryckte den till några gånger och slutade tillslut att röra sig. Det var då Link öppnade ögonen. Han vägrade att titta på det döda monstret då han tog ut sitt svärd och försökte blockera ut dom kväljande suckande ljuden som kom efteråt.
Med vapnet i hand vände sig Link till Navi.
"Var är den andra...?"
Han kunde inte se det men han kunde svära på att han hörde något tassa omkring i mörkret...
"Jag kan inte se det!" svarade älvan och slet ifrån sig tankarna av Links första dödande i strid. Hon kunde prata om det när den andra varelsen var död. "Jag kan höra det...ljudet kommer närmare..."
Och det var sant. Tassandet av den konstiga monsterinsekten började bli högre och ekot i rummet fick det att verka som om den kunde vara vart som helst runt omkring dom. Och värre blev det när ljuden plötsligt upphördes.
Ingen av paret vågade röra sig, och höll ögon och öron öppna runt området omkring dom. Vad som kändes som flera timmar gick men det kunde inte ha gått en minut eller två då den bedövande tystnaden omslöt sig kring dom.
Och helt utan förvarning kom ett gällt skri ur mörkret då monstret åter igen anföll Link bakifrån. Den kastade sig på honom med munnen över hans nacke.
Av ren reflex snodde Link runt och högg med svärdet mot det håll ljudet kom ifrån. Och av ren tur stack pojkens svärd rakt in i monstrets enda öga, besten blev spetsad mitt i luften innan den ens kunde röra sitt byte.
När han insåg vad som hände fick Link panik och högg svärdet mot marken och tryckte ner monstret mot jorden. Och till pojkens avsmak och skräck levde monstret fortfarande och skrek ut i mörkret av vad som måste ha varit otänkbar smärta som spred sig i det.
Desperat av att få slut på oljudet drog Link ut svärdet och stack monstret igen, hans kropp rörde sig nästan av sig själv. Den levde fortfarande så han gjorde det igen. Och igen. Och igen.
Även efter att besten slutade röra sig rörde sig Links kropp helt av sig själv. Han ville inte sluta hugga monstret. Även efter att skrikandet hade slutat ville han bara att den skulle vara tyst! Han kunde fortfarande höra den ömkliga besten skrika i torterad smärta och bara hans svärd kunde få slut på dess lidande, han ville att den skulle vara tyst! Vara tyst! Vara tyst! Vara tyst! VARA TYST! VARA-
"Link, sluta! den är död! Du kan sluta nu!" skrek Navi och väckte Link ur hans desperata tankar. Hon kunde bara skräckslaget se på hur Link fortsatte att hugga i monstret tills man knappt kunde känna igen det...
När han tittade ner med insikt av vad han hade gjort tappade Link svärdet på marken och föll på knäna. Det var då han la märke till den pulserande smärtan i hans axel hade blivit värre, tydligt av allt huggande med svärdet.
Han vände huvudet åt Navis håll med tårar bubblande i hans ögon.
"Förlåt...förlåt, Navi...jag ville bara få den att sluta skrika..."
Navi landade på Links friska axel och försökte lugna ner honom och strök hans kind. Det var tillfällen hon önskade att hon var större. För stunden ville hon kunna trösta sin skyddsling ordentligt.
Medlidande började fyllde hennes lilla hjärta när tårar rann ren för pojkens ansikte. Hon kände att hon behövde ha en lång pratstund med honom om det här. Någon så ung var tvungen att döda i strid...hon klandrade honom inte det minsta.
"Såja, Link. Det är över nu. Du gjorde inget fel," hyschade hon honom mjukt då hans axlar började att skaka lite av hans snyftningar. "Jag vet att det måste vara skrämmande men monstret är dött och du kommer att klara dig."
Hon flög ner och inspekterade såret på hans ben. Bit märkena blödde lite grann men det var inte för allvarligt.
"Se här, du bör nog kunna gå utan problem..." sa hon.
Link bara halvlyssnade på Navi, alldeles insvept i sitt eget elände och rädsla för att kunna fokusera på hennes ord. Allt han hörde var att han inte hade gjort något fel. Om det var så varför kände han sig skyldig? Han visste att dom två varelserna han hade drät var monster som inte hörde hemma här och behövde dödas...men det störde honom fortfarande hur han tappade kontrollen så där. Vad var det som hände? Varför gjorde han det? Han kände sig arg på sig själv oförmögen av att hitta en ursäkt för att befria honom från att få ett vansinnes anfall då han högg i monstret långt efter att det hade dött.
Men han hade fortfarande att jobb att utföra.
Pojken tvingade ner känslorna och reste sig upp på darrande ben.
"Link? Kommer du att klara dig? Vill...du prata om vad som hände?" frågade Navi och flög tillbaka upp i Links synfält.
Då Link plockade upp svärdet och ryste lite av att se det gröna blodet täckte bladet skakade han på huvudet.
"Nej...inte nu, åtminstone. Jag vill bara...jag vill bara få det gjort med det här uppdraget. Jag vill tillbaka till ovanjord..." sa han.
Trotts att det relativt inte hade varit en lång stund paret hade varit inne i Det Stora Deku Trädet, kände Link nästan som om han hade vandrat omkring i flera dagar...
Med en nickning respekterade Navi Links val. Hon var helst lättad av att han gärna ville prata om det senare. En del av henne oroade sig av att han skulle vägra prata om det.
"Okay, jag leder vägen," sa hon.
Link gick efter Navi och ignorerade värkningarna i hans ben och det nya såret på hans bröst då dom gick längre in i mörkret.
Det tog inte lång stund, bara tio minuter tills omgivningarna runt om dom ändrade sig. Även om det var samma rum så vitt dom kunde se var taket lite lägre så att man kunde se det. Och så upp till Links anklar spred sig en tjock dimma över golvet som nu var av sten än jord. Det orangea skenet ändrades till en kuslig blå glöd, dess källa som bara kunde hänföras till gudens gamla kropp.
Det var just här som Navi stannade.
"Här är det. Vad det än är som orsakar förbannelsen...den är rätt nära oss..." viskade älvan som kände att behövde spy just då. Den onda energin i luften var mycket starkare än innan!
Även Link kunde känna skillnaden också och började känna sig yr. Han skulle precis svara to han hörde höga släpande ljud komma från taket...och det var precis ovanför dom!
Dom tittade upp och såg en stor skepnad klänga sig i taket med mörkret som skymde detaljerna. Förutom det glödande orangea ögat, samma sorts öga som hade tillhört dom två monstren tidigare.
Link och Navi drog undermedvetande samma slutsats; vad det än var för varelse...så hade den fött dom två varelserna. Den kunde föda ungar.
Ögat, som var ungefär lika stort som Links huvud, blängde ner på dom. Släpandet upphördes, den stora skuggan var nu helt stilla.
Pojken och älvan blev också helt stilla, paralyserade av rädsla för varelsen ovanför dom. Link hade svärdet och skölden redo, men kände sig fortfarande oförberedd.
Utan förvarning föll skuggan ner på golvet med ett högt brak.
Link och Navi kunde bara se på hur skuggan reste sig upp från golvet med dess orangea öga blängande på dom.
Och det var här dom fick en bättre titt på vad dom hade att höra med.
Varelsen var den största levande besten Link någonsin hade sett, större än en fullvuxen hjort! Precis som dess ungar täcktes den av brun pansar, en sorts jättelik insekt på två ben som slutade som gripklor. Under huvuddelen av kroppen var en grotesk köttig tub vars användning Link inte visste om. Det mest oroande var så klart dess mun som var fylld med knivliknande tänder. Från dess mun kom ett lågt gurglande rytande som ekade genom det massiva rummet och som fick paret att vakna ur deras chocktillstånd.
Genast backade Link och Navi bort medans pojken gjorde sig redo med svärd och sköld. Han försökte ignorera smärtan i hans kropp, speciellt i hans ben och axel. Medans skräck fyllde honom kunde Link inte hjälpa att undra om dessa skador kunde hindra honom från att vinna. Och andra sidan, kunde han döda det här monstret även om han inte var skadad?
Navi var lika rädd som Link då hon stirrade på den fysiska formen av en förbannelse stark nog att nästan döda en gud. Hon visste inte vad den här varelsen var för något; fanns den ens i naturen eller var det den enda av sitt slag förutom avkommorna Link hade dödat? Aldrig att något naturligt kunde ha sådan effekt på Det Stora Deku Trädet, eller hur? I vilket fall, att bara vara nära monstret fick älvan att känna sig fysiskt illa. Och så undrade hon om Link verkligen hade vad det krävdes för att döda något som det här. Hon visste att hans svärd kunde hugga sig genom monstrets pansar så ögat var det enda för att kunna vinna...men den var så högt ovanför marken! Han kunde inte nå den!
Den jättelika insekten dundrade framåt med en överraskande fart för dess storlek medans Link backade undan. Med ett till rytande svängde den efter pojken med en av dess farliga klor.
Trotts sitt skadade ben lyckades Link hoppa undan från attacken med Navi vid sin sida.
Utan att avbryta sin attack fortsatte den bepansrade besten storma mot Link och svingade sina klor efter pojken.
Attackerna fortsatte och Link blev allt långsammare av utmattning och hans tidigare skador.
"Navi! Jag vet inte vad jag ska göra!" skrek han och duckade för ett annat hårt slag från monstret.
Innan Navi hann svara hade den bepansrade fienden träffat Link i bröstet och magen så att luften slogs ur den stackars pojken och fick honom att rulla runt på marken.
Som tur var var den baksidan av klon som hade träffat honom vilket räddade honom från att bli uppskuren.
Älvan såg skräckslaget på då monstret gjorde sig redo för en till attack mot Link som lyckades svinga sitt svärd mot bihanget när den kom emot honom. Men allt som hände var att svärdet slogs ut ur Links hand så att den flög in i mörkret där det landade med ett tunt skrammel.
Med ett skräckslaget skrik flög Navi desperat mot monstret och lyste upp sitt sken rakt i dess öga. Precis som dess avkommor gav det ifrån sig smärtfyllt ljud då dess känsliga öga brändes av det tunga överfallet. Den började backa undan, rusa baklänges medans den stängde sitt stora öga.
"Link, kom igen, bäst att vi hämtar svärdet medans det är distraherad!" sa älvan.
Omskakad ställde sig pojken upp och såg på hur monstret flydde.
"Jag behöver ditt ljus, Navi! Det är så mörkt!" sa han.
Älvan nickade och flög över till Link samtidigt som besten började återhämta sig från den bländande attacken och gav ifrån sig ett förvirrat ilsket rytande medans den höll sitt öga stängt.
Navi vägledde Link genom mörkret och lyste upp för honom i hans sökande efter svärdet. Som tur var tog det bara trettio sekunder att hitta det och återta det.
Då det hände hördes plötsligt en hög duns bakom dom.
Dom tittade upp och såg ett orange lju, odjurets öga, uppe i taket som närmade sig fort.
"Fort! Skjut ner den!" utbrast Navi som genast formade en idé. "Slangbellan! Skjut den i ögat!"
Slangbellan! Link hade fullkomligt glömt bort att han ens hade den! Link förstod vad Navi hade i tanken och nickade kort. Om monstret hoppade ner från taket var det en sak men om den blev skadad och föll ner kanske kunde den bli omtumlad nog för att Link skulle kunna anfalla den! Problemet var att Link blev tvungen att ta undan svärdet och skölden för att kunna använda slangbellan ordentligt...något han inte hade provat tidigare. Men om nu Navi föreslog det borde det väl vara en bra plan?
När han la tillbaka svärdet och skölden på sin rygg laddade han slangbellan med en av stenarna han hade samlat ihop på vägen till Det Stora Deku Trädet. Han kunde inte hjälpa att hur litet trävapnet kändes i hans hand men det spruckna träet var fortfarande starkt.
Monstret kom allt närmare och Link siktade medans han försökte ignorera smärtan i hans skadade axel. Men tyvärr närmade sig monstret alldeles för fort så han fick panik då han sköt och missade målet.
"Nej, nej, nej, nej!" skrek han och backade undan då han laddade slangbellan med en till sten med Navi nära sig.
Trotts att han backade undan fortsatte monstret att närma sig medans Link förberedde nästa skott och också den missade. Han tog fram två stenar och missade ännu en gång av båda försöken. Panik började växa i honom då monstret bara var några sekunder från att komma precis över honom. Med en till sten redo siktade Link noga och sköt iväg den.
Och som av ett mirakel träffade den målet.
Stenen flög mitt i ögat på varelsen som röt av smärta. Och som Navi hade planerat hade det plötsliga sticket och chocken fått den stora insekten att tappa greppet om taket. Och efter några sekunder föll den ner på marken med ett väldigt brak och bara vred ihop sig på fläcken där den hade kraschat.
"Gå, Link! Hugg den i ögat!" ropade Navi.
Link stoppade undan slangbellan för att ta ut svärdet och skölden.
Då han närmade sig varelsen tänkte han tillbaka till dess avkommor han hade dödat på samma sätt. När Link gick till attack ändrade han på rörelsen så att han bara skar varelsen tvärs över ögat än att hugga i den.
"Link, vad gör du?!" utbrast Navi då Link backade undan och tillbaka till hennes sida. "Varför gjorde du inte slut på den?!"
Link tittade skräckslaget på den förblindade monstret och ryckte vreds sig på golvet utan att ha rest på sig.
"Jag...jag...jag tänkte tillbaka på dom små monstren...hur jag dödade dom..." mumlade han och ryste lite av det färska minnet.
"Jag vet att det är svårt för dig att döda, Link, jag förstår det!" uppmanade Navi. "Men du måste göra det här! Om du dödar den kommer Det Stora Deku Trädet att bli bättre och då kan vi återvända ut! Sen kan vi vila och prata om det här, okay?"
Inte okay. Inte alls okay. Trotts monstrets onda natur att Link visste att han måste döda det ville han ändå inte göra det. Men Navi hade ändå rätt och det visste han. Om han gjorde slut på det kunde han komma ut härifrån och hans uppdrag skulle vara avklarat...
Odjuret var fortfarande omtumlad så Link samlade ihop sitt Mod och rusade fram, gav ifrån sig ett stridsrop då han stack in sitt svärd i det blodiga ögat och grävde in bladet ända upp till parerstången. Och just då gav monstret ifrån sig det högsta rytandet någonsin så att rummet nästan skakade till och att det ringde i deras öron. Efter det ryckte det tillbaka så att Link släppte taget om svärdet. Han backade genast undan i panik med skölden redo.
Link och Navi kunde bara se på då det förhäxande odjuret framför dom fortsatte att ryta upp mot taket. Sen helt plötsligt upphördes det.
En lång stund gick. Monstret föll framlänges på sin mage utan att röra sig alls.
Tills parets chock och obehag verkade odjuret vittra och åldras blixtsnabbt, dess kropp föll i bitar. Efter mindre en minut började den motbjudande insekten att lösas upp till ingenting och lämnade bara Links svärd efter sig.
Nästan ögonblickligen efter att detta hände började rummet omkring paret att ljusna upp och dimman över golvet försvann. Det orangea ljuset spred sig genom det stora utrymmet och växte sig starkare tills allt mörker försvann.
Paret kunde äntligen se hela området från vägg till vägg, även vinrankorna som Link hade klättrat nerför. En annan sak dom märkte var att deku babaerna som hade anfallit dom tidigare vissnade till livlösa skal. Dom hade också en känsla av att döskalletullan däruppe och andra ovälkomna gäster i trädet också mötte samma öde.
Och det sista som hände var att stanken och illavarslande atmosfären började lätta och lämnade efter sig frisk och ren doft i rummet. På något sätt kändes det nästan som att stå utanför träden trotts att man var under jorden.
Sakta och ordlöst gick Link fram för att plocka upp sitt vapen. Han försökte ignorera det gröna blodet på klingan då han la tillbaka den i skidan och placerade sin sköld på ryggen...och kollapsade på golvet.
Link!" utbrast Navi oroligt.
Den stackars pojken landade sin mage med ansiktet åt sidan.
Älvan landade framför hans ögon som nästan var helt stängda.
"Link, mår du bra?! Kan du stå upp?!" undrade älvan desperat. Var han verkligen så illa skadad? Hon visste att monstret hade slagit honom men det hade sett starkt nog för att döda honom! "Öppna ögonen! Snälla!"
"Navi..." mumlade pojken tillbaka med knappt öppna ögon. "Jag är så trött..."
Han var inte på väg att dö...han trodde åtminstone inte det. Men så klart, hur skulle han kunna veta det? Allt han visste var att han kände sig utmattad och smärta verkade pulsera genom varje millimeter av honom Den enda gången han hade fått uppleva sådant lidande var när han hade feber som nästan tog hans liv för tre år sedan; en händelse han knappt kunde minnas. Kanske om han stängde ögonen och vilade lite...
Medans dessa trötta tankar fyllde pojken huvud började taket ovanför honom öppna upp sig och dussintals vinrankor sänkte sig ner mot honom.
Av det kände sig Navi lättat. Det var Det Stora Deku Trädet! Det måste det bara vara! Han var på väg att ta Link ut härifrån!
Hon landade på baksidan av Links huvud och böjde sig ner mot hans öra.
"Link, oroa dig inte, du kommer snart ut härifrån. Bara slappna av," sa hon mjukt medans rankorna nådde pojken och började svepa sig runt honom.
"Ut härifrån..." mumlade pojken då han lyftes upp i luften tillsammans med Navi.
Trotts att han lyftes upp och inte var ansvarig för sin egen vikt kände sig Link tung. Så trött. Han använde all sin energi för att hålla sig vaken.
Snart därpå lyftes dom upp genom taket och blev uppburna genom en trång mörk tunnel.
Navi såg på medans dom fortsatte uppåt, glad över att Det Stora Deku Trädet kunde göra något som det här. Link skulle ändå inte kunna klara av att klättra tillbaka upp för den vinrankstäckta väggen på egen hand. Det enda valet vid den stunden var att vägleda en läkande älva in i den massiva skogsgudens inre djup.
Medans älvan tänkte på det fylldes gången av solsken så att hon fick skydda ögonen. Innan hon visste ordet av var dom båda ute i Det Stora Deku Trädets glänta.
Link låg helt stilla på marken med den träaktiga guden som tittade ner på dom.
"Snälla, hjälp Link!" ropade älvan innan hon samlade ihop sig och närmade sig det massiva trädet. "Det är något fel, han borde inte vara så här utsliten men han kan knappt hålla sig vaken!"
Hennes oro över pojken övervägde hennes behov av att vara lugn och artig inför skogens väktare eller ens kunskapen om att förbannelsen över honom hade tagits om hand om. Allt hon ville var att Link skulle klara sig...
"Navi, lugna dig," mullrade Det Stora Deku Trädet, hans röst fortfarande lika svag som när Link och Navi trädde in i honom. "Jag hade stora förväntningar av att Link skulle bli skadad. Skåda..."
Den falska skyddsälvan vände sig mot Link och såg en läkande älva flyga i cirklar över honom. Hon kunde se bit märket på hans ben försvinna tillsammans med dom röda svullnaderna på hans ansikte och arm. En annan sak hon märkte var att hans kläder började laga sig själva och såg tillslut ut som gott som nya!
Hon vände sig tillbaka till guden.
"Jag...jag ber om ursäkt, Store Deku Träd. Jag var bara orolig..." började hon försiktigt.
"Jag förstår, Navi," svarade guden. "Du tänkte bara på Links välmående. Det är inget att be om ursäkt för. Jag önskar bara att jag kunde läka hans skador helt själv, men det är tyvärr ingen förmåga jag besitter; allt jag kunde göra var att laga hans kläder."
Medans Det Stora Deku Trädet talade hade den läkande älvan avslutat sitt arbete och flög iväg in i skogen med behovet av en lång vila.
"Link, res dig och tala till mig. Du har gjort bra av dig denna dag," sa det forntida trädet.
Links ögon öppnades upp just som den läkande älvan flög iväg. Inte hade hans skador läkts ihop, han kände ny energi återvända till honom. Men trotts det la han knappt märke av att han var tillbaka utomhus tills Det Stora Deku Trädet sa till honom att resa sig.
Sakta reste han sig på sina händer och knän och ställde sig upp för att se in i guden. Åsynen av gräset och det svaga solskenet var mer än välkomnande efter att ha spenderat en lång tid i sådant hemskt mörker! Inte bara det, den äckliga smaken som hade fyllt luften tidigare samma dag var nu helt borta.
För stunden ville pojken inget annat än att återvända hem och sova. Efter det skulle han försöka göra allt för att kunna glömma dom hemskheter han hade blivit tvungen att möta inne i skogsguden. Men han fick nog först gå till Navi eller Saria för att få tröst...
Men han vågade inte att gå emot det mäktiga trädet.
"Vad är det, Far" sa Link medans han hoppades på att allt Det Stora Deku Trädet skulle göra var att berömma honom, till och gratulera honom för att ha fått en skyddsälva. Pojken kände sig så ivrig att han knappt la märke till hur fel barkens färg var och löven förblev vissna trotts att förbannelsen hade lyft sig.
Men Navi la märke till att Det Stora Deku Trädet fortfarande verkade lite sjuk. Så klart efter några dagar skulle barken återfå sin normala färg och löven skulle åter igen bli friska och gröna.
En del av henne var rätt arg på guden. Hon visste att han skulle berätta mer för Link om ondskan som hotade Hyrule och hur det var upp till honom att rädda kungariket. Det var så mycket press för en tioåring. Kunde han inte vila bara för en dag efter allt han hade gått igenom.
Älvan vågade säga sina inre tankar så hon landade på Links axel, satte sig ner och tittade upp guden framför henne.
"Du måste lyssna noga, Link. Dessa ord kommer att forma din framtid," sa han och väntade då Link stod stilla och gav honom en nervös nickning innan guden fortsatte. "Den som kastade förbannelsen över mig var en man i svart rustning från öknen..."
Link ville fråga vad en öken var och hur en rustning kändes på en människa men kände att just nu var det inte rätta tillfället. Men ändå...en man? Som en hyliansk man? Pojken hade så klart aldrig sett en, men från det lilla han visste om dom så borde dom inte kunna förhäxa Det Stora Deku Trädet på det här sättet! In hans bakre huvud kom han ihåg främlingen som aldrig gick vilse som Saria hade nämnt. Kunde den personen och denna elaka man vara en och samma...?
"Du vet om Hyrule? Landet bortom dessa träd?" sa guden. Han hade bara berättat för sina barn om världen utanför Dom Förlorade Skogarna om man specifikt frågade. Till överraskningen av skogens väktae hade Link aldrig frågat honom det. "Har dom andra berättat för dig?"
Trotts situationen kände Link något som kunde kallas för förbittring bubbla i honom mot guden. Det Stora Deku Trädet hade aldrig berättat för Link om Hyrule...faktum var han hade aldrig berättat något för Link. Aldrig när en skyddsälva aldrig kom till honom! Det var bara Saria som alltid behandlade honom med godhet! Från Links perspektiv hade trädet aldrig gjort något alls för honom, han bara satt där i gläntan medans pojken hade gråtit sig själv till sömns eller när dom andra barnen trakasserade honom!
Men...nu hade han inte tid för såna tankar.
Link tvingade bort sin ilska inom sig och nickade.
"Saria. Hon berättade för mig Hyrule, men bara dess namn," sa han.
"Jag förstår. Hyrule är rätt viktig, Link, eftersom det är förknippad med Det Heliga Riket. Den onda mannen som kastade förbannelsen över mig använder sin mörka magi i sitt ständiga letande efter den platsen," förklarade Det Stora Deku Trädet. Han röst blev allt lägre medans han pratade, mycket Links och Navis förvirring. "Det är där som den legendariska TreKraften är gömd, en relik som är välsignad med krafterna av Dom Tre Gyllene Gudinnorna."
Gudinnor? Links ansikte vred ihop sig av förvirring. Han visste vad en gud var, men vad var en gudinna?
"Kvinnliga gudar," viskade Navi åt honom när hon såg pojkens uttryck.
Det förvirrade Link ännu mer. Han hade alltid varit övertygad av att Det Stora Deku Trädet var den enda guden i världen. Fanns det flera?
"Vilka är Dom Gyllene Gudinnorna, Far?" undrade han.
Dom var dom tre som skapade Hyrule tillsammans med Dom Förlorade Skogarna. Innan jag kom till, var landet en enda stor kaotisk tomhet. Dom Tre Gyllene Gudinnorna insåg att det var dags för en stor förändring," berättade Det Stora Deku Trädet. "Din, Maktens Gudinna, använde sina eldiga armar, kultiverade landet och skapade den röda Jorden. Nayru, Visdomens Gudinna, skapade världens naturliga lagar och skapade Tidens flod. Farore, Modets Gudinna, skapade allt liv från gräset du står på till skogens alla djur."
Det här var rätt mycket för Link att ta in. I all ärlighet hade han aldrig varit nyfiken vart världen runt omkring honom kom ifrån. Han bara accepterade att den fanns där och så var det med det. Han tyckte att det var fantastiskt att Det Stora Deku Trädet skyddade skogen alldeles själv, och ändå skapade dom här tre Gudinnorna allt omkring honom!
Han kunde fortfarande inte ta in hela konceptet av vad som berättades för honom. Medan guden framför honom blev vördad av kokirinerna, blev han inte avgudad och faktum var att pojken inte hade någon förståelse för något sådant förhållande. Link förstod inte närvaron av dessa Gyllene Gudinnor och hur dom i Hyrule såg på dom.
"Efter Gudinnornas verk var fullbordat återvände dom till himlarna. Och av det lämnades tre heliga guldtrianglar kvar på den punkt där Gudinnorna försvann. Det är TreKraften vars själva existens låter Hyrule leva och blomstra," sa guden och stannade precis där och tittade ner på Link och väntade på honom att få in all denna information.
"...Jag förstår inte, Far..." sa Link tillslut. Det var en rätt intressant historia, men det gjorde honom osäker. "Varför berättar du det här för mig?"
"Du får inte låta den mannen i svart rustning komma åt TreKraften!" sa guden bestämt men hans röst blev allt mer lägre. "Han kommer att göra allt för att träda in i Det Heliga Riket, och om han gör det kommer vårt land säkerligen gå under! Det var för att jag inte ville samarbeta som han kastade förbannelsen över mig. Det är därför jag snart kommer att dö."
Dom sista orden var grova, nästan som en viskning, vilket för honom fortfarande kunde höras.
"Va?!" utbrast Navi och flög upp i luften. "Dö?! Store Deku Träd, det kan inte vara sant!"
Hur kunde det? Link hade dödat monster insekten! Älvan kände sig illamående, oförmögen att ens föreställa sig något så drastiskt!
Dom orden föll hårt över Link men hans ord fastnade i halsen på honom. Efter allt han hade gått igenom spelade det ingen roll...han hade misslyckat med sitt uppdrag. Det Stora Deku Trädet, Skogens Fader, Skogens Väktare...skulle dö.
Medans Link inte kunde säga att han älskade guden gjorde nyheterna honom bestört ihop med skuldkänslor av att han kände sig misslyckad. Vad skulle hända med skogen? Med kokirinerna? Med honom?
Precis som Navi kände sig Link illamående. När som helst förväntade han sig att kräkas på gräset framför honom, men han förblev stående i chock medans han stirrade upp mot Det Stora Deku Trädet. Alla dessa tankar surrade i Links huvud, men han fick inte in att han på något sätt måste stoppa mannen i svart rustning från att fullfölja sina planer.
"Du har utfört ett bra jobb, Link, ett som krävdes med stort Mod att utföra. Men trotts det var jag dömd från allra första början. Även om jag kommer att gå under så vill jag inte att du sörjer mig. Jag har berättat allt som jag måste. Resten vilar i dian händer, Link. Du är Hyrules sista hopp...
Även om Navi visste att Link var tvungen att bege sig för att rädda Hyrule var hon ändå mållös för stunden.
Tillslut hittade Link sin röst.
"...Jag...jag förstår inte, Far...Hur kan jag göra något...?" stammade han.
Vad var det som hände?! Först fick han bekämpa ett monster, sedan skulle Det Stora Deku Trädet dö, och sedan var hela Hyrule beroende av honom?
Ett mullrande brakade genom gläntan genom en hostning, den sjuka hostningen av en döende gud.
"Du måste bege dig till Slottet Hyrule. Där...väntar Ödets Prinsessa..." gudens röst blev allt mer svagare och svagare för varje ord. "Du måste ta med dig denna sten...Denna sten är vad mannen i svart rustning var så desperat på att få tag på..."
Innan Link kunde protestera eller fråga vad en prinsessa och ett slott var öppnade sig marken framför honom. Vinrankor dök upp och lyfte upp ett fantastiskt föremål på dom. En boll av grön glittrande skönhet vilade i ett bo av vacker gul metall Link inte var bekant med.
Hans kropp rörde sig nästan av sig själv då han plockade upp objektet, kände dess nästan icke-existerande vikt i sina händer då vinrankorna försvann tillbaka in i marken.
Allt det lät som början av ett långt och farligt uppdrag. Han...ville inte det här. Han ville bara fridfullt stanna kvar i skogen!
Det var då han insåg något.
"Far...jag kan inte lämna Dom Förlorade Skogarna...jag dör..." sa han med en litet skrämd röst medans hans ansikte förlorade färg och hans ögon spärrades upp. Han hade vetat i flera år att en kokiri var oförmögen att kliva ut ur skogen och överleva. Dom var skogsandar och utan skogen omkring dom skulle dom bara falla ihop och dö.
"Du kommer att leva...det kan jag försäkra dig..." svarade Det Stora Deku Trädet. "Ta den, Ande Stenen även känd som Kokiri Smaragden...Du måste skydda den...Visa den för Ödets Prinsessa..."
Navi stirrade i snopen tystnad. Det verkdade som om Det Stora Deku Trädet inte tänkte berätta för Link om dennes sanna ursprung som hylian. Betydde det att hon skulle berätta eller hålla det hemligt...?
"Far...jag vet inte om jag kan göra det här...jag är inte fullt kapabel att göra något sådant!" halvbad Link, desperat av att kunna undvika något så otäckt. Varför hände det här honom? Han ville inte slåss och han törstade aldrig efter äventyr! Allt han ville var att bli vän med dom andra barnen i byn och vara lycklig!
"Du är Ödets Barn...Du kan utföra stora ting...Ditt Mod är starkt, även om du inte verkar inse det..." sa guden och började prata mer långsammare som att han försökte hålla sig vaken.
"Navi...Gå med Link. Hjälp honom...Han behöver dig..." Ett till mullrande, flera hostningar. "Jag anförtror er...Gå...Rädda...Hy...rule...Far...väl..."
Innan Link och Navi kunde svara hördes ett ovanligt knakande ljud. Och till parets fasa började träet som täckte guden att förstena. Samtidigt började dom oändliga löven på trädets topp att vissna och bli bruna. Inom några sekunder började några av dom sakta att falla ner mot marken. Knakandet hade upphört. Gläntan var tyst.
Det Stora Deku Trädet hade dött.
Navi föll genast på marken och på sina händer och knän tittade upp mot det massiva liket framför henne. Hon kunde inte säga något, eller ens försöka. Hon började bara gråta då guden över skogen, den plats hon kallade hem, satt där död framför henne.
Link var chockad och bara stirrade klentroget på sin bortgångne fosterfar. Hur kunde ens något sånt här hända? Han trodde att Det Stora Deku Trädet skulle leva för alltid! Tårar började tyst att rinna ner för Links ansikte medans han tittade på den omöjliga åsynen. Han kanske inte ens älskade Det Stora Deku Trädet, men han kände ett hårt grepp av elände om hjärtat tillsammans med skuldkänslor av situationen som föll ner på honom..
Vad skulle hända med hans hem? Dom Förlorade Skogarnas väktare var borta...så vad skulle skydda byn?
"Far..." mumlade Link utan att ens mena ordet. En del av honom önskade att innan han begav sig skulle Det Stora Deku Trädet säga...
Nej...Det spelade inte längre någon roll...
"Far?!" hördes en röst bakom paret och avbröt deras sörjande.
Dom vände sig åt röstens håll och såg Mido. Kokirinen kikade fram bland träden vid gläntans kant, hans ansikte blekt och fylld av skräck.
"Vad hände?!" befallde han och steg fram för att träda in i gläntan. "Vad gjorde du?! Dödade...du Far?!"
Översittaren hade varit nyfiken när Link inte kom tillbaka efter ett så långt möte med skogens väktare och gick dit för att undersöka. Då han kom fram hade guden redan dött...
Navi fick lugna ner sig flög upp i luften.
"Nej! Du förstår inte! Det är inte vad du tror!" skrek hon ut desperat och torkade vilt bort tårana.
Link och andra sidan stirrade skräckslaget på Mido.
"Mido...jag...jag gjorde det inte..." mumlade han, alldeles för lågt för att någon skulle kunna höra honom.
"Du dödade honom! Varför gjorde du det?!" befallde Mido med en blandning av vrede och sorg. Det var den enda slutsatsen som kunde stämma för kokirinen. Han kom förbi för att se sin Far död medans byns missanpassade nykomlingen bara stod där hel och ren. Vad annars kunde han föreställa sig?
"Jag...jag ska berätta för dom andra!" kvävde han.
Då översittaren snodde runt och rusade iväg hittade Link äntligen sin röst.
"Mido! Vänta! Snälla!" skrek han men kokirinen hade kommit utom hörhåll.
Förstummade kunde Link och Navi bara stå där i tystnad när dom lämnades kvar ensamma. Kokiri Smaragden glänste i solskenet, men Link som var utom sig la knappt märke till det.
"Det...det är nog bäst att vi går!" utbrast Navi och flög framför Links ansikte. "Jag slår vad om att han kommer att berätta för hela byn! Vi måste genast förbereda oss och bege oss!"
Hon hatade att det skulle komma till det här när hon ville att dom skulle vila sörja en dag eller två, men det skulle tydligt inte hända!
"Men...Jag..." började Link, alldeles för förstummad för att prata ordentligt. Efter en stund skakade han på huvudet och torkade bort tårarna. "Jag...Tänk om...Tänk om vi förklarade...?!"
Visst kunde väl alla resoneras med...Hur kunde han döda Det Stora Deku Trädet?
Navi skakade på huvudet.
"Jag vill gärna tro att det kommer att funka men kommer nog inte!" sa hon. Trotts allt så var det här en grupp barn som hade spenderat flera år av att trakassera den här pojken. Bara en av dom gjorde gott, dom andra och andra sidan hade inte någon erfarenhet av att stilla ner sin vrede. "Kom igen, vi måste till ditt hus och hämta dina saker, Link!"
Link ville argumentera vidare men åter igen blev han påmind om vem han hade att göra med; en sån han trodde var hans sanna skyddsälva. Om hon verkligen kände så här starkt...kanske hon hade rätt.
"Okay...vi går..." nickade han och med ett hårt grepp om Kokiri Smaragden rusade han in bland träden medans Navi vägledde honom.
Paret tvingade bort alla tankar då dom rusade genom träden. Allt dom kunde tänka på var att skynda sig så fort dom bara kunde. Även om hans skador hade läkts ihop och mer energi hade återvänt till honom var Link fortfarande trött efter händelserna från tidigare och rörde sig långsammare än vanligt.
Tillslut kom dom fram till byn som var överraskande tom.
Dom ignorerade bristen på barn och rusade över till Links hus och upp för hans stege.
"Bara ta med dig viktiga saker, Link," uppmanade Navi honom. "Vi måste bege oss så fort vi kan! Dom andra barnen kommer nog att forma ett uppbåd, vem vet vad dom kommer att göra om dom får tag på dig!"
Hon ville verkligen inte skrämma Link men en stor del av henne kände att det var något att oroa sig för.
Link nickade tyst och började samla ihop sina saker. Det första han hämtade var en stor packning som han la in Kokiri Smaragden. Packningen var gjord av läder med ett antal fickor och utrymmen, Sarias födelsedagspresent till honom från förra året. Han hade inte fått någon användning för den innan idag eftersom han inte hade behövt bära så mycket på en gång. Link fortsatte desperat att gå runt sitt lilla hem och samla ihop saker han skulle behöva.
Tillslut hade Link packat följande; Kokiri Smaragden, lite mat bestående av bär och frukt, tre flaskor med vatten, en filt, en extra tunika, ett part kortbyxor och en liten kniv han hade använt för att flå kaniner. Han var inte säker på vad mer han kunde behöva så det var allt han kunde komma på att ta med sig.
Då Link steg ur sitt hem frös han till på balkongen så att Navi nästan flög in mot hans bakhuvud.
"Saria..." mumlade han.
"Va? Saria? Vad är det med henne?" frågade Navi och flög runt till Links ansikte. "Vi måste röra på oss!"
"Jag vill berätta för henne vad det är som pågår!" insisterade Link och skakade där han stod. "Hon kommer inte veta var jag är och jag vill bara inte...lämna henne. Hon..."
Han tappade orden. Hon var hans allt, åtminstone innan Navi hade anlänt. Ingen brydde sig om honom mer än vad Saria gjorde. Link kunde inte ens föreställa sig att lämna henne bakom sig i skogarna utan att ta farväl.
"Vi har inte tid, Link, jag är ledsen..." sa Navi mjukt. "Kom ihåg att allt det här inte är för evigt. När vi är färdiga därute kan vi komma tillbaka till henne."
Hon visste inte ens hur sant det var, men älvan började verkligen bli orolig över kokirinerna och vad dom kunde göra med Link om dom inte gav sig av omedelbart!
Link ville argumentera, men han insåg att Navi hade rätt. Han visste att hon var klokast av dom två, så medans han inte ville det visste han att han fick gå med på vad hon sa.
"...Men du lovar väl att jag kommer att få se henne igen?"
"...Jag lovar," sa älvan mjukt.
Nöjd med svaret fortsatte Link över balkongen och klättrade nerför stegen. Navi höll ögonen öppna efter kokiri barnen. När Link kom ner till marken ledde älvan pojken till utkanten av byn för att ta den snabbaste vägen från Dom Förlorade Skogarna till Hyrule.
Allt medans dom fortsatte spred sig en plötsligt smärta på sidan av sitt huvud så att han skrek till av chock och smärta och föll på marken.
"Link?!" utbrast Navi och flög ner till pojken för att se hans huvud. Redan började det rinna blod för sidan av hans ansikte då han jämrade sig mot gräset och jorden. "Vad hände?!"
"Där är han!" skrek en röst bakom älvan. Hon vände sig om och såg Mido blänga ner på do. Med sig hade han åtta eller nio kokiriner, alla deras unga ansikten förvridna i ilska. Skyddsälvor surrade ovanför folkmassan, var och en gav ifrån sig ett skrämmande rött sken.
Den som hade skrikit var ledaren för uppbådet som plockade upp en till sten från marken.
"Link! res dig, kom igen! Vi måste sticka!" uppmanade Navi och såg fram och tillbaka mellan Link och folkmassan som närmade sig. Det skulle inte ta lång stund innan för den skulle nå fram till dom och alla barnen hade stenar och pinnar i händerna. Dom skulle inte låta sig övertalas...
När Link själv såg folkmassan, kände han sitt hjärta sjunka när han såg barnens ansikten fyllda med hat. Han kände sig ännu värre när han såg Fado i massan, hennes ögon fyllda av obeveklig vrede.
Tillslut kände sig Link som en dåre över tron av att kunna resonera med allihopa. Utan att förhasta sig hoppade han upp på fötterna och rusade iväg mot träden med Navi som hann ikapp honom.
"Efter honom!"
"Han dödade vår Far!"
"Låt honom inte komma undan!"
Link och Navi ignorerade ropen bakom dom då dom susade in mellan träden med uppbådet efter dom. Tack vare tjuvstarten och rädslan blandat med adrenalin lyckades Link undkomma kokirinerna då dom kom längre och längre bort från byn. Tillslut upphördes ropen och paret var nu ensamma i i skogen. Men trotts det fortsatte dom att fly en lång stund till bara för att vara på den säkra sidan.
När dom var absolut säkra av att deras förföljare var borta stannade dom för att hämta andan.
Link satte sig under ett träd medans dagens händelse fyllde hans huvud. Han hade fått sin skyddsälva och kände hur han äntligen kunde passa in bland dom andra. Sedan fick fick han gå och slåss mot monster inne i Det Stora Deku Trädet. Och just när han trodde att det var över dog den enda far figuren han kände till och nu hatade alla honom ännu mer. Allt det var såklart ovanpå att behöva lämna skogen och bege sig ut på en resa han inte ens ville göra! Med alla dessa tankar och känslor som byggde upp sig började Link bryta ihop och snyftande rullade ihop sig till en boll. Ögon hårt stängda och hans axlar skakade medans han grät mot sina knän.
Navi flög genast ner och landade på Links axel medans han grät. Först av allt undersökte hon såret på sidan av hans huvud vilket han inte la märke till eftersom hans känsliga smärta övervägde den fysiska. Som tur var var det inte så allvarligt och såret hade redan slutat blöda för länge sedan. Nu var det bara torrt blod i hans hår och på hans ansikte. Nu återstod det att försöka trösta honom så gott hennes lilla kropp kunde.
"Link, jag lovar dig att allt kommer att ordna sig. Du ska få se. Jag vet att allting verkar illa just nu men allt kommer att bli bättre..." sa hon, helt osäker på sina egna ord, men det krossade hennes hjärta av att se sin skyddsling så förtvivlad. Älvan hade knappt känt pojken mindre än en dag och hon började redan bli fäst vid honom. Stackarn ville bara leva ett fridfullt och lyckligt liv, men ödet verkade göra allt för att förstöra för honom.
Det tog några minuter för Link att svara, allt för upptagen att gråta medans Navi försökte att trösta honom.
Efter att ha lugnat ner sig lite för att kunna prata ordentligt tittade Link upp för att vända blicken åt älvan som satt på hans axel.
"Allt ordnar sig inte!" utbrast han olyckligt. "Det Stora Deku Trädet är död! Vad kommer att hända med dom andra?! Kommer dom att klara sig?!"
Tårar fortsatte att rinna ner för ansiktet och rösten var spänd och sprucken för att han inte skulle börja gråta igen.
Det där överraskade faktiskt Navi lite. En grupp fientliga barn jagade honom, Mido hade till och med kastat en sten på honom. Och det första han frågade var om barnen skulle klara sig. Han var för snäll för sitt eget bästa.
"Jag...jag vet verkligen inte. Det Stora Deku Trädet har varit väktare längre än jag ar levt...men kom ihåg att skogen också håller borta utomstående." Åtminstone vissa av dom. "Dom andra borde vara säkra," sa Navi, men kände hur skogens atmosfär började ändra sig under så kort tid efter att Skogens Fader hade gått bort. Men trotts att hon var på Links axel kände hon sig...ensam som om hon var den enda levande varelsen i hela skogen...
"Kommer det att dyka upp en ny skogsväktare?" undrade Link och kände sig mindre orolig efter att Navi hade försäkrat honom. Att vara älva borde hon veta mer om skogen än han gjorde...
"Jag kan inte svara på det...jag har aldrig föreställt mig att Det Stora Deku Trädet någonsin skulle dö. Kanske... en ny väktare kommer att växa fram. Trotts allt när ett träd dör tar ett nytt i slutändan dess plats," sa älvan, men vid det här laget spekulerade hon mest.
Det...verkade låta vettigt för Link. Ett nytt Stort Deku Träd, kanske...Men ändå, det förändrade inte mycket, i hans ögon hade det gamla dött. Han kanske inte hade älskat honom men gudens död påverkade Link mycket och skulle göra det tills han slutade beskylla sig själv. Trotts gudens ord tyckte Link att allt var hans fel över att han hade mött ett sådant fruktansvärt slut. Kanske om han hade kommit fem minuter tidigare hade kanske Det Stora Deku Trädet kunnat klara sig! Om han han hade varit snabbare, eller starkare eller hade mer Mod, skulle skogen fortfarande ha kvar sin väktare. Kokirinerna skulle ha kvar sin Far. Ingen skulle hata honom...
"Navi...älskade han mig? Det Stora Deku Trädet?" frågade han tillslut.
"Va?" sa Navi, överraskad över frågan. "Vad menar du?"
"Han sa det aldrig till mig. Aldrig. Saria har sagt flera gånger att hon älskade mig," förklarade Link och började få goda minnen med sig själv tillsammans med kokiri flickan.
"Jag är säker på att han gjorde det, Link. Han såg ju efter dig och dom andra barnen, eller hur? Han måste ha älskat dig!" insisterade Navi, men Link såg ut att tvivla.
"Varför sa han det inte? Även innan han dog sa han inte att han älskade mig!" undrade han.
Navi visste inte vad hon skulle göra nu. Hon hade ingen erfarenhet av att hjälpa barn med såna här saker. Älvan hade hjälpt till med att muntra upp barn i Hyrule efter att ha snubblat på marken eller hjälpt dom att leta upp deras föräldrar dom hade kommit ifrån. Att prata med en pojke om hans fosterfar älskade honom var för långt utanför hennes talanger.
"Jag...jag kan inte riktigt svara på det, Link. Kanske han antog att du visste..." improviserade hon, osäker på vad hon borde säga. Hon kunde inte bara säga att hon inte visste och rycka på axlarna.
Det svaret gjorde inte Link nöjd men han ville inte argumentera så han accepterade det.
"...Okay..."
"Vi borde fortsätta bege oss. Vi måste träffa prinsessan..." sa Navi, även om hon inte ville stressa Link, men vem visste om barnen hade gett upp sitt sökande?
Link påminde sig själv att fråga vad en prinsessa var för något till senare och skakade på huvudet.
"Jag behöver...mer tid. Snälla, Navi...jag är så rädd..." mumlade han.
Navi fylldes åter igen av medlidande då pojken började gråta igen.
"...Så klart. Du har rätt, jag är ledsen, Link. Ta den tid du behöver," viskade hon ömt.
Pojken gav ifrån sig ett litet läte som tack och grävde ansikten mot knäna igen. Han ville verkligen bege sig, men han visste att han inte hade mycket till att säga över det hela. Det Stora Deku Trädet hade anförtrott sig honom detta uppdrag och det var tydligen ingen annan som kunde göra det!
Link hade inte självförtroende men om han åtminstone inte försökte stoppa mannen i svart rustning var det någon annan som kunde? Han hade helt enkelt inte svaren på dom frågorna! Dessutom kunde han inte vända om och gå tillbaka...vem visste vad dom andra skulle göra med honom.
Tiden gick och när pojken äntligen hade slutat gråta efter några minuter satt han bara där lite längre. Navi satt tålmodigt på hans axel och väntade tills han var redo.
Medans han satt där fylldes han av andra tankar. Dom mest framträdande var hur han hatade sig själv. Hans självkänsla hade gått upp när Navi anlände, men nu...kände han sig mer värdelös. En dum fruktansvärd pojke som inte ens kunde rädda någon när det var hans uppdrag. Vad för slags nytta var han? Varför hade Navi kommit till en så ovärdig satunge som han? Han tyckte nästan synd om henne, tvungen att följa med någon så fruktansvärd som han. Hon till och med fortsatte att försöka hjälpa honom, även om han inte ens förtjänade det.
Så Link beslöt sig då att han skulle gömma sig själv igen.
Link trodde att han skulle sluta behöva bete sig uttryckslöst när Navi anlände, men den drömmen var kortlivad. Nu inte bara för Navis skull, men för sin egen skulle han sätta tillbaka masken. För sin egen skull behövde han åtminstone låtsas att han var modig tvinga tillbaka rädslan inom sig då han nu begav sig på det här äventyret. Pojken visste inte hur mycket det skulle hjälpa...men han tyckte att det kändes nödvändigt.
Med det beslutet reste sig Link äntligen upp och överraskade Navi då hon fladdrade upp i luften.
"Jag är redo," sa han med ett blankt ansikte och en platt röst. Pojken avskydde att han måste göra så här igen men han tyckte att det var bäst för allihopa.
Förändringen chockade Navi. Efter en stund kom hon ihåg att han var så här då dom träffades. Hon kunde fråga om det senare. Just nu behövde dom bege sig!
"Okay, följ mig. Vi är inte så långt ifrån skogens utkant," sa hon.
Dom fortsatte i tystnad.
Medans Link inte var lika länkade till naturen som Navi kunde han känna förändringarna i Dom Förlorade Skogarna. Det verkade mycket tystare för honom, som om skogens alla djur hade försvunnit. Ändå kunde han se insekter flyga i luften och en fågel eller två sitta på grenarna. Han hoppades att området skulle återvända till hur det var en dag, eller åtminstone att den här konstiga tysta känslan skulle svepas bort...
Precis som Navi sa dröjde det inte länge förrän träden slutade framför paret.
Link hade aldrig kommit så här långt från byn förut, eftersom ingen vågade närma sig utkanten av Dom Förlorade Skogarna. Han hade aldrig sett träden bara upphöra så där innan. Genom grenarna och lövverken kunde Link se ljus kika in i skogen.
Innan han kunde fråga Navi vad det var för ljus hördes en röst som kom emot dom.
"Jag är glad av att hann ikapp er innan det var för sent..."
Uppskrämda snodde dom runt och såg Saria sakta närma sig. Hennes ansikte grymt och hennes ögon en nyans mörkare än vanligt.
Innan Link kunde säga något flög Navi framför honom som om hon försökte täcka honom från flickan.
"Vad du än har hört; det är inte sant! Link dödade inte Det Stora Deku Trädet!" började hon genast förklara.
Saria bara log sorgset och fortsatte att gå närmare.
"Så klart att han inte gjorde det. Oroa dig inte. Jag skulle aldrig en enda sekund föreställa mig tanken att han gjorde något sådant," sa hon, men la märke till att han knappt reagerade över hennes närvaro och bar den hemska blanka blicken ännu en gång.
"Jag ville bara säga farväl innan du begav dig," sa hon och stannade när hon bara var trettio centimeter ifrån Link.
"Hur visste du att jag skulle ge mig av? Om mitt uppdrag?" frågade Link och klev framför Navi. Medans han inte visade det fylldes han av lättnad. Han kunde säga farväl till Saria trotts allt...
Flickan beslöt sig att ta några steg närmare Link, sträckte sig fram och höll ömt om hans vänstra hand.
"Jag vet inte själv. Jag har bara den här...känslan. Jag önskade att jag kunde hunnit ikapp dig innan du blev skadad," sa hon och tittade på det torra blodet på hans ansikte. Och av instinkt slickade hon tummen för att torka bort blodet.
"Jag klarar mig. Det var bara en sten," svarade Link och lät Saria torka bort lite av blodet medans han pratade.
Samtidigt iakttog Navi deras stund i tystnad.
Saria fortsatte tyst att torka bort den torra vätskan men kunde inte få bort allt. Tillslut gav hon upp en en suck och stirrade in i Links uttryckslösa ansikte.
"Jag ser att du gömmer dig själv igen. Jag hade hoppats att det skulle få ett slut när jag såg dig den här morgonen," sa hon.
Igen? Navi hade aldrig tänkt på att det här har pågått rätt länge. Så Link försökte gömma sig själv från andra människor? För älvan såg det ut som om han helt enkelt försökte hålla tillbaka sina känslor. Medans hon inte var en expert i det hela visste älvan att det inte alls var hälsosamt att göra så. Hon fick ta och prata med honom om det lite senare...
"Jag är ledsen, men det är bättre så här," sa Link.
Saria visste att det inte alls var sant men ville inte att deras sista stund tillsammans skulle sluta med gräl. Hon släppte Links hand och sträckte in i en liten läderpung och tog ut sin okarina. Ett forntida men ändå starkt instrument som var ljusbrun i färgen.
"Jag vill att du ska ha den här. Ta med dig den," insisterade hon.
Link tittade ner på instrumentet, överraskad över en sådan gåva. Saria hade sagt att det här var den första och enda okarina hon ägde...och nu gav hon den till honom?
"Jag kan inte. Det vore inte rätt," sa Link.
Saria bara skakade på huvudet och sträckte ut sina armar för att igen erbjuda honom instrumentet.
"Ta den, Link. Du kan lämna tillbaka den till mig en dag, när din resa är slut," sa hon och gav sin älskade pojke ett mjukt leende.
"Men om jag inte kan komma tillbaka? Dom andra..." Link tvärstannade med knutna nävar.
"Jag ska prata med dom. Förhoppningsvis kan jag övertyga dom om att du är oskyldig," svarade flickan, inte helt säker på att hon ens kunde göra det. "Vi kan inte låta det här bli vårt sista möte. Du betyder mycket för mig, Link. Snälla ta den som en symbol för vår vänskap..."
Med dom orden kände sig Link ännu värre att inte ta okarinan.
Link nickade och tog instrumentet och la den i en läderpung fäst på hans bälte. Det var där han hade haft sin gamla okarina innan han hade kastat den i skogen.
"Tack, Saria. Jag lovar att ge tillbaka den när mitt uppdrag är över," sa han.
Tack..." sa Saria varmt. Hon var tyst en snabb sekund innan hon började tala. "Även om jag inte kan få dig att ta bort den där hemska uttryckslösa minen för gott...Kan jag få se dig le innan du ger dig av? Bara för ett ögonblick?"
"Varför?" sa Link. Saria hade försökt få honom att sluta låtsas innan, men han hade alltid vägrat. Det här var första gången hon helt enkelt bad honom att le åt henne.
"Jag vill komma ihåg dig le innan du går. Det skulle betyda mycket för mig, Link," sa hon, men kände sig lite skyldig för en sån begäran och insåg att hon var lite självisk...
Efter en lång stund beslöt sig Link sig att det vore fruktansvärt för honom att göra något så litet, speciellt när hon var den enda som fortfarande trodde på honom. Även om det kändes fel att göra det gav Link henne ett litet leende.
"Jag kommer att sakna dig, Saria," sa han.
Saria log tillbaka och slog armarna om honom i en hård kram och pojken kramade tillbaka.
"Jag kommer också att sakna dig, Link. Ta hand om dig och kom tillbaka hit så fort du kan," viskade hon.
"...Jag ska göra allt jag kan för att komma tillbaka," lovade Link som höll sin röst på en jämn nivå, trotts alla känslor som bubblade i honom. Han tänkte inte låta sig gråta, inte! "Jag älskar dig, Saria."
"Jag älskar dig också, Link," viskade Saria med tårar i ögonen.
Dom stod så där en lång minut och njöt av den varma kramen.
När dom tillslut höll varandra i en armlängds avstånd var Links blanka min tillbaka och Saria torkade bort tårarna. Utan att säga något släppte dom varandra och gick snodde runt för att ge sig av.
Båda hade så mycket att säga varandra, men samtidigt insåg dom att det skulle bli svårare för Link att ge sig av om dom fortsatte att prata.
Navi följde tyst efter pojken då han närmade sg kanten av skogen...det enda hem han någonsin hade känt till.
Saria stod kvar där Link hade lämnat henne, hennes ögon fästa mot hans rygg.
Med ett djupt andetag klev Link ut ur Dom Förlorade Skogarna.
