En pojke på Marknadsplatsen


När Link såg monstret duckade han genast bakom den steniga hus-liknande byggnaden åt höger sida.

"Vad? Vad är det, Link?" frågade Navi och gömde sig tillsammans med Link. "Såg du något?"

"Menar du att du inte gjorde det?" frågade Link och kikade försiktigt fram bakom byggnaden. "Såg du inte varelsen?"

"Varelse? Vilken varelse?" frågade Navi och kikade också fram runt hörnet. Hon hade verkligen inte sett något monster. "Peka åt mig."

"Där!" viskade han vasst och pekade på vad han hade sett.

Stående nere på en konstig väg av sten var ett monster. En lång humanoid varelse med konstig metallhud stod där. Den verkade inte ha farliga huggtänder eller klor, men i dess hand hade den en konstig klinga på en hög käpp. Som tur var verkade den inte ha sett paret, men Link undrade hur Navi inte hade sett den!

"Ser du den nu?" viskade han nervöst.

Efter att ha tagit en sekund för Navi att verkligen bekräfta att Link pekade på vad hon trodde att han pekade, gav älvan ifrån sig ett skratt.

"Link, det där är inte alls något monster!" sa hon.

"Är det inte?" frågade Link förvirrad. Vad kunde det då vara? Den konstiga huden, brist på ögon, hornet på toppen av dess huvud! Om det inte var ett monster...vad var det då?

"Jag tror jag förstår din förvirring," fortsatte älvan och försökte att se på vad Link påpekade från hans perspektiv. Det så-kallade monstret var egentligen en hylian vakt som stod på sin post. Klädd i en skinande metallrustning med en spetsig hjälm vilket gjorde det svårt att se hans ögon...Navi kunde förstå varför Link misstog honom för ett monster vid första ögonkastet. "Jag garanterar dig att det där är en av vakterna häromkring. Dom skyddar folk från riktiga monster."

När Link tog en närmare titt började han verkligen se vanlig hud i rustningens öppningar. Han märkte också att ögonen delvist skymdes av huvudbonaden, och han saknade huggtänder och klor som verkligen skulle få honom att se ut som ett monster. Men det här var fortfarande fascinerande för att det var den första hylianen Link hade sett! Han hade aldrig sett ett helt skelett av en vuxen hylian, lite utspridda ben kanske, men inte ett helt. Och han var överraskad av hur lång den här var.

Link hade lyssnat in i samtalen bland byns skräpsamlare och om hur stora hylianer var med tanke på deras ben. Men han kunde bara föreställa sig att dom var två eller fyra centimeter längre. Den här verkade vara mycket större än så, och även om Link nu visste att det inte var ett monster...kände han sig fortfarande lite skrämd.

"Vad händer om han ser oss?" frågade Link som fortfarande halv-gömde sig bakom byggnaden. "Kokiriner lämnar aldrig skogen och hylianer kommer aldrig ut levande. Hur kommer han att reagera på mig?"

Navi landade på Links axel och strök en tröstande hand mot hans kind.

"Tja, som du kommer att lägga märke till... liknar kokiriner och hylianer varandra, förutom att din hud är lite blekare. Bli bara inte stressad över saker och ting och allt kommer att ordna sig. Men det är nog ingen bra idé att nämna att du är en kokiri eftersom dom säkert inte kommer att tro dig. Ditt folk ska egentligen inte ens vara utanför skogen och det vet dom."

Med en nickning tittade Link på sin skyddsälva och gav henne ett litet nervöst leende.

"Tack, Navi. Jag känner mig lite bättre..." sa han. Även om han inte ljög, betydde det inte att han hade slutat vara orolig över hela prövningen. Hans bröst kändes lite stramare och hans andning var lite snabbare än normalt.

"Såklart, Link. Bara fortsätt och gå förbi vakten. Han säger förmodligen hej och ställer några frågor. Han kommer inte att skada dig så du behöver inte vara rädd," försäkrade Navi honom.

Link litade såklart på sin skyddsälva, hon skulle aldrig med flit leda honom in i fara. Hon kände till allt om den yttre världen bättre än honom också. Om Navi sa att vakten inte skulle skada honom fick Link tro på det.

Sakta klev pojken fram och med försiktiga steg närmade sig vakten. Då Link kom nära nog la vakten märke till honom och tittade befrågande på pojken.

"God morgon, unge man," hälsade hylianen och tittade på Links kläder och Navi. "Jag har inte sett dig häromkring."

Link tyckte nästan att det var omöjlig att ens titta rakt in i mannens ansikte, hans blick skiftade mellan marken och dom olika delarna på vaktens rustning. En känsla av nervositet började växa inne i pojkens kropp, samma känsla som när han hade pratat med Kaepora Gaebora dagen innan. Det fick hans mun att kännas torr och hans tunga tung.

"Jag...jag...öh..." stammade han, oförmögen att ens forma en ordentlig mening.

"Vi är nya, herrn," blandade sig Navi i och flög fram mellan Link och vakten. "Min vän här är lite blyg, så oroa dig inte för honom."

Hon insåg något medans hon och hennes skyddsling vandrade över Hyrule Fältet; Link hade aldrig ens möt mycket folk i sitt liv. Han kände Det Stora Deku Trädet tillsammans med kokirinerna sedan han var en bäbis, medans han hade vant sig vid älvorna att dom knappt räknades. Kaepora Gaebora och den här vakten var utomstående vilket gjorde pojken orolig.

Vakten nickade förstående men verkade fortfarande intresserad av paret.

"Men ändå, det är inte varje dag vi ser älvor i dom här delarna, speciellt ihop parad med en hylian. Säg mig, gosse, vad heter du?" frågade han.

När Link hörde vakten nämna hylian var han frestad av att rätta honom men kom ihåg vad Navi hade sagt.

"Jag heter...Link," sa han och hans bröst kändes konstigt som m en osynlig kraft höll på att krama åt sig den, precis som med Kaepora Gaebora och deras samspel.

Med en nickning tittade vakten på Link och Navi.

"Jag förstår. Link. Säg mig, var är dina föräldrar? Det är väl inte bara du och älvan, eller?" frågade han.

"Jag är rädd för det, herrn," Beblandade sig Navi inan Link kunde forma ett svar. "Jag ser efter honom på egen hand."

Hon kände att hon borde vara ärlig. Vakten skulle bara ställa en massa frågor om hon ljög. Om hon sa att Links föräldrar väntade på honom på Marknadsplatsen skulle vakten vilja eskortera paret till människor som inte fanns.

"Det är väl inga problem med det, eller?" frågade Navi försiktigt.

Hennes ord verkade förbluffa vakten som harklade sig högt.

"Öh, jag antar att det inte är det, nä. Håll ögonen på honom och se till att han håller utanför trubbel," förmanade han älvan.

"Ja, herrn, självfallet!" svarade Navi och ledde Link förbi vakten, med själva pojken som verkade ivrig av att få komma ifrån honom.

"Ställer alla vakter alltid så många frågor?" undrade Link när dom var utom hörhåll. Han ville verkligen inte gå genom det där igen med andra vakter dom såg. Med tanke på hur stor den här platsen var räknade han med att det skulle komma fler!

"Bara om du ger dom en anledning till att ställa frågor," sa Navi ärligt. "Så länge vi håller för oss själva kommer dom inte att störa oss."

Link kunde bara hoppas, hans bröst började kännas lättare ju längre bort från vakten dom kom. Medans det hände började ett konstigt ljud att framträda. Ett ovanligt surrande ljud fyllde luften. Medans Navi ledde honom tvärs över en smal stenig väg vände sig paret och ljudet blev allt högre än någonsin.

Framför dom öppnades staden upp sig till en stor vidd som var full av hylianer. Dom var så många, alldeles oändligt för Link. Han kunde bara räkna upp till hundra men det fanns mer folk i ett ställe som var någonsin möjligt för honom. Hylianer kom i alla former och storlekar! Pojkar och flickor i hans ålder som kunde misstas för kokiriner, långa breda män med buskiga mustascher och skägg eller grånade hår, kvinnor med kroppsfigurer Link tyckte var ovanligt men kunde inte förstå varför.

Många av folket gick förbi och pratade med varandra om ämnen som dämpades av surrandet som verkade nå upp till molnen. Vissa hylianer sprang fram och tillbaka, antingen av brådska eller med något ärende som Link inte förstod. Det fanns stånd med män och kvinnor som bytte ut konstiga stenar för mat, kläder och andra saker som Link inte kände igen. Vissa bland folket var ensamma, andra verkade gå tillsammans med i grupper, och Link såg vid många tillfällen barn i sin ålder, till och med yngre, hålla hand med en eller två vuxna.

Det var allt en kaotisk, svärmande, obehaglig röra av aktiviteter och prat att Links hår stod på ända. En del av honom kände nästan som om vissa av hylianerna...tittade på honom. Det var förståeligt eftersom vissa tittade nyfiket på dom nyanlända men gjorde inget annat än det. Men det hindrade inte konstiga upphettande känslan av oro som hotade att tränga sig ur honom.

I ett försök att lugna sina nerver tittade Link på platsens byggnader. Många av dom hade skyltar över sina dörrar med ord som inte var något annat än nedklottrat nonsens för den grönklädde pojken. Men skyltarna hade ändå bilder men även det hjälpte honom inte. Till exempel, en skylt hade bilden av en färgglad cirkel med en slags pinne instucket i den. Vad betydde det? Vad var det för byggnad?

Undermedvetet tog Link några steg framåt och nästan genast blev omkullknuffad framlänges men lyckades landa på sina händer.

Överrumplad snodde han huvudet runt för att se en vuxen man som var lång smal och utan hår på huvudet.

"Ber om ursäkt men har inte tid att talas vid! Har inte tid att hälsa ens! Jag är sen! Jag är sen! Jag är sen!" pladdrade hans stressat innan han försvann in i folkmassan.

"Link, gick det bra?" frågade Navi då pojken ställde sig upp och tittade ner på sina händer. Lite av huden var uppskrapad och några små sår började blöda lite. "Du måste vara mer försiktig häromkring."

Link nickade och torkade av sig händerna på sin tunika innan han klev tillbaka till utkanten av området han hade kommit ifrån, där det var mer säkrare och mindre svärmande.

"Navi, vad är det här för ställer? Varför är det så mycket folk här?" undrade han.

"Det här är en marknadsplats, en plats där folk kommer för att köpa eller sälja saker. Det kan vara rätt fullt med folk under dagen," förklarade älvan som vilade sig på Links axel medans han såg sig om.

Det var fullt med folk, allt. Istället för en skog av träd var det en skog med hylianer. Klumpen av folk var så tät att Link inte kunde se andra sidan av Marknadsplatsen.

"Hur tar vi oss runt?" sa han och tittade fram och tillbaka med kroppar lika breda som området. Det fanns vägen tillbaka tillsammans med gränder som ledde någon annanstans.

"Det kommer att gå fortare om vi går rakt genom. Du måste hålla stadigt på fötterna och förbereda dig ifall du blir knuffad eller något," Sa Navi och klappade Link på kinden med sin lilla hand. "Oroa dig inte, det är inte så svårt som det ser ut."

På något sätt verkade vara en rätt svår uppgift att manövrera sig genom folkmassan. Det hjälpte inte ens av att det kändes som om många av dom stirrade på honom även om det inte var just det.

Han svalde högt, stängde och öppnade sina nävar några gånger.

"...Visst. Okay. Så...vilket håll?"

"Få se..." mumlade den blåa älvan innan hon flög upp i luften för att se sig omkring. Efter en stund flög hon tillbaka ner.

"Vi går ditåt först och när vi når kanten kan vi vila oss," sa hon och pekade framför sig och åt Links högra sida. "Där är en plats du kan sitta och vila om du behöver det."

Att gå genom surrande folkmassor var mer tröttsamt än man kan tro, och för ett barn som aldrig hade upplevt det förut kanske det bara dränerar honom lite.

Det lät bra för Link, men han skulle såklart lita på allt som Navi föreslog. Hon visste ju vad som var bäst än vad han gjorde.

Han samlade ihop sig för inte bli knuffad gjorde han ett nytt försök att träda in i folkmassan. Och genast var det fullt av ansikten, lemmar, kroppar, ljud och knuffande massor.

Folk verkade inte bry sig om barnet utan gick vidare med sina ärenden utan att knuffa omkull honom.

Massor av röster fyllde luften då Link fortsatte, en av dom var Navis då hon stod på hans axel för att vägleda honom, men hördes nästan inte över allt vimmel.

"Flytta på dig!"

"Kom igen, pojk, rör på dig!"

"Mamma, jag vill ha godis!"

"Priset är ju löjligt..."

"Nästan där, Link!"

"Ser dig för, unge!"

"Vilka konstiga kläder, eller hur, pappa?"

"Du klarar dig, Link, bara lite till!"

Efter vad som verkade som timmar hade Link nästan måttat sig genom folkmassan och åt sidan av det stora vimlet som nästan fyllde igen hela Marknadsplatsen.

Han stod där flämtande och kände sig lika utmattad som han var efter att han hade bekämpat dom enögda monstren djupt inne i Det Stora Deku Trädet. Pojken stod nu framför en byggnad med en stängd dörr och en skylt med, i Links perspektiv, klotter.

Navi flög upp till Links ansikte då denne hämtade andan.

"Hur mår du? Se, det var inte så farligt, va?" sa hon, men la märke till hur utmattad pojken var och fnös oroligt. "Vi kan vila här några minuter, den här affären, "Navi gjorde en gest mot dörren med skylten, "är stängd tills solen går ner, så det kommer inte att vara mycket folk här."

Link märkte att Navi hade rätt. Den pulserande ständigt växlande skaran framför honom verkade kaotisk och utan slut, men ingen av hylianerna gick över till byggnaden han stod utanför. Två män lutade sig mot väggen, en av dom verkade rätt nyfiken över den konstigt klädda pojken men det var lika hektiskt som den lilla delen av marknaden var.

Den stängda byggnaden stod bredvid andra byggnader där det strömmade av män och kvinnor som gick in och ut ur. Link visste inte meningen med byggnaderna men för stunden brydde han sig inte om att se efter. Det var lika högljutt och surrandet av prat och fotsteg trädde in i pojkens öron, men det var ändå en skön plats att vila på.

"Jag behöver bara sitta ner och hämta andan," mumlade Link och satte sig mot den låsta dörren och gav ifrån sig en trött men lättad suck.

"Det låter som en bra idé, vi har en hel dag på oss att komma till slottet, så det är ingen brådska," svarade Navi och satte sig på pojkens axel. Visserligen, desto fortare dom kom till Prinsessan desto bättre, men visst spelade det ingen roll om dom kom fram vid slutet av dagen?

Älvan vände sig till Link och såg honom stirra på folkmassan som pulserade framför honom.

"Så, vad tycker du om hylianer?" frågade hon nyfiket, det var ju en unik situation att beskåda trotts allt.

Link stirrade på massan en lång stund innan han vände sig till sin kompanjon.

"Dom är rätt högljudda och påträngande. Är dom alla så här?" undrade han.

Navi kunde inte hjälpa att fnissa lite för hans oskyldiga slöhet.

"Tja, det skulle verka sant, eller hur? Du måste förstå att alla hylianer inte är så här hela tiden. Marknadsplatsen är bara fullsatt, det är allt," sa hon med en axelryckning.

Link antog att det stämde men det var fortfarande en chockerande och något obehagligt första intryck. Dt fick honom att undra lite hur Prinsessan skulle vara. Konstigt nog var det här första gången han började tänka lite över det. Hur var hon? Hur lät hon? Skulle hon vara snäll? Han antog att hon måste vara det eftersom hon tänkte hjälpa honom rädda Hyrule, trotts allt.

Men istället för att fråga om Prinsessan började han att tänka på något annat; byggnaden han satt emot.

"Navi, vad är det här för ställe?" undrade han och nickade åt byggnaden, eller rättare sagt dörren med Stängt-skylten.

"Åh, det här? Det är bara en byggnad där man kan spela spel. Kort och enkelt, du går in i ett rum med två kistor. Ett av dom innehåller en väg vidare, den andra innehåller ett pris. Om du fortsätter in i flera rum blir priset bättre och bättre," förklarade älvan och såg upp för att se vad klockan var. Tyvärr hade molnen börjat täcka solen så det var svårt att säga...

Link titta åt Navis håll och såg förvirrad ut. Allt det där lät så...konstigt. För det första visste han inte ens om vad en skattkista var för något och för det andra så lät det inte alls roligt! Spel var menat att vara roliga men just det lät stressande.

"Och...massor av folk spelar det? Det låter inte särskilt spännande," sa han med en fnysning.

"För vissa kan det vara det," sa Navi med en axelryckning. "Jag ser inte heller vad som är roligt med det, men andra känner såklart annorlunda."

Pojken ville ställa flera frågor, som att varför byggnaden var öppen på nätterna och vad för slags priser man kunde vinna. Men innan han kunde hördes en röst åt sidan genom den högljudda folkmassan.

"Äpplen! Färska äpplen här! Färskt nyplockade äpplen!"

Link tog sig en titt och såg ett stånd som ägdes av en stor vuxen man med ett skäggigt ansikte. I ståndet såg han rader efter rader med röda äpplen som såg goda ut. Link kunde inte hjälpa att slicka sig om munnen då han insåg hur hungrig han var. Ett äpple lät gott just nu...

Han ställde sig upp och gick över till ståndet och med sin högra hand tog ett fint saftigt äpple. Utan att vänta bet han av ett stort stycke av frukten för genast tugga och svälja en munfull.

Navi spärrade upp ögonen, pojkens agerande var så framåt att hon inte ens tog in vad som hände just nu tills det var för sent.

"Link! Du kan inte-" försökte älvan varna men en vresig röst avbröt henne.

"Hallå! Vad tror du att du håller på med?!"

Link flög upp och ryckte till när han kände ett järngrepp runt hans handled som höll i det halvätna äpplet.

Han såg en stor hand hålla tag om hans arm och hans ögon följde den i ordning upp för den massiva armen och slutligen upp mot ansiktet. Det var ståndets ägare med ett rött ansikte under skägget och arga ögon.

"Jag- uh...va-vad?" stammade Link som inte förstod vad som hände. Varför var den här mannen arg på honom?

Han försökte att få loss sin arm ur mannens grepp, men denne var så stark att han knappt kunde vika sig.

"Snälla, släpp mig!"

"Aldrig, tjuv! Du tror att du bara kan ta min frukt och äta den framför min åsyn?!" skällde mannen som höll honom ännu hårdare utan att visa oro över det obehag som pojken visade.

Folkmassan framför båset började ge Link äcklade blickar och mumlade bland sig själva.

"Vänta, herrn!" sa Navi desperat och flög upp framför mannens ansikte. "Du förstår inte, han visste inte vad han höll på med!"

Älvan slog sig själv mentalt för att ha glömt bort av att Link växte upp i ett samhälle där köp och försäljning inte fanns.

"Snälla, det är bara ett äpple och han har redan ätit av det. Bara, snälla, släpp honom!" fortsatte hon vädjande.

"En älva?!" utbrast mannen, överraskad ett snabbt ögonblick men hans ansikte fick genast tillbaka sin ilska. "En medbrottsling?! Kom hit! Någon, kalla på vakterna!"

Med sin fria hand försökte fruktförsäljaren gröpa tag efter Navi, men älvan var för snabb och dukade genast undan mellan mannens fingrar.

"Hallå! Låt henne vara!" skrek Link och försökte slita sig loss och släppte det bitna äpplet.

Det verkade som om han inte kunde göra mycket. Hans vänstra hand var fri så han kunde dra sitt svärd...men han ville inte skära en annan person. Ett monster var en sak, men en person...det var att gå för långt för honom. Han kunde heöt enkelt inte göra det!

I förvirring och desperation lutade sig Link framåt och sänkte tänderna djupt i mannens hand.

Den stora mannen tjöt av smärta men höll fortfarande fast Link. Han höjde sin fria hand med tydlig avsikt att ge Link en hård örfil.

"Link, stäng ögonen!" sa Navi som flög in i mannens ansikte medans Link lydde, och efter en sekund gav hon ifrån sig ett bländande sken som fick fruktförsäljaren och några av kunderna att hålla för ögonen. Detta befriade Link som gned sin ömma handled och öppnade ögonen.

"Spring, Link, skynda dig!" ropade älvan medans hon flög upp och fruktförsäljaren viftade där hon hade varit.

Utan att behöva bli tillsagd två gånger rusade Link blint in i folkmassan. Rädsla och panik fyllde hans kropp så mycket att han inte kunde se vart han sprang. Hans ben bara bar honom framåt medans hans handled pulserade av smärta.

Link kunde svära på att han hörde fruktförsäljaren skrika efter honom, men surrandet av folkmassan gjorde honom osäker. Men han vände sig inte om. Han bara fortsatte allt mer djupare in i den tillsynes oändliga folkmassan, klämde sig genom och nästan oförskämt knuffade sig förbi folk.

"Hallå!"

"Ser dig för var du går, pojk!"

"Varför har du så bråttom, din snorunge?!"

"Aj! Hallå! Det där var min fot!"

"Jisses, vad är det med dig?!"

I normala fall skulle Link aldrig vara så påträngande men han var nu så desperat av att komma ifrån den elaka mannen och var för stunden villig att knuffa sig genom folket på Marknadsplatsen för att göra det. Tillslut kom Link ut ur massan och såg sig själv befinna sig i en gränd.

Det var mycket tystare här, ingen närvaro förutom folkvimlets surrande från Marknadsplatsen i närheten.

I gränden fanns det dörrar och fönster av olika butiker och bosättningar längst stenväggarna och här och var fanns lite skräp utspridit på marken.

Lutande mot en vägg och flämtande insåg Link genast något? Var var Navi? I sin adrenalinfyllda brådska hade han inte lagt märke till att Navi inte hade följt med honom.

"Navi?!" ropade han ut och såg tillbaka mot vimlet. "Navi?! Var är du?!"

Link visste inte vad han skulle göra. Att gå tillbaka in i folkmassan skulle säkert inte hjälpa och han ville inte riskera att stöta på den arga mannen igen.

Men ändå...hans skyddsälva var borta och han visste inte vad han skulle göra och han kunde inte fortsätta utan henne! Han behövde hennes hjälp och han kunde inte utföra det här uppdraget helt ensam!

En sorglig rädsla började klämma sig runt pojkens hjärta då han tittade på det vimlande folket framför sig. Vad skulle han göra? Borde han leta efter henne? Hur skulle han ens hitta henne i den här förvirrande och skrämmande platsen? Om han inte hittade henne vad skulle han göra då? Gå tillbaka hem? Nej, han kunde inte göra det. Inte bara för att han måste avsluta uppdraget men för att han inte skulle hitta vägen ensam!

Allt som hans andetag blev snabbare och paniken växte hörde Link en röst.

"Link! Link, där är du!"

Pojken tittade upp och såg Navi flyga ner mot innan hon stannade och flöt framför hans ansikte.

"Tack och lov att jag hittade dig! Jag tappade bort dig i vimlet och...mår du bra?" sa hon och la märke till hur hans ansikte var blekt och hans ögon uppspärrade.

"J-Jag bara..." Link hejdade sig själv och harklade då hans röst kändes spänd. "Jag blev verkligen rädd, jag vet inte vad jag skulle ha gjord om du..."

Han kände sig så dum över att ha fått sådan panik, inte ens fem minuter hade gått sedan dom kom ifrån varandra och han kände genast hur tårar började bubbla i hans ögon.

"Förlåt...f-för allt det där..." snyftade pojken högt och fruktade att han skulle brista ut i tårar och även det skulle vara förödande för honom.

"Du, du, det är inget att be om ursäkt för!" sa Navi och flög över för att klappa pojkens kind för att lugna ner honom. "Det var mitt fel för att jag inte har förklarat hur saker och ting funkar på en marknadsplats. Jag borde också ha hållit ögonen på dig eftersom jag kan flyga."

Älvan hade också drabbats av panik då hon inte kunde hålla ögonen efter Link då han sprang in i vimlet.

Nästan genast började Link att känna sig bättre tack vare älvans beröring.

"Tack, Navi...så, varför var den elaka mannen arg på mig? Vad gjorde jag för fel?" undrade han alldeles förbluffad, oförmögen av att kunna förstå vad han hade gjort.

"Tja, i samhällen utanför skogen måste du köpa saker. Du kan inte bara gå och ta mat från stånd så där," förklarade Navi medans hon fortsatte att klappa Links kind för att se till att han blev tröstad. "Dom olika folkslagen använder något som kallas rupier för att köpa saker som mat, kläder eller andra nödvändigheter. Rupier är...öh...tja, jag antar att man kan säga att dom är glänsande fina stenar. Rupier bytts ut för gods och andra tjänster som att bygga hus. Förstår du, Link?"

I all ärlighet...nej, han förstod ingenting.

"Tja...vad mer kan dom använda rupierna när dom har fått dom?" frågade han. Gjorde dom något annat eller såg dom bara vackra ut?

"Tja, dom använder rupierna för att köpa andra saker. Jag vet att det låter ändlöst och baklänges men det är så folk gör utanför skogen," sa Navi. Det var svårt att förklara för någon som aldrig hade hört talas pengar och dess betydelse men hon gjorde sitt bästa.

"Jag...Tja, okay," sa Link som fortfarande inte kunde förstå men han antog att han inte behövde för stunden. Trotts allt så visste han nu att han inte bara kunde ta mat och andra saker han såg ligga omkring. Åtminstone var han säker på att fråga Navi först.

Pojken ryckte till lite när han gned sin handled. Han såg ner och såg att blåmärken hade börjat ta form längst handleden till en ring; mannen hade verkligen hållit hårt om den.

"Åh, aj..." sa Navi som ryggade sympatiskt till när hon flög närmare handleden. "Mår du bra?"

Hon hade inte insett hur hårt grepp fruktförsäljaren hade om hennes skyddsling.

"Ja, jag klarar mig," svarade den grönklädda pojken och gav älvan ett försäkrande leende. "Så...öh...vart ska vi nu?"

"Oh! Öh..." utbrast Navi som tittade upp och försökte orientera sig. Vart skulle dom gå nu? Var var dom nu igen? "Vänta lite..."

Älvan flög upp en bit och över Marknadsplatsens befolkning. Hmmm...Åh! Visst, det borde funka! Hon flög genast tillbaka till sin skyddsling och strålade åt honom.

"Oroa dig inte, jag har just löst det! Vi kan faktiskt gå genom den här gränden och komma nära slottet!"

Ett flin sprack på Links ansikte av den idéen. Äntligen började saker och ting se bättre ut! Inga fler jäktiga otäcka folkmassor!

"Så, dom här...gränderna är inte så överbefolkad, eller?" frågade han för att vara säker.

"Inte alls, nä," svarade Navi som började leda Link längre bort från den centrala Marknadsplatsen. Oljudet började tillslut att dö ut och det ständigt närvarande surrandet hördes inget mer.

"Dessa gränder har affärer och andra verksamheter som är öppna på nätterna, Det och att det bor folk i dom här delarna också. Vi kommer nog att se folk men inte lika många som på Marknadsplatsen, så oroa dig inte," sa hon och började tänka på att det måste ha varit svårt att ha och göra med så mycket folk på en gång medans hans by bara hade två dussin barn som bodde där. Hon kunde inte klandra honom av att vilja stanna i mer tysta lugna delar av staden.

"Så vad för slags verksamhet har öppet på natten?" undrade Link. Om det inte var ställen som sålde äpplen eller spelade spel med skattkistor, vad var det?

"Öh...tja..." stammade Navi.

Barer och spelhålor i vanliga fall. Det fanns också ett ställe som sålde bomber som egentligen var öppet på dagen. Navi ville verkligen inte förklara vad att dricka och spelande handlade om.

"Ställen som bara vuxna verkar gilla," sa hon och hoppades att han skulle förlora intresset av det och inte ställa fler frågor.

Link rynkade med ögonbrynen, men nickade tillslut.

"Tja, okay. Det låter inte särskilt roligt för mig," sa han.

Från vad han hade sett av vuxna verkade dom väldigt konstiga för honom. Trotts allt så bytte dom ju ut glänsande stenar mot mat och andra nödvändigheter. Det var verkligen märkligt! För att inte tala om att han aldrig såg dom vuxna på Marknadsplatsen leka med varandra. Varför gjorde dom inte det?

Även om Link inte fick vara med hade kokirinerna ett antal lekar och spel som dom sysselsatte sig med med varandra. Det var så klart lekar som kull och kurragömma. Ett spel som Link tyckte verkade vara roligt var när en slags korg som hade flätats av små böjliga grenar eller en som skräpsamlarna hittade vid en död hylian, och använde den för att spela ett spel för skicklighet. Korgen var placerad på ett högt område och sedan skulle kokiri barnen kasta kottar, ekollon, till och med stenar in i korgen. Dom tävlade om vem som kunde kasta in mest saker i korgen. Visst kunde Link spela ensam men det var inte lika roligt.

Ingen av dom vuxna verkade intresserade av att leka, så kanske var vuxna bara...tråkiga?

När dom gick runt ett hörn föll Links blick på något ovanligt. Lutande mot väggen satt en man och tog en tupplur. Visst var det vanligt för kokiriner att sov utomhus, men både på marken och mot väggen som var gjord av sten Det såg inte särskilt bekvämt ut!

Mannen såg också gammal ut med rynkor och ett grått skägg. Link hade sett i böcker att äldre folk ska vara visa, men den här mannen sov på sten!

Bredvid mannen låg en glasflaska med en vit vätska inuti.

Då paret kom närmare insåg Link hur man luktade lite och hans kläder var lite smutsiga.

"Navi, varför sover den här mannen här ute" Varför är han inte i sin säng, eller på gräs?" undrade han.

"Bäst att inte gå nära honom, Link" insisterade Navi som lät osäker. "Vi låter honom sova."

Toppen, dom var bara tvungna att springa på ett avsvimmat fyllo Varför skulle han sova här? I vanliga fall skulle det dyka upp vakter som sjasade iväg såna här typer!

"Varför är han här ute? Kommer han inte att känna sig stel?" sa Link som gjorde raka motsatsen till vad hans skyddsälva hade sagt och närmade sig den sovande mannen. Hans nyfikenhet tog helt enkelt över honom.

"Link! Kom igen, bara låt honom vila! Tro mig, det är inte din ensak så vi borde gå!" sa Navi mer strängare nu och flög in rakt framför pojkens ansikte för att stoppa honom.

"Varför är det så illa av att gå nära honom? Är han en ond man?" undrade Link. Det var det enda han kunde komma på då han tittade runt Navi och gav nu mannen en mer försiktig blick. Han såg inte ut som en ond person men det gjorde inte heller fruktförsäljaren som hade skadat och skrikit åt honom.

"Det är inte det att han är ond, men att han försöker att sova. Du skulle inte heller vilja bli uppväckt om du försökte ta en tupplur, eller hur?" lyckades Navi hitta på. I vanliga fall tyckte hon att Links nyfikenhet var rätt bedårande men nu började det bli ett problem! "Kom nu, vi måste till slottet."

"Visst...förlåt..." sa Link, och Navi hade ju rätt. Om det hade varit han som tog en tupplur skulle han självklart bli irriterad av att någon väckte honom så där.

Med en sista blick mot den sovande mannen följde Link efter Navi som ledde pojken förbi honom.

Link kunde inte hjälpa att känna sig oförskämd eftersom mannen senare skulle bli rätt stel men han måste lyssna på sin skyddsälva...

"Unge man, vad gör du nära det där fyllot?" sa en röst bakom dom som skrämde dom.

Pojken och älvan snodde runt och såg en lång smal kvinna närma sig dom. Hon var gammal men inte så åldrig med gråa strån i sitt bruna hår som var uppsatt i en hård knut. Hon var klädd i en blekblå klädnad och hade lite av en snobbig utstrålning som även den något socialt okunnige Link kunde känna.

Förvirrad såg sig Link omkring. Vad var ett fyllo? Han visste vad full betydde men hade aldrig hört fyllo.

"Öh...p-pratar du med mig?" svarade pojken och slog sig själv mentalt över att han stammade, men det var något med den här kvinnan som gjorde honom orolig. Och andra sidan, bara av att vara nära dessa hylianer gjorde honom nervös.

"Ja, självfallet pratar jag med dig. Vem annars?" svarade kvinnan vasst, hon var tydligt inte på humör för något nonsens. "Varför är du härute alldeles ensam? Detta är ingen plats för barn att vandra omkring!"

Ensam? Link var inte ensam, tvärtom!

"Jag har Navi precis här," sa pojken och gjorde en gest mot älvan som flöt nästan beskyddande mellan honom och kvinnan. "Hon gör ett riktigt bra jobb av att se efter mig."

Kvinnan tittade noga åt det håll Link visade med handen och sedan spärrade hon upp ögonen. Det verkade som om i hennes ålder blev hennes syn dålig.

"En älva? Unge man, en älva är absolut inte passande att uppfostra barn! Var är dina föräldrar? Är dom i närheten?" sa hon med en bestämd fnysning.

Link kände sig nästan förolämpad av det där. Det är vad skyddsälvor gör! Navi hade såklart inte uppfostrat pojken, men hon skulle hädanefter ta hand om honom och det räckte gott för honom!

"Jag...t-tja, jag har inga föräldrar," svarade han och kände en våg av skuldkänslor inom sig då han kom ihåg Det Stora Deku Trädet.

"Frun, snälla, vi har ett väldigt viktigt ärende att utföra!" beblandade sig Navi som inte ville ha att göra med den här kvinnan längre än hon behövde. "Jag kan försäkra er om att Link klarar sig under min uppsikt, så vi måste gå nu!"

Det verkade förarga kvinnan ännu mer då hon spände ögonen i Navi.

"En ung pojke behöver ett riktigt föräldrapar för att uppfostra honom! En enda älva duger absolut inte! Och dessutom, är det ett svärd och en sköld du bär på ryggen?!"

Damen lät förskräckt vid den sista frågan och tog ett steg närmare paret.

"Var har du fått tag på dom? Stal du dom? Du måste lämna tillbaka dom omedelbart och komma med mig till barnhemmet!" sa hon med en ton i rösten som gjorde det tydligt att hon inte skulle tillåta förhandlingar.

"Nej, dessa saker är mina!" utbrast Link. Tja, tekniskt sätt så stal han ju skölden och slangbellan och tekniskt sätt var svärdet inte hans...men när hans äventyr var över skulle han lämna tillbaka dom! "Jag vet inte ens vad ett barnhem är för något!"

"Link, vi har inte tid med det här," lirkade Navi och flög baklänges medans hon höll ögonen öppna på den vuxna. "Jag förklarar sen."

Detta fick kvinnan att närma sig mer allvarlig och rusade snabbt över till Link.

"Stanna där du är! Detta är för ditt eget bästa, unge man!" utbrast hon och sträckte ut en arm.

"Spring! Link, rör på dig!" skrek Navi och flög rakt in ansiktet på kvinnan för att blända henne med sitt naturliga sken.

"Undan, din förfärliga varelse!" skrek barnhemskvinnan och viftade efter Navi och kom tillräckligt nära där älvan flög åt sidan för att undvika skada. "Du kommer med mig, unge man!"

Link snodde runt för att springa, men det var för sent. I en överraskande fart grävde kvinnan in sina naglar i hans axlar innan han kunde ta ett steg.

"Aj! Det gör ont! Snälla, släpp mig!" skrek han. Vad ville den här kvinnan honom? Varför var dom alla så skrämmande? Förutom vakten var alla så otäcka!

"Släpp honom, han kan inte gå med dig!" vädjade Navi och fladdrade framför kvinnans ansikte.

"Det är för hans eget bästa, han behöver en ordentlig familj med en mor och en far, inte någon älva!" bråkade kvinnan och grävde sina naglar ännu djupare i Links axlar så att han skrek till av smärta.

Panik spred sig i honom och utan att veta vad han skulle göra störtade Link framåt för att komma loss ur kvinnans grepp. Inte bara släppte hon taget med ett chockat utrop, hon föll framlänges och lyckades landa på sina händer och knän.

"Link, spring!" ljöd Navi, barnhemskvinnan var överrumplad för stunden.

Utan att behöva bli tillsagd två gånger rusade Link framåt med sin skyddsälva strax bakom sig. Medans dom fortsatte kunde paret höra kvinnan ropa efter dom men varken pojken eller älvan tittade över axeln. Det var tydligt att hon inte skulle lyssna på vad dom hade att säga.

Tillslut var dom ute ur gränden och tillbaka på Marknadsplatsen, om än i en annan del av den. Dom befann sig åt sidan, utanför vimlet av hylianer i centrum.

Link lutade sig mot den närmsta väggen och flämtade lite medans Navi landade på hans axel.

"Vad var allt det där om?" frågade pojken mellan sina andetag. "Vad är ett barnhem?"

"Tja...det är en plats där föräldralösa går till. Föräldralösa är barn som inte har föräldrar precis som...tja...du," sa hon, även om det var lite väl framåt men det fanns inget annat sätt att förfina det på. "Barnen bor där tills föräldrar som vill ha egna barn adopterar dom och tar dom med sig hem. Förstår du?"

Det lät faktiskt som en bra plats för Link, förutom att det betydde att det var flera barn med döda föräldrar för att kunna berättiga en sådan byggnad.

Efter en stund undrade han vad som skulle hända honom när det var över. Han kunde ju...inte bara återvända hem igen efter vad han hade gjort. Visst, han hade Navi men vart skulle dom bo? Här i staden? Ute på fältet? Någonstans i Hyrule? Kanske skulle han behöva gå till dom här barnhemmen...?

"Säg mig, gosse, du ser ut att behöva nya kläder! Jag har några här direkt från Hytopia som är av din kvalité!"

En skrikande röst ryckte Link ur hans tankar. Han såg sig om och märkte att han hade stannat vid ett stånd med rätt ovanliga kläder. En mager man stod där och stirrade på Link medans han gned sina tunna fingrar mot varandra.

"J-jag?" stammade Link.

"Ja, du! Du verkar ha väldigt ovanliga kläder, men du kan passa in om du köper ett av mina varor!" svarade försäljaren med en girig blick.

Innan Link kunde svara flög Navi upp i mannens ansikte.

"Vi kan inte, vi är upptagna! Dessutom har vi inga rupier!" sa hon rakt ut.

Det avskräckte mannen genast då han blev snopen av att en älva flög upp i hans ansikte. Men efter att ha insett han inte skulle få pengar av dom tappade mannen intresse för Link och vände sin uppmärksamhet åt två förbigående kvinnor och började ropa om sina varor.

"Tack, Navi, min tunga bara fastnade där för stunden..." tackade Link och gav sin skyddsälva ett litet leende.

"Inga problem. Det är bäst att vi rör på oss, vi är bara några minuter från slottet," uppmuntrade Navi och ledde Link vidare.

"Verkligen...?" mumlade Link positivt överraskad.

Utan att kommentera vidare följde pojken strax bakom sin skyddsälva. Dom gick längst byggnaderna och bort från folkmassan. Link kunde inte hjälpa av att titta in i folkmassan av hylianer då han fortsatte, fascinerad av Marknadsplatsens vimmel även om han ville undvika det.

Snart kom de nära en utstakad stig i kullerstensmark som ledde ut från Marknadsplatsen. Två vakter som såg ut den som Link träffade tidigare stod på varsin sida av stigen.

"Där är det, bara gå förbi vakterna!" utbrast Navi full av energi. Det var lustigt hur det som skulle ha tagit dom bara några minuter förvandlades till ett miniatyräventyr. Visst, han hade helt enkelt haft otur. I vanliga fall var folket i staden ganska trevliga, och älvan hoppades att Link inte bedömde alla hylianer utifrån några dåliga individer.

Pojken var så ivrig att han slutade tänka på allt som hade hänt under dagen, slottet låg bokstavligen runt hörnet! Han kunde knappt vänta av att få se hur det ser ut.

Link skulle precis springa förbi vakterna när något hejdade honom...ett märkligt ljud.

Sjungande.

Det var inte bara sjungande, inte för Link i alla fall. Kokirinerna kunde vara musikaliska men bara med blåsinstrument och inte med deras röster. Därför var det inte ofta Link hörde andra sjunga förutom fåglar. Saria gjorde det emellanåt och hon var rätt duktig på det, men det här sjungandet var annorlunda. Det lät faktiskt bättre än Sarias.

Link stannade och såg åt det håll sjungandet kom ifrån, en mjuk och något enkel ton utan ord.

Framför vakterna stod en flicka ensam utanför folkmassan. Hon såg ut att vara i Links ålder, klädd i en vit klädnad och bruna skor, stirrande på ingenting medans hon fortsatte att sjunga harmoniskt och vackert. Flickan hade djupt blåa ögon precis som en kokiri och lång rött hår som föll ner över hennes rygg.

Links fötter började plötsligt röra på sig alldeles själva och fick honom att närma sig flickan utan att veta varför. Någonting inom honom ville bara gå nära henne. Han sa ingenting då han kom närmare, utan ordlöst gick över till främlingen.

"Link? Hallå, du går åt fel håll! Vad gör du?" ropade Navi och flög upp bredvid pojkens öra. "Slottet är bortom vakterna!"

Hon vände sig om för att se vad Link stirrade på och tittade genast på flickan. Med ett höjt ögonbryn vände hon sig till Link och såg hans förtrollade min. Intressant...kanske hon kunde se hur det här skulle sluta...Hon gömde sig till och med bakom Links öra för att inte bli upptäckt av den sjungande flickan.

Flickan la snart märke till att en pojke stod en bit ifrån henne och stirrade. Hon slutade att sjunga och vände sig om mot honom. Men istället för att se irriterad eller arg över hans intrång strålade hon mot honom.

"Hej!" hälsade hon glatt med ett brett leende. "Vem är du?"

På något sätt blev Link överrumplad av hennes hälsning och kunde inte förklara varför. Inte nog med det, hans mun kändes torr och det var svårt att tala. Efter en stund lyckades han hitta sin röst.

"Link. Jag...jag är Link," stammade han. Vad var det som hände? Varför var det svårt att bara säga sitt namn?

Flickan tittade på Link och "hmmm"-ade betraktande.

"Du är inte härifrån, eller?" frågade hon då hon såg hans tunika och mössa. "Du bär rätt konstiga kläder!"

Rödhåringen skrattade lite som om hon hade sagt ett litet skämt.

"Jag är Malon, min far äger Lon Lon Ranchen! Så om du inte är i från staden vart kommer du ifrån?" sa flickan rätt snabbt och gav knappt Link en chans att svara ordentligt på vad hon sa eller hennes fråga.

För en sekund kände sig Link överrumplad och hans tunga var som bly att det tog honom lång tid att komma på ett svar.

"Jag är inte härifrån, nej..." sa han nervöst. Var hans kläder verkligen så konstiga? "Jag...öh...Navi?"

Han vände sig till sin skyddsälva för hjälp och efter att ha ropat hennes namn hade hon inget annat vaö än att flyga ut i det öppna.

Innan Navi fick chansen att prata gav Malon ifrån sig ett "Ååh!" och pekade på älvan.

"Du har en älva! Är du ett av barnen från skogen?" frågade flickan rakt ut med uppspärrade ögon. "Jag antar att jag borde kalla dig Älvpojken från och med nu!"

Det där tog dom med häpnad, pojken stammade en massa nonsens så att älvan fick ta till orda åt honom.

"Nej, det är inte riktigt så...vi bara..." började hon men blev avbruten av Malons fnittrande.

"Jag skojar bara! Jag har hört sagorna, kokiriner kan inte lämna deras skog! Dom gillar att stanna i närheten av skogens utkant och kidnappa barn!" Det sista sa hon med en låg röst som om hon berättade spökhistorier runt lägerelden.

Förolämpad fnös Link åt det.

"Det är inte sant! Vem har sagt det till dig?!" utbrast han. Vilken ful lögn att sprida! Kokirinerna skulle aldrig göra något sådant!

Med en förvirrad fnysning tittade Malon undrande på Link.

"Mår du bra, Älvpojken?" sa hon, var tyst en sekund. "Vad gör du häromkring?"

"Vi har ett ärende, i slottet, det vill säga," svarade Navi och tittade åt vakternas håll. "Vi borde nog gå nu, Link!"

Dom hade såklart slösat tillräckligt med tid!

"Öh, visst," svarade Link, osäker på vad han tyckte om henne. Hennes sjungande hade praktiskt taget förtrollat honom, men hon var verkligen energisk och spred sådana fruktansvärda lögner.

"Oh, wow, verkligen?!" svarade Malon med chockad röst. "Du, om ni ser min far där kan ni skicka tillbaka honom hit? Han körde dit för att leverera mjölk och måste ha somnat någonstans på slottet. Visst är det löjligt för en vuxen att göra det!"

Trotts situationen fnittrade Malon lite.

Link kunde inte riktigt säga om det var löjligt, men han ryckte bara på axlarna. Trotts dom blandade känslorna om den här Malon flickan kunde han inte bara lämna henne ensam så här!

"J-Javisst! Om jag ser honom berättar jag för honom att komma hit," sa han. Det var det minsta han kunde göra, eller?

Malon flinade brett åt Link.

"Aw, tack, Älvpojken! Du är verkligen rar!" sa hon innan hon tittade åt stadens utkant. "Du borde resa förbi ranchen någon gång! Vi kan leka där!"

All tvivel han hade om flickan försvann och Link kände en klump i halsen och en fladdrande magkänsla.

"J-Ja, det låter bra, Malon," sa han medans han kände Navi dra honom i örat om att han skulle skynda sig. "Öh...vi ses!"

Med en snabb vikning vände han sig till för att gå mot vakterna.

"Förlåt, Navi, jag bara..." en paus. "Jag vet verkligen inte..."

Det var verkligen märkligt. Någonting med den här flickan gjorde att Link kände sig konstig i huvudet. Mycket ovanligt...

Navi gav ifrån sig ett litet skratt.

"Det gör inget, jag förstår," sa hon med ett hemlighetsfullt leende. "Ditt ansikte är rött, förresten."

Ja, hans ansikte blev så där när Malon kallade honom rar. Älvan tyckte att Links reaktion av flickan vara riktigt bedårande. Hon antog att det var naturligt eftersom det här var den första nya flicka Link hade träffat.

Va?! Link skakade på huvudet och försökte få bort rodnaden.

"D-Det är det inte!" förnekade han och plutade lite alldeles generad. Det var en fördel med hans uttryckslösa fasad, att inte behöva ta sig an sådana här lekfulla retande! Men han hade ju lovat Navi att visa sitt sanna jag under dagen och han tänkte inte sluta nu.

Ovanför kunde Link tillslut se ett vitt berg.

"Är slottet uppe på det där berget?" frågade han, glad över att byta samtalsämne och pekade mot den vita stenmassan.

Navi beslöt sig för att avvakta retandet till senare och skakade på huvudet.

"Nej, det är slottet," sa hon.

"Va?!" utbrast Link och stirrade på det så-kallade berget.

Det var lite längre bort så han kunde inte se alla detaljer, men när han tittade närmare kunde han förtydliga att det liknade strukturer från Sarias böcker. Han kisade och kunde ungefär se vad Saria hade kallat för 'torn' på slottet.

"Så, är Prinsessan någonstans därinne? Hur hittar vi henne?" undrade Link.

Navi pressade sina läppar. Det var en bra fråga. I all ärlighet var det mindre chanser av att Link ens skulle få tillträde in, så dom skulle bli tvungna att smyga sig in.

"Tja...vi kommer till det när vi har kommit in. Kom så går vi," sa hon och susade iväg.

Link stirrade på slottet en lång stund innan han tillslut gick förbi vakterna och följde efter sin älvas vägledande ljus, undrande åter igen hur Prinsessan skulle vara...