Kakarikobyn


"Nä, det är inte riktigt rätt, men du är nära!" uppmuntrade Navi då hon såg Link sucka och generat titta ner på sin okarina. "Kom igen, var inte så där! Du blir bättre!"

Under dom senaste tjugo minuterna hade paret vilat sig av att korsa Hyrule Fältet för att öva på Zeldas Vaggvisa. Link var nära men han kunde inte klara av det fullkomligt. En blandning av bristen av att ha spelat på instrumentet i ett år och pressen av att kunna få det perfekt gjorde det svårare för honom.

Än så länge hade det inte hänt något under deras vandring mellan Hyrule Slottstaden och Kakarikobyn. Link ställde frågor om ämnen han hade undrat över under dagen och lärde sig mycket.

Älvan berättade för Link om dom mäktiga goronerna som bodde uppe i Dödens Berg. Han var överraskad av att höra deras steniga hud och det faktum av att dom åt stenar inne i berget. Pojken kunde knappt föreställa sig sig goronerna se ut som människor med smulig hård hud. Han var lättad av att dom var en fridfull ras eftersom han oroade sig över att dom kanske kunde skada honom om han klättrade upp på deras berg.

Efter det frågade han om sheikaherna och hur dom var, men där hade Navi lite information att ge honom. Link fick mest reda på att höll till i Kakarikobyn men under Hyrules Inbördeskrig hade nästan alla dött ut för att skydda Kungafamiljen. Även om det fortfarande fanns några kvar var dom ett mystiskt och magiskt folk med många myter omkring sig. Det enda Navi visste säkert var deras länk med ryktesstenarna och att varje medlem hade snövitt hår och kusliga röda ögon precis som Impa.

Tillslut frågade Link om öknen och gerudorna. Det var här som han fick lära sig att en öken var en ett stort landskap där det inte regnar så ofta. Gerudoöknen utanför Hyrule var ett hårt, varmt, sandigt landskap med dess eget folkslag och oändliga faror. Navi informerade Link att gerudorna var ett folkslag som endast bestod av kvinnor med mörk hud, rött hår och gyllene ögon. En gång varje århundrade föddes en man för att leda klanen, med Ganondorf Dragmire som deras senaste kung. Älvan berättade för Link hur gerudorna längtade efter Hyrules frodiga och livfulla marker och har försökt ta det i det förflutna bara för att möta den ena förlusten efter den andra. Dom två rikena hade varit fiender i flera år men relationen var nu bättre än innan även om den var rätt skakig.

Med dom mer allvarliga ämnena ur vägen försökte Link tänka på mer positiva tankar och fråga mera om solen, molnen, månen, stjärnorna. Navi gjorde sitt bästa att svara även om hennes kunskap var begränsad och Link var inte riktigt nöjd.

Molnen gjorde regn, månen var en stor sten och ingen visste var solen och stjärnorna var, bara att solen gav värme och liv till Hyrules land och bortom. Medans dom pratade om mer lätta ämnen instruerade Navi Link hur han skulle adressera vuxna; kalla dom herrn, fröken eller frun för att vara artig.

Efter deras lilla förhör och sociala lektioner beslöt sig Navi att Link borde öva på att spela Zeldas Vaggvisa med pojken nu sittande mot ett träd och praktiskt taget blängde på instrumentet i hans händer.

"Jag tror inte att jag kommer att klara det," mumlade han med en liten fnysning. "Om Saria hade varit här skulle hon genast memorera det."

Navi, som inte visste något om Sarias skicklighet med en okarina, ryckte bara på axlarna.

"Må så vara, men det här handlar inte om henne och vad hon kan göra. Det handlar om dig och jag vet att du kan göra det rätt," sa hon i ett uppmuntrande försök. "Kom igen nu, en gång till innan vi fortsätter."

Link nickade, stängde ögonen och koncentrerade sig på Navis musikaliska plingande från hennes kropp. Det var en perfekt imitation av melodin och lät mer vackrare än hur Impa hade visslat den.

Åter igen försökte han spela den på sin okarina bara för att fel ton halvvägs. Med ett förargat läte la han tillbaka okarinan i sitt bälte, reste sig upp och dammade av sig.

"Jag vill inte öva mer just nu. Jag kan inte!" sa han, numera argt istället för självhat över att han inte kunde få melodin rätt.

"Hörnu, bli inte så upprörd, det ordnar sig," svarade Navi i en lugnande röst. "Vi kan fortsätta öva innan vi möter goronerna."

Hon tittade upp mot himlen för att ta in tiden.

"Men du har rätt, vi får röra på oss. Vi har bara några timmar på oss innan solen går ner," sa hon oroligt och vände sig till sin skyddsling. "Hur mår du?"

Paret hade gått i flera timmar nu utan att vila.

Skulle sanningen fram var Link utmattad. Hans ben och fötter värkte och han var hungrig trotts att han hade tagit matrast för en timme sedan. Stressen över situationen hindrade honom från att äta mycket, bara några bär och något Impa kallade för 'bröd' som hon hade köpt åt honom. Det var en slags mat olikt det som fanns i skogen och hade inte mycket smak. Men det var bättre än att smaka äckligt.

Men Link ryckte bara på axlarna och fortsatte att gå.

"Jag klarar mig," svarade han oförmögen att hindra sin irritation i rösten.

"Du låter inte så," noterade Navi och flög bredvid pojken. "Du kan berätta vad som oroar dig, vet du. Jag är här för att hjälpa och även vara ett öra att lyssna på."

Hon var verkligen orolig över Link, all stress och svårigheter han hade gått igenom dom senaste dagarna måste ha tröttat ut honom. Det och det svåra livet han hade fått utsättas för tills nu.

Pojken gav ifrån sig en suck och kände sig skyldig över sin ton som oroade Navi.

"Du har rätt. Jag vet och jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga...eller hur jag ska säga det," sa och stirrade ner på sina händer medans han gick. Dom kändes svullna även när han spände fingrarna vilket ofta hände när han kände sig känslomässig eller stressad. Frestelsen att klia på eller bita dom fyllde hans huvud men istället la han dom åt sidorna och fortsatte att gå.

"Du kan försöka om du vill," pressade Navi på i ett försök att hjälpa Link med att få ut dessa känslor. Hon kom ihåg deras överenskommelse om att han skulle vara mera öppen och sig själv under just denna dag. Älvan undrade faktiskt om hon kunde övertyga honom av att hålla löftet även nästa dag...

Under en lång stund sa Link ingenting och försökte samla ihop sina tankar.

"...Jag vill inte göra det här. Jag vill bara gå hem," svarade han tillslut. Genast ångrade han dom orden och tyckte att han lät som en gnällig barnunge. Men han antog att han faktiskt var det. Speciellt bland kokirinernas standard, var han väldigt ung. Såklart, åldern spelade ingen roll för skogsandar. Trotts allt så dog dom aldrig av ålderdom.

Navi nickade och kände sig sympatisk hellre än att dela Links tankar om sig själv.

Jag vet att du gör det. Även jag önskar att vi bara kunde lämna allt det här bakom oss, men vi är tyvärr fast," sa hon men försäkrade honom mjukt. "Jag kommer att vara där för att hjälpa dig så gott jag kan, så du kommer aldrig att vara ensam."

Hon flög över till pojken och vilade sig på hans axel.

"Jag kommer alltid att stanna vid din sida," sa hon.

"Jag vet," svarade Link och fortsatte att titta på Dödens Berg som kom allt närmare. Bara av att titta på det fick honom att känna sig osäker, och det verkade allt växa då dom fortsatte framåt. "Jag är fortfarande rädd. Tänk om jag måste slåss mot fler monster? Jag vill inte slåss eller döda. Har jag inte gjort det tillräckligt?"

"Tja,vi vet inte vad det kommer att krävas för att samla ihop dom två andra Andliga Stenarna," påpekade Navi som ville hålla allt positivt för sin skyddsling. "Medan Dödens Berg är farligt och att vi troligen kommer att möta monster på vägen upp...kanske goronerna helt enkelt kommer att ge oss deras Andliga Sten."

Hon var inte helt säker på att det var så enkelt, men hon ville det så desperat i det här fallet.

"Tror du verkligen att det kommer att bli så lätt?" undrade Link, men något i hans bakhuvud sa honom att så var inte fallet. Bara tanken av att sätta foten på det där berget fyllde honom med obehag. Monstren som tydligen lurade där uppe gjorde det ännu värre...

"...Jag hoppas det," svarade Navi som inte hade hjärta att ge barnet tomma förhoppningar.

Av det sa Link ingenting.

Timmarna gick och det höga berget fortsatte att bli större och större för varje steg. Det störde Link av att det inte fanns någon annan ute på fältet förutom han själv och Navi. Visst passerade dom gamla hem, men allihopa var tomma på liv. Det fanns så mycket utrymme men ingen att fylla dom med. Av någon anledning kom det verkligen under huden på honom.

Tillslut kunde dom se klippväggen vid foten av berget och en stor stig inuti den. När dom såg den informerade Navi om att det var vägen till Kakarikobyn.

Nu var solen nära att gå ner och efter att ha korsat en bro över en bred flod oroade sig paret av att dom inte skulle hinna i tid.

"Link, bäst att vi rör på oss snabbare!" uppmanade Navi. Det fanns inga tomma hus i närheten för att ta skydd i. Men dom var fortfarande nära att om dom började springa skulle dom hinna dit innan solen gick ner.

"...Visst," mumlade Link som var lika orolig och ökade takten av sin skyddsälvas ord.

Tiden verkade fly väldigt fort när Navi påpekade att dom började få ont om tid. Himlen blev allt mörkare och det verkade i just den stunden som solen började sänka sig mot horisonten. Byn var nära, om dom fortsatte att springa i fem minuter till skulle dom klara det!

Och sedan, gick solen ner.

Nästan omedelbart hörde Link och Navi ljuden av mark som sprättades upp då skelettmonstren kom upp ur från sina viloplatser. Klapprande ruttna tänder och föråldrade ben verkade omge paret då månen och stjärnorna dök upp ovanför deras huvuden. Lysande åskådare långt borta åt fältets fasor och dom som hade otur att befinna sig på den efter mörkrets inbrott.

"Link, vi är nästan framme, bara fortsätt!" utropade Navi medans hennes skyddsling började springa snabbare. Hon kunde höra dom gälla skrin av dom små skeletten som sakta började jaga dom. Hon gav ifrån sig ett skräckslaget ljud då ett av dom poppade upp rakt framför Link som knappt lyckades ducka undan och fortsätta mot Kakarikobyn.

Det brändes i hans lungor, hans ben värkte och hans ögon stack av tårarna av rädsla. Han visste inte hur länge till han kunde springa redan alldeles utmattad innan solen hade lämnat dom åt deras öde. Men han visste att stanna betydde en säker död då dom orangea sfärerna som lurade och vingalde sig mot honom i mörkret.

Det kändes som en timme, men efter bara fem minuter nådde dom upp till en trappa som ledde dom till byn. Efter att desperat sprungit upp för dom nådde Link tillslut sista trappsteget innan han snubblade och föll framlänges. Hans haka slogs mot marken och han skrapade sin armbåge på stentrappan.

Innan han kunde resa sig upp kände Link beniga klor slita sin in i hans ben så att barnet skrek av smärta innan han desperat försökte komma upp.

Navi skrek till av skräck och var precis på väg att flyga in i skelettets huvud då ett rop hördes.

"Håll ut! Jag kommer!"

En lång figur stod plötsligt över paret och rustningen reflekterades av Navis sken. Figuren höjde armarna med ett långt vapen i händerna och högg vapnet djupt i skelettets ögonhåla så att skallen och sedan resten av monstret föll samman till en hög av orörliga ben.

Efter det märkte Link hur han släpades framåt av ett par starka händer medans han skrek av smärta då hans ben värkte och pulserade av smärta. Han tittade upp mot figuren slåss mot resten av skeletten, besegrade dom lätt tills dom tillslut slutade dyka upp.

Tårar strömmade ner för hans ansikte då han vred på sig så att han satt ner på gräset.

"Link, mår du bra? Den kom väl bara åt ditt ben?" frågade Navi som inte höll tillbaka sin oro över pojken.

Innan Link kunde svara närmade sig figuren paret och hukade sig ner.

Nu när kaoset var över kunde paret se att han var en annan vakt. Oro fyllde hans ansikte då han såg på Link.

"Vart gör det ont, unge man? Ditt ben? Har du med dig bandage?" sa han med en stark jämn röst trotts att han tydligt var orolig, som om detta inte hände första gången.

Link nickade medans han gav ifrån sig korta skakande andetag då han sträckte sig in i sin packning och tog ut bandagerullarna och handduken som ingick för att tvätta skadorna. Vakten tog dom från pojken och tog loss en flaska med vatten från sitt bälte vilket han använde på handduken och torkade rent blodet som rann ner för pojkens ben. Mannen ignorerade Links smärtfyllda flämtningar och grymtningar och fick såret rent och insvept.

"Tack, herrn, det var verkligen nära ögat!" suckade Navi ut av lättnad. Hon kunde inte föreställa sig att såret var livshotande men att höra pojkens smärtfyllda skrik...

"Ni har tur, det verkar inte vara något allvarligt," svarade vakten och la tillbaka bandagen och handduken i Links packning.

"Vad gjorde ni två egentligen därute så sent?! Visst kunde ni väl känna till skelettbarnen?" sa han med en sträng och anklagande röst som en far som skällde ut sitt barn för att vara olydig.

Link, som inte var bekant med den tonen, fick situationen honom att känna sig skyldig. Han stirrade ner på sitt bultande inlindade ben och knöt sina händer till nävar.

"Förlåt, jag försökte hinna i tid..." mumlade han tyst.

"Han menar att vi försökte att komma hit innan solnedgången," förklarade Navi som tyckte det var otrevligt att skälla ut ett skadat barn. "Vi var bara lite för långsamma."

Hon tittade ner på hans ben eftersom hon inte hade tagit en bättre titt på hans sår.

"Kommer han att kunna röra sig, herrn?" undrade hon oroligt.

Mannen klickade med tungan men hade tydligen skällt färdigt.

"Han behöver vila en dag eller mer innan han kan röra sig omkring. Men även därefter måste han vara mer försiktigt under den andra dagen. Medans såret går ner för benet är det som tur är allt för djupt. Han borde bli bättre ganska så omgående. Behöver ni gå någonstans?"

Navi beslöt sig att det var bäst att berätta sanningen så hon tog till orda innan Link kunde.

"Tja, vi skulle egentligen resa vidare, men om det måste vänta så får det bli så..." sa hon, trotts att hon inte ville vänta för länge speciellt eftersom Link ville bli färdig med det här uppdraget så snart som möjligt. Men att klättra upp för Dödens Berg med färska sår var inget alternativ. "Vet du förresten vart Impas hus ligger? Vi har fått tillåtelse att stanna där för natten."

Vakten höjde ett ögonbryn av det.

"Tja, Impas hus är det stora med ett rött tak nära väderkvarnen. Men är du inte lite för ung för att resa utan en vuxen? Var är dina föräldrar?"

Den enkla frågan slog en nerv inom Link, som undvek av att titta in i den vuxnes ögon så mycket han kunde.

"...Jag har inga," svarade han enkelt.

"...Jag förstår, jag beklagar," sa vakten som verkligen lät sympatisk om än rätt överraskad. "Behöver du hjälp med att gå, unge man?"

Link reste sig upp rätt ostabilt och hans skadade ben vek stack till så att han väste till av smärta.

"J-Jag klarar mig," insisterade han, men skulle sanningen fram var smärtan så fruktansvärd för vad som såg ut som ett grunt sår. Och andra sidan hade Link aldrig utsatts för allvarlig skada innan han försökte göra slut på förbannelsen över sin far. Han var helt enkelt inte van vid så mycket smärta.

"Om du är säker. Jag är tyvärr rädd att min post hindrar mig i vilket fall från att eskortera dig. Här..." sa vakten innan han såg sig omkring och tog tillslut upp en pinne på marken i närheten. "Använd den här som krycka tills du kommer till Impas hus, och lycka till. Kom ihåg att vila ditt ben några dagar."

Link accepterade pinnen och använde det överraskande stabila objektet för att lägga ner lite vikt på sitt skadade ben.

"Tack, herrn," sa han och började halta sig framåt.

I all upphetsning hade Link inte tagit in sin omgivning. Han insåg just nu att han var under en port av trä placerad mellan klippväggarna. Längre in kunde han se Kakarikobyn, upplyst av facklor utanför och glöden som kom inifrån dom olika husen som pojken kunde se från sitt avstånd. Det var mycket tystare än på Marknadsplatsen. Faktum var att den enda personen Link kunde se var en sittande hopkrupen figur under ett träd i närheten.

"Mår du verkligen bra, Link?" frågade Navi med oro i rösten. "Är du säker på att du inte vill vila först?"

"Jag klarar mig," svarade Link och rörde sig långsamt framåt. "Vet du...vad en väderkvarn är för något? Det är där vakten sa Impas hus var."

"Det vet jag, oroa dig inte. Jag visar dig vägen. Jag har varit här förut," svarade älvan och flög framför Link och lyste upp vägen för honom. "När jag tänker efter så har jag hört talas om Impa...men jag har aldrig mött henne förut. Men hon har rätt o att folk här i byn är rätt trevliga."

Medans Navi fortsatte hade paret kommit nära trädet med den hopkrupna figuren. Han var nu mer tydligare, en blek mager man utan skjorta och ett skalligt huvud. Hans ansikte såg förtvivlad ut då han lyfte huvudet och vände sig mot Link.

"Hej, hörde allt oväsen," sa mannen i en röst lika sorgsen som hans ansikte. "Verkligen en motbjudande värld vi lever i, eller hur?"

"Jag...öh..." stammade Link, osäker på hur han skulle svara på det. Den välbekanta brännande känslan av nervositet som följde med att prata med främlingar började växa inom honom.

"Folk är motbjudande," fortsatte mannen utan att lägga märke till Links obehag. "min egen far och mor var motbjudande."

Han spände ögonen i Link, praktiskt taget blängde på honom.

"Du måste också vara motbjudande!" anklagade han.

"Hör nu, vart vill du komma med?!" beblandade sig Navi som pinglade av ilska. "Bara håll dig borta! Lämna honom ifred, ditt kräk!"

Det var inte likt henne att bli så arg på folk, men den här mannen hade mage att säga så till ett barn!

Under en lång stund sa mannen ingenting och bara stirrade på den förargade Navi.

"Motbjudande älva..." mumlade han tillslut och tittade ner på marken.

"Kom, Link, så går vi!" uppmanade Navi och ledde Link bort från den fruktansvärda mannen.

Link var förstummad av det hela och haltade efter sin skyddsälva och undrade vad som just hade hänt. Vad var det med mannen och...varför kallade han Link motbjudande?

"Navi...? Varför sa den där mannen sådana saker?" frågade pojken tyst efter att dom hade kommit utom hörhåll.

"Han är inget du behöver bekymra dig om," svarade Navi strängt. Hon insåg hur spänd hennes ton mot Link var och lugnade ner sig. "Ibland säger folk rätt ovanliga saker."

Älvan ville inte använda specifika ord som galenskap, osäker specifikt på vad mannens problem var. Det hade öppnat en hel uppsjö av ämnen Navi inte ville ha med Link.

"...Jag...antar att det låter vettigt," svarade Link, men han var fortfarande förvirrad. Kanske det likadant som hur Urdo samlade på mer skräp än någon annan kokiri gjorde.

Medans dom fortsatte genom den tysta byn, passerade förbi hem med lysta fönster och knäckandet från facklor fnös pojken.

"...Är jag motbjudande?" undrade han

"Va?!" utbrast Navi och stannade på fläcken för att sno runt mot Link. "Nej, självfallet inte!"

Kom den där mannen åt Link så illa?

"Bry dig inte om vad han sa. Du är inte motbjudande alls. Faktum är, du är en stor sötnos," försökte hon lätta på stämningen genom att retas lite och nöp Links kind med sina små fingrar.

"Navi!" utbrast han instinktivt, oförmögen att inte hjälpa av att känna sig generad. Det spelade ingen roll vem det än var som kunde se. Älvans försök fick honom att känna sig bättre och för ett ögonblick fick honom att glömma sitt värkande ben. Men smärtan kom tillslut tillbaka så att han väste till. "Men...tack."

Han visste inte själv varför mannens ord verkade komma åt honom. Kanske det var med stort faktum han sa dom på...?

Navi skrattade hjärtligt och fortsatte att leda Link vidare.

"Självfallet, Link. Inte som jag sa något som inte var sant," sa hon och tittade upp mot himlen. "Nämen, titta däruppe, där är Den Gamla Kvarnen."

Älvan flög mot dess riktning eftersom hennes naturliga sken gjorde omöjligt för Link att se henne peka.

Link tittade åt Navis håll och såg en ovanlig byggnad. Förutom slottet var det den största byggnaden han någonsin hade sett! Byggd av gamla spruckna stenar reste sig väderkvarnen högt och stabilt trotts den såg gammal ut. Det som förvirrade Link var dom fyra stora...sakerna som snurrade runt på byggnadens framsida. Dom bara fortsatte att snurra runt runt runt! Det oavbrutna knarrande ljudet som kom från dom hördes till och med på avstånd.

Kanske han inbillade sig men...var det musik som kom från byggnaden?

Link skakade på huvudet och vände sig till Navi.

"Vad är en väderkvarn? Varför snurrar dom runt så där?" undrade han innan han ryckte till av sitt värkande ben.

Navi fnös oroligt och skakade på huvudet.

"Jag berättar imorgon. Kom nu, vi bör fortsätta mot Impas hus. Det är i närheten," uppmanade hon pojken och flög längre in genom byn.

Link tänkte på det ch tyckte att Navi hade rätt. Han ville verkligen komma up på fötterna och så snart som möjligt. Han beslöt sig att hålla tillbaka sina frågor tills vidare och pressade sig framåt.

Som tur var hade älvan rätt och Impas hus var nära. Inom några minuter anlände dom till ett stort hus med ett rött tak. Den var inbäddad mot klippväggen som omgav byn och hade en liten trappa som ledde upp mot ytterdörren, vilket Link hade svårt att komma upp för, men han lyckades ta sig upp till toppen.

Till parets förvåning stod där en beväpnad bepansrad vakt utanför dörren. En fackla bredvid lyste upp mannens ansiktsdrag men lät fladdrande skuggor dansa över hans ansikte så att han såg lite otäck ut.

"Åh, öh...god kväll, herrn," hälsade Link nervöst då han närmade sig vakten. "Är det här Impas hus?"

Han hade svårt att titta in i mannens ansikte så han stirrade på gräset under dennes fötter istället.

"Du måste komma utanför byn om du inte känner igen det," påpekade mannen, men inte i en ovänlig ton. "När jag tänker efter så har jag aldrig sett dig förut..."

Hans blick föll på Links ben.

"Dessutom är du ju skadad! Vad har hänt, unge man?"

Navi kunde se hur Link var nervös så hon svarade istället.

"Det var ett av dom där skelett monstren där ute på fältet. Skelettbarnen," sa hon.

Vakten nickade bittert och klickade med tungan.

"Ni borde inte ha varit ute så här sent. Men det är bra att du är välbehållen," sa han i en tuktig ton men han verkade inte behöva skälla ut Link som den första vakten gjorde.

"Vi hade inget annat val," sa Navi som fortfarande ville tala i Links ställe. "Med det sagt så är min vän skadad och Impa sa åt oss att vi kunde vila i hennes hus!"

Vakten verkade överraskad av det.

"Verkligen? Har ni talat med Impa? Verkar ovanligt..." sa han men ryckte tillslut p axlarna. "Inte för att det spelar roll. Impa tillåter vem som helst i nöd att använda hennes hus så du behöver inte vänta order för att träda in."

Navi beslöt sig att låta vakten tro vad han tänkte och klappade ihop sina händer.

"Utmärkt! Vakten vid ingången sa att Link behövde vila sig några dagar för att bli bättre, går det bra?"

"Jag ser ingen anledning att inte tillåta det. Ingen annan använder huset för stunden. Stig på bara och vila er. Jag finns i närheten i vakttjänst för natten," svarade mannen med en mer vänligare röst än vad den hade varit tidigare.

"Tack, herrn," mumlade Link som hittade sin röst.

Mannen öppnade dörren och stängde den efter paret då dom trädde in i hemmet. Inredningen var väl belyst med några brinnande facklor som brann klart i hemmet. Tydligen hade vakten känt ett behov av att hålla det så.

I vilket fall så såg dom sig omkring i hemmet. Det mesta av huset bestod av bara ett rum med en dörr åt sidan som var stängd. Framför dom var ett slags vardagsrum med ett runt bord av trä och som omgavs av stolar. Det fanns ett litet köksutrymme i hörnet med en spis och diskbänk (inte för att Link visste vad dom var för något) ihop med lådor för olika bestick. Mot väggen var en massiv bokhylla fylld av tjocka böcker. Slutligen var det en trappa som ledde upp mot en balkong där det stod en säng ihop med ett nattduksbord.

Link kunde inte hjälpa att tänka tillbaka till det övergivna huset han hade övernattat i under sin resa genom Hyrule Fältet. Men det var mer varmare och inbjudande, en plats där han kunde föreställa sig själv att verkligen bo i.

"Vad tycker du?" frågade Navi som såg sig omkring. "Är det inte bra? Synd att sängen är på andra våningen..."

Det var inte mycket som kunde göras där. Hon undrade om hon flyga ut och fråga vakten om att bära Link uppför trapporna...

"Jag tycker att det är varmt," svarade Link och haltade sig fram mot trapporna. "Jag önskar nästan att mitt trädhus var så här."

Tanken på sitt hem gjorde honom dyster. Han saknade skogen så mycket och hoppades från djupet av sitt hjärta att han kunde återvända dit snart.

Sakta tog han sig uppför trapporna och Navi flög bredvid honom.

"Jag går och...lägger mig. Jag är trött," sa han i en tyst platt röst då han kände en våg av utmattning skölja sig över honom.

Navi fnös men nickade.

"Självklart, jag förstår. Du har haft en lång dag," sa hon och såg på hur Link klarade sig upp till toppen av trapporna, gick över till sängen och tog av sig sin utrustning. Svärdet, skölden, slangbellan, packningen och stövlarna hamnade på golvet. Okarinan fick den bästa platsen på nattduksbordet tillsammans med sin hopvikta mössa.

Sittande på sängen började Link fundera. Det hade verkligen varit en dag. Sedan han trädde in på slottet, mötte Prinsessan och anlände här...allt det här på en enda dag. Det kändes som om en hel vecka hade gått och han kände sig lika utmattad.

"Tja..." var hans enda svar då han bara satt på sängkanten och stirrade ner på golvet. Hans kropp kändes flera gånger tyngre än vanligt, hans utmattning tyngde ner hans lemmar. Pojken visste att så fort hans huvud snuddade kudden skulle han somna tungt. Han brydde sig inte om hur upplyst huset var. Efter nätterna ute på Hyrule Fältet kändes det välkomnande.

Orolig över sin skyddsling landade Navi på hans axel.

"Mår du bra, Link?" sa hon fullt medvetet om att det var så mycket som bekymrade Link ville hon ändå att han skulle släppa fram det om han ville.

Link tittade på sin skyddsälva och ryckte lite på axlarna vilket fick henne att häpna till.

"Jag är bara trött, det är allt," sa han, vilket var delvist sant eftersom det var mer än trötthet som pågick.

"...Link...tror du att du imorgon...kan visa dina känslor som du har gjort idag?" sa hon helt plötsligt och insåg att det inte var rätta tillfället...men hon ville göra det här innan morgondagen kom och Link hade bestämt sig när han skulle vakna. "Jag tror att det är viktigt att-"

"Navi...jag vill inte prata om det här," avbröt Link med hängande huvud och ihopknipna ögon. "Jag bara...jag..."

All press över dagen hade tillslut blivit för mycket. Med ett kväljande ljud började tioåringen att snyfta, axlarna skakade och tårar tvingades sig ur mellan hans ögonlockar och rann ner för hans ansikte.

"Link! Åh, Link..." utbrast Navi innan hon lyfte sig från hans axel och flög nära hans ansikte och dämpade sitt sken åt honom. "Snälla, gråt inte...jag vet att saker och ting är tufft, men allt kommer att ordna sig!"

"Jag gillar inte det här...jag hatar det här!" grät han mellan snyftningar. "Jag är så rädd, Navi, jag vill bara gå hem!"

Förutom att känna sig eländig var han också förödmjukad av att hans skyddsälva, eller någon annan, såg honom så här. Han kände sig patetisk och förargad, som om att visa sina känslor var på något sätt fel. Link hade försökt att hålla sig samman hela dagen och tvinga tillbaka alla negativa känslor så gott han kunde, men det hade blivit för mycket.

"Link..." mumlade Navi och klappade Links kind för att försöka ge honom fysisk tröst. "Jag vet, och jag önskar också att vi kunde gå hem, men Hyrule behöver oss. Uppdraget kommer snart att vara över och då kan vi försöka återvända till byn."

Varför behövde Hyrule specifikt just honom? Så många liv var beroende av honom. Zelda sa aldrig specifikt det, men Link kunde känna det i sin märg att om Ganondorf någonsin la beslag på TreKraften...skulle alla som gjorde motstånd dödas. Link kunde inte föreställa sig hur många som bodde i Hyrule, mer än han kunde räkna upp till, men det var tydligen väldigt många. Alla dom liven vilade nu på hans axlar och allt han ville göra med sitt liv var att leva fridfullt i sin by.

Oförmögen att ge Navi ett ordentligt svar mellan sina snyftanden la sig Link sidlänges på sängen. Hela hans kropp skakade to han rullade ihop sig och försökte gömma sig från världen runt om honom. Barnet kände all sin frustation, stress, elände, fysiska och mentala smärta och brist på sömn äta honom inifrån. Monstruösa maskar kröp och vred sig inne i hans kropp, åt upp honom från insidan och ut och såg till att han hela tiden led medans det hände.

Osäker på vad hon kunde göra, fortsatte Navi att trösta honom med små kramar mot hans kind och mjuka ord. Inget hon sa verkade nå honom, och pojken svarade henne inte i flera minuter.

"Link, snälla, det kommer att ordna sig..." upprepade hon och kände sig själv gråtfärdig bara av att se Link lida så mycket.

Det var strax efteråt som Link började att lugna ner sig. Hans känslor fortsatte att bubbla och vrida sig inom honom, men tårarna slutade att rinna så att han kunde börja prata igen.

"Förlåt mig..." mumlade han då han satte sig upp och torkade desperat bort dom kvarstådda tårarna. "Förlåt..."

"Nej, nej, det gör inget," försäkrade Navi honom och flöt framför honom. "Jag förstår, du har byggd så mycket stress och känslor."

Pojken gav henne en liten olycklig nickning.

"Det är okay att gråta och få ut dom känslorna," sa älvan.

Link snyftade och höll upp sin handflata så att Navi kunde landa på den. Han kunde känna den naturliga värmen som älvor gav ifrån sig då hon landade på handflatan.

"Tack, Navi," sa han, tacksam över sin skyddsälva för att behandla honom väl, även om han inte riktigt förtjänade det. "Du får mig alltid att känna mig lättad."

Han var fortfarande rätt stressad men sensationen hade dämpats lite när Navi tröstade honom.

Det fick älvan att le lite då hon tittade på sin skyddsling.

"Det är en del av mitt jobb. Jag bryr mig verkligen om dig, Link, jag vill bara hjälpa dig så gott jag kan," sa hon medans hon önskade att hon kunde slåss vid pojkens sida, men förutom svaga dunsar och bländande sken var hon värdelös i det avseendet.

Uppskattning spred sig genom Link och ett leende formades på hans ansikte.

"Navi, du betyder så mycket för mig. Jag är så glad av att vi har träffats," sa han varmt.

En blandning av värme och bitter kyla spred sig i älvans lilla kropp. Värmen kom av orden Link sa till henne, kärleken han kände för sin kompanjon berörde henne verkligen. Kylan kom av kunskapen av att den kärleken var byggd på en lögn. Hon undrade flera gånger sedan dom hade lämnat skogen hur hon skulle säga honom sanningen, kanske efter att deras uppdrag är fullbordat var bästa tillfället...men hon visste bara inte.

Navi tvingade bort alla oönskade känslor och tvingade fram en modig fasad och strålade upp mot Link.

"Du betyder lika mycket för mig också, Link," sa hon och hon menade det verkligen. Även om deras tid tillsammans inte hade varit så lång kände hon sig beskyddande och mycket fäst vid unga hylianen.

Link kände sin oro dämpa sig för stunden och hans leende växte sig större innan han gav ifrån sig en gäspning.

"Förlåt...jag är bara så trött..."

Navi skakade på huvudet och lyfte upp sig från hans hand.

"Det gör inget, du har haft en lång dag. Gå och lägg dig och imorgon kan du bara ta det lugnt och fokusera på att återhämta dig," sa hon.

Han förtjänade verkligen en paus. Även om han inte hade blivit skadad hade hon fortfarande insisterat på att dom borde stanna i byn en dag extra för att vila lite. I en slags vändning var skadan en välsignelse som tvingade honom att göra just det. Chanserna var att om han inte hade blivit attackerad skulle han vilja fortsätta upp mot Dödens Berg den kommande morgonen, bara för att bli färdig med uppdraget så fort som möjligt.

Link nickade och föll tillbaka mot sängen. Under all stress hade han inte lagt märke till hur bekväm den här möbeln var. Kudden var nästan otroligt mjuk och kändes härligt att ligga på. Han hade knappt tid att ta in dom tankarna innan han slöt ögonen och somnade genast.

Navi gav Link ett sorgset leende innan hon gjorde det bekvämt för sig på hans mössa och somnade också.

Ännu en gång fylldes Links sömn med mardrömmar. Hemska visioner av att bli omgiven och sliten i stycken av skelettbarnen upprepade sig i hans huvud tills solen gick upp.

Navi hade då vaknat och vände sig till Link som redan var vaken. Han satt upp och smånafsade på en bit bröd. Hans ögon visade brist på sömn vilket syntes av dom svarta skuggorna under dom. Älvan antog att han hade haft mardrömmar vilket hon inte klandrade honom för.

"God morgon, Link," ropade älvan mjukt då hon stod upp för att sträcka på sina armar. Hon erkände det inte men hon var verkligen utmattad. Även trotts älvor inte behövde mycket sömn som hylianer och kokiriner hade hennes vakt post under natten ute på Hyrule Fältet hunnit ifatt henne.

Pojken bara kikade på Navi innan han vände sig tillbaka på sin frukost.

"God morgon, Navi, vill du ha frukost?" sa han med en platt uttryckslös röst.

Navi fnös och hennes sken dämpade sig lite av hennes besvikelse. Han hade verkligen återgått till tvinga tillbaka sina känslor igen. Hon antog att hon kunde ha förväntat sig det här. Link lovade att han skulle sänka fasaden för en enda dag. Älvan var förvirrad över varför han var så beslutsam av att gömma sig så där. Den gången då hon verkligen försökte att prata om det hade Link vägrat förklara. Sedan dess hade hon grubblat mycket efter anledningen, men kunde inte komma på något.

"Jag...öh...kankse senare," svarade hon då hon hade tappat aptiten. Han verkade så...naturlig dagen innan när han slutade låtsas och släppte fram sitt riktiga jag. Visst hade han gråtit och haft pinsamma stunder, men han hade också lett och fnissat några gånger. Hon ville hellre ha det än att se Link låtsas som om han inte hade några känslor inom sig.

Link var inte dum.

Han insåg att Navi oroade sig för honom utan att ens titta på henne. Det var helt enkelt hennes natur, och hon hade gjort sina åsikter om hans fasad mycket tydligt innan. Han ville bara hålla allt för sig själv oavsett trotts att det var själviska önskemål. Dagen innan var så förödmjukande för honom; sättet Navi såg hans svaghet och tårar på. Det fick honom att vilja krypa in i ett hål och dö någonstans.

Var det värt att visa sitt naturliga jag inför Prinsessan?

Link tyckte inte det.

Han ville bara gömma sig från världen och få slut på detta obehag. Navi förtjänade inte att ha med det här att göra. Ingen gjorde det. Förhoppningsvis skulle hon acceptera honom för hur han valde att visa sig själv för världen. När det här uppdraget var över och, om han kunde gå tillbaka hem...skulle han släppa fasaden för gott. Tills dess fick han fortsätta att gömma sig.

"Bara säg till när du börjar bli hungrig," sa pojken då han tog en till tugga av brödet och vände sig om för att se Navi i luften.

"Visst, det ska jag," sa älvan som lät lite distraherad för ett ögonblick. sedan skakade hon på huvudet. "Så, vi ska bara luta oss tillbaka och vila resten av dagen. Det låter väl trevligt? Hur känns ditt ben? Lite bättre"

Hon tyckte att det var bättre att inte konfrontera Link på morgonen angående masken. Senare på dagen skulle hon försöka få hon honom att släppa den...eller åtminstone få ett ordentligt svar på varför han hade den.

Med en nickning stoppade Link resten av sin frukost i munnen och svalde den. Bordsskick var inte exakt viktigt bland kokiriner. Dom må vara gamla men skogsandarna var tekniskt sätt fortfarande barn.

"Det svider och fortsätter att pulsera. Men det är inte lika illa som igår kväll," sa han och tittade ner på det inlindade benet. "Jag borde nog inte gå omkring utomhus idag, eller?"

"Det kommer att svida i några dagar så ja," svarade Navi som försökte ignorera hur tom Links röst lät just nu. "Och du bör nog stanna inomhus, åtminstone för idag. Att röra sig för tidigt skulle bara fördröja din återhämtning."

"Jag trodde väl det," sa Link och stirrade på bandaget några sekunder. "Förlåt att jag blev skadad. Nu kan uppdraget inte fortsätta på grund av mig."

"Hörnu, kom igen, nu är du inte rättvis mot dig själv," småskällde Navi. "Jag borde ta på mig skulden. Om jag inte hade insisterat på att vi skulle stanna för att öva på Zeldas Vaggvisa så länge hade vi hunnit hit i tid!"

"Om jag bara hade kunnat lära mig melodin skulle du inte behöva få mig att öva," motverkade Link platt som fortfarande tittade på sin skada.

Det verkade som om Link verkligen var fast beslutsam av att lägga skulden på sig själv.

"Tja, jag klandrar dig inte!" bråkade Navi som inte ville att hennes pojke skulle se sig själv som en börda. "I vilket fall så kan vi inte ändra det förflutna. Vi får försöka att varva ner lite när skadan har läkt. Att ta paus är nog i alla fall bäst. Vi har ju trotts allt haft utmattande dagar, inte sant."

Tja, Link kunde inte argumentera det. Han ville verkligen vila sig och han antog att en skada hjälpte att göra det behovet. Pojken hade planerat att gå upp för Dödens Berg efter frukosten, trotts sin rädsla. Så mycket som han hatade att erkänna det, även för sig själv, kände han sig lättad av att resan blev framskjutet.

"Visst, jag antar det," sa han och tittade upp mot sin skyddsälva. "Så vad gör vi nu då?"

"Tja, du fokuserar på att vila, du," svarade Navi. "Lägg dig ner. Jag ska bara ta mig en titt runt huset. Jag är nyfiken över vad för slags böcker Impa har..."

"Okay," sa Link som placerade om kudden och la sig på rygg men ryckte till av att röra på sitt skadade ben. "Jag kanske tar och somnar om igen."

"Jag hoppas att du får en bra vila," svarade Navi och hindrade sig själv från att sucka av elände då Link stängde ögonen. Hon hoppades verkligen att hon kunde få honom att sluta låtsas...

Utan kunna göra mycket flög Navi till bokhyllan och tog sig en närmare titt på dom tjocka böckerna...

Timmarna gick långsamt framåt, varken Link eller Navi var på humör för att prata. Pojken hade lyckats få sin tupplur men långt efteråt hade han vaknat och kunde inte somna om. Hellre än att prata med sin skyddsälva stirrade han upp på taket och förlorade sig själv i sina tankar.

För stunden kände han ingenting. Ingen ilska. Ingen sorg. Bara en dov känsla i hela kroppen. Med undantaget över hans pulserande värkande ben. Sådana saker har hänt honom under de senaste två åren eller så. Det fanns dagar då han bara inte kände någonting alls. På ett sätt skulle han hellre känna sig eländig istället.

Link vände sig om mot Navi som satt sysslolöst på hans hopvikta mössa. Hennes sken var inte så starkt så han kunde se att hon tittade på honom. Men båda två bara stirrade på varandra osäkra på vad dom skulle göra eller säga till varandra.

Han tittade tillbaka upp mot taket och försökte tömma sina tankar.

Senare efter att dom hade haft lunch bröt Navi tystnaden.

"Vi borde öva oss på Zeldas Vaggvisa idag," sa hon eftersom dom nu hade extra tid.

Link, som satt lutande mot mot kudden, stirrade på på sina händer han hade på sina knän.

"Jag vill inte idag. Imorgon," sa han med en tyst och trubbig röst.

Själva naturen av hans svar tog Navi lite med överraskning. I vanliga fall gjorde Link som hon föreslog. Men hennes förslag var ju såklart för hans fördel. Det här var inte annorlunda! Att lära sig denna melodi var inte för nöjes skull, det var en viktig del av uppdraget!

"Snälla, Link, vi bör få det gjort så fort det bara går. En halvtimme är allt jag begär," vädjade älvan.

Link skakade på huvudet och fortsatte att titta bort från sin skyddsälva.

"Jag kan inte. Inte nu," sa han som inte kände för det, fullt vetande av att just då att försöka inte skulle göra någon nytta.

Älvan fnös åt det och kunde inte låta bli att känna sig smått irriterad. Om Link var på något slags dåligt humör skulle hon föredra att han var mer ärlig mot henne. Vaga, korta trubbiga svar lät mera oförskämt mot henne.

"Säg åtminstone varför. Link, det här är viktigt och jag vet att du vet det. Snälla, tla till mig. Jag är ju din skyddsälva. Jag är här för att hjälpa och vägleda dig, oavsett vad," sa Navi, men hur många gånger hon fick ljuga blev det inte lättare. Om allt annat så kände hon sig ännu värre av att göra det.

Link var tyst en lång stund och fortsatte att inte titta på Navi. Han kände att hon hade rätt, hon var ju hans skyddsälva och just nu hade han varit oförskämd. mot henne.

"Förlåt," mumlade han och tittade tillslut på henne. "Jag känner bara inte för det. Snälla, jag lovar att öva imorgon," sa han och han menade det också. Han skulle ge sitt allt dagen efter men just kände han sig inte på humör.

Tja, han gick fortfarande inte in på detaljer med det dög nog för Navi.

"Okay, vi väntar tills imorgon," nickade hon innan hon flög över till honom och kramade om hans kind. "Kom bara ihåg att jag bryr mig om dig. Om du någonsin vill prata om vad du känner...så gör det inte mig något."

Link svarade inte till utan bara nickade.

Dagen gick sakta utan händelse för det mesta. Båda upptäckte att den stängda dörren på nedervåningen ledde till en toalett vilket ledde till en lektion Navi inte ville ge. Men det var i alla fall överstökat.

Efter en liten middag bestående av ett äpple och lite bär stirrade den blåa älvan upp mot Link då han låg platt på rygg. Åter igen stirrade han bara upp mot taket med sitt uttryckslösa ansikte. Båda två hade varit tysta i flera timmar nu, som om dom var rädda att prata med varandra.

Tillslut fick Navi nog och behövde säga sin mening.

"Kommer du verkligen att gömma dig bakom den där masken under resten av uppdraget, Link? Är det verkligen så illa av att sänka den?" sa hon.

Link vände sig förvirrad mot älvan. Mask? Vad var...vänta han kom ihåg Impa nämna en butik som sålde masker dagen innan. Han hade aldrig fått en förklaring om vad dom var för något.

"Vad är en mask?" frågade han.

Javisst, Navi hade glömt av att Link aldrig hade frågat henne om det.

"Tja, masker är saker som folk bär på sina ansikten. Dom kommer i alla möjliga mönster och dekorationer," sa hon och beslöt att fortsätta fullt vetande av hur nyfiken Link kunde bli. "Folk bär dom mest för skoj skull eller ibland under festivaler och liknande."

Det lät vettigt för Link, antog han. Masker var helt enkelt inte någon del av kokiri kulturen så han hade aldrig sett en.

"Så jag bär alltså en mask?" undrade han.

"Tja...i avsaknaden på bättre ord," svarade Navi. "Jag antar att jag inte kunde hjälpa med jämförelsen. Vad jag menade var är att du gömmer dig bakom en känslolös mask. Men min fråga är kvarstående. Kommer du att bära den under resten av uppdraget? Var gårdagen verkligen så illa?"

Link satte sig upp och höll lakanet i ett mjukt grepp.

"Jag planerade att ha den på, ja," sa han, det var så man skulle uttrycka det, eller? Med masker? Han var nyfiken över masker och mera detaljer om dom. Men det kunde vänta tills vidare. "Jag slutade att låtsas för att du bad mig om det."

"Tja, jag uppskattar att du gjorde det för mig, verkligen," svarade Navi. "Det är bara...jag tror inte att det är hälsosamt. Det är som om du tvingar tillbaka dina känslor och det är inte bra, Link. Jag vet inte varför du gör det här, men jag säger dig det som din vän och skyddsälva att det tillslut kommer att skada dig."

"Hur?" undrade Link som inte tyckte om att hon pressade fram det här ämnet igen. Kunde hon bara inte acceptera att det här var vad han ville vara? Han förstod att hon bara ville försöka att hjälpa honom, men det var ett försök han inte uppskattade. Såklart, en liten del av honom visste att hon hade rätt och att han borde lyssna på henne för att hon var smartare än honom. Men han dämpade dom tankarna i en handling som han själv trodde var en del av det som gjorde honom till en sådan fruktansvärd person.

En motbjudande person.

"Du tror väl inte att det är nyttigt av att korka igen dina känslor så där, eller? Link, du vet att jag bara försöker att hjälpa dig. Jag skulle aldrig leda dig fel väg," sa Navi med en desperat röst, nästan vädjande som om hon försökte att få Link att se saker och ting på sitt sätt.

Link förblev tyst en lång minut och hans skyddsälva väntade tålmodigt på ett svar. Det var inte så att Link blev lycklig av att gömma sig själv. Det var inte meningen med den uttryckslösa masken han hade på sig i ett år nu. Han ville bara inte vara till besvär åt andra genom att vara sig själv. Navi hade rätt i att det var till mer skada för honom, men han brydde sig inte om det. Eller, han kunde bry sig mindre om än att låta andra se hans riktiga jag för mycket.

"...Kan jag lova att tänka på det?" var Links svar, hans grepp om lakanet var ännu hårdare. Han var desperat av att göra Navi lycklig och göra sig förtjänt av hennes godkännande, men det här var något som han kände var inristat inom honom. Det var inte något han bara kunde ge upp. Inte ens för henne. Inte ens för Saria. Det svaret var det bästa han kunde erbjuda.

Navi höll tillbaka en suck. Hon visste att det här troligtvis var det bästa hon kunde få fram för tillfället. Det här var tydligen inte något som hon kunde få stopp på under en natt, men kanske längre fram i deras uppdrag. Hon bestämde sig för att ta den lilla segern snarare än att försöka driva ämnet och kanske få Link att ta tillbaka sitt svar.

"Tack, Link. Jag uppskattar att du är villig av att försöka," sa hon.

Link nickade och sjönk tillbaka ner på sängen.

"Jag tar och somnar in. God natt, Navi," sa pojken som trotts att han inte ens hade gjort något under dagen på något sätt hade blivit utmattad. Detta brukade hända rätt ofta dom senaste dagarna när han kände sig så här stel; han upptäckte att han blev väldigt trött väldigt lätt.

"Bra idé, att vila kommer att hjälpa dig läka. God natt, Link," sa Navi som flög över och gav Link en liten kram på kinden då han gned sig djupare in i sängen. "Kanske imorgon kan vi se oss omkring byn om du vill."

Det ville Link verkligen. Platsen var mycket mindre än slottstaden. Han hade bara varit här under natten men han kunde ändå se att Kakarikobyn var mindre stressigare för honom. Pojkens uttryckslösa agerande dämpade inte hans nyfikenhet och han ville se hur en annan by var. Han hade inte tänkt på sig själv som äventyrlig och även om han fick möjligheten att lämna Dom Förlorade Skogarna och utforska mer när...om...han kom tillbaka...skulle han ha avböjt det.

Men medans han var här kunde han se hur Kakarikobyn var.

"Det vill jag. Kommer mitt ben att läka tillräckligt för det?" sa han.

Navi flög tillbaka till Links mössa och gjorde sig bekvämt på den då hon la sig ner.

"Jag tror det. Det kanske är bäst att vi är utomhus en kort stund, men om vi gör det och allt är lugnt...kommer du nog att klara dig," sa hon.

"Det låter bra," svarade Link platt och stängde ögonen. Efter att ha bytt ut "god natt" med varandra somnade paret genast. Deras slummer var tunga och tomma på drömmar, och för Link var det välkomnande.

Tillslut steg solen och Link och Navi vaknade. Efter att ha bytt ut "god morgon" med varandra hade paret en snabb frukost med lite bär och en konstig men god frukt Link aldrig hade sett förut. Den var liten och lila och kom i en stor mängd.

"Hur känns ditt ben? Bättre, hoppas jag," sa Navi då Link satt på sängkanten. Hon hoppades att han skulle få en chans att se Kakarikobyn idag. Det var verkligen en underbar plats i vanliga fall, så hon var säker på att den där mannen under trädet var en sällsynt plåga för kommunen.

"Det gör det, men det värker lite fortfarande," sa Link uttryckslöst och la försiktigt handen på bandaget. "Jag kan väl fortfarande gå ut, eller?"

"Vi kan gå och prova, visst. Bara ta inte i för mycket," sa hon och gjorde en gest mot hans packning. "Dessutom behöver du plåstras om. Det borde finnas en vakt utanför huset som kan hjälpa till."

Det var nog viktigt att han borde lära sig göra det helt själv, men det fick vänta till en annan dag.

Link nickade och satte på sig stövlarna och mössan och ställde sig sakta upp. Han hade inte gått sedan han gick till toaletten kvällen innan så hans lemmar var rätt stela. Men efter att ha övat kunde han tillslut gå utan krycka. Men hans ben pulserade av smärta för varje steg.

"Jag tror att jag klarar det ett tag," sa han.

"Bra! Kom igen, ta lite bandage så går vi ut," kvittrade Navi. Hon kanske inte gillade att Link återgick till sin känslolösa fasad men hon kunde vara för honom trotts det.

Link gjorde som han blev tillsagd och, tog tag i packningen och gick sakta ner för trappan. Han lämnade svärdet, skölden, slangbellan och okarinan bakom sig då han gick. När han öppnade dörren märkte han att ringarna av blåmärkena han hade fått av fruktförsäljaren hade börjat försvinna.

Som tur var stod det en vakt utanför precis som Navi hade sagt. Mannen kände till den allmänna situationen och med glädje byte ut Links bandage åt denne. Han till och med tittade närmare på skadan och paret såg att det hade börjat bli bättre och läkt ordentligt. Efter att ha tackat vakten tittade paret ut mot byn och det var första gången för Link utan nattens mörker.

Kakarikobyn såg vacker ut. Det var hans första tanke. Det första han la märke till var husen som han nu kunde se i bättre detalj. Gjorda av trä och i mycket bättre skick än dom ute på Hyrule Fältet var det tio! Link kunde inte räckna så väl, men...han tyckte att det var mer än det var i hans egna lilla by. Link kunde se hylianer vandra omkring. Som tur var var det inte en stor massa som på Marknadsplatsen. Här gick folk omkring i en mer långsam lugnare takt. Vissa stannade för att prata, andra gick till mål som var okända för Link, medans han såg en man ta en tupplur uppe på ett av husens tak.

Redan tyckte Link att den här platsen var bättre än Slottstaden.

Men Links ögon vandrade upp mot Dödens Berg. Som en jätte av sten reste den sig över byn medans en krona av moln omgav toppen. Link nästan kände om om berget tittade på honom, observerade hans pytte lilla form där han stod där nere i byn.

"Vad tycker du? Visst är det vackert?" sa Navi i en ton som man kunde beskriva som nostalgisk.

"Det är det," sa Link då han vände sig om och la märke till hennes ton. "Har du varit här förut?"

Älvan nickade.

"Ja, jag har varit över hela Hyrule. Men det har varit ett år nu sedan jag var här, jag minns att jag gillade den här byn mycket."

Medans han gick nerför trappan som ledde upp till Impas hus frågade Link.

"Varför lämnade du Dom Förlorade Skogarna?"

Navi hade nämnt om att hon hade varit utanför skogen en eller två gånger sedan dom begav sig...men hon hade inte sagt varför.

"Jag bara ville se mer av världen, det är allt. Har inte du velat det?" frågade Navi då hon och pojken närmade trappans botten.

"Nä, jag vill bara stanna i Dom Förlorade Skogarna," sa han rakt ut och ärligt utan att tänka på svaret.

"Åh...Tja, det är inte alla som vill. Jag blev bara så nyfiken att jag begav mig ut och utforskade i flera år," sa Navi som hade många härliga minnen från dom fantastiska åren, se mer av Hyrule än andra älvor. Hon hade även utforskat lite av kungarikets utkanter för att se hur dom närliggande områdena var.

"Jaså, du är alltså lika nyfiken som ag är?" sa Link.

Navi gav ifrån sig ett litet skratt för den observationen.

"Jag antar att du kan säga det."

När dom nådde ner till trappan började Link och Navi sakta att röra sig runt byn. Dm hade inget mål i tanken och det var Link som ledde vägen. Navi tyckte att hon kunde låta Link gå dit där det verkade intressant.

Vad Link fokuserade mest på var folket. Medans han hade sett mycket av hylianer på Marknadsplatsen hade det varit så kaotiskt att det smältes samman för honom. Här var det mycket lugnare att han kunde fokusera på vad han såg.

Paret gick förbi två män som pratade.

"Har inte sett några goroner på sistone. Är det inte märkligt?"

"Hörde att det pågick något uppe på berget."

"Verkligen? Vet Kungen om det?"

"Hur tusan ska jag kunna veta det? Jag antar det. Kungen och Darunia är ju trotts allt..."

Samtalet började tillslut tonas ut då Link och Navi fortsatte.

Längre fram fylldes luften av en skrikande man. Han verkade skrika åt någon och gissa om att han lät förbannad!

"Saburo! Vad gör du där uppe?! Du tar ju en evighet!"

Rösten kom från andra sidan av ett hus.

Link och Navi kikade runt hörnet och såg en väldig man med en vit mustasch stå på gräset. Han skrek upp mot en byggnad som var halvfärdig med en yngre man som stod på det lilla tak som fanns.

"Kom igen, chefen, jag jobbar så fort jag kan" ropade den unge mannen, Saburo, tillbaka. Han svettades rejält och torkade bort lite från pannan med sin väldiga arm.

Link observerade hur den äldre mannen började att skrika åt Saburo ännu mer, sa ord som fick Navi att rodna lite. Svärandet gick såklart över Links huvud. Att svära fanns helt enkelt inte bland kokiriner som det fanns bland hylianer.

Den äldre mannen vände sig till en annan väldig man som bar en stor bit trä då denne närmade sig den mustaschprydde mannen.

"Navi, vilka är dom där?" undra pojken som fortsatte att titta. "Varför är mannen i mustasch så arg?"

"Dom är snickare," förklarade Navi. "Dom bygger hus och andra byggnader här omkring. Den arga mannen är Mutoh. Han är...öh...tja, han är alltid så där."

Älvan hade aldrig provat att prata med snickarchefen. För obehagligt.

"Varför är han så där? Han skriker så mycket," sa Link som aldrig hade sett en sådan sur person förut. Även Midos spydigheter var på en lagom nivå...

Älvan skakade på huvudet utan att kunna komma på något svar på den frågan.

"Vissa bara är arga så ofta. Det är sådan han är," sa hon. Det var inget bra svar men det var det bästa hon kunde komma med.

Link var verkligen inte nöjd med det svaret men det var ändå inte så viktigt för honom.

"Tja, okay," sa han och tittade upp mot sin kompanjon. "Du sa att folk som han får betalt i rupier för sådana här arbeten, eller hur?"

"Det stämmer!" kvittrade Navi. "Bra jobbat av att komma ihåg det, Link!"

Link kände sig glad av att få beröm och vände sig tillbaka mot snickarna.

"Om folk behöver hus att bo i varför gör dom det inte gratis? Som den där mannen som inte hade något hus där borta på slottstaden?" undrade han.

Navi skruvade lite på sig mitt i luften, fullt vetande av att det var ett rätt känsligt ämne.

"Det är...tja, vad jag menar är att det inte är så lätt. Byggnaderna behöver material och det kostar också rupier. Både det och att dom behöver få betalt för deras tid och deras ansträngning. Många är bara inte...villiga av att göra något som är gratis."

Verkligen? Det lät...nästan hemskt. Han antog att hylianer tänkte annorlunda än kokiriner, men...varför inte bygga hus åt någon som inte hade det? Det verkade vara första alternativet för någon som inte hade något hem.

Eller?

"Jag tror jag förstår," var svaret Link valde.

Link ville fortsätta för att komma ifrån den skrikande Mutoh och gick åt motsatta hållet. Navi var lättad över att Link inte pressade på ämnet och följde efter.

Medans paret fortsatte fångade något upprepande Links uppmärksamhet. Barn som gick hand i hand med en förälder, eller båda deras föräldrar, då dom gick vidare. Unga pojkar och flickor med mödrar eller fäder som levde sina liv. Dessa grupper pratade lyckligt utan några bekymmer i världen. Efter att ha tittat på en liten pojke som satt på en lång mans axlar tänkte Link för sig själv. Det Stora Deku Trädet var den enda sanna farfiguren han kände till. En del av honom undrade-

"Unge man, snälla, fånga den där kuukonen*!" ropade en kvinnlig röst.

Paret snodde runt då det vilda flaxandet av vingar och ljudet av en varelse nådde deras öron. Link såg en ovanligt vitt djur springa imot honom, vilt flaxande. Springande efter det var en rödhårig kvinna som såg desperat ut.

Link backade undan, överraskad och rädd över den konstiga varelsen som kom åt deras håll.

"Link!" ropade Navi. "Var inte rädd, det är bara en kuuko! Bara plocka upp den!"

Oro fyllde Links ansikte trotts hans självbehärskning, men han visste att Navi inte skulle leda honom fel. Då varelsen närmade sig böjde sig Link ner på knäna med armarna utåt och tog tag i den flaxande varelsen och lyfte upp den.

Han höll den på en armlängds avstånd och tog sig en närmare titt på den. Det visade sig att det var en slags fågel, men inget som han hade sett i skogen. Den var alldeles vit förutom en röd tofs på huvudet och något konstigt rött under dess näbb.

Vad var det Navi kallade den? En kuukon?

Varelsen började faktiskt lugna ner sig i Links grepp och var nu stilla i hans händer. Innan han kunde ge en kommentar om något sprang kvinnan till honom, lite andfådd.

Link tog en närmare titt på kvinnan som hämtade andan. Medans hennes hår var rött var det en mörkare nyans än Malon, men hon hade också ett par vackra blänkande ögon. Hennes ansikte var rätt vacker medans hon var klädd i en röd hopknäppt topp med en blå klänning. Några små pungar var knutna på hennes klänning som gungade fram och tillbaka då hon sprang tidigare.

"Det var bra fångat!" berömde hon honom efter att hon hade hämtat andan. "Tack så mycket!"

"...Varsågod," sa Link tyst efter en lång stund, med sin röst platt även efter all uppståndelse.

Kvinnan tittade på Link när hon orkade. Hennes blick föll på hans känslolösa ansikte med mörka skuggor under ögonen ner till hans skadade ben. För ett ögonblick verkade hon orolig innan hon istället gav ifrån sig ett leende.

"Jag antar att du inte kunde bära tillbaka den till inhägnaden? Jag ser att du är skadad, men..." kvinnan lät orden hänga.

"Är något på tok?" frågade Navi som flög mellan Link och främlingen.

Den rödhåriga kvinnan hade först inte lagt märke till älvan i det klara morgonsolen och utbrast förvånat då hennes ögon fokuserade på Navi.

"En älva! Du milde, det har varit så länge sedan jag har sett någon av er" sa hon och lyfte upp handen för att hålla ut ett finger som om hon förväntade sig att Navi skulle landa på den. "Vad heter du?"

Den blåa älvan kunde inte hjälpa att känna sig förolämpad. Kvinnan ville tydligen att hon skulle landa på hennes finger som en tam fågel. Ett problem med hur hemlighetsfulla älvor var var att hylianer inte visste hur dom skulle påverka varandra. Men hellre än att bråka framför Link svalde hon sin värdighet och landade på kvinnans finger.

"Mitt namn är Navi. Varför du inte kuukonen själv, fröken? Link har redan fångat den åt dig," sa hon.

Link tittade på medans dom pratade och verkade ha glömt bort honom. Men det gjorde honom inget. Han föredrog att Navi tog över samtalen han tvingades in i. Att prata med främlingar, även den här snälla kvinnan, gjorde honom nervös. Han fortsatte att stirra på fågeln, kuukonen, som tittade tillbaka med sina uppspärrade blänkande svarta ögon.

"Link, hmmm?" svarade hylianen och tittade tillbaka på pojken. "Du förstår, jag kan egentligen inte röra kuukoner. Jag är allergisk mot dom och bara att ta vid dom ger mig gåshud. Snälla, inhägnaden är bara en minut eller två härifrån."

"Självfallet gör jag det, Navi. Jag vill hjälpa henne," sa Link som inte fick chansen att hjälpa många personer. Han hade alltid tyckt om när han hjälpte Saria med några uppgifter; det bara fick honom att känna sig bättre inombords.

Navi tittade tillbaka på sin skyddsling och log lite. Han var verkligen en bra pojke.

"Tja, låt gå. Visa oss vägen, fröken," sa hon och vände sig till kvinnan innan hon flög upp i luften. I sitt bakre huvud undrade hon varför någon som är allergisk mot kuukoner ens tog hand om dom.

"Tack, båda två!" kvittrade kvinnan till. "Här, bara följ mig."

Hon tittade på Link och hur han höll kuukonen så långt bort från sig.

"Oroa dig inte, han kommer inte att hacka eller klösa dig. Bara håll ett bra grepp om honom och du klarar dig," försäkrade hon pojken.

Link var inte särskilt förtjust i att hålla den konstiga fågeln, undrande varför den inte bara flög iväg om den var så desperat av att rymma. Men ju snabbare dom kom till inhägnade desto snabbare kunde han sätta ner den.

"Visa vägen, fröken," sa han.

Kvinnan strålade lite och började gå genom byn. Hon gick rätt långsamt, troligen för att göra det lättare för Links skada.

"Vilken artig ung man," sa kvinnan och tittade ner på Link och Navi då dom följde efter bredvid henne. "Jag tror inte att jag har sett er båda häromkring. Är ni på besök?"

"På sätt och vis, ja," svarade Navi åt Link. "Vi gör lite ärenden så vi kommer inte att stanna särskilt länge."

Kvinnan nickade och såg sig omkring som om hon letade efter något.

"Är dina föräldrar i närheten, Link? Jag såg dig inte med någon..."

Den här gången var det Link som svarade innan Navi fick chansen att lägga sig i. Det var ett platt, trubbig och automatiskt svar.

"Jag har inga," sa han. Det sved av att säga det, även om han inte visade det. Han kanske inte älskade sin far, men det sved ändå djupt inom honom...

Kvinnan bleknade till och tittade framför sig.

"Å-Åh. Jag...jag beklagar," sa hon med en förskräckt röst och lekte med sina fingrar med ett ångestfyllt ansiktsuttryck.

"Det gör inget. Inget att bry sig om," svarade Link som inte ville att kvinnan skulle tycka synd om honom för något som inte var hennes fel.

Samtidigt förblev Navi tyst och ville inte lägga sig i något känslomässigt.

Den kvinnliga hylianen svarade inte.

Resten av promenaden förblev dom tysta efter det, men som tur var blev den kort. Några minuter senare hade dom tre kommit fram till ett fint hus med ett stängsel av trä vid dess sida. Inne i stängslet fanns ett dussin kuukoner. Fåglarna gick omkring och kacklade runt om inhägnaden.

"Här är vi," sa kvinnan ien mer gladare röst. "Kasta bara in kuukonen."

Fortfarande undrande över varför dom har dessa fåglar i inhägnaden gjorde Link som hon sa. Han gick fram till staketet och kastade in kuukonen. Den flaxade med dess vingar som om den skulle bli luftburen men föll helt enkelt på marken istället. Kunde det vara så att...dessa fåglar inte kunde flyga alls? Det begreppet var ovanligt för Link, men han hade sett många ovanliga saker sedan han lämnade skogen...

"Dom kan inte flyga, eller?" frågade Link Navi och vände sig till sin skyddsälva.

"Det stämmer, det kan dom inte. Kuukoner kan bara flaxa men kan inte flyga," sa hon.

Kuukon skötaren verkade förvirrad av det, men ryckte på axlarna och gav Link ett leende.

"Jag uppskattar verkligen din hjälp. Jag tror att jag borde ge dig en belöning," sa hon.

En belöning? Link tittade tillbaka på kvinnan. Verkligen? Det var ju bara en enkel syssla...

För att vara artig skakade Navi på huvudet.

"Åh, det var inget stort. Du behöver inte ge oss något," avböjde hon.

"Jag insisterar, snälla," svarade kvinnan. "Bara en liten uppskattning borde väl duga, eller?"

Link, som inte var insatt i att artigt tacka nej till saker så här, tittade upp mot kvinnan.

"Vad vill du ge mig?" undrade han.

Navi fnittrade lite, oförmögen att inte vara road av Links svar. Hans sätt med orden var kanske lite oförskämt, men fortfarande roande för henne. Men hon kunde inte ignorera det.

"Link, du kan inte bara säga det så där," sa hon.

Pojken var förvirrad över sin skyddsälvas reaktion men fortsatte att titta på kvinnan då hon skrattade lite.

"Det gör inget. Jag har faktiskt något här på mig," sa hon, sträckte sig efter en liten pung knuten vid hennes midja och tog ut två blåa rupier. Link höll ut sin hand och accepterade pengarna. "Här, jag kan bara ge dig så mycket. Kanske du kan skaffa dig medicin för din skada."

"Tack, fröken, det är väldigt generöst av dig," sa Navi som var fortfarande generad över sin skyddslings omedvetna oförskämdhet.

Link tog pengarna, tittade på dom och spärrade upp sina ögon. Han var inte säker på hur mycket det var men han gillade hur rupierna såg ut och hur dom glänste i solskenet.

"Tack, fröken," ekade han.

"Varsågod. Här, vill du också ha choklad?" frågade kvinnan och tog fram något litet och inslaget ur en annan pung.

Choklad? Vad var choklad? Link tittade på objektet fylld av nyfikenhet.

"Ja, tack," sa han. Han ville veta vad choklad var för något. Åter igen tog han sin belöning från kvinnan.

"Tack så mycket, fröken," sa han igen och la sakerna i sin packning.

"En sådan artig ung man," berömde damen, lutade sig ner och la en hand på pojkens axel. "Vet du hur du ska ta dig till apoteket? Dom kanske har något som kan hjälpa dig med ditt ben."

Link kände sig...lite konstig av den fysiska kontakten. Hans vanliga nervositet som han tvingade tillbaka med sin mask ökade. Det gav honom också en pirrig känsla som han inte kunde beskriva. Inte bara det. men han kände hur hans kinder började bli varma. Han var inte van vid att andra, förutom Saria och Navi, rörde honom. När Zelda tog hans hand blev han också pirrig, men när Impa höll hans hand då han mentalt var för upptagen att han knappt hade lagt märke till det. Trotts hans försök, sänktes hans mask lite. Han var ju trotts allt inte van vid att hantera sådana här saker medans han höll den uppe.

Links kinder blev röda och han tittade åt sidan.

"Öh...N-nä, det gör jag inte..." mumlade han.

Lite överraskad av hur lätt han tappade sin fasad tog Navi till orda.

"Jag vet vart det ligger, oroa dig inte, fröken," sa hon.

Det hade varit ett tag sedan älvan var här, men hennes minne var osvikligt, som alla andra av hennes folkslag.

Kvinnan vände sig till älvan och strålade ett leende.

"Glad av att höra det. Jag skulle ha fört er dit själv, men jag kan bara inte lämna kuukonerna igen. Jag hoppas att ni förstår," sa hon.

Link tittade tillbaka på henne, hans blick fäst vid hennes ansikte. Det var just nu som han la märke till hur vacker hon var. Hon var varm och mjuk, inte som Impa med hennes hårda ansikte och röda ögon. Han gillade att titta på den här kvinna.

Link svalde tungt och nickade.

"Det ordnar sig...Navi kan visa mig vägen," sa han.

Kvinnan skrattade lätt och tog bort sin hand.

"Det var bra att höra," sa hon och rättade upp sig. "Jag har uppehållit er länge nog. Tack igen för hjälpen."

Navi gav kvinnan ett farväl då hon och Link gick åt det håll dom kom ifrån. Älvan tittade ner på sin skyddsling medans dom fortsatte och la märke till hur han rodnade och att han tydligt försökte ta sig samman.

"Link, är allt väl? Vad händ där borta?" undrade hon.

"Inget," svarade han platt utan att titta åt hennes håll. Pojken kände sig så generad hur han stammade och rodnade så där! Den där damen tyckte troligtvis att han var en idiot eller något! När han bar sin mask innan Navi anlände, använde han den mest för att gömma alla känslor han hade så många gånger innan. Detta lät honom att hålla upp sin fasad eftersom han hanterade bekanta situationer. Det som hände med den där kvinnan var så överraskande att det bara...fick masken att spricka lite...

Links vägran att titta på henne var allt Navi behövde. Han ville inte prata om det eftersom det var pinsamt för honom, så hon beslöt sig att inte pressa på.

"Jag förstår. Tja, apoteket är inte så långt bort. Jag är inte säker på vad du kan köpa med det som kvinnan gav dig," sa hon osäkert.

"Var det inte tillräckligt med pengar?" undrade Link eftersom ingen hade förklarat för honom om Hyrules färgkodade valuta fungerade. Han visste inte hur mycket han hade fått av kuukon kvinnan.

"Det är bara tio rupier. Blåa är bara värd fem," förklarade Navi.

Efter en stunds räknande i huvudet beslöt sig Link att det stämde.

"Kommer jag att kunna köpa en trolldryck för så mycket? Kan en verkligen läka mig?" undrade han.

Trolldrycker hade inkluderats i sagor Saria läste för Link. Han kom ihåg just en vecka innan Navi kom till hans liv hur pojken hade fått Saria att läsa honom en saga om en ond häxas trolldryck. Men han antog att magiska trolldrycker var sagor...

"Jag har aldrig varit i ett apotek så jag vet inte hur mycket en röd trolldryck kostar," förklarade Navi då dom närmade sig en byggnad gjord av rött tegel. "Vi får helt enkelt se. Det är byggnaden där borta, med en kittel på skylten."

Link tittade upp för att se att hans skyddsälva hade rätt. En skyld som var obetydlig för honom satt på en gammal byggnad av tegel och skylten hade bilden av en kittel på den. Han var förundrad av att det fanns trolldrycker som kunde läka folk! Hyrule var en konstig plats där myter och sagor hela tiden verkade komma till liv.

"Varför köpte inte Impa trolldrycker åt mig om dom nu läker skador?" kom Link på just då.

"Dom är väldigt sällsynta och svåra att brygga. Jag antar väl att hon letade efter det på Marknadsplatsen men kunde inte hitta det. Jag vet att jag inte såg det där," sa hon men höll med om att en flaska röd trolldryck skulle ha varit till nytta.

Pojken nickade bara åt svaret då han öppnade dörren till byggnaden och steg in. Genast fylldes hans näsa av olika hemska odörer på en gång, och det krävdes en hel del ansträngning för att hålla tillbaka en spyreflex. Insidan av affären var svagt upplyst med två facklor längst in. Tyvärr var flammorna för små och gjorde inget bra jobb som ljuskälla.

Mellan facklorna var en disk där en gammal dam satt. Hon var en rynkig åldrig sak med trådar av grått hår. Ett par ihopknipna ögon satt ovanför en lång böjd näsa som var fäst på det rynkiga ansiktet. På disken satt en konstig varelse med ränder och päls som Link inte kände igen. Bakom henne var många kittlar med bubblande vätska i olika färger.

Nervositet växte i Links mage då han snabbt insåg att den gamla damen oroväckande såg ut som hur Saria beskrev häxan från sagan.

"Ett barn? Går ett ärende åt din mor?" kraxade den gamla kvinnan. "Kom närmare och berätta för Farmor vad du vill, unge man."

Hennes röst var hes och nådde knappt fram till Link genom rummet.

Link std vid ingången, hans fötter fastrotade på golvet. Navi la märke till hans obehag och landade på hans axel.

"Seså, gå och berätta för damen vad du behöver," uppmuntrade hon Link, väl medveten om hur nervös han var, men han behövde lära sig hur han skulle tilltala vuxna även om han var lite blyg.

Link svalde högt och närmade sig sakta disken. I sina bakre tankar förväntade sig Link att den gamla damen plötsligt skulle ge ifrån sig ett kacklande skratt och utföra en förtrollning på honom om han kom närmare. Sedan skällde han sig själv mentalt för att bli uppskrämd över en saga han hade hör för flera år sedan. Det var just det som det hade varit! En saga! Denna kvinna hade inget med det att göra!

...Eller?

Som tur var föll ingen ond förtrollning över Link då han nådde fram till disken. Han tittade på det pälsklädda djuret kvinnan fortsatte att stryka. Ett konstigt mullrande ljud kom från det då den stirrade tillbaka mot Link.

"Jag...jag...behöver en röd trolldryck," sa han, snubblande över ord knutna nävar vid båda sina sidor. Han sträckte in handen i sin packning och tog ut dom två rupierna. "Räcker det här?"

"För en röd trolldryck, hmmm?" ekade Farmor tillbaka och tittade närmare på pengarna Link visade henne. "Jag är tyvärr rädd att du har tjugo rupier för lite för en flaska röd trolldryck, Unge man. Jag kan inte sälja dig det."

Link vände sig till Navi för hjälp, osäker på vad han skulle göra. Han behövde verkligen den här trolldrycken men kunde han få mer pengar.

"Öh..." sa Navi, men kom snabbt på något. "Tja, kan vi åtminstone få en liten klick röd trolldryck? Inte en hel flaska, såklart."

"Men kära...en älva!" utbrast den äldre kvinnan och hennes ögon spärrades upp ett kort ögonblick. "Jag la knappt märke till dig innan, fröken Älva. Dessa gamla ögon är inte som dom brukade vara. Vad var det du sa?"

"Vi har bar tio rupier, men kan du inte ge oss en klick av trolldrycken? Snälla, fröken, vi har ett viktigt ärende och min vän har skadat benet," sa Navi som var bra på att hitta på saker genast och hoppades att det skulle funka...

"Hmmm..." surrade kvinnan och kliade varelsens huvud medans hon tänkte. "Tja, jag antar att det kunde fungera. Jag vet att det för otur av att avböja en älvas begäran."

Navi fnös åt det. Att älvor var illvilliga och olycksbringare av sådana småskäl var en gammal och hatisk myt.

"Så långt skulle jag då aldrig gå..." insisterade hon.

Den gamla kvinnan ignorerade älvans argument och tog fram en liten skål från någonstans bakom disken tillsammans med en slev. Hon doppade sleven i en av kittlarna och hällde en tjock röd vätska i skålen.

"Varsågod, unge man, det blir tio rupier," sa hon.

Link kände sig mycket tacksam över Navi, som vanligt, och la pengarna på disken.

"Tack, fröken," sa han, tog upp skålen och tvingade tillbaka en spyreflex. Vätskan i skålen luktade ruttet så att det fick hans näsa att värka av att andas in i den. Men...det skulle hjälpa till med att läka honom...

Link tog ett djupt andetag och svalde ner vätskan.

Han kunde inte hjälpa att hosta efter att ha tvingat ner trolldrycken. Den hade en bitter stickande smak som nästan brände hans hals och mun. Trotts det spred sig en lugnande värme i honom och han kände det i sitt skadade ben. Den pulserade smärtan som hade varit närvarande sedan han blev skadad började dämpa sig lite. Men trotts det var den fortfarande närvarande men mer tolererande.

"Hur känner du dig, Link? Något bättre?" frågade Navi och landade på hans axel.

Link stirrade ner på sitt inlindade ben och nickade.

"Mycket bättre. Det värker inte mycket nu," sa han oförmögen av att hålla tillbaka sin förundran i rösten. Vad var det här för magi...?

Den gamla damen skrockade.

"Gott att höra, unge man," sa hon.

Link tittade på den äldre affärsinnehavaren och kände sig stygg för att bli rädd över hennes utseende.

"Tack så jättemycket," sa han med en platt röst och återtog kontrollen över sin mask då han ställde tillbaka skålen på disken.

Efter att ha bytt ut uppskattning och farväl lämnade Link och Navi apoteket.

"Dom där röda trolldryckerna gör verkligen underverk!" utbrast älvan då Link stängde dörren efter sig. Hon hade aldrig haft en själv så hon kunde inte tala genom erfarenhet. "Vi kan nog påbörja resan upp mot Dödens Berg redan imorgon om du känner för det. Jag tar en titt på såret när vi kommer tillbaka till Impas hus."

Lika mycket som han inte såg fram imot den resan ville Link komma igång så fort som möjligt. Ju snabbare dom började desto snabbare kunde dom få det gjort.

"Det låter bra. Jag vill bara utforska lite mer," sa han och lät sina ögon vandra uppför det växande berget trotts att det fick honom att känna sig illa till mods. Medans han gjorde det föll hans uppmärksamhet på den högsta byggnaden i byn. Den Gamla Väderkvarnen. "Du sa aldrig vad väderkvarnen gör för något."

"Åh, javisst ja," sa Navi som också tittade på byggnaden. "Jag kan göra bättre och visa dig om du vill. Vi får faktiskt gå in."

Link nickade och gick mot den stora strukturen.

"Det vill jag," svarade han med sin platta röst.

Paret gick mot Den Gamla Väderkvarnen, deras steg mycket snabbare än nu när Link inte behövde halta genom byn. Pojken observerade folket medans han fortsatte. Han såg många kvinnor och barn gå tillsammans. Barnen såg lycliga ut och höll hand med vad Link antog var deras mödrar...

När paret närmade sig Den Gamla Väderkvarnen fångade något Links uppmärksamhet. Framför väderkvarnen vad en konstig struktur av sten som inte var lika hög som honom.

"Navi, vad är det där?" frågade han och närmade sig objektet.

"Åh, det? Det är byns brunn. Den är faktiskt en del av väderkvarnen," svarade älvan som såg på när Link gick närmare. "Det är därifrån vattnet kommer."

Vatten? Verkligen? Då pojken närmade sig såg han att sten strukturen i själva verket var en stor grop i marken nästan fylld till bredden med vatten. Kokirinerna fick sitt vatten från floder och dammar så ett stort hål fyllt med vatten var ovanligt för honom.

"Drick vattnet."

Link hoppade till och såg sig omkring. Han vände blicken mot Navi, men...nä, hon hade inte sagt det. Det var en mans röst.

"Drick vattnet. Du måste vara törstig."

Den unge pojken slickade sig om munnen och svalde. Ja...hans mun var rätt torr nu när han tänkte efter. Han var så törstig...

Link tittade mot vattnet i brunnen. Det såg så uppfriskande ut och brunnen var tillräckligt full så han kunde sträcka sig ner och ta sig en handfull. Han lutade sig över kanten och sträckte ut armen mot vattnet. Han behövde verkligen dricka...

"Hallå! Link, kommer du, eller?"

Navis röst väckte honom ur hans trans och plötsligt kände han sig inte så törstig längre. Han tittade på vattnet och...såg något vitt och långt därnere i djupet. Pojken blinkade och det var borta.

Måste ha varit inbillning.

Vad var det han gjorde nu?

Jovisst. Väderkvarnen.

"Jag kommer, Navi," ropade Link och vände sig från brunnen för att följa efter sin skyddsälva uppför några trappor mot väderkvarnen. Han tittade på den stora byggnaden då han närmade sig, såg på då sakerna på framsidan span runt och runt.

"Så hur är dom ihopkopplade.?" frågade pojken.

Och förutom det...var det...musik Link hörde?

"Väderkvarnen är en stor anordning som driver vatten från marken," förklarade älvan. "När vinden blåser på dom vita sakerna, som kallas för turbiner, får det så att anordningen snurrar runt vilket ger mer vatten. Förstår du?"

"Egentligen inte," sa Link och skakade lite på huvudet.

"Åh. Tja...tyvärr förstår jag det inte heller. Detaljerna över hur anordningen funkar, menar jag," sa Navi.

Link kunde inte hjälpa att bli överraskad av det. Navi verkade ju veta så mycket, men ändå var det här något hon inte kunde förstå?

"Så vad finns det därinne?" frågade pojken.

"Öppna och se efter!" sa Navi som också hörde musiken. Var kom den ifrån...?

Link gjorde som han blev tillsagd och när han gjorde det var den höga musiken det första han la märke till. Det var en gladlynt, snabb ton som skar i pojkens öron. Inredningen i själva väderkvarnen var enkel. Ett rum av sten med en plattform av trä och en pol i mitten. Trä strukturen snurrade runt och runt precis som tonen upprepade sig själv om och om igen.

Vid sidan stod en man. Han var skallig med ett vältrimmat spetsigt skägg. Ögonen var hopspända och med ett brett flin höll han en konstig anordning i sina händer. Det såg ut som en trälåda med en slags lång tub som kopplades ihop med en annan trälåda. Den andra trälådan hade en cylinder som snurrade runt och runt och runt och runt medans mannen drog på en vev. Det var denna anordning som musiken kom ifrån.

"Vad i?!" skrek Navi och höll för öronen. "Vem är du?! Varför är du här?!"

Hon fick skrika för att kunna höras över musiken.

Mannen tittade mot paret med det där flinet.

"Kära nån! Har besök! Det var ett tag sen!" utbrast han och avslutade den sista meningen genom att sjunga för tonen han spelade.

"Navi, vem är den här mannen?" frågade Link som också fick höja rösten.

"Jag vet inte! Han var inte här sist jag var på besök!" svarade Navi.

Väderkvarn Mannen gav ifrån sig ett glatt skratt, hans leende bredde ut sig så mycket att hans ögon praktiskt taget var stängda.

"Åh ho ho! Jag är en musiker och försöker komma på ett tema! Den här väderkvarnen är min inspiration!"

"Tja, jag antar att det går bra. Den är ju öppen för allmänheten trotts allt," svarade Navi. Mannen var ju bara högljudd men gjorde annars inget fel...

Link stirrade på mannen, eller åtminstone instrumentet han höll. Han hade aldrig sett en sådan musik anordning förut. En del av honom undrade hur man spelade den.

"Hur fungerar väderkvarnen?" frågade han istället.

"Åh, väderkvarnen? Kan inte säga att jag vet!" sa mannen som inte verkade ha något emot sin egen ignorans. "Jag bara ser på hur den går runt!"

Den grönklädde pojken såg sig omkring och började känna sig yr. Plattformen. Polen. Instrumentet. Själva musiken. Allt gick i en cirkel. Oändliga slingor som trängde in i hans huvud så att det kändes lätt.

"Om du inte vet hur den fungerar, hur kan du ens skriva en melodi om den?" frågade Link som försökte hålla hans ögon från att snurra runt med allt det andra. Saria hade skrivit sånger och Link visste att hon bara gjorde sånger av saker hon visste om. Så han förstod att ingen kunde skriva sånger av något dom inte förstod.

Men det skulle han inte ha sagt.

Väderkvarn Mannens leende föll till en fräsning och hans ögon vidöppna och maniska. Handen som skruvade veven snabbare så att musiken blev mer som en hörseloskärpa. Och inbillade sig Link eller verkade väderkvarnens plattform också snurra snabbare...?

"Hur vågar du! Ifrågasätt aldrig en konstnärs arbete, din snorunge! Ta din älva och lämna mig ifred!" röt mannen tillräckligt högt för att kunna höras över musiken.

Navi gav ifrån sig ett förskräckt ljud och vände sig till Link.

"Kom så går vi!" sa hon.

Link gjorde som han blev tillsagd och nästan sprang ut ur väderkvarnen och slog igen dörren efter sig. efter att Navi följde efter. Han vände sig om och stirrade på turbinerna.

"Varför blev han så arg? Var d-det något jag sa?" undrade Link som inte kunde hjälpa att stamma, lite uppskakad av att ha blivit utskälld. Att bli utskälld av vuxna var inget han direkt var van vid och det hemska ansiktsuttrycket mannen hade fick Link att skaka.

"Jag vet inte. Men bäst att vi undviker den platsen," föreslog Navi som började undra om hon borde berätta för en vakt om mannen. Han verkade farlig...

Link samlade ihop sig och tvingade tillbaka rädslan och gick sedan nerför trappan.

"Jag tror att jag vill gå tillbaka till Impas hus," sa han och kände sig inte för att utforska något mera efter den upplevelsen.

"Jag klandrar dig inte. Jag visar dig vägen, kom," svarade Navi som kände sig upprörd över den konstiga Väderkvarn Mannen för att ha förstört hans humör.

När dom nådde trappans botten såg paret en mamma med sitt barn en bit bort. Barnet var en gråtande pojke knappt äldre än fem och mamman knäböjde sig med ett oroligt ansikte.

"Ååh, du skrapade ditt knä?"

"J-Ja! Mycket illa, mamma!"

"Låt mig ta en titt...åh, det är inte så illa, gubben. Ett bandage borde göra susen."

"K-Kan du kyssa det så att det b-blir bättre, mamma?"

"Så klart, älskling. Kom nu bär mamma hem dig."

Kvinnan plockade upp sitt barn i sina armar och bar iväg honom genom byn. Link stirrade på dom, oförmögen att släppa blicken från dom.

"Link...?" frågade Navi som såg hur Link fortsatte se på modern och barnet även efter att dom hade försvunnit ur sikte. "Link, är allt väl?"

Link vaknade ur sin andra trans för dagen och vände sig mot sin skyddsälva.

"Ja, jag mår fint. Kom så går vi," sa han.

"...Visst, okay," sa Navi som beslöt sig att hon skulle fråga om det när dom hade gått tillbaka och slagit sig ner. Tills vidare fick hon leda Link tillbaka till Impas hus.

Dom tog en annan väg mot huset eftersom dom gick ifrån väderkvarnen. Men på vägen passerade dom ett gammalt oskött hus. Det påminde Link om dom han hade sett ute på Hyrule Fältet, men lite mera i takt. När pojken gick närmare hörde han något. En röst inuti huset. Han kunde inte förtydliga några specifika ord men ändå kunde han höra smärtfyllda jämmer därinne.

"Navi, hör du?" frågade Link som stannade bredvid huset och tittade på ytterdörren. "Där inifrån."

Navi spände öronen och flöt mot huset. Hennes ögon spärrades upp då hon också hörde vad Link hörde.

"Det låter som om någon är skadad därinne!" utbrast hon och såg sig omkring för att se att ingen annan var i området. "Vi borde kanske hämta en vakt eller...Link? Vad gör du?!"

När älvan vände sig mot sin skyddsling såg hon honom öppna dörren.

"Jag vill bara se efter om dom mår bra," sa han och öppnade dörren på bredden.

"Link, det är farligt!" småskällde Navi oroligt och flög snabbt upp vid hans sida. Men det var för sent, dörren var nu helt vidöppen.

Inredningen av huset var rätt ovälkomnande. Det fanns inget ljus därinne förutom dom solstrålar som stack in genom dom dammiga fönsterrutorna. Förutom fönsterna var hela hemmet smutsigt. Damm och smuts täckte golvet och stora spindelnät täckte skrymslen och vrår av ingången. Det fanns också inga möbler från det lilla dom kunde se inne i huset.

"Link...det här är ingen bra idé," varnade Navi som stärkte sitt naturliga sken så att mer av ingången kunde synas. Det lyste inte upp mycket förutom tomma dörrar längre in i hemmet.

"Men någon är skadad," sa Link som i vanliga fall lyssnade på Navi utan att ifrågasätta henne, men hans starka vilja att hjälpa dom nödställda grumlade hans omdöme. "Kan vi inte se oss omkring?"

Vad han inte nämnde var att den mörka och dystra inredningen fick honom att rysa av obehag.

"Jag bara undrar varför någon ens skulle vara härinne...det är tydligen övergivet," noterade älvan och önskade att Link hade tagit med sig sitt svärd och sin sköld.

Innan Link kunde svara, hördes en hes viskning i den dammiga luften.

"Hjä...lp..."

Det fick paret att rycka till och stirrade in i mörkret. Link tog ett försiktigt steg och ropade.

"Hallå? Vem är där?"

Han spände ögonen.

Vänta...var det en skepnad han såg i dörröppningen längst fram?

Och vad var det där prasslande springande ljudet?

"Link...vänta..." mumlade Navi då pojken fortsatte in i huset men stannade vid hans sida.

Link tänkte inte på att det kunde vara ett trick eller en fälla. Hans naivitet tillät honom inte att tänka på annat än att någon var i behov av hjälp.

"Navi dom låter som-"

DUNS!

Dörren slogs igen så att huset skakade till lite. Det fick dom att skrika till. Av instinkt förstärkte Navi sitt sken och visade vad som hade stängt igen dörren.

Framför dom var en döskalletulla. Inte av den vanliga sorten. Denna döskalletulla var hälften så stor av en fullvuxen man med en människoarm som växte ut från dess sida och ett par stirrande blåa människoögon stack fram ur 'pannan' av döskallemönstret på varelsens bakre kropp. Under ett öga fanns en öppning i skallet fylld av tänder och sprattlande rosa bihang.

"Hjälp! Hjälp oss, snälla!" röt monstret och viftade fram och tillbaka med dess arm då det hängde på en tråd som var fäst uppe i taket.

Alldeles för rädd för att lyssna sprak Links mask då han började skrika ända ner till tårna och föll omkull då han försökte fly från monstret.

"Link! Res på dig! Vi måste fly!" skrek Navi som också hade panik. Hon stannade mellan Link och monstret, beredd på att låta den sluka henne om det lät hennes skyddsling att komma undan.

"Snälla! Hjälp!" skrek den deformerade varelsen och sänkte sig ner på golvet.

Allt Link kunde göra var att skrika då han hörde prasslande och springande ljud runt omkring sig. Varelser som liknade den som var nära dörren började dyka upp. Alla av dom var döskalletullar som var motbjudande deformerade. Några hade armar eller ben från människor som stack ut från dom medans andra hade ansikten som stack fram från dom härdade ryggarna varelserna hade.

Dom var snart omringade.

Det var minst åtta varelser och alla tjöt efter hjälp då dom kröp längst väggarna och golvet medans några hängde från taket på sina trådar. Link tittade på och insåg att figuren han såg tidigare var den största av dom, överdelen av en mans ansikte syntes på dess rygg medans där riktiga ögon skulle ha suttit var där en snedd mun. Han var så förstenad och rädd att han inte kunde röra sig allt medans han bara satt där och skakade medans tårar rann ner för hans ansikte.

Den största döskalletullan förblev där den var och hängde på en tråd då den iakttog barnet stirra på den.

"Unge man, älva, snälla...döm oss inte efter hur vi ser ut," sa varelsen. "Vi vill er inget ont. Vi lovar"

Navi såg hur uppskakad Link var och talade i hans ställe.

"Varför...varför skulle vi tro er? Vad är ni för några?"

"Om vi hade velat skada er, varför har vi inte gjort det ännu?" påpekade varelsen. "Snälla, lugna er och vi ska berätta vår historia."

Tja...den hade en poäng. Navi la märke till att alla döskalletullar höll sig på avstånd från dom och gav dom utrymme. Hon och Link var försvarslösa så inget stoppade monstren från att anfalla. Sedan kom hon ihåg hur varelserna bad om hjälp. Det var något som inte stämde och dessa döskalletull-hylian hybrider var mycket tydligt offer. Förutom det var Link i ett stort chocktillstånd för att ens göra något så att stanna och lyssna var knappt mer farligare för honom.

"Link...se på mig," tröstade Navi mjukt och flög framför Links blick. "Titta på mig. Det är lugnt. Allt är lugnt."

Hon var fortfarande uppskakad men lyckades hålla sin röst på lagom nivå för sin skyddsling.

"Dom kommer inte att skada oss. Bara lugna ner dig..."

Den unge pojkens andetag var snabba och korta, ögonen uppspärrade av skräck och tårar fortsatte att rinna ner för ansiktet. Men han började känna sig lugnare av Navis ord. Hans uppskrämda tankar började uppfatta vad hon sa och vad det betydde för situationen.

Efter några minuter av att Navi sa lugnande meningar började han lugna ner sig. Tårarna slutade att rinna och hans andetag återgick till normalt.

Link svalde några gånger och fortsatte att stirra på sin skyddsälva medans hon försäkrade honom att dom var utom fara.

"...Verkligen? Kommer vi att klara oss?" undrade han lågt.

Han tänkte inte ens på hur, efter så lång tid, monstren runt om honom inte hade gjort något försök att skada honom. Allt han kunde tänka på var Navis ord.

"Jag tror det, ja," svarade älvan. "Res på dig, Link, var inte rädd. Låt dessa varelser berätta vad dom vill."

Om Navi sa att det var okay...betydde det att det måste vara så...eller?

Link torkade bort tårarna och ställde sig upp. Det var svårt för honom att titta på den stora varelsen som tålmodigt tittade tillbaka. Istället tittade pojken på golvet framför den.

"Är du beredd, gosse?" frågade varelsen som inte lät otålig i rösten. Efter att Link nickade fortsatte den. "Vi var en gång hylianer som du och detta var vårt hem. Vi njöt av rikedomar och elegans...men vi tillslut blev vi giriga."

Varelsen gav ifrån sig en klickande suck.

"Just då föll en förbannelse över oss och förvandlade oss till dessa former medans våra ägodelar ruttnade bort."

EN förbannelse? Navi hade hört historier om olika typer av förbannelser men inget som liknade det här.

"Vad kan vi göra? Vi kan ingen magi, speciellt den sorten för att upphäva förbannelser," sa hon.

"Det vet vi," svarade döskalletullan. "Men det finns ett sätt som ni kan hjälpa oss med. Förbannelsen har tagit fysisk form som Förbannelsens Spindlar, dom gyllene döskalletullarna. Om ni dräper dom upphäver förbannelsen!"

Link lyssnade intensivt på deras berättelse och kände medkänsla för dom deformerade varelserna runt omkring honom. Han ville nästan rätta till döskalletullan och berätta att han var en kokiri, men för stunden var det inte viktigt.

"Var finns dessa spindlar?" undrade pojken vars röst var för nervös och ojämn för att hålla upp hans fasad.

"Vi vet inte exakt vart dom finns," sa döskalletullan och dom andra klickade dystert åt det. "Allt vi vet är att dom dras till platser med förbannad och mörk energi. Dom kan vara vart som helst över Hyrule. Snälla, om du hittar dessa varelser, döda dom så att vi kan förvandlas tillbaka! Gör det och du kommer att bli rikligt belönad!

Medans han inte behövde någon belöning för att vilja hjälpa till beslöt sig Link att inte säga emot. Han var i all ärlighet rädd för att göra det. Trotts att han litade på dessa förhäxade hylianer var han fortfarande rädd för dom. Den riktiga frågan var om han ens kunde göra det. Link visste kände ju knappt till några förhäxade eller mörka platser, så vart skulle han börja? För att inte tala om att han redan var på ett uppdrag och var därför inte ivrig att att få ett till. Men, han ville gärna hjälpa...

"...Jag vill hjälpa," sa Link efter att ha tänkt igenom svaret noga. "...Jag vet bara inte vart jag ska gå. Jag lovar att upphäva förbannelsen så gott jag kan...men hag vet inte om jag ens kan..."

Han svalde högt.

"Jag är ledsen..."

"Du lovade att hjälpa oss på ett sätt ingen annan har lovat oss," svarade döskalletullan. "För det är vi tacksamma. Vi ber dig åtminstone att om du inte kan hjälpa oss leta upp någon annan som kan. Vad som helst för att bryta förbannelsen!"

Link nickade och vände sig åt Navi.

"Det duger väl för dig dig...eller hur, Navi?"

Älvan tittade på Link och kände sig stolt. Det kände hon alltid när han uttryckte sig sådan stark begäran av att hjälpa folk. Han var en sådan duktig pojke.

"Det låter bra, Link. Om vi inte kan bryta förbannelsen själva kan vi hitta någon som kan det," instämde hon.

"Utmärkt! Tack så mycket!" utbrast den stora döskalletullan och uppspända mumlade kom från dom andra förhäxade individerna. "Med det avklarat kan du nu gå. Skynda med din prestation!"

Dörren öppnades på bredden och dom muterade hylianerna skyndade sig tillbaka det förhäxade husets mörka hörn.

Alldeles tysta gick Link och navi och skyndade sig till Impas hus. Vägen dit var kort och under tystnad; ingen av dom sa ett ord under färden.

När dom klev in i huset gick Link till övervåningen, la sina saker på golvet medans han tog av sig stövlarna och mössan och la sig ner på sängen.

"Jag vill bara vila mig lite," sa han. Vid det här laget hade han gått tillbaka till att låta monotont och se känslolös ut.

Navi, som flöt över Link då denne täckte sig själv upp till halsen med lakanet, fnös. Hon var orolig över hur pojken mådde efter det där förhäxade huset. Visst, allt hade gått väl men upplevelsen skrämde fortfarande dom båda. Navi visste hur mycket Link ville gömma sina känslor så att han började gråta så där måste ha förtret honom över den hemska skräcken.

Men hon kunde låta honom vila.

Det var tydligt att han inte ville diskutera allt det här, åtminstone inte ännu, så hon tänkte respektera det.

"Då vilar jag mig också," svarade hon, landade på hans mössa och la sig ner.

Utan att säga något somnade båda två utan problem eller drömmar.

Dagen gick sakta förbi och Link och Navi pratade lite efter att ha vaknat och båda kände sig lite lugnare. Dom pratade om mindre stressfulla händelser under dagen och båda var gladde sig över Links snabba återhämtning. Dom beslöt sig att bege sig upp mot Dödens Berg först den kommande morgonen. Dom övade också på Zeldas Vaggvisa som Link lovade. Han gjorde det mycket bättre men han kunde fortfarande inte få det rätt.

Efter övningen tittade Navi på Links skada och var förundrad av hur det hade läkt så bra. Skadan var praktiskt taget borta och Link skulle inte ens behöva bandaget nästa morgon!

Efter några timmar och en middag sa Navi.

"Link, kan jag fråga dig något?"

"Hmm?" sa Link som hade lagt sog ner för att göra det bekvämt för sig. Medans han tyckte om att leka med Saria förr var han också den typen av barn som också gillade att spendera dagarna med att koppla av. Att ligga ner på en mjuk säng hela dagen och bara omfamna bekvämligheten kändes så skönt för honom. "Vad är det?"

"Tidigare under dagen...såg jag dig stirra på den där modern och hennes son som skadade sig själv. Vad tänkte du på då? Var allt väl?" frågade älvan.

"Varför vill du veta det?" undrade Link.

Navi flöt upp ovanför honom och fnös lite åt honom.

"Jag vill bara veta. Du verkade vara i djupa tankar och jag är nyfiken," sa hon.

Link var tyst en lång stund.

"Jag tänkte bara på hylianer och deras föräldrar," sa han som hade sett ett antal föräldrar och deras barn interagerar sedan han hade anlänt på Marknadsplatsen. Pojken hade sett fäder och söner gå förbi skrattande, mödrar som bar spädbarn, mödrar som tröstade gråtande barn...Han även tänkte på Malon och Talon, även om han inte hade sett dom två prata med varandra. "Jag undrar bara hur det är. Speciellt mödrarna...hur är dom?"

Medans Link inte kände någon kärlek för Det Stora Deku Trädet såg han fortfarande guden som sin far...men han hade aldrig haft någon att kalla mor.

Ah, det lät förstående. Navi borde ha förstått det att det var det det handlade om. Link ville bara veta om hylian föräldrar. Det var ju trotts allt en främmande betydelse för honom.

"Tja...mödrar är i vanliga fall vårdgivare i hushållet. Dom uppfostrar barnen, tar hand om dom och matar dom och ser efter dom medans dom växer. Båda föräldrar älskar sina barn med hela deras hjärtan och göra det oavsett. Det är inget komplicerat..." förklarade hon.

Älska dom oavsett... Det lät underbart. För en pojke som hade blivit avvisad av nästan alla andra han hade vuxit upp med var kärleken utan att göra sig förtjänt av den en omöjlig dröm. Det var såklart ett undantag: Saria. Allt som Navi beskrev passade Saria mycket...

"...Det låter nästan som Saria," sa Link högt. "Ho tog alltid hand om mig...och älskade mig oavsett när ingen annan gjorde det. Gör det henne till min mor?"

"Jag...öh..."

Oj, Navi hade inte förväntat sig den frågan. Hon visste inte mycket om Link och Sarias förhållande, men hur det lät...han kunde knappast bli klandrad av att tänka så där.

"Jag vet inte om jag kan kalla henne det," sa älvan som hade en känsla av att Saria skulle tycka det var konstigt. "Men jag antar att du säga att hon är moderlig åt dig, förstår du?"

Det förstod han. Medan hyilan föräldrar var nytt för Link visste han lite om djur föräldrar. Fågelmödrarna som tog hand om äggen och matade deras ungar och rådjursfäderna som skyddade deras hjord var välkänt för pojken. Bebisarna kom från deras föräldrar, men Link kände inte till dom söliga detaljerna. Han visste att han och dom andra kokirinerna föddes ur skogens träd.

Han kände sig lite dum av att ha ställt sin fråga utan att tänka igenom den. Pojken antog att eftersom Saria gav så mycket av sig själv för Link, precis som en mor gjorde.

"Jag förstår., " sa han och tittade på Navi. " Då är du också moderlig."

En liten hand kramade Navis hjärta av dom orden. Det betydde så mycket men sved så illa av hur Link tänkte så högt om henne. En del av Navi ville berätta för honom att han hade fel, att hon var en fruktansvärd lögnare som inte förtjänade att vara hans vän inte ens en morfigur åt honom. Begäran att skrika ut sanningen för den oskyldiga pojken innan smärtan blev värre. Men ändFullt medevetå...erkände hon inte. Hon hade inte Modet för det.

Hon kände sig som ett kräk.

"Känner du verkligen så för mig?" frågade den skyldiga älvan istället.

Link nickade.

"Så klart. Du tar så bra hand om mig. Varför skulle jag inte?" sa han som tyckte att det stämde och kände sig lite förvirrad av varför hon inte såg det på det sättet.

Trotts skuldkänslorna som åt upp henne flög Navi över och kramade hans kind.

"Det betyder mycket för mig, Link, tack så mycket," tvingade hon fram med darrig röst.

Link kramade tillbaka så gott han kunde. Det innebar att försiktigt placera en hand över Navi då hon höll om honom. Efteråt flög älvan tillbaka för att sova på hans mössa.

"Navi, hur lång tid tar det att klättra upp för Dödens Berg?" frågade Link.

Den frågan överraskade Navi. Hon hade besökt goronerna innan, men hon hade övertaget med att flyga förbi alla hinder uppför Dödens Berg. För henne tog det bara en timme komma upp så högt. Även då stannade hon för att vila en eller två gånger under resan.

"Jag vet inte," svarade hon ärligt. "Jag skulle tro mindre tid än det tog oss från skogen till slottstaden."

Det var tur att Impa köpte så mycket mat. Dom hade tillräckligt för en vecka och så hade Link ätit mindre än han borde sedan han skadade benet.

"Mmm...Det låter inte så illa," försökte Link övertyga sig själv. Förutom namnet verkade Dödens Berg rätt skrämmande för honom. Varje gång pojken tittade upp den steniga jätten kände han sin mage förvrida sig. Något som hade brist på någon som helst grönska på något naturligt slog en nerv inom honom. "Jag tar och lägger mig nu. God natt, Navi."

"Bra idé. Du kommer att behöva all energi," svarade Navi och la sig ner. "God natt, Link."

Fullt medvetna om dom svåra prövningarna som väntade dom den kommande morgonen tog det en lång stund innan dom somnade.

Stenar.

Vart än Link såg sig omkring var det allt han kunde se.

Han var på berget. En brant av bruna taggiga stenar. Om han tittade upp fortsatte bergsväggen så långt upp över horisonten. Om han tittade ner sträckte sig berget ner till en svart avgrund.

Och när han såg sig omkring upptäckte han att han var ensam. Navi var borta, det fanns inga vilda djur eller växter av någon sort, inte ens något växtliv. Åsynen av ett enda dött visset ogräs skulle göra honom glad.

"Navi! Var är du, Navi?!" ropade han ut desperat och ensam. Link ville inte vara ensam, han ville ha sin skyddsälva!

Så Link började att springa uppåt. Kanske var Navi däruppe. Hon måste vara i närheten...eller?

Men hur lång Link än sprang, hur mycket hans ben och lungor värkte, förändrades ingenting. Omgivningen var densamma och inget tecken på liv.

Plötsligt började berget att skaka som om Links närvaro hade förargat det. Lösa stenar började falla och Link började springa nerförsbacke. Det verkade som om berget inte hade något slut., men om han fortsatte att springa skulle han säkerligen nå Kakarikobyn, eller?

Allt som pojken sprang blev skakningarna värre! Framför honom sprack marken som ett jättelikt sår på berget steniga hud. Genast öppnades en bottenlös avgrund och växte sig allt mer!

Link vände sig om för att springa tillbaka men såg hur hålet i berget blev allt större och jagade honom. Ovanför allt mullrande kunde han höra skrik och klickande från tusentals döskalletullar som började klättra uppför avgrunden.

Trotts hans ansträngning var Link för långsam. Hålet hann ikapp honom och han föll ner för kanten. Trotts att han öppnade munnen för att skrika kom inget ljud då han föll ner i avgrunden under sig, ner mot oändliga röda ögon-

"Link, det är dags att stiga upp!"

"Va-?!" flämtade Link till då Navis rop hade väckt honom. Han satte sig upp och såg det svaga solljuset lysa in från utsidan. Han var kallsvettig och han andades häftigt.

"Link, mår du bra?" frågade älvan som flög framför hans ansikte. "Hade du en mardröm? Det verkade inte så, så..."

Link försökte lugna ner sig och tvingade upp sin fasad.

"Det är inget. Jag mår fint. Oroa dig inte," insisterade han med sin platta röst.

Drömmar kunde faktiskt vara personliga, så Navi beslöt sig för att acceptera pojkens önskan och inte pressa på ämnet.

För att inte ödsla tid hade dom en snabb frukost innan Link samlade ihop sina saker, fyllde vattenflaskorna från handfatet och lämnade åter igen Impas hus. Hans ben var fullkomligt läkt tack vare den röda trolldrycken, men det fanns fortfarande kvar ärr från skelettbarnens attack, fem märken efter fingernaglar berättade vad som hade hänt.

Navi hade berättat att det fanns en grind som blockerade den enda säkra vägen upp för Dödens Berg. Det var för att hindra att monster från att kunna träda in i byn.

Medans paret gick genom byn fortsatte Link att titta upp mot Dödens Berg som växte sig längre fram. Mardrömmen han just hade gjorde att den ofrånkomliga resan verkade ännu värre och att han fortfarande inte kände sig redo. Men han hade inget val och han höll tillbaka sina känslor från sin skyddsälva då dom begav sig mot grinden.

Tillslut kom paret till utkanten av byn där gräs och hus slutade då sten och smuts började. Framför dom var en järngrind byggd i bergväggen tillsammans med en ensam vakt framför den.

Då paret närmade sig bekräftade han dom genom att stå i givakt och titta ner på Link.

"Vart tror du att du ska, unge man? Vet du inte vad som finns bortom grinden?" sa han.

Åter igen kände Link nervositeten bubbla i honom. Han fick tvinga sig själv att titta upp mot vakten men stirrade istället på dennes rustning istället för ögonen.

"Dödens Berg. Det vet vi. Vi har ett viktigt ärende däruppe," sa han.

"Ha ha ha ha ha!" utbrast vakten som kastade huvudet bakåt i skratt. "Ett ärende, va? Det säger du?"

Generad av att bli hånad tittade Link ner på sina fötter.¨Navi blev så klart arg över hur vakten hånade hennes skyddsling!

"Hör nu!" snäste hon och flög in i vaktens ansikte. "Det är viktigt, så sluta skratta och öppna grinden!"

För ett ögonblick var vakten överraskad men kastade åter igen huvudet bakåt.

"Ha ha ha! Jag förstår, jag förstår!" sa han med ett skrockande och skakade på huvudet. "Tja, ärende eller inte, jag har stränga order av att inte släppa in någon här. Ingen annan än Kungafamiljen kan ändra på det!"

Link vände sig till Navi och kände hur det knöt i hans mage.

"Vad gör vi nu, Navi?" mumlade han.

Älvan blängde på vakten som hindrade deras framsteg. Hon visste att hennes ilska var rättiga. Visst var det otrevligt av vakten att skratta åt ett barn men han gjorde bara sitt jobb av att inte släppa in dom. Dom flesta vuxna skulle inte tro på att en tioåring hade ärenden uppe på ett farligt berg, så varför skulle vakten?

Men vad skulle dom göra...? Kungafamiljen var dom enda som kunde få vakten att ändra sig och dom skulle inte komma in med våld. Även om hon bländade honom skulle Link inte hinna genom grinden i tid!

Vänta! Just det!

"Link, du har ju ett brev från Zelda, minns du," utbrast älvan som hade helt glömt bort det! Allt hade varit hektiskt, tungt eller pinsamt att hon inte tänkte på det. "Visa det för vakten, kanske Prinsessan har tänkt i förväg!"

Just det! Link hade glömt bort brevet och hade inte ens frågat Navi vad som stod på det. Uppskattande över sin skyddsälvas minne och intelligens rotade Link genom sin packning och tog ut pergamentet.

"Varsågod, Zelda själv har skrivit det," släpade han och gav pappret till vakten.

"Hennes Höghet, va? Sannerligen?" sa han med höjt ögonbryn, tog imot pappret och läste högt igenom det.

"Det här är Link. Han är under mina order av att rädda Hyrule. Låt honom gå upp mot Dödens Berg," läste han och lät överraskad i rösten.

För tredje gången kastade han huvudet bakåt.

"Ha ha ha! Tja, det är Prinsessans handstil, det har till och med hennes officiella signatur!" skrattade ha, vek ihop pappret och la det i sin ficka. "Tja, där fick du mig, det är från en medlem i Kungafamiljen."

"Så...tänker du släppa förbi oss?" frågade Navi.

"Ha ha ha! Självklart, det verkar som om Prinsessan leker någon slags lek! Tja, även om det är farligt kan jag inte vägra lyda order!" sa vakten i en hånfylld ton innan han sträckte ut en arm för att trycka på en hemlig knapp inne vid grinden. Det hörde klickande och muller och ingången öppnades åt paret. "Lycka till däruppe, Herr Hjälte! Säg inte att jag inte varnade dig! Ha ha ha!"

"Kom, Link, så går vi!" muttrade Navi med växande ilska över vaktens attityd.

Utan att vilja vara nära mannen gick Link genom grinden med Navi flygande bredvid sig. Genast efter att ha gått över tröskeln stängdes grinden igen bakom dom.

Link tyckte att det var fånigt av att tänka på det men han kände sig faktiskt upprörd över hur vakten tilltalade honom så där och skrattade. Det påminde honom lite om Mido på hans mer grymmare dagar...

Link tittade upp mot Dödens Berg som han antog att han nu officiellt stod på.

"Jag är rädd, Navi," kände han att han borde informera även om hans röst darrade lite trotts hans fasad.

Älvan var också lite rädd, både för sig själv och sin skyddsling. Men hon ville inte öka hans stress genom att erkänna det.

"Jag vet, men jag kommer vara vid din sida ända upp. Vi behöver inte ens nå upp till toppen, goronerna bor halvvägs uppför berget."

Det fick Link att känna sig lite bättre, vetande av att han inte skulle behöva klättra ända upp till bergstoppen. Men rädsla spred sig fortfarande i honom och det var inget han kunde göra något åt.

"Då så, då går vi," mumlade han.

Han tog djupa andetag samtidigt som han försökte ignorera vaktens skratt bakom sig innan han påbörjade sin väg upp för Dödens Berg med sin skyddsälva vid sin sida.


*Om ni kommer på något annat att översätta Cuuko till både pluralt och objektivt skicka ett P.M.