Dödens Berg
Link snubblade igen och skrapade sitt knä.
"Gick det bra?" frågade Navi som flög ovanför sin skyddsling.
"Jag mår fint," svarade pojken som ställde sig upp och borstade rent sin tunika. Det var verkligen bara ett skrapsår. Lite blod rann ner för hans ben, men annars mådde han bra. "Vi fortsätter."
Hans ton var platt och tom precis som han föredrog det.
"Visst, okay," svarade Navi och flöt bredvid Link då han fortsatte bege sig upp för berget.
Trotts sin fasad hatade Link det här berget. Inte bara på grund av sitt namn. Inte för att han var tvungen att komma hit. Inte bara för att ett ovanligt folkslag av stenfolk han nervös att möta. För honom var berget något som inte hörde hemma i den naturliga världen.
I skogen hade Links liv innehållit tre olika färger. Frisk brun bark från dom oändliga träden som omgav pojken varje stund varje dag. Den klarblåa floden, dammar och strömmar han hade sett under sin livstid eller ögonen på hans medkokiriner. Och så var såklart allting grönt. Gräset, löven, blommorna, dom andra barnens kläder och så såklart håret på den viktigaste personen i hans liv.
Här fanns varken eller. Det bruna på berget hade en ful röd nyans och det var sådan brist på liv. Inget som barken på träd. Det enda blåa han såg var den oändliga himlen ovanför toppen av Dödens Berg. Och så fanns inget grönt någonstans. Inte ens ett ogräs eller ett lugnande träd.
För Link gav det här berget en otäck närvaro. Det var så ovanligt och annorlunda för honom att han hade svårt att tro att en sådan här plats var naturlig. När han tänkte på natur tänkte han på skogen och inget annat med undantag för Hyrule Fältet. Även om det var tomt i jämförelse med Dom Förlorade Skogarna hade det åtminstone träd och annan växtlighet för att lugna ner Links obehag, i alla fall lite. En del ab Link undrade om Ganondorf hade förhäxat det här berget som han hade gjort med Det Stora Deku Trädet och till en vis del av resten av skogen efter gudens bortgång. Men Navi verkade inte tycka att det var något fel med stenmassan så det måste alltså vara normalt.
Men det var fortfarande obehagligt för liv oavsett.
Förutom den karga naturen fanns det inte mycket att prata om angående berget. Allt var detsamma vart än Link tittade. Förutom en öppning vid bergets sida eller konstiga stenformationer var det inte mycket att se på. Han undrade vad för slags varelser som kunde leva på en sådan här plats djupt inne i dom mörka tunnlarna...
Än så länge hade dom bestigit berget långsamt i en timme. Den lutande ojämna marken gjorde det svårt för Link att fortsätta. Medans det fanns kullar ute på Hyrule Fältet så var deras kurvor mer låga att han knappt la märke till det när han gick på dom. Här var sluttningen tydlig och det fanns ojämna gropar och stenar som stack ut vilket hade fått pojken att snubbla. Under bara en timme hade han snubblat tre gånger på grund av sin klumpighet med berget.
Navi höll utkik efter varelser. Dödens Berg var inte bara farligt med risken av stenras och brist på mat för dom som inte var goroner. Medans hon aldrig hade sprungit på dom själv visste hon att det fanns monster på berget. Dom flesta kom mest ut på nätterna men lurades även under dagtid. Älvan visste inte hur lång tid det skulle ta för dom att nå till Goronbyn eller åtminstone träff en vänlig goron som kunde hjälpa till med att eskortera dom resten av vägen. Om dom blev tvungna skulle dom övernatta i en grotta och hoppas på det bästa...
"Navi," sa Link lågt. "Jag har en fråga."
"Hm? Va?" stammade älvan som vände sig till pojken. "Vad är det? Behöver du vila?"
Han skakade på huvudet.
"Nä, jag mår bra. Jag vill bara veta något om berget," sa han och tittade upp mot bergstoppen, stirrade på ringen av moln som var placerad runt toppen. "Finns där en gud uppe på berget? En som ser över det som Det Stora Deku Trädet gjorde?"
Pojken kände sitt blod frysa till av att bara nämna sin bortgångne Far men han lyckades kontrollera sina känslor.
Navi blev överraskad av den frågan. Hon insåg inte att han tänkte på sådana saker.
"Tja...jag har hört om en gammal gud som goronerna trodde på...men till skillnad från Det Stora Deku Trädet har jag aldrig sett honom. Varför undrar du det?" sa hon.
"Jag ville bara veta," ljög pojken. I hela sitt liv har han aldrig trott att det fanns andra lägre gudar än Skogens Fader, det stora trädet som vakade över kokirinerna. Men för en vecka sedan hade han lärt sig att det fanns Gyllene Gudinnor som tydligen hade skapat Hyrule. Det fick honom att undra om det fanns andra gudar där ute; dom som hade egna domäner som dom vakade över.
"Berätta om guden," sa Link platt.
Älvan kunde inte låta bli att le. Links oändliga nyfikenhet var så bedårande för Navi och hon hade inget emot att svara på hans frågor.
"Tja, vad jag har hört tror inte goronerna på den här lägre guden. Som sagt, jag har aldrig sett bevis av att han ens existerar precis som Det Stora Deku Trädet..."
"Trodde dom på något som inte var på riktigt?" frågade Link som undrade varför folk ville tro på en gud dom aldrig hade sett. Även Dom Gyllene Gudinnorna hade Link hört talats om dom direkt från sin Far...vem annars kunde känna till gudar om inte en annan gud?
"Tja...inte alla gudar. Vissa tros existera trotts utan bevis," sa Navi då saker och ting började komma in på ett känsligt ämne, så hon fick välja sina ord ordentligt. Hon valde att undvika den stora betydelsen om att dyrka, fullt vetande om att Det Stora Deku Trädet och kokirinerna inte hade något sådant förhållande så det skulle bara förvirra Link. "Medans det är så ger tron på dessa gudar lugn och behag för dom som tror. Förstår du?"
"Jag antar det?" svarade pojken som tittade tillbaka på sin skyddsälva. Om Link trodde att det fanns en gud som vakade över honom skulle han kännas bättre. "Så varför slutade dom att tro?"
Älvan ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Kanske dom valde att tro på Dom Gyllene Gudinnorna istället, men jag är inte riktigt säker," sa Navi och tittade upp mot bergets topp. "Det ska visst finnas ett tempel åt den här guden någonstans på toppen av Dödens Berg. Hans namn var Korak, och tydligen ska han ha varit en gladlynt, skrattande gud som vakade över berget. Det sades att han bar på en stor hammare som krossade stenar inne i berget till småbitar vilket goronerna åt. Som sagt, så fanns han aldrig."
Det var...verkligen konstigt för Link. Tanken på att en gud folk trodde på men som inte ens fanns förbryllade honom lite. Dessa sorters ämnen var helt bortom hans hjärna.
"Jag förstår. Jag antar att jag var orolig över att en gud kanske skulle förargas om vi klättrade uppför berget," förklarade han eftersom det var den egentliga anledningen han tog upp ämnet. Det hade inte ens förfallit honom tills dom påbörjade deras vandring.
"Tja, oroa dig inte, ingen gud kommer att hindra vår resa, det kan jag försäkra dig om," sa älvan.
Och med det fortsatte dom.
Under nästa timma hände inget under vandringen förutom korta pauser då Link fortsatte att öva på Zeldas Vaggvisa. Han var verkligen nära att få kläm på det men kunde inte spela den helt perfekt. Han gömde sitt missnöje och gav sig själv en inre utskällning för att fortfarande inte få melodin helt rätt.
Då Link la tillbaka okarinan på sitt bälte kom han ihåg något. Den där kuuko damen hade get honom en gåva dagen innan! Han öppnade sin packning och tog ut den inslagna chokladen.
"Den snälla damen kallade det här för choklad, eller?" frågade han Navi och stirrade på den lilla gåvan.
"Åh, javisst, den hade jag glömt bort," svarade Navi som satte sig på Links axel. "Det är choklad och en populär efterrätt utanför Dom Förlorade Skogarna."
"Vad är efterrätt för något?" frågade Link.
Navi brast nästan ut i skratt av det. Hon antog att hon hade vant sig så mycket av livet i Hyrule att själva tanken av att ett barn inte visste vad choklad var för något roade henne djupt.
"Det är något sött och onyttigt som hylianer äter. Det är inte bra för dom, men det smakar gott och är lite av en sparsam godbit," förklarade hon.
Link tittade förvirrat på chokladen och sedan på Navi.
"Så...jag borde alltså inte äta den?" antog han och undrade varför hylianer åt choklad om det nu inte var så bra för dom. I Dom Förlorade Skogarna var sådan mat mest giftigt.
"Nej nej, det går bra. En liten bit choklad går bra. Det är bara dåligt om du äter för mycket. Bara ät den, du," sa älvan som faktiskt var spänd av att se det här. Hur var det att äta choklad för första gången?
"Okay..." sa Link. Om Navi sa att det gick bra borde det gå bra.
Han öppnade inslagspappret och såg en klump av något brunt. Det var inget som han hade sett i Dom Förlorade Skogarna, det var helt säkert. Nästan förhastande sniffade han på godbiten och kände en konstig lukt. Sakta tog han en bit.
"Nå, hur är det?" undrade Navi.
Det var inget som Link hade ens smakat! Chokladen var sött, men inte som hur skogens äpplen var sött. Han kunde inte beskriva det, men det var bara...bättre på ett sätt så att det pirrade i hans mun. Utan att tänka slukade Link i sig resten, ville ha mer av denna utsökta choklad! Innan han visste det var den söta efterrätten borta med tomt papper kvar. Genast kände sig Link generad av att tappa kontrollen så där.
"Jag...öh...Jag gillade den," svarade han.
Navi kunde inte låta bli att fnittra.
"Jag kan se det! Kan inte säga att jag aldrig har sett ett barn som inte gillar choklad!" sa hon. Han skulle inte ha glufsat i sig så fort, men hon tyckte att han förtjänade det efter vad han har fått gå igenom på sistone.
Med en blyg nickning tittade Link tillbaka mot Navi.
"Kan jag få mer?" undrade han eftersom han gärna ville ha mer och kunde nu förstå varför hylianerna gillar det även om det inte var nyttigt för dom.
"Tja, om vi kan få tag på lite rupier så varför inte," sa hon och beslöt sig att lära honom om måtta och liknande när det kom. Just nu lät hon honom se fram emot tanken av att få mer. Hur dom skulle få pengar...visste hon inte.
"Tack, Navi," svarade Link som skämdes lite över sitt uppförande då han la tillbaka inslagspapperet i packningen. Pojken ångrade av att äta allt så snabbt. "Kom så fortsätter vi."
Med det reste sig pojken upp och började gå uppför berget med sin skyddsälva efter sig.
Det dröjde inte länge till förrän dom stötte på deras första monster uppe på berget.
När dom svängde längst stigen som ledde uppåt tvärstannade dom. Navi flämtade och Link svalde högt.
Framför paret stod en jättelik insekt. Den hade fyra lemmar som lyfte upp en röd ovalformad kropp från marken. Dom kunde höra den klicka mjukt trotts att den stod tre meter ifrån dom. Som tur var tittade varelsen åt andra hållet och hade inte lagt märke till deras närvaro.
"Navi," viskade Link så tyst att älvan knappt hörde honom. "Vad är det där?"
"Det där är en tektit," viskade älvan. "Dom finns överallt här på berget och dom är farliga."
Hon tog ett djupt andetag och fortsatte.
"Vi kan inte fortsätta förrän vi har tagit hand om den. Ta fram din slangbella och ladda den. Den har ett stort rött öga du kan sikta på," instruerade hon.
Stigen var alldeles för smal att gå runt tektiten utan att bli upptäckt och bergsväggarna runt om var för branta att klättra upp på.
Link gjorde inget. Han bara stirrade på varelsen och kände sitt blod frysa.
"...Jag måste väl inte döda den, eller?" frågade han oroligt.
"Nej, nej, du behöver inte oroa dig för det," sa Navi som kom ihåg hur mycket Link hatade våld och att döda, även mot monster. Du behöver bara förlama den och springa förbi."
Det lät bättre för Link. Han kände sig inte längre så skyldig av att skjuta ett monster rakt i ögat och återhämta sig. Det var själva dödandet som gjorde honom illamående inombords.
"Visst. Skjut den i ögat och förlama den," upprepade han för att övertyga sig själv att det var allt han behövde göra.
Sakta sträckte sig Link efter slangbellan och tog ut den från bältet. Tektiten hade fortfarande inte lagt märke till dom utan tittade åt det andra hållet och klickade mot ingenting. Lika försiktigt öppnade Link pungen med ammunition och tog ut en lagom stor sten som han laddade slangbellan med.
"Okay, är du beredd?" frågade Navi tyst. Hennes skyddsling nickade. "Okay, nu sätter vi igång..."
Älvan gav ifrån sig ett högt gällt visslande.
Genast vände sig tektiten om. Links blick föll genast i det enda blodröda öga varelsen hade som var placerad över ett par mandibler som såg farliga ut.. Varelsen gav ifrån sig en slags väsning då den sakta började gå mot paret. Den sänkte sin kropp då den närmade sig, gjorde sig tydligt redo att hoppa på Link.
Link började bli rädd då rubinögat blängde på honom, som om tektiten hatade honom med sin existens. Hans händer skakade då han höll sitt vapen och försökte att sikta då varelsen närmade sig. Efter en stund lät han stenen flyga så att den träffade tektitens kropp men missade ögat. Den massiva insekten väste och började att krypa allt snabbare, fast beslutsam av att komma åt sitt byte.
Panikslagen började den unge pojken fiska efter en annan sten i pungen och Navi uppmanade honom att skynda sig. Link gjorde sitt vapen redo just som tektiten sänkte sin kropp ännu mer bara några sekunder från att hoppa på honom.
När Link lät stenen flyga iväg blev det en fullträff, vilket han ansåg vara av ren tur, då den landade rakt i odjurets öga.
Förlamad, i smärta och förvirrad gav tektiten ifrån sig ett högt gällt skri då den stängde sitt öga. Den föll åt sidan och vred ihop sig på marken och dess långa lemmar sprattlade omkring.
För stunden kunde Link bara stirra på varelsen. Visst var det monster och visst tänkte den anfalla honom...men att se den lida och vrida sig så där fyllde honom med kalla skuldkänslor.
"Hallå!" ropade Navi vilket väckte Link ur hans tankar. "Kom igen, nu är det dags att springa!"
Som om benen rörde sig av sig själva sprang Link förbi den skadade insekten medans han la tillbaka slangbellan i bältet.
Med sin älva efter sig fortsatte dom upp för stigen tills tektitens skri inte längre hördes.
När dom väl hade kommit tillräckligt långt saktade dom ner för att hämta andan.
"Är du säker på att den där varelsen inte kommer att dö?" frågade Link som fortfarande kände sig skyldig.
"Det borde den inte, nä," svarade Navi. "En enda sten gör aldrig slut på dom. Den kommer säkert att återhämta sig."
Men hon kunde inte vara säker, vilket hon valde att inte säga till Link. Vad hon kunde anta var att stenen hade gjort tektiten blind för gott och att den inte skulle överleva särskilt länge till..
"Bra," svarade Link platt efter att ha hämtat andan. "Jag ville inte-"
Vad det än var Link tänkte säga blev avbrutet av ett väsande från ovan.
Pojken hann precis sno runt innan något slog omkull honom så att han landade platt på ryggen och han kände något trycka ner honom vid axlarna.
Genast fick Link grepp om sig och insåg att han hade slagits ner av en andra och mycket större tektit. Dess två framben tryckte smärtfyllt ner hans axlar vilket hindrade honom från att fly.
Link glömde bort sin mask och kände skräcken fylla honom och ett skrik kom ur hans mun då monstret sträckte sig ner mot honom. Skrik efter skrik kom från det skräckslagna barnet då han sprattlade och försökte kasta av sig monstret utan lycka.
Tektiten sänkte sin kropp och tuggade hungrigt med sina mandibler efter köttet som låg under den.
Desperat tänkte Link snabbt och kastade upp sina ben som träffade monstrets kropp. Med en låg väsning kämpade tektiten emot barnet och Link kunde knappt hålla monstret borta.
Links ben var inte starka nog att hålla tillbaka insekten särskilt länge och han kunde rean känna hur dom började värka.
"Navi!" skrek han med tårar rinnande nerför ansiktet." Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp mig!"
Pojken fortsatte att be, hans ord gick över till skrik då varelsen kämpade emot pojken och sänkte sig allt närmare sitt byte.
Hela händelsen, från väsandet till Links vädjan efter Navis hjälp, pågick en lång stund. Allt hände så snabbt att det överraskade älvan. Links vädjan efter hjälp ryckte henne ur hennes tankar och utan att tänka sig för anföll hon insekten. Med full hastighet flög hon in i ögat. En väldigt riskabelt drag eftersom ett enda bett från tektiten kunde döda henne. Det var därför som hon insisterade på att Link sköt på den första än att hon tog hand om den själv.
Tyvärr var Navis rammande inte tillräckligt stark som en sten avfyrad från en slangbella. Medans det distraherade tektiten gjorde hennes attacker tillräckligt med skada för att den skulle ge ifrån sig små skri.
Med en väsning tuggade tektiten sina mandibler efter Navi som knappt flög undan i tid medans den fortsatte att trycka ner Link på marken.
"Link, stäng ögonen!" skrek älvan, utan att vänta på att pojken gjorde som han blev tillsagd. I ett vågat försök flög hon närmare monstret och gav ifrån sig ett sken av bländande ljus.
Som tur var visade det vara rätt effektivt. Med ett smärtfyllt skri stängde tektiten sitt förbländade öga och bakade undan från den beskyddande älvan och på så vis hoppade av Link som hade ögonen ihopknipna precis i tid.
Utan att vänta hoppade Link upp på fötterna och rusade iväg från tektiten och längre upp för Dödens Berg medans den fortfarande var bländad. Tårar rann ner för ansiktet och han var så desperat av att komma undan att han inte kollade om Navi var med honom. Men när han tittade åt sidan såg han henne flyga bredvid honom.
Under flera minuter fortsatte dom högre och högre upp för berget och deras adrenalin började sakta att tona bort. När det hände gick Link över till en bergsvägg där han lutade sin panna mot den och placerade sina händer för att stödja sig själv.
Hans ben skakade, om inte hela hans kropp. Även nu var han skräckslagen att han trodde att han skulle må illa. Allt hade hänt så plötsligt, men ändå kändes det som flera minuter än korta sekunder. Och förutom det skämdes han över att fälla tårar inför Navi igen. Han kände sig så äcklad över sig själv och var säker på att älvan tänkte mindre om honom för att vara så svag.
Det hade varit lättare att hålla hans fasad uppe borta i skogen. Visst kände han sig mer eländig. Och visst kunde han ibland bli arg över visa saker. Men dessa känslor kom från saker han hade börjat vänja sig vid som vanvård från ett antal i byn eller hans brist på en skyddsälva. Det värsta som hände honom var att Mido eller andra översittare öppen hånade honom, men han hade vant sig vid det.
Att möta livshotande situationer och bli anfallen av monster var nytt för honom och allt det kom så plötsligt att han inte hann förbereda sig själv och hans fasad skulle spricka.
Han kände sig som ett kräk.
Trotts vad Link trodde tänkte Navi aldrig mindre om honom. Hon kunde inte klandra honom av att vara skräckslagen att han grät. Faktum var det hade varit ovanligt om han inte hade gjort det. Älvan såg på hur hela pojken skakade som om han skulle kollapsa när som helst. Ändå höll han sig uppe och gav ifrån sig små snyftningar vilket hon visste att han försökte dölja.
"Link, mår du bra?" sa hon trotts att hon visste svaret men ville ändå fråga. Han skakade på huvudet. "Vill du prata om det?"
Han skakade åter igen på huvudet.
"...Behöver du några minuter?" frågade hon och tillslut nickade Link utan att titta på henne. "Okay, ta din tid."
Hon önskade att hon kunde vara till mer hjälp men hon tänkte inte tvinga honom att prata om han inte ville det. Förhoppningsvis skulle han tillslut öppna sig för henne när han var redo.
Om hon bara hade sett monstret komma. Hon kände sig också som ett kräk. Hon kunde inte skydda sin skyddsling.
Link höll sina ögon stängda och försökte hindra fler tårar att tränga sig genom. Han kunde inte sluta att tänka på vad som hände...och ändå såg han inte ett rött öga i sitt huvud.
Han såg det blängande orangea ögat av förbannelsen som dödade hans Far.
Under flera minuter stod Link bara där och sakta började sluta gråta och skaka. Efter att ha tagit sig samman så gott han kunde knuffade han bort sig från väggen och torkade bort dom kvarstående tårarna.
Han harklade sig och vände sig till Navi med ett slött ansikte.
"Jag är redo. Förlåt för det där."
"Du behöver inte be om ursäkt för något sådant, Link," försäkrade Navi...men fick inget svar från sin skyddsling. Han vände sig helt enkelt om och började att fortsätta längre upp för berget. Älvan höll tillbaka en suck och följde efter.
Allt som tiden gick la Link märke till något.
Ju högre upp dom kom upp för berget desto varmare blev det. Det var inte bara för att resan gjorde honom varm utan luften var allt mer varmare än nere vid bergets sluttning. Och när han tittade upp mot himlen och försökte ignorera själva berget förstod han varför. Solen gav värme över hela landet Hyrule och vad som låg bortom.
Det lät förståndigt eftersom det blev allt varmare ju närmare dom kom.
"Är allt väl, Link?" frågade Navi som la märke till hur Link plötsligt tittade bort från himlen.
"Ja, jag mår fint," sa han och gned sig i ögonen efter att ha tittat in i solen för länge. "Hettan börjar påverka mig lite."
Skyddsälvan började undra om hon borde berätta för Link om att Dödens Berg var en vulkan. Ett som knappast fick utbrott men var ändå en vulkan. Han hade säkert aldrig hört talas om vulkaner så hon sa inget. Ingen anledning till att oroa sin skyddsling över utbrott och lava.
"Så illa kommer det inte att bli. Oroa dig inte."
Link hade inte oroat sig. Han hade stort förtroende av att Navi aldrig skulle leda upp honom för Dödens Berg om solens hetta skulle döda honom.
Hellre än att fortsätta med det samtalet byte Link ämne.
"Tror du att goronerna bara kommer att ge oss Den Andliga Stenen?" undrade han.
"Tja, när du har lärt dig Zeldas Vaggvisa är jag säker på att det inte blir några problem. Om dom vet att det är för att hjälpa Kungafamiljen assistera dom oss så gott som möjligt," sa Navi.
"Men om det inte räcker? Vad gör vi då?" frågade Link. Han visste inte var all denna tvivel kom från. Allt han visste var att tanken över att goronerna kanske rent av vägrade ge dom Den Andliga Stenen fortsatte att gnaga på honom.
Det var en bra fråga.
"...Om det händer...tja...får jag försöka att övertyga dom," var allt Navi kunde säga.
"...Men om det inte räcker?" pressade Link på.
"Jag vet inte. Vi får hoppas att det inte kommer till det," svarade älvan. Links paranoia började komma åt henne eftersom Navi också började undra samma sak. Tills nyligen hade hon antagit att Zeldas Vaggvisa var allt som behövdes. "Vi får stanna lite längre fram för att fortsätta öva."
Och med det fortsatte dom.
Paret fortsatte uppåt, Link gick upp för steniga stigar och fortsatte att snubbla och skrapa sig. När det blev eftermiddag var både hans knän och högra armbåge blodiga. Paret såg tektiter medans dom fortsatte men som tur var befann dom sig utanför stigarna eller positioner så att dom kunde smyga förbi. Två gånger stannade dom för att öva på okarinan.
Andra gången hittade dom en sval grotta att sitta i. Link var nervös av att träda in i den gäspande öppningen men med bergets växande värme var skuggan rätt inbjudande.
Hemma i Dom Förlorade Skogarna var det en permanent dimma över skogen som höll allt svalt och skönt. Även under dom varmaste dagarna för kokirinerna fick knappt barnen att svettas. Inte bara det, alla floder och dammar i området kunde användas för att svalka sig.
Sittande på en sten i den mörka grottan såg Link på medans Navi plingade melodin han skulle ha lärt sig för flera dagar sedan. Han kom ihåg hur Impa hade informerat honom om hur Zelda försäkrade att han skulle lära sig melodin. Men ändå kunde han inte spela den rätt en enda gång! Pojken kunde inte hjälpa att tycka att Zeldas förtroende var felplacerat...
"Du har det nästan! Du är så nära, Link!" uppmanade Navi efter att Link försökte igen. Han var verkligen nära men fick några fel noter. Mycket bättre än hans första gånger att öva på melodin. "Vi försöker igen."
Men just som hon tänkte pingla melodin avbröts hon av ett ljud. Ett lågt högt ljud som kom lite längre in i grottan.
Det var något slags stön.
Tunga fotsteg började närma sig paret, vad det nu än var dom tillhörde från vad som doldes av grottans mörker.
Genast samlade Link ihop sina saker med växande panik då fotstegen kom närmare.
"Kom igen så sticker vi!" uppmanade Navi som stannade hos Link tills han var färdig och paret rusade ut ur grottan. Dom la märke till att fotstegen växte snabbare, mycket tydligt att dom jagade paret!
Dom nådde ut i solskenet och skulle precis fortsätta upp för berget när ett annat ljud nådde dom.
"Hallå? Vilka är ni två?"
Paret tvärstannade och vände sig om för att se vem som talade.
Ut ur grottan vacklade en figur som var mycket ovanlig för Link. Den var stor, större än någon hylian han hade sett och stod på två fötter som en människa men hade inga kläder på sig. Men det var knappast det märkligaste för varelsen hade likadan färg som stenarna runt omkring dom. Faktum var att den såg ut att vara gjord utav sten! Till Links chock hade varelsen ett människoliknande ansikte med tjocka läppar och blåa ögon som blinkade långsamt medans dom tittade på paret.
Varelsen öppnade munnen och gav ifrån sig en gäspning vilket lät som stönande paret hade hört inne i grottan.
Navi andades ut av lättnad och la handen om sitt bultande hjärta.
"Link, allt är väl! Det finns inget att vara rädd för, det här är en goron!"
Det här var en goron? Link tänkte tillbaka hur Navi hade förklarat att dom var gjorda av sten. Han tog in varelsen mera och la märke till dom spetsiga sten strukturerna på toppen av dess huvud och dom ovanliga märkerna på dess armar. Konstigt nog var det faktumet att den inte bar några kläder som överraskade Link så han valde att titta upp i varelsens ansikte.
"V-Verkligen?" kunde han inte hjälpa att fråga, förstummad av vad han såg att han stammade. Pojken kände rädsla för humanoiden trotts att Navi insisterade allt var väl. Goronen var helt enkelt så ovanlig att det gjorde honom orolig.
Med en till gäspning kliade sig goronen på bröstet.
"Jag hoppas att jag inte skrämde er. Jag tog mig en liten tupplur när jag väcktes av musik," sa han med en djup mullrande röst som lät som stenarna som rullade nerför bergssidan. Han blinkade några gånger, tittade på paret tills han insåg att dom inte var några av hans medsläkte.
"Nämen...vad gör en hylian och en älva här?"
Link ville rätta till goronen men kom ihåg Navis varning om att berätta för andra om att han var en kokiri. Såklart, nu när han hade kommit över rädslan inombords märkte han hur det var svårare att prata. Tidigare hade han pratat av ren chock. Han tittade upp mot Navi och bad henne ordlöst att tala i hans plats.
Navi uppfattade det snabbt och gjorde det.
"Vi är egentligen på väg till Goron Staden," förklarade hon. "Vi har ett viktigt ärende där."
Goronen spärrade upp ögonen och tittade på Link.
"Verkligen? Och ni har klarat er så här långt själva? Jag måste säga att jag är imponerad!" sa goronen i en glad och uppriktig ton, djup men ändå varm.
Godheten hjälpte Link att att känna sig mindre orolig, men han hade fortfarande svårt att tala till goronen och titta honom i ögonen samtidigt. Han ville inte att Navi skulle skälla ut honom igen så han tvingade sig själv till det.
"Öh...ja. Hur långt är det härifrån?" frågade pojken i en tyst blyg röst och hade det svårt att tala.
Goronen verkade inte ha något emot av att pojken var blyg så han tittade upp mot toppen av Dödens Berg, tydligen för att mäta avståndet.
"Åh, en halvtimme eller så," sa han och vände sig tillbaka till paret. "Jag kan visa er vägen om ni vill."
"Det vore underbart!" kvittrade Navi glatt. Om monster anföll dom nu hade dom en stor stark goron som skyddade dom! "Tack så mycket, herrn."
Link kände likadant som Navi och kände hur lättnaden tog bort hans oro. Goronen såg verkligen stark och stabil ut så bergets monster skulle knappast kunna skada någon som han!
"T...Tack, herrn!" ekade han.
"Inga besvär alls! Jag tänkte ändå gå tillbaka efter min lur. Jag var ute och..." han tystnade och fnös en stund. "...Tja, jag letade efter något. Inget viktigt."
Det tyckte paret var märkligt, men det var tydligt att goronen inte ville tala om det så dom släppte ämnet.
"Men vi uppskattar det ändå," sa Navi. "Åh, jag glömde att presentera oss! Jag är Navi och min vän här är Link."
"Trevligt att träffa er båda!" dånade goronen glatt, hans attityd blev allt gladare igen. "Mitt namn är Rohan!"
Han vände sig upp mot stigen som ledde längre upp för berget.
"Ni måste vara utmattade, så vi kanske bör röra på oss genast, inte sant?" sa han och utan att vänta på ett svar marscherade den steniga varelsen framåt.
"Det låter bra!" kvittrade Navi som flög efter följt av Link bakom sig.
Pojken kände sig skamsen över sin tystnad och sedan för att prata så ynkligt. När skulle han lära sig att prata ordentligt med främlingar?!
Det dröjde inte länge till förrän dom nu tre resande fortsatte när Rohan talade.
"Så, vad har ni för ärenden? Det är inte varje dag som hylianer reser ända hit upp."
"Öh...Tja...öh..." började Link att ta till orda innan han insåg vad han gjorde och började istället att snubbla på orden. Var det verkligen säkert att berätta för någon om deras mål? Han vände sig till Navi och beslöt att hon borde sköta samtalen.
"Det är lite komplicerat," svarade älvan och hittade snabbt på något. "Vi behöver egentligen möta er ledare Darunia."
Hon kom ihåg sitt senaste besök i staden då hon hörde talas om en goron hövding men hade aldrig fått chansen att träffa honom.
Rohan lyfte ett ögonbryn.
"Darunia? Verkligen? Då måste det verkligen vara något viktigt," sa han i en skeptisk ton. "Tja, du kan försöka men då måste det vara en nödsituation."
Navi höll tillbaka en lättad suck av at Rohan inte pressade på ämnet. Det skulle verkligen låta otroligt av att ett barn ch en älva behövde se goronernas ledare och hon visste att dom inte skulle gå på det.
"Jag försäkrar dig att det är just det," var allt hon svarade.
"Så, ni två kom verkligen hit på egen hand? Verkar som om ni har stött på trubbel," kommenterade Rohan och tittade på Links skador.
"Det är verkligen bara vi två," svarade den blåa älvan. "Vi hade tur och sprang bara på några tektiter."
"Jag skulle inte kalla det tur," mumlade Link med en hård kant i rösten. Hans axlar värkte fortfarande efter att ha kommit undan tektiten som tryckt ner honom och utan att behöva se efter visste han att dom hade fått fula blåmärken. För att inte tala om skräcken han kände och hur nära han var att dö...
"N-Nej, jag...jag menade det inte så där," rättade Navi sig själv och kände sig skyldig. "Jag menade bara att det finns värre monster att stötta på..."
Och hon menade det.
Link svarade inte.
Med en orolig fnysning iakttog Rohan parets lilla gräl.
"Tja, ni är i alla fall oskadda. Jag tänker inte låta något hända er från och med nu så oroa er inte," försäkrade han.
"Vi uppskattar det verkligen," insisterade Navi som fortfarande kände sig skyldig av att ha tagit upp ett känsligt ämne. Hon kunde inte hjälpa att lägga märke till att bara han blev skadad sedan han började sitt äventyr. Älvan hade inte fått så mycket som en skråma eftersom monstren som dom stötte på anföll hellre Link. Det var lätt för henne att säga att dom hade tur men Link hade tryckts ner av ett av dom där monstren! Hon borde komma ihåg att be om ursäkt senare.
Link kunde inte hjälpa att känna sig lite arg av hur nonchalant hon sa det. Han kände sig inte alls tursam och han kunde inte hjälpa att känna sig som om hon behandlade hans möten med monster som oviktiga. Men efter en lång tystnad insåg Link att hon inte menade det så. Så klart inte. Navi skulle aldrig vara så grym. Det fick honom att känna sig mera som en motbjudande satunge och han visste att han senare borde be sin skyddsälva om ursäkt.
Tystnaden blev tillslut pinsamt, ingen av dom tre resenärerna verkade vilja vara den första att prata efter den lilla debatten. Det vill säga tills dom kom förbi ett konstigt objekt.
Det var...en växt!
Link snodde runt med huvudet mot objektet med uppspärrade ögon. Det fanns växter uppe på berget?! Men det var olikt den växtlighet han hade sett. Det bestod av en hög med löv med en slags blå boll i mitten med orangea rankor växande på toppen. Bollen verkade inte ens vara en planta men ändå var den det!
"Vad är det där?" frågade Link som lät chockad då han närmade sig den konstiga plantan.
"Stopp!" utbrast Rohan så att Link studsade till.
"Gå inte nära, Link!" sa goronen och la en hand på Links axel för att dr tillbaka honom. "Det där är en bomb blomma!"
Uppskrämd tittade Link upp mot Rohan och tillbaka mot plantan. En...bomb blomma? Vad var en bomb? han hade aldrig hört det ordet i hela sitt liv!
"Är den giftig?" frågade han.
"Nä, inte riktigt," sa goronen och skakade på huvudet. "Men om du plockar upp den tänds den och exploderar!"
...Exploderar? Link hade aldrig hört det ordet heller.
"Jag vet inte vad det betyder," sa han platt.
"Det betyder att det är farligt," svarade Navi med bultande hjärta. Det var tur att Rohan agerade snabbt innan hon gjorde det. Det kunde att gått...hon ville inte ens tänka på det! "Explosioner är ett våldsamt utbrott som förstör saker."
Våldsamma utbrott? Link förstod inte riktigt men han ville inte ha något farligt att göra med i vilket fall.
"Okay. Förlåt att jag försökte röra den," bad han om ursäkt.
"Det gör inget," försäkrade Rohan och släppte taget om Link. "Bara håll dig på avstånd."
Med en nickning från Link gick dom tre vidare. Pojken kunde inte låta bli att titta tillbaka mot den konstiga plantan medans dom fortsatte...
Det dröjde inte länge till tills Link tog v sig mössan och la den i sin packning. Det var verkligen varmt och ett lager av svett täckte hans krop och blötte ner hans hår så att det klibbade sig mot hans ansikte. Det var inte för varmt på berget, inte ens så här högt uppe. Det var lika varmt som en kvav sommardag. Problemet var att det var varmare än Link var van vid tack vare den svala naturen av Dom Förlorade Skogarna.
"Kommer du att klara dig, Link?" frågade Navi. Som tur var var älvor immuna mot hetta så det var inte så illa för henne.
"Jag tror det. Kommer det att bli ännu varmare när vi når fram till staden?" frågade han Rohan. Pojken var frestad av att ta av sig sin tunika men för det skulle han behöva stanna och ta av sig alla sina saker.
Rohan skakade på huvudet och tittade upp mot bergstoppen.
"Nä, det borde inte bli värre. Det stör inte oss goroner men jag vet att ni hylianer blir när ni träder in i vår stad. Oroa er inte, bara fåtal har gått i hettan och svimmat någon gång!" skrockade han.
Navi la märke till Links skräckslagna ansikte och plingade förargat.
"Det hjälper inte!"
Goronen höjde händerna och skrattade lätt.
"Förlåt, jag menade inte allvar," sa han och tittade ner på Link. "Det har aldrig hänt, lillen, oroa dig inte."
Det hjälpte att lugna ner Links nerver, men han uppskattade inte skämtet. Han bara nickade åt Rohans förklaring och fortsatte att önska att det inte var så varmt uppe på det här berget!
Under resten av resan hände ingenting. Dom gick ibland förbi blom bomber eller en tetkit som undvek dom tack vare goronens närvaro. Och precis som Rohan sa anlände dom tre till sitt mål efter en halvtimme.
"Här är vi, äntligen!" jublade Navi både av upphetsning och lättnad.
Framför dom tre var en öppning i berget. Precis som en grotta men en perfekt fyrkant med gobelänger hängandes över ingången. Link tog sig en titt på dessa gobelänger och la märke till att dom hade samma märke som på Rohans armar.
"Japp!" höll Rohan med. "Hem ljuva hem! Kom så går vi in."
Link kände sig nervös då han följde med goronen och Navi då dom gick in. Han kunde inte hjälpa känna sig orolig av att trädda in i ett högljutt folkfylld område som på Marknadsplatsen och ville verkligen inte uppleva det igen.
Han undrade hur goroner kunde bo inne i berg så här. Var det ens möjligt?
Dom gick in i grottan och genom en kort mörk tunnel tills dom trädde fram i en ovanlig syn för barnet.
Framför Link var en massiv grotta upplyst av tusentals facklor utspridda runt omkring. Istället för hus och andra byggnader fanns det istället en massa hål som funkade som dörrar och fönster. Grottan gick ner i en spiral oh särade staden till våningar. Bland dessa våningar förflyttade sig dussintals goroner. Link la märke till att dom kom i alla storlekar; det var små som var till hälften hans storlek som måste vara barn, till några som var dubbelt så stora som Rohan! Många av dom såg likadana ut och Link kunde inte se vilka som var män och vilka som var kvinnor...faktum var att det inte verkade finnas några kvinnliga goroner! Så klart, med tanke på hur annorlunda dom såg ut i jämförelse med hylianer och kokiriner, vem kunde vara säker på det?
"Wow..." mumlade Link med förundran i rösten då han såg sig omkring. Medan det var lika påträngande som på Marknadsplatsen var det lite mera utspred längst den stora grottan så det kändes inte så överväldigad. "Så...bor ni i dom där hålen i väggen? Är det era hus?"
"Det stämmer!" sa Rohan och skrockade lite av Links förundran. "Följ mig så visar jag dig runt!"
"Vänta, hur blir det med Darunia!" frågade Navi då Rohan började gå. "Vårt ärende är jätteviktigt!"
Goronen vände sig till paret och gav dom ett leende.
"Oroa dig inte, vi kommer till Darunia. Ni kan lika gärna se se staden först," försäkrade han.
"Jag vill gärna se," beblandade sig Link. "Om det går fort borde det väl gå bra, va?"
Älvan mjuknade till. Om Link ville det vad kunde det göra för skada? Rohan skulle säkert göra det kort med tanke på situationen!
"Visst, en snabb tur," sa hon.
"Låter som en plan!" dånade goronen glatt. Han fortsatte att gå med Link och Navi bakom sig. "Det finns inte mycket att se på högsta våningen. Det är här vakter och soldater håller till. Dom är trotts allt första försvarslinjen."
Rohan gjorde en gest på högsta våningen som dom verkade befinna sig på. Konstigt nog verkade dom tre vara ensamma. Var fanns dessa vakter och soldater? Befann dom sig i inne i hålen i väggarna? Varken Link eller Navi såg några goroner på våningarna längre ner. Link undrade varför dom ens behövde vakter. Vem, eller snarare vad, skulle hota dessa massiva sten varelser?
Kanske var det bäst att inte tänka på det.
Det tog dom tre en stund att gå längst den högsta våningen mot trappor. Link hade mest svårt att se andra änden av grottan Han såg några långa tunnlar leda någon annanstans, välbelysta av facklorna.
"Vart leder dom där tunnlarna? Till andra delar av staden?" frågade han. Kanske var det likadant som hur myror gjorde sina tunnlar? Han kom ihåg hur Saria visade honom bilder en myrkoloni i ett av sina böcker...
"Det stämmer. Men nu håller vi oss till huvudleden eftersom det är där Darunia befinner sig," svarade Rohan medans dom fortsatte ner för trappan som var uthuggen ur bergsväggen.
Medans dom fortsatte la Link märke till hur det var mycket svalare väl inne i staden så han antog att det var för att dom var utom räckhåll för solen. Det var fortfarande varmt vilket gladde pojken att han åtminstone tog av sig sin mössa för att svalka sig.
Stadens andra våning var mer befolkad. Goroner rörde sig fram och tillbaka med deras tunga långsamma fotsteg som ekade i grottan. Nu när dom var nära kunde Link och Navi se stånd och utbyte med rupier som pågick bland sten folket. Det var som på Marknadsplatsen i Slottstaden men mindre överbefolkad.
"Det härär Marknadsplatsen; jag tror inte jag behöver förklara vad det innebär," förklarade Rohan då han ledde sina gäster vidare.
Link såg sig omkring och såg vad dessa goroner köpte. Stenar, stora stängda packningar, stycken av vad som såg ut som metall, vaser och flaskor, tyg och läder för inget dom visste om. Link såg inga frukter, grönsaker eller ens kött någonstans.
"Äter goroner berkligen bara sten? Inget annat?" frågade han.
"Vi kan äta allt annat," förklarade Rohan. "Det är bara det att stenar ger oss bättre näring."
Hans röst lät lite platt vid dom sista orden som om han talade om något som han alls inte borde, vilket förvirrade dom två gästerna.
"Nämen, är det där en hylian?"
"Du har rätt, jag har inte sett en under en lång tid."
"Ett barn? Alldeles själv?"
"Det var månader sedan hylianer kom på besök."
"Är det där en älva? Märkligt!"
"Hur kom han upp för berget?"
"Finns det inte en grind nu?"
Viskande och mumlade, som var högt även för goroner, följde dom tre som fortsatte. Det störde inte Navi, men Link kände plötsligt som om hela staden tittade på honom. Han var tacksam över att hans uppvärmda ansikte kunde skyllas på bergets hetta. Han kände hur hans insida förvreds och knöt ihop sig av den oönskade uppmärksamheten medans hans blick tittade ner på hans fötter. Pojken var tacksam över att ingen av goronerna gick fram till besökarna. Kanske var det för att dom uppenbarligen följde Rohan. Men det fick honom att känna sig bättre.
Tillslut ledde Rohan dom ner för en till trappa till nästa våning, bostadsdelen av staden. Den här våningen hade mera barn som var mer nyfikna över hylianen och älvan. Som tur var var dom med sina föräldrar så att dom tre kunde fortsätta oavbrutet.
Även om staden mest bestod av hål i väggarna kunde Link inte hjälpa att känna sig fascinerad att titta på, trotts den oönskade uppmärksamheten. Han antog att goroner och hylianer skulle tycka att det var märkligt om han sa att han bodde i ett träd. Lustigt hur sådant funkade...
Eftersom det inte fanns mycket att se så fortsatte dom till nästa våning rätt snabbt. Det hjälpte att våningarna blev mindre och mindre då staden fortsatte nedåt.
"Vi är nästan framme vid slutet," sa Rohan när dom kom ner för trappan. "Det är här alla smederna arbetar."
Det var ett ord Link inte hade hört talas om.
"Smeder? Vad är det?" frågade han och tittade upp mot Navi som han var säker på visste.
"Dom använder metall för att göra saker. Du vet, rustningar som hylian vakterna bär på eller till och med ditt svärd? En smed gör sådana saker," förklarade älvan.
Jaså? I all ärlighet hade Link aldrig tänkt på hur sådana saker gjordes.
"Men var får dom all metall ifrån?" undrade han.
Dom hittar det i stenar. Det är en komplicerad process," sa Navi som inte ville förklara hela sekvensen för dom olika stegen här och nu. Hon höll sin tunga men önskade att Rohan kunde skynda sig och ta dom till Darunia! Älvan var i vanliga fall inte så otålig men det var för Links skull att bli färdig med den här delen av deras resa.
"Vill du se insidan i en av verkstäderna? Jag har en vän som äger en precis här," sa Rohan som pekade på en öppning som dom tre närmade sig snabbt.
"Kan vi det, Navi?" frågade Link som åter igen vände sig till sin skyddsälva.
Älvan kunde inte hjälpa att tänka på ett barn som frågar sin mor att se något han tyckte var spännande. Även med den platta tonen och uttryckslösa ansiktet kunde Navi inte säga ifrån. Det var ju trotts allt en liten titt, eller hur? Så varför inte?
"Visst, vi går och tar oss en titt," nickade hon.
Rohan flinade och verkade inte störas av Links konstiga beteende och ledde in dom i öppningen. Inuti var en miniatyr grotta inne i gången. Upplyst av två facklor var rummet knappt större än Links hem. Det fanns massor av metall föremål på vänster sida som Link inte kände igen och till höger en stor trälåda fylld med metall. På en av väggarna var en samling verktyg som en hammare och tänger. Vad som fångade Links uppmärksamhet var väggen längst in som verkade...ovanlig. Något med den verkade inte...riktigt stämma...
"Hallå, Medigoron! Vakna, du har en gäst!" ropade Rohan till synes ingen särskild.
Link såg sig omkring. Det fanns inga andra öppningar eller rum så var gömde sig den här Medigoron?
Plötsligt öppnades två sfärer på väggen längst in och ett lågt muller kom därifrån. Pojken insåg att det inte alls var en vägg utan en jättelik goron som låg på sin mage! Han var den största Link hade sett än så länge, till och med större än husen hemma i Kokiribyn!
"Hmmm?" muttrade icke-väggen, Medigoron. "Åh, Rohan. Hur mpr du?"
Han röst var stark så att det nästan skadade Links och Navis öron. Dom två sfärerna spändes ihop på besökarna.
"Åh, är dom här gästerna? En hylian och en älva? Mycket ovanligt..." sa den stora goronen och höll ut en hand, eller snarare sitt lillfinger mot paret. "Trevligt att träffas."
Trotts att goronen var vänlig av sig kunde Link inte hjälpa att bli rädd. Med undantag för dom höga träden i Dom Förlorade Skogarna var Medigoron den största levande varelse han någonsin stött på. Han kände sig otrevlig för sin rädsla fullt vetande om goronens vänlighet och hälsade artigt på honom. Lite uppskakad tog Link tag i det stora lillfingret som Medigoron skakade upp och ner lite som en handskakning.
"Öh...T-Trevligt att träffas. Jag heter Link," svarade han försiktigt.
Medigoron stoppade undan handen och tittade på paret igen.
"Ni är är rätt långt ifrån Kakarikobyn," noterade den stora goronen. "Vad för er hit?"
"Dom har tydligen ett viktigt ärende och behöver träffa Darunia," svarade Rohan åt dom. "Pojken ville först se en smeds verkstad."
"Åh? Är han intresserad av att köpa?" frågade Medigoron och fokuserade på pojken. "Jag har några välgjorda svärd och för ett bra pris också!"
Va? Var han en kund nu? Det förväntade sig inte Link.
"Öh, n-nä, jag har redan ett svärd," sa han och drog ut det för första gången sedan han slogs mot skelettbarnen den fruktansvärda natten ute på Hyrule Fältet. Det kändes så länge sedan...
"Hmmm..." mumlade Medigoron och spände ögonen i det lilla svärdet Link ägde. "Nämen, den som nu tillverkade detta visste verkligen vad dom gjorde. Men den är inte skapad av goroner. Vart fick du tag i det?"
Link visste inte vad han skulle säga. Han fick inte berätta att han var en kokiri och tittade upp mot sin skyddsälva för stöd.
Navi uppfattade det genast och tog till orda.
"Vi råkade hitta det under vår resa," sa hon. Hon gillade inte att ljuga men hon ville verkligen inte gå genom att försöka övertyga goronerna att Link var en kokiri. Vilket, så klart också var en lögn. "Vi vet inte vart den kommer ifrån."
"Jag förstår," svarade Medigoron som verkade gå på det. "Tja, jag har större och bättre svärd som bör funka bättre än-"
"Vi har inga pengar," sa navi, ointresserad av säljargument. Hur stort svärd trodde den här goronen att Link kunde bära egentligen?" Jag beklagar."
Medigoron fnös besviket och suckade.
"Vilken otur. Tja, mitt erbjudande stor kvar om ni någonsin behöver ett nytt vapen."
"Vi ska komma ihåg det," svarade Navi.
Med ett skrockande vinkade Rohan till den stora goronen.
"Bättre lycka med nästa kund," retades han. "Vi borde nog gå nu, vi talas vid senare!"
"Farväl! Det var trevligt att träffa er båda!" sa Medigoron som slöt ögonen igen.
"Då så, då går vi till Darunia. Han är på bottenvåningen av staden," sa Rohan och ledde paret ut ur Medigorons verkstad.
Link kände sig nervös då han följde Rohan ner för nästa trappa. Att möta någon så viktig fick hans insida att slå knut och han hatade att känna sig så! Han kom ihåg hur Navi fixade till honom innan han mötte Zelda och insåg att han såg ovårdad ut. Hans knän och armbåge var skadade och han var alldeles svettig!
"Navi, ser jag...bra ut?" frågade han tyst- Det var tydligen viktigt att se bra ut inför viktiga personer. Åter igen tänkte han på hur Navi putsade upp honom lite innan mötet med Zelda...
Under en lång stund var Navi inte säker på vad Link menade men gav ifrån sig ett ljud då hon insåg.
"Tja, du klättrade ju upp för ett berg," påpekade hon. "Du ser lika bra ut som vilken som helst kan förvänta sig."
Det var inte som om det var mycket hon kunde göra för att finputsa honom. Hon hoppades bara att det inte gjorde Darunia något. Goronerna var ju så vänliga och förstående att hon tvivlade på att det var problem. Vad hon oroade sig mest över var Zeldas Vaggvisa. Link kunde ännu inte spela den perfekt. Kanske en eller två fel toner gick att se över...
Det lättade Links nerver lite, men tog inte bort hans oro...
"Här är vi, den sista våningen," annonserade Rohan då dom tre kom nerför det sista trappsteget.
Bottenvåningen var rätt litet med bara en enda öppning förutom ett antal trappor längst vägen. Hela våningen var lika stort som Impas hus förutom den enda öppningen där en goron stod på vakt. Det var omöjligt att se insidan eftersom ett vitt skynke var över ingången.
"Hallå, Fugo!" ropade Rohan till vakten.
"Hallå, Rohan. Vilka har du med dig?" frågade den andra goronen, Fudo. Han tittade vaksamt på pojken och älvan som om han förväntade sig att dom hade något fuffens för sig.
"Det här är Link och Navi," presenterade Rohan dom. "Dom är här för att träffa Storebror Darnuia."
Storebror? Link visste vad en bror och syster var för något då Saria hade förklarat att hylianer med samma föräldrar kallades för syskon. Betydelsen om syskon dök alltid upp i många sagor hon berättade för honom. Han antog att det betydde att Rohan och Darunia var syskon!
"Det kan jag inte," svarade Fudo platt.
"Va?!" utbrast Navi oavsikligt. "Vad menar du? Vi kan melodin och-"
"Så, så, inte så högt!" svarade Fudo med händerna framför sig. "Jag skulle gärna låta er spela melodin om ni kan den, men Storebror är inte här."
"Öh, är han inte?" frågade Rohan och lutade lite på huvudet. "Är han ute på ett ärende?"
"Det stämmer. Du missade honom för tjugo minuter sedan. Han sa inte vart han skulle, men jag är säker på att det var viktigt..." sa Fudo och tittade på pojken och älvan. "...Tja, ni vet."
Rohan nickade förstående.
"Och när kommer han tillbaka?"
"Han sa någonstans imorgon bitti," svarade Fudo och vände sig till dom två gästerna. "Ni får helt enkelt vänta tills dess, är jag rädd."
Link var egentligen lättad över det. Efter att ha spenderat hela dagen med att klättra upp för berget och nästan blivit dödad av en monster insekt...stressen av att prata med en viktig person hade börjat att bli för mycket.
"Så synd," svarade Navi som var förargad. Tja, det var inget som kunde göras åt, eller? Men så kom en tanke. "Vänta, det betyder väl inte att vi måste klättra nerför berget igen och sedan tillbaka, eller?!"
Rohan skakade på huvudet med ett djupt skrockande.
"Det skulle aldrig falla mig in! Jag insisterar att ni två stannar hos mig över natten!"
"Går det verkligen bra? Vi vill inte vara till besvär..." svarade älvan. Hon ville vara artig, men erbjudandet var generöst...
"Tja, om jag bara hade varit snabbare hade vi inte missat Storebror, eller hur? Det är delvist mitt fel så det är det minsta jag kan göra."
Det kunde Navi inte säga emot.
"Vi uppskattar det, tack så mycket, Rohan."
Link kände sig ännu mer lättad och kunde inte hjälpa att le lite, berörd av goronens generositet.
"Tack så mycket, Rohan," sa han, men tvingade snabbt bort leendet när han insåg vad han gjorde.
"Inga problem alls! Jag är säker på att ni två är utmattade efter all klättring så jag tar er hem genast," sa Rohan innan han vände sig till Fudo. "Vi ses imorgon, eller Link och Navi ser dig."
Med utbytta farväl ledde Rohan paret tillbaka upp.
"Jag beklagar verkligen att jag fick er att missa Storebror så där," ursäktade sig goronen. "Jag borde ha tagit er till honom direkt."
"Det gör inget. Jag tror att vi båda ändå behöver vila," svarade Navi som tittade ner på Link. Pojken flämtade lite över hettan och det var tydligt att han försökte dölja det men var utmattad.
"Då går det mycket bra," sa Rohan.
Medans dom fortsatte och närmade sig bostadsdelen av staden sa Link:
"Är du, Fugo och Darunia släktingar?"
"Åh nej!" skrattade Rohan och skakade på huvudet. "Vi kallar helt enkelt Darunia för 'Storebror', det är allt. Det är en titel av ömhetsbetygelse. Men...utomstående som du bör hålla dig till att kalla honom Hövding."
Link förstod inte hur det funkade, men han tänkte inte säga emot.
"Okay, förlåt, jag blev bara lite förvirrad," ursäktade han.
"Det gör inget. Dom flesta hylianer gör det misstaget," svarade Rohan och viftade bort oron då dom närmade sig en öppning in bergsväggen. "Det är här jag bor. Stig in och jag gör det bekvämt för er."
När Link och Navi följde den vänliga goronen såg paret sig omkring. Facklor lyste upp grottan och trotts att den var uthuggen ur berget såg det hemtrevligt ut. Dom tre kom in i en hall med flera öppningar som ledde till andra delar av Rohans hem. Det mesta var gjord utav sten i det första rummet. Ett stenbord. En stendisk. Även stolarna var gjorda utav sten men det fanns kuddar på dom.
"Mmm...Kan du äta dina möbler?" frågade Link utan att tänka sig för.
"Link!" plingade Navi till och rynkade pannan. "Du borde inte ställa sådana frågor!"
Link ryggade till och tittade ner på golvet.
"Förlåt, Rohan..."
Istället för att bli arg brast goronen ut i skratt.
"Oroa dig inte, Navi, det var en giltig fråga! Tekniskt sätt, ja det kan jag. Men det vore sådant slöseri med rupier så jag gör det inte," skrattade han igen, men sättet han kom av sig i slutet gjorde hans två gäster lite förvirrade.. Men innan dom kunde kommentera det vinkade han in dom i ett av hemmets öppningar. "Här, jag visar er till ert rum. Ni två måste vara beredda att gå och lägga er med en sådan dag ni har haft!"
"Det är rätt tidigt men jag tror nog att du har rätt," svarade Navi. Det var fortfarande någonstans runt en sen eftermiddag men älvan var säker på att Link skulle kollapsa och somna om han fick chansen.
Sovrummet var litet och hemtrevligt men en stenig nattduksbord-liknande möbel åt sidan med vaser, urnor och andra dekorationer. Till Links överraskning fanns där också en äkta normal säng! Själva inramningen var gjord utav sten men resten verkade normalt. Han kände sig skyldig av att tänka på det men han hade varit säker på att hela sängen skulle vara en enda stenplattform...
Link ryckte på axlarna och la märke till att det var den enda sängen. Verkade som om han fick sova på golvet.
"Gör det något om jag tar av mig min utrustning?" undrade han.
"Javisst, bara lägg den mot väggen," sa Rohan.
Link gjorde det och tog av sig sin packning, sköld, svärd och sköld, även tunikan och stövlarna. I sina bara kortbyxor kände han sig svalare och mer bekvämare. Han okarina la han snyggt och prydligt på sin hopvikta tunika som om den skulle gå sönder om han la den på det steniga golvet. Efter det la sig Link till rätta på golvet bredvid sängen. Golvet var hårt men också lent.
"Vad gör du?" undrade Rohan förvirrat. "Varför lägger du dig på golvet?"
Förvånad tittade Link up mot goronen.
"Jag...sätter mig på golvet. Visst ska jag sova härnere, eller?" sa han.
Åter igen brast Rohan ut i skratt.
"Nä! Aldrig i livet! Du är en gäst och gäster sover i sängen!" insisterade han.
"Går det verkligen bra?" frågade Navi. "Vi vill inte vara till besvär..."
Goronen skakade på huvudet.
Tänk inte på det! Du minns väl att du hittade mig sova i en grotta! Vi goroner kan sova var som helst. Visst är sängen mer bekvämare, men jag klarar mig fint i det andra rummet, sa han med en axelryckning. "Dessutom är det ju bara för en natt."
Det...lät vettigt.
"Går det verkligen bra?" frågade Link både Rohan och Navi. Han ville verkligen inte sova på golvet men skulle göra vad Navi sa.
"Det går bra," sa Rohan med en vänlig slutpunkt. "Ni två gör det bekvämt för er på sängen. Har ni mat med er?"
"Ja, det har vi. Och tack för din generositet," svarade Navi, glad över att Link inte skulle vakna nästa dag med verkningar i kroppen.
"Det är eftersom...tja...icke-stenätare är inte speciellt vanligt här. Jag har själv inget. Jag går ut ett slag, men ni två kan stanna och vila er här," svarade Rohan. "Jag väcker er när Darunia är tillbaka i morgon bitti."
"Tack, Rohan," sa Link då han klättrade upp i sängen. Han var tacksam över goronens vänlighet. Det verkade som om trotts den svåra resan träffade han alltid på trevligt folk på vägen...
Efter att ha bytt ut farväl lämnade Rohan paret.
Navi landade nära Links fötter för att känna lite på sängen.
"Han är verkligen snäll, va?" sa hon. Sängen var bekväm också! Mycket överraskande eftersom den låg på en sten...
"Mmhmm," halvsvarade Link och la sig ner på sängen och andades ut. Hela hans kropp värkte från hans armar och ben till hans axlar. Benet där skelettbarnet hade greppat tag i gjorde mera ont än i dom andra lemmarna men inte mycket som tur var. Link kände hur det pulserade i hans axlar och såg att tektiten hade lämnat efter sig stora blåmärken där den hade tryckt ner pojken. Dom skulle ta ett tag att läka...
Navi, som också såg på blåmärkena, ryggade till av medkänsla.
"Du borde lägga på lite av salvan Impa köpte åt oss..."
Medicinen Impa hade handlat var inte lika bra som röd trolldryck, men det hjälpte för att Links skador skulle läka lite snabbare...
"Ja..." sa Link, men gjorde inget för stunden. Det var lite konstigt, han var så trött, han var överraskad av att han inte hade somnat genast...men ändå stängde han inte ögonen. Det tog honom ett tag att inse vad det var.
Navi såg på hur det unga barnet satte sig upp och istället för att hämta salvan plockade han upp sin okarina innan han satte sig på sängen igen.
"Link? Vad gör du?" undrade hon.
"Jag måste spela Zeldas Vaggvisa ordentligt," svarade han oh tittade ner på instrumentet. "Jag har bara tills imorgon bitti..."
Stolt över Links engagemang flög Navi upp i luften.
"Okay, vi försöker en stund. Du behöver fortfarande sova, du har haft en lång dag."
Link nickade tyst och vänta på att Navi skulle börja pingla melodin...
Paret övade under en timme utan att veta om att dom gav ljuv musik för dom som gick förbi Rohans grotta. Även om några toner var fel eller ur takt var det ändå främmande och ljuvt för goronerna som inte hade några okarinor att spela på.
"...Link, jag tror att du kan det!" utbrast Navi efter att Link spelade melodin igen, med älvan som la märke till inga misstag. "Försök igen!"
Hon flöt framför sin skyddsling och log brett och uppspänd.
Link svalde högt och placerade instrumentet mot sina läppar, stängde ögonen och försökte igen. Vad som kom ut var en vacker melodi av Zeldas Vaggvisa. Den var långsam men ändå ljuv och Link spelade alla toner rätt från början till slut. När mlodin var över tittade han ner på okarinan med uppspärrade ögon. Han kunde inte tro det...han hade äntligen lyckats!
"Jag...jag gjorde det faktiskt," mumlade Link och stirrade på okarinan som om den var ansvarig till att han lyckades. "Men det tog mig så lång tid..."
Han kunde inte hjälpa att känna sig skyldig över det. Paret skulle möta Darunia imorgon bitti och han hade nu börjat lära sig spela melodin som var nödvändigt för att det skulle hända.
"Hör nu! Det spelar ingen roll!" sa Navi emot då hon inte ville att Link skulle hitta en anledning till att det var hans fel. "Allt som räknas är att du klarade det och precis lagom!"
Link antog att det stämde. Han gillade fortfarande inte hur nära det hade varit. Om han inte hade beslutat sig att öva innan läggdags...vem visste vad han skulle ge sig in på den kommande morgonen? Men han uppskattade hur Navi gjorde allt för att få honom att känna sig bättre. Han var för bra för honom.
"Tack, Navi."
Älvan såg på då pojken la tillbaka okarinan på hans tunika innan han satte sig på sängen. Sättet han flämtade till fick henne att fnysa. Åter igen tittade hon på dom hemska blåmärkena på hans axlar och kände sig skyldig.
"Du, Link...jag vill bara säga förlåt," mumlade hon. Pojken vände sig till sin skyddsälva med förvirrade ögon. "Jag borde inte ha behandlat bergsbestigningen och tektiten så nonchalant."
Åh. Det. Link kände sig också skyldig. Han insåg strax efter deras smågräl att Navi inte menade att såra honom eller vifta bort vad som hände tidigare. Link hade inte ens menat att svara så där till henne, men det bara slank ut!
"Jag är också ledsen, jag borde inte ha blivit så arg. Jag vet att du inte menade det att såra mina känslor," mumlade han. Navi var ju, trotts allt, för snäll för att göra så...
"Men ändå, jag borde ha valt mina ord bättre," insisterade Navi. "Det hjälper inte att det är lättare för mig att säga sådana saker som hur tursamma vi var när...tja..."
Hennes ögon gick upp och ner längst Links utslitna form. Bit märkena från deku baban. Det fortfarande läkande såret från skelettbarnet. Två bit märken från den enögda monster insekten inne i Det Stora Deku Trädet, ett på hans bröst och ett på hans ben. Nu såg hon massiva blåmärken på hans axlar...monster och andra varelser fortsatte att hitta deras väg till honom.
"Du har blivit skadad. Och så många gånger. Jag har inte ens fått så mycket som en skråma sedan vi träffades. Det är inte rättvist."
Link tittade ner på sig själv och gjorde en min av obehag av sina sår. Motbjudande. Dom var alla motbjudande. Men det Navi sa tyckte han var märkligt så han vände sig till henne.
"Inte rättvist? Vad menar du?" undrade han.
"Du är den enda som blir skadad! Det är bara...inte rätt," sa Navi, osäker på hur hon skulle sätta ord på det. "Eftersom jag inte är den som hamnar i fara borde jag inte prata om det så nonchalant."
Link började att förstå vad Navi menade, men han kunde ändå inte vara arg på henne. Han var glad över att hon hade förblivit oskadd sedan deras äventyr bröjade. Om hon blev skadad medans han bara stod där med henne...han var inte säker på att han skulle kunna förlåta sig själv.
"Det gör inget, Navi," insisterade Link. "Jag är fortfarande ledsen över att jag snäste till så där."
Han hade inte menat det! Pojken lutade sig framåt med ansiktet tittande på golvet med hopknutna nävar.
"Så många gånger känner jag mig riktigt ledsen och arg och jag hatar det..."
Navi fnös av oro då Link vände sig ifrån henne.
"Du, Link...det gör inget. Du har gått genom mycket så det är inte ovanligt! Det är bara stress, det går över!" sa hon och hoppades på det. Men till älvans missnöje rullade Link ihop sig till en boll och tryckte ansiktet mot hans knän. "Link, snälla säg något..."
Det ville han inte. Han ville inte prata om det här. Han förstod inte ens sina egna känslor så hur kunde han berätta om dom?
"Vill inte..." mumlade han mot sina knän. Stressen och oron forsade genom honom, tanken på dessa märkliga känslor och uppmärksamheten dom fick blev för mycket för pojken.
Åter igen kände sig Navi illa till mods av att tanken att behöva tvinga Link att prata om dessa saker. Hon hade det helt enkelt inte i sig. Det var en enkel svaghet och det visste hon. Älvan visste att prata om det här skulle hjälpa i slutändan, men hon kunde inte tvinga Link in i det. Kanske när äventyret var över skulle hon försöka mera...
"Det gör inget, Link. Vi behöver inte. Varför går du inte och lägger dig, du måste vara trött..."
Det var han. Sakta lugnade Link ner sig och rullade sedan upp sig.
"Jag är trött..." höll han med. "Jag tar och lägger mig. God natt, Navi."
Det var lite märkligt att säga det när solen inte ens hade gått ner. Det spelade ingen roll. Han var så utmattad att han inte ville äta middag.
Med det la han sig ner liggande över lakanet och stängde sina ögon.
"God natt, Link," svarade älvan, men det var för sent. Link hade redan somnat. Hon beslöt sig att göra likadant och gjorde det bekvämt för sig på hans tunika bredvid okarinan och somnade tillslut också.
Paret njöt av en drömlös natt.
"Link. Navi. Kom nu, det är dags att vakna!"
"Mmm?" slödrade Link och tvingade upp ögonen. Det tog honom en stund att komma ihåg var han var och varför en ovanlig person gjord av sten tittade ner på honom. Genast kom han ihåg och satte sig upp.
"Rohan? Är hövdingen tillbaka?" frågade Navi som reste sig upp och sträckte på sig.
Goronen nickade med ett flin.
"Det stämmer. Han är i sin kammare, Fugo sa det själv till mig. Jag antar att ni två har vilat gott? Ni var helt medvetslösa när jag kom tillbaka!"
Nyheterna om Darunias återkomst fick Link att vakna till och sätta sig upp mer rakare. Han gned sömnen ur ögonen och tvingade fram sin mask.
"Det gjorde vi. Tack åter igen, Rohan," sa han.
Just nu var han för groggig att ens känna sig orolig och sa den första meningen som dök upp i hans huvud.
"Vi uppskattar det verkligen," tillade Navi och flög upp i luften. "Tack för att du väckte oss."
"Inget att tala om," försäkrade Rohan henne med en viftande hand. "Klarar ni att gåt till Darunia själva? Jag har lite ärenden att utföra, men om ni behöver mig..."
Navi tog till orda åt Link och sträckte lite på sig där hon svävade.
"Vi vill inte distrahera dig. Jag kan hitta dit så oroa dig inte," sa hon.
Rohan nickade och log varmt åt paret.
"Då så, jag hoppas att allt går väl för er båda. Förhoppningsvis träffar vi nog på varandra igen!"
Efter att ha bytt ut farväl lämnade Rohan paret och gick till sitt ärende.
"Jag gillar goroner," kommenterade Link då han klädde på sig. "Rohan är jättesnäll."
Fullt påklädd tog han ut en rulle bröd åt sig själv och Navi. Paret hade inte mycket mat kvar. Trotts Navis lilla storlek och Links sjunkande aptit på sistone började det bli ont om det...
Visst kunde dom få någon form av hjälp...
Just nu var det viktigt för dom att tala med Darunia!
Navi tog ett stort bär från Link som tryckte i sig sin frukost och åt sin egen mat snabbt så att paret kunde bege sig. Som tur var hade Link svalnat lite under sin sömn så han kände sig mer presentabel men Navi försökte fixa hans hår så gott hon kunde, men han började svettas lite av grottans värme.
Efter att ha dubbel kollat att dom hae allt begav sig paret från Rohans hem och Navi ledde sin skyddsling mot Darunia.
Det var omöjligt att se hur tidigt det var på morgonen men paret la märke till förändringen i staden. Det var inte många goroner som gick omkring och dom som syntes rörde sig långsamma och sömniga. Navi undrade ens om solen var uppe...
I vilket fall så gick paret ner till den lägsta våningen oavbrutet med några enstaka hälsningar och vinkande från en förbipasserande goron eller två på vägen ner.
Precis som dagen innan stod Fugo framför öppningen. Ljus från facklor kunde ses fladdra bakom skynket.
"Nämen, är det inte våra gäster;" hälsade vakten på dom med en vinkning. "Vill ni fortfarande se Storebror?"
"Det stämmer!" sa Navi ivrig av att få den här delen av äventyret gjort. En liten del av henne kom ihåg dom paranoida tankarna Link delade med henne dagen innan. Om det inte gick som det skulle...hon var inte säker på vad dom kunde göra...
"Då så. Ni behöver bara bevisa att är vänner med Kungafamiljen," svarade Fugo med en platt röst som om han hade memorerat ett manus. "Om ni inte kan bevisa det kan ni inte träda in."
"Seså, Link, du måste göra det här," uppmuntrade Navi honom mjukt och landade på pojkens axel.
Som tur var hade stadens hetta gjort hans ansikte rött så Link plockade fram okarinan från bältet. Han kunde göra det här. Han klarade det igårkväll så han kan göra det igen! Han höjde instrumentet mot sina läppar och började att spela. Dom första tonerna gick bra men han spelade lite fel så att en gäll ton kom ut och stoppade melodin.
"Är det några problem?" undrade Fugo med ett höjt ögonbryn.
"Låt honom försöka igen!" insisterade Navi. Varför var han tvungen att spela hela melodin perfekt? Så länge det var tydligt att han hade hört melodin innan så spelade det väl inte så stor roll? Tydligen gjorde det det då Fugo stirrade förväntansfullt ner på Link.
"F...Förlåt..." mumlade pojken. Han kunde känna hur allt inom honom slog knut av hur goronen stirrade på honom vilket gjorde honom mer orolig.
Att spela den med Navi var svårt nog och nu hade han en viktig person som förväntade sig att han skulle få till den rätt!
Han harklade sig och försökte igen. Den här gången kom han halvvägs genom melodin innan hans tankar blev blanka och melodin stannade.
Link sänkte instrumentet och stirrade på den. Med skakande händer undrade han varför han inte kunde spela den rätt! Det gick ju bra kvällen innan, men nu...
"Hör nu, om du inte kan hela melodin kan du inte se Darunia," sa Fugo beklagande, men det var tydligt att han inte tänkte gå åt sidan oavsett.
"Förlåt...J-Jag kunde det, jag kunde det verkligen..." stammade Link och knep ihop ögonen. Han var så nära att träffa Daruna och nu hade han ställt till det! All press på pojken kändes så fruktansvärt tunga och det stackars barnet kände nästan som om han var på väg att gråta.
"Vänta!" utbrast Navi och flög in i ansiktet på goron vakten. "Sluta nu, du lägger i så mycket press på honom! Han gör ju sitt bästa!"
Fugo höll upp händerna med ett chockat ansiktsuttryck.
"Ja ja. Förlåt. Snälla, ta din tid."
Visst överreagerade älvan men den här goronen hade nästan fått hennes skyddsling att gråta och det tänkte hon inte bara låta ske! Hon flöt tillbaka till den grönklädda pojken.
"Du, Link, titta på mig," sa hon i en mer mjukare röst. Hon dämpade sitt sken så att Link kunde se henne le åt honom när han tittade upp. "Du kan göra det. Ta djupa andetag, stäng ögonen och bara spela. Tänk inte på allt annat. Bara spela."
Tacksam över sin skyddsälva men kände sig fortfarande lite illa av att bli utskälld av Fugo, gav Link henne det minsta leende.
"Tack," viskade han.
Så han följde Navis råd, tog djupa andetag, stängde ögonen och lyckades lugna ner sig. När han var så avslappnad han kunde bli under situationen placerade Link instrumentet mot sina läppar och började att spela.
Den här gången flöt melodin av Zeldas Vaggvisa runt om tre då Link lät sina tankar bli blanka. Till skillnad från andra försök pojken hade gjort tidigare eller när Impa visslade den eller när Link spelade den rätt dagen innan...var det något i tonerna. En varm och tung sensation fyllde luften. En som var så behaglig och rogivande till dom tre som hörde dom vackra tonerna.
Det var verkligen magiskt för dom.
Inom en lång stund hade han spelat färdigt melodin.
Allt var tyst. Link öppnade sina ögon och sänkte instrumentet och tittade förväntansfullt på Fugo. Det...kändes som om han hade spelat melodin rätt.
Goronen nickade och klev åt sidan.
"Du har spelat melodin rätt och har tillgång att träda in," sa han och lät åter igen som om han hade övat det ur ett manus. "Stig in, vän."
"Link, du gjorde det!" utbrast Navi med stolthet som spred sig inom henne över att Link lyckades. "Jag visste att du kunde göra det!"
"Tack, Fugo," sa Link tyst och kände sig överväldigad men glad över att han lyckades. Han stoppade tillbaka okarinan i sitt bälte och vände sig till sin skyddsälva. "Tack, Navi. Utan dig hade jag inte kunnat...jag hade inte lyckas göra det här."
"Jag var bara en hjälpande hand," svarade Navi. "Jag spelade inte melodin just nu. Det var du, bara du."
"Men ändå, du hjälpte mig mycket..." sa Link emot. Utan henne hade han inte ens kunnat få halva melodin rätt...
"Tja, vi håller väl med av att inte hålla med," sa Navi och det var så långt hon var villig att gå. Hon ville att Link skulle ha en gnutta känsla av prestation! Det hade han förtjänat! "Kom nu så går vi och träffar hövdingen."
Link nickade och vände sig mot skynket so ledde till Darunias kammare. Han såg till att hans mask var intakt, drog undan skynket och gick in genom ingången.
