En kär vän
Kammaren som Darunia höll till i var rätt enkel för någon så viktig.
Till skillnad från Rohans hem var området där goronernas hövding var bara ett enda rum. Sprakandet av eld från dom tända facklorna välkomnade pojken och älvan då dom trädde in. Väggarna hade gobelänger med samma symbol som hängde över stadens ingång. Dom hade bleknat av åren med små hål som hade gnagts av själva tiden. Området var ju trotts allt för varmt för malar att kunna klara sig.
En hylla av sten var placerad under symbolerna med lite dekorationer. Gamla lerurnor och skålar som måste ha varit viktigt för goronerna en gång. Dom måste ha varit reliker eftersom urnorna var missformade och böjda av åldern medans skålarna hade så många sprickor att dom inte längre kunde användas.
Förutom det var paret överraskade av hur litet rummet var. En säng som låg i hörnet och en tron var dom enda riktiga möblerna. På tronen satt den mest skrämmande goronen Link någonsin hade sett, till och med ännu skrämmande än Medigoron! Denna goron var längre än dom flesta i staden och med mer muskler. Till parets överraskning hade hövdingen mycket hår! En ljusbrun och taggig man växte runt ledarens huvud, till och med ett skägg som nådde ner till hans bröst.
Det mest ovanliga med Darunia var uttrycket på hans ansikte. Dom andra goronerna hade förbigående varit glada och vänliga. Den här goronen hade en sträng fnysning som matchade med hans genomträngande lila ögon. Link kände sig själv förundrad av den ovanliga ögonfärgen. Först Impas skrämmande röda och nu Darunias konstiga lila. Hövdingen verkade utstråla en värme från sin kropp som om han var en levande flamma som har tagit form av en goron. Han satt på tronen med armbågen på armstödet och sin kind lutande mot en knuten näve.
"Hm? Va?!" utbrast den jättelika massan, tittade på Link och Navi och satte sig rakt. "Vad är det här?! Jag hörde Kungafamiljens melodi och så kommer det in ett barn och en älva! Har Kungen, min egna Svurne Broder, tappat så mycket respekt för mig att han skickar ett barn?!"
Hans röst var så dov att Link kände sina ben vibrera. Goron ledarens blotta ord praktiskt taget gav till och med ifrån sig deras egen hetta.
Dom två besökarna var snopna. Dom goroner som dom hade träffat på hade varit inget annat än vänliga, det värsta var att Fugo var otålig och höll sig till reglerna. Men ändå var deras ledare arg och otrevlig! Var det här den goron som Rohan och Fugo glatt kallade deras storebror...?
Link blev rätt upprörd. Förutom fruktförsäljaren på Marknadsplatsen var han inte van att bli utskälld av vuxna. Att någon större och starkare än honom höja rösten och visa ilska mot den unga pojken skakade om honom.
"Vi...nej...Kungen skickade oss inte..." stammade han både rädd och undrade varför Darunia var så arg.
"Så varför är du här?! Hur lärde du dig melodin?!" befallde goron ledaren och hans blängande blev allt värre. Hans röst dånade genom rummet, studsade våldsamt från väggarna och verkade attackera Link och Navi åt alla håll.
"Herrn, vänta!" la sig Navi i då hon märkte Link backa ifrån goronen. "Du skriker åt ett barn och det är oanständigt!"
Egentligen skrämde Darunia henne också men hon tänkte inte låta det stoppa henne från att försvara Link!
"Vi blev hitskickade av själva Prinsessan!"
"Säg inte vad som är anständigt eller inte!" röt Darunia tillbaka mot älvan, hans humör hade inte lugnat ner sig trotts hennes försök. "Jag bryr mig inte om vem som skickade er eller varför, jag tänker inte bli förolämpad så här! Jag är redan arg och du har gjort det ännu värre!"
Hövdingens hetsiga ord studsade bland väggarna då han fortsatte.
"Båda två, ut härifrån!"
"Hallå! Vänta! Snälla, lyssna åtminstone på vad vi har att säga!" bötfällde Navi som knappt kunde tro sina öron. Hur kunde ledaren för ett helt folkslag vara så hemsk och otrevlig mot två gäster, speciellt en som bara var tio år?! "Du vet inte ens varför vi är här!"
Darunia gav ifrån sig en ilsket fnysning.
"Det har ingen betydelse!" sa han som om det var det enda som behövdes säga. Som om det gjorde Navis ord omtvistade.
Link kände sina ben skaka och hur hans hals torkades. Hände just detta? Efter allt det tog dom att komma hit blir dom bara iväg schasade utan att få chansen att förklara deras situation?
"Snälla...vi fick...fick klättra upp för ett berg..." sa han med sin röst spänd och låg och han kände tårarna bubbla fram.
"Hörde du mig inte?!" skällde Darunia och viftade med sin hand avvisande åt besökarna. "Jag sa åt er båda att ni ska bege er!"
"Kom, Link. Vi...vi går," sa Navi som knappt kunde tro sina öron. Hon mindes hur snäll och kärleksfull Darunia var under hennes tidigare besök i staden...men allt hon såg var en fruktansvärd goron! "Han kommer inte att lyssna på oss."
"Navi...?" undrade Link och tittade förvånat upp mot sin skyddsälva. Han var så uppskakad att han inte kunde gömma sina känslor. Var det verkligen rätt för dom att bara...gå
Älvan flöt bredvid Links öra.
"Vi kommer tillbaka senare," viskade hon. "Vi kommer på något, prata med någon som hjälper oss och sedan återvänder. Okej."
Nej. Det var inte okej! Dom hade kommit så här långt bara för att bli utskällda! det var inte rättvist! Men...pojken litade på sin skyddsälva så han kunde inte argumentera.
"Visst..." mumlade han knappt ovanför en viskning. Utan att säga något till Darunia, eller ens titta på honom, lämnade pojken rummet med sin älva efter sig.
När dom väl klev ut ur Darunias kammare möte dom genast Fugo som tittade ner på dom med en orolig fnysning.
"Jag hörde allt oljud ända ut hit," sa vakten och såg över paret som om han letade efter skador. "Är allt väl?"
"Vad var det där om?!" befallde Navi som kände sin ilska brinna inom henne. "Han var...han var fruktansvärd! Han skrek åt ett barn!
Älvan brydde sig inte om om Darunia kunde höra henne. Faktum var att hon nästan hade lust att flyga tillbaka och säga det rakt i ansiktet på honom!
"Jag ber om ursäkt, verkligen," sa Fugo och med tonen i rösten menade han det medans han fortsatte. "Storebror har inte varit sig själv den senaste tiden. Jag trodde att han skulle hålla tillbaka sitt humör åt gäster...Åter igen ber jag om ursäkt över hur han behandlade er."
Link stängde och öppnade sina nävar upprepade gånger osäker på vad han skulle göra med sig själv. Han kände sig så vilsen, så avlägsen från allt. Som om han inte ens var där men istället någon annanstans långt borta. Men han hittade sin röst.
"Varför var han så arg?" sa han med sin röst fortfarande ynklig och mjuk, fortfarande uppskakad av att ha blivit utskälld så där.
Fugo gav ifrån sig en tung suck.
"Jag borde egentligen inte säga det här till er. Darunia verkade vilja hålla det här bland goroner, men..." Han såg sig omkring som om dom andra goronerna skulle dyka upp och se honom dela med sig en hemlig kunskap. "Det är mat kris, bland annat andra problem som har orsakat stor stress åt Storebror."
"Verkligen? Mat kris?" undrade Navi. "Men...staden verkar ju lycklig! Vi såg goroner köpa stenar dagen innan!"
"Jag sa att det var en kris, inte att det var helt slut," påminde Fugo älvan. "Visst, stenar går att köpa, men dom få butiker har dom längre och dras priser har stigit på grund av krisen. Om ni sitter i affärsområdet när det är som befolkat kommer ni att lägga märke till hur få stenar köps."
Navi märkte att Fugo inte svarade på en del av hennes fråga.
"Varför verkade alla så glada? Om dom är hungriga borde dom inte vara upprörda?"
"Det är hopp," svarade Fugo helt enkelt. "Dom vet att det är hårda tider men dom vet att det inte hjälper att grubbla över det. Istället väljer dom att tro att Darunia kommer att göra det rätta och deras håller upp lysande uppträdande för att återspegla det."
"Hopp...jag förstår," sa Navi tyst. Hon tittade mot ingången en stund innan hon vände sig tillbaka till Fugo. "Du sa att det var andra problem, som vad?"
Fugo skakade på huvudet åt det.
"Jag är rädd att jag inte kan säga det, jag beklagar," sa han och pekade upp mot taket. "Men jag kan berätta hur allvarlig Storebrors reaktion har varit. Titta där uppe, vad ser ni?"
Link och Navi tittade upp och såg det avlägsna och knappt belysta taket av Goron Staden.
"Det finns inget där...vänta..." avbröt älvan sig själv och kom genast ihåg något från sitt tidigare besök en tid sedan. "Var det inte en plattform där? Med en röd sten på den!"
Hon pausade.
"Vänta var det...?"
"Ah, så du har besökt staden tidigare?" undrade Fugo. "Det var en gång stadens stolta mittpunkt, den lysande röda och glänsande stenen, Goron Rubinen."
"Vänta, var det en Andlig Sten?!" utbrast Navi snopet av att inte ha insett att det var vad det var. Dom andra goronerna hade inte varit tydliga om det.
"Shhh!" hyschade Fugo vasst och såg sig omkring, men ingen var i närheten för att avlyssna. "Jag kan varken försäkra eller förneka det...men som du kan se var den väldigt viktig för oss."
Bara att nämna orden 'Andlig Sten' väckte Link ur hans tysta trans han befann sig i. Hela mötet med Darunia hade fortfarande satt honom i mild chock med hur all hans försök sedan dom lämnade Hyrule Slottet hade varit för ingenting.
"Stenen? Var är den?" undrade han.
"Jag var på väg till det," svarade goron vakten. "Storebror tog den från plattformen när dessa problem föll över oss. Även plattformen monterades ner! Han tog stenen och gömde den...tja, någonstans. Troligtvis i sin kammare. För att han ska göra något så drastiskt...måste han vara uppskrämd."
"Och ingen har panik av att en viktig skatt har blivit gömd? Eller ens orolig?" sa Navi som inte var säker på när det ägde rum. Kanske goronerna slutade att bry sig eller så förklarade Darunia på ett sätt för att lugna ner deras oro. Älvan hade aningar om att det på något sätt var i samband med Ganondorf. Visste goronernas hövding om vad Den Andliga Stenen gjorde? Det lätt förståndigt att om någon goron gjorde det skulle det vara han...
"Darunia har inte förklarat varför han gjorde det, inte ens för mig. Allt jag vet är att han tog den och gömde den. När jag frågade sa han åt mig att inte lägga mig i...så jag följde hans order," sa Fugo i en nervös, även orolig röst.
"Så vad gör vi? Hur får vi Darunia att tala?" undrade Navi som inte nämnde det faktum att hon hoppades att och Link kunde ta Goron Rubinen. Hon var inte säker på hur Fugo skulle reagera åt det.
Goronen suckade och skakade på huvudet.
"Jag är rädd att jag inte vet. Hans humör har varit dåligt i flera veckor nu utan någon ände. Ni får vänta tills han är mer lugnare eller på något sätt lugna ner honom själva. Hur det ska gå till...vet jag inte. Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa till men det är allt jag har att säga."
Link stirrade ner på sina händer, förtvivlan och en känsla av hopplöshet flöt genom honom. Det ringde i hans öron då Fugo bad om ursäkt. Det kändes som om han inte längre var där, att han inte ens uppfattade vad Navi och goronen sa för stunden.
All stress som hade byggds upp den dagen då Det Stora Deku Trädet dog verkade sprida sig i honom och tillät honom inte att se en ljus sida eller hopp. Han anade inte ens att det fanns en chans att gå vidare, en fullständig brist på framtidstro. Så vitt han visste...hade uppdraget misslyckats. Pojken fortsatte att stänga och öppna sina nävar så att hans leder kändes stela. Han hade den stora lusten att riva och bita dom...men det gjorde han inte.
Istället gick han därifrån.
Pojken hörde inte ens Navi eller Fugo ropa efter honom. Det ringde fortfarande i hans öron och hans ben rörde sig av sig själva uppför trapporna. Han fortsatte upp och upp genom staden, gick förbi goroner då dom genomgick deras dag. Dom fnös och ropade på pojken men han hörde inte vad dom sa. Ingen rörde honom, bara såg på då han gick förbi med sin skyddsälva plingande i hans öra då han gick upp för en trappa.
Det var inte förrän Link kom upp till högsta våningen, där vakterna skulle hålla till, då han la märke till att Navi pratade med honom.
"...ink! Link! Link, vid Gudinnorna, snälla svara mig!" sa hon med sin röst spänd av oro och hon hade ropat på honom sedan han gick iväg. Pojkens ansikte var bara...blankt. Inte ett tecken på att han hörde henne hur högt hon än ropade. Fugo hade stannat kvar oförmögen att lämna sin post, så älvan hade fått försöka helt själv att stoppa sin skyddsling från att gå i sömnen. Hon hade varit så desperat att hon nästan flög in i honom i full fart eller petat på honom i ögat eller något. Något som hon i vanliga fall inte skulle göra...men desperation fyllde hennes tankar.
"Navi? Vad är det?" släpade Link uttryckslöst då han stannade och vände sig till sin älva. Han hade inte lagt märke till att hon hade ropat på honom. Han hade knappt varit medveten om att han hade rört på sig. Hans huvud kändes lätt och stelhet spred sig i honom då han stirrade på Navi.
"Link vad var det där om?! Är allt väl?!" sa älvan som var orolig över vad som hände med sin skyddsling. Han hade hamnat i hjulspår och brustit i tårar innan...men det här var något helt annat.
Under en lång stund visste Link inte vad han skulle säga. Han hade inte varit säker på vad som just hände. Han visste inte vart han hade gått eller vad han gjorde. Allt han kände var lusten att bara...gå.
"...Jag vet inte," svarade han ärligt. "Jag tänkte inte riktigt...förlåt."
Link kände sig verkligen ful för sitt beteende då han insåg hur orolig Navi hade varit för honom.
"Jag bara lät mina ben bära iväg mig."
Nu när hon inte längre var så uppjagad kunde Navi tänka mer klart. Den märkliga reaktionen måste ha kommit från Darunia. Hon kunde föreställa sig stressen han kände av att bli avvisad på ett sådant vidrigt sätt.
"Link, ge inte upp hoppet. Vi kan komma på något! Vi kan få Darunia att tala!"
"Hur?" undrade Link som inte var villig att se den optimistiska sidan som Navi. "Vad kan vi göra?"
I all ärlighet var hon fast. I vanliga fall var hon kapabel att tänka på sina fötter...men det här var något helt annorlunda. En väldigt upprörd goron ledare som inte ville prata med dom och dom hade oavsiktligt förargat honom. Det var möjligt att att prata med honom idag inte skulle hjälpa. Han var för arg och skulle troligtvis schasa iväg dom igen. Hon tänkte inte riskera att få hövdingen till bristningsgränsen eller låta Link vara i närheten när det var en risk heller.
Plötsligt snodde Link runt åt sidan och stirrade in i en tunnel i närheten.
"Det där ljudet..." mumlade han.
"Ljud? Vilket ljud?" frågade Navi då Link höll sin blick mot tunneln. Hon tittade och såg att gången var blockerad av stenbumlingar men med ett utrymme nära taket...
Då han närmade sig tunneln spärrade Link upp ögonen.
"Den där melodin! Kan du inte höra den?" undrade han, hela hans humör skiftades. Den var så vacker...Han kände igen spelandet vart som helst! Det var-
"Vänta! Gå inte in dit!"
Link tvärstannade då han och Navi snodde runt och såg en goron närma sig dom. Han var andfådd vilket tydde på att han hade sprungit till den här våningen.
"Vad är det? Vad är det för fel?" undrade Navi som hade stannat där innan Link började vandra in i tunneln. "Vad finns det därinne?"
"Det vet vi inte," svarade goronen som hämtade andan. "Det är något med den där tunneln så det är därför vi blockerade den."
Hans ansikte var fylld av skräck med uppspärrade ögon som skiftades mellan Link och tunneln.
"Dom som går in dit...kommer aldrig ut igen."
"Nej, det är är ingen fara!" insisterade Link som släppte sin mask då en känsla av nostalgi och iver fyllde honom. "Navi, vi måste gå in! Det ordnar sig!"
Utan att vänta sprang han mot tunneln.
"Link! Vänta!" ropade Navi som inte förstod vad som hände men hon oroade sig för Links säkerhet. Hon rusade efter honom...då hon också började höra det. Musik. Vacker musik. Det var en melodi precis som Link hade sagt. En som spelades...på en okarina?
"Gå inte! Vänta!" skrek goronen som rusade efter Link då pojken försökte att klättra över stenbumlingarna. Barnet hade kommit halvvägs upp då stenvarelsen gröpte tag i hans fotled. "Det är farligt! Gör det inte!"
"Släpp mig! Du förstår inte! Hon kallar på mig, jag vet det!" sa Link alldeles ifrån sig och började känna så också. Den där melodin...det måste vara hon! Hon kallade på honom och endast honom! Vid Det Stora Deku Trädets löv, han saknade henne så mycket...han måste bara få se henne!
Barnets vilda sprakande gjorde inget mot goronen som viftade bort som en lätt vår bris.
"Det där är en förhäxad del av berget! Snälla, sluta strätta emot!" vädjade han.
Navi kände exakt vad som hände. Hon kunde känna en bekant närvaro i luften och undrade hur Link kunde höra musiken så tydligt innan hon kunde.
"Herrn, snälla, släpp honom! Vi vet vad vi gör!" sa älvan och flög mot det kämpandet paret, men goronen ignorerade henne.
"Jag beklagar över det här..." sa hon då hon flög in i goronens ansikte och ökade sitt sken.
Med ett tjut släppte goronen Link för att täcka sina ögon.
"Jag kan inte se! Vad hände?!"
"Spring, Link, spring!" skrek Navi. Hon hade inga tvivel om vad som hände här och vart tunneln ledde. Det skulle inte hjälpa dom med deras äventyr men det tydligt att Link behövde det här desperat!
Utan att förhasta sig klamrade sig Link genom öppningen. Det var lite trångt, även för honom, men han lyckades klämma sig genom innan goronen kunde återhämta sig. Tätt följd av sin älva gick dom in i tunneln...
Mörker.
Genom tunneln var det mörker. Det enda tecken som tydde på att dom gjorde framsteg var att melodin blev högre för varje sekund. Hettan i Dödens Berg började svalna efter en stund och ersattes av en behaglig sval luft.
Det var svårt att säga hur länge dom hade gått. Det kändes som om det tog dom en timme att nå till den andra sidan, ändå kändes det som om det någon tid alls. Melodin som hade tillfångatagit Links sinnen blev högre och högre.
Och sedan, slutade tunneln.
Höga träd dök upp framför pojken och hans älva. Massiva, tillsynes oändliga trädstammar växte upp ur marken och försvann i dimman ovanför. Gräset var fuktigt av morgondaggen så att det gröna glittrade lite av det nerdämpade solskenet. Det här var omgivningen så långt ögat kunde se. Så var det ju trotts allt i Dom Förlorade Skogarna.
Det kändes konstigt att vara tillbaka.
Skogen kändes lite annorlunda la Navi speciellt märke till. Det verkade som om sedan dom lämnade skogen hade den inte återhämtat sig särskilt mycket sedan döden av dess gud och väktare. En tyst känsla verkade pressa ner över skogen så att det kändes mer tomt precis som dagen Det Stora Deku Trädet gick bort. Älvan såg sig omkring och la märke till den massiva grottan dom hade kommit ut ur verkade sticka upp från skogsmarken som en märklig utväxt.
I alla hennes år av att vara i Dom Förlorade Skogarna visste hon inte om att det fanns en tunnel som ledde från den till Goron Staden. Hur kunde det vara så? Paret hade inte rest nästan tillräckligt länge för att komma så här långt, och geografin stämde inte alls.
Bara ännu ett av skogens mysterium verkade det som.
"Jag visste inte att vi kunde komma hit så här," mumlade Link som stannade då han insåg hur han hade rest så långt på så kort tid.
"Inte jag heller," erkände Navi som såg sig omkring. "Jag är också överraskad av att du kunde höra melodin innan jag gjorde det..."
Och det var sant, melodin spelades fortfarande. En gladlynt vacker melodi skar genom den täta skogen och nådde tydligt parets öron. Den verkade inte sluta heller, utan pausade för en kort stund eller två sedan Link först hörde den.
"Det är Saria...Det är hennes melodi..." mumlade Link som om han var i en trans.
Navi vände sig mot Link, ögonen uppspärrade av överraskning.
"Verkligen? Är det hon som spelar? Hur vet du det?"
"Jag kommer ihåg att hon spelade den här melodin för mig. Ibland när jag var riktigt ledsen använde hon den för att muntra upp mig," förklarade pojken och tog några steg framåt. "Jag...jag känner nästan som om hon kallar på mig."
Älvan nickade förstående och tittade tillbaka mot dom höga träden.
"Och du vill se henne, eller hur?"
"Jag...jag behöver göra det," svarade Link och stängde sina händer till nävar och hans form skakade lite. Han gjorde sitt bästa att inte tänka på det men han saknade Saria så mycket. Det har nu gått en vecka sedan han lämnade skogen, men han hade aldrig varit ifrån henne så länge. Det hade inte gått en dag sedan pojken blev förd till Dom Förlorade Skogarna han inte hade umgåtts med Saria på något sätt, även om han inte kunde komma ihåg mycket av det. "Snälla, låt mig träffa henne, Navi...Du kan väl hitta vägen tillbaka hit...eller?"
Det skulle inte hjälpa dom att få tag på Den Andliga Stenen, men...Navi kunde bara inte säga nej till den begäran. Det skulle vara grymt.
"Så klart kan jag hitta tillbaka hit, jag är ju trotts allt din skyddsälva," sa hon, men det stack bara av säga dom orden. Hon skakade bort dom känslorna och vände sig åt det håll melodin kom ifrån. "Då besöker vi Saria, jag ser ingen skada av det!"
Link glömde bort sin mask och brast ut till ett uppskattande leende som strålades mot hans kära kompanjon. Han bara måste få träffa Saria, han bara måste.
"Tack...tack så mycket, Navi."
Navi kände hur det ryckte till i hjärtat av leendet hon fick.
"Självfallet, Link, inga problem alls. Kom nu så sätter vi fart."
Långsamt började älvan leda sin skyddsling genom Dom Förlorade Skogarna. Hon visste inte vart Saria var så hon fick lyssna efter volymen av melodin som fortfarande spelades för att precisera var kokirinen var någonstans.
Uppspänd följde Link sin älva då dom gick genom skogen. Det kändes...konstigt för honom att vara tillbaka bland träden. Inte bara på grund av den tysta känslan i luften. Han var inte säker på om han skulle komma tillbaka om barnen som avvisade honom lät honom återvända till byn. Även med Navi vid sin sida ville han inte bo i Dom Förlorade Skogarna där monster och andra andar bodde.
Navi hade saknat skogen. Trotts att hon hade spenderat mycket tid i Hyrule, och även områden bortom, hade hon glidit tillbaka in i känslan av Dom Förlorade Skogarna när hon återvände. Hon hade inte tid på sig att anpassa sig eftersom hon bara hade återvänt för några dagar innan hon blev tillkallad och sedan ihop parad med Link.
Det var ovanligt för älvor som föddes i skogen att lämna den. Vissa föddes ute i Hyrule men flertal av dom höll sig mest i Dom Förlorade Skogarna. Navi var en av dom få som längtade efter att utforska världen bortom träden och se vad som fanns där ute. Så en dag, med Det Stora Deku Trädets tillåtelse och förvåning över hennes vänner, begav sig Navi. Det var inte det att hon inte gillade skogen efter att ha spenderat så många år där, hon ville ha mer.
Tyvärr var Hyrule då i ett Inbördeskrig vilket tvingade Navi att flyga till områden med mindre blodbad. Det var vissa stunder där delar av kungariket hade vapenvila och inte deltog i strider i månader. Tyvärr kunde hon inte undvika att se blodbad och våld där kriget spred sig över landet som en pest. Älvan försökte till och med resa lite bortom Hyrules gränser, som den modeälskande Hytopia.
Strax efter att ha återvänt till Hyrule såg Navi att kriget var över så hon kunde utforska mera av regionen utan att behöva vittna allt krig. I vanliga fall höll hon för sig själv och valde att tjuvlyssna och observera Hyrules invånare. Ibland pratade hon med barnen men knappast med vuxna.
Det fanns många rykten och myter om älvor och deras förmågor. Många hylianer trodde att dom kunde användas till trolldrycker medans andra trodde att förtrollningar eller evig ungdom kunde tillhandahållas. Men alldeles nyligen började många bli mer kloka och insåg att det var läkande älvor och Stora Älvor som var dom enda som kunde göra något sådant. Den vanliga älvan som Navi kunde inte göra det, men hon höll sig ändå på avstånd. Till och med i skogen iakttog hon kokiri barnen på avstånd utan att prata med dom. Hon var inte själv säker på varför, det var bara vad hon gjorde.
"Navi, är allt väl?" frågade Link så att älvan vaknade till.
"Hm? Va?" sa Navi och vände sig till sin skyddsling. "Jag mår fint. Hurså?"
"Tja, jag ropade på dig flera gånger, men du svarade inte."
Hade hon varit så inne i sina tankar?
"Förlåt, jag tänkte bara på saker och ting. Vad ville du säga?"
Link ryckte bara på axlarna av den lilla situationen och upprepade sig själv.
"Varför finns det en gång till Dom Förlorade Skogarna hela vägen från Dödens Berg?"
Pojken hade aldrig blivit tillsagd att något sådant fanns, inte ens från Saria.
"Jag vet inte," svarade älvan ärligt. Även om älvor kunde manövrera sig genom skogen bättre än andra, även kokirinerna, så var Det Stora Deku Trädet den enda varelse som kände till all dess hemligheter. Navi hade aldrig hört talats om en väg ut ur Dom Förlorade Skogarna till...tja...någon annanstans. Men det var ändå tur för dom att dom hittade den så hon valde att inte ifrågasätta det. "Det här är nytt för mig också."
Link "Hmmm"-ade förståeligt, överraskad över älvans brist på kunskap. Han antog själv att det inte spelade någon roll och var tacksam av att det förde honom till Saria snabbare.
Han såg sig omkring i skogen då han följde sin älva och önskade att han kunde uppleva Dom Förlorade Skogarna som en riktig kokiri. Innan han fick sin skyddsälva kunde han aldrig navigera sig själv genom dom förvridna träden vilket Saria informerade honom om att det var normalt. Men nu när han hade Navi, och Det Stora Deku Trädets död gjorde så att skogen kändes...fel, och Link kände fortfarande att han inte kunde hit sig fram lika bra som dom andra kokirinerna kunde.
Då paret grubblade tyst för sig själva susade något i luften och träffade Link i kinden.
Pojken skrek till av smärta och överraskning då en liten röd fläck började växa fram där han blev träffad. Han la handen för såret och såg sig omkring. På marken var en liten sten som inte hade varit där tidigare.
"Va?! Vad var det?!" utbrast Navi och snodde runt för att se vem som hade skjutit Link.
Ett gällt skratt ekade genom skogen, praktiskt taget skar genom Sarias melodi som fortsatte att spela.
"Åh, så klart..." mumlade älvan.
Ett barnliknande väsen hoppade fram från ett träd i närheten. Dess lemmar och ben rasslade då den rörde sig och varelsen var klädd i slitna röda och gula kläder ihop med en hög hatt, böjda skor och läderhandskar. Impens ansikte var täckt av en svart skugga så att man bara kunde se två lysande orangea sfärer och en näbbliknande mun som hade ett busigt flin. Dess trähand hade ett blåsrör som den snurrade runt mellan fingrarna.
"Jag fick dig! En bra fullträff!" skrattade impen och pekade åt Link som tog bort handen för att se det lilla blodet på hans handflata. "Hörde mig inte komma, va?"
"Försvinn, döskallebarn, vi är upptagna!" snäste Navi som inte hade tålamod eller sympati för skogens impar.
Dom Förlorade Skogarna tolererade inte utomstående, det visste nästan alla i Hyrule. Dom vuxna som trädde in hade fått deras skin avplockat så att skelettmän återstod. Dom som inte hade mörka eller onda avsikter i hjärtat blev namnlösa andar, dömda att vandra omkring i skogen till tidens ände.
Och som alla visste var Tiden oändlig.
Lika illa gick det för barn. Dom som hade rent hjärta blev också andar, formlösa bundna att vandra omkring i skogen, var inte ens tillåtna att bli kokiriner. Dom som hade vuxit upp hos hemska vuxna blev förvridna och träaktiga som tuggat knostiga träd. Döskallebarnen. Dom små imparna var bundna till skogen, oförmögna att lämna den liksom kokirinerna, men dom kunde åtminstone navigera sig genom träden bättre än någon annan av Det Stora Deku Trädets barn.
Dom Förlorade Skogarna tolererade absolut inte utomstående.
Förutom tre tillfällen.
Ett av dom tillfällen ryckte till då han gned bort det återstående blodet från sin kind. Som tur var var såret rätt litet och skulle sluta blöda om några minuter.
Det lättade inte hans irritation då han blängde på döskallebarnet.
"Varför gjorde du så där?" frågade han onödigt, väl vetande om vad svaret skulle bli. Saria hade berättat upprepade gånger för honom genom åren att undvika döskallebarnen eftersom dom var busiga skojare och tjuvar. Ibland trädde dom in i Kokiri Skogen och plågade byborna med små spratt eller stölder.
"Behöver jag svara på det?" svarade döskallebarnet och gav ifrån sig ett skratt. "Bli inte arg, det var bara ett litet skämt!"
"Jag tyckte inte att det var roligt," sa Link och torkade sin hand på sin tunika medans hans fortsatte att blänga på impen. Han hade träffat skogens impar en eller två gånger som hade stulit maten som han och Saria hade samlat ihop.
Varelsen fnös och korsade sina träarmar framför sig.
"Du var då inget roligt," muttrade han och började efter en stund sniffa i luften. "Du luktar konstigt...Du luktar inte som dessa skogar! Vad är det med dig, kokiri?"
Navi fick hindra sig själv från att rycka till. Kunde denna imp berätta att Link luktade som en hylian? Hon visste inte vilka förmågor döskallebarnen hade, eftersom hon undvek dessa busiga varelser, men tänkte inte riskera det.
"Sköt du ditt! Se så, ge dig av!"
"Tss!" fnös döskallebarnet ännu en gång. "Vad ni var känsliga! Som ni vill. Jag vill ändå inte hänga kvar här, den där melodin går mig på nerverna!"
Varelsen av trä tittade upp då Sarias melodi fortsatte att flyta genom luften och mellan löven.
"Säg inte så om Sarias musik!" snäste Link, oförmögen att behärska sig. Hur vågade det här döskallebarn säga något så fult?!
Döskallebarnet bara skrattade och studsade och hoppade bort mot horisonten och verkade försvinna in i tomma intet framför parets ögon.
"Jag gillar inte dom där varelserna..." mumlade Link som tvingade sig att lugna ner sig själv. Han kände sig förnedrad av att låta sina känslor gå över styr. Han behövde verkligen bygga upp mer självkontroll!
Efter en stund vände sig pojken till sin älva.
"Vad menade han med hur jag luktar, Navi?" undrade han. Det var ett märkligt påstående...
Som vanligt tänkte Navi på sina fötter och gjorde det rätt bra.
"Jag menar, det låter ju förnuftigt. Vi har varit utanför skgen i en vecka nu. Vi luktar troligtvis som den yttre världen för honom," var hennes förklaring.
Ah, såklart!
"Det stämmer nog. Du är så smart, Navi," berömde Link som kände sig dum då det var så uppenbart. Han hade själv kunnat dra den slutsatsen, men han gillade att ställa frågor till Navi...
"Just det! Hur är din kind, förresten? Låt mig se..." sa älvan och flög över till sin skyddslings ansikte för att ta sig en närmare titt på hans sår. Det hade nästan slutat blöda och lämnat kvar en liten skorpa. "Det verkar inte så farligt. Jag är bara glad att han missade ditt öga, det kunde ha gått riktigt illa."
"Varför är döskallebarn så där, Navi? Varför är dom så elaka?" sa han då han inte hade minnen om att Saria förklarade deras fula beteende så visst skulle väl hans skyddsälva veta!
"Vet du vart döskallebarn kommer ifrån?" frågade Navi.
Link nickade.
"Dom är hylian barn som har vandrat in i skogen," sa han.
"Det stämmer, men det är inte allt. Dom är stygga barn som har trätt in i skogarna. Det är därför dom blir döskallebarn istället för andar," förklarade Navi.
Den unga pojken tittade på sin älva.
"Men varför är dom stygga? Varför är folk stygga?" ville han veta.
"Det...det är...det är så det är," stammade Navi som inte visste hur hon skulle svara på det. "Vissa människor är goda som du eller Saria. Andra...är det bara inte. Det är så livet är."
Link fortsatte att stirra på Navi en lång stund och var inte nöjd med svaret. När hans skyddsälva inte fortsatte gav han tillslut upp.
"Okej, det är bäst att vi fortsätter," sa han.
Navi önskade att hon kunde komma på ett ordentligt svar, men det fanns inget hon kunde ge.
"Ja, vi måste skynda oss."
Pojken och hans skyddsälva vandrade djupare in i skogarna. Link ville verkligen veta mer om varför folk är som dom är. Varför var vissa perfekta som Saria medans andra var så motbjudande illasinnade som Ganondorf? Varför kunde inte alla bara vara snälla? kulle det inte göra allt lättare? Utan något svar släppte Link ämnet. Istället njöt han av den svalla känslan av skogen, badade i det efter att ha stått ut med hettan uppe på Dödens Berg så länge.
Det tog några minuter innan paret sprang på ett skelett.
Eller vad som återstod av ett. Benen var spruckna och slitna, den döda hylianen hade lämnat världen ett bra tag sedan och mycket av återstoden saknades. Skallen var där men saknade underkäken, men den hade lite av revbenen och fulla armar och ben. Resten syntes inte till. Av gnagmärkena på benen som fanns kvar och klädernas fullständigt trasiga natur var det tydligt att denna stackars själ fick ett våldsamt slut.
Men och andra sidan var det här skonsamt eftersom bara levande hylianer blev till skelettmän, men chanserna var att inkräktarna sprang på andra monster.
En öppen väska låg bredvid resterna av offret, behållaren bara låg vid dess sida och lämnade dess innehåll, om det nu fanns något, ett mysterium.
Navi kunde inte hjälpa att störa sig på då Link nonchalant närmade sig benen. Hon påminde sig själv att ur Links perspektiv var det här normalt. Det verkade som om älvan hade varit borta från skogen så länge att det som var normalt för kokirinerna började verka konstigt för henne...
Det här var inte det första skelettet Link hade sett. Trotts att dom var matsamlare hade han och Saria hittat några under åren. Faktum var att båda två hade sett ett helt skelett några veckor innan Navi anlände. Precis som alla andra barn i byn stördes han inte av resterna av utomstående. Dom var bara ben och inget annat.
Han knäböjde sig i det kalla gräset för att lyfta upp väskan och vände den upp och ner. Till hans milda missnöje föll inget ut. Någon, eller något, hade kommit till väskan före dom. Kanske döskallebarnet där borta tog vad det nu än var i väskan? Men i vilket fall så fanns det heller inget på marken runt om att ta. Link hade aldrig skräpsamlat så här förut, men det kändes naturligt för honom på grund av hur Saria nonchalant beskrev det och hur han hörde dom andra kokirinerna prata om det.
Nyfiket plockade Link upp vad som återstod av skallen för att titta på det. Medans han hade sett skelett några gånger hade han aldrig haft chansen att observera ett. För kokiriner var dom bara objekt.
"Vad gör du?!" snäste Navi utan att tänka sig för. Hon ångrade sig genast då hon såg hur Link hoppade till, släppte skallen och tittade sårat på älvan.
"Va? ad gjorde jag?" undrade han, så överraskad att han tappade sin fasad. Navi hade aldrig skällt ut honom förut, aldrig så här. Det sårade honom faktiskt...
"Förlåt, Link, jag menade inte att skrika så där," bad Navi om ursäkt med ångestfylld röst och flög över till Link. Hon visste genast att ett fall då hon var för hård mot honom inte var något stort, men hon kände sig fortfarande skyldig. "Jag fick liksom...panik."
Ursäkten lugnade ner Links sårade ansiktsuttryck lite, men han var fortfarande förvirrad över Navis ord.
"Varför? Gjorde...gjorde jag något fel?" undrade han och både lät och kände sig skyldig. I hans tankar hade Navi ingen anledning till att skälla ut honom såvida han rakt ut hade gjort något fel. Hon var ju trotts allt hans skyddsälva...
"Nej, absolut inte! Det är bara...tja, jag har vant mig så mycket med hur saker är i Hyrule. Där får du inte gå fram och peta på skelett så där," sa hon. Hon borde ha vetat att Link skulle göra något sådant och älvan skyllde på sig själv för att inte vara tyst.
"Va? Verkligen? Varför inte?" undrade Link då begreppet förvirrade honom. Var det fult?
"Det är just hur saker och ting är. Dom döda behandlas med lite mer respekt, och återstoden av dom begravs eller bränns till aska som man sprider ut," sa Navi som inte visste att hon skulle behöva förklara det här så snart och det kändes konstigt att göra det.
Detta gjorde bara Link ännu mer förvirrad.
"Aska? Varför? Det låter konstigt..." kommenterade han. Hylianer var verkligen konstiga. Han hade aldrig tänkt på vad som hände med en död kokiri eftersom ämnet aldrig hade kommit upp.
"Det är så det är," uppreapade Navi, osäker på vad hon skulle säga. "Igen, förlåt att jag skällde. Jag tänkte mig inte för..."
Link tittade ner på sina stövlar.
"...Så...jag gjorde inget fel?"
"Nej, nej, det gjorde du inte.. Förlåt, mig, Link," sa Navi innan hon flög över till sin skyddsling och kramade hans kind.
Link log lite och fingrade lite med sina händer.
"Det gör inget. Jag förlåter dig. Jag är bara glad att jag inte gjorde något fel," sa han och kände lättja sprida sig, glad över att han inte hade svikit sin skyddsälva.
Navi log tillbaka och släppte Link.
"Bra att höra. Kom nu, musiken blir mer tydligare, vi bör nog vara nära Saria," sa hon.
Links humör lättades ännu mer och med en nickning tog han sig samman.
"Javisst, kom så går vi."
Navi suckade nästan av lättnad av att situationen gick som smort. Trotts att hon blev förlåten skämdes hon fortfarande av att skälla på Link så där. Det sista den stackars pojken behövde var att bli utskälld av henne när han inte gjorde något han antog var fel...
Link tittade runt i skogen medans dom fortsatte och tyckte att det kändes konstigt av att inte vara där tillsammans med Saria som höll honom i handen hela vägen genom. Även om han hade en skyddsälva skulle han inte ha något emot att göra om det en dag. Han försökte också tvinga bort alla negativa känslor, dom som fyllde hans tankar om dom andra kokirinerna och hur dom måste hata honom för vad han hade gjort. Hans tankar började gå över till Skogens Odjur som Mido hade berättat några år tillbaka. Det ar varit länge sedan en varelse hade trängts in i pojkens fantasier och han kunde inte hjälpa att känna sig lite rädd av att monstret kanske var verkligt trotts allt.
Han skakade på huvudet för att sluta tänka på det. Istället försökte han att inte tänka på något alls medans han följde efter Navi...
Det dröjde inte fem minuter förrän dom kom fram till trädklungan. Genast, när melodin blev högre än någonsin, var där en slags glänta. I gläntan var det ett antal tunnare träd som växte intill varandra att det var omöjligt att se mellan dom. Det fanns såklart en enda öppning bland träden. Den var liten men en som en kokiri lätt kunde krypa genom.
För stunden fortsatte spelandet från Sarias okarina som flöt ut ur öppningen och mellan träden.
Såklart, Link hade varit här många gånger, hade gått hit hand-i-hand med den grönhåriga flickan som hade tagit hand om honom så kärleksfullt under alla dessa år.
"Hennes hemliga gömställe..." mumlade pojken. Han kände att Saria skulle befinna sig där.
"Hemliga gömställe?" frågade Navi och la märke till att det här var en del av Dom Förlorade Skogarna som hon aldrig hade varit i så vitt hon kunde minnas. Även för älvor var skogen en plats där nya områden kunde hittas även efter alla dessa år.
Link stirrade på trädklungan, fylld av behag och tröst av blotta åsynen. Han kom ihåg alla gånger Saria förde honom hit för att vara ensamma. Även med masken på och sina känslor tillbakahållna njöt han av att vara med Saria i hennes gömställe mer än dom brukade spendera deras tid tillsammans. Det var som om dom var i deras egna lilla värld, dom la knappt märke till Sarias egna skyddsälva.
Dom två hade en trevlig privat plats där ingen kunde störa dom eller skada Link.
Han saknade det så mycket...
"Hennes hemliga gömställe," upprepade Link. "Det är inte hemligt för dom andra kokirinerna men hon hittade det först och ingen annan än vi två går någonsin dit."
"Det låter som en trevlig plats," tyckte Navi. "Jag undrar-"
Ett blodisande ljud skar genom luften och melodin och avbröt Navi. Det var ljudet av ett odjur, ett som Link hade hört men aldrig sett själv. Det var ropet av ett monster som han hade hoppats att aldrig stötta på...
Det var ylandet av en ulv.
En form hoppade fram från bakom ett träd. En stor och massive figur som, trotts att den hukade sig, var längre än den grönklädda pojken eftersom den stod på bakbenen. Den var täckt av kolsvart och grå päls som hade tät hår på dess väldiga underarmar. Dess klor var som dolkar som växte ut ur dom stora tassarna som lätt kunde klösa sig genom Link.
Monstret stirrade in i pojken och älvan med glödande gröna ögon och massiva tänder ständigt blottade för att sätta skräck i paret.
Link hade hört ropen från ulvar innan, deras ylande skar genom nätterna under hela hans uppväxt. Saria hade berättat för honom om dessa varelser, men dom kom aldrig in i byn för att Det Stora Deku Trädets vrede skyddade barnen.
Nu när pojken såg odjuret för första gången kände han blodet frysa till. Han var praktiskt taget stelfrusen. Han bara stod där och stirrade på odjuret som också förblev på sin plats och stirrade tillbaka på sitt byte. Det verkade som om ulven väntade för att se hur Link tänkte agera...
"Link..." viskade Navi, alldeles för nervös för att flyga närmare sin skyddsling. Hon var rädd att det skulle få ulven att anfalla. Den väntade tydligt på att Link skulle göra något, dessa monster älskade att leka med deras mat.
"Link," upprepade hon, lite högre den här gången men pojken svarade inte. "Dra ditt svärd och var redo med din sköld."
"...Jag..." var allt Link kunde säga. Rädsla spred sig i honom, han kände sina fötter slå rot i marken precis som alla träden runt om honom. Sakta sträckte han efter sitt svärd medans han stirrade på ulven och försökte att inte rysa till då den stirrade tillbaka.
Innan han kunde dra sitt svärd anföll odjuret.
Med ett skrämt skrik drog Link sitt vapen, tog av sig skölden och rusade baklänges då ulven slog till. Till hans förvåning skyndade sig den illasinnade varelsen undan då den kom för nära honom och började att springa i en cirkel runt honom. Link fortsatte att vända sig, sno runt sitt huvud för att kunna följa ulvens rörelser.
"Vad gör den?!" befallde pojken och hoppades att Navi skulle hjälpa honom.
"Den leker med dig, det är sådant ulvar gillar att göra!" svarade älvan. "Dom gillar att dra ut på sin jakt när deras byte är sårbart! Bara håll dig lugn och akta dig för underarmarna! Pälsen där är så tjock och härdad som metall så du kan inte hugga genom det!"
Det där var ny information för Link. Han hade aldrig hört talas om ulvarna och deras naturliga rustning. Det betydde att han på något sätt fick försöka slå till mot ryggen eller anfalla tillräckligt snabbt för att få en träff innan den kunde blockera den. Han var inte säker på hur han om möjligt kunde komma åt ryggen så att komma genom dess försvar verkade visst vara det enda alternativet!
Ulven hoppade efter Link som i panik svängde med svärdet åt ett den närmande faran. Ulven hoppade snabbt undan i tid för att undvika slaget. Detta hände flera gånger; det kloförsedda odjuret sprang i cirkel runt Link och närmade sig bara för att hoppa tillbaka innan pojken kunde få en träff med sitt svärd. Den enda gången Link träffade ulven blockerades av dess underarmar och som Navi sa, pälsen där var som metall! Med ett högt *klang!* studsade pojkens svärd bort och monstret kunde fortsätta sin lek.
"Vad gör jag nu, Navi?!" vädjade Link, hans hjärta bultade mot hans revben och adrenalin spred sig genom hans ådror då han fortsatte att vända sig om på fläcken utan att ta blicken från ulven. "Jag kan inte skada den!"
Vad han ville var att springa men han visste att han inte hade en chans att koma undan sin motståndare. Han behövde också träffa Saria, hennes melodi fortsatte att spelas utan något bekymmer i världen medans monstret fortsatte att leka med pojken.
Älvan tänkte så att det knakade då hon försökte komma på något. Hon kunde ju försöka att blända det med sitt sken...men problemet var att ulven slå vilt omkring bländad och skada Link! Ett svep från en av dom där klorna var allt som krävdes för att...
Nej. Hon ville inte föreställa sig det.
Navi var inte säker på vad hon kunde göra annars. Link var ingen krigare! Han var ju bara ett barn! Han skulle inte kunna göra det här ensam!
Innan Navi kunde svara anföll ulven igen och Link gjorde sig redo med svärdet. Av ren tur lyckade pojken hugga till då odjuret kom närmare så att tippen på svärdet strök varelsen över nosen innan den kunde värja det.
Med blodet rinnande för ansiktet tjöt ulven till av smärta vilket snabbt gick över till ett gurglande morrande. Den drog tillbaka sina kraftiga underarmar och svingade dom mot Link.
Pojken, som knappt hann ta in att han träffade monstret, höjde skölden för att försvara sig själv. Djupa skåror kom på objektet men den hölls samman. Ulven höjde sin andra framtass och slog till igen, och den här gången träffade den sköldens kant så att Links arm rycktes åt sidan.
Genast slog ulven till igen och Link försökte ducka undan. Men tyvärr var pojken inte tillräckligt snabb och kände en vass brännande smärta sticka längst hans arm.
Ett smärtfyllt skrik skar genom luften då Link föll på marken och höll om sin skadade arm medans tårar rann ner för ansiktet.
Ulven tjöt till av smärta då något rött träffade den i ögat så att den gick undan baklänges. Den glödande röda sfären backade undan och såg på då monstret svingade sina klor fram och tillbaka, tillfälligt blind och förargad.
Navi undvek svepen med sitt sken som en ilsken låga då hon åter igen flög rakt in i ulvens känsliga öga.
Älvan hade åter igen reagerat för långsamt vilket gjorde att Link blev skadad. Det var inte bara hennes skyddsling som inte var en krigare, Navi själv kunde inte heller rusa in i strid så lätt. Älvor var inte sådana. Vad hon gjorde var av utav uppriktig ilska som fyllde hennes tankar. Allt hon ville göra var att skada ulven så mycket hon kunde och rädda sin skyddsling!
Link skrek ut mot träden då smärta spred sig genom hans högra arm som var täckt av ett tjock lager av blod. Ulven hade rivit honom ovanför armbågen och ner till handleden. Läderbandet på skölden hade också skurits genom så att träbiten låg utan nytta på marken.
Då chocken av attacken började försvinna insåg Link att han fortfarande var i fara! Han tvingade sig upp och såg att Navi distraherade ulven, hennes sken alldeles rött av ilska då hon surrade mellan varelsens attacker. Hans skyddsälva utkämpade striden åt honom! Med tjocka snyftningar använde det skadade barnet sin friska arm och ställde sig upp på fötterna innan han plockade upp svärdet.
Ulven var vänd åt andra hållet då Link närmade sig, distraherad av Navi för att ens lägga märke till pojken. Link bet sina kinder för att sluta gråta medans han gick mot monstret, knogarna alldeles vita av hans grepp om sitt svärd. När Link kom tillräckligt nära tvingade han tillbaka sin rädsla och anföll, han gav ifrån sig ett desperat skrik då han högg klingan i fiendens lår så att ulven ylade av smärta.
Link slet ut svärdet med klingan täckt av blod då ulven med ilskna skadade ögon vände sig mot angriparen. Utan att tänka sig för gav Link ifrån sig ännu ett skrik då han rusade framåt och högg monstret i bröstet. Varelsen var så överrumplad att det blev en fullträff så att vapnet sjönk ända in till parerstången. Den gav ifrån sig ännu ett smärtfyllt ylande då den viftade sina klor efter Link vilket tvingade honom att släppa svärdet då han skyndade sig baklänges och knappt undvek attackerna.
Ulven vacklade där den stod, försökte att närma sig sitt byte men skadan gjorde att den snubblade framlänges så att vapnet tryckte in ännu djupare. Den gav ifrån sig ett till gnäll och förblev kvar där på marken, flämtade svagt och gav ifrån sig patetiska gnyende.
"Link! Link, är allt väl?!" skrek Navi som hade varit alldeles förstummad över Links agerande för att göra något annat än att se på. Hennes sken gick tillbaka till dess lugna blåa färg då hon flög till son skyddsling. "Din stackars arm! Fick den dig någon annanstans?!"
Det ringde i pojkens öron medans han såg på hur ulven kämpade på marken, den kunde bara rulla runt då den gjorde det. Link såg att hans svärd hade tryckts in där varelsens hjärta var. Såret hade agerat snabbt och det var tydligt att besten inte skulle resa sig igen. Han bara stirrade, skräckslagna ögon uppspärrade och blodfläckar som hade skvätt hans ansikte från svärdet.
Skräck. Chock. Smärta Lidande. Ånger.
Dessa känslor flöt genom Link då han skakade våldsamt och stirrade hårt på ulven. Det tog honom en stund att tala.
"...Den...lider..." mumlade han, tillräckligt högt för att Navi skulle höra.
"Va? Men du då, mår du bra?"
Link försökte hålla tillbaka sina känslor och smärta då han reste sig på sina skakande ben.
"Den lider, Navi..." sa då han sakta började gå mot ulven.
"Link, vad gör du?!" utbrast Navi och flög framför hans ansikte så att han stannade. "Det är för farligt!"
"...Kan den verkligen anfalla mig längre?" frågade Link. Så sant, ulven rörde sig knappt efter att den rullade runt åt sidan förutom dess snabba flämtningar och gnyende.
Älvan vände sig till odjuret och såg hur allvarligt det led av skadorna. Den skulle dö, utan tvivel. Sättet Link talade...skulle han..?
"Du tänker döda det, är det det du tänker göra?"
Hur kunde Link inte göra det? Varelsen led, bara låg där i smärta medans gräset började att bli rött.
"Jag kan inte...jag kan inte bara låta den förblöda till döds," sa Link. Han ville verkligen inte göra det här men det kändes som att göra det rätta.
Pojken hade ingen medkänsla för monster. Han kände sig inte ledsen när dom dog. Link må vara känslolös men han kunde bara inte känna så mot odjur och andra otäcka varelser. Dom enögda insekterna i Det Stora Deku Trädet? Han brydde sig inte om deras död. Skelettbarnen han hade dräpt? Det var nog bättre om dom förblev döda. Det var inte som att det var problem av att dom dog.
Det var vad han måste göra.
Om någon annan hade hoppat in och dödat monstret som Link hade gjort skulle pojken inte känna någon sorg. I sagorna han hade hört under sin uppväxt var monster onda och fruktansvärda ting som borde vara döda. Det var bara det att han avskydde att döda något mer avancerat än en vanlig spindel och även en döskalletulla var något helt annat.
Så mycket som det smärtade honom måste han döda odjuret för barmhärtighet. Han kunde inte bara sitta där och vänta på att det skulle förblödda. Han skulle göra vad som helst för ett annat alternativ men det var inte så.
"Link...du måste inte..." började Navi, men hejdade sig. Hon sa det av ren instinkt, hon ville inte att Link skulle döda när han inte behövde...men hon hade samma tankar som sin skyddsling. Det hade varit värre om han bara lät ulven blöda till döds där på marken.
Utan att lyssna på sin skyddsälva gick Link förbi henne och fram till ulven innan han försiktigt böjde sig bara morrade svagt mot honom men gjorde inget annat. Ända tills Link gröpte tag i svärdet och slet ut det så hårt han kunde då han fick vricka vapnet tills det var ute. Odjuret gav ifrån sig ett ylande av smärta så att pojken fylldes av skuldkänslor.
Link stod över det halvdöda monstret, höjde sitt svärd i luften med spetsen pekande neråt. Tårar började bubbla fram igen då han tittade ner på det ynkliga monstret.
"...Förlåt..." viskade han så tyst att Navi inte kunde höra honom.
Älvan såg på då pojken frös till, tittade tyst ner på monstret. Efter en lång stund skrek Link till och högg svärdet rakt i ulvens hals.
Ett gugrlande gny kom från odjuret.
Det jämrade sig lite.
Dess bröst slutade att röra sig.
Link böjde sig ner bredvid varelsen som hade försökt döda honom och började att gråta medans han tog ut svärdet från ulvens hals och kastade det åt sidan för att gröpa tag i sin skadade arm och hela hans kropp skakade av elände.
"Förlåt...förlåt...förlåt..." fortsatte han att mumla för sig själv medans smärtan i hans arm hela tiden pulserade.
Navi flöt sakta över sin skyddsling och fnös av oro då hon såg honom darra så våldsamt. Då hon närmade sig föll hennes blick på hans skadade arm. Hon ville låta ha honom återhämta sig fysiskt och mentalt men hela hans arm var röd av hans eget blod och det kunde inte vänta!
"Link...låt mig se din arm..." bad hon mjukt och flög nära den skadade lemmen.
Det tog ett tag för pojken att få in Navis ord. Han slutade mumla och tog sakta bort sin hand medans han försökte sluta att gråta. Han kände sig yr från såret medans hans adrenalin från striden började försvinna.
Älvan ryggade till sympatiskt då hon tog en närmare titt på såret. Som tur var var det inte livshotande och även om Navi inte var en medicinsk expert var hon säker på att det tids nog skulle läka.
"Försök lyfta upp armen åt mig. Lugnt och fint," instruerade hon.
Link gjorde som hans skyddsälva sa och lyfte försiktigt upp armen- Han kom bara halvvägs upp innan han väste till och sänkte den.
"Kommer...kommer jag att klara mig?" undrade han med skräck i sin röst.
"Jag tror det, Link," svarade älvan som såg hopp i Links ögon. "Skadorna är inte så djupa som dom verkar. Vi gör rent och slår in din arm i vilket fall. Kom så gör vi det..."
Och så påbörjades behandlingen av skadorna.
Link använde en handduk och lite av sitt vattenförråd för att långsamt göra rent såret och tvättade bort blodet från sin arm och fläckarna som hade stänkt hans ansikte. Handduken hade blivit helt röd då dom var färdiga. Link och Navi kände sig illamående av titta på såren när blodet var borta. Tre långa riv märken gick nerför pojkens arm, vilket som Navi sa, inte var så djupa som dom verkade. Bara tillräckligt för att blöda.
Sedan började dom linda in armen. På grund av att bara kunna använda en arm behövde Link Navis hjälp. Att vara liten gjorde det svårt för älvan att hjälpa sin skyddsling ordentligt. Dom fick göra om några delar ett antal gånger men tillslut blev dom färdiga. Pojken hade även putsat rent sitt svärd från blod när han ändå höll på. Rena vita bandage täckte Links arm då han andades ut av lättnad. Såret pulserade och värkte fortfarande men han kände sig bättre än innan. Han hade också slutat gråta för länge sedan, den inre chocken av händelsen och hans nerver började att lugna sig.
"Känns det bättre, Link?" undrade Navi då Link packade ner handduken och rullarna av bandage.
"...Jag tror det," var hans svaga svar då han la sitt svärd i skidan. Barnet försökte att inte tänka på vad som hände, försökte att ignorera ulvens döda kropp några meter bort. Ljudet av dess döende andetag fortsatte att spela i Links huvud om och om igen hur mycket han än försökte tvinga bort dom. Som tur var hjälpte Sarias okarina till att lugna ner honom. "Jag vill bara komma härifrån."
Han plockade upp svärdet som nu hade tre rivmärken och läderbandet avskuret. Tvvärr kunde den inte användas ordentligt förrän den hade blivit lagad eller bli placerad på hans rygg. Han fick hålla den så länge. Som tur var var den lätt nog eftersom han bara hade en hand han kunde använda.
"Visst. Saria är fortfarande därinne, vi är så nära..." sa Navi då hon vände sig mot trädklungan. "Det är inte mycket att ta sig genom, eller?"
"Nä, det är bara en tom labyrint," svarade Link och gick mot ingången med skakiga ben. Hans yrsel hade blivit bättre men han var delvist fortfarande i chocktillstånd. Att sitta nära ulvens döda kropp då han försökte komma över det lätt inte alls lättande.
"En labyrint? Verkligen?" undrade Navi som inte hade hört talats om det!
Link nickade och gick in i trädklungan med sin älva efter sig.
Dom klev in i en del av skogen där dom massiva träden och deras tjocka grenar och skymmande löv släppte in det lilla solsken som Dom Förlorade Skogarna tillät lysa upp området. Träden formade en naturlig vägg runt området, en som sträckte sig högre upp än något som hade byggds av hylianerna. Och, som Link hade sagt, framför dom var en labyrint. En som hade formats ur sten som omöjligt kunde vara naturligt.
Musiken var högre den här gången, praktiskt taget bad dom att nå dess källa.
"Vem har gjort allt det här?" undrade Navi högt och tittade på strukturen framför sig. Något sådant här kunde bara inte ha formats från ingenstans, den måste ha byggts upp av någon! Kokirinerna, dekuerna och döskallebarnen kunde inte ha gjort något sådant och skogens andar och monstren var minst kapabla. Alla andra raser kunde inte träda in i Dom Förlorade Skogarna så det kunde inte ha varit dom heller.
Kanske Det Stora Deku Trädet gjorde det...?
I slutändan spelade det ingen stor roll.
Medans Link gick försiktigt genom labyrinten märkte Navi hur han var mer lugnare. Han hade praktiskt taget slutat att skaka och hans ansikte var lika neutralt som innan. Hon kunde genast se att han försökte framträda som modig.
Älvan landade på på Links axel och klappade ömt hans kind. Han tittade ner på henne med uppskattning tydliga i hans ögon. Så gärna ville hon prata igenom hans känslor om ulven, i vetskapen om att han fortfarande måste vara fylld av motstridiga känslor över den. Men hon ville inte tvinga det så snart. Speciellt nu när Saria var så nära...
"Jag har varit i den här labyrinten så många gånger," sa han då han gick genom ingången. "Jag vet hur man kan ta sig genom lätt."
Medans han pratade gjorde han olika svängar genom labyrinten utan att förhasta sig.
"Det tvivlar jag inte på," svarade Navi och tittade upp mot den dimtäckta himlen. "Jag kan flyga ovanför och visa dig vägen om du skulle behöva det."
Dom gick runt ett hörn och såg något ovanligt.
En hög med röda löv mitt i gången.
"Va...?" mumlade Link och gick närmare. Löv? I den här färgen? Dom Förlorade Skogarna var immuna mot dom ändrande årstiderna, trädens löv förblev där dom var året runt utan att falla. Men det fanns träd som hade denna sortens löv, men ingen av dom var en del av skogen!
Till parets överraskning dök det upp en varelse ur löven när Link kom nära. Den var liten, till och med kortare än Link. Istället för hud, päls eller fjäll var den täckt av vad som såg ut som formbart trä. Med brist på armar hoppade den omkring på två stumpiga ben medans en massa av röda löv dansade på dess huvud. Två orangea ögon blängde på paret och en rund mun pep högt och gällt.
Det här var en deku skrubba.
Link hade sett dekuerna förut. Dom bodde överallt i Dom Förbjudna Skogarna och hade varit där längre än kokirinerna. Dom två raserna tolererade varandra med en outtalad regel att hålla sig borta från varandra. Ingen av grupperna var öppet fientliga mot varandra, men Saria hade en gång berättat för Link att dekuerna var avundsjuka på kokirinerna.
Dekuerna var den äldsta rasen och delade samma namn med Det Stora Deku Trädet. Ändå förklarade guden kokirinerna som sina barn. Detta byggde ett bittert hat som dekuerna, även efter tusen år, inte hade kommit över.
När Link hade sprungit på en deku under sin uppväxt sa dom dom mest fula saker till honom men lät honom annars vara. Vid ett tillfälle hade en rätt fruktansvärd deku följt efter Link och Saria, kallade dom fulla saker och talade nedlåtande om kokirinerna. Link och Saria hade bara fortsatt så fort dom kunde tills varelsen blev uttråkad och gick sin väg.
Medans Link hade sett dekuerna utan lemmar, med lemmar, till och med dom mer runda medlemmarna av deras folkslag...dom hade gröna löv. Varenda en av dom. Kanske detta var ett nytt slag som han inte hade mött tidigare?
"Öh...hallå..." hälsade Link ynkligt. Han kände sig nervös runt dekuer, speciellt dom med kort humör. "Förlåt, vi bara-"
Innan Link kunde avsluta sin mening spottade dekun på honom. Eller rättare sagt, en deku nöt sköts ut ur munnen vilket träffade Link rätt i magen. Han var inte beredd på attacken och blev överrumplad. Som tur var kändes deku nöten som ett slag från en annan kokiri men det gjorde fortfarande ont!
"Hallå! Vad gjorde du så där för?!" utbrast Navi som flög upp från Links axel. "Vi behöver bara komma förbi, det är allt! Du behöver inte vara så otrevlig!"
Deku skrubben svarade inte utan spottade ut ännu en deku nöt.
"Hallå!" skrek Link och duckade åt sidan. "Snälla, sluta! Jag vill inte slåss!"
"Försvinn, kokiri! Gå tillbaka till din by!" snäste växt varelsen. Tyvärr var gången för trång för att Link skulle kunna gå runt varelsen.
Link släppte skölden och vände sig till Navi.
"Vad gör jag nu? Det finns bara en väg genom labyrinten..."
Navi tänkte snabbt och flög mot Links öra.
"Dra ditt svärd," viskade hon så tyst att bara Link kunde höra henne. "Du behöver inte slåss, bara skrämma skrubben tillbaka ner i marken."
Link var inte säker på om han ens gillade det. Visst ville han inte slåss men det var ändå ett fult sätt att göra det på. Tyvärr hade han inget annat val. Han stirrade på dekun och sträckte sig efter sitt svärd.
"Vänta! Har du ett vapen?!" utbrast dekun och skiftade ögonen mellan Links ansikte och svärdet. "Okej, okej! Skada mig bara inte!"
Innan Link eller Navi kunde svara hade den grävts sig tillbaka ner i marken.
Med en lättad suck la Link tillbaka sitt vapen och plockade upp sin sköld.
"Tack, Navi. Jag ville verkligen inte skada den..."
Även om den inte var livshotande var dekuerna inga monster så det skulle ha fått Link att känna sig skyldig.
"Deku skrubber är fegisar så det var lätt," svarade älvan. "Kom nu, nu går vi och träffar Saria."
Ett leende sprack fram på Links ansikte medans han plockade upp sin sköld och började fortsätta framåt med sin älva efter sig.
Efter en minut kom dom till slutet av den korta labyrinten. Efter den sista svängen kom dom till en trång gång som ledde upp till en lång trappa.
Detta gjorde Navi ännu mer snopen. Först labyrinten och nu trappor? Vem hade gjort allt detta...?
"Vi är nästan framme! Kom igen!" sa Link ivrigt och sprang framåt. Han var så ivrig av att få se Saria att bultandet i hans arm inte verkade spela någon roll längre.
"Hallå! Vänta på mig!" ropade Navi och flög efter sin skyddsling. Det verkade som att Saria var så nära hjälpte till att bli av med hans skakningar...
Efter att ha rusat uppför trapporna frös Link efter sista trappsteget. Navi stannade också och flöt vid hans axel.
Då Link stannade, upphördes musiken.
Framför Link och Navi var en liten glänta omgiven av mera klungande träd. Det stora mysteriet för kokirinerna, och nu den blåa älvan, var en märklig sten struktur som stack fram i området. Vit, föråldrad och återstoden av trappor som hade slitits bort trakasserade alla att träda in i byggnaden. Ett enda träd fanns i själva gläntan och en gren som hängde över balkongen till byggnaden, som att den retade dom som var nyfikna men inte kunde flyga. Navi kunde inte hjälpa att stirra på det konstiga objektet, ännu mer nyfiken över vad hela området var för något...
Link tittade inte på det. Han hade sett det flera gånger än han kunde räkna. Istället stirrade han på stubben i närheten. Eller rättare sagt, personen som satt på stubben.
Saria satt där med en okarina i handen och stirrade klentroget på Link. Hennes blåa ögon var uppspärrade, munnen gapade lite. Hennes egna skyddsälva, Rota, flög över hennes gröna hår.
"...Link...?" sa flickan då hon la okarinan på stubben och reste sig upp.
Utan att säga något släppte Link skölden på marken. Han tog av sig svärdet och packningen och sprang mot Saria. När han kom fram fångade han flickan i en hård, desperat kram och grävde sitt ansikte i hennes axel.
"Saria..." mumlade Link med sprucken röst medans han höll tillbaka tårarna.
"Saria..." upprepade han utan att veta vad han skulle säga.
Dom två skyddsälvorna flöt bort från dom omfamnande barnen. Dom såg tysta på medans Link stängde sina ögon och Sarias ansiktsuttryck gick över från chock till äkta glädje.
"Link, jag förväntade...jag förväntade mig inte att se dig här," svarade hon, osäker själv på vad hon skulle säga. Hon slog armarna om det mindre barnet och höll honom nära sig. "När kom du tillbaka? Vad hände med ditt uppdrag?"
Men Link svarade inte. Han bara höll om henne hårdare medans hon pratade. För stunden kände han sig tryggare än någonsin sedan han lämnade skogen. Tryggare än när han var i Impas hus eller Rohans grotta. Lättnad och en varm sensation fyllde honom. Hans muskler som han inte hade insett att han spände började att slappna av. Han andades ut tungt då han märkte att han höll andan.
Han var trygg här.
"Link, snälla säg något..." vädjade Saria lätt. "Är allt väl? Är ditt uppdrag över? Kan du komma tillbaka hem nu?"
Allt Saria bemöttes med var tystnad. När han kramade kokiri flickan ännu hårdare började Link att tala.
"Jag har saknat dig så mycket, Saria. Varje dag..." mumlade han, hans röst fortsatte att låta sprucken men han lyckades hålla tillbaka tårarna. Han måste vara stark, så stark han kunde, för Saria. Det var inte tillräckligt för honom att hålla uppe sin känslolösa fasad. Det hade bara gått en vecka, men det kändes mycket längre för Link som om månader hade passerats sedan dom var tillsammans...
"Jag har också saknat dig, Link," viskade Saria tillbaka och gned pojkens rygg. "Kom och sätt dig. Du kan berätta allt för mig vad som händer."
Hennes röst var mjuk och lugnande som det finaste silket, åtminstone för Link.
Link ville inte släppa taget om Saria, men han kände genast att han måste göra så som hon föreslog. Han tvingade sig själv att avsluta kramen och såg på då Saria satte sig på stubben. Han satte sig på knän bredvid det fallna trädet och vilade sitt huvud på hennes ben.
"Vill du höra om mitt uppdrag? Höra allt?"
"Om du vill det," svarade Saria då hon tog av Links mössa och la den åt sidan. Hennes blick föll på hans inlindade arm och fnös lite. "Jag skulle vilja veta vad du har haft för dig. Går det bra?"
"Det går bra," mumlade Link tillbaka. Han ville inte prata om det men för Saria gjorde han det. Pojken gav ifrån sig en suck medans Saria ömt strök sin hand genom hans hår. "Jag berättade aldrig varför Det Stora Deku Trädet tillkallade mig, eller...?
Så Link berättade för Saria medans dom satt i deras gömställe, avskilt från resten av världen. Emellanåt avbröt Saria med några frågor och ville ibland ha mer detaljer på saker och ting. Ibland gjorde hon en kommentar.
Navi och Rota flög intill och såg på i tystnad. Den blåa älvan la märke till hur mycket dom var likt en mor med sitt barn. Link som den rädda sonen som sökte tröst hos sin mor. Det påminde henne åter igen om hur han var Ödets Barn. Det var så mycket vikt vilande på hans axlar och han hade blivit skadad och gått genom så mycket. Ändå var han bara tio år.
Det var inte rättvist.
Navi la märke till hur Link inte nämnde allt som hade pågått. Han berättade om sitt inträdde i Dom Förlorade Skogarnas gud, Hyrule Fältet, Prinsessan Zelda och hur det var hans öde att rädda Hyrule, om Kakarikobyn, till och med goronerna. Med det sagt nämnde han inte skelettbarnen, den arga mannen på Marknadsplatsen, den förhäxade familjen i Kakarikobyn, även tektiterna längst Dödens Berg. Han lämnade dom värsta delarna från sin resa. Var det för att skona Saria...eller så kunde han inte bärga sig själv att nämna dom?
"...och jag hörde din melodi genom tunneln. Det kändes som om du ropade på mig. På något sätt var den ihopkopplad med Dom Förlorade Skogarna och jag rusade hit så fort jag kunde..." avslutade Link och slöt ögonen. Att vila sig så här med Saria var så bekvämt att det gjorde honom trött.
Kokirinen tog in det sista av hans berättelse.
"Jag visste inte att det fanns någon sådan gång. Jag är bara glad att du mår bra," sa Saria och tittade ner på Links inlindade arm. Han hade inte nämnt några skador han hade fått under uppdraget. "Vad hände med din arm? Jag tyckte att jag såg ett sår på ditt ben..."
Hennes röst blev tung av oro och en fnysning formades på hennes ansikte då hon la märke till hur Links ögon spärrades upp av hennes frågor.
"...Ingenting. Inget att oroa sig för," var allt Link svarade på. Han kände sig fruktansvärd av att ljuga för Saria av allt folk, men han ville inte göra henne upprörd med detaljerna...
Kokirinen suckade lite och tittade ner på sin käraste vän.
"Du behöver inte berätta för mig nu om du inte vill. En dag skulle jag gärna vilja veta. Okej?"
"...Visst. En annan dag," höll han med. Kanske när uppdraget var över skulle han kanske känna sig upp till att prata om dessa saker med henne. För stunden, förutom att skona hennes känslor, så gjorde tanken att berätta om dom värsta händelserna under hans resa honom illamående.
Saria kunde inte låta bli att bli orolig. Hon ville så gärna veta vad Link hade gått genom. Att känna till dom farliga detaljerna skulle på ett sätt göra henne lite lugnare. Hon kunde föreställa sig antal hemska upplevelser, kunde även se dom i sina mardrömmar under dom dagar som gick. Hon skulle fortfarande oroa sig såklart, men hennes nyfikenhet tog över.
"Jag hoppades att när jag återser dig igen skulle det betydde att din resa var över. Att du skulle komma tillbaka," sa hon.
"...Jag önskade att det vore så," svarade Link som fortfarande hade sitt huvud på hennes knän. Han stängde ögonen och suckade av behag medans kokiri flickan strök sin hand genom hans hår. "Navi har tagit bra hand om mig. Hon hjälper mig att fullfölja mitt uppdrag."
"Det uppskattar jag," sa Saria och vände sig till skyddsälvan medans hon sa det. "Tack så mycket, Navi, för att du tar väl hand om honom. Jag önskar att jag kunde vara till mer hjälp..."
Det överraskade nästan älvan. Dom två barnen hade inte ens tänkt på henne sedan Link kom upp för sista trappsteget. Inte för att det gjorde henne något. Det här var en återförening för dom och hon var inte ett dugg ledsen över det. Det kanske hade gått en vecka men för Navi kändes det längre.
"Jag är bara glad av att se efter honom. Och underskatta inte dig själv, det är inte ditt fel att du inte kan lämna skogen," sa hon.
Saria nickade men kände sig fortfarande skyldig. Ända sedan han hade anlänt hade hon brytt sig om Link, men nu kände hon sig...hjälplös.
"...Skulle jag ens få komma tillbaka?" frågade Link med sina ögon fortfarande stängda. "Skulle dom andra låta mig?"
Det var en tung paus i gläntan. Även vinden i löven blev tysta. Tillslut harklade sig Saria mjukt.
"...Jag..." började hon, men gav ifrån sig en liten suck. "Ungefär nu? Nej. Det skulle dom inte."
Link svalde en klump i halsen.
"Det gör dom rätt i," mumlade han.
Saria fnös av vad pojken sa.
"Link...säg inte så där..."
"Jag lät honom dö, Saria. Det Stora Deku Trädet. Han dog för att jag inte skyndade mig," sa Link och spände sina nävar och hans röst sprack. "Det är mitt fel..."
"Link, nu är du orättvis mot dig själv!" förmanade Saria. "Det var förbannelsen som gjorde det och inte du!"
Pojken svarade inte utan andades tungt.
"...Tja, jag har pratat med dom andra i vilket fall," sa Saria som inte ville starta ett gräl. Något som kunde vänta tills Links resa var över. "Bara Fado är den enda som vill tro på dig, är jag rädd. Jag beklagar att jag inte kunde komma längre."
Fado...Link kom ihåg hur hon var den enda kokiri som bad om ursäkt till honom dagen Navi anlände. Den enda som erbjöd sig vara hans vän. Varför gillade hon honom mer än dom andra som avvisade honom? Han frågade det nästan, men svalde tillbaka frågan.
"Var inte ledsen. Det är inte ditt fel," mumlade han.
"Jag ska fortsätta försöka. Bara...bara lova mig att du kommer tillbaka så fort din resa är över. Jag kommer att vänta på dig varje dag tills du kommer tillbaka," lovade Saria.
"...Kommer du verkligen att göra det?" undrade Link. Han öppnade ögonen, lyfte sitt huvud från Sarias knän, satte sig på knän på gräset och tittade på henne med överraskade uppspärrade ögon.
"Så klart jag kommer att göra. Varenda dag," sa Saria med ett leende och tittade in dom tomma trötta ögonen på sin bäste vän. Hon la märke till att han inte gömde sig själv och kommenterade det nästan...men hon ville inte riskera att tvingade fram det tomma ansiktsuttrycket igen. "Jag hade faktiskt lusten att spela min melodi här dom senaste dagarna. Något sa till mig att du skulle höra den och komma tillbaka till mig...jag var inte säker på att var sant och slutade nästan...men sedan kom du."
Pojken var rörd ända in i sitt hjärta. Ännu en gång flöt känslor genom honom och han fick hindra sig själv från att gråta. Han kunde inte gråta, inte framför Saria. Inte nu.
"Saria...jag älskar dig," sa han mjukt.
"Jag älskar dig också, Link," svarade hon tillbaka och log när han la tillbaka sitt huvud på hennes knän. Han kanske dolde det, men kokiri flickan visste att han hade ont och hade lidit mycket sedan Navi kom till honom. Bandagen och dom andra såren hon kunde se bevisade det.
Båda två satt där en lång tyst stund, Navi ville inte säga något. Hon landade på gräset och bara tittade på dom två. Älvan visste att att dom skulle behöva återvända till Goron Staden, men hon tänkte låta Link göra det i sin egen takt...
Link bröt tystnaden och började tänka på Det Stora Deku Trädet.
"...Saria, älskade han mig? Det Stora Deku Trädet?"
"Så klart han gjorde," svarade Saria genast. Hon var inte alls överraskad av att Link behövde fråga det. Hans brist på självvärde var något hon hade oroat sig för väldigt länge. "Han älskade var och en av oss."
"Varför sa han det inte? Han sa det aldrig till mig, inte en enda gång," sa Link och började spänna sina nävar. "Inte ens när han dog..."
"...Link, det var så han var," svarade Sara och strök sin hand upp och ner längst Links rygg. "Far sa inte att han älskade oss. Det var bara något vi visste. Det var inte bara till dig han inte sa det."
"...Verkligen? Han sa det inte till någon?" sa Link överraskad. Han hade bara antagit att han var den enda som guden inte hade sagt något sådant. Pojken lyfte åter igen sitt huvud från Sarias knän och tittade chockad på henne.
"Inte till en enda," försäkrade Saria honom. "Jag vet att det inte är just så du ville att han skulle behandla dig men det var så han var."
Det minskade inte Links oro. Så Det Stora Deku Trädet sa aldrig det till sina barn. Det förklarade inte varför han ignorerade Links ensamhet och elände under hans liv. Varför han inte försökte få dom andra kokirinerna att acceptera honom. Det ursäktade inte heller varför guden inte välsignade honom med en skyddsälva förrän han var tio år.
Link ville berätta för Saria att hon hade fel, att Skogens Fader inte kände någon kärlek till honom. Guden kände till att Link var ett misslyckande och i slutändan visade det sig att det var sant. Han hade inte kunnat rädda det mäktiga trädet. Han förtjänade inte Det Stora Deku Trädets kärlek.
Hellre än att säga om sina egentliga tankar skonade Link Saria bördan och nickade åt henne.
"Jag förstår, tack, Saria."
Det övertygade inte den grönhåriga flickan, hon kunde se att Link ljög. Åter igen ville hon inte pressa på och börja ett gräl. Hon hade helt enkelt ämnen att prata med Link när han kom hem för gott. Dom fick helt enkelt vänta.
Åter igen vilade Link sitt huvud på Sarias knän.
Tystnaden varade längre den här gången medans dagen gick. Dom två barnen hade återförenats i en timme nu och pojken kände sig lättad. Han hade inte kunnat känna sig så här lugn sedan resan in i Det Stora Deku Trädet. Även Navi, trotts Links förtroende för henne, kunde inte lugna ner honom så som Saria kunde. Älvan fortsatte att sitta på gräset och iakttog hur dom två vännerna tröstade varandra.
"...Jag bör nog gå tillbaka snart," mumlade Link och bröt tystnaden. Han ville inte bege sig alls, men det var något han måste göra. I all ärlighet kände han att om han stannade mycket längre skulle han vilja vägra bege sig ut i Hyrule.
Saria nickade och gav Link dennes mössa när han lyfte sitt huvud från hennes knän. Han satte på sig den och tittade sorgset på henne.
"Jag förstår. Oroa dig inte, vi kommer att se varandra igen så småningom," sa Saria.
"Jag hoppas det," svarade Link som verkade osäker. "Jag vet bara inte vad jag kan göra när jag och Navi kommer tillbaka. Darunia...han vill inte prata med oss.
Pojken tittade ner på marken.
"Det känns som om vi inte fullbordade något alls..."
"Hör nu, var inte så hård mot dig själv," sa Saria småsträngt. Hon la försiktigt en hand under Links haka och tvingade honom att titta på henne, vilket han gjorde. "Du har gjort mycket sedan du påbörjade ditt uppdrag. Tvivla inte på dig själv nu."
"Vad har jag gjort?" frågade Link, nästan krävde. "Jag kan inte ens få Darunia att prata med mig. Jag kan knappt slåss. Jag är inte..."
Hans röst sprack igen, den här gången började det vattna i hans ögon.
"Jag är ingen krigare eller hjälte eller...eller något av det där!"
Åter igen bröt han ihop.
Link började att gråta så ynkligt, alla hans känslor som hade byggds upp var för mycket för att kunna hejda sig själv. Han kände sig så fruktansvärd av att brytas samman så där igen. Han var så patetisk! Den senaste tiden hade han känt att han inte kunde sluta gråta och det fick honom han känna sig motbjudande.
"Åh, Link..." mumlade Saria. Hon hukade sig på sina knän i gräset och drog in Link i en kram. "Det gör inget, bara släpp ut det..."
Flickan undrade om det här var den första gången som Link hade gråtit sedan han lämnade skogen. Det har ju varit ett tag sedan han var i hennes närvaro.
Pojken kämpade inte emot Sarias tröstande och accepterade girigt vad han tyckte att han inte förtjänade. Han bara grät, bad hela tiden om ursäkt medans han gjorde det. Lutande mot sin bästa vän grävde han sitt ansikte i hennes axel medans han fortsatte att gråta.
Navi kände hur det värkte i hjärtat av att bara se på, men åter igen valde hon att inte lägga sig i. Saria hade allt under kontroll och gav mer tröst än själva älvan kunde. Det var inte första gången Navi önskade att hon var större. På så sätt skulle hon kunna krama Link ordentligt när han behövde det...
Minuterna gick och gråtandet gick över till enstaka snyftningar. Link förblev lutande mot Saria utan att vilja släppa taget.
"Förlåt...förlåt..."
"Det gör inget, Link. Du har inget att be om ursäkt för..." viskade Saria mjukt.
"Jag kan inte göra det...jag har inte gjort något än så länge..." sa han med en liten och ynklig röst.
"Du har gjort mycket, Link," sa Saria uppmuntrande och gned sin hand på pojkens rygg. "Du har bekämpat monster. Du har gått över ett stort skrämmande fält. Du har mött kunglighet, svurit att skydda ett helt kungarike. Du har till och med bestigit ett berg!"
Hon kunde inte riktigt förstå hur svårt det sista var men sättet Link beskrev det så var något av en strävan.
"Och jag vet att det är saker som du har gått genom som du inte har berättat för mig. Saker som du har fått ta dig an och kommit ut skadad men villig att fortsätta. Hur kan du säga att du inte har gått genom någonting?"
Link slet sig från Saria och tittade med uppspärrade ögon på henne och dom kvarstående tårarna på hans ansikte.
"Tror...Tror du..." hans röst sprack. Han svalde. "Tror du verkligen det?"
"Såklart jag gör. Jag skulle annars aldrig ha sagt det," sa Saria. Hon skulle aldrig ljuga för Link, speciellt om något sådant här. "Och jag vet att du kan göra det! Jag vet att du kommer att lyckas. Om jag inte trodde att du kunde skulle jag aldrig låta dig bege dig tillbaka dit ut, profetia eller inte!"
Han kände sig...självsäker. Säker på sig själv. Något om hur mycket Saria trodde på honom fick honom att tro att...kanske han verkligen kunde göra det här. Kanske han egentligen kunde avsluta sitt uppdrag. Lätt? Nej. Ens, då. Kanske?
"Tror du verkligen det..." sa Link. Han torkade bort tårarna och tvingade tillbaka sin genans av att ha gråtit och log ett äkta leende. "Tror du verkligen på mig så mycket..."
Han gav ifrån sig ett sista snyftande och tog sig samman och satte sig upp på gräset.
"Tack, Saria."
Kokirinen gav Link ett försäkrande leende och satte sig likadant som pojken.
"Självklart, Link. Jag sa ingenting jag inte trodde på," sa hon.
"Jag vet fortfarande inte vad jag kan göra. Hur jag ska göra för att få Darunia att prata med mig..." sa han.
Tyvärr hade inget Saria sagt gett honom svar på det problemet...
"Tja..." tänkte Saria och såg sig omkring gläntan som om svaret fanns någonstans bland träden. Efter ett ögonblick tittade hon tillbaka till Link. "Minns du när du var yngre och blev vresig? Jag brukade spela en melodi som fick dig att känna dig bättre. Jag vet om situationen är den samma...men det kanske funkar."
Link kunde inte hjälpa att känna sig generad av vad Saria sa om hans yngre år, inte för att han minns mycket av dom. Han kommer ihåg dom mer senaste åren då han var mer ledsen än någonsin men inte längre bakåt då han blev barnsligt grinig.
"Menar du melodin som du spelade just nu?" undrade han.
"Det stämmer! Jag ska lära dig den! Du har väl fortfarande din okarina?" sa hon då hon sträckte sig efter sin egen som var placerad på stubben.
"S-Självklart! Jag skulle aldrig tappa den!" utbrast Link och plockade fram sin okarina ur en liten läderpung på sitt bälte.
"Jag visste att jag kunde anförtro dig den!" berömde Saria. "Jag tror verkligen att melodin jag spelade kommer att fungera. Jag skrev den själv för länge sedan, jag kallar den Sarias Melodi!"
Link kunde inte låta bli att fnittra. Men han slutade, rädd för att han kan ha förolämpat Saria.
"Öh...Förlåt..." mumlade han.
Istället för att bli arg skrattade Saria.
"Jag vet, det är inte något påhittigt, eller?"
Det kändes skönt att se Link skratta igen. Hon var tvungen att undra varför han inte gömde sig själv och kommenterade det nästan. Istället njöt hon bara av att det ens hände. Kanske hans skyddsälva hade något att göra med det...?
Link hade varit så uttröttad och uppskakad av ulven att han inte orkade hålla tillbaka sina känslor. Medans han gjorde det...kunde han lika gärna le och skratta medans han kände glädje tillsammans med Saria. Han visste att hon trivdes med det. Medans han inte ansåg sig själv värdig för hennes kärlek visste han att hon njöt av hans lycka.
"Visst, jag vill prova," nickade han.
"Bra! Nu, håll fingrarna så här..."
Navi såg på medans dom två barnen påbörjade deras lektion. Hon kände sig faktiskt lite avundsjuk på hur lätt Saria kunde trösta Link och uppmuntra hans självsäkerhet. Inte för att hon höll onda tankar om flickan men älvan önskade bara att hon kunde göra likadant. Hon antog att även om hon låtsades vara Links skyddsälva och hur mycket han betydde för henne...så har Saria varit en del av hans liv mycket längre så hennes ord nådde fram till honom mera.
Älvan la också märke till hur snabbt den här lektionen gick i jämförelse med när Link övade Zeldas Vaggvisa. Han spelade mindre fel men det tog några minuter att spela den första halvan. Navi antog att det förståeligt att någon kunde spela okarinan, och speciellt om denna person var Saria, skulle göra det bättre för Link att lära sig en melodi. Det och att det var mindre press på hans axlar för stunden...det var troligen också anledningen.
Hon undrade om den här planen verkligen skulle fungera. Älvan antog att melodin kanske skulle muntra upp den griniga goronen lite. Under hennes resor hade hon sett folk spela musik för att muntra upp andra och lysa upp någons dåliga dag. Kunde det fungera? Tänk om det bara gjorde Darunia ännu argare? Och andra sidan...hade Navi inte någon egen plan...
Det tog trettio minuter tills Saria strålade mot Link.
"Okej, jag tror att du kan det! Se så, försök nu!" sa hon förväntansfullt.
Link nickade, lyfte upp sin okarina mot sina läppar och spelade. Sarias Melodi var gladlynt.. Bara av att lyssna på den gjorde så att Navi ville dansa omkring eller leka bland trädens grenar som hon brukade göra när hon var yngre.
Det var en optimistisk och tillfångatagande ton, en som Navi kände att hon kunde nunna lågt för sig själv i flera dagar den kommande framtiden. Det lyfte hennes humör och gav ett leende på älvans ansikte utan att hon insåg det.
På något sätt var det annorlunda när Link spelade det, som om hon inte hade haft dessa känslor då Sarias toner ekade genom skogen. Och andra sidan hade älvan försökt hitta källan till melodin och hade fått ta sig an obehagliga saker på vägen. Med det åsido kände en del av henne att kanske den här planen skulle faktiskt fungera. Om hon kunde känna sig så här bara av att lyssna...kanske Darunia skulle bli likadan?
När han avslutade den sista tonen log Link mot sin okarina och sedan åt Saria.
"Du gjorde det! Du lärde mig melodin!" jublade han.
"Och glöm inte att du lärde dig den så snabbt. Underskatta dig inte så mycket," svarade kokiri flickan. "Du gjorde det underbart, Link. Jag tror att Darunia kommer att gilla den."
Pojken log igen men det föll till en fnysning då han la tillbaka okarinan i läderpungen.
"Jag antar att det betyder att jag måste gå," mumlade han. Han ville så gärna stanna lite längre...men han visste att han måste återgå till sitt uppdrag. Link kom ihåg hur Zelda sa att hon skulle vakta Tidens Okarina vilket betydde att Prinsessan tydligt kände att Ganondorf skulle försöka ta den ifrån henne. Om Link dröjde för länge...kunde Zelda sannolikt hamna i fara.
Saria fnös och för en stund, men det gick genast över till ett litet sorgset leende.
"Ja, du bör nog återgå till allt," sa hon. En del av henne ville befalla att Link stannade, tvinga dom andra kokirinerna att acceptera hans närvaro och på något sätt komma upp med andra planer...men hon visste att det inte skulle fungera. "Men ju snabbare du beger dig desto snabbare kan du återvända, visst?"
Det fick Link att känna sig bättre igen, men bara lite.
Det är sant. Jag kan försöka att komma tillbaka så fort jag kan, Saria," instämde han.
"Självklart. Jag är säker på att du kommer tillbaka så småningom. Tills dess..." sa hon och log som som hon tänkte sprida ett busigt rykte. "Spela melodin när du vill prata med mig. Jag kommer att lyssna efter den."
Link spärrade upp ögonen.
"Kan...kan du göra det?" utbrast han. Han hade aldrig hört Saria ha förmågan till det...
"Jag skulle aldrig berätta det för dig om det inte var sant," svarade Saria med ett växande leende. "Och som jag sa, jag kommer hit varje dag och väntar på dig. Kom genast hit när din resa är över."
"Jag lovar!" sa Link och kände sig ovanligt självsäker. Han ställde sig upp och borstade bort gräset från sina knän.
Saria gjorde likadant och ställde sig upp.
"Link, lycka till därute. Kontakta mig snarast och berätta för mig hur allting går," sa hon och la sina händer på hans axlar och kysste honom mjukt i pannan.
"Det ska jag göra," svarade Link och log åt Sarias kärlek. "Jag ser dig snart. Jag kommer tillbaka hem."
"Jag vet att du gör, min älskade Link," svarade kokirinen tillbaka.
Utan att säga något mer samlade Link ihop sina saker på marken medans Navi flög upp i luften. Han tittade inte tillbaka då han och Navi gick ner för trapporna fullt vetande att om han gjorde det skulle han bli mer frestad att stanna.
Saria såg på, trodde aldrig att hon skulle bli tvungen att se Link lämna henne en andra gång, speciellt så snart.
"Kom tillbaka snart," mumlade hon så mjukt att ingen, inte ens Ruto eller träden runt om, kunde höra henne. Och ändå hoppades en del av henne att dom orden skulle nå Link, ett meddelande för honom och endast honom...
Link och Navi gick under tystnad då dom tog sig genom labyrinten, deku skrubben störde dom inte då dom fortsatte. Dom förblev även tysta då dom lämnade den mystiska trädklungan, förbi ulvens döda kropp och fortsatte mot tunneln till Goron Staden.
Medans hon såg på Link stryka sin hand över barken på ett träd i närheten tog Navi till orda.
"Jag är glad att du kunde prata Saria igen. Det gjorde verkligen gott för dig," sa hon och la märke till att Link med mer glädje i sina steg, hans rygg rak och axlar höga. Det var som om Sarias ord hade tagit bort all börda som han bar på.
"Jag är också glad. Hon fick mig att känna mig bättre," sa Link med en lite vimsig röst. "Hon är absolut perfekt."
Där var det där ordet igen. Perfekt.
"Link...jag..."
Nej. Nej, hon kunde inte förstöra hans goda humör så där.
"Det är bra att du känner dig bättre," sa hon uppmuntrande.
Link hade lagt märke till Navis reaktion men valde att ignorera det. Om hon inte ville avsluta den tanken måste det inte vara något viktigt, eller?
"Tack för att du lät mig göra det här. Jag behövde verkligen se henne igen," valde han att säga.
"Självklart. Det gör mig lycklig att se dig lycklig. Jag är säker på att det har lättat lite på Sarias oro nu när hon vet att du mår bra," sa Navi.
Link nickade lite.
"Jag hoppas att det gjorde det. Hon bryr sig verkligen om mig," sa han.
"Jag bryr mig också om dig, Link. Saria kanske inte kan följa med dig men jag ska försöka att ta hand om dig så gott det går," sa Navi, men hon önskade att hon kunde hindra Link från att bli skadad. Åter igen hade Link skadat sig i strid medans Navi inte fick så mycket som en skråma...
"Du tar bra hand om mig!" insisterade Link. "Du är ju trotts allt min skyddsälva."
Visst gjorde hans arm fortfarande lite ont och hela situationen hade varit...fruktansvärd...men utan Navi hade han dött.
Navi hade inget svar till det.
Resan tillbaka var mycket mycket kortare än den tidigare. Paret nådde tunneln efter hälften så lång tid, eller det verkade så för dom. Dom gick genom den mörka tunneln och kände hur skogens svala luft ersattes med Goron Stadens fuktiga hetta.
Nästan efter en blinkning var dom tillbaka vid stenhögen som blockerade nästan hela gången.
Det tog Link lite längre att klättra upp över dom den här gången, han fick ta det lugnt med sin skadade arm och det värkte fruktansvärd av att då han la i mer styrka i den. Ansiktet han fick använde för att putta upp skölden hjälpte inte heller. Men tillslut lyckades han komma genom utrymmet.
Link och Navi såg över staden, flera goroner var ute och gick omkring sedan dom stack. Det var fortfarande inte lika livligt som det hade varit när dom anlände första gången. Det fick dom att undra vad klockan var...
"Vi bör nog gå direkt till Darunia," kommenterade Navi. "Ju snabbare vi provar melodin desto bättre."
"Det kommer att funka. Jag vet det," sa Link och begav sig mot trapporna som gick ner. Han var övertygad att melodin som Saria själv hade skrivit skulle lugna ner goron hövdingens ilska. Om en ton som Saria hade skapat inte kunde göra det kunde ingen melodi alls!
"Hallå! Vänta! Link!" bullrade en röst bakom dom innan paret kom till trapporna.
Dom snodde runt och såg Rohan komma från en av grottorna på högsta våningen med sitt ansikte blandat av lättnad och oro.
"Rohan? Vad gör du här uppe? Vad är det?" undrade Navi då goronen närmade sig, tog sig en titt på dom och stannade framför dom.
"Är allt väl med er två?! Är ni ska..." pladdrade goronen och avbröt sig själv när han såg Links skadade arm. Han fnös när Link försökte gömma den skadade lemmen bakom sin rygg. "Vad hände? Ingen har någonsin trätt in i den där tunneln och kommit tillbaka ut!"
Link och Navi tittade på varandra, dom hade glömt bort den snälla goronen som försökte hindra deras resa. Han måste ha sprungit runt och berättat för dom andra goronerna om vad som hade hänt.
"Tja..." började Navi. "...Det var farligt där borta men vi kom tillbaka innan det något allvarligt kunde hända."
Hon ville inte förklara för Rohan att Link var en kokiri och det var därför dom kom tillbaka oskadda. Men det var också en lögn. Älvan ville inte att Link skulle fyllas med frågor om sitt förflutna.
"Tja, vart hamnade ni? Vad hände med din arm? Är ni båda oskadda?" sa Rohan fylld av oro i rösten.
"Jag vill inte prata om det," svarade Link och tittade ner på sina stövlar. Precis som Navi, ville han inte förklara hans tidigare situation. Inte för att han inte litade på Rohan men hans skyddsälvas ord av att folk inte skulle tro honom om han sa att han var en kokiri ringde i hans öron. Det och att han inte ville berätta om den där ulven...
Goronen fnös, inte nöjd av svaren.
"...Tja, jag tänker inte tvinga dig om du inte vill prata om vad du har gått genom om du inte vill. Trotts allt, inget du säger skulle hindra oss från att blockera gången. Jag är bara glad att du inte är illa skadad," sa han och tittade ner på armen Link gömde bakom ryggen. "...Visst?"
Pojken nickade medans han fortfarande tittade ner på sina stövlar.
"Jag klarar mig. Tack, Rohan," sa han lågt och kände sig skyldig av att Rohan oroade sig för honom så här när Link inte förtjänade det alls!
"Ja, tack, Rohan. Vi uppskattar din oro," svarade Navi som uppskattade att goronen var villig att låta paret behålla sina hemligheter. "Hur visste du att vi gick in dit? Varför är du här uppe?"
Rohan tittade bakom dom mot tunneln som om han var rädd att Link och Navi hade fört med sig något tillbaka. Efter en stund vände han sig tillbaka.
"Tja, ord spred sig att ni två gick in i den där tunneln men ingen följde efter er. Det här en förhäxad plats, den där gången..." sa och rös till lite. "Visa goroner väntade utanför vid ingången men efter ett tag utan något tecken om att du skulle komma tillbaka...stack vissa i tron att du hade dött. Jag stannade kvar men jag erkänner att jag tog mig en lur i barackerna...Det kan väl stanna mellan oss, eller?"
"Jag menade inte att orsaka så mycket besvär..." mumlade Link och kände hur självsäkerheten hade fått nu började sjunka. Han hade fått ett sådant godhjärtat folk att oroa sig för hans själviska begäran att se Saria igen...
"Nej, nej, inget besvär alls!" argumenterade Rohan och gav pojken ett leende. "Jag är bara glad över att ni två är oskadda och jag är säker på att alla andra kommer bli det också."
"Ko ihåg, Link, ingen här blev skadad eller något," tillade Navi och kom ihåg goronen hon bländade lite. Hon var säker på att han var oskadd. Älvan hade trotts allt inte gjort sitt sken starkt nog för att göra någon riktig skada.
Pojken ryckte på axlarna.
"Jag antar det..." mumlade han och önskade att att han oavsiktligt inte hade spridit mild panik så där. Men han antog att han borde uppskatta att ingen följde efter honom. Dom goronerna skulle aldrig återse deras stad igen om dom gjorde det...
"Säg mig, går det bra om vi ser Darunia igen?" undrade Navi som inte ville ge Link chansen att känna sig skyldig. "Vi beklagar att vi byter ämne men det är viktigt att vi ser honom."
Rohan verkade överraskad av det.
"Verkligen? Jag hörde att...tja...att det inte blev lyckat med Storebror förra gången. Är ni säkra?" ville han veta.
"Vi är säkra. Vi tror vi har ett sätt att få honom att lyssna på oss. Eller hur, Link?" sa hon i ett försök att höja tillbaka Links humör.
Som tur var fick Link tillbaka sitt självförtroende av att komma ihåg planen som Saria byggde ihop. Han tittade upp från sina stövlar och nickade åt Rohan.
"Det gör vi. Går det bra för oss att se honom igen?"
Den snälla goronen verkade förhasta sig men efter en stund gav han dom en kort nickning.
"Som ni vill, det finns inget jag kan göra för att stoppa er. Så länge ni har korrekt tillgång till Storebrors kammare kan bara själva Storebror få dig att stanna utanför. Sist jag hörde så är han fortfarande där, så gör som ni vill om ni önskar."
"Det gör vi! Kom igen, Link, bäst att vi skyndar oss!" kvittrade Navi och susade nerför trapporna med sin skyddsling efter sig.
Rohan stirrade efter paret och kliade sitt steniga huvud.
"Dom där två är ett märkligt par. Hoppas att dom kan ta sig genom Storebror..."
Medans Link och Navi gick genom staden stirrade goronerna på dom och mumlade till varandra. Visa närmade sig inte eftersom man kunde se att paret hade bråttom. En goron på marknadsplatsen försökte ropa efter dom men Navi ursäktade dom och sa att dom hade bråttom.
Link gillade verkligen inte att vara i centrum för all uppmärksamhet men han antog att det var hans eget fel.
Strax befann sig pojken och älvan där Fudo stod. Goron vakten tittade ner på besökarna med ett höjt ögonbryn.
"Staden har pratat om er dom senaste timmarna. Är allt väl med er båda?" sa goronen och precis som Rohan föll hans ögon på Links skadade arm.
Link höll upp sin sköld för att blockera sina bandage så gott han kunde. Han önskade verkligen att folk kunde sluta titta på det!
"Ja, vi är oskadda. Förlåt att vi oroade allihopa så där," mumlade han.
Fug kliade sig i nacken.
"Tja, ingen skada skedd. Som tur var var ni två inte borta så länge, så det gör inget," sa han, men fnös lite. "Med det sagt så är vi goroner ett empatiskt folk. Vissa av oss har inte känt er så länge men vi var alla fortfarande oroliga. Snälla, var bara mer försiktiga nästa gång."
Hans röst var inte sträng utan mera av att han ville ge ett gott råd.
"Vi förstår...vi gör inte om det igen," lovade Link som åter igen kände sig skyldig över sitt agerande. Samtidigt försökte han att inte tänka för mycket på det. Han visste att om han grubblade över sina skuldkänslor skulle han inte kunna bemöta Darunia ordentligt. "...Går det bra om vi träffar hövdingen igen?"
Vaktens ögonbryn höjdes ännu mera av det.
"Vill ni träffa Storebror igen? Är ni säkra? Jag kan inte hejda er om ni Kungafamiljens melodi. Det har jag ingen rätt till," sa han.
"Vi är säkra. Oroa dig inte, vi har en plan den här gången!" försäkrade Navi honom. Hon hoppades bara att det verkligen skulle fungera. Älvan var övertygad av att Sarias Melodi verkligen skulle lätta på Darunias humör...men det var inte lika starkt som Links.
"Då så. Var god och spela melodin och ni kan passera," sa Fugo och tittade förväntande på Link.
Link la ner skölden och tog ut sin okarina medans han harklade sig. Han samlade ihop sig, tog djupa andetag och sedan stängde han ögonen för att låta sig själv helt enkelt spela melodin utan att tänka. Åter igen fylldes Goron Stadens botten våningen av Zeldas Vaggvisa vackra toner.
När Link spelade färdigt nickade Fugo och klev åt sidan.
"Du har spelat melodin korrekt och du har tillåtelse att träda in," sa goronen och upprepade orden från förra gången. "Stig in, vän."
"Bra jobbat, Link! Du klarade det på första försöket!" gratulerade Navi och strålade stolt åt sin skyddsling.
Link kände sig faktiskt bättre av det.
"Jag antar att jag gjorde det...Tack, Navi," svarade han och kunde inte hjälpa att le. Pojken hade gett upp med att hålla masken för dagen. Allt för många känslor fyllde honom och det var för mycket att hålla tillbaka. Imorgon var en annan dag.
"Tack, Fugo," sa han medans han plockade upp skölden och trädde in i Darunias kammare med sin älva bredvid sig.
Darunia satt likadant som när Link och Navi först såg honom. Han satt på tronen och blängde på hela rummet. När dom två besökarna trädde fram spände sig dom skarpa lila ögonen på dom.
"Ni två igen?" befallde han med en röst så låg men som ändå brann av tydlig ilska. "Varför har ni återvänt?"
Link svalde och klev fram med okarinan i ena handen och skölden i den andra. Han la ner det trasiga objektet på golvet och harklade sig.
"Hövding, jag vill spela en melodi för dig. Jag tror att det kan hjälpa ditt humör," sa han.
Navi var inte säker på om det var en bra idé för Link att säga det rakt ut...men det var för sent att göra något åt det.
"Snälla, herrn, allt vi begär är några minuter av dig!" sa älvan som inte gillade att fjäska inför hövdingen hur han betedde sig tidigare men hon fick åtminstone försöka.
"En melodi?!" skrek Darunia och satte sig upp på tronen. "Ni träder in i min kammare för att spela en melodi för mig?! Hånar ni mig avsiktligen?!"
Link kunde inte hjälpa att rygga till av goronens höjda röst. Han gjorde sitt bästa att stå på sig och tvingade sig själv att titta in i Darunias ansikte.
"Herrn, snälla, det är jätteviktigt," sa han med en röst som lät mindre självsäker än han ville men han var praktiskt taget för överraskad för att prata ordentligt. "Bara..."
Han förhastade sig.
"...Bara låt mig göra det. Vi går genast om du inte gillar den."
Goronen fnös.
"Du talar som om jag inte kan låta er gå!" sa Darunia som trotts sina ord inte reste sig från tronen. "Som du vill, spela din melodi! Om den inte imponerar mig måste du ge dig av och aldrig visa ditt ansikte i min stad igen!"
Det var mer strängare än vad Link och Navi förväntade sig. Det verkade inte som om det inte fanns plats att argumentera.
"...Då så..." var allt Link kunde säga.
Med det lyfte han okarinan mot sina läppar och började att spela.
Dom livliga tonerna från Sarias Melodi fyllde snart kammaren. En snabb gladlynt ton som till och med verkade få facklornas flammor att lysa starkare. Melodin studsade längst väggarna, själva ljuden verkade dansa runt rummet i en bekymmerslös uppståndelse medans Darunia satt och stirrade på Link.
Navi iakttog goronen medans Link höll sina ögon stängda och fortsatte att spela. Under en lång stund hände inget. Darunia bara satt där med samma steniga ansiktsuttryck. Älvan oroade sig att kanske Sarias Melodi inte var tillräckligt...att deras uppdrag verkligen hade kommit till sitt slut...
Plötsligt började Darunias hand att knacka.
Goron hövdingens stora handflata började att knacka mot ett av tronens armstöd medans Link fortsatte att spela. Knackandet gick över till rytmisk klappande medans Darunias ilskna ansikte började att mjukna ner lite. Goronens ögon blev fascinerade och han började att gapa då han stirrade intensivt på Link.
"Link! Fortsätt! Fortsätt spela! uppmanade Navi, upphetsning fyllde henne medans hon såg på hur dom brinnande flammorna i Darunias ilska började slockna.
Så Link fortsatte. Han fokuserade på ingenting annat än att spela Sarias Melodi mer och mer medans tonerna fyllde kammaren, studsade runt väggarna medans han spelade på.
Plötsligt hoppade Darunia upp från sin tron.
"JA!" röt han, men det var ett läte av glädje iver istället för ilska.
Utropet skrämde Link att hans ögon öppnades med ett ryck och melodin avbröts. Han var för häpen för att prata och stirrade bara på Darunia där denne stod framför dom med ett brett flin på sitt ansikte och hans lila ögon sken upp av energi.
"V-Va?!" utbrast Navi, oförmögen att behärska sig.
"Nä, vad gör du?! Fortsätt spela den där takten! Sluta inte nu!" utbrast Darunia, praktiskt taget vädjade, medans han såg förväntansfullt på Link.
Fortfarande häpen tog det Link en stund att uppfatta goronens ord. Genast tog han sig samman, och med ögonen öppna den här gången började spela Sarias Melodi.
"Oh ja! Så ska det låta!" dånade Darunia då hans fötter började att röra på sig. Det tog en stund för Link och Navi att inse att goronen dansade! Han rörde sig så vilt och oregelbundet som en brinnande passionsfylld flamma fladdra vild framför dom. "Det där är en bra takt! Het! Den är het het het!"
Link fick hejda sig från att skratta, stängde till och med ögonen för att fokusera på sitt spelande.
Samtidigt stirrade Navi vördnadsfullt då Darunia snurra omkring och tjöt i takt med rytmen och gav ifrån sig positiva utrop medans han gjorde så. Hon hade aldrig sett en sådan ovanlig dans förut och fann sig själv okapabel att sluta titta.
Link spelade så länge han kunde. Medans han fortsatte gjorde Darunia likaså. Det blev nästan en tävling för att se vem som kunde trötta den andra först. I slutändan hade det gått några minuter och Link förlorade.
Barnet tog okarinan ifrån sin mun och flämtade lite medans han hämtade andan. Han öppnade munnen och stirrade förväntansfullt på Darunia. Visst betydde en sådan överdriven reaktion att Sarias Melodi fungerade...eller?
En lång stund efter att Link slutade spela gjorde Darunia det också. Han flämtade också med ett massivt flin på sitt ansikte och hans ögon hade tömts av all ilska han hade tidigare.
"Det där är vad jag kallar en melodi! Jag har inte hört en sådan takt som den på länge!" sa han med ett bullrande skratt. "Helt plötsligt är all min ilska och depression borta!"
Rösten som goron hövdingen gav ifrån sig hade fortfarande hetta i sig. Men istället för ett ilsket inferno var den mer som en varm och lugnande lägereld.
Link och Navi stirrade. Dom hade båda trott på Saria Melodi, Link var den som trodde mest, men ändå hade dom inte förväntat sig en förvandling så här...dramatisk.
"Jag...öh...jag är glad att jag kunde vara till hjälp, herrn," svarade Link osäkert.
"Ja, ja! Jag är tacksam!" sa goronen men hans leende föll lite. "Jag är, hur som helst, ledsen för hur jag behandlade er. Snälla, jag ber om er förlåtelse!"
Darunia sänkte huvudet lite medans han pratade och hans ton var äkta.
"Det...Tja, det gör inget," svarade Navi. Egentligen ville hon skälla ut honom för att ha behandlat dom så strängt men ville inte testa deras lycka. "Det är i det förflutna, eller hur? Vill du lyssna på oss nu vad vi har att säga?"
Darunia nickade och log brett.
"Visst! Självfallet!" sa han och tittade ner på Links sköld. "Snälla, låt mig få din sköld lagad. Jag skickar någon att ge oss något att äta."
Det överraskade Link och Navi. Den plötsliga förändringen av goron hövdingens humör var så overkligt. Behagligt, ja, men det gjorde dom fortfarande häpna.
Det var Navi som svarade.
"Är du säker? Vi vill inte vara till besvär, herrn."
Link tittade upp på Navi. Han la märke till hur hon tackade nej till ett erbjudande men accepterade dom efter att man insisterade. Var det typiskt älvor? Eller typiskt Hyrule? Hemma i byn såg Link aldrig barn göra något sådant. I vilket fall gjorde han som hans skyddsälva tillslut höll med om.
"Snälla, jag insisterar," sa Darunia. "Så som jag behandlade er var oförlåtligt. Jag önskar att jag kunde gottgöra det. Vi kan prata om varför ni är här medans vi väntar på maten."
"Tja, om du verkligen insisterar..." svarade Navi och la märke till hur Link stirrade på henne. När hon tittade på honom tittade han tillbaka mot Darunia. "Har...du mat som vi kan äta?"
Darunia verkade finna det roande och gav ifrån sig ett djupt varmt skrockande.
"Ja, vi har lite undanstoppad för gäster. Jag har det förbered och hitskickat till oss. Snälla, pojk, ge mig skölden."
Den grönklädda pojken plockade upp sin sköld och gav den till Darunia. Goronen sa att han skulle komma tillbaka snart och lämnade kammaren.
När skynket som ledde ut föll tillbaka vände sig Navi till Link.
"Jag är glad att det fungerade! Men jag förväntade mig inte en sådan drastisk förändring!"
"Jag visste att Sarias Melodi skulle hjälpa oss...men...jag förväntade mig inte det heller," sa Link som försökte tvinga tillbaka leendet medans han stoppade undan sin okarina och gjorde allt för att inte skratta åt minnet av hur Darunia dansade.
"Vid Gudinnorna, jag trodde aldrig att jag skulle se någon röra sig så där," tillade Navi som själv höll på att skratta.
Link lutade huvudet lite åt sidan av det. Han la märke till att Navi sa 'Vid Guddinorna' som hur en kokiri skulle utbrista något om Det Stora Deku Trädet. Saker som 'Vid Det Stora Deku Trädets löv!' var inte så ovanligt att höra.
Pojken skulle precis fråga om det då Darunia kom tillbaka utan sköld.
"Snälla, slå er ner!" insisterade goronen och gav dom ett tandigt leende. Han satte sig på golvet framför sin tron. "Vi kan talas vid och lära känna varandra! Jag vet inte ens era namn!"
På något sätt hade det faktumet inte kommit upp för Link och Navi. Darunia hade rätt, paret hade verkligen inte haft chansen att presentera sig själva.
"Mitt namn är Navi och det här är Link," svarade älvan medans Link också slog sig ner. "Jag är rädd att vi inte har haft tid med artigheterna. Du förs-"
Darunia avbröt henne genom att hålla upp en hand.
"Snälla, jag insisterar det här. Jag diskuterar inte några viktiga ärenden med dom som jag inte har fått chansen att lära känna lite," sa han.
Tja...det var inte som om saker och ting inte kunde vänta lite längre. Navi hade en känsla av att Darunia inte skulle förlåta sitt beteende.
"Visst, det går bra. Vad vill du veta?" undrade älvan.
"Jag vill veta er historia, så klart," svarade Darunia som om det var det mest uppenbara i världen. Han tittade på Link och ryggade till lite. "Jag vill höra det från dig, Link. Du har inte sagt så mycket och det var du som spelade Kungafamiljens melodi."
Link ville verkligen inte diskutera sitt äventyr igen så plötsligt. Speciellt för någon som han knappt kände. Men han kände sig för nervös för att avböja.
"Öh...visst. Självklart."
Åter igen berättade Link sin historia. Medans han gjorde det landade Navi på hans axel och la en hand på hans kind. Hon tyckte att han behövde tröst medans han fortsatte. Älvan la märke till hur den här versionen av deras äventyr var mer förkortad än vad han berättade för Saria och exkluderade att nämna något om närstrider. Han började från hans resa genom Hyrule Fältet och nämnde inte ens Det Stora Deku Trädet eller något inom Dom Förlorade Skogarna. Han nämnde inte ens tunneln inne i Goron Staden.
Efter att ha kommit till slutet stirrade Darunia på honom, djupt i sina tankar.
"Du store, det är då allt en historia, gosse. Det är en tung börda som har lagts på dina axlar," sa han och pausade för en stund. "...Men jag känner att du inte berättar hela historien. Till exempel, vem skickade dig till Prinsessan? Hur visste du att du behövde möta henne?"
Under en lång stund förhastade sig Link. Han svarade nästan för Darunia om Det Stora Deku Trädet. Han kom ihåg Navis varning om att berätta för andra om sitt släkte så han svarade:
"Min Far."
Darunia nickade långsamt åt det.
"Det Stora Deku Trädet, inte sant?"
En tung tystnad föll i rummet, både Link och Navi förstummade för att svara. Hur visste Darunia det?! Det var Navi som svarade först.
"Vi...Vad menar du? Det Stora Deku Trädet?"
Darunia skakade på huvudet.
"Snälla, förolämpa mig inte genom att spela ovetande. Jag vet att pojken inte är en hylian," sa han.
Links ögon spärrades upp.
"Hur visste du det? Hur kunde du upptäcka det?" utbrast han då han insåg att han inte kunde ljuga. Darunia lät för säker för att ämnet skulle släppas.
"Jag vet allt som händer i min stad," svarade hövdingen. "Det inkluderas om vad som ligger bortom den tunneln du trädde in i. Jag må hålla mig i min kammare men jag hör fortfarande vad som händer inuti min stad. Ett hyilanskt barn som träder in genom passagen sprider sig fort. Du kunde inte ha återvänt såvida du inte är en kokiri, eller har jag fel?"
"Nej. Du har inte alls fel," svarade Navi som också var ärlig. "Vi är ledsna av att inte berätta sanningen. Det var jag som kom på idéen att inte berätta vad Link egentligen var."
Dom orden sved då älvan sa dom.
"Jag antog att många inte skulle tro på det."
"Jag skulle heller inte tro på det om du sa det rakt ut. Det får mig att undra hur du fortfarande lever. Av vad jag kan förstå kan kokiriner inte lämna skogen levande."
Link kände sig lättad inombords. Konstigt nog började han tänka på att bli utslagen som en kokiri som något illa på något sätt. Fullt vetande att Darunia accepterade den sanningen och verkade inte ha något emot det fick pojken att känna sig mycket bättre.
"Det var Det Stora Deku Trädet. Han välsignade mig med ett skydd för den yttre världen," sa han.
"Det skulle förklara det, ja," höll goronen med. "Jag trodde aldrig att jag skulle möta en kokiri, såvitt jag vet är det enda skydd ni får från Skogens Fader. Berätta, var det en av dina kokiri vänner som lärde dig den där underbara melodin?"
Den grönklädda pojken nickade och kunde inte hålla tillbaka leendet.
"Ja, Saria lärde mig den, hon kallar den Sarias Melodi," sa han stolt.
Goronen skrockade, troligen åt namnet på melodin.
"Det var synd. Jag hade hoppats att jag i egen hög person kunde möta den som skrev en sådan melodi! Jag måste be dig att göra mig den tjänsten åt mig istället en dag."
Links leende växte av glädje av att höra sin bästa vän få sådant beröm.
"Självklart! Det gör jag nästa gång jag träffar henne!" lovade han.
"Utmärkt! Nu har jag en annan fråga om du inte har något emot det..."
Dom tre bytte ut små samtalsämnen inne i hövdingens kammare. Elden från facklorna sprakade och var som en publik för dom tre brokiga. Det mesta dom pratade om handlade om frågor om deras livsstil. Darunia var mycket nyfiken av kokiriner och hur dom levde. Link försökte undvika vissa ämnen som att han var en utstött. Link och Navi själva lärde sig lite mer om goroner som att dom i vanliga fall hade en hälsosam relation med Kakarikobyn.
"...det är bara nyligen som allting har förändrats," sa Darunia sorgset.
"Men varför? Det finns till och med en grind som separerar byn från Dödens Berg," kommenterade Navi. "Jag minns inte att den var där sist jag kom hit."
"Du har rätt. Den sattes upp nyligen," höll hövdingen med. "Jag förklarar så småningom. Först tycker jag att det är hög tid-"
Darunia blev avbruten av tre goroner som kom in i rummet. Alla bar dom något som med sig. En hade Links sköld i sina händer. Den hade fortfarande riv märken från ulven, läderbanden var fixade i perfekt kondition. Den andra höll en skål som innehöll ovanliga gröna stenar, vilket ställdes framför Darunia. Den tredje hade ett fat med kokt kött ihop med kniv och gaffel. Link kände igen som kokta vingar från en fågel, ibland hade jägarna där hemma haft tur och lyckats fånga en. Men vingarna från denna fågeln var mycket större! Större än dom som Link hade ätit!
"Tack," sa Link och såg på då goronerna ställde ner fatet framför honom och gav honom hans sköld. Han tittade på läderbanden och log. "Den är så gott som ny! Och maten luktar också gott!"
Nöjda av berömmet lämnade dom tre goronerna kammaren.
"Läderbanden på den där skölden kommer inte att gå av igen på länge. Så varsågoda och hugg in. Vi hade lite kuukonkött förvarat med salt. Det är jättegott," sa Darunia och sträckte sin hand mot sin egen skål och plockade upp en av dom konstiga gröna stenarna. Till Link och Navis misstro bet han ner den som en hylian som tuggar på ett äpple. Fast lite mer högre och knaprigare.
Kuukonkött...så det var vad det var! Link antog erbjudandet, slet av ett stycke och la den bredvid Navi.
Älvan flög ner mot fatet och tog en tugga av köttet. Det var stunder som den här då Navi önskade att det fanns bestick små nog för älvor att använda. Hon var distraherad då hon såg Link plocka upp vingen. Han luktade på den lite grann...och tog en stor tugga av den! Han slet av köttet med sina hörntänder och åt rätt sluskigt!
"Link! Hallå!"
Med munnen full av kuukon kunde Link inte svara ordentligt.
"Hag?" frågade han och tittade ner på älvan. Bestick fanns helt enkelt inte hemma i skogen. Kokirinerna åt alla deras mat med bara händerna. Pojken visste inte ens vad dom konstiga spetsiga sakerna bredvid tallriken var för något...
"Man äter inte så där utanför skogen!" sa hon och kom åter igen ihåg hur saker och ting var annorlunda i Dom Förlorade Skogarna...
Darunia gav ifrån sig ett roat skratt av åsynen.
"Snälla, Navi. Det gör inget. Han kan äta sin mat hur han vill," sa han.
"Går...går det verkligen bra? Jag kan lära honom om..." började Navi men blev avbruten då Darunia skrattade ännu mer.
Link svalde sin mat och tittade förvirrat på Navi.
"Vad är det för fel, Navi? Gjorde jag något fel igen...?"
Vad kunde han ha gjort nu? Först skelettet och nu det här...
Navi beslöt att släppa ämnet och skakade på huvudet.
"Det...det var inget. Glöm det, Link."
Pojken förhastade sig men om Navi sa att det inte gjorde något...så måste det vara oviktigt. Han ryckte på axlarna och slet av ännu ett munsbit. Kuukonen smakade gott, vingen var god och saftig!
"Då så, nu bör vi prata allvar," sa Darunia och svalde en munfull av sten. "Varför skickade Prinsessan hit er? Ni nämnde något om att rädda Hyrule, men inte från vad...eller vem."
Link hade munnen full så Navi tog till orda.
"Kort och enkelt...vi letar efter Den Andliga Stenen du har. Prinsessan Zelda berättade för oss att Ganondorf Dragmire vill härska över kungariket och om vi kan hindra honom från att ta Dom Andliga Stenarna kan vi stoppa hans planer!"
Darunia verkade inte alls överraskad av det där, hans enda reaktion var en kort nickning.
"Jag hade en känsla av att Ganondorf var inblandad," sa goronen och spottade ut namnet på goron kungen som om att bara säga det gjorde ont i munnen.
Link, som missade det vänliga samtalet, svalde sin mat men förblev tyst. Bara tanken på Ganondorf och vad han hade gjort Dom Förlorade Skogarna gjorde honom illamående.
"Vänta, känner du honom?" frågade Navi som inte hade något emot av att tala i Links ställe.
"Självklart gör jag det. Det är på grund av den mannen, trotts att jag känner mig generös nog att kalla honom det, vi goroner är i en sådan oordning! Säg mig, har ni hört om mat krisen vi har?"
"Det kanske har nämnts åt oss," sa Navi som valde att inte säga att det var Fugo som berättade.
Men det verkade som om detaljerna inte bekymrade Darunia och han verkade inte alls överraskad.
"Jag förstår. I vilket fall är det Ganondorfs fel att det här hände. Han kom till mig för en månad sedan och krävde att vår Andliga Sten, Goron Rubinen, skulle lämnas över till honom," förklarade hövdingen.
"Han var här?!" utbrast Link plötsligt och tappade kuukon köttet på sitt fat och skrämde både Navi och Darunia. Han kunde inte hjälpa det av att höra att Ganondorf hade varit uppe på berget. Allt han kunde tänka på var vad som hände när Det Stora Deku Trädet vägrade Ganondorfs krav. "Vad gjorde han med dig?"
Hans röst var fylld av oro och hans ansikte blekare än vanligt.
Darunia kom genast över den milda chocken och skakade på huvudet.
"Med mig? Personligen? Ingenting. Istället anföll han vår mat källa. Det finns en plats på det här berget där det finns näringsrika stenar; den kallas för Dodongos Grotta.
"Dodongo? Det var ett ord som Link och Navi inte kände till.
"Vad exakt gjorde han?" pressade Navi på.
"Tja, först måste ni veta att dodongerna har varit utdöda en lång tid tillbaka. Tja, åtminstone hundra år," började Darunia.
Link tittade förvirrad av vad Darunia hade sagt.
"Är dom gulröda?" avbröt han.
"Nej. Utdöda," rättade Darunia pojken. "Det betyder att varje medlem av deras art har dött ut."
Pojkens ansikte blev rött av genans.
"Förlåt..."
"Det gör inget. Det visar att du lyssnade noga," svarade hövdingen som verkade inte alls förargad. "I vilket fall så använde Ganondorf någon slags ond magi för att återuppliva dodongerna som nu har tagit över grottan. Dom är våldsamma och farliga varelser...varelser som till och med vi goroner har svårt att hantera. Självfallet bekämpade vi för att döda all dom monstren...men det fanns ett problem."
Navi kom ihåg att det inte fanns soldater som varken hon eller Link hade sett runt om i staden. Hon var nästan överraskad tillsammans med Link att gerudon kunde göra något sådant. Men å andra sidan om han nu kunde förhäxa Det Stora Deku Trädet så allvarligt...var det inte alls en stor chock.
"Vi kunde döda dodongerna med möda...men dom återupplivades nästa dag. Hur många vi än dödade fortsatte dom att komma tillbaka till dom levande. Våra krigare är starka, men även dom kan bara kämpa så mycket. Tillslut blev dom trötta och började göra misstag. Liv förlorades," sa goronen och stirrade på en av dom gröna stenarna i hans skål med en växande fnysning. "Alla våra soldater är döda eller allvarligt skadade."
"Det...är bara fruktansvärt!" utbrast Navi med medkänsla för goronerna och avsmak mot Ganondorf. Hade den mannens ondska ingen begränsning alls?!
"Så vad gjorde du då?" undrade Link som också tyckte synd om goronerna. Han kände att han verkligen kunde sympatisera med dom. Gerudon hade invaderat hans eget hem med mörk magi och vem visste om kokirinerna och goronerna var hans enda offer?
Hövdingen suckade.
"Vi gjorde allt vi kunde. Vi förseglade grottan med en stor stenbumling för att hålla dodongerna instängda. Detta bev hinder för vår mat källa och vi har inte hittat någon annan ersättning sedan dess," sa han.
"Kan du inte äta något annat?" frågade Link som inte förstod. "Som kött och frukt?"
"Vi kan äta dom," höll Darunia med. "Men tyvärr behöver vi stenar fyllda med näring och mineraler för att överleva. Det finns speciell näring i stenarna på detta berg som goroner inte kan klara sig utan. Vi kan byta vår kost...men vi skulle fortfarande svälta."
"Det är fruktansvärt..." mumlade Link med en bitter röst. Han stirrade ner på köttet framför sig och tappade plötsligt aptiten...
"Vi beklagar verkligen av att höra det här," tillade Navi. "Varför har du inte berättat det här för Kungen av Hyrule?"
Goronen suckade igen.
"Jag försökte. Jag har skrivit till honom men han svarar inte. Jag tror att Ganondorf kanske manipulerar Kungen. Kanske han använder någon slags magi för att påverka honom. Helt plötsligt byggde Kungen upp den där grinden som delar upp vårt hem med resten av Hyrule. Vi kan inte ta oss genom utan tillåtelse och hylianer kan inte träda in."
Darunia suckade för tredje gången. Under en lång stund lyste hans ögon av en gnutta hopp.
"Men det finns en chans," sa han.
"En chans? Till vad?" frågade Navi.
"Ni två. Ni kan göra slut på förbannelsen som plågar oss," sa Darunia med en stark och självsäker.
Link stirrade på goronen. Han förväntade sig, hoppades på, att han snart skulle skratta och säga till pojken att han bara skämtade. När han inte gjorde det började det slå knut i Links mage.
"...Vi? Hur...hur kan vi hjälpa till?" undrade han försiktigt.
"Som det visar sig har förbannelsen en källa," förklarade Darunia. "Det finns en dodongo som är större än dom andra, en dodongo kung som är nyckeln till att göra slut på den här mardrömmen. Det är det enda odjur i grottan som aldrig har blivit dräpt. Tyvärr gömmer den sig djupt inne i förvrängande tunnlar så vi upptäckte honom inte förrän alla våra soldater hade fallit offer. Om du dödar den...upphävs förbannelsen."
Åter igen var Link och Navi förstummade av häpnad. Den unge pojkens händer började att skaka medans han började känna sig fysiskt illamående. Varför...Varför bad Darunia honom om detta? Han var ju bara ett barn! Han var ingen krigare eller kämpe eller allt det där! Varför kastades en sådan tung börda på honom hela tiden? Förtjänade han det här på något sätt? Hade han gjort något illdåd? Varför blev han bestraffad så här?
Navi tittade på Link och kände hur hennes hjärta krossas av hans reaktion. Hon vände sig till Darunia och hennes sympati gick genast över till ilska.
"Vad är det du begär?!" skrek älvan och flög upp i Darunias ansikte. "Hur vågar du begära något sådant till honom?! Han är bara tio år, vet du det! Han kanske bär ett svärd men han är ingen krigare! Varför vill du skicka ett barn ensam till en sådan plats som inte ens goroner kan röja upp?!"
Älvans röst blev högre och högre.
"Om du vill att den där dodongo kungen blir dräpt, gör det själv!"
Navi ångrade genast dom sista orden då hon insåg att hon hade gått för långt. Men...hon bad inte om ursäkt. Hennes ilska tänkte inte låta henne.
Det var Darunias tur att bli förstummad efter att ha tagit emot Navis vassa tunga utan att blinka. En lång stunds tystnad gick och tillslut tittade Darunia uppgivet ner på golvet.
"Du har all rätt att vara arg. Jag borde gå in där, men det är tyvärr inte möjligt. Det kanske inte syns men jag har tappat all min kraft," sa goronen och tittade ner på sin skål med stenar. "Det där kanske ser tillräckligt ut för er båda, men det är bara en munsbit. För varje dag blir jag mer och mer svagare. Jag kan inte utföra ett sådant uppdrag helt själv. Och om jag skulle dö...skulle goronerna inte längre ha hopp. Det skulle inte finnas någon som kunde skydda Goron Rubinen."
"Vad får dig att tro att Link kan göra det?! Som jag sa, han är ingen kämpe! Hans första närstrid var för en vecka sedan!" skrek Navi som nu var mer desperat än arg då hennes humör ändrade sig lite av hur Darunia accepterade hennes uppläxning. "Snälla, låt honom inte göra det här. Han har gått genom tillräckligt..."
Darunia skakade på huvudet och tittade på Link.
Unge man, jag beklagar verkligen. Jag tror att du är den enda som kan göra det här. Dodongerna är stora och långsamma som vi goroner är. Jag tror att du kan ducka undan och komma genom deras försvar och besegra förbannelsen som hemsöker vårt berg. Jag ger dig villigt Den Andliga Stenen om du skulle lyckas. Jag måste bara veta att vår skatt kan beskyddas av dig," sa goronen med en tung sorgsen röst, värmen i orden nu mera som glödande kol. "Det går tyvärr inte att förhandla. Jag beklagar."
Link stirrade på sin skyddsälva och den som ville kasta honom in i fara. En obehaglig förlamning spred sig genom honom då Darunia hela tiden bad om ursäkt. Åter igen kände sig pojken som om han inte hade något val. Han hade aldrig haft kontroll över sitt liv sedan han svarade på Det Stora Deku Trädets tillkallelse. Det verkade som om ödet eller något liknande som var ansvarig för det här inte tänkte låta honom gå hädanefter. Det kändes som om han hela tiden blev framknuffad, hela tiden tvingad in i fler farliga situationer än han ville ha att göra med.
Han ville ha tillbaka sitt liv.
Men ändå kunde han inte säga nej. Han var på ett uppdrag, hur mycket han än inte ville göra det, och han kunde inte klara av tanken på att lägga av. Åter igen tänkte han på Saria och hur hon kanske kunde reagera om hon visste att han bara hade lämnat Hyrule åt sitt öde. Om han hade tagit med sig Kokiri Smaragden tillbaka hem kunde den fruktansvärda gerudon anfalla Dom Förlorade Skogarna igen! Om han lämnade det någon annanstans...han hade en känsla av att mannen i den svarta rustningen skulle hitta den på något sätt. Det och Darunia verkade tro på att han kunde rädda goronerna.
Han hade inget val.
Han måste göra det här.
"...Okay," svarade Link med sprucken röst. "Jag gör det."
"Åh, Link..." mumlade Navi sorgset. "Är du säker på att du vill acceptera det här? Vi kan fortfarande ändra oss, kanske hitta ett annat sätt..."
"Vi kan inte," svarade Link med mjuk röst. "Det här något som måste göras. Zelda...Hon gjorde det tydligt att jag måste samla ihop Dom Andliga Stenarna. Det finns inget annat sätt."
Han samlade ihop sin styrka och tvingade tillbaka sina känslor och bar åter igen den uttryckslösa masken.
"...Jag förstår. Vad du än beslutar dig...så kommer jag alltid att vara med dig," sa Navi som egentligen ville argumentera, att kämpa emot Links ord. Hon visste att det inte hjälpte. En del av henne visste att Link hade rätt. Det fanns verkligen inget annat sätt. Hon ville bara inte erkänna det.
Darunia tittade sorgset på och verkade inte alls glad över överenskommelsen som hade byggts upp.
"Jag tackar er båda. Link, om du är redo ska jag leda dig till grottan. Lämna din packning hät. Den kommer bara att tynga ner dig."
Utan att säga något, reste sig Link upp på sina fötter och lämnade kvar den halvätna kuukonen på fatet. Han gjorde som han blev tillsagd och ställde sin packning mot väggen och gjorde sin sköld redo och la den på sin rygg.
Samtidigt flög Navi över till sin skyddsling och svävade bredvid honom och önskade att det fanns något annat dom kunde göra..
"Vi är redo," sa älvan.
"Följ mig. Det här tar inte lång tid," nickade Darunia.
Vandringen var rätt suddigt för Link. Han kom ihåg att han följde efter Darunia genom staden, passerade Fugo som såg överraskad ut då dom steg ut ur hövdingens kammare. Han ledde dom vidare medans dom olika goronerna dom gick förbi hälsade vänligt på Darunia och dom två nykomlingarna. Darunia svarade tillbaka lika vänligt medans Link knappt la märke till dom vänliga orden. Dom trädde ut ur staden och tillbaka till markerna av Dödens Berg.
Det var nu eftermiddag och solen strålade ner på dom medans dom gick högre upp för berget. Vandringen var kort och under tystnad, ingen av dom tre sa ett ord när dom lämnade staden. Efter bara tio minuter kom dom fram till en jättelick stenbumling mot bergsväggen. Den var tydligt placerad där och verkade täppa igen ett hål. Bredvid växte det en enda bomb blomma.
"Däe är den, ingången till Dodongo Grottan," annonserade Darunia nedlåtet.
Luften nära stenbumlingen var tjock och kändes förtryckande., som om den tyngde sig ner över dom.
"Jag kan känna det. Förbannelsen..." mumlade Navi.
"Är ni två redo?" sa Darunia och vände sig mot paret med ångest på ansiktet.
Nej. Link skulle aldrig vara redo för det här. Tyvärr har det ingen betydelse. Han måste göra det här förr eller senare. Det verkade bli förr.
"Jag är redo," mumlade pojken med en nickning.
"Jag är redo," instämde Navi och landade på Links axel och försökte att ge honom lite tröst. Hela honom skakade lite, hans rädsla mycket tydligt...
"Bra. Ni vet båda vad en bomb blomma är för något, eller hur? När jag plockar upp den tänds den. Backa nu undan så att ni inte blir skadade," sa Darunia och såg på hur Link tog några steg bakåt.
Goronen gick över till plantan och plockade upp den. Genast tändes en gnista på den orangea delen nära toppen!
Darunia kastade den och ställde sig framför Link och navi då den landade på marken.
Link kunde inte se explosionen på grund av Darunia, men han hörde den. Ett plötsligt dån fyllde luften runt om. Det påminde pojken om det höga klapprandet från åska. Ljudet av sten stycken som flög genom luften kom strax efteråt. Sedan, lika snabbt som det kom, upphördes ljudet. Han gick runt Darunia och kunde se att det nu bara var spillror av stenbumlingen. Så...det var en explosion.
Ett stort gäspande hål var nu där stenbumlingen hade stått. Mer av den motbjudande mörka luften blåstes ut ur öppningen. Det var något både Link och navi kunde känna ända in i benmärgen.
"Det kanske finns fler bomber därinne," sa Darunia. "Vi hade med oss ett helt lass mot dodongerna, men några kanske finns kvar. Håll ett öga efter dom. Dom kan hjälpa dig mycket."
"Tack. Har du andra råd åt oss? Hur anfaller ens dodongerna?" frågade navi som insåg att hon inte hade frågat tidigare.
"Dom kan bitas eller använda deras svansar som vapen," svarade goronen och tittade in i grottan som om ett monster kunde koma ut när som helst. "Dom andas också eld. Om ni hör dom ta djupa andetag...bara spring för livet."
Eld?! Det hade varit bra om det hade nämnts innan! Navi var frästad att skrika åt Darunia, men höll tungan.
Links ansikte bleknade åter igen av det. Eldsprutande monster skulle ju bara finnas i sagor, eller hur? Dom fanns verkligen?! Situationen blev allt värre...men åter igen visste han att det var hopplöst att säga ifrån.
"Tack, Darunia. Jag..." började Link, hans röst hängde sig, men bara för en kort stund. "Jag ska försöka att komma tillbaka så snabbt."
"Lycka till, båda två. Goronerna räknar med er," nickade hövdingen med ett sorgset ansikte som tydligt visade att han verkligen inte ville göra det här.
Utan att diskutera vidare gick Link mot öppningen som Darunia hade skickat honom till. Med navi på sin axel höll Link blicken framåt medans solskenet bleknade bakom honom och han trädde in i Dodongo grottan.
