Nätterna på Hyrule Fältet


Det första Link gjorde när han klev ut mot världen bortom träden var att skymma sina ögon.

Han hade knappt hunnit ta in utsikten förrän det började att sticka och vattna i hans ögon. Det tog en minut att blinka och gnugga sina ömma ögonen innan Link kunde se världen framför sig bättre och hans ögon spärrades upp.

Den unge pojken stod nu och tittade ut mot den största glänta han någonsin hade sett. Naturligtvis inne i skogen var det jättehöga träd åt alla håll. Link kunde inte komma ihåg en endaste gång då han befann sig någonstans där knappt en samling träd var synliga. Han hade blivit van vid att alltid se ett träd och bristen på det inom hans synfält gjorde honom...lite obekväm.

Det Link såg var en till synes oändlig vidd av mycket lite. Friskt grönt gräs med utslitna naturliga stigar tillsammans med lite blommor här och var var allt han kunde se längst horisonten. Att kunna bevittna horisonten var märkligt i sig. Den massiva gläntan rullade uppåt då den fortsatte och formade en kulle från där Link stod och undermedvetet undrade han vad som fanns bortom kurvan.

Över horisonten var en naturlig himmel. Men Link hade aldrig sett himlen så här. Dimman dom hängde över Dom Förlorade Skogarna var för evigt; oavsett årstid eller väder täckte den skogen och lät aldrig barnen se den riktiga himlen. Den yttre världens himmel var mer vackrare. En vacker nyans av blått som fick Link att tänka på Sarias ögon. Han ifrågasatte aldrig skogens ovanliga himmel, tänkte aldrig på att fråga eller undra om det doldes en sann himmel. Redan han att denna nya blåare himmel var mer vackrare. Det som förvirrade honom var dom vita...sakerna som hängde mot det djupblåa. Dom såg fluffiga ut men det var allt Link kunde se.

Och så var det så klart solen. Link visste så klart att det var solen som lyste upp himlen. Saria hade berättat för honom en gång. Men han kunde inte få en ordentlig titt på den när han var i skogen. På dom klaraste och varmaste dagarna kunde Link se en vag cirkel forma sig genom dimman så att det stack lite i hans ögon. Själva Hyrules sol var mer klarare än vad Link trodde var möjligt för ett objekt! Bara av att titta på den ens en sekund gjorde att Link fick stänga ögonen som började vattna. Hur kunde hylianerna klara av något sådant hela tiden?!

Link tvingade bort ögonen från den obehagligt klara saken och såg ut mot horisonten.

"Var är vi, Navi?" frågade han sin kompanjon utan att titta på henne. "Vad är allt det här? Var är alla träd?"

"Åh, visst ja, du vet inte mycket, eller hur," sa Navi och insåg precis hur mycket om omvärlden hon skulle behöva förklara. "Tja, det här är ett fält, Hyrule Fältet, vilket är ett stort öppet område. Det är färre träd här men dom är mera utsprida än i skogen."

Ett...fält? Det var så ovanligt att se så mycket öppen yta som det här. Visst, fanns det gläntor i Dom Förlorade Skogarna men ingen hade kommit så nära som det här.

"Finns det monster här också?" sa Link som inte hade tänkt på det innan. Dom Förlorade Skogarna hade sina odjur men hur vad det med Hyrule?

"Det är inte precis som i Dom Förlorade Skogarna om det var det du trodde. Det är faktiskt säkert här ute på dagen. Men det under natten som...det blir illa," sa hon efter och tittade upp mot solen för att se att det var höjdpunkten på dagen. Fältet var rätt stort och älvan gissade på att dom var två dagar ifrån deras mål. Hon kunde susa sig över fälten och undvika natten om hon verkligen tog i...men älvor var jus så klart mer snabbare än andra varelser. Link skulle bli tvungen att ta sig an nattens faror helt själv...

Innan Link kunde svara hördes en röst bakom paret.

"Hoo! Hoo! Link, häruppe!"

Link och Navi flög upp i luften och vände sig om, men såg inget annat än träd. Link la märke till hur bläcksvart det var mellan trädstammarna, nästan som om det titta in i Dom Förlorade Skogarna var förbjudet för utomstående.

Och då kom Link ihåg rösten och tittade upp.

Sittande på ett av träden var den största fågeln någon av dom hade sett. En stor brun uggla lika stor som en fullvuxen hylian, men det visste bara Navi. Den tittade ner på dom med intelligenta blå ögon under långa ögonbryn. Fågeln vred sitt huvud åt sidan för att studera dom.

"Var...det du som talade?" undrade Navi som aldrig hade träffat en talande fågel förut.

"Hoo! Så klart! Vem annars?" svarade ugglan glatt och, till parets lilla obehag, skrockade lätt. Att prata var en sak, men att skratta...

Link var inte riktigt säker på hur han skulle svara. Navi verkade förvånad så det här var förmodligen inte normalt.

Han skulle precis svara men kände sig torr i munnen och hans kropp kände sig konstig. En känsla av nervositet och vad som kunde beskrivas som illavarsel fyllde honom så att han inte kunde säga ett ord. Hans ansikte började kännas varmare och han kunde inte titta in i ugglans ögon.

"Snälla, berätta för oss vem du är!" bad Navi otåligt, och kände att ugglan inte bodde i Dom Förlorade Skogarna. Så klart att under hennes existens skulle hon ha sett eller hört talas om en jättelik uggla som kan prata. Djur som kunde prata som människor var inte okända men dom var väldigt ovanliga.

Medan Navi grubblade över det märkte hon hur Link var tyst och såg även hur röd han var om ansiktet. Var han...?

Kära nån, så oartigt av mig, jag presenterade mig inte!" svarade ugglan lite generat och lite road. Den vred tillbaka huvudet åt rätt håll och spred ut sina vingar som en hälsning. "Mitt namn är Kaepora Gaepora. Och du måste vara Link."

Han tittade djupt in i Links ögon när han sa det.

"Hur vet du hans namn?" frågade Navi defensivt. "Har du följt efter oss?"

"Inte riktigt," sa ugglan och vred sitt huvud upp och ner. Till Links överraskning och nöje såg det ut som ett annat ansikte med två prickar på hakan som blev ett par låtsasögon.

"Jag känner honom för att han är speciell," sa han till Navi innan han vände sin låtsas blick mot Link. "Du är avsedd att göra stora ting, Link, och ditt resa har bara börjat."

Det tog bort allt nöje över situationen för Link. Den här ugglan var här för att prata om hans uppdrag? Pojken märkte hur fågeln inte svarade på Navis fråga om hur han kände till Links namn.

Och så var det ordet; avsedd.

Då ordet nådde fram till Link kunde pojken knappt hålla sitt ansikte uttryckslöst då han försökte hålla tillbaka eländet inom sig. Det Stora Deku Trädet hade sagt något liknande. Vad var det om Link som gjorde att han var avsedd för...tja...alltihop? Det fick det att verka som om han inte hade full kontroll över sitt liv, vilket gjorde det mer obehagligt för honom mer än allt annat...

"Seså, du måste tala, barn!" svarade Kaepora Gaepora inte allt för strängt. "Du kommer att möta många svårigheter med detta fält som din första! Du måste vara mer djärvare än så är, är jag rädd."

Link frös till på fläcken och valde att stirra blankt på marken.

"För...förlåt..." sa han med en mjuk platt röst. Varför störde den här ugglan honom på det här sättet? Hur visste han om Links namn?

Ugglan vred tillbaka huvudet till dess normala position.

"Jag har kommit för att se Ödets Barn bege sig, min älvvän ,kanske också ge honom goda råd innan han fortsätter!" sa han.

Navi försökte att lägga sig i men ugglan bara fortsatte och talade direkt till Link.

"Du förstår, Hyrule var för inte så länge sedan inblandad i ett fruktansvärt inbördeskrig..." började Kaepora Gaepora och fortsatte att prata.

Den unge pojken, den så-kallade Ödets Barn, tappade genast fokus. Genast hade ugglan förlorat pojkens uppmärksamhet, medans Link inte förstod vad 'inbördes' och 'krig' betydde. Hans tankar vandrade bort från den pratsamma fågeln och uppfattade vagt Navi som försökte avbryta honom men blev bara överröstad.

Pojkens blick föll mot träden framför honom, en välbekant åsyn av ett hem. Trotts allt som hade hänt den dagen blev han lugn av barken och löven, och nervositeten han kände började att försvinna...

"...ill du att jag ska upprepa något av det?" frågade ugglan och väckte Link ur hans tankar.

Pojkens ögon for tillbaka upp mot ugglan som tittade förväntansfullt på honom. Vad hade han pratat om och hur länge?

Link nickade generat.

"Nej...det duger, tack," lyckades han tvinga fram.

Det var en lång tystnad men det verkade som om Kaepora Gaepora accepterade svaret.

"Du är ett klokt barn! Lycka till på ditt uppdrag framför dig, och som jag sa: du kommer att möta många svårigheter. Det är ditt öde. Tappa aldrig Modet, även under dom svåraste stunderna. Farväl, Link!"

Och med dom orden började ugglans stora vingar att flaxa för att lyfta upp honom från trädet och flög bort mot horisonten.

"Vad var det med den där ugglan...?" frågade Navi högt och tittade på den krympande fläcken av deras objudne gäst.

Link skakade på huvudet, medans värmen i hans ansikte började sänka sig.

"Jag vet inte. Jag slutade att lyssna på honom väldigt fort," sa han.

Till Links stora överraskning, likaså hennes, brast Navi ut i skratt.

"Jag kan knappt klandra dig. Han började prata om..." Inbördeskrig...behövde Link känna till sån här information? Kanske inte. "...det spelar ingen roll. Men var allt väl där borta? Även innan hans tröttsamma monolog verkade du rätt tyst..."

"...Det var inget. Jag mår bra," sa han. Vad var meningen med att gömma sina känslor om han uttryckte dom verbalt? Det var bäst att inte störa Navi med såna dumma ting...

Navi gick verkligen inte på det. Älvan kanske inte fick mycket tid av att tänka på det då den där stora fågeln pladdrade på, men nu visste hon svaret. Det här var faktiskt första gången som Link hade träffat någon utanför skogen! Han hade känt alla kokiriner i hela sitt liv och saker och ting som älvor var varelser han delvist hade vuxit upp med. Det här var alltså första gången han hade träffat någon, och något, fullkomligt nytt.

Medans den falska skyddsälvan ville diskutera det här var hon orolig över att det skulle leda till gräl. Link ville inte prata om det och hon ville undvika bråk. För att inte tala om...ugglan hade pratat på i femton minuter och varje sekund för den här resan var viktig!

"Tja...okay, Link. Vi borde verkligen fortsätta bege oss! Vi måste ta oss till Hyrule Slottet så fort som möjligt!" insisterade älvan och började flyga mot slottets håll.

Link började följa efter men tittade tillbaka mot träden medans han fortsatte. Varje gång han gjorde det kände han sig bättre över situationen.

Hans huvud fylldes av frågor medans han fortsatte att titta tillbaka hem och fylldes av obehag ju längre och längre bort träden kom. Vad var ett slott? Eller en prinsessa? Vad ville mannen som förhäxade Det Stora Deku Trädet? Vad skulle hända om han hittade TreKraften? Hur skulle Link stoppa honom?

Istället för någon av dessa valde Link en annan fråga att ställa.

"Du sa att det blir värre på nätterna? Vad menade du?" undrade han.

Det var tur att pojken frågade för att Navi hade nästan glömt bort det!

"Tja, det finns bara ett sorts monster på dom här fälten under dagen och dom är lätta att undvika," förklarade älvan. "På natten...kommer det fram mer farligare varelser och det är svårt att förbli svårupptäckta av dom. Vi måste hitta skydd innan solen går ner!"

Det lät nästan som Dom förlorade Skogarna för Link. Där fanns det monster även på dagen men om man var smart slapp man springa på ett. Men när natten föll, och andra sidan, var det riskfyllt att sätta foten utanför byn.

"Kommer vi att hitta skydd på vägen?" frågade Link och medans han såg sig omkring hade han svårt att tro att det ens fanns något annat på det här fältet än gräs, jord och blommor.

Navi märkte hur hennes skyddsling såg sig omkring och nickade åt honom.

"Oroa dig inte, Hyrule Fältet är inte så tomt som det ser ut att vara. Vi hittar någonstans att sova för natten," försäkrade hon pojken.

Link gav henne genast sitt förtroende och nickade tyst medans dom fortsatte.

Det dröjde inte länge förrän dom bekanta träden av Dom Förlorade Skogarna försvann bakom kröken och deras lugnande effekt över Link tonades bort. Överallt fanns bara gräs och jord så långt han nu bara kunde se.

All den tomma ytan runt pojken verkade sluta sig om honom, som om själva öppna vidderna skulle krossa honom som en insekt. Han behövde den trygga känslan av att vara omgiven av träd!

Medans dom pressade på fick Link det svårt att andas då tomheten började krypa in mot honom och fick hans kropp att känna sig förträngd och och öm. Han började att se sig omkring, ögonen öppna efter ett enda träd som kunde lugna honom, men det fanns tydligen inget.

Han vände sig till sin kompanjon och kände sig lite dum av att inte tänka på det tidigare. Om han pratade med henne skulle han känna sig bättre.

"Du, Navi...?" sa han.

"Hm? Vad är det, Link?" sa älvan som inte hade lagt märke till Links inre dilemma. Hon vände sig om för att se bättre på sin skyddsling medans hon fortsatte framåt.

Bara av att höra sin skyddsälvas röst gjorde att pojken kände sig lite bättre till sin lilla förvåning. Kanske om dom bara hade ett samtal skulle hans tankar och kropp känna sig ännu bättre.

"Vad är ett slott...och vad är en prinsessa?" fortsatte han. Tydligen var dom två sakerna mycket viktigt för hans uppdrag men ingen tog sin tid att vad dom var för något.

"Åh! Jag kunde gissa av att du inte skulle veta om det," sa Navi som hade glömt bort hur ovetande Link var om den yttre världen. Hon antog att det hade att göra med att bara ha interagerat med hylianer under dom senaste åren; hon var helt enkelt van vid att prata med dom som kände till den yttre världen bortom Dom Förlorade Skogarna. "Tja...ett slott är en massiv byggnad gjord av sten, större än alla hemmen i byn ihopsatta, och det är där prinsessan kommer att vara."

En byggnad av sten? Genast började Link tänka på dom konstiga ruinerna i Sarias gömställe Var det också ett slott? Han hade inget att jämföra det med storleksmässigt, så kanske det var det.

"Bor hon i ett sånt stort ställe alldeles för sig själv?" sa pojken som hade svårt att föreställa sig ett hem större än husen i byn sammansatta...men det lät fortfarande jättelikt!

"Nej, så klart inte! Kungen, hennes far, bor också där. Jag är också säker på att det finns också mängder av vakter och betjänter där. Jag har så klart aldrig varit där..."

Kung? Vakter? Betjänter? Vad betydde det?

"Jag förstår ingenting. Varför bor hon i ett stort hus?" sa Link förvirrad.

Navi var glad över att Link började att prata mer trotts den blanka minen han gav henne och hur hans röst var platt gjorde henne orolig. Dom skulle behöva prata om det senare. Just nu kunde hon bara önska att tänka på hur vettigt allt det där var för någon som hade vuxit upp som en kokiri.

"Du förstår, Kungen härskar över Hyrule. Prinsessan kommer sedan en dag att ta över den positionen. Dom kallas för kunglighet," började hon förklara.

Link antog att det lät vettigt. Vad för slags person var en Kung där han kunde göra allt det? Men det inte Kungen han skulle träffa.

"Hur är den här Prinsessan?" frågade han.

"Tja, jag har bara hört rykten att gå med," svarade älvan. "Vissa talar mycket om henne. Andra säger att hon är lite av en pojkflicka. Jag är säker på att hon måste vara rättfärdig innerst inne om hon nu är så viktig för din resa."

Den logiken verkade funka för Link som försökte föreställa sig hur en Prinsessa såg ut. Han hade sett bilder av hylianer i böckerna Saria läste för honom, men ingen av dom hade Kungar och Prinsessor. Det var ovanligt för honom hur likadana hylianer och kokiriner såg ut, ända upp till dom spetsiga öronen. Det enda han la märke till i bilderna var att hylianerna hade konstig ögonfärg istället för blå!

Samtalet hade faktiskt lyckats lugna ner Links nerver, mycket till hans milda överraskning.

Allt som dom fortsatte gå över Hyrule Fältet ställde Link den ena frågan efter den andra till Navi. Han lärde sig att det vita fluffet på himlen kallades moln, att hylianerna såg ut som bilderna hade avbildat, men mindre bleka än kokirinerna, och att älvor var sällsynta att se i den yttre världen och vart hylianer samlades. Navi var lite av ett undantag.

Medans dom gick vidare såg paret inte en enda levande varelse förutom en enstaka fågel eller insekt. Ibland kom dom fram till ett träd eller en liten träddunge. När det hände gick Link över till dom höga stammarna och strök sin hand över den grova barken. Varje gång hjälpte det honom att slappna av, men bara kortvarigt.

"Navi, vad är det där?" frågade Link några timmar senare.

Efter att ha kommit uppför ännu en kulle kom paret emot en struktur som pojken tyckte var ovanligt. Den såg ut som husen i kokiribyn, men inte riktigt likadant. Den var mer...fyrkantig och hade konstiga hål på sidorna. Själva hålen hade konstiga saker i dom som såg ut som hårt vatten, men inte riktigt som is. Det var mindre trästruckturer som omgav den större med et öppning som Link kunde ta sig in i.

"Det där? Det är ett hus, med staket runt om," förklarade älvan medans dom gick närmre. "När jag tänker efter...ser det väl mycket annorlunda ut än dom husen du är van vid, va?"

"Vem bor här?" frågade Link och gick långsamt närmare på det konstiga huset. Det såg inte välskött ut. Hela området täcktes av ogräs och mycket av träet var sprucket eller splittrat.

"Tja...ingen gör det. Inte nu," sa Navi som också tittade på huset. Det var många familjer som spred ut sig över Hyrule Fältet, men eftersom monster började dyka upp var dom tvungna att flytta."

Vat dom tvungna att lämna sina hus?

"Det är...fruktansvärt," mumlade Link och närmade sig husets framsida. Eller han antog det. Det verkade inte finnas en väg in så vitt han kunde se. "Vart tog dom vägen?"

"Oroa dig inte, dom har förmodligen flyttat till Hyrule Slottsstaden," försäkrade Navi honom och landade på hans axel medans Link la en platt hand mot husets ytterdörr. "En stad är som en by, fast mycket större. Jag tror säkert att dom har fått nya hem."

Link nickade medans han klappade dörren framför sig.

"Det var bra. Jag hoppas att dom har klarat sig," svarade han platt och kände sig lättad innerst inne. Konstigt nog kände han sig orolig över dessa människor trotts att han aldrig hade träffat eller ens sett dom innan. "Hur kommer vi in?"

"Varför vill du gå in? Det bor ingen där längre," frågade Navi medans Link såg sig omkring som om en passage inne i huset skulle dyka upp.

Link klappade lätt på träskivan framför sig.

"Jag är bara nyfiken. Får vi inte?" undrade han.

"Det är inte det, men det finns ingen anledning. Det är ett tomt hus," förklarade Navi. "Vi stannar i ett när solen ligger lågt, så vi får fortsätta."
"Link nickade och klev bort från vad han hade uppfattat som en ovanlig byggnad.

"Du har rätt, Navi. Förlåt," mumlade han.

"Det gör inget, vi behöver bara täcka mer mark som möjligt," svarade älvan och började flyga mot deras mål. "Vi kan ta rast alldeles snart."

Med en till nickning lydde Link sin skyddsälva då hon ledde honom tillbaka ut mot Hyrule Fältet.

Allt som tiden gick började den unga pojken tycka att det blev mer lättare och lättare att ta sig an den ovanliga omgivningen då han pressade sig framåt. Att Navi var närvarande i hans synvinkel hjälpte honom att lugna ner sig, och i mellan åt fortsatte han att stanna för att stryka barken på träden kom gick förbi. Varje timme stannade dom för att vila och äta lite av maten Link hade packat.

Sakta men säkert började solen att gå ner uppe på himlen och natten började närma sig.

Under den tiden ställde Link inte så många frågor och försökte hålla sitt huvud blankt. Om han inte gjorde det skulle han börja tänka på allt som hände tidigare den dagen och alla svårigheter han ännu skulle möta.

Som tur var när solnedgången närmade sig kom paret emot ännu ett hus. Precis som det förra hade det här också sett bättre dagar, men det hade fyra väggar och tak så för Navi dög det.

"Kom, Link, vi stannar härför natten," sa hon medans hon mentalt tackade Dom Tre Gyllene Gudinnorna av att hon och Link hittade skydd just då!

Medans dom närmade sig huset tittade Link på väggen som Navi flög mot.

"Så ingen är här? Hur tar vi oss in?" sa han medans han ovetande stirrade på ytterdörren, oförmögen att veta vad det var för något.

"Nej, nej, ingen är här," svarade älvan som då insåg att Link aldrig hade sett en dörr förrän nu. Alla kunde trotts allt spatsera in genom hemmens öppningar i kokiribyn.

"Du vrider den här och puttar," sa hon och svävade ovanför dörrvredet.

Link lutade huvudet åt sidan men gjorde som han blev instruerad och såg dörren öppnas in mot huset framför honom. Sakta trädde paret in.

Inte var det bara tomt på folk utan även allt annat. Dom hade trätt in i ett mörkt dammigt rum med tomma dörrvalv som ledde till andra rum. Det fanns varken möbler, dekorationer, eller något annat i rummet. Vem som än hade bott här tog med sig allt när dom stack.

Efter att ha stängt dörren efter sig kämpade Link för att kunna se i mörkret eftersom den nedstigande solen inte gav mycket ljus för att kunna se ordentligt.

"Är vi säkra härinne?" sa han till Navi.

"Det stämmer," sa älvan, eller det borde dom vara. Navi tyckte att hon inte borde tillägga den biten. För trotts allt så flydde folk som bodde ute på Hyrule Fältet trotts att husen var i gott skick. "Vi får stanna här tills solen går upp imorgon. Det finns antagligen ingen säng här så du får nog sova på golvet...beklagar..."

Link hade såklart somnat under skogens träd ett antal gånger men att sova hela natten utan säng? Det var alldeles nytt för honom. Det var inte mycket att klaga över. Vad annars kunde han göra?

Han tog av sig utrustningen och satte ner dom under ett av rummets fönster och med en tung suck tog av sig stövlarna och lät sina värkande ben vila. Han hade aldrig gått så här mycket på en dag, det plus allt som hände den morgonen inne i Det Stora Deku Trädet...men han ville inte tänka på det.

"Jag klarar mig. Det är bara för några nätter, eller hur?" frågade han uttryckslöst, även när han var utmattad släppte han inte sin känslolösa facade. Hans värkande ben pulserade och hans ögonlockar började känna sig mer tunga än vanligt. Han brukade alltid vänta tills solen hade gått ner tills han gick och la sig, men idag verkade det bli ett undantag.

"Förhoppningsvis. Vi vet aldrig hur lång vår resa kommer att ta," sa Navi ärligt och flöt omkring i rummet. "Jag är strax tillbaka..."

Hon flög längre in i huset för att leta efter en säng eller något annat åt Link att sova i istället för på golvet. Men alla rummen var tomma på möbler. Vem som än bodde här tog med sig allt dom ägde. Nedlåtet återvände Navi till sin skyddsling.

"Jag hade rätt, det finns inga möbler här trotts allt..." suckade hon och skakade beklagande på huvudet.

"Som jag sa, jag klarar mig," sa Link i ett försök att vara positiv trotts allt som hade hänt den dagen, men han önskade verkligen att han ens hade en kudde att vila huvudet på. Han hade inte ens tänkt på att packa ner sin egen under sin brådska för att komma ut ur skogen. Han hade i alla fall sin filt som han tog ut och la över sin nedre halva.

"Så ska det se ut," kommenterade Navi ch landade bredvid Link då han tog ut ett äpple och åt den sakta. "Vi borde gå och lägga oss rätt omgående, vi måste upp så fort solen stiger. Vi har mycket mark att täcka."

"...Innan det så har jag en fråga," sa Link som hade tänkt på det hela dagen men kände sig nervös av att ens fråga. "Navi, hur är jag vid liv? Kokiriner ska inte lämna skogen. Alla som försökte skulle dö, det är vad Saria sa till mig."

Han hade inte haft sina egna teorier om varför han var vid liv utan att han inte tänkte på den verkliga orsaken.

Älvan kände sitt hjärta skippa ett slag. Hon hade undrat när Link skulle ställa den frågan, men det tog henne med överraskning. Navi höll nästan på att avslöja exakt varför han fortfarande var vid liv, men hejdade sig. Han hade varit med om allt för mycket idag och hon hade inte hjärta nog att få honom att känna sig mer eländig.

"Jag kan inte riktigt säga...kanske Det Stora Deku Trädet la något slags skydd över dig. Han visste ju trotts allt att du skulle lämna skogen en dag."

Hon hade ingen aning om den bortgångne guden verkligen göra det.

Efter att ha grubblat över dom orden en stund beslöt sig Link att hon hade rätt. Det var en bra förklaring och han litade på sin skyddsälva.

"Det låter sannolikt. Tack, Navi," sa han. Han tog av sig den långa mössan och vek ihop den på golvet bredvid sig som en säng åt den lilla älvan. "Jag tar och lägger mig nu. God natt."

Navi flög ner på mössan som kändes mjukt och gott. Hon tittade på sin skyddsling som lutade sig mot väggen, stängde sina ögon och somnade efter några minuter.

Älvan undrade hur utmattad han verkligen var. Så mycket hade hänt på bara en dag, allt på en gång innan solen ens hade gått ner.

Med en liten suck la hon sig ner och gjorde det bekvämt för sig på mössan.

"God natt, Link," viskade hon innan hon tillslut också somnade.

Det var mörkt. Omöjligt mörkt.

Link gick omkring genom det okända rummet han befann sig i. Luften var kall och det fanns inte en strimma ljus. Men pojken tvingade sig framåt och försökte hitta en väg ut. Men inget i hans omgivning verkade förändra sig hur lång han än gick. Det kändes som om han hade gått i timmar, men det fanns inget riktigt sätt att veta.

Allt som Link fortsatte framåt hördes konstiga rusande ljud i mörkret. Dessa ljud fick Link att börja springa men hur snabbt han än sprang kändes det som om ljuden fortfarande omgav honom. Ett äckligt knastrande rusande som ringe i hans öron och vibrerade i hans ben.

Orange.

Orangea ögon.

Orangea ögon överallt.

Omänskliga, stirrande, ilskna.

Dussintals stirrande orber omgav Link medans rusandet och knastrandet nästan blev öronbedövande. Varelserna som ögonen tillhörde stannade kvar i mörkret, men det hindrade dom inte från att följa efter Link då han försökte springa iväg. Som tur var verkade dom bara vilja följa efter pojken eftersom ingen av dom attackerade.

Plötsligt framför Link dök det upp ett öga flera gånger större än dom andra. Det lyste lila en kort stund, en färg av ondska som fick Link att springa åt det andra hållet.

På något sätt lyckades han att pressa sig förbi varelserna som följde efter honom och tillslut såg han ljus framför sig.

Först var det lika litet som öglan på en nål men tillslut började det växte sig ljuset allt större och större tillslut Link slutligen befann sig i Dom Förlorade Skogarna. Eller rättare sagt, han befann sig i Det Stora Deku Trädets glänta.

Han vände sig om och såg den massiva guden resa sig över honom. Hans bark var grå och löven hade en förruttnad brun färg. Inom gudens vidöppna mun dansade och darrade orangea klot medans dom stirrade på Link, varelserna var för rädda för solskenet för att komma ut.

"Link? Vad hände? Vad har du gjort?" utbrast en röst.

Link snodde runt för att se Saria stå där, men en bra bit ifrån honom och hennes ansikte var fylld av skräck.

Genast försökte Link gå till henne, men hon backade bakåt iväg från honom.

"Nej! Nej, det var inte mitt fel! Jag menade inte att det här skulle hända!" vädjade han.

Dom orden föll bara för döva öron medans Saria vände sig om för att fly.

"Håll dig borta! Snälla!" skrek hon.

Av ren desperation gröpte han tag i hennes armar för att hålla kvar henne.

"Saria, jag dödade honom inte! Snälla, lyssna! Snälla!"

Kokiri flickan skrek när pojken höll kvar henne. Till hans förfäran började hennes skrika av fruktan innan det gick över till ångest. Hennes hud började torka och spricka innan det gick över till en grå nyans.

Innan pojken ens kunde tänka på ett sätt att hjälpa henne föll den mest viktigaste personen i Links liv...i bitar. Saria hade förvandlats till någon slags aska eller damm och föll ner till en hög på marken.

Allt Link kunde göra var att stirra av skräck och ge ifrån sig ett plågsamt skrik av åsynen framför honom och sen-

Link vaknade till, flämtande innan han tog sig samman. Ett mörkt rum, sittande mot en vägg, ett blekt ljussken ovanför honom. Navi var bredvid honom och gav ifrån sig ett tunt ljus medans hon sov. Nu kom han ihåg att han var i ett hus ute på Hyrule Fältet.

För stunden önskad han inget mer än att gårdagen bara var en dröm, förutom Navis ankomst.

Pojken kunde åtminstone vara glad över att hans kompanjon fortfarande sov fullkomligt ovetande om hans, för honom, pinsamma beteende. Täckt av svett tog Link flera djupa andetag för att lugna ner sig. Medans detaljerna inte var där kände Link fortfarande en stark rädsla över mardrömmen som hade väckt honom. Allt han kunde komma ihåg var en oändlig sjö av orangea ögon jaga honom.

Efter flera minuters djupa andetag kunde Link slappna av. Han var åter igen tacksam över att Navi fortfarande sov. Den unge pojken skulle känna sig förtvivlad om hon såg honom så här. Han måste vara modig för det här uppdraget han hade tvingats till, eller han måste ge ifrån sig en utstrålning av oräddhet. Vad skulle hans skyddsälva tänka om hon såg honom så här?

Just som Link hade börjat lugna ner sig hördes ett ljud som genast förde tillbaka paniken. Det var inte särskilt högt men i hans känsliga tillstånd skar det fortfarande genom luften som en kniv. Ljudet var ett morrande som kom utanför huset. Ett lågt muller som tillhörde...något precis utanför fönstret.

Paddade fotsteg nådde Links öron då han slog handen för munnen och försökte att inte låta vad det än nu var därute höra honom.

Han tittade ner mot Navi som var fullkomligt ovetande om situationen medans hon sov. En del av honom var frestad av att väcka henne om bara för lite tröst hon kunde ge honom. I slutändan var han för rädd att att göra något, orolig över att det minsta lilla ljud han gjorde skulle förvarna varelsen om hans närvaro.

Link kunde inte hjälpa att komma ihåg en saga Mido hade berättat för honom en gång när han var åtta. Om ett monster som bodde i Dom Förlorade Skogarna som kallades för Skogens Odjur. Enligt Mido var det en massiv björn med ben äldre än själva Stora Deku Trädet. Den strök omkring i skogen och skulle sluka bara kokiriner som inte hade någon skyddsälva. Det gjorde såklart Link så rädd att han knappt vågade gå i närheten av skogen utkant, antingen med eller utan Sarias sällskap. Det hade också gett honom mardrömmar av att bli förföljd och uppslukad av en jättelik skuggtäckande björn. När Link hade berättat det för Saria sa hon att det inte var något annat än en lögn och bara efter det vågade han sig in i Dom Förlorade Skogarna. Men trotts det skulle han alltid se sig över axeln veckorna därpå och fortfarande orolig av att gå i närheten av byns gräns ensam i flera månader...

Vad det än var för odjur verkade det gå vidare. Dom tunga fotstegen började försvinna in i natten och varelsen gav ifrån sig ett till morrande medans den lufsade iväg.

Men trotts det fortsatte Link att hålla andan och handen för munnen i flera minuter. När han var absolut säker på att faran var över tog han bort handen och tog djupa andetag för att lugna ner sig. Inga fler ljud träde in i huset, allt han hörde var sin skyddsälvas mjuka andning vilket var lugnande för honom. Men han fortsatte att undra om han var den rätte för det här uppdraget. Han såg ju inte ens varelsen utanför huset och han kunde knappt andas. Han kände sig inte så modig.

Med en suck stängde han ögonen och gjorde sitt bästa av att sluta tänka på alltihopa för att försöka sova. Han var fast i det här uppdraget så att stanna uppe hela natten tänka igenom det skulle inte föra honom någon vart.

Det dröjde inte länge förrän utmattningen kom tillbaka och Link sov drömlöst resten av natten.

"Hallå! Link, kom igen, det är dags att stiga upp!" sa Navis röst som väckte pojken ur hans slummer. Han tvingade upp ögonen och såg hur ljusare det var inne i rummet med sin skyddsälva svävande framför hans ansikte. "Jag vet att det är lite tidigt, men vi har mycket mark att täcka. Så vi får ta en snabb frukost och bege oss."

Link gned sina trötta ögon och tvingade fram den tomma blicken han ville visa upp och nickade.

"Ja, Navi," sa han lydigt. Skulle sanningen fram ville Link vara fullt klarvaken innan dom begav sig, men han kände att hans skyddsälva visste vad som var bäst och kände inte för att säga emot.

Älvan såg på då Link satte på sig mössan och tog fram mat för dom båda; ett äpple till sig själv och lite bär åt henne. Hon kände sig så klart skyldig över att behöva tvinga upp honom så här tidigt, solen var bara ett tunt sträck bortom horisonten, men han måste fortsätta.

Hon tackade mjukt för bären och båda två åt i en pinsam tystnad innan Link samlade ihop sina saker så att dom kunde fortsätta resan.

Efter allt som hände dagen innan var paret tysta en lång stund efter att ha begett sig. Navi visade honom vägen medans Link följde efter och såg sig omkring. Inte mycket fångade hans öga så tillslut valde han att stirra på sin skyddsälva medans hon fortsatte att flyga före honom.

Under deras första rast satt Link under ett ensamt träd mitt ute på fältet och lät sina trötta ben vila. Hans kompanjon satt på marken bredvid honom medans han spelade en obetydlig melodi på okarinan Saria hade gett honom.

"Du är verkligen duktig," berömde Navi honom då han slutade för att hämta andan. "Hur länge har du spelat?"

Link stirrade ner på instrumentet innan han ryckte lite på axlarna.

"Så länge jag kan minnas. Saria lärde mig. Men hon är mycket bättre än jag är. Hon är bäst på allt," sa han. Det var i alla fall vad han ville se i henne.

"Du tänker så mycket på henne, va?" sa Navi. Från det lilla hon hade sett verkade Saria en god vän. Hon var tydligen mycket bättre än dom andra barnen som jagade iväg Link från hans hem så där.

"Såklart, hon är perfekt," svarade Link utan tvivel i sin röst.

"Perfekt? Link, ingen är perfekt."

Link, som fortfarande tittade ner på okarinan, höll om den hårdare i sina händer.

"Det är hon. Hon är perfekt," svarade han rakt ut. Hur kunde hon inte vara det? Hon var den mest snällaste och omtänksamma själ han någonsin kände till. Saria var en som kunde se gott även i någon som han. "Hon har alltid varit perfekt..."

Lite avvaktande visste Navi vad hon skulle säga. Det var inget bra sätt att se på någon, att lägga upp dom på en omöjligt hög piedestal. Hon kände att hon inte kunde klandra honom. Saria var den enda personen som behandlade honom väl, så vitt Navi visste, genom hela hans liv. Älvan beslöt sig att idag var ingen bra dag att diskutera det. Istället byte hon samtalsämne.

"Kan jag fråga en sak?" sa hon.

Link nickade.

"Saria nämnde en gång om hur du gömde dig själv igen. Vad menade hon med det? Varför gömmer du dig?"

Pojken frös till men lyckades behålla den tomma blicken. Varför skulle hon fråga just det? Kunde hon inte släppa ämnet?

"...Det är bättre om jag är så här," var hans enda svar.

"Men vad betyder det? Varför är det bättre och varför just nu?" pressade hon på och försökte få ett vettigt svar från sin skyddsling.

Det var en paus innan Link samlade ihop sina saker och la undan allt.

"Vi måste fortsätta, eller hur?" mumlade han.

"Hallå! Vänta, vi måste prata om det här!" insisterade Navi men Link bara fortsatte att gå åt det håll dom hade gått mot innan dom tog rast. Det var uppenbart att den envisa pojken inte tänkte ge henne någonting idag. Med en frustrerad suck flög hon före Link och började åter igen leda vägen.

Medans dom fortsatte började ett konstigt objekt dyka upp bortom horisonten. Det var så jättelikt att man kunde se det från deras avstånd med brun färg. Det såg ut som...en stor sten?

"Navi, vad är det där?" frågade Link och pekade på objektet.

"Hm? Vad?" utbrast Navi och följde åt det håll Link pekade åt och det tog henne en stund att inse vad det var han försökte fråga henne om. "Åh! Det där är Dödens Berg. Men dit ska vi inte."

Ännu ett ord han inte kände till.

"Vad betyder det? Berg?" sa han som genast började ogilla...hur det såg ut. Bara en massiv sten utan någon som helst grönska så vitt han kunde se. Inte ens mossa. "Vad gör det?"

"Berg är stora formationer av stenar. Dom gör inget annat...men vissa djur och stammar bor uppe på berg," svarade älvan. "Just det här är farligt, därav namnet."

I vanliga fall skulle Link ställa flera frågor, men sättet berget såg ut på störde honom djupt. Hyrule Fältet var konstigt för honom, men det hade åtminstone gräs och träd. Den massiva klumpen av sten hade...ingenting. Så han försökte ignorera det medans dom fortsatte.

Timmar gick med mindre samtal, all deras energi gick åt till att fortsätta framåt. Dom kände sig också lite obekväma med varandra och var varken helt säkra på vad dom skulle säga till varandra när det gäller nonchalanta samtal. Dom visste båda att dom fick göra något åt det, men det kändes inte som det rätta tillfället eller hur dom skulle göra det.

När solen började gå ner blev Navi orolig. Det hade gått timmar nu sedan dom ett hus och inga andra verkade dyka upp!

"Nej, nej, nej..." muttrade hon för sig själv. Om dom bara hade stannat tidigare men hon ville korsa så mycket mark som möjligt!

"Navi, vad är det?" frågade Link som hörde hennes muttrande. Han började bli nervös över himlen som började bli mörk och kom ihåg hur glad Navi var över att hitta huset natten innan. "Kommer vi att hitta ett nytt hus snart?"

"...Jag tror inte att vi kommer att göra det, Link. Jag hoppades...jag menar jag trodde att vi skulle komma förbi ett annat just nu!" svarade älvan medans dom fortsatte framåt.

"Om vi inte hittar ett genast..." hon avbröt sig själv.

Efter en lång tystnad pressade Link henne på.

"Om vi inte hittar ett genast...?" sa han med växande oro och försökte hålla sin röst på normal nivå. Han började tänka på varelsen utanför fönstret och han kände sin kropp rysa till...

"Vi måste sova utomhus i natt och bara...hoppas att inget hittar oss."

Det var allt dom kunde göra.

"Vi får bara stanna på stigarna hela natten," förklarade hon och letade just efter något sådant.

"Va? Varför? Vad kommer att hända om vi inte gör det?" frågade Link.

Istället för att svara började Navi att flyga snabbare och Link fick springa efter henne. Men tyvärr, medans dom rusade framåt hade solen gått ner.

"Nej! Link fortsätt spring!" utbrast Navi av rädsla.

Innan Link hann svara vad som var fel hörde han ljudet av jord som skiftade sig någonstans under honom. En vass smärta skar igenom hans ankel så att pojken skrek till av smärta.

Han tittade ner och såg till sin fasa en hand komma upp ur marken och höll fast honom. Det tog en stund för honom att inse att handen inte hade någon hud, men fortsatte att röra sig. Och runt omkring honom sköts det upp flera skelett händer, även armar.

Varelserna var små, ungefär i Links storlek, och humanoider. Precis som deras händer och armar hade dom varken hud eller muskler, bara blottade ben. Dom var skeletten av barn, deras tänder och naglar förruttnade och resterna av trasor var allt dom hade som kläder. Orangea sfärer var deras ögon då dom närmade sig Link, grymtande och tunga andetag.

Med ett skrik av skräck sparkade Link på handen och lyckades att komma loss medans Navi skrek åt honom att följa efter henne.

Medans han sprang efter sin kompanjon började skeletten att jaga dom då dom långsamt släpade sig efter paret. Dom som kom långt efter sjönk tillbaka ner i marken, men flera skulle resa sig upp runt Link och Navi då dom fortsatte.

Just nu hade Links facad fullkomligt spruckit då han skräckslaget flämtade och skrek då monstren jagade dom.

Snart nog utbrast Navi.

"Där! Karg jord!" sa hon och flög över det för att vägleda Link i säkerhet.

När Link nådde fram dök det inte upp fler skelett men dom som hade varit närvarande var fortfarande kvar för att jaga honom.

"Du måste göra slut på dom kvarstående!" sa Navi.

Link stirrade skräckslaget på dom barnliknande monstren som närmade sig, armarna utsträckta och dom gav ifrån sig ynkliga gnyende. Visst var dom monster men dom var...dom verkade mer som barn! Precis som han! Han hade sett ben av hylianer inne i skogarna men detta var allt för mycket! Han kropp skakade medans han snubblade på orden.

"Ja-Jag kan inte...Jag...dom..."

"Dom kommer inte att sluta! Jag vet att du hatar det, men du måste göra det!" beordrade älvan nästan medans skuldkänslor fyllde henne av att befalla Link att göra något sådant.

Då skeletten närmade sig började Links kropp att röra sig helt själv då han drog svärdet. När den närmsta varelsen kom närmare stack Link det genom dom föråldrade revbenen och den föll genast i bitar. Detta upprepades gånga gånger, allt för många för Links tycke då monstren fortsatte att att ställa sig på rad för att bli dräpta. Dom var långsamma och ointelligenta och verkade inte ha något behov av självbevarelsedrift då dom helt enkelt fortsatte komma i rad. Utan strategi eller att dra sig tillbaka rörde dom sig blint framåt.

När det sista av det hudflådda barnet var förintad föll Link ner på knän och tappade svärdet. Med ansiktet i sina händer började han att gråta. Inte av skräck för dom varelserna, men det faktum att han var tvingen att döda dom, men han kände sig förnedrad av att hans skyddsälva såg hans riktiga jag. Det var inte första gången men det gjorde knappt allting bättre. Trotts sin förnedring kunde han inte sluta gråta även om Navi försökte trösta honom.

"Förlåt...förlåt...förlåt..." muttrade pojken medans hela hans kropp skakade. Han kunde inte sluta på hur skeletten kom till, varför det var rester av barn som försökte att döda honom. Skuldkänslor föll som tungt järn i hans mage.

"Det gör inget, Link, jag vet att det var fruktansvärt men allt kommer att ordna sig! Jag lovar!" sa Navi som kramade sidan av pojkens huvud med ansiktet fortfarande kvar i hans händer. "Snälla, lugna dig, snälla..."

En liten del av henne började inse att han nu var känslomässig...men hon kunde bara önska att det var under andra omständigheter...

Allt eftersom minuterna gick började Link att lugna ner. Tårar slutade rinna och han slutade att skaka. Det var verkligen lätt. Allt han behövde göra var att tvinga ner sina känslor och oro inom sig tills dom hade tystats ner och lyssnat. Efter att hans nerver hade lugnat sig lyfte han ansiktet med den blanka minen.

"Förlåt," sa han en sista gång innan hans röst blev platt. "Jag borde inte ha reagerat så där."

"Nej! Nej, det gör inget, Link. Det är okay att reagera så där!" insisterade Navi som inte ville att hennes skyddsling skulle tvinga tillbaka sin façade så snart...

För några ögonblick sa Link ingenting och valde att ignorera Navis ord för att se sig omkring.

Fältet var i huvudsak ett tomrum som omgav honom med Navis sken som det enda sättet att kunna ordentligt se gräset och grusvägen runt om honom.

"Vad gör vi nu?" undrade han.

Älvan höll tillbaka en suck över att Link ville undvika problemet men insåg genast att deras brist på skydd var mer viktigare!

"Jag är rädd att vi måste stanna på fläcken tills morgonen gryr. Dessa grusvägar är dom enda platserna vi är säkra från dom där varelserna som attackerade dig, skelettbarnen. Vi får också hoppas om att inget annat dyker upp..." sa Navo och såg sig omkring, nästan som om hon förväntade sig ett par glödande ögon iaktta dom i mörkret.

Att sova utomhus, speciellt med minnena av varelsen från förra natten gjorde att Link ryste av obehag. Precis som allt annat som hade hänt dom senaste två dagarna önskade han att han avböja eller göra ett annat val. Men som vanligt fann det bara ett alternativ.

Med en besegrad känsla började Link ta av sig utrustningen och la ner det på marken.

"Visst, , jag antar att jag borde försöka sova lite," sa han och snart la han filten över sig medans han la sig ner på den hårda marken

Det var inte förrän han hade lagt sig då han la märke till något med himlen och hans ögon spärrades upp. Oändliga ljusfläckar täckte det det svarta tomrummet över honom så långt han kunde se. Dom var så vackra; till skillnad från allt annat han hade sett i hela sitt liv! Och bland annat såg han en stor vit cirkel uppe på natthimlen mer klarare än ljusfläckarna.

Vad...var dom för något? Hade dom alltid varit där precis som dom där molnen Navi hade förklarat? Åsynen var så fantastisk att det fick Link för stunden att glömma bort...allt.

Det tog Navi några försök att få hans uppmärksamhet och väcka honom ur hans trans.

"Hallå! Link, mår du bra?" sa hon och flög in i Links ansikte och blockerade den vackra utsikten. "Link?"

"Jag...förlåt," mumlade Link och satte sig upp. "Jag var distraherad."

Han tittade åter upp mot himlen för en stund innan han vände sig till Navi.

"Vad är dom för något?" frågade pojken.

Älvan följde Links blick och såg stjärnorna och den vackra månen ute den natten. Så klart...han hade aldrig sett såna saker innan. Inte undra på att han var distraherad!

"Jag håller vakt ifall något skulle närma sig medans du sover," sa hon och vände sig till pojken såg började se lite skyldig ut. "Oroa dig inte, vi älvor kan hålla oss vakna längre än ni kokiriner, jag klarar mig."

Faktiskt, att kalla Link en kokiri gjorde Navi illamående.

Skuldkänslorna var närvarande, men någon måste hålla vakt och utmattningen som föll över honom gjorde omöjligt för honom erbjuda första vakten. Han började komma ihåg vad Saria hade berättat för honom hur älvor kunde hålla sig vakna i flera dagar...det är vad han i alla fall kom ihåg. Var det något hans trötta hjärna bara hittade på?

Dom tankarna började att försvinna då han la sig tillbaka ner, hans ögonlockar blev allt tyngre och tyngre. Inom några minuter somnade Link.

Skramlandet av ben och kusliga orangea ögon fyllde hans sömn den natten.

Åter igen väcktes Link av sin skyddsälva.

"Link! Hallå, det är dags att stiga upp!" ljöd hennes röst.

Link tvingade upp ögonen och det första han la märke till då han vaknade var hur öm han var. Från ryggen till armar och ben spred sig en pulserande värk genom honom.

Precis som morgonen innan reste sig pojken upp och sträckte på sina värkande lemmar.

Medan han satte sig upp och tog fram lite frukost tittade han på Navi som gav ifrån sig en liten gäspning medans hon landade på grusvägen.

"Är allt väl?" undrade Link.

Navi nickade och accepterade ett stort bär Link gav henne.

"Jag mår bra, tack. Jag är bara lite trött, men jag kan klara mig tills ikväll. Som tur är kommer vi vara framme vid Hyrule Slottstaden inom några timmar," sa hon. Aldrig att dom sov utomhus två nätter i rad! "Ät din frukost så vi kan fortsätta."

En timme senare kom dom fram till en liten del av en flod som gick genom Hyrule Fältet. Link och Navi beslöt sig att ta rast där och Link tog sig ett bad i den långsammaste delen av floden. Han hittade en plats där strömmen gick så försiktigt att han lätt kunde greppa om stranden och sitta på fläcken. Hans andra par kläder var redo för honom att byta om till medans Navi satt på gräset.

"Hur länge till tror du att vi måste gå?" frågade Link som kände sig avslappnad av att känna flodens porlande. Trotts vad Navi sa tidigare kunde han inte hjälpa att känna sig paranoid av att dom måste spendera en natt till ute på fältet innan dom kom fram.

"Stadens yttre väggar bör synas inom en timme eller två. Vi kommer fram idag," svarade älvan, men var tyst en stund innan hon fortsatte. "...Link? Kan vi prata? Det är viktigt."

"Visst," sa Link och dök under vattnet för att blöta ner håret innan han dök upp igen. "Är något på tok?"

Navi gav ifrån sig en liten suck och hoppades åtminstone att han skulle lyssna på henne.

"Det är om ditt känslokalla framträdande. Att låtsas vara utan känslor. Du behöver inte berätta varför om du inte vill!" tillade hon hastigt vid den sista delen desperat över att Link åtminstone skulle lyssna. "Det är bara det att...,tja, det är oförskämt för hylianer och det kan avskräcka folk, eller förolämpa dom."

"...Verkligen?" sa Link. Han hade inte tänkt på det innan. Medans façaden var viktig för honom ville han inte reta upp någon så där. Saria hade försökt få honom att sluta och ogillade det, men dom hade känt varandra så länge att hon fortsatte att älska honom. Här...var det något helt annat.

Älvan mådde illa av att behöva ljuga för Link, även om den var överdrivet.

"Det stämmer. Att vara så där, speciellt inför Prinsessan, vore väldigt dumt," sa hon och var en tyst en stund så att Link kunde få grepp om det hela. "Kanske, bara för dagen, du kunde sluta låtsas..."

Först sa Link ingenting. Han började tänka på det förslaget. Att förolämpa kunglighet verkade illa...och speciellt med Prinsessan som han skulle samarbeta med på något sätt. Han kunde inte förarga någon så där! Detsutom sa Navi att det bara var för en dag. Skulle det verkligen vara så illa...? Det var också det faktum att det var hans skyddsälva som sa det, som gav honom råd. Det vore dårskapet att inte lyssna.

"...Bara för idag..." mumlade han och pausade. "...Jag ska förösöka. Om du tror är en bra idé."

Navi kände som om en tyngd att lyfts från hennes bröst då hon strålade mot Link.

"Ja! Jag tror att det är en väldigt bra idé, Link. Faktum är, vi borde sätta fart. Ju snabbare vi kommer till Slottstaden desto snabbare kan vi få reda på vad nästa del av vårt uppdrag är för något."

"...Visst," sa Link som fortfarande hade kvar den blanka blicken och platta rösten. "Jag behöver bara tid att...förbereda mig innan vi anländer."

Att avslöja sitt riktiga jag för främlingar var helt annorlunda än att låta Saria och Navi se hur han verkligen var.

"Oroa dig inte, vi har fortfarande timmar på oss. Ta din tid," försäkrade älvan honom mjukt medans Link reste sig upp ur floden för att förbereda sig.

Som Navi sa började dom yttre väggarna av Hyrule Slottstaden dyka upp över en av Hyrule Fältets många kullar efter en timme. Då han stirrade på dom efter att Navi hade förklarat vad det var kände sig Link...konstig. En massiv vägg av vit sten som sträckte sig oändligt till höger och vänster. Hans skyddsälva visade honom vägen till en del av väggen som verkade ha ett stort hål i sig.

Link fick konstiga känslor han inte kunde förklara. Då dom kom närmre och närmre tyckte Link att han hade sett det här innan. Men hur var det möjligt? Dagen innan var första gången han någonsin varit utanför Dom Förlorade Skogarna! Denna obehagliga känsla stanna kvar inom honom och verkade växa då paret närmade sig väggen. Allt han kunde göra var att försöka ignorera det efter som att grubbla för mycket på skulle inte ge honom svar.

Det dröjde inte lände innan paret stod framför väggen, med en konstig träbro som ledde in i det stora hålet i väggen. Bortom öppningen kunde Link se strukturer som husen ute på Hyrule fältet, men dom verkade vara gjorda av sten!

"Link, är du redo?" frågade Navi som kom ihåg hur städer kunde vara fullpackat med folk, orolig över Links nerver.

"Jag är...nervös..." svarade Link och både lät och såg ut så.

Då dom kom närmare väggen släppte han sin façade och lät sin skyddsälva se hans riktiga jag. Det kändes obehagligt, men han ville följa hennes råd. Nu när dom var där vid staden insåg Link att han skulle möta Prinsessan idag och näst steg i uppdraget skulle börja...vad nu det skulle leda till.

"Jag kommer alltid att vara med dig. Allt kommer att ordna sig," försäkrade älvan honom.

"Kom nu, håll dig nära mig," sa hon mjukt och flög mot stadens ingång.

Link svalde högt och gick över den konstiga bron och över tröskeln in mot Hyrule Slottstaden.