Ödets Prinsessa


Det tysta ljudet av stövlar mot mjukt gräs var det enda som hörde då Link gick längst stigen mot Hyrule Slottet. Navi flög en bit framför honom som att hon visade vägen trotts att stigen bara gick åt ett håll.

Själva stigen var välskött utan ogräs eller stora stenar för att förstöra bakgrunden, men han såg någon enstaka blomma.

Det var också en som fångade Links uppmärksamhet, en vacker vit och blå blomma som han såg längst stigen. För honom var dom både vackra och ovanliga, eftersom han aldrig hade sett liknande plantor i Dom Förlorade Skogarna.

Förutom blommor stack det också upp träd ur gräset med frodiga gröna löv och frisk brun bark. Bara åsynen av dom fyllde Link med behag då han fortsatte framåt.

"Hur mår du, Link? Det var mycket som hände där borta," sa Navi och vände sig åt sin skyddsling och fortsatte att flyga baklänges. "Jag beklagar att ditt första möte med hylianer inte har varit positivt."

En liten del av henne oroade sig över att han skulle ha negativ åsikt över hela Hyrules befolkning efter sin erfarenhet.

"Dom är...inte alla så där, vet du, som hur dom där vuxna var," insisterade hon.

Link tittade upp på sin skyddsälva med en förvirrad min.

"Såklart dom inte är. Dom kan inte alla vara så där, eller?" sa han. Trotts allt, inte alla kokiriner var detsamma så varför skulle hylianer vara det? "Dessutom var Malon inte så illa..."

Hans möte med henne var kort även om hon sa det där fula ryktet, men av någon anledning drog hon till sig honom på ett starkt och positivt sätt...

Navi kunde inte hjälpa att le stolt över Links mognad och brist på omdöme över hylianerna. Inte alla här i världen var bra på att se saker och ting på det sättet. Frestelsen att småreta Link över Malon växte men hon tvingade tillbaka det eftersom det här var ett allvarligt samtalsämne.

"Jag är glad att höra det. Lita på mig, det finns gott om snällt folk här i Hyrule, förhoppningsvist kommer du att träffa massor av dom," uppmuntrade hon sin skyddsling.

Det var en tyst stund då Link tänkte på något han ville fråga. Efter en stund beslöt att göra det.

"...Tror du att dom kommer att bli mina vänner?" undrade han. Han älskade Saria, praktiskt taget avgudade henne, och så hade han såklart Navi vid sin sida. Men trotts det...ville han verkligen skaffa fler vänner i sitt liv, även tillfälliga sådana. Tja, vem visste hur tillfälliga dom skulle bli? Vad skulle hända när hans uppdrag är över? Skulle han överleva att vara utanför Dom Förlorade Skogarna, eller skulle välsignelsen som Navi nämnde bara...försvinna? Dessa tankar spred obehagliga känslor i Link så han tvingade bort dom frågorna.

Med en fnysning tyckte Navi synd om Link då han väntade på hennes svar, hennes drag dolda av hennes naturliga sken. Hon tyckte så synd om den stackars pojken som bara hade två vänner här i världen. Det var ingen överraskning om att han ville ha fler. Han var ett så rart barn; hon var säker på att skulle få vänner under sin resa genom Hyrule. Detta förutsatte att deras uppdrag skulle fortsätta efter att ha träffat Prinsessan, men vem visste? Kanske detta besök skulle bli slutet på deras äventyr.

"Jag är säker på att dom blir det, Link," svarade älvan ärligt. "Trotts allt, Malon bjöd ju in dig till ranchen för att leka med henne, eller hur?"

Det var sant! Link log åt minnet och tittade strålande upp mot sin älva.

"Det stämmer, det gjorde hon. Men vad är en ranch?" undrade han nyfiket.

"Det är en plats man odlar grödor och föder upp djur. Lon Lon Ranchen är känd för sina kor som producerar mjölk," sa Navi som hade hört hylianerna prata mycket om det under sina resor och har även varit där innan. Men hon hade besökt ranchen när alla var borta så hon hade inte träffat Malon eller hennes far tidigare.

Link undrade vad för slags djur som födes upp på en sådan plats och vad en ko var. För hoppningsvis skulle han besöka ranchen för att se vid något tillfälle. Just nu kom deras uppdrag först.

"Det låter-"

Vad än Link tänkte säga avbröts av ett högt "Hoo! Häruppe, min gosse!" från ovan.

Dom hoppade till och tittade upp mot ett av dom stora träden för att se Kaepora Gaebora sittande på en tjock och stadig gren. Han hade just då huvudet upp-och-ner så att så att hans ögonbryn såg ut som mustascher.

"Jag visste att du skulle komma hit helt oskadd, hoo hoo!" sa den massiva fågeln och lätt verkligen glad över att få träffa pojken igen.

Men Link var inte särskilt glad över att se ugglan. Han kände sig konstig, obehagliga känslor steg upp i hans bröst då varelsen talade till honom.

Link tyckte fortfarande att det var ovanligt att den här fågeln pratade med honom. När Saria berättade sagor för honom brukade hon hitta på att djur kunde prata med människor, men hon fick förklara det bara var påhitt och att djur inte kunde prata. Tja det verkade som om hon hade misstagit sig. Men trotts det kunde Link inte hjälpa sig själv med att vara obekväm av ugglans konstiga beteende.

"...God dag, Kaepora Gaebora," hälsade han artigt utan att titta på ugglan.

"Det var verkligen inte lätt, men vi kom fram," tillade Navi och kom ihåg den fruktansvärda natten hon och Link spenderade ute på fältet.

Det verkade som om den befjädrade pratkvarnen inte tänkte på Links nervositet, eller det visades inte så.

"Du är nära slottet, där Prinsessan väntar!" sa Kaepora Gaebora och lyfte en vinge för att peka nerför stigen.

Link tittade upp mot slottet som nu var mer nära så han kunde se det mer tydligt än innan. Han kunde se fönster vid det här laget, även om dom flesta av dom var stängda och även dom öppna var för långt borta för att se inuti ordentligt.

"...Kan du hjälpa mig att nå henne?" frågade pojken och tittade tillbaka upp mot ugglan. Han trodde just nu att det var det Kaepora Gaebora hade i tanken. Resan hit hade var lång och svår, så en hjälpande hand...eller rättare sagt en hjälpande vinge var mycket uppskattande.

Kaepora Gaebora gav ifrån sig skrattliknande hoande och vände sitt huvud upprätt.

"Jag kan tyvärr inte, mitt gosse. Ugglor är i vanliga fall skickliga smygare, men i dagsljus och bärande på en ung pojke...inte så mycket," sa han och hoade ännu ett skratt. "Vakterna skulle bli uppskrämda och det skulle göra allting ännu mer svårare, ho-ho! Jag är rädd att du måste klara dig själv, se bara till att vakterna inte upptäcker dig!"

Innan Link och Navi kunde svara spred Kaepora Gaebora ut sina mäktiga vingar och lyfte upp. Med ett sista hoande till Link flög den stora ugglan tillbaka mot Marknadsplatsen och försvann snart mot horisonten.

Den grönklädda pojken kunde inte hjälpa att känna sig besviken. Han hade hoppats på att få lite hjälp, men allt ugglan gjorde var att säga åt honom att fortsätta och sedan flyga iväg!

Han tvingade bort sin irritation och vände sig till Navi.

"Vad pratade han om vakterna? Vilka vakter?" undrade han.

"Du trodde väl inte att slottet inte skulle ha dom, eller?" undrade Navi, och hade ordlöst antagit att Link hade fått grepp om det hela. Trotts allt, hela stigen som ledde till slottet hade vakter! Visst, hade dom låtit Link passera även med sitt svärd eftersom han bara var ett barn. Att nå själva slottet skulle inte funka, även om han var obeväpnad. "Kungen och dom inne på slottet är viktiga personer och vakterna skyddar dom."

"Skyddar dom från vad? Monstren ute på fältet? Är inte det väggarna är till för? frågade Link och tittade förvirrat upp mot sin kompanjon.

"Det är...komplicerat," sa Navi som inte ville ta all tid åt att förklara saker som politik och lönnmord på kungliga individer. "Ibland kan onda människor vilja skada Kungen och hans familj, men vi lämnar ämnet så."

Fortfarande förvirrad höll Link med Navi. Han tyckte att om det inte var viktigt att prata om, så var det inte viktigt för honom att veta. Men han var fortfarande nyfiken.

"Så vad gör vi? Hur tar vi oss in i slottet om vakterna är där? Kommer dom att släppa in oss?" frågade han.

"Nä, det tror jag inte," sa Navi rakt ut utan att försköna situationen. "Även om du kom obeväpnad är chansen låg att det kommer att funka." att hon inte hade tänkt mycket på det

Det var verkligen ett problem; en som älvan skulle ha tänkt ut en lösning på tidigare. Allting hade varit så hektiskt mellan att resa genom Hyrule Fältet och genom den kaotiska Marknadsplatsen att hon inte hade tänkt på det.

"Jag vill försöka förklara för dom! Kanske om dom ser Kokiri Smaragden kanske dom släpper in oss," insisterade Link naivt. Han förstod inte att vakterna inte genast skulle tro på hans förklaring om han nu berättade det. I hans ögon var det glänsande gröna objektet han hade blivit anförtrodd för bevis nog.

Med en suck gick Navi med på det.

"Tja, vi kan ju försöka. Jag säger bara att chansen av det kommer att funka är väldigt lågt, Link. Jag beklagar," sa hon. Det värsta var att dom blev avvisade så hur stor skada var det att försöka? "Kom så går vi."

Link nickade och gick före med Navi efter sig och rundade en kurva. Framför dom var en massiv vägg mellan klippkanterna och med ett stort hål i sig. Inne i hållet var metalpålar som hindrade någon att träda in. Och precis som Kaepora Gaebora hade sagt, stod där en vakt utanför grinden. Han var likt dom andra vakterna Link och Navi hade sett än så länge, speciellt rustningen och vapnen dom höll.

När Link närmade sig vände sig vakten sin uppmärksamhet åt pojken, både överraskad och förvånad.

"Är du vilse, gosse?" frågade mannen som tog in pojken, speciellt svärdet. Han vände sig nyfiket åt Navis håll. "Du kan inte komma genom grinden såvida du har angelägenheter med Kungafamiljen."

Den bekanta känslan av obehag återvände inom Link så att den stackars pojken fick det svårt att titta in i vaktens ansikte.

"Öh...du förstår, jag har angelägenheter med Prinsessan," sa han alldeles mjukt så att det nästan lät mer som ett mummel.

"Åh? Det säger du?" svarade vakten som lät lite road av Link och dennes ord. "Säg mig, unge man, vad har du för affärer?"

Det var tydligt för Link att hylianen inte tog honom på allvar. Det fick honom att känna sig ännu mer nervös och obekväm.

"J-jag måste träffa Prinsessan annars kommer Hyrule att sväva i stor fara! Det är ett viktigt uppdrag!" sa han med höjd röst och hans hjärna verkade göra det självmant.

Vakten nickade med ett litet skrockande.

"Har du bevis om denna fara? Det låter väldigt allvarligt," sa han.

Link kunde inte hjälpa att känna sig frustrerad, väl medveten om att vakten förringade honom och lyssnade knappt på vad han verkligen hade sagt!

Som tur var tog Navi till orda för att rädda situationen. Hon trodde inte på att Links metod skulle funka men pojken ville gärna prova så hon beslöt sig att ge honom lite frihet att göra det.

"Herrn, vi skickades hit av Det Stora Deku Trädet från Dom Förlorade Skogarna. En ond man från öknen har dödat skogsguden och vill ta över Hyrule!" förklarade hon med en insisterande röst.

Vakten fnös åt det och såg inte längre road ut.

"En ond man från öknen? Du menar Ganondorf Dragmire? Jag kan se vad det här handlar om," sa mannen och suckade irriterat. "Jag förstår att hylianer och gerudor har haft en svår relation och att ni inte litar på dom. Men trotts det kan ni inte bara sprida en massa anklagelser så där, förstår ni?"

Link visste inte vad gerudor, eller ens en öken var för något, men dom orden tvingades bort ur hans tankar av vaktens irritation.

"Snälla, jag har även med mig Kokiri Smaragden!" vädjade pojken och tog ut ädelstenen ur sin packning och visade den för vakten som lyfte överraskade ett ögonbryn. Den Andliga Stenen glänste i det klara solskenet så att mannen ansikte lystes grönt.

"Vad är det här, en familjeklenod, gosse?" sa mannen med mindre tålamod i rösten. "Hör nu, du kommer inte in i slottet så var god och lämna grinden. Kungafamiljen har inte tid med sånt här nonsens!"

Link vägrade ge upp och öppnade munnen för att argumentera, men Navis ryck på han öra hejdade honom. Tystlåtna vände han sig om och gick ifrån vakten och rundade kurvan av stigen.

Uppgiven satt Link mot klippväggen och la tillbaka Kokiri Smaragden i sin packning och med en suck tittade besegrat på Navi.

"Jag hoppades verkligen att det skulle funka. Du hade rätt, det fanns ingen chans av att vi skulle komma in på det sättet..." sa han.

"Jag sa att chanserna inte var så höga, men det är fortfarande synd av att saker och ting inte blev något bättre," svarade älvan och började genast att fundera. Tja, det fanns bara ett sätt kvar att göra. "Vi får helt enkelt smyga oss in i slottet."

Trotts allt, vad mer kunde dom göra?

"Smyga oss in?" ekade Link överraskad. "Hur gör vi det?"

Med vakterna och den konstiga metallgrinden var det tydligt att andra inte skulle ta sig in på slottet. Hur skulle han göra det?

"Ge mig en minut..." sa Navi och började tänka ordentligt. Just det här var inte hennes starka sidor. Hon visste mycket om faktum och tänkte genom saker på ett logiskt sätt och inte att planera intrång på befästa slott.

Efter att ha sett sig omkring märkte hon att klippväggen hade stabila vinrankor som växte upp från gräset och fortsatte uppför väggen.

"Vänta en minut," instruerade hon och flög upp för att kika över klippkanten. Hon flinade och flög tillbaka ner till Link.

"Det finns en väg upp på den här klippväggen där det inte finns några vakter. Om du klättrar upp här skulle vi kunna smyga förbi vakterna!" sa hon nöjt.

Så klart, risken var att säkerheten var mer starkare närmast slottet, än mindre inuti. Paret fick helt enkelt klura ut hur dom skulle göra medans dom fortsatte.

"Tror du verkligen att jag kan ta mig in i slottet på det sättet?" frågade Link då han tittade på vinrankorna. Han kände sig nervös över hela situationen. Tänk om dom blev upptäckta? Vad skulle vakterna föra med dom? Döda dom?

"Visst kan du!" insisterade Navi som hade högt förtroende över sin skyddsling. Som om hon kände vad Link var orolig för fortsatte hon. "Om vi blir upptäckta kommer vakterna säker bara kasta ut oss genom grinden. Dm är inte så hårda som du tror."

Hon blev tyst en stund.

"Men jag tror tyvärr att det inte finns något annat val. Det är antingen det här eller vända om," sa hon. Dom kunde säkert komma på en annan plan men vem visste hur lång tid det skulle ta?

Link visste hur viktigt uppdraget var så han tvingade sig själv att pressa framåt och försöka med dom val han hade innan han gav upp.

Han ställde sig upp och samlade sitt Mod medans han tittade på rankorna.

"Jag...jag ska försöka," sa han. Det var som Navi sa, trotts allt, att dom inte hade något annat val.

Pojken gröpte tag i en del av rankorna framför sig, och ryckte i dom för att testa hur starka dom var. Som tur var var dom både gröna, frodiga och friska så att dom var starka. Han tänkte tillbaka på vinrankorna inne i Det Stora Deku Trädet och hur döda dom verkade men dom lyckades ändå hålla i honom i alla fall.

Pojken placerade en fot på ett av rankorna, gröpte tag i dom med båda händerna och gjorde sig redo att börja klättra. Tyvärr gick allt genast snett. Vinrankorna var mer hala än dom såg ut så Link tappade både sitt grepp och fotfäste och landade med ansiktet före på marken. Som tur var var gräset rätt mjukt som Navi trodde så han sårade bara sin stolthet.

"Link, gick det br?" frågade Navi då pojken jämrade sig och tvingade upp sig på fötterna, hans ansikte röd av genans. "Du måste vara mer försiktig, om du hade fallit halvvägs kunde du ha skadat dig!"

Link tvingade bort sin genans och nickade.

"Visst, förlåt. Jag har aldrig klättrat upp för rankor tidigare där hemma, jag visste inte att dom kunde vara så hala," sa han. Och det var sant, han klättrade aldrig i Dom Förlorade Skogarna vare sig det var vinrankor eller träd. Klättrandet inne i Det Stora Deku Trädet var den enda erfarenheten han hade.

Efter att ha samlat ihop sig och gjorde sig redo för ett nytt försök, tog Link tag i rankorna ännu hårdare och var mer försiktig när han placerade foten på växten. Den här gången lyfte han sin andra fot och lyckades hålla sig kvar på rankorna. Sakta och försiktigt lyckades han klättra upp för klippväggen medans Navi följde efter bredvid honom.

"Lugnt och fint nu...Lugnt och fint..." mumlade Navi väl medveten om att om Link föll och landade fel, även i det mjuka gräset, skulle han lätt kunna bryta en lem. Efter allt besvär för att komma så här långt skulle det vara en katastrof om att halka och falla avbröt uppdraget.

Även om Navi försökte uppmuntra Link fick pojken ignorera henne då han klättrade, djupt koncentrerad av att inte falla. Halvvägs gled en av hans fötter och båda två skrek till av panik men han höll ett hårt grepp om rankorna för att hindra sitt fall.

"Det gick bra...jag mår bra..." försäkrade han Navi vars sken hade för ett snabbt ögonblick blossat upp av oro. "Förlåt."

Navi suckade av lättnad och skakade på huvudet.

"Det är lugnt, bara lugnt. Bara fortsätt försiktigt," sa hon.

"Försiktigt..." mumlade Link och fortsatte klättra uppåt, men han var redan utmattad från sin utvandring genom Hyrule Fältet ihop med sin upplevelse den här dagen. Hans små muskler spände sig och tioåringen nådde snabbt toppen, kom upp över kanten och satte sig på en grästäckt topp flämtande av utmattning.

Slottet verkade närmare nu, särskilt med högre utsikt som hindrade dom klippiga väggarna längs den gräsbevuxna stigen från att blockera byggnaden. Han kunde se den lägre delen under tornet och den fortsatte att förundra Link över hur gigantisk byggnaden var. Hur många människor kunde det få plats i ett sådant ställe? Han kunde inte räkna till tusen men han kunde föreställa sig att många personer kunde klämma sig in i strukturen.

Links tankar bröts av av att Navi flög in i hans ansikte.

"Bra jobbat, jag visste att du kunde klara det!" berömde hon honom och svävade ovanför hans huvud för att se sig omkring. Delen av klippväggen som dom var på började luta sig efter grinden och som älvan sa tidigare så fanns det inga vakter häruppe. Längre bort förbi grinden fanns det fler grästäckande stigar. Den motsatta klippväggen hade mer träd och buskar.

"Tack, Navi," svarade pojken som fortfarande kände sig generad över fallet.

Innan han kunde göra eller säga något fångade hans blick något. Han upptäckte något genom ögonvrån och tog sig en titt, och såg en sten en bit bort. Den var grå och liten, lite mindre än tioåringen. Stenen verkade omöjligt len förutom den inhuggna symbolen som, för Link, såg ut som ett konstigt öga.

"...Vad är det här...?" frågade han in en viskning och gick närmare.

"Åh, det?" sa Navi som såg Link stryka en hand på det konstiga objektet. "Det är en ryktessten, du kan hitta dom utspridda över hela Hyrule."

Hon hade aldrig gillat dom, dom fick henne att känna oråd. En del av henne hoppades att Link skulle vara så fokusera på sitt uppdrag att han inte skulle lägga märke till den. Så mycket för det.

"Ryktessten..." ekade Link och tittade på den ovanliga stenen. "Varför kallas dom det? Vaf är det för konstigt öga på den?"

Pojken hade verkligen en oändlig nyfiken. Han bara älskade att lära sig nya saker.

Navi kände sig ful av att vara irriterad över sin skyddsling och ville skynda sig till Prinsessan eftersom dom båda var så nära. Hon kunde inte fortsätta vara arg på Link för att vara nyfiken, det var trotts allt normalt för ett barn.

"Kort och gott vet ingen om var dom kommer ifrån, bara att dom är sammankopplade till Sheikaherna. Dom hade många hemligheter så ingen kunde få ut någon information från dom," sa hon.

Älvan var inte en som trodde på sådana sagor men hon kunde inte skaka av sig känslan av att det ovanliga ögat på ryktesstenen stirrade rakt in i henne. Tittande. Observerande. Behöll allt den såg...

Sheikaherna? Vad var det för något? Det var så många frågor tioåringen hade till sin kompanjon, men just nu var det inte tid att ställa dom.

Link kände likadant som som Navi angående den mystiska stenen. Ju mer han tittade på ryktesstenen desto mer kände han hur den stirrade tillbaka in i honom.

"...Jag gillar inte det här...Vi fortsätter..." sa han då han vände sig till älvan med en rysning av ryktesstenens genomträngande stirrandet.

"Bra idé, vi siktar framåt och planerar vårt nästa drag.," svarade Navi som ville komma så långt bort från den konstiga stenen.

Dom rörde sig framåt på stenväggen mot grinden. Link höll sig på avstånd från kanten så att vakten dom pratade med tidigare inte skulle upptäcka dom.

När dom närmade sig grinden flög Navi högre upp för att få bättre utsikt över nästa område med träd och buskar.

När skyddsälvan återvände viskade Link till henne.

"Vad såg du? Är kusten klar?" undrade han. Han ville inte att vakten skulle höra honom.

"Tyvärr inte, "svarade Navi med en fnysning. "Det är vakter som patrullerar överallt bortom grinden. Det är goda nyheter; du kan gömma dig under träden och buskarna. Inte bara det, jag såg också en vägg nära slottet du kan klättra över. Om vi lyckas komma dit kan du komma in i slottet."

Det lät svårt. Link hade inte mycket erfarenhet av att smyga omkring, så han var inte säker på att han kunde göra det. Men vad hade han för val? Det, och Navi skulle säkert hjälpa! Hon var smart, hon skulle säkert visa honom vägen, det var han övertygad om.

"Jag litar på dig, Navi, kom så försöker vi," sa pojken.

Älvan kände en våg av glädje sprida sig i henne av hur Link gav gav henne sådana komplimanger. Hennes fnysning vreds upp till ett leende som hon gav pojken.

"Visst! kom så börjar vi," sa hon.

Sakta och tyst korsade Link toppen av grinden med Navi vid sin axel. Som tur var fanns det en stor buske på andra sidan grinden som dög som ett gömställe för Link medans Navi såg sig omkring.

Link dukade snabbt in och kröp ihop i lövverket medans hans skyddsälva flöt ovanför. Älvor var inte särskilt synliga på klara soliga dagar som den här. Det, och älvor fanns överallt i världen. Även om en vakt såg henne var det värsta som kunde hända att hon blev bortschasad. Vissa skulle inte ens bry sig, dom ansåg att det inte var värt besväret över en ofarlig liten älva.

"Hur ser det ut?" viskade Link som kände sig nervös trots sin egen. Han hade förtroende i Navi, det hade han verkligen, men han kunde inte hålla tillbaka dessa känslor. Även om älvan försäkrade honom om att helt enkelt bara skulle kasta ut honom om dom fångade honom hjälpte det inte.

En paranoid del av hans hjärna var tvungen att undra om hon hade rätt. Tänk om dom anföll honom istället? Han ville inte slåss mot hylianer och var inte ens säker på om han hade en chans mot vuxna. Dom var ju så stora och hade rustningar och stora vapen! Det stackars barnet började svettas lite medans han väntade på Navis svar.

"Shhh...ge mig en minut," viskade Navi tillbaka. Hennes blick fokuserad på två vakter lite längre bort. Hon iakttog, väntade, memorerade det tillsynes stränga mönstret dom hade. Båda två marscherade runt en specifik del av området som en tickande klocka utan att missa ett steg eller snubbla eller sakta ner.

Efter en minut hade hon tagit in räckningen.

"Okay, när jag flyger bort mot mitt vänster följer du efter," instruerade hon.

"Uppfattat," nickade pojken som förberedde sig och påminde sig själv att hålla sig lågt och att försöka att röra sig både snabbt och tyst som möjligt.

Efter vad som kändes som en evighet, åtminstone för Link, flög Navi iväg åt vänster. Link var beredd och var snabbt bakom henne.

Han kunde inte hjälpa att ta sig en titt och såg vakterna som marscherade vidare med sina ryggar vända mot honom.

Just som en vände och var på väg att se honom gömde sig Link bakom en tjock trädstam som Navi hade gömt sig bakom. Alldeles bredvid fanns det en rad av träd och buskar nära varandra att dom praktiskt taget formade en liten vägg.

Navi såg sin skyddsling sitta mot barken och andas häftigt så hon flög ner till hans axel och strök hans kind ömt med sina små händer.

"Är allt väl? Dom såg dig inte, så vi är oskadda än så länge," försäkrade hon honom.

Link hämtade andan en lång stund innan han nickade åt sin kompanjon som blev lugnare av hennes ömma beröring.

"Ja...det känns bara otäckt att se hur nära dom var. En av dom såg mig nästan..." viskade han.

"Men det gjorde han inte, du är säker," försäkrade Navi honom och flög upp i luften. "Det är inte mycket kvar nu. Dom flesta vakterna är tillräckligt långt borta för att oroa oss för dom. Bara en kvar innan väggen! Är du beredd?"

Link tog sin lilla stund för att lugna nerverna men nickade åt henne hukade sig.

"J...Ja, jag är redo," viskade han.

"Bra. Kom igen, skynda dig till kanten av dom där buskarna," sa Navi och vägledde Link över väggen av buskar och höll sig utom synhåll för för några vakter. "Jag fortsätter att spana, så ligg lågt."

Utan att behöva bli tillsagd två gånger såg Link på då Navi flöt över buskarna för att hålla utsikt efter vakterna. Hon verkade dröja väldigt länge vilket förvirrade pojken.

"Navi? Är allt väl? Vad är det?" viskade han utifall vakterna var nära nog för att kunna höra honom om han pratade i normal volym.

"Vi har ett problem," sa Navi och sänkte sig tillbaka till Link. "Det är bara en vakt, men han rör sig inte! Han bara stor på fläcken och med ögonen fästa runt området du behöver gå till."

En gnutta panik växte i Links bröst och han fick kämpa för att hålla sin röst låg.

"Vad gör vi då? Finns det ingen annan väg?" viskade han.

"Nej, resten av området är tungt bevakat. Det finns ingen annan väg," sa Navi men stannade till för att tänka. "Jag kan distrahera honom, kika fram en stund och vänta tills han vänder ryggen och skynda dig snabbt över."

Link gillade inte planen, men det fanns inget annat sätt, eller?

Han nickade och kikade försiktigt fram tillräckligt ur busken för att kunna se vakten utan att bli upptäckt.

Precis som Navi sa tittade hylianen precis mot deras håll. Tioåringen såg också väggen, en låg klippvägg med hål som var perfekt för en liten pojke att klättra uppför.

Link såg Navi flyga mot mannen som stelnade till, överraskad av älvans närvaro.

Pojken kunde inte höra vad dom sa, men Navi flög i cirklar runt vakten och tillslut vände han ryggen åt Link för att tilltala henne. Hans ton var irriterad, det kunde Link höra, men inget mer. Det spelade ändå ingen roll, nu hade han chansen!

Snabbt men tyst rusade Link ut ur busken och mot väggen. Han tittade inte mot vakten medans han fortsatte, alldeles för nervös för att ens göra det.

Sprattlande uppför väggen var det ett mirakel av att han inte föll då han nådde toppen. Han kom uppöver klippväggens topp och hoppade ne på den andra sidan. I sin panik hade han inte ens lagt märke till att han nu stod framför slottet.

Han kunde nu se hela strukturen, alla tornen som verkade försöka spetsa sig in i himlen ovanför, tillsammans med en låg bro precis som den som ledde från Hyrule Fältet till Slottstaden. Bron var tyvärr uppe så att komma in där gick inte. Link kunde nu också se in i slottet genom fönsterna, men det var fortfarande för långt för att kunna se från hans vinkel.

Han såg en brunhårig ung kvinna gå förbi ett av fönsterna. Var hon kanske Prinsessan?

En flod omgav slottet och Link såg ingen annan väg in...

Medans Link stirrade flög Navi över väggen och anslöt sig till honom. Med ett leende av lättnad vände han sig mot älvan.

"Är allt väl? Vad sa du till vakten?" undrade Link.

"Det är inte viktigt," svarade Navi. "Oroa dig inte, han blev bara irriterad men det var allt, jag mår fint."

Allt hon hade gjort var att pladdra en massa dumma frågor till vakten om slottet och Prinsessan. Det var i all ärlighet rätt roande.

"Bra..." mumlade Link och vände sig tillbaka till slottet. "Men hur tar vi oss in? Bron är uppe och jag ser ingen annan väg in..."

Hade allt varit för ingenting? Skulle dom verkligen behöva gå därifrån och komma på en ny plan?

"Jag är säker på att det finns en väg in," försäkrade Navi som själv tog in slottet. "Det bara måste finnas en ingång eller...eller något."

Hon försökte att låta självsäker men hade oro i rösten.

"Vi fortsätter att se oss omkring..."

Paret följde vattnet som omgav slottet och var tysta då dom smög förbi bakom vakterna som var stationerade framför vindbryggan.

När dom närmade sig hörnet hördes konstiga ljud. När dom rundade hörnet såg dom vad som orsakade dom.

Det var snarkningarna från en stor man som låg utanför slottet. Han var klädd i en blå overall och hans stora svarta mustasch växte ihop med polisongerna. Bredvid honom stod jättestora trälådor och...en väg in! Där fanns en liten metalldörr som ledde in till slottet!

"En väg in!" jublade Link av upphetsning. Det verkade som om turen var på deras sida! "Men...vem är den där mannen?"

Han såg inte ut som en vakt...En sovande man, va? Det var...vänta...

"Det där måste vara Malons far," svarade Navi och flög över till mannen med Link efter sig.

"Trälådorna säger Lon Lon Ranch," läste Navi på texten vilket så klart såg ut som klotter för Link.

När han insåg att det inte var farligt kände sig Link att han kunde slappna av och började även tycka att mannens snarkande var rätt roligt. Han även fnittrade lite av att den late fadern gav ifrån sig sådana särskilt höga fnysningar, men tog sig genast samman.

"Öh...herrn? Hallå?" ropade han försiktigt och skakade mannens axel lite. Det hjälpte inte, han bara sov vidare.

"Låt mig göra ett försök," sa Navi som flög närmare mannen. Hon landade på mannens axel och lutade sig in i hans öra.

"HALLÅ! VAKNA!" skrek hon, inte lika högt som en människa men det hjälpte då mannens ögon öppnades med ett ryck.

Navi flög snabbt undan och tillbaka till Link då mannen gav ifrån sig ett uppskrämt rop och pladdrade en massa innan han samlade ihop sig.

"För tusan bövlar!" utbrast han och tittade med överraskad blick mot Link och Navi. "Kan man inte vila ögonen häromkring?!"

Link bet sina kinder för att inte skratta. Han tyckte att den här vuxne var riktigt rolig! Han gjorde lustiga ljud och sa konstiga ord som tusan bövlar. En del av honom ville fråga vad det betydde, men det fick vänta.

"Öh...f-förlåt, herrn," bad pojken om ursäkt. "Men Malon bad mig att hämta dig. Du...är väl hennes far, eller?"

En del av honom började oroa sig. Tänk om Navi misstog sig och att den här mannen var en vakt utan uniform?!

Malons far blinkande en gång. Två gånger. Och sedan spärrade han upp ögonen.

"Vänta, vilka är ni? Hur kom ni in hit?!" sa han som om han hade lagt märke till att Link inte var en vakt. "Men ja, jag är Talon, ägare för Lon Lon Ranch. Jag anländ till slottet den här morgonen för att leverera mjölk, men jag satte mig ner för att vila och jag antar att jag somnade..."

Något besvärligt lyfte han upp från marken och ställde sig på sina fötter. Då gav han ifrån sig ett uppskrämt ljud.

"Vänta, Malon bad dig?! Oooh, hon måste ha väntat på mig!" jämrade han sig.

Link nickade och tittade tillbaka mot Marknadsplatsens håll en stund.

"Ja, hon sa att du kunde vara här och sov, så jag gick med på-"

Talon gav ifrån ännu ett överraskat läte så att Link snodde huvudet tillbaka mot ranchägaren.

"Oooh! Hon kommer att bli fruktansvärt upprörd! Hon kommer verkligen skälla ut mig!"

Pojken blev förvirrad. Vad var den här mannen rädd för? Malon? Hon verkade rätt rar, han kunde inte föreställa sig henne skrika åt någon. Men och andra sidan kände han ju henne knappt...

"Tja, kanske bäst att du beger dig då, va?" pep Navi in. "Men i gengäld för att ha väckt dig, vad säger du om att hålla vårt möte hemligt?"

"J-Ja, vad du än säger, älva!" stammade Talon, helt klart från vettet.

Till parets stora överraskning susade han förbi dom snabbare än det verkade möjligt för honom.

"Oooh! Hon kommer verkligen att skälla ut mig!" upprepade han till sig själv innan han tillslut rundade hörnet och var utom synhåll.

Efter en lång tyst stund gav Link ifrån sig ett litet fnitter.

"Han är verkligen en rolig man. Är alla hylianer precis som han?" sa han och vände sig till sin älva som själv fnittrade lite.

"Jag skulle tro det, ja. Men jag är bara glad av att han inte berättade om oss," sa hon och vände sig till den lilla metalldörren. "Kom nu, vi går in där. Kanske den leder till Prinsessan!"

"Visst!" sa Link och närmade sig dörren och tog tag i dörrvredet. Men tyvärr när han försökte vrida på det...hände inget. Hur mycket han än försökte eller vred åt andra hållet gick det inte!

"Navi, varför öppnar den sig inte? Är den trasig?" frågade han.

Kunde dörrar gå sönder? Link visste det inte, men det verkade sannolikt för honom.

Den blåa älvan gav ifrån sig ett frustrerat läte.

"Typiskt! Den är låst! Det betyder att den inte kan öppnas från den här sidan..."

Hon såg sig omkring och försökte hitta en annan väg.

"Vänta! Titta!" utbrast hon och flög över vallgraven eller snarare till väggen på andra sidan. Där var ett litet hål där det porlade ut vatten, ett hål som var tillräckligt stort för Link att krypa in i. Det fanns till och med en kant stor nog för Link att stå på! "Här, vi kan ta oss in här, det är jag säker på!"

Link närmade sig vallgraven och tittade mot hålet.

"Men det är för långt bort...jag kommer aldrig att nå dit!" sa han. Avståndet var för långt borta, han skulle inte ens kunna hoppa så långt!

Navi "hmmm"-ade och tittade runt området efter något som kunde hjälpa.

Vänta, så klart!

"Trälådorna!" utbrast hon. "Knuffa en nära kanten av vallgraven och hoppa därifrån."

Pojken tittade på lådorna och undrade om det ens skulle funka. Dom var rätt höga, ungefär lika höga som han var. Dom kunde säkert hjälpa honom ge extra språng i hur långt han skulle behöva hoppa. Det verkade inte finnas något annat val så han fick göra det!

Med en nickning gick Link över till den närmaste trälådan och började knuffa, men slutade plötsligt, överraskad av tyngden.

"Jag vet inte om jag kan knuffa den, Navi, den är för tung!" sa han.

"Den är ju trotts allt full med mjölk," svarade Navi och landade på toppen av trälådan. "Du behöver bara ta i allt vad du orkar!"

Link stannade för att uppskatta hur mycket förtroende Navi verkade ha i honom. Saria var den andra som visade sådan stark godkännande och tillit till honom.

"Visst!" nickade han med nyfunnet självförtroende innan han skruvade på fötterna för att få ordentligt med fotfäste och började putta med all sin styrka.

Det tog en sekund men tillslut rörde sig lådan och började glida längst marken och började långsamt närma sig vallgraven som omgav slottet.

Link fortsatte tills han hörde ett "Stopp!" från Navi som flög av lådan när den stannade.

"Det är tillräckligt nära. Nu är det bara att klättra upp och hoppa därifrån, jag vet att du klarar det!" sa hon uppmuntrande.

Med en tyst nickning klättrade pojken upp på lådan, undrande i baktanken hur mjölk smakar. Han visste att det var det djurmödrar matade sina ungar med, men kokirinerna hade inte fått något av det. Kanske han kunde skaffa sig lite en annan gång.

Han fokuserade på sitt uppdrag medans han nu stod på toppen av lådan, tog ett djupt andetag innan han rusade ut mot kanten och hoppade.

Även om han förblev i luften under en sekund, kanske två, kändes det som en evighet innan då Link flög mot kanten.

En vass smärta spred sig i Links mage då han han flög in mot kanten, hans händer högg tag medans resten av hans kropp hängde över vallgraven. Navi skrek något åt honom men han kunde inte koncentrera sig på vad hon sa då luften tvingades ur hans kropp. Desperat tvingade han sig upp över kanten och återhämtade sig på sina händer och knän och såg bara på då vattnet rann över hans händer.

"Link, gick det bra?! Det var en otäck krock!" skrek Navi oroligt och flög över till sin skyddsling.

Pojken svarade inte först, bara hostade vasst samtidigt började kunna andas normalt. Han hade klarat av hoppet. Men han hade ändå klarat sig så det var en succé. En liten del i Link kände sig förödmjukad då han tvingade in luft i lungorna. Ett enkelt hopp var bortom honom utan någon form av misslyckande, och han kunde inte stoppa den djupa förnedringen som tvingade sig igenom hans kropp. Om han hade varit ensam hade det varit en sak, men hans skyddsälva såg det!

"...Jag klarar mig. Förlåt, Navi," mumlade han.

"Tja, okej, om du är säker. Men vi kom i alla fall hit, eller hur? Låt oss se vart det här hålet leder efter att du har hämtat andan," sa älvan och medans hon var säker på att Link var oskadd kunde hon inte hjälpa att oroa sig för honom. Även om deras relation var byggd på en lögn började hon verkligen bry sig om den falska kokirinen.

Även om det var pinsamt kändes hennes oro över honom bra för Link. Att någon förutom Saria brydde sig om hans välmående. Skadan var inte någon stor betydelse men Navis oro fick honom att känna sig varm inombords.

Efter en stund hade han fått tillbaka andan och tittade in i hålet.

"Så den här vägen ska ta oss in i slottet?" frågade han. Han kunde inte se vad som fanns på den andra sidan så han visste inte vart det ledde.

"Det måste det, vi får hoppas att det inte finns vakter på andra sidan," sa Navi som oroade sig mest över det. Härute fanns det träd eller buskar att gömma sig bakom från vakterna. Inne på slottet fanns det bara tomma korridorer utan något sätt att ducka undan den ofrånkomliga mängden av vakter inuti.

Älvan hade inte tänkt på vad dom kunde göra, men det allt som fanns var att hitta på något på vägen och hoppas på det bästa.

Link hoppades likadant och kröp in i hålet. Han var liten nog för att få plats därinne och det kalla vattnet som rann över hans händer och knän var rätt lugnande. Navi lyste upp vägen för honom och det tog en minut att krypa genom den småtrånga tunneln.

Älvan flög tyst i förväg och hennes skyddsling väntade medans hon spanade efter vakter. Hon kom tillbaka och sa att det var okay så att han kunde krypa ut ur tunneln och ställa sig upp.

Link befann sig fortfarande utomhus, stående i en vattenpöl med mer vatten som rann ut ur metallgaller på hans högra sida. Framför honom var en stillsam vacker slottsgård som inte hade mycket att se. Friskt grönt gräs som var vältrimmat och fortfarande lite blöt med morgondaggen glänste framför honom. Stigen fortsatte framåt och uteområdet dom befann sig på var omgiven av jättehöga slottsväggar. Väldigt små träd stod i hörnet och en kall metalldörr ledde inåt.

Genast skyndade sig Link till den tänkbara ingången och provade att vrida på dörrvredet.

Låst.

Link vände sig nedlåtet åt sin kompanjon.

"Vad gör vi nu? Ska vi fortsätta?" frågade han och tittade på stigen framför sig och undrade om risken var att det patrullerade vakter där också...

"Vi blir tvungna," svarade Navi som tänkte likadant som Link. "Du stannar här och jag spanar i förväg för att se om det finns mer vakter."

Innan pojken kunde svara susade hon iväg runt hörnet och utom synhåll.

Lämnad alldeles ensam tog sig Link en till titt om slottet medans han väntade. Byggnaden var omöjligt stor, högre än något annat träd Link någonsin hade sett. Även högre än...tja...

Link skakade på huvudet och började observera igen. Den vita stenen var gammal och sprucken och även Link kunde se att slottet var gammalt. Det var välskött men själva stenarna verkade utstråla en lång förbipasserad ålder och tid. Det var en stabil struktur, en som såg att kunna hålla sig till tidens ände.

Och som alla visste var tiden oändlig.

Den lilla pojkens ögon fortsatte mot tornen då dom sträckte sig uppåt. Varför var dom så höga? Vad gjorde det för nytta? Dom såg ut som fingrar eller armar som växte upp ur marken mot själva himlen ovanför. Vad sträckte dom sig efter...?

"Hallå! Link!"

Navis plötsliga röst skar sig som en kniv genom hans tankar då hon återvände från runt hörnet.

"Det finns mer vakter längre fram, men som tur är finns det också gott om gömställen. Och ännu bättre, jag hörde dom prata och nämnde att Prinsessan var i sin trädgård längst inåt. Vi är nästan där!" utbrast hon ivrigt.

Lättnad fyllde Links kropp då han var säker på att deras uppdrag med Prinsessan var snart över.

"Okay, då fortsätter vi," nickade han och följde efter Navi som ledde honom runt hörnet.

Den blåa älvan hjälpte Link manövrera runt ett halvt dussin vakter genom den långa slottsgården. Som tur var var dom utspridda i små grupper med häckar och statyer som Link kunde gömma sig bakom. Statyerna föreställde figurer som Link tyckte var ovanligt men höll sina kommentarer för sig själv så att vakterna inte skulle höra honom. Det var nära ögat ett antal gånger då en vakt hörde hans fotsteg men Link lyckades komma utom synhåll just som vakten såg sig omkring, situationen gjorde nästan att Link spydde av oro.

Men tillslut hade dom passerat alla vakterna, gick förbi en häck och stötte på en sväng som ledde till en stengång.

"Vänta här en sekund, jag kom inte så här långt när jag ropade..." varnade Navi och flöt långsamt mot hörnet. Genast blev hennes sken starkare för ett snabbt ögonblick innan hon flög tillbaka till Link. "D-det är hon! Prinsessan, det måste det vara!

Hon hade bara fått en glimt av en ung flicka, men kläderna hon var...det något som bara kunglighet skulle bära. Det var något Navi lätt kunde känna igen. För att inte tala om att den unga flickan var i trädgården, precis som vakterna sa.

"Prinsessan? Verkligen?" frågade Link både ivrigt och nervöst. "Hur är hon? Såg hon vacker ut?"

Hon hade ryggen mot mig och jag kollade bara en snabb sekund eller två," förklarade älvan. Hon själv kände sig också lite nervös. Tänk om Prinsessan fick panik av åsynen av två inkräktare? Det var möjligt att hon kunde bli rädd och skrika efter vakterna innan situationen kunde förklaras. Allt hårt arbete skulle för ingenting! Link såg lättad ut, så han kanske inte tänkte så här djupt, så Navi höll dom tankarna för sig själv.

Just som pojken skulle gå runt hörnet susade hon framför hans ansikte.

"V-Vänta ett ögonblick!" sa hon.

Link tvärstannade och tittade förvånat på sin skyddsälva.

"Vad är det? Är det fler vakter längre fram?" frågade han oroligt.

"Nej då, det är bara...vänta lite," sa Navi och började flyga runt Link som blev överraskad. Han hade löv och kvistar och andra spillror från dagens äventyr över sin tunika. Älvan arbetade hårt med att göra den ren så gott hon kunde. Efter det slickade hon sina handflator och gjorde sitt bästa av att fixa till hans hår. Inte var mössan i vägen, hennes lilla form gjorde det svårt och knappast mycket.

Det var inte förrän hon hade blöt ner sina händer en andra gång och försökt gnida bort smutsen från pojkens ansikte då han hade fått nog och sa hennes namn i en bedårande generad ton så att hon flög tillbaka.

"Vad gör du? Vad är det där för?" undrade han eftersom hon aldrig hade gjort något sådant för honom innan så varför nu? Han torkade bort älvans spott från sitt ansikte och tittade förvånat på Navi.

Älvan svarade inte genast utan iakttog Link först. Men blev distraherad. Istället för att helt enkelt titta på vad hon hade snabbt fixat tog hon en verklig titt på Link. Hennes blick borrades in i honom djupare än tidigare.

Link stod där med sina axlar lite böjda, som om dom tyngdes ner av ansvaret han hade blivit tvungen att bära. Han hud var blekare än hylianerna på Marknadsplatsen, med behov av några dagar med sol för att hans hud skulle mörkna. Skuggorna under hans ögon hade blivit mer framträdande, utan tvivel från dom två hemska nätterna ute på Hyrule Fältet. Links ögon var knappast bättre, mattare än vad barn i hans ålder skulle vara, men fortfarande en oskyldig gnista i dom.

Han hade hanterat mycket mer än någon borde behöva under sitt liv och mer lidande väntade. Vare sig uppdraget slutade eller fortsatte härifrån skulle Link bli tvungen att stå ut med känslig och mental smärta. Navi visste att hon inte kunde ljuga för evigt och vem visste vad dom andra kokirinerna skulle göra med honom om han återvände hem? Det här var ett barn som förtjänade att vila, men skulle inte få det snart.

Navi började verkligen tycka synd om honom.

Han var så modig, fylld av Mod, och det var bara tragiskt att han skulle bli tvungen att möta faror. Inget barn borde slåss mot monster eller lyfta förbannelser. Älvan hade så klart hållit det för sig själv.

När hon tittade närmare såg hon deku babans bitmärken som knappt var synliga från den delen av tunikan där deku baban hade bitit honom. Det verkade som om Det Stora Deku Trädets magi inte kunde hindra ärr att dyka upp. Även om dom doldes var hon säker på att det fanns märken efter dom enögda små varelserna och deras attacker. Hon tittade på ringen av blåmärken där fruktförsäljaren hade gröpt tag i honom. Det skulle åtminstone försvinna. Hon tittade ner och såg lite hål i hans stövlar runt anklarna där ett av skelettbarnen hade gröpt tag i honom. Hon hade inte tittat noga då han badade tidigare samma dag, så hon hade inte sett hans märken ännu. Han var tio år och redan hade han stridsärr.

Vilket grymt liv han hade.

Hellre än att ta sina tankar till orda kvittrade hon lätt.

"Jag fixade bara till dig. Vi kommer ju trotts allt att prata med Prinsessan. Du ser så stilig ut!" kvittrade hon för att maskera sina oroliga tankar. Så klart skulle man ha klätt upp sig bättre än en enkel tunika och stövlar, men dom kunde inte välja. Link hade åtminstone badat den morgonen...

Links ansikte blev rött och han tittade åt sidan.

"Navi..." mumlade han och vred sina händer bakom sin rygg. Så länge pojken kunde minnas hade ingen annan än Saria gett honom sådana komplimanger, kokiri flickan menade att han var söt emellanåt. Link tyckte inte att han var ful, men han tänkte inte på sitt utseende något speciellt.

Älvan flinade åt den bedårande åsynen men skakade genast bort det.

"Det är väldigt viktigt, Link. Kunglighet är något du måste respekteras. Du måste stå rakt, titta Prinsessan i ögonen och alltid adressera henne som 'Ers Nåd' när du talar till henne, förstår du?" förklarade hon.

Det var många regler! Men ändå inte för många för Link att inte följa.

Hans ansikte blev normalt igen och han nickade lite.

"Jag förstår. Jag tror att jag är redo," sa han med mer självsäkerhet i rösten än han själv var, ängslan spred sig inom honom, dess vassa kanter petade på honom då han kämpade för att hålla en beslutsam min.

Navi tittade noga efter om det var något mer som behövde fixas på honom men hittade inget, så hon nickade.

"Då så, då går vi. Jag står alltid vid din sida hela tiden," försäkrade hon honom.

Link tog djupa andetag, rundade hörnet och gick framåt. Den lilla tunneln ledde till en liten öppen gård med ännu mer slottsväggar omgiven av vatten. En stor gräsfläck med blommor fyllde upp mitten av trädgården, en stig ledde till ännu en metalldörr. Områdets atmosfär gav Link en rogivande känsla trotts oron inom honom.

Rakt framför honom, kikande in genom ett fönster, var en flicka.

Även om hon hade ryggen åt honom, kunde Link gissa att hon var ett barn runt hans ålder. Han märkte det inte genast men hon var två-fyra centimeter längre än honom. Hon bar en klänning som verkade len och mjuk att ta på och färger av ofläckad vitt och en rik lila. Han kunde inte se hennes hårfärg eftersom hon bar en huvudbonad som var lika vit som klädnaden.

Då Link närmade sig hade hans fotsteg tydligen nått hennes öron då hon vände sig om.

Det första Link såg var hennes ögon. Genomträngande blåa ögon som såg in i hans själ då hon tittade överraskat på honom. Dom var absolut vackra och lyste med en sådan Visdom som verkade matcha Sarias. Medans hon iakttog honom kunde Link se lite av ljusblont hår ovanför flickans spetsiga öron som plagget på hennes huvud inte täckte. På huvudbonaden var en gyllene cirkel med tre trianglar som formade en större sådan. TreKraften? Symbolen fanns också på framsidan av hennes klänning ovanför en konstig röd symbol som nästan liknade en fågel som var placerad ovanför en ensam upp-och-ner vänd gyllene triangel.

Hennes överraskade ansikte var också vackert, att Link för ett ögonblick glömde att andas.

Dom två barnen bara stirrade in i varandras ögon under vad som verkade flera minuter.

Istället för att vara arg eller skrämd som Navi hade oroat sig för svarade flickan med en enkel mening.

"Vem är du, och hur kom du förbi vakterna?"

Hon verkade mer nyfiken än anklagande. Hennes röst var mjuk, nästan som musik för Links öron.

Link visste svaret men han kände att han var tvungen att fråga. Han slickade sig om sina torra läppar, men det tog några försök att få ut orden. Men tillslut kunde han ställa sin korta fråga.

"Är...är du Prinsessan?"

Pojken kände sig nästan dum av att fråga, men han kunde inte hjälpa det.

Då han fortsatte att stirra kände fick han en känsla av...en nära bekantskap. Det var som om han hade sett denna flicka innan, men...hur var det möjligt? Inte bara det, han hade en vag känsla av att dom båda hade möts tidigare, men det var fullkomligt obegripligt!

Flickan verkade lugna sig lite och hennes uppspärrade ögon krympte tillbaka igen. Men hon förblev förvirrad, nästan varsam.

"Självfallet. Jag är Prinsessan Zelda," svarade hon.

"Zelda..." sa Link samtidigt som flickan så att hennes ögon spärrades upp i mild överraskning.

Navi snodde runt åt Links håll, som hon visste inte visste om Prinsessans namn.

Det här var så märkligt för pojken. Hennes namn bara...lämnade hans läppar på egen hand. Han tänkte inte på det, det bara hände. Vad var det som pågick...?

"Ja, Zelda," sa Prinsessan mjukt och höll om sina händer framför sig. "Men, vem är du? Vad är ditt namn?"

Det var som om hon hade glömt bort att Link och Navi var inkräktare och var istället bekanta som träffades offentligt.

"Öh..." Link svalde och hans hals kändes plötsligt torr. "...Mitt namn är Link...E-Ers Nåd."

Han kom knappt ihåg att lyssna på Navis instruktioner.

För ett snabbt ögonblick kunde Link svära på att han såg igenkänning i den kungliga flickans ögon, men det försvann lika fort, om det ens hade varit där.

"Link..." mumlade Zelda tyst, så lågt att pojken knappt hörde henne. Hon spände ögonen i Navi som hade förblivit tyst för stunden. "Är det där...en älva?"

Efter att ha blivit adresserad frös Navi till och gav ifrån sig ett nervöst pling. Hon var lika nervös som Link var och var tacksam av att hennes naturliga ljussken skymde hennes drag.

"J-Ja! Mitt namn är Navi, det är en stor ära att möta er, Ers Nåd! Snälla, vi är här på ett mycket viktigt uppdrag!" förklarade älvan.

Prinsessan verkade inte överraskad av det, ett litet leende kröktes uppåt av vad Navi hade sagt.

"Jag tror jag vet vilka ni två är. Och, snälla, kalla mig Zelda. Ni två är väl från skogen, inte sant? Link, du har väl Den Andliga Stenen att visa mig, eller hur? En grön glänsande sten?"

Dom orden gjorde Link och Navi snopna att dom inte sa något, speciellt Link. Vad var det som pågick? Först verkade Prinsessan bekant för honom, och han kunde svära på att hon kände likadant. Nu visste hon om Kokiri Smaragden?

"...Det har jag," var allt pojken sa och stack in handen i sin packning för att ta ut det tillfrågande föremålet. Den lyste starkt i solen och omgav ett grönt skimmer runt omkring sig.

Zeldas klara blåa ögon lystes ännu starkare då hon tittade ner på föremålet. Hon tittade sedan tillbaka upp mot Link och såg hans förvirrade min.

"Åh, mina ursäkter, jag har inte förklarat!" rodnade hon lite, stängde sina ögon som om hon var i djupa tankar en stund innan hon öppnade dom igen. "Du förstår, jag hade en dröm om vårt möte. I den drömmen är det mörka stormmoln över landet Hyrule. Dom var oändliga, hotade att sänka sig ner och krossa kungariket! Och plötsligt lös en ljusstråle fram ur skogen och skingrade molnen och lyste upp marken...Ljuset förvandlade sig till en figur som höll en grön glänsande sten, med en älva vid sin sida."

Drömmar? Link fnös lite av det. På något sätt verkade tanken om viktiga drömmar...bekanta för honom. Med ändå kunde han inte sätta fingret på varför.

"Du...drömde om mig? Du visste att jag skulle komma," var hans slutsats.

Prinsessan nickade tålmodigt och låg mjukt åt Link.

"Det stämmer. Jag visste att min dröm måste vara en profetia. Jag kunde känna det djupt inne i själen."

Trotts detta konstiga möte och att möta en sådan viktig främling...kände sig Link mer lugnare. Han kände sig på något sätt som om det var menat att han skulle vara på den här platsen och med denna flicka. På något sätt kände han sig mer behaglig, nästan som om han var hemma hos sig med Saria än i ett främmande land med en mystisk Prinsessa.

"Så vad gör vi nu, Er...Zelda," frågade Navi och sa Prinsessans namn lite ovant, men ville inte vägra kunglighetens önskan av att bli adresserad efter namn. "Vi har kommit ända hit, men vi vet inte hur det hjälper! Vi hörde om mannen från öknen och att Link måste rädda Hyrule, men vi vet inte detaljerna!"

Zelda var tyst en lång stund då hon tittade på paret. Link kände sig som om hon studerade honom som om hon försökte komma på något om honom. Han ville säga något men var inte säker på vad. Istället stod han där tyst och höll i Kokiri Smaragden då han väntade på att Prinsessan skulle svara.

"Tja, för att kunna göra det måste jag berätta en hemlighet om Det Heliga Riket som har gått vidare i Hyrules Kungafamilj," sa hon, hon pausade medans hennes ansikte blev allvarligt. "Det är en mycket viktig hemlighet, en som du absolut inte får yttra till någon."

Link nickade och la tillbaka Den Andliga Stenen i sin packning medans han väntade på vad Prinsessan hade att säga.

"Öh...Självklart! Jag berättar inte för någon, jag lovar!" sa han.

Det var något i Links svar som verkade roa Zelda eftersom hon log åter igen.

"Bra, tack så mycket. Du förstår, Dom Gyllene Gudinnorna gömde TreKraften som innehöll gudarnas kraft någonstans i Hyrule," började Zelda. "TreKraften har förmågan att uppfylla önskningarna till den som hittar den. Om någon med ett rättvis hjärta hittar den ska det leda Hyrule till en gyllene era av välgång."

Hon fnös medans hon fortsatte.

"Om någon med ett ont hjärta får sin önskan uppfylld kommer världen att slukas av ondska...Det är vad som har sagts...Så dom forntida Vise byggde Tidens Tempel för att skydda TreKraften från dom som vill utnyttja TreKraftens makt!"

"Öh..." avbröt Link innan han kunde hejda sig. "Vad är Vise? Och vad är Tidens Tempel? Jag förstår intr..."

"Link, avbryt inte!" väste Navi. Att kalla Prinsessan vid namn var en sak eftersom hon insisterade, men han var lite oartig!

"Snälla, Navi, det gör inget," sa Zelda mjukt och tittade på älvan. "Det är viktigt att ni båda förstår."

Hon vände sig tillbaka till Link med mjuka tålmodiga ögon.

"Dom Vise är kloka och mäktiga individer, anförtrodda med uppgiften att hjälpa Hyrule. Tidens Tempel är en helig byggnad nära slottet som är mycket viktigt för kungariket. Förstår du?"

Pojken från skogen kände sig lite stygg när Navi skällde ut honom men var tacksam över Prinsessans tålamod över hans ovetande. Han kände sig verkligen dum över att inte sådana här saker.

"Jag förstår, tack. S-Snälla, fortsätt," sa han generat.

Zelda nickade lite och fortsatte.

"Tidens Tempel är ingången som du kan träda in i Det Heliga Riket från vår värld. Det är annars omöjligt att träda in på andra sätt. Det är inte lika lätt att trädda in i Templet, eftersom ingången är förseglad av en stenvägg som kallas för Tidens Dörr. För att kunna öppna den har det sagts att man måste samla på Dom Tre Andliga Stenarna. Men även det räcker inte. Förutom Dom Andliga Stenarna behöver man skatten som Kungafamiljen har bevarat med denna legend..."

"En skatt...?" frågade Link och försökte förstå det hela. Allt föll på plats, antog han. Magiska människor gömde TreKraften som Det Stora Deku Trädet hade nämnt i ett annat rike, som fanns inne i ett Tempel. Saria hade berättat många sagor och legender då han växte upp, så begreppet om magi och profetior var inte helt främmande för honom. Med det sagt att allt det var på riktigt var helt nytt!

"Det stämmer, en skatt," svarade Zelda som inte verkade ta illa upp av att bli avbruten. "Tidens Okarina! Du förstår väl denna berättelse? Jag vet att det må vara väldigt förvirrande..."

Link nickade.

"Nej, jag förstår! Jag förstår!" sa han då han inte ville framstå som en idiot inför Zelda. Pojken hade knappt känt henne i fem minuter, men ändå kände han en tröst med henne, och han gillade henne. Det var nästan som en osynlig kraft strålade ut dessa känslor, en som han inte var säker på existerade eller något han trodde.

Han undrade också över hur denna Tidens Okarina var. Den måste ha någon slags magiska krafter som kan hjälpa en att hitta TreKraften. I det ögonblicket strök han sina fingrar över okarinan som Saria hade gett honom.

"Jag förstår det också, Prinsessan," tillade Navi som också hade lyssnat noga. Vem visste att TreKraften hade varit så nära! Hon hade hört talats om Tidens Tempel, även sett det en gång, men visste inte hur viktigt det var!

"Utmärkt!" sa Prinsessan som verkligen lät glad innan hon klev åt sidan och gjorde en gest mot fönstret som hon hade kikat in i. "Det är något mer jag måste förklara. Jag tittade genom det här fönstret innan du kom in i trädgården. Du förstår, medans du symboliserar ljuset från skogen...tror jag att dom mörka molnen symboliserar en person! Mannen bakom detta fönster, jag tror att dom representerar honom! Snälla, ta dig en titt!"

Link och Navi gjorde som dom blev tillsagda och närmade sig fönstret och kikade in. Vad dom såg var insidan av slottet som var gjord av samma vita sten som på utsidan. Vakter stod i givakt, även om dom inte var medvetna om Links närvaro. Ett långt lila objekt som var okänt för Link, en matta, sträckte sig över golvet. Mattan såg välkomnande ut för pojken och han kunde se vid ögonkastet att den var väldigt mjuk och skulle passa bra att ta en tupplur på.

Sen såg han honom.

En jättelik man trädde fram, och även om Link inte kunde säga det på egen hand, var mannen över två meter lång. En styggelse av en människa som Link nästan misstog för ett monster tack vare den glänsande svarta pansaren och den sjukliga gröna huden. Eld verkade stå stilla på hans huvud och det var då Link insåg att det var mannens hår. Han ögon vara vassa och orangea, det var som om han hade klivit fram ur en mardröm.

Det var inte bara mannens utseende som skrämde Link, det var vad han kände. Det var någon slags...utstrålning, en energi, en Makt som verkade stråla ut från denna skrämmande figur. Allt inom Link skrek att detta inte var en människa, men något som inte var av denna värld som ville inget annat än att skada och förstöra. Det tog all Links viljestyrka av att inte sno runt och springa sin väg, tillbaka till Dom Förlorade Skogarnas trygghet där han kom ifrån och även längre bort bara för att komma ifrån denna...varelse han tittade på. Mannens närvaro var förtryckande, som om den kunde krossa Link till aska utan att ens försöka.

Navi kände inte energin som Link gjorde. Hon kunde se att mannen dom tittade på var en olycksbådande personlig och att inget gott kunde komma från honom. Älvor var bra på att läsa av folk, speciellt någon så gammal som hon var. Men ändå kände hon skräcken och den tunga vikten som Link gjorde, fullkomligt ovetande av vad hennes skyddsling gick genom.

Då Link såg på då mannen föll på knän inför en figur som Link inte kunde se fortsatte Zelda.

"Du ser honom? Mannen med dom onda ögonen och svarta rustningen! Hans namn är Ganondorf Dragmire, ledaren för gerudorna och den som mina drömmar varnade mig om!" förklarade hon.

Under en lång stund tittade Link bara på mannen, som verkade lyssna noga på vem det nu var han bugade för. Link kände en droppe svett rinna ner då han kväkte.

"Känner...du det?" frågade han.

"Känner? Känner vad?" frågade Navi. Hon kunde känna ondskan komma från mannen, men hon förväntade sig inte Link också kunde! "Är allt väl, Link?"

Zelda verkade veta vad Link pratade om. Med en fnysning nickade hon.

"Ja, jag kan också känna det. Makten som verkar omge honom. Ingen annan kan göra det, varken vakterna eller far. Jag tror att det är för att vi är Ödets Barn som vi kan känna denna närvaro!"

Navi förstod ingenting, men hon fick fråga Link senare. Något ovanligt hände här och älvan kunde inte få grepp om detaljerna...

Det bekymrade verkligen Link vetande om att han inte var ensam om med den här känslan, han kunde inte ens slita bort blicken från mannen.

Efter en stund insåg Link något.

"Svart...rustning...jag hörde en vakt säga att han var från öknen...eller hur?" sa han, ovetande vad en öken var för något. Han fick fråga Navi om det senare.

Zelda, som såg orolig ut, nickade ännu en gång.

"Det stämmer, det är där gerudorna kommer ifrån. Jag antar att...du som bor i skogen inte kunde veta det?" frågade hon. Link skakade på huvudet. "Jag förstår. Hur känner du då till honom?"

"Låt oss säga att han orsakade problem där hemma," svarade Navi åt Link som inte ville att pojken skulle förklara vad som hände Det Stora Deku Trädet och bli upprörd.

Medans barnen och älvan samtalade vände sig den människoliknande varelsen mot Link, deras ögon möttes. Känslan av att själva hans själ var observerad, gav Link ifrån sig ett skrämt ljud och duckade undan från fönstret och Navi flög undan.

"Han såg oss!" utbrast pojken.

"Oroa dig inte, Link, han kan inget göra. Trotts allt så vet han inte vad vi planerar!" sa hon självsäkert utan att verka ett dugg orolig över dom potentiella konsekvenserna.

Planerar? Fanns det en plan? Link skruvade sig av obehag osäker på om han gillade det. Han kom med Kokiri Smaragden...skulle inte den här resan vara över?

"Jag berättade för min far om mina illabådande mardrömmar, men tyvärr vill han inte acceptera dom som en profetia," fortsatte Zelda som antingen inte la märke till eller brydde sig om Links obehag. Eller så trodde hon att det var på grund av Ganondorfs utstrålning. "Jag kan känna ondskan komma från mannen så jag vet att Hyrule kommer att gå under! Han måste vara ute efter TreKraften och jag vet att han inte tänker låta sig hindras tills Hyrule är i hans våld!"

Självsäkerheten som Prinsessan hade för en stund sedan ersattes av oro med en djup fnysning på hennes ansikte.

"Link, snälla, du måste hjälpa mig!" vädjade hon.

...Hjälpa? Hur då hjälpa? Det var inte som om Link stod en chans av att besegra denna bepansrade man i strid. Chanserna var att om det hände skulle han vara för livrädd för att ens dra sitt svärd. Var han menad att på något sätt försöka övertyga Kungen om att Ganondorf var ond? Om hans eget barn inte kunde göra det, hur skulle han ta sig till? Han stängde och öppnade sina nävar innan han mötte Zeldas ögon.

"...Hur kan jag hjälpa?"

"Utan Tidens Okarina och Dom Andliga Stenarna blir det omöjligt för Ganondorf att komma åt TreKraften. Jag skyddar Kungafamiljens skatt med all min styrka medans du samlar ihop Dom Andliga Stenarna," förklarade Zelda vars självsäkerhet började återvända. "Vi tar sedan TreKraften innan han gör det och ser till att göra slut på...är allt väl, Link?"

Link hade börjat andas häftigt nästan flämtande då han stirrade på Zelda. Han uppdrag var inte över? Han skulle fortsätta? Om att samla ihop Dom Andliga Stenarna var lätt skulle Zelda inte behöva utomstående hjälp. Då måste det betyda att för att få tag på dom skulle det på något sätt bli farligt. Han var inte säker på om han kunde klara av det. Han var ju trotts allt ingen kämpe! Skulle han verkligen aldrig kunna leva i frid tillsammans med Saria? Varför måste det vara så här? Varför var detta hans öde? Trotts att han var ute i det öppna kände sig Link pressad, Hyrules öde tyngde ner hans lilla kropp.

Navi kände Links växande oro och la sig i.

"Zelda, snälla förstå, Link och jag...tja, vi var inte säkra på att vi skulle göra något efter att vi hade träffat er. Vi trodde att det här skulle bli slutet på vårt uppdrag. Link är ingen krigare...han är bara ett barn."

Zelda såg snopen ut innan hennes ansikte fylldes med skuldkänslor.

"Du har rätt. Jag ber om ursäkt åt er båda. Det gör jag verkligen," sa hon i en tyst röst och lät mer skamsen. "Jag kom lite före mig själv, men snälla, försök att förstå att mina profetiska drömmar säger att du måste rädda Hyrule. Link, jag inser att det är mycket press, men vi är Ödets Barn, det är skrivet av ödet att du måste utföra detta uppdrag. Om...om jag hade kännt en annan väg, en annan person att fråga skulle jag ha gjort det valet."

Link visste inte vad han skulle göra. Det talades mycket om ödet, men han kände det bara inte. Han kände sig inte lika självsäker över allt det här som Zelda, Kaepora Gaebora och Det Stora Deku Trädet gjorde. Allt han kände var rädslan för den okända utmaningen framför sig och tvivlen av att han ens kunde klara av det.

Tillslut hittade han sin röst, men det kändes som om han fick kämpa för att forma få enkla ord.

"Kan...jag verkligen göra det här?" stammade han försiktigt.

Till hans stora överraskning sträckte sig Zelda efter hans hand och höll den med sina egna. Prinsessans händer var mjuka och sköra, händer som aldrig hade fått känna hårt arbete.

"Link...jag vet att jag begär för mycket, men som jag sa, om jag hade känt någon annnan kunde göra det här skulle jag ha frågat denna personen. Snälla, Link, jag tror helhjärtat på att du är den enda som kan rädda Hyrule. Snälla, acceptera detta uppdrag."

Av alla känslor Link gick igenom det ögonblicket kände han sig själv rodna av att hur Prinsessan plötsligt gröpte tag i hans hand på det sättet. Hans ansikte var rött som ett moget äpple och han kände sig generad. Pojken vände sin blick åt sidan och grubblade över Zeldas ord och på vad han skulle göra.

Han trodde på hennes starka förtroende över honom även om han tyckte att det var ogrundat. Kunde han verkligen göra det här? Var det verkligen förutbestämt att kunna rädda ett kungarike? Vad exakt betydde det att vara Ödets Barn? Tänk om han bara...återvände hem? Tänk om han och Saria...

...Saria...

Vad skulle Saria säga om det här? Om han återvände hem fick berätta om sitt äventyr. Om han gick tillbaka fick Link erkänna att han flydde från sitt så-kallade öde. Vad skulle hon tycka om honom? Hon skylle verkligen bli fullkomligt besviken, och det visste han. Pojken ville inte återvända och kliva fram till Saria som en fegis...bara tanken av det gjorde honom illamående.

Och hur var det med Navi? Skulle hon också bli besviken?

Medans han funderade på det vände Link blicken mot sin skyddsälva.

Hennes uttryck var oläsligt men Navi verkade läsa Links tankar.

"Link...det här är ditt val. Tvinga inte dig i det här," sa hon med en mjuk röst och hon menade vad hon sa. Om Link beslöt sig att allt det här var för mycket skulle hon respekera det valetoch försöka komma på en alternativ av att kunna skydda Hyrule. Både det och att hon personligen skulle hjälpa Link att komma på vad han skulle göra med sig själv. Men om han valde att gå med på det här uppdraget...skulle hon alltid stanna vid hans sida.

Även om Navi sa åt honom att inte göra det kände sig Link att gan var tvungen att axla allt det här. Om han inte gjorde det kändes det som om han aldrig skulle kunna acceptera det. Han ville vara snäll och hjälpsam, även om han bara hade en person att göra det åt så länge Link kunde minnas. Det var inte som om Link inte brydde sig om Hyrule och dess tillbedjan, men han var bara...rädd.

Efter att ha tagit ett djupt andetag hade Link fattat sitt beslut. Han tittade Zelda i ögonen och nickade.

"Jag gör det, Zelda. Jag accepterar uppdraget," sa han tyst med en rädd ton och han kände som om han behövde spy. Pressen över hans kropp var överväldigande och det kändes kvavt trotts den behagliga eftermiddagsvinden.

Zeldas blick blev mjukare då hon tydligt la märke till Links känslor och tvivel. Hon tryckte varsamt hans hand och gav honom ett litet leende.

"Jag vet att det är svårt och jag beklagar verkligen över det här. Du är så modig av att acceptera det, och jag vet att du kommer att lyckas. Jag har absolut tillit på dig. Tack, Link," sa hon ömt.

"Om det här är vad du vill så är jag alltid här för dig, Link," sa Navi och la sin lilla hand på hans kind.

Tioåringen kände sig bättre av Zeldas och Navis positiva ord. Men det gjorde honom inte mindre orolig.

Med en hård sväljning tog han bort sin hand ur hennes mjuka grepp.

"Vad...öh...vad exakt gör jag först?" undrade han.

"Här, innan det, ta det här," svarade Prinsessan och tog fram en bit papper och någon slags skrivredskap som Link inte kände igen. Hon skrev något på pappret och gav den till Link. Naturligtvis såg det mest ut som klotter för honom. "Detta brev kommer säkerligen att hjälpa dig på din resa. Min tjänare kommer att förklara situationen och ge dig stöd. Jag är rädd att jag snart måste återvända in i slottet."

Medans hon sa det gjorde hon en gest mot trädgårdens ingång.

Link och Navi såg sig om och studsade till lite med ett överraskat ljud. På något sätt hade någon trätt in i trädgården utan att någon av dom la märke till det.

Främlingen var en kvinna och en lång sådan. På avstånd var det tydligt att hon var längre än alla hylianer dom hade sett på Marknadsplatsen. Hon hade vitt hår som nästan glänste i solen medans ett par vassa genomträngande röda ögon stirrade in i Link och Navi. Kvinnan hade muskler under en blandning av rustning och kläder. Vad dom la märke till var symbolen på rustningen över bröstet som liknade den på ryktesstenen.

Trotts att hon inte gjorde något hade nykomlingen en hotfull hotfull, åtminstone för Link.

Navi, själv, var förstummad av att en sheikah stod där livs levande, nu vetande att det bara fanns en kvar. Det betydde att denna kvinna var...

"Detta är min barnsköterska, Impa, den sista sheikahn," förklarade Zelda och tittade fram och tillbaka mellan kvinnan och dom två inkräktarna. Hon verkade lägga märke till Links nervositet angående kvinnan och gav honom ett försäkrande leende. "Hon kanske ser skrämmande ut ut, men jag försäkrar dig om att hon är här för att hjälpa. Snälla, gå med henne innan vakterna kommer och jag lyckönskar er båda."

Link visste inte hur han skulle svara medans han la brevet i sin packning. En del av honom ville fråga hur dom två verkade känna igen varandra...men han antog att det hade att göra med profetian och ödet och allt annat nonsens.

"Jag...öh...t-tack," stammade han vilket fick honom att känna sig generad.

"Tack, Prinsessan, vi kommer inte att svika er," svarade Navi på ett mer vältaligt sätt. Hon kände sig orolig av denna kvinnan Impa. som fortsatte att tystlåtet stirra på paret. "Kom igen, Link, dags att gå."

Medans älvan flög mot barnsköterskan följde Link sakta efter och stirrade på gräset då han stannade alldeles framför henne.

"Jag är Impa av sheikaherna som Zelda har berättat," sa den rödögda kvinnan. Hennes röst var tung och hade mindre värme i sig. "Prinsessans profetia verkar vara sann. Jag hörde hela samtalet, Link, så jag vet hur du känner dig över allt det här."

Hennes blick stärktes och Link kände sig som om hon försökte titta rakt igenom honom. Pojken mötte inte dom ögonen, dom påminde honom om berättelser som Saria läst åt honom. Varje gång hon beskrev demoner skulle dom alltid ha röda ögon och just nu var det allt Link kunde tänka på.

"Jag kan göra mig själv svårupptäckt för dom flesta," svarade kvinnan och tittade ner på Link för att se att han verkligen var värdig detta uppdrag som hade skänks till honom.

"Link, stirra inte på marken så där!" småskällde Navi. "Det är oförskämt att göra så när man pratar med någon."

Även om Impa inte var Prinsessan var hon fortfarande en viktig person. Och när hon tänkte efter så hade hon hört talas om Impa innan men det var ett tag sedan så det dröjde en stund innan hon kom ihåg detaljerna.

Den nervösa pojken tittade upp mot tjänaren, och tvingade sig själv att titta in i hennes skrämmande ögon.

"Förlåt," mumlade han tyst och kände den bekanta obehagliga värmen i sin mage sprida ut sig inom honom.

"Det gör inget. Jag kan förstå hur han känner sig, speciellt efter vad han får gå igenom," försäkrade Impa älvan med en mer mjukare ton i rösten och vände sig till Link. "Du är en Modig pojke, Link, som går med på ett sådant viktigt uppdraget. Du borde vara stolt över dig själv."

Men det var inte Link. Han var inte bara skräckslagen att han började känna sig illamående, men det var också fruktan som drev honom att acceptera uppdraget från första början. Men det delade han så klart inte med sig.

"T-Tack," var allt han kunde svara med.

"Jag också har en roll som Zelda har förutsagt," fortsatte Impa. "Jag ska lära dig en viktig melodi, en som är forntida och har förts vidare av Kungafamiljen genom generationer. Jag brukade använda den för att lugna ner Prinsessan sedan hon var ett spädbarn och kallar den därför för Zeldas Vaggvisa. Den har en mystisk kraft i sina noter och kommer därför att tillåta andra att veta att du är vän till Kungafamiljen. Är du beredd?"

Link visste inte hur en melodi kunde vara magisk men efter den här dagen med profetior och varelsen på andra sidan gräset...hur kunde han tvivla på Impa? Han var inte säker på när och hur han skulle använda melodin men om sheikahn insisterade skulle han göra sitt bästa att lära sig.

Pojken tog fram sin okarina från bältet, höll den mot munnen och gjorde sig redo för Impa att börja. Det har varit ett bra tag sedan han hade spelat instrumentet och han var orolig av att vara lite rostig. Han såg på då kvinnan höjde fingrarna mot sina läppar och började att vissla.

Tonen var verkligen vacker. Den var kort och lagom och verkade båda fladdra och flyta genom luften. Melodin gav Link en sådan känsla av lugn och behag, passande för en melodi att bli kallad för en vaggvisa. Det var också en liten del inom pojken som sa att han hade hört denna melodi innan...men hur kunde det vara möjligt? Hela den här dagen har varit fylld av konstiga känslor och tankar, bäst att ignorera dom tills vidare.

När Impa hade visslat färdigt stängde Link sina ögon och började spela. Dom första tonerna fick han rätt, men han slösade bort sången en fjärdedel på vägen igenom. Med ett äppelrött ansikte försökte Link igen. Den här gången lyckades han halvvägs innan han glömde resten av tonerna. Link kände sitt ansikte hettas upp av pinsamhet, ögonen mötte gräset igen. Inte hade det bara varit ett år sedan han spelade något annat än en planlös melodi eller två på okarinan medans dom var ute på Hyrule Fältet, pojken kände sig pressad av att få det rätt och kunde även känna Zeldas blick i hans bakhuvud ihop med sheikah kvinnans röda ögon.

Situationen var liten men detta fungerade som en bristningspunkt för barnet. Han hade försökt att skaka bort sitt elände och frustation för dagen för att tillfredsställa Navi eftersom hon fick honom att släppa sin fasad. Men tyvärr hade det byggts upp sedan dom trädde in i staden och blev allt värre och värre för varje minut. Nu kunde han inte ens spela en ton rätt och han visste att det var viktigt att han lärde sig den och han var så värdelös!

Han kände sina händer greppa tag i instrumentet då han fortsatte att stirra ner på marken, hans kropp skakade lätt.

"F-förlåt, jag..." mumlade Link, avbröt sig själv och slog igen sin mun. Det kändes som om något klämde till hans hals så att det förhindrade honom att prata.

Han kände som om han skulle gråta.

Impa fnös lite och tog bort fingrarna från munnen.

"Är allt väl, Link? Kan du inte spela melodin? Zelda sa till mig att du skulle kunna lära dig den," sa kvinnan, men hon fick inget svar och pojken framför henne vägrade att titta tillbaka upp.

Navi kände Links förtvivlan och la sig i.

"Öh, du, jag kan lära honom sången. Vi behöver den inte just nu," sa hon. Älvor hade den naturliga gåvan för sånger och melodier och Navi hade redan memorerat flytandet och noterna i Zeldas Vaggvisa. "Jag kan melodin av hjärtat nu vi klarar oss."

Impa var tyst en stund innan hon nickade.

"Det stämmer. Jag hade glömt hur musikaliskt sinnade älvor är. Du kan lära honom melodin. Men just nu måste vi lämna slottet," sa hon.

Av dom orden kände sig pojken lättad. Han skällde ut sig själv mentalt av nå bristningspunkten och försökte blinka bort tårarna som inte dök upp medans han fäste okarinan på bältet.

Han tittade sedan upp mot Navi och gav henne en uppskattad blick.

"Tack, Navi," sa han och vände sig sedan om mot Impa. "Förlåt att jag fortsatte att...göra fel."

En del av honom undrade över hur förargad Impa var på honom för inte ens kunna utföra en enkel uppgift. Han var verkligen värdelös.

Men istället för att skälla på Link som pojken förväntade sig skakade Impa på huvudet.

"Det gör inget. Inget att oroa sig för. Jag är ledsen men medans vi beger oss måste jag tvinga ut dig. Folk skulle annars ställa en massa frågor."

Det förstod Link. Han tittade tillbaka till Zelda en sista gång och Prinsessan log och vinkade åt honom. Innan han kunde vinka tillbaka kände Link ett järngrepp om sin överarm då Impa började släpa ut honom ur trädgården.

Under dom minuter som gick blev Link släpad genom slottsgården av Impa som förbigående skällde ut vakterna av att låta ett barn komma in så här långt på slottsmarkerna. Även om han visste att det var för att göra allting lättare kände han sig generad då vakterna tittade på honom och viskade till varandra. För att inte tala om att kvinnan grävde in sina naglar djupt in i honom.

Navi kunde inte hjälpa att tycka illa om vad Impa gjorde. Det var tydligt att hon skadade hennes vän och sa nästan kvinnan att ta det lugnt, men sa istället inget.

Tillslut var dom utanför slottsmarkerna och den grästäckta stigen som ledde dit. När dom väl utom synhåll för vakten Link försökte vinna över med ord släppte Impa pojken. Han gnuggade sin värkande axel där han kunde känna växande blåmärken.

"Jag ber om ursäkt av att vara så hård. Om vakterna skulle ha pratat om en gäst med special behandlingar prata med Prinsessan skulle Ganondorf bli misstänksam," förklarade sheikahn. "Det sista Prinsessan behöver är att den där gerudon börjar inse hennes planer."

"Jag förstår, det gör inget..." svarade Link och försökte låta bli att rycka till av smärtan från hans axel. "Så vad gör vi nu?"

"Jag är rädd att inte följa med dig på det här uppdraget. Jag är bara här för att hjälpa dig och visa dig den rätta vägen," sa Impa och lät nästan skamsen.

"Vänta, va?! Varför inte? Jag ska du göra då?" befallde Navi som pinglade av ilska. Den här vuxna hade modet av att peka åt det håll där en tioåring skulle gå och möta faror? Vilken fräckhet!

Link kände likadant men med mer rädsla och sorg än försvarsilska. Han hade hoppats på att få lite mer hjälp, men han hade accepterat i tron att det bara skulle vara han och Navi, så han hade inte sådana höga förhoppningar.

I vilket fall var han för nervös för att tala och förblev tyst.

"Jag ber om ursäkt för er båda," sa Impa med äkta ångest. "Om jag kunde hjälpa er direkt skulle jag, men jag måste stanna hos Prinsessan för att skydda henne från skada."

Hon tittade ut mot Marknadsplatsen.

"Men jag kan se till att ni har nog med förnödenheter innan jag kan säga vart ni ska gå härnäst," sa hon och vände sig mot Link och titta på hans utrustning. "Säg mig, vad har du i din packning?"

"Öh..." började Link och öppnade packningen för att titta in i den. "För förnödenheter...har jag bär och frukt, en liten kniv, en extra tunika och en filt. Och så mitt svärd och min sköld."

Impa tittade på skölden som satt på Links rygg. En liten missformad träbit.

"Du kommer att behöva en bättre sköld än den du har. Det där stycke av trä kommer inte alls att skydda dig," sa hon.

Link fnös och vred lite på sig då han tittade på skölden. Var och hur skulle han få tag på en som var bättre? Var en bra sköld gjord av metall som vakternas rustning? Det verkade faktiskt stämma.

"Jag...ska försöka," lovade han, men hur visste han inte.

"Tills dess följer jag med dig till Marknadsplatsen och köper förnödenheter åt dig. Jag antar att du inte har några rupier?" sa hon och pojken skakade på huvudet. "Som jag trodde, jag kan knappt föreställa mig att dom ens skulle ha någon betydelse inne i skogen. Jag har med mig lite pengar så jag köper dig mat och bandage."

Link som inte förstod hur viktigt pengar var och vad det betydde att köpa saker åt andra såg inte hela vitsen med det hela. Men Impa var snäll nog och villig att hjälpa honom. Men ändå så skrämdes han av hennes röda ögon och hennes blotta närvaro gjorde honom nervös.

"Tack, Impa," svarade han tyst.

Navi var inte nöjd med sheikahn, men det fanns inget att ändra situationen på så hon förblev tyst.

"Självfallet, pojk,. Jag önskar bara att jag kunde hjälpa dig mer än så," svarade Impa. "Kom så sätter vi fart mot Marknadsplatsen. Det bör vara mindre fullt så här dags. Ta mig i handen så kommer vi inte ifrån varandra."

Link gjorde som han blev tillsagd och gröpte försiktigt tag i Impas hand då hon ledde honom nerför stigen och mot Marknadsplatsen.

Pojken upptäckte två saker. Malon stod inte och väntade på stigen som ledde till slottet, hon hade tydligen gått hem med sin far. Det andra var att Impa verkligen hade rätt. Marknadsplatsen var mer tommare än innan. Den var fortfarande upptagen och surrade av buller, men inte lika mycket som innan. Det mer tystare området hjälpte till att lugna ner pojkens nervositet.

Link, Navi och Impa spenderade dom förbigående minuterna med att gå runt Marknadsplatsen och letade efter passande förnödenheter. Impa beslöt sig att mer mat och rullar med bandage var allt Link behövde förutom en sköld. Men hon hade helt enkelt inte pengar för det och det var ont om tid.

Folkmassan skingrade sig då kvinnan och barnet gick förbi. Dom gav paret frågande blickar, men sa inget och lät dom vara. Dom såg nästan ut som en mor och ett barn som gick och handlade, något som passerade över Links huvud.

Då dom fortsatte passerade dom tre en konstig byggnad. Den verkade ha ögon på sitt tak och en stor bländande skylt på framsidan. Men ingen verkade gå in i den.

"Vad är det där för ett ställe? Och vad står det på skylten?" frågade Link Navi då han stirrade på byggnaden.

Impa, som inte visste att han frågade älvan, svarade i stället.

"Det är Den Glada Maskförsäljarens Affär. Eller det blir det när den öppnar om några dagar," förklarade sheikahn. "Men det är inget vi ska bekymra oss om nu. Vi fortsätter."

Link undrade vad masker var för något. Medans han gömde sina känslor bakom en mask så länge han kan minnas använde han inte det uttrycket. Masker var inte en del av kokirinernas kultur och dom fanns inte i böckerna som Saria läste för honom eller hittade på. Det la han på sin växande lista på sådant han skulle fråga Navi senare.

Efter att förnödenheter hade handlats, inklusive bär och frukter (Link sa åt Impa att undvika äpplen) och bandagerullar och salva hade dom handlat färdigt. Och med det sa Impa att hon skulle leda Link ut ur slottstaden för att peka ut vägen till hans nästa mål.

Medans dom fortsatte ropade en röst som fångade deras uppmärksamhet.

"Snälla, skänk en rupi! Snälla hjälp en hemlös man att köpa mat!"

Pojken vände sig om och såg en man sitta hukande vid sidan av gatan. Han var mager med rött okammat hår som föll ner över hans ögon. Hans kläder var mörkgröna med smutsiga fläckar. Han ropade åt folk som gick förbi men dom verkade ignorera den stackars mannen då han försökte få deras uppmärksamhet. Framför honom satt en skål med rupier.

"Jag tro att vi borde hjälpa honom..." noterade Link som tvärstannade och tvingade Impa och Navi att göra likaså. "Borde vi inte göra något?"

Navi tittade på tiggaren och tillbaka till Link. Han var så omtänksam. Att hjälpa en fullkomlig främling.

"Vi kan inte göra mycket för honom. Han har inget hem," svarade älvan.

"Varför inte?" frågade Link.

"Tja...det kan var av många anledningar," svarade Navi vagt. Chanserna var att mannen var ett offer för inbördeskriget men hon ville inte komma in i det ämnet. "Vi kan tyvärr inte hjälpa honom att hitta en ny plats att bo på."

"Snälla, skänk en rupi!" ropade mannen och tittade fram och tillbaka på alla förbigående. En eller två kastade en grön rupi i skålen medans dom fortsatte och mannen tackade dom.

"Kan vi ge honom några rupier, Impa?" frågade Link och tittade på sheikahn. Han ville veta varför mannen led så mycket, men det verkade som om Navi inte ville förklara. "Han behöver hjälp..."

Han förstod inte att fråga någon annan att donera deras pengar var oförskämt.

Impa tittade på Link med en mjuk blick, vilket fick Link att fortfarande känna sig nervös på grund av dom röda ögonen.

"Du är ett snällt barn," sa hon, sträckte sig efter sin pengapung och tog fram en blå rupi. "Här, ge honom den här, men gör det snabbt."

"Tack, Impa," svarade Link som tog emot rupien och rusade över till den hemlösa mannen. Han tyckte synd om den stackars själen. Link hade Saria, och nu Navi, som älskade honom. Den här mannen var helt ensam, och det gjorde pojken lite ledsen.

"Varsågod," sa han och la rupien i skålen med ett leende.

Mannen strålade upp mot Link under sitt hår och gav pojken ett leende.

"Välsigne dig, barn. Tack så mycket," sa han.

Link kände sig bättre då han återvände till Navi och Impa och dom fortsatte över vindbryggan och ut ur slottstaden. Link undrade fortfarande varför mannen inte hade något hem när det verkade som om alla nadra hade det...

Efter att ha korsat bryggan tittade Impa ner till väst från slottet och pekade.

När dom följde kvinnans finger kände Link och Navi tunga klumpar i sina magar av vad dom såg vad hon pekade mot...

Dödens Berg.

Den steniga jätten sträckte sig hög upp mot himlen och Link störde sig fortfarande över bristen på grönska medans Navi kom ihåg alla faror där som hon hade hört talas om och mött.

"Det är där du ska gå, Dödsberget. Det är där goronerna bor och där du hittar den andra Andliga Stenen," förklarade sheikahn. "Vid bergets sluttning ligger Kakarikobyn. Om du skyndar dig når du dit innan natten faller."

Natten. Link ryste till av att höra det.

"Varför är det så många monster ute på fältet under natten?" frågade han med spänd röst då han kom ihåg dom fruktansvärda skelettbarnen.

"Ingen vet säkert. Det har alltid funnits monster men nu har det blivit mycket värre under åren." svarade Impa som tittade ut mot fältet. "Zelda tror att Ganondorf på något sätt är sammankopplad i det hela men det finns inga bevis. I vilket fall får du använda mitt hus för att vila när du når byn. Jag föddes och växte upp där, och vet att det är en plats med goda människor. Prata med dom innan du går uppför berget och dom kommer att ge dig råd."

"Det stämmer, du är borgmästaren över byn, eller hur," frågade Navi som kom ihåg att sheikahn såg över den lilla byn.

"Det stämmer," sa kvinnan med en gnutta stolthet i rösten. "Melodin som älvan lärde sig kommer att hjälpa dig, Link. Bara medlemmar av Kungafamiljen ska känna till den, och det bevisar för goronernas ledare att du är en vän. Bäst du skyndar dig. Vi litar på dig!"

Link vände sig om för att tacka Impa men både han och Navi blev förvånade av att se att sheikahn var borta! Dom såg sig omkring men kunde inte se henne någonstans!

"Jag fick inte chansen att tacka henne för allt..." mumlade Link nyfiken över hur hon kunde försvinna så där.

"Jag tror säkert att hon vet," sa Navi som undrade samma sak. "Men det är bäst att vi fortsätter. Som Impa sa, om vi skyndar oss hinner vi till byn innan det blir mörkt."

Link kände en djup fruktan greppa tag i hans hjärta då han tittade upp mot det jättelika berget. Han ville inte bege sig på det här uppdraget. Pojken hade hoppats det skulle vara över efter att ha pratat med Prinsessan, men nu kände han sig som en dåre över att ha sådana förhoppningar.

Kunde han verkligen samla ihop dom andra Andliga Stenarna med bara sig själv och Navi? Han tvivlade starkt på sig själv, men det var nu försent att ändra sig. Mer än allt annat ville han bara återvända hem och vara med Saria, men det fick vänta. Om han nu ens var välkommen tillbaka till Dom Förlorade Skogarna det vill säga.

Han kände att han kunde gråta.

Men hellre än att låta tårarna rinna eller få ut sina känslor svarade han med ett uppfattat "Okay." då han började gå mot det majestätiska Dödens Berg.