Dodongo Grottan


Link kunde inte hjälpa att känna som om han var tillbaka inuti Det Stora Deku Trädet. Tunneln han och navi vandrade in i var mörk och trång, likadant som insidan av den bortgångne guden. Dessutom fylldes luften av en ruttnande stinkande förbannelse. Stanken var nästan densamma vilket oroade pojken lite granna. Själva luften verkade bära en tyngd över den som om ett tjockt lakan täckte Link och Navi då dom fortsatte.

Till skillnad från det massiva trädets insida var det kvavt och fuktigt inne i Dodongo Grottan. Faktum var det var även varmare än det var på utsidan vilket Link tyckte var ovanligt. Dom var bortom solen så borde det inte vara mycket svalare?

Han vände sig till Navi som gav ifrån sig den enda ljuskällan. Han kom ihåg hur Det Stora Deku Trädet hade en mystisk glöd som han inte visste hur den kom till. Pojken la märke till att det fanns facklor i tunneln, utan tvivel placerade av goronerna. Men dom hade slocknat och han hade inga medel att tända dom igen.

Navi tittade på sin skyddsling som hade sitt svärd och sin sköld redo. Hon la märke till många ting som att hans skadade arm skakade lite. Förutom det såg hon hur hans ansikte var mer blekare än vanligt, vilket hon antog var av rädsla. Trotts det förblev han uttryckslös. Det var så klart med undantag för hans ögon. Dom två blåa sfärerna visade rädslan som han kände, barnet var oförmögen att att gömma sådana känslor så lätt.

"Link, är allt väl?" frågade älvan. Hon visste att det inte var väl men hon ville fortfarande fråga. Navi hoppades att att han kanske släppte ut lite känslor.

Till Navis brist på överraskning nickade Link.

"Jag mår fint. Bara fint," ljög han. Men han var rätt övertygande och lyckades hålla rösten jämn. Men hans ögon avslöjade honom. Trotts att han ljög för att Navi inte skulle oroa sig hade Link ändå lite självsäkerhet. Inte tillräckligt för att inte vara rädd...men Sarias ord från tidigare den dagen ekade fortfarande i hans huvud. Om någon så perfekt som Saria hade så stort förtroende för honom...kanske han verkligen kunde utföra det här uppdraget.

Inte för att Link trodde att han kunde göra det utan misstag. Han var inte så självsäker. Han trodde helt enkelt att han kunde lyckas; dräpa dodongo kungen och komma ut helskillnad. Han fick helt enkelt fortsätta framåt. Dessutom var inte som om han hade något val i det hela. Åter igen befann sig Link tvingad in i en farlig och dödlig situation på andras bekostnad...

"Jag förstår. Håll bara dina ögon och öron öppna. Jag vet inget om dodonger så jag är inte säker på om jag ens kan ge dig hjälpfyllda råd," sa Navi som beslöt sig att låta Link behålla sin modiga fasad, övertygad om att det var bättre än att stanna och tvinga honom att öppna upp sig.

Link nickade och höll sin blick framåt. Än så länge såg dom inga tecken på dom här dodongo varelserna...eller så mycket som något annat. Allt dom två kom emot än så länge var den enda slingriga tunneln dom hade börjat i. Om det fanns andra förgrenade stigar doldes dom av det ständiga mörkret. Navis sken kunde trotts allt bara lysa upp så mycket.

Inte långt efter deras korta pratstund nådde Link och Navi slutet av tunneln vilket ledde till ett stort rum. En vidsträckt grotta där man knappt kunde se den andra ändan. Här var det åtminstone facklor längst väggarna och i mitten av grottan som belyste omgivningen. Dt fanns ett antal öppningar längst kanterna i området, som massiva ådror inne i berget som spred sig genom dess steniga kropp. Dom kunde se ljus från tunnlarna, vilket tydde på att flera facklor var närvarande i grottsystemet.

Här såg dom två dodonger.

Eller snarare vad dom antog det. Navi var säker på att hon aldrig hade sett eller hört talats om sådana varelser innan. Dom var massiva reptil odjur täckta av hårda fjäll och skrämmande taggar. Till både pojken och älvans förvirring hade dodongerna inte fyra ben. Istället hade dom ett par framben som släpade fram deras kroppar och en lång svans bakom dom. Dom var stora och såg klumpiga ut och rörde sig långsamt medans dom rörde sig omkring grottan. Än så länge hade dom inte lagt märke till varken Link eller Navi och den som var närmast var bara några meter ifrån dom.

"Navi...är dom dodonger?" frågade Link i en viskning. Han stod så stilla som han kunde och försökte att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig själv. Att backa verkade även en dålig idé för honom då han var rädd minsta rörelse skulle förvarna monstren.

"Jag tror att dom är det," svarade älvan som också höll sin röst lågt. "Jag har aldrig sett varelser som dom här. Jag kan knappt föreställa mig vad annars dom kunde vara. Darunia nämnde aldrig andra monster."

Link såg sig omkring och fnös.

"Vilken av dom är dodongo kungen?" frågade han. Det verkade inte som om någon av dom här dodongerna var mycket större än resten. En monster kung är ju alltid den största, eller hur?

"Jag är rädd att jag inte vet," svarade Navi. "Ingen av dom ser ut att vara en ledare. Den är nog djupare in i dom här grottorna."

Det lät sannolikt.

Link tittade på sin skyddsälva.

"Kan inte du känna av kungen? Det är en förbannelse precis som i Det Stra Deku Trädet, eller hur?" sa han och kom ihåg hur Navi ledde honom runt botten av skogsguden och peka ut för honom vart det enögda monstret hade varit...

"Det stämmer. Jag glömde nästan," sa Navi och stängde ögonen och koncentrerade sig i ett försök att känna av vart förbannelsens energi i luften var som starkast. Efter en stund insåg hon något mörkt. Det var inte lika lätt som i Det Stora Deku Trädet. Den ondskefulla energin inuti dessa grottor kände allt mer annorlunda än vad hon hade stött på innan. Förbannelsen här påverkade inte Dom Förlorade Skogarna eller ens omgivningen, men det hindrade monster att dö permanent. Att Navi var bunden till naturen var inte alls till god hjälp som hon hade varit inne i Det Stora Deku Trädet.

Link stirrade på Navi och fnös lite då hon förblev tyst.

"Navi? Är allt väl?"

Navi gav ifrån sig en liten suck och skakade på huvudet.

"Förbannelsen här är annorlunda än den inne i Det Stora Deku Trädet. Jag har lite problem med att peka ut var dodongo kungen är," sa hon och tittade på Link medans hon kände sig skyldig. "Jag är ledsen, jag vet inte hur jag ska kunna visa dig vägen."

Medans det fick Link att oroa sig kunde han inte bli upprörd på Navi. Hon försökte ju trotts allt göra sitt bästa och vad mer kunde han begära från henne?

"Var inte ledsen. Det är inte ditt fel," sa han och tittade tillbaka på dodongerna som gick omkring. Som tur var hade dom två inkräktarna fortfarande inte blivit upptäckta ännu. "Men vad gör vi nu?"

Navi förväntade sig inte att pojken skulle bli arg på henne, men det mogna sättet han hanterade det på var så bedårande. Vilken bra pojke han var!

"Vi har inte mycket val än att bara se om vi kan hitta dodongo kungen. Jag kommer att fortsätta att försöka lokalisera den ordentligt, men jag vet inte hur bra det kommer att gå..." sa hon.

Link var rädd för det. Men han visste ändå inte vad dom skulle göra annars.

"Du klarar det, Navi, jag vet att du kan," försökte han säga uppmuntrande men rädslan inom honom fortsatte att sprida sig. Han hade absolut förtroende i sin skyddsälva och Saria hjälpte att känna sig mer säker på sig själv...men fruktan ville inte försvinna...

Älvan var berörd av pojkens förtroende i henne men hon oroade sig att det var felplacerat.

"Tack, Link. Just nu får vi smyga oss förbi dodongerna och in i en av tunnlarna," rådde hon.

Den grönklädda pojken såg att det fanns en tunnel inte för långt borta där han och Navi befann sig. Det fanns en dodongo nära öppningen. Men såklart så var hela området fylld av dodonger. Vart han än beslöt sig för att gå så verkade det som om han fick ta sig an ett av dom här monstren.

"Ska vi gå in där?" frågade han och pekade på den närmsta ingången.

"Det verkar vara en bra plats att börja på. Medans vi går vidare kan jag försöka känna den förhäxade luften och se om jag kan vägleda oss till dodongo kungen," svarade älvan och landade på Links axel. "Var bara försiktig. Låt inte dodongerna se dig."

Hon var överraskad av att dom två monstren hade sett dom ännu. Kanske dom hade dålig syn...?

Utan att behöva bli tillsagd två gånger tittade Link på dodongon vid sin utvalda tunnel. Den bara rörde sig omkring, dess massiva klor stampande mot grottans golv. Han undrade hur stor dodongo kungen måste vara med anke på att dom vanliga redan var så stora! Skulle han ens kunna dräpa den? Hans tankar avbröts av när den enorma ödlan vände sig bort från tunneln och gav pojken chansen som han hade väntat på!

Snabbt, men så tyst som möjligt gjorde Link en raksträcka mot tunneln och höll ett öga på den andra dodongen medans dom fortsatte. Som tur var var ingen av dom nära nog för att bry sig om honom. Han höll andan medans han passerade dodongen vid tunnelns ingång, hörde den andas då han gick förbi och luktade vad som verkade vara bränt trä då han fortsatte. Som tur var la varelsen inte märke till honom då han och Navi skyndade sig in i tunneln.

Det var efter att Link hade kommit långt in i den nya tunneln som han andades ut och kände sitt hjärta bulta mot hans revben. Han var så säker på att dodongon skulle vända sig om och se honom i sista sekunden!

"Vid Gudinnorna, jag kunde känna lukten av den där varelsen då vi rusade förbi," sa Navi och flög upp från Links axel med ett hopskruvat ansikte. "Jag är glad av att den inte märkte oss."

Link nickade instämmande och tittade längre in i tunneln. Det fanns inget där bara dom enskilda facklorna på väggen och tunneln tonades in i ett bläcksvart mörker då den fortsatte.

"Jag är också glad," sa han och tittade tillbaka på sin skyddsälva. "Kan du känna något nytt? Är den i rätt tunnel?"

Navi stängde ögonen och koncentrerade sig i ett försök att känna av luften omkring sig. Det var tyvärr utanför hennes element. Hemma i Dom Förlorade Skogarna och inne i Det Stora Deku Trädet kom det helt enkelt som naturligt för henne. Hon var en skogsvarelse och kunde mycket väl känna vad som förpestade hennes hem och vad som påverkade det. Men trotts det kunde hon inte vägleda Link till den där fruktansvärda orange-ögda varelsen tills dom närmade sig den.

Det var bara mycket annorlunda här, svårt för älvan att att ge en förklaring till varför till ord. Hon la märke till att saker och ting var mindre...rörigt nu. Kanske alla dodonger gav ifrån sig förbannelsens energi och inte bara kungen? Hon kunde känna något större längre in i tunneln...men vare sig det var dodongo kungen eller helt enkelt den vanliga varianten var svårt att gissa.

"Jag är ledsen, Link, jag är inte säker. Jag tror att vi bör fortsätta," sa hon och öppnade ögonen med en suck. "Jag önskar verkligen att jag kunde göra mer men just nu känner jag att vi får hålla oss på den här stigen. Jag vill inte att vi ska behöva smyga förbi den där dodongen där borta och riskera något..."

Älvan kunde inte hjälpa att känna sig som om hon hade svikit sin skyddsling. Hon kunde knappt skydda honom och nu kunde hon inte ens vägleda honom. Vad var hon till nytta?

Link kände sig så klart inte alls något ont om sin skyddsälva. Han kunde aldrig föreställa sig det! Han visste att hon gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Aldrig i livet att skulle göra något mindre!¨"Det gör inget, Navi, du behöver inte be om ursäkt. Jag vet att du gör det bästa du kan," försäkrade pojken älvan.

Navi kunde inte hjälpa att känna sig uppmuntrad av dom orden. Hon tänkte aldrig för stunden att Link skulle skälla på henne eller något, men hans attityd mot henne fick henne att känna sig bättre.

"Jag uppskattar det och jag försöker verkligen. Jag önskar bara att jag kunde göra mer," sa hon.

"Du gör mycket redan," sa Link och började långsamt gå längst tunneln. "Jag hade aldrig kommit så här långt utan dig."

Medans hon flög bredvid sin skyddsling gned Navi nervöst sin arm. Hon ville förneka dom orden. Hon ville säga att han hade fel, att han hade kommit så här långt på egen hand. Hur mycket hon än brydde sig om Link...insåg hon att det inte var sant. Navi kunde inte hindra Link från att bli skadad men hon erkände att hennes bländande sken hjälpte honom ur allvarliga situationer.

Inte för att hon klandrade honom eller tänkte mindre om honom! Aldrig i livet! Hon var väl medveten om att Link bara var tio år utan någon tidigare erfarenhet i närstrid för en vecka sedan. Det skulle vara orätt att förvänta sig att skulle gå ut och göra allt han har gått genom så långt alldeles själv. Navi var mer än glad att hjälpa honom väl medveten om att han behövde det och hon skulle aldrig hålla det emot honom. Inte ens för stunden.

Men trotts det...för stunden ville hon kunna göra mer...

"Jag bara önskar att jag kunde hjälpa till bättre. Jag önskar att jag kunde slåss," sa älvan nedlåtet. "Du borde inte göra det på egen hand."

Medans han fortsatte tittade Link på sin skyddsälva och kände sig förvirrad.

"Men du är min skyddsälva. Du ska vägleda mig och inte slåss," sa han som om det var det mest uppenbara i världen.

"Jag kan inte heller bara flyga där medans du är i fara!" argumenterade hon och kände sig frustrerad över sig själv. "Kan jag säga att jag ser efter dig ordentligt om du måste slåss ensam?"

"...Men du har räddat mig många gånger," sa Link emot och rös lite av några minnen. Ett genomträngande orange öga var mest framträdande över allt annat att det fick pojken att vilja spy.

Tja, Navi kunde inte förneka det.

"Det är sant. Det har jag. Jag önskar ändå att jag kunde att förhindrat att du blev skadad tidigare. Kan du klandra mig för det?"

"Nä, det kan jag inte," sa Link.

"Tack. Jag lovar att göra mitt bästa för att ta oss till dodongo kungen," sa älvan och höll sina ögon framåt och öronen öppna, vaksam över vad som helst som kunde kräla i dessa tunnlar. "Jag vet inte hur stora dessa grottor är. Det kan ta timmar att hitta den."

Timmar? Det lät fruktansvärt!

"Jag önskar att hade hade tagit med mig min packning så att vi kunde stanna och äta," sa han trotts att han för stunden inte hade någon aptit men vem visste när?

"Om vi behöver kan vi annars vända och gå tillbaka," påpekade Navi. "Jag är säker på att Darunia skulle förstå och-"

Ljudet av jord som delade upp sig och rullande stenar avbröt älvans ord. Ljudet kom bakom dom och det lät nära- En liten kör av väsningar och skri hördes vilket fick pojken och älvan att sno runt och se källan för det.

Rusande mot paret var en grupp av fyra varelser som dom aldrig hade sett tidigare. Med små svarta knappögon som lystes i facklornas sken, tittade monstren på deras tilltänkta byte. Små, gröna kroppar utan lemmar slingrade sig längst grottans golv och munnar fyllda med små men vassa tänder öppnades i längtan efter kött och blod.

Med ett skräckslaget skrik höjde Link skölden medans han backade bakåt bort från dom närmande varelserna. Som tur var var dom inte för stora med samma storlek som en kuuko, men det hindrade dom inte från att vara otäcka!

"Navi, vad är dom för några?!" sa Link i panikslagen röst medans han fortsatte att backa undan. Det var också tur att ingen av varelserna inte bara var för stora, dom var heller inte så snabba. Även i den långsamma hastighet Link hade lyckades han backa längre bort från dom.

Navi höll sig nära sin skyddsling och tittade på varelserna.

"Jag vet inte! Jag har aldrig sett sådana monster som dom här!" sa hon och stannade för ett ögonblick. "Tja...dom är ödlor som dodongerna, fast små. Baby...dodonger, kanske?"

Det hade ändå ingen stor betydelse.

"Vi borde-"

Åter igen blev Navi avbruten. En av baby dodongerna gav ifrån sig ett ilsket pip och överraskade paret då den hoppade i luften. Med ännu ett skrämt skrik lyfte Link av ren reflex skölden och slog den emot den studsande varelsen. Det lilla odjuret blev kastat åt sidan med ett smärtfyllt gnällande ljud och slogs mot marken.

"Link, spring! Vi måste ta oss ut härifrån!" skrek Navi och flög högre upp för att komma undan för att baby dodongerna inte skulle nå henne.

Innan Link kunde vända sig om hoppade två baby dodonger på honom. Han skrek för tredje gången och av ren reflex svängde med sitt svärd mot varelserna. En av dom lemmlösa monstren delades i två delar då klingan kom lätt genom. Den andra flög i luften över den svängande armen och sänkte sina tänder i pojkens högra axel.

Link gav ifrån sig ett skrik av smärta då oändliga små nålar stack sig genom hans hud och fick honom att blöda. Hans skrik blev starkare då den sista baby dodongen attackerade hans vänstra ben, bet sig fast på den medans pojken var distraherad.

Pojken fortsatte att skrika, smärta spred sig genom hans lemmar medans han sprattlade runt. Han var så panikslagen att han först inte tänkte på att använda sitt svärd. Link flaxade omkring och även sparkade mot den närmsta väggen och slog baby dodongen på sitt ben mot den flera gånger. Till hans överraskning fortsatte det lilla monstret hålla sitt grepp på det lidande barnet och bet sig fast hårdare med sina många små tänder. Efter flera sparkar släppte varelsen tillslut taget med ett smärtfyllt gnäll.

Samtidigt fick Navi panik då hon flöt ovanför det våldsamma uppspelet. Hon ville hjälpa men Link rörde sig för mycket att hon inte kunde komma nära baby dodongerna som bet fast sig på honom.

När Link sparkade bort en hittade hon sin röst.

"Link! Ditt svärd! Du måste döda dom med ditt svärd!"

Älvans ord nådde den panikslagna pojken och han uppfattade det goda rådet. Självklart! Han var så fylld av panik att han inte ens använde svärdet! Med ett stridsrop stack han baby dodongen som bet fast sig på hans axel. Han visste inte ens om att han gjorde det. Han tänkte inte ens på hur han dräpte den. Barnet lät helt enkelt sin arm göra sig av med faran som klängdes fast på honom.

Snart nog var baby dodongen död och dess spetsade lik föll på marken.

Link slutade inte.

I hans brådska fylld av ren panik och skräck som fyllde honom fortsatte han. Åter igen lät han inte ens tänka över sitt agerande. Dom två baby dodongerna han hade skadat tidigare började att återhämta sig men dom gick inte ens fick chansen att göra något. Innan dom kunde försöka att fly var Link över dom. Med ett desperat skrik fortsatte han att hugga svärdet på dom tills dom knappt så mycket som ryckte till på grottans den smutsiga mark.

När det var över föll Link på knän och andades tungt medans han stirrade på dom döda kropparna han var orsaken till.

Navi tittade bara på då Link fick sitt utbrott. Tiden då älvan skrek åt Link om hans svärd till dräpandet av baby dodongerna verkade passera efter en blinkning. Hon flög ner till sin skyddsling som fortsatte att andas tungt medans hans ögon var fästa på baby dodongerna. Blod läckte ut på grottans golv och båda kropparna var en motbjudande åsyn att beskåda.

"Link...? Link, är allt väl?" sa hon och tittade på hans axel och ben. Blod läckte från båda såren. Som tur var var baby dodongernas tänder inte för långa. Även deku babaerna som hade huggit sig tag i Link inne i Det Stora Deku trädet hade mer hotfulla tänder. Men vad baby dodongerna saknade i storlek gjorde dom upp i antal. Trotts att såren var små blödde dom genast och rann ner för den slitna ärmen på Links tunika, höger arm, vänstra ben och vänstra stövel.

Först märkte Link knappt älvans ord. Hans adrenalin började försvinna och smärtan blev allt skarpare. Den pulserade genom honom och han började förvrida ansiktet medans hans andetag blev lättare men lite darrande. Det positiva med det här var att såret från ulven hade gjort mer ont än det här, så Link märkte att han kunde hindra sig själv från att bryta ihop från skadorna och lidandet som spred sig genom honom.

Han skruvade ihop ögonen för att inte gråta. Han tänkte inte gråta. Inte här. Inte nu. Inte igen. Pojken bröt alltid ihop. Grät hela tiden. Det fyllde honom med skam av att bara tänka på möjligheten att han skulle gråta!

Han tvingade tillbaka tårarna och nickade kort.

"Jag...J-Jag mår fint. Jag klarar mig. Jag...jag behöver bara..." svalde han och öppnade ögonen och tittade åter igen på baby dodongerna. Det var inte som om det var första gången han hade dödat monster ungar. Dom enögda nykläckta ungarna inne i Det Stora Deku Trädet fyllde den rollen.

Men det hindrade honom inte från att känna sig äcklad.

"Link, det är lugnt. Det är över nu. Det finns inte några fler monster här," sa Navi mjukt och strök en liten hand på links kind flera gånger för att trösta honom. "Dom är borta nu. Du är i säkerhet."

En del av henne undrade hur länge det skulle vara. Darunia nämnde att dodongerna skulle komma tillbaka till liv på egen hand efter att ha dräpts. Gällde det även dom små? Hur länge dröjde det? Timmar? Minuter?

"Kan...kan du stå?" frågade hon. Det var bäst för dom att inte ta reda på hur snabb återupplivningen var...

Stå...? Visst ja. Link behövde fortsätta. Att monstren kom tillbaka till liv tänkte han inte på för stunden, men han visste att det fortfarande var jobb att utföra.

"Jag tror det..." mumlade han och ställde sig darrande på sina fötter. Barnet flämtade och väste vasst några gånger då han ställde sig upp, hans skadade ben skakade lite to han la lite vikt i den. Det var inte lika illa som skadorna från skelettbarnen men det pulserade fortfarande smärta genom benet.

Hans sköld arm värkte också och sköldens extra vikt hjälpte inte heller.

"Kommer jag att klara mig, Navi?" undrade han eftersom hans skyddsälva verkade veta mer om skador än han gjorde...

"Vi måste sätta bandage för det så snart vi är ute härifrån, men du borde klara dig! Skadorna är inte så djupa som dom ser ut att vara," försäkrade älvan honom. "Kan du gå`"

Navis ord lugnade ner Links oro. Han hade som vanligt absolut förtroende i hennes ord.

"Jag ska försöka..." sa Link och tog ett steg framåt med sitt oskadda ben först. Han tog djupa andetag och ännu ett steg och ryckte till när han gjorde det. han kunde fortsätta så här trotts smärtan. Link tog några fler steg, ryckte till lite för varje gång han behövde använda sitt skadade ben. "Jag kan gå. Vi måste fortsätta."

Pojken ville inte dröja sig kvar. Han ville inte stanna där kropparna av dom unga varelserna låg.

Han fick tänka på stigen framför sig, försökte med allt för att blockera ut vad som just hände...

Älvan fnös oroligt då hon svävade bredvid Link.

"Om du är säker. Bara ta det försiktigt för stunden," sa hon.

Link grymtade då han nickade.

"Försiktigt...javisst..." sa han och försökte att inte tänka medans han fortsatte. Hur han än försökte hörde han fortfarande dom döende skrien från baby dodongerna...

Navi, som var klarsynt, la märke till Links beteende.

"Mår du bra? Känslomässigt, det vill säga? Där borta med dom där baby dodongerna, du-"

"Navi!" utbrast Link utan att mena det. Han stannade på fläcken och gav sin älva en desperat blick. "Snälla...bara sluta. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte ens tänka på det. Snälla, fråga mig inte om det..."

Link hade aldrig använt den tonen åt Navi, snäsa åt någon han hade höga tankar om. Det fick älvan att inse hur allvarlig situationen var.

"Link...förlåt mig. Jag menade inte att göra dig upprörd. Jag försökte bara hjälpa," mumlade hon.

Just då insåg Link vad han hade gjort och tittade ner på grottans golv.

"Förlåt mig. Jag menade inte att skrika. Jag ville bara inte prata om det..." sa han lågt.

"Det är lugnt. Jag borde inte ha pressat på så snabbt," sa Navi som inte hade otrevliga tankar om honom. Det här var knappast den bästa platsen att att ha ett samtal som det. Hon tänkte inte ordentligt...hon ville bara hjälpa. "Kan vi prata om det senare? När vi har kommit ut?"

"..."

Link sa inget. Han bara ryckte på axlarna och fortsatte framåt. Han var inte arg på Navi...han ville bara inte prata om det just då. Han ville fortsätta och få allt det här överstökat.

Älvan suckade lite men valde att släppa det. Hon hade insett att det var många gånger som hon sa till sig själv att att hon skulle prata med Link lite senare...men det kom aldrig upp. Hon skulle se till att göra det den här gången!

Med det flög hon framför Link för att visa vägen...

Dodongo Grottan hade många tunnlar som vred sig och svängde av. Åtminstone en där dom befann sig i. Och så snart dom upptäckte det delade den även upp sig. När dom kom till det första vägskälet stirrade Link och Navi framför sig, osäkra av vad dom skulle göra. Vid den tidpunkten hade Links sår slutat att blöda och allt blod hade torkat. hans två skadade lemmar var täckta av en tunn röd slöja, en åsyn som Navi tyckte var obehagligt.

Efter att ha lugnat ner sig från deras korta strid tittade Link på sin skyddsälva.

"Vad gör vi? Vilken väg är den rätta?" sa han och tittade tillbaka mot vägskälet. "Kan...du känna något från förbannelsen?"

Navi stängde ögonen, tog djupa andetag och började att fokusera. Det var nu mycket lättare än innan att känna luften omkring förmodligen av att dom var längre bort från rummet som kryllade av dodonger. Hon kände något större än dom andra.

"...Åt vänster. Jag tror att det är den vägen," sa älvan då hon öppnade ögonen utan att låta för självsäker.

Trotts navis ton la Link all sin tillit på henne. Hon var kapabel att känna förbannelsens energi bättre än honom i alla fall.

"Då så. Då går vi åt vänster," nickade han.

Och så gick dom vidare.

Tiden verkade krypa framåt. Trettio minuter passerade men det kändes som timmar. Var det förbannelsen i luften eller paret som kände sig utmattade? Trotts all tid som gick korsades deras väg inte med fler dodonger. Dom fortsatte genom några vägskäl, varav ledde några ledde till återvändsgränder, men lite mer.

Navi började att oroa sig av att återvända ut. Hon försökte komma ihåg alla stigar dom tog, men om dom fortsatte gå för länge kunde det sluta med att hon vände om! För att inte tala om...så verkade det som om dessa tunnlar inte hade något slut. Dom tända facklorna slutade aldrig så goronerna måste ha varit här vid något tillfälle...men hur djupt fortsatte dom? Det kändes nästan onaturligt.

Navi blev påmind om insidan av Det Stora Deku Trädet, där hon och Link fortsatte framåt längre än det var möjligt. Var det på grund av förbannelsen eller den andliga naturen av en lägre gud? Om det var det första hade samma effekt lagts här eller var grottorna helt enkelt så här stora?

Samtidigt tänkte Link inte så kritiskt. Han bara fokuserade på att hålla ögonen och öronen öppna efter fara. Pojken var tacksam av bristen av att bakhåll sedan baby dodongerna. Han arm och ben kände sig lite bättre än innan. Dom pulserade fortfarande smärtfyllt men inte lika illa. Men han började att bli trött och ville verkligen vila lite. Han kände sig nervös av att göra det på en sådan här plats...men han kunde inte hjälpa det!

Pojken skulle precis fråga sin skyddsälva om han kunde vila när en motbjudande lukt trängde in i hans näsa. Hela luften luktade fruktansvärt av förbannelsen...men plötsligt kom en ny del av den. Den var rutten och obekant för honom.

"Navi...vad är det där?" undrade han och hans ansikte skruvade ihop sig lite av avsmak.

Navi, som också hade lagt märke till lukten, gjorde också en grimas.

"Jag vet inte men jag tror att det är nära, vad det än är," sa hon.

Och det var sant, när dom gick runt ett hörn såg dom vart lukten kom ifrån. Framför dom låg en goron.

Men hans nedre halva saknades.

Link och Navi tvärstannade och stirrade ner på den fruktansvärda åsynen. Goronens kropp låg på rygg och ögonen stirrade uppspärrade upp mot taket. Det såg ut som om något stort hade slitit den stackars goronen i stycken och det var tydligt att något med en stor mun och vassa tänder hade slitit hans nedre halva ifrån honom. Likets mun var lite öppen som om goronen hade ett sista ord att säga men aldrig fick chansen.

Link stirrade på den vidriga åsynen med stora ögon. Han hade sett benen av många hylianer i hela sitt liv men han hade aldrig sett liket av en person så här. Inte med hud och blod och...resten. Han hade sett döda djur, men det var...det var inte desamma. Och för det mesta var för att dom var för att bli tillagade. Det här var en person!

Skräck fyllde hans ådror.

Inte ens för att det betydde att varelsen som var ansvarig kunde döda en goron. Åtminstone helt fullt. Det var så...främmande för Link. Att se något...någon...död på det här sättet skakade om honom till kärnan.

Han svalde en gång. Två gånger.

"N-Navi, jag..." började han, hans andetag började bli snabba, osäker på hur han skulle reagera eller vad han skulle göra i den här situationen. Något krängde inom honom och han tappade svärdet och skölden på marken. Han gick över till väggen, hukade ihop sig och tömde sin mage på grottans golv.

"Link!" utbrast Navi och susade över till sin skyddsling. "Mår du bra?"

Älvan hade sett många döda kroppar under sin tid, sorgligt nog. Att befinna sig i Hyrule under Inbördeskriget gjorde att hon fick bevittna mer död än hon trodde att hon någonsin skulle få se. Goronen var en mildare variant att jämföra.

Hennes skyddsling svarade inte. Han bara stod där och stirrade på pölen av spya på marken och ryste lite.

"Link, bara håll dig lugn. Allt ordnar sig," sa hon och flög framför hans ansikte.

När Navi tog upp allt han kunde se, kände Link sig själv lugna ner sig en aning. Skenet från hans skyddsälva var tröstande. Blått. Säkert.

"...Men...hur kommer det att ordna sig?" gnydde han och spottade ut resten av spyorna i munnen och grimaserade av den vidriga smaken.

Navi kände sig själv vilsen av det. Dom hade bara varit tomma tröstande ord.

"Det...tja...det är inte som att det ordnar sig...men vi måste bara fortsätta. Jag vet att det är störande att se på men det finns inget vi kan göra åt honom," sa hon tillslut.

Det var inte mycket av att inte kuna hjälpa till som störde Link. Han visste att den döda goronen inte var hans fel. Det var inte likadant som med Det Stora Deku trädet då han var vid liv då Link försökte och misslyckades med att rädda honom. Det här hände innan Link visste vad en goron var för något!

"Det känns bara så fel att se det här...det är inte alls som skeletten," mumlade han tjock, bara av att tänka på det igen gjorde att det kändes som om han skulle spy igen...

"Jag vet, det är mycket värre," höll älvan med. "Bara stäng dina ögon så går vi runt honom. Sedan kan vi fortsätta och försöka att glömma det hela."

Tja, vad kunde han annars göra? Det här var vägen som Navi ledde dom båda till så dom kunde inte vända bara för att Link var rädd och obekväm av åsynen.

Link tog djupa andetag för att lugna ner sig innan han omskakad plockade upp sakerna han hade tappat och stängde ögon som han blev tillsagd.

"...Jag är redo," sa han, eller han var så redo som han kunde vara.

"Då så, ta nu några steg åt sidan...Just där. Bra. Och nu framåt..."

Älvan fortsatte att vägleda sin skyddsling runt liket medans hon själv försökte att inte titta för mycket på det.

"Nu kan du öppna ögonen," sa hon tillslut.

Link gjorde som han blev tillsagd och öppnade ögonen. Den tomma oändliga tunneln framför honom var en välkomnande syn.

"Tack, Navi. Förlåt att jag spydde så där..." sa han då hans mun fortfarande smakade äckligt...

"Du behöver inte be om ursäkt för det. Jag klandrar dig inte av att du reagerade så där," försäkrade hon. Det var ju trotts allt hans första döda kropp så vem kunde bli förargad av hur han spydde för det?

"Tja...jag...Vad är det där?" började Link då han såg något som låg på marken längre fram ifrån honom. Det var en brun säck. som nästan smältes ihop med marken. "En säck?"

Han närmade sig föremålet och försökte att koncentrera sig på den än kroppen bakom sig.

"Åh!" utbrast Navi och flög över till säcken. Den var stor, rund och toppen var knuten med ett rep och den där färgen...det var utan tvekan. "Det där måste vara en bomb säck!"

"Va?" undrade Link som hukade sig ner för att titta på säcken. Den var klumpig och såg rätt tung ut. "En säck bara för bomber?"

"Det stämmer!" svarade älvan. "Jag frågade goronerna om det innan och dom kan vara i flera århundraden. När jag tänker efter...han sa att dom var gjorda av magarna från forntida eldsprutande monster...dodonger, kanske?"

En säck gjord av en mage?! Det var motbjudande! Det tyckte i alla fall Link.

"Men varför är den här?" ville han veta.

Navi fick hindra sig själv från att titta tillbaka på den döda goronen.

"Goron soldaterna tog förmodligen med sig dom. Kanske...kanske bomber är skadliga för dodonger."

Ett vapen mot dodonger? Det lät bra!

"Då så, då tar jag med den," sa Link och la tillbaka sitt svärd och sin sköld på sin rygg för att plocka upp säcken. Den var lite tung! Som tur var kunde han fortfarande lyfta upp säcken utan några problem och knöt säcken på sitt bälte. Den tyngde ner honom lite men bomberna skulle säkerligen vara till nytta! Men Navi fick lära honom hur man använder dom ordentligt...

"Bra idé, jag slår vad om att det finns minst tio bomber," sa hon men hennes ansikte föll lite av mild besvikelse. "Problemet är att vi inte har flinta och stål."

Flinta och stål? Link hade aldrig hört dom orden innan.

"Vad är det för något?" undrade han.

"Dom är vad folk använder för att tända bomber. Flinta är en slags sten och stål är en typ av metall. När du stryker dom mot varandra kommer det ut gnistor som tänder bomberna," sa älvan och såg sig omkring mot marken i området i hopp om att hitta just det...men utan lycka.

Innan Link kunde svara hördes ett högt fnysande så att pojken och älvan ryggade till och deras blod frös till. Dom hade varit så upptagna med goronens döda kropp och bomb säcken att dom inte la märke till att det fanns en stig åt deras höger sida och dunkande närmade sig dom.

Innan Link kunde tänka på att fly stampade en stor dodongo ut ur passagen. Den var till och med större än dom vid ingången till huvudgrottan, men hade fortfarande inga bakben och kunde knappast räknas som kungen.

Varelsens små ögon var spända på den frysta pojken. Den gav ifrån sig en till fnysning och gapade stort. Den andades in djupt och Link och Navi kunde känna hetta bygga upp omkring dom.

"Link! Gå undan, den tänker andas ut eld!" skrek Navi som kom ihåg Darunias varning.

Det fick pojken att röra sina ben. Link duckade åt sidan för flammorna som började dyka upp inuti monstrets mun. En stund senare sköts det ut en eldstråle som knappt missade Link Barnet kunde känna hettan från attacken men var som tur var oskadd.

Han kunde knappt tro det, ett äkta eldsprutande monster! Saria hade hittat på många sagor för honom i hela hans liv och otäcka monster som kunde spruta eld från deras munnar var något som dök upp emellanåt. Även om Darunia hade varnat honom om dodongernas farliga förmåga hade han svårt att tro på det!

Han drog sitt svärd och gjorde sig redo med skölden, full medveten om att han måste vara extra försiktigt. Den där eldiga andedräkten kunde förmodligen döda honom om han blev träffad oh han kunde egentligen inte förlita sig på sin sköld. En enda kontakt med dodongens flamma och hans enda försvar skulle försvinna.

"Navi, vad gör jag?" undrade pojken.

Han hade duckat undan så att han var längre bort från där han hittade bomb säcken. Den massiva ödlan klev ut ur tunneln och blockerade vägen för dom.

"Den verkar inte särskilt snabb!" observerade Navi och flög högre upp ovanför dom två kämparna. "Du borde kunna komma nära och slå till innan den hinner reagera! Men var ändå försiktig!"

Link behövde inte bli tillsagd två gånger om att vara försiktig. Han höll ögonen på varelsen då den vände sig om för att möta honom. Navi hade rätt, den var inte särskilt snabb. Det tog några sekunder för den att vända sig om fullt på fläcken. Om Link hade varit på den andra sidan av monstret hade han vänt om och sprungit. Dodongen rörde sig så långsamt att han kände att han kunde springa ifrån den om den jagade honom.

Link samlade ihop sig innan han rusade mot varelsen medans han kom ihåg att det tog några sekunder för den att andas in så att den kunde andas ut eld. Kanske om han anföll genast kunde han ta den med överraskning! Och faktiskt, ödlan verkade nästan överraskad av farten Link visade då han rusade emot den. Med ett stridsrop högg pojken sitt svärd på varelsens huvud.

Ingenting hände.

Svärdet kom i kontakt och skrapades över fjällen på dodongen, men varelsen varken röt av smärta eller blödde eller någonting alls. Faktum var, attacken verkade inte ha kunnat tränga sig in i monstrets hårda skin!

Till Links stora överraskning snodde dodongen runt på fläcken i en otrolig fart. Så snabbt att han knappt hann reagera innan monstrets stora svans träffade honom i bröstet och magen. Pojken kunde inte ens skrika av smärta eller häpnad eftersom luften hade slagits ut ur honom.

Träffen var så tung att Link inte bara knuffades undan, han också sina fötter lyftas från marken så att han flög iväg. Han landade hårt på ryggen, slog huvudet på grottans steniga mark. Hans syn var för stunden vit medans en vass smärta spred sig genom hans huvud och verkade nå ner till hans tår.

"Link!" utbrast Navi gapande av skräck då hennes skyddsling blev träffad av en sådan förödande slag. "Skynda, res på dig!"

Dodongen slutade att snurra runt och började gå mot pojken.

Älvan susade ner och flöt framför ett av varelsens ögon.

"Hallå! Titta hit!"

Link hörde knappt Navis rop eftersom det nästan ringde i hans öron av slaget. Han började få panik och försökte desperat att andas, men kunde inte få in luft i lungorna. Korta flämtningar var allt han kunde ge ifrån sig då han försökte att sitta upp. Det tog några ansträngningar innan han lyckades. Han stödjande sin armbågar och lyckades ta små andetag medans han såg på hur Navi flög framför den förvirrade dodongen.

Hur skulle han kunna bekämpa det här monstret? Hans svärd bet knappt på det! Den hade också ögon...men dom var rätt små och dodongens anfall kom så snabbt och plötsligt att Link inte visste hur han skulle undvika den en eller två gånger på raken.

"N...Nav..." flämtade han ut och tvingade sig omskakad upp på fötterna.

Älvan såg sig om, lättad av att hennes skyddsling var oskadd.

"Link, tacka Farore att du mår bra! Vi måste komma runt den och springa," sa hon men plötsligt öppnade dodongen sin mun och andades in djupt.

"Den kommer att spruta eld igen!" varnade Navi och flög upp mot taket för att undvika attacken.

Osäker på vad han annars kunde göra rusade Link åt sidan av tunneln och pressade sin rygg emot den. Som tur var var det tillräckligt. Dodongen märkte det knappt eller var för dum för att beräkna Links rörelse. Den spydde ut sin eld framför sig och missade knappt pojken. Åter igen kände han hetta komma från attacken med lämnades oskadd.

Genast när den slutade med sin attack rusade Link emot dodongen för att springa förbi den. Då han kom nära fnös varelsen och gjorde sin svansattack. Som tur var var Link beredd på det och hoppade över den i tid. På kort tid hade han tagit sig förbi varelsen och fortsatte att springa medans Navi flög susande efter honom. Ingen av dom tittade över axeln för att se om dodongen ens brydde sig om att jaga efter dom eller inte.

Link sprang och sprang med sin skyddsälva följande efter sig. I flera minuter fortsatte dom längre in i den förvrängande tunneln. När dom var säkra på att dom var i säkerhet stannade dom.

Link lutade sig mot den närmsta väggen och började hosta kraftigt. Hans bröst och mage värkte fortfarande fruktansvärt och den bultande smärtan spred sig genom hans huvud. Han hade varit fylld av adrenalin tidigare att skadorna inte hindrade honom från att undfly dodongen.

"Mår du bra? Kan du andas ordentligt?" ropade Navi som ryggade till av oro då Link fortsatte att hosta högt. Det var ett fruktansvärd slag på bröstet att hon undrade om hans revben hade skadat sig. Problemet var att hon inte var någon medicinsk expert så hon kunde inte vara säker på det om hon kunde se skadorna.

Link gav ifrån sig en hård hostning och nickade.

"Jag tror det," fick han fram, tog långsamt några djupa andetag och hans bröst värkte då han gjorde det. Pojken hade aldrig blivit slagen så där så det var alldeles nytt för honom. Det närmaste han kom var när mido hade klubbat honom i magen med en stor pinne året innan. "Den anföll så fort!"

"Den överraskade mig också," höll Navi med, fortfarande orolig över Links hälsa. "Kan du fortsätta? Ska vi vända tillbaka?"

Link skakade på huvudet och tittade trött på sin skyddsälva.

"Jag kan fortsätta. Jag behöver bara vila först," sa han.

"Bra idé, vi har inte hunnit vila sedan vi trädde in här. Jag håller ögonen och öronen efter monster," sa Navi och såg på medans Link hängde skölden på sin rygg och stoppade tillbaka sitt svärd i skidan. Det utmattade barnet satte sig ner på grottans mark, hans muskler slappnade av och han stängde sina ögon. "Är du säker på att du kommer att klara dig, Link?"

"Jag kan fortsätta," upprepade sig Link. "Saria tror på mig. Hon tror att jag kan klara det här så det måste betyda att jag har en chans."

"...Jag tror också på dig, Link. Glöm aldrig av det," sa älvan, glad över att hennes skyddsling hade lite självsäkerhet. Hon önskade bara att det kom inifrån...

"Det gör jag inte. Tack, Navi," sa Link, tog djupa andetag och försökte att slappna av. Han hade fullt förtroende att hans skyddsälva skulle se till att han var säker och ge honom tillräckligt med varningar om ett monster närmade sig. Efter en lång stund öppnade han ögonen igen. "Navi. Måste jag slåss mot fler monster för att få nästa Andliga Sten?"

Det var något älvan hade själv oroat sig för. Den onda mannen från öknen hade använt förbannelser och monster i försök att få tag på dom två första Andliga Stenarna...vem kunde säga att situationen inte skulle upprepa sig själv?

"...Jag vet inte," svarade hon ärligt. "Jag tror att vi kanske borde förbereda oss på det."

Link fnös åt det, nickade nedlåtet, spänd av sådant svar.

"Jag trodde väl det. Jag önskar att vi inte behövde bekämpa andra monster..."

"Jag önskar det också, Link. Jag önskar att vi kunde fortsätta leva fridfullt i Dom Förlorade Skogarna," höll Navi med, även önskade att Link var en äkta kokiri. Det ihop med utan Ganondorfs inflytande skulle ge den stackars pojken ett behagligt fridfullt liv.

"Tja, vi kan göra det när det här uppdraget är över. Du, jag, Saria...kanske dom andra kokirinerna kommer att förlåta mig en dag. Vi kan reda ut allt tillsammans. Du kan lära mig att läsa och skriva," sa Link.

Om Navi inte visste bättre kunde hon svära på att Link fick henne att känna sig skyldig med flit. Hon kände som om hon skulle svälja något ruttet medans hon höll ögonen mot tunneln åt båda två. Att se honom i ögonen verkade bara omöjligt för henne den stunden.

"...Ja. När vi kommer hem ska jag lära dig allt du vill," lyckades hon säga med jämn röst.

Det fick Link att le ihop med ett varmt och ömt ansikte i stark motsats till det torkade blodet som täckte hans två lemmar.

"Tack, Navi, jag ser verkligen fram emot det," sa han.

Navi kunde inte svara.

Paret stannade där mitt i tunneln i vad som kändes som tjugo minuter. Utan solen var det rätt svårt att veta hur tiden gick. Med förbannelsen i luften var det nästan som om tiden bara kröp fram i en mer långsammare takt.

Trotts det hur mycket än tiden gick förbi kände sig Link redo att fortsätta. Eller lika redo som han kunde vara. Han ställde sig upp, sträckte på sig och var beredd med sitt svärd och sin sköld då paret fortsatte.

Tunnlarna fortsatte nästan utan slut. Paret kom fram till några vägskäl och navi försökte leda dom till den rätta stigen. Det kändes lite konstigt att inte sprang på något medans dom fortsatte. Det var helt enkelt tunnlar och trånga korridorer och inga större rum som den där dom först hade stött på dom två dodongerna. Och när man ändå talade om dodonger så stötte dom aldrig på någon sedan den som hade träffat Link i magen med sin svans. Hade dom helt enkelt tur i tunnlarna dom valde? Dom kunde båda bara hoppas att dom valde rätt väg...

Efter att ha tagit ännu ett vägskäl hörde nya ljud i tunneln.

Fotsteg.

Men det var inte dom långsamma tunga fotstegen från en dodongo. Dom här var mer lättare och snabbare och närmade sig bakom paret.

"Snabbt, Link! Kom igen!" ropade Navi och susade framåt medans hennes skyddsling började springa.

Det fick fotstegen att öka farten, deras ägare följde tydligt efter pojken och älvan. Den rörde sig snabbt så att Link inte var säker på att han ens kunde undfly den länge till!

"LINK! BAKOM DIG!" skrek Navi plötsligt.

Med ett uppskrämt skrik snodde Link runt och höjde självmant skölden. Just som han höjde den studsade en klinga från den och ett onaturligt skri hördes.

Pojkens ögon spärrades upp av åsynen framför honom. Där i tunneln var en varelse vars like han aldrig hade sett förut. Det var en slags ödla, men ingen dodongo så vitt han kunde säga. Den var människobyggd i utseendet. Stående på bakbenen kunde den växa förbi dom flesta hylianer som Link hade sett, men var mindre än dom fullvuxna goronerna. Gula ögon med smala pupiller trängde sig in i den unga pojken och stirrade på honom med obehaglig intelligens. I dess fjälliga händer höll den ett svärd och bar en ovanlig röd och taggig rustning på sin vänstra axel. Varelsen verkade bedöma Lik och väntade på hans nästa drag.

"Det där är en ödleman..." viskade Navi i Links öra. "Dom är smarta och snabba så du måste vara mycket försiktig!"

Vad gjorde den ens här?! Dom bodde uppe på Dödens Berg men i normala fall höll dom sig långt borta från Kakarikobyn. Kanske grottorna hade andra stigar som ledde ut och det var så den kom in hit?

Hon antog att det inte var viktigt, just nu måste dom hitta på ett sätt att ta hand om den!

Link kände hur hans bröst klämdes åt av fruktan då han tittade in i det skräckinjagande monstret. Vissa sagor som Saria hade berättat för honom innehöll monster med vapen och rustning. Dom var alltid livsfarliga och lika smarta som människor!

"Hur besegrar jag den?" undrade han och fortsatte att hålla upp skölden med svärdet redo, beredd att röra sig då den fjälliga varelsen ofrånkomligt började anfalla igen.

"Tja, den har inga svagheter eller något att sikta på," erkände Navi som själv kände sig orolig då hon flöt uppåt. "Du måste helt enkelt vara snabbare och smartare än den..."

Så långt Link hade kommit under sitt uppdrag var hon inte ens säker på om han kunde klara av en varelse som den här.

"Vi får vänta på en chans och sedan retirera..." sa älvan som planerade att använda sitt sken för den chansen...men hon var inte säker på om ödlemannen skulle falla för trick som mest fungerade på dumma odjur.

Det föredrog Link själv. Han ville inte döda något om han kunde hjälpa det. Det var mycket värre för att verktygen och rustningen indikerade att ödlemannen var av en intelligent ras. Den var nära till en äkta människa än dom han hade stridigt emot än så länge och det gjorde Link motvillig att dräpa den.

Tydligen såg ödlemannen något i Links hållning och beslöt sig att då att det var bäst att slå till. Med ett omänskligt skri högg den efter pojken.

Link var redo för en attack och lyckades ducka åt sidan men knappast. Monstret var snabbt och han kunde praktiskt taget känna luften skäras upp av ödlemannens svärd. I ett försök att inte tänka på våldet inblandat och högg med sitt svärd mot sin motståndare men ödlemannen backade undan och undkom lätt det mindre svärdet.

Med ett till skri började ödlemannen att svinga vilt mot Link som höll skölden uppe då han desperat blockerade slagen. För varje hugg började det falla bitar från skölden som långsamt var på väg att gå sönder. Det enkla objektet var bara inte gjord för riktig och tung närstrid mot ett äkta svärd! Men det var ändå Links ända försvar!

Navi kunde bara se på ovanifrån då pojken och monstret utbytte attacker. Link använde sin sköld eller knappt undvek attacker medans ödlemannen lätt manövrerade runt Links svärd. Hon la märke till att monstret inte parerade alls. Kunde det vara så att det lekte med sin motståndare?

Den unge pojken visste inte vad han skulle göra och gjorde sitt bästa för att monstret inte skulle ta sig förbi hans sköld. Stycket av trä gav an allt mer och mer medans striden fortsatte och han började att ducka mera. Eftersom han aldrig hade slagits emot någon som bar ett vapen var Links duckande oregelbundna och klumpiga vilket resulterade att ödlemannen anföll flera gånger i rad vilket det stackars barnet knappt lyckades undkomma.

Navi såg skräckslaget på och letade efter en tillfällighet för att försöka hjälpa till på något sätt. Det var bara det att striden var så vild att hon inte hittade en öppning!

Plötsligt flämtade älvan av fasa när ödlemannen fick en fullträff. Den högg efter Link som tydligt började bli trött av att kämpa vidare. Svärdet skar upp pojkens vänstra arm. Såret var inte djupt, men blod började att rinna fram ur det och Link skrek av smärta.

Detta gjorde såklart inte att Link gav upp och flydd, anledningen till att han var rädd att ödlemannen i vilket fall skulle hinna ikapp honom. Han fick stå emot smärtan men hans motståndare fortsatte att hugga till. Varje attack var ett snitt och aldrig ett hugg. Det var inte heller tillräckligt för att göra allvarlig skada på Link. Han fick ännu ett snitt på sin vänstra arm och även hans tunika började slitas han fick två grunda skärsår på bröstet.

"Link! Vi måste-" började navi som kände sig tillräckligt orolig att hon fysiskt började må illa. Att se sin skyddsling bli uppskärrad så här var bara för mycket!

Hennes rop avbröts då ödlemannen skriade av smärta. Link hade desperat huggit mot det fjälliga odjuret. Attacken var mer vild och djärv än resten av hans försök att skada ödlemannen och han lyckades att få en träff! Tyvärr, precis som Links egna skadår, var skadan minimalt för ödlemannen. Ett grundat men långt skärsår längst monstrets mage började läcka ut obehagligt mörkblått blod.

Varelsen gav ifrån sig ett djupt väsande ljud då den hoppade mot Link, bara för att stanna då ett blått ljus började att surra omkring framför dess ansikte.

"Link! Spring! Jag kommer ikapp, bara spring!" skrek navi då ödlemannen började vifta och hugga efter henne men var för långsam att slå till. Älvan antog att odjuret var för ilsket för att tänka klart vilket gjorde det perfekt för henne att lägga sig i.

"Jag kan inte lämna dig!" skrek Link som tänkte att han kunde döda varelsen medans den var distraherad. Men den svingade vilt med sitt svärd att han inte var säker på att han kunde komma nära helskillnad.

Medans hon fortsatte att flyga mellan attackerna var hon tvungen att bli arg.

"Bråka inte! Jag är din skyddsälva! Bara spring och jag kommer snart ifatt dig!"

Hon ville inte skrika åt honom så där och kala sig själv hans skyddsälva på ett sådant sätt var fruktansvärt men hon känd att det var deras bästa chans.

Orden gjorde stark intryck på Link som gjorde att han inte kunde argumentera. Han lydde sin skyddsälva, snodde runt och sprang längre in i tunneln. Ödlemannen gav ifrån sig ännu ett skri som lät ilsket. Ett starkt sken lystes upp bakom Link, tillräckligt starkt för att han skulle kunna se det från där han var trotts att han tittade åt motsatta hållet. Vid det skrek ödlemannen till av smärta och innan Link visste ordet av var hans skyddsälva vid hans sida.

"Navi, mpr du bra?! Skadade den dig?" frågade pojken som genast visste att det var en dum fråga. Aldrig skulle hon bli skadad av ett monster så lätt! Dessutom allt det tog var ett hugg med svärdet för att...

Nej. Han ville inte tänka på det.

Älvan lyckades låta bli att rygga till då hon tittade på alla skador Link nu hade och blodet som rann ner för hans lemmar och tunika. Hon kunde oroa sig för det när hon var säker på att ödlemannen verkligen var borta.

"Jag mår fint, oroa dig inte för mig! Vi måste fortsätta, jag vet inte om-"

Ett skri ekade bakom dom och strax efteråt ljuden av snabba fotsteg deras öron. Ödlemannen började att hinna ikapp och snabbt! Link var inte säker på vad han skulle göra och inte Navi heller. Hon kunde förblinda den igen men den skulle troligen svinga vilt med svärdet för att Link skulle kunna döda den. Och sedan efter att ha återhämtat sig skulle den bara jaga dom igen!

"Vad gör vi, Navi?!" skrek Link som inte ville titta tillbaka mot monstret som jagade dom.

!Jag vet inte, låt mig tänka!" sa hon.

Vad kunde dom göra? Link var inte erfaren nog att döda varelsen och att springa ifrån den var inte lika lätt! Med växande panik flydde dom så snabbt dom kunde för att komma ifrån ödlemannen. Men trotts det började monstret att hinna ikapp dom.

Plötsligt när dom rundade ett hörn såg pojken och älvan två dodonger längre fram! Dom var rätt stora och såg ut att sova mitt i breda tunneln.

"Navi, ska vända tillbaka?!" frågade Link som inte var säker på vad han skulle göra eller tänka på och lät sin skyddsälva söta tänkandet åt honom.

Navi tänkte snabbt och ett flin spred på hennes ansikte.

"Raka motsatsen! Fortsätt förbi dom där två dodongerna, jag har en idé!"

Link la genast all sitt fötroende på sin skyddsälva och gjorde som hon sa. Han fortsatte att springa, förbi dom sovande monstren. Medans han gjorde det flög Navi in huvudena på båda två. Inte tillräckligt för att skada dom men tillräckligt för att få dom att vakna.

Dodongerna var tydligt sura av att bli väckta. Dom två odjuren gav ifrån sig låga mullrande morranden medans deras små fäste sig på vad som var framför dom. I just det ögonblicken närmade sig ödlemannen dom två monstren. En av dodongerna gav ifrån sig ett rytande och började att andas in. Just som ödlemannen kom nära sprutade det större monstret ut en eldslåga.

Ödlemannen duckade undan för attacken med sin uppmärksamhet nu riktad endast mot dom två dodongerna som stampade sig fram mot det svärdbärande monstret.

"Kom igen, bara spring!" uppmanade Navi då Link saktade ner för att se sig om för att titta på striden. "Vem vet om dom ens lyckas döda ödlemannen!"

Link gjorde som han blev tillsagd och vände sig tillbaka framåt för att springa så fort hans ben orkade bära honom.

Efter att ha sprungit i mer än fem minuter och svängde till vänster vid ännu ett vägskäl beslöt sig pojken och älvan att ödlemannen antingen var död, slogs fortfarande eller inte tänkte jaga dom längre.

"Det där var smart tänkt av dig, Navi," berömde Link henne då han lutade sig mot väggen och flämtade efter luft. Hans lungor brann och skarsåren från ödlemannen värkte och pulserade.

"Glöm det!" sa Navi som genast viftade bort kommentaren. "Hur är det med dig?! Är du oskadd?!"

Älvan tittade åter igen på Links skador. Skärsåren hade slutat att blöda men den stackars pojken hade så mycket blod på sig...

Link fnös och tittade ner och la även märke till hur hans tunika var förstörd. Hans sköld var lika illa däran. Några fler slag från ödlemannen och den hade säkert gått sönder. Uldo kommer att bli mycket ilsken om Link någonsin fick chansen att återlämna skölden åt honom.

"...Jag klarar mig. Smärtan börjar redan att försvinna," försäkrade han. Och det var sant, men såren värkte fortfarande lite.

"Vill du verkligen fortsätta? Vi borde se till att du blir omhändertagen först!" sa Navi som inte kunde hjälpa med att vara häpen av hur tålig Link verkade vara. När hon tänkte på det, medans han heller inte var någon expert så använde han svärd och sköld bättre än vad älvan skulle ha förväntat sig av någon som var ny i närstrid. Kanske att vara Ödets Barn var inblandad...?

"Vi har kommit så här långt, Navi! Är vi inte nära dodongo kungen ännu?" undrade han eftersom han inte ville sluta just nu. Han måste fortsätta. Pojken hade inget val än att fortsätta framåt med sitt uppdrag.

Älvan suckade och stängde ögonen. I koncentration...kände faktiskt en massiv våg i förbannelsens energi. Link hade faktiskt rätt, dodongo kungen var verkligen mer nära än tidigare!

"...Är du säker på att du vill fortsätta?" frågade hon och öppnade ögonen. "Du behöver inte skämmas av att du vill vända tillbaka för att vila..."

Link nickade och tvingade fram sin modiga fasad.

"Jag vill fortsätta. Jag...jag behöver bara gå mer långsammare ett tag..." insisterade han.

Navi visste att hon kunde beordra honom att vända om och att han skulle lyda. Hon höll makten som hans så-kallade skyddsälva. Men saken var att hon inte gillade att göra det, även om det skulle hjälpa honom på långa vägar. Han verkade så säker på sig själv och kanske...kanske hade han rätt i det, även om hans självsäkerhet kom från Sarias ord.

Dessutom hade barnet rätt. Dom har kommit så här långt ännu en gång. Vem kunde säga att han inte skulle skada sig en andra gång? Vem kunde säga att han ens skulle komma ur det här utan någon slags kritisk eller ständig skada?

Alldeles osäker på om det var det rätta valet...gick Navi med på det.

"Då så. Vi fortsätter lugnt och fint," sa hon.

Link verkade lättad av det.

"Tack, Navi," sa han.

Älvan visste inte hur hon skulle svara på det och dom fortsatte framåt under tystnad.

Tiden verkade åter igen släpa sig fram så långsamt. Det enda som gjorde att paret visste att dom ens gjorde några framsteg var dom tillsynes ändlösa tända facklorna dom gick förbi och enstaka vägskäl inne i tunneln. Förbannelsens energi som Navi kände började att bli starkare och hon var glad av att hon lyckades fånga upp dom rätta vägarna. Inne i en labyrint av tunnlar som den här kunde ett felsteg leda dom vilse för hur länge som helst. Hon kunde också inte hjälpa att undra hur dom skulle hitta tillbaka...

Det var bäst att lämna det till senare.

Medan dom fortsatte genom en kruvig del av tunneln hörde dom ett ovanligt ljud. Höga rusande ljud längre fram. Det var utan något like som dom hade hört i dessa tunnlar innan och det gjorde dom oroliga. När dom tänkte efter...vart hade dom hört sådana ljud förut?

Med Link som hade sitt svärd och vad som var kvar av skölden redo fortsatte dom runt kurvan. Vad dom såg gjorde dom häpna. Längst väggen var tre varelser som dom aldrig hade stött på innan. Dom var döskalletullar, fast mycket mindre än dom inne i Det Stora Deku Trädet. Dessutom var dom mer guldfärgade. Dom ovanliga varelserna kröp längst grottans vägg åt samma håll med en ovanlig känsla av syfte utstrålande från dom.

"Döskalletullar...? Varför är dom här, Navi?" frågade Link som höll sig på avstånd från varelserna. Dom märkliga odjuren verkade inte ens bry sig om pojken och älvan. Dom bara kröp längst väggen i en stadig takt.

Älvan var också förvånad för stunden...men sedan kom hon ihåg!

"Gyllene döskalletullar! Minns du den förhäxade familjen?" utbrast hon.

Link önskade att han inte gjorde det. I försök att inte föreställa sig den hemska händelsen nickade Link.

"Dom är Förbannelsens Spindlar som dom pratade om?" sa han.

"Det måste dom vara!" sa Navi övertygad. Skulle sanningen fram hade älvan glömt av löften Link gav åt den förvandlade familjen. Hon var så fokuserad på goronerna och Den Andliga Stenen att deras möte hamnade längst bak i tankarna.

"Jag förstår..." sa Link. Det betydde att han måste döda dom. Det var det enda sättet att hjälpa till för att stoppa förbannelsen. Trotts själva naturen av dessa varelser...ville han fortfarande inte göra det. Han gjorde sig själv redo och tvingade fram det uttryckslösa ansiktet medans han höjde svärdet.

Navi tänkte genast snabbt och utbrast.

"Stopp! Vänta!"

"Va? Jag trodde att jag skulle döda dom," sa Link förvirrat.

Navi skakade på huvudet.

"Åh, det kommer du. Men inte ännu. Tänk på det...dessa varelser dras till förbannelsens energi. Den största källan här i tunnlarna är dodongo kungen! Jag slår vad om att det är just dit dessa varelser är på väg! På så vis vet vi att vi går rätt!"

Links ögon spärrades upp av sin skyddsälvas briljans. Han hade aldrig tänkt på det!

"Du är så smart, Navi!" berömde han och tittade på dom gyllene döskalletullarna. "Vi följer bara efter dom."

Älvan kunde inte hjälpa att flina lite av links snälla ord åt henne. Hon antog att han kanske placerade henne på en för hög piedestal men att f beröm kändes ändå trevligt.

"Det stämmer, och vi kan också ta det lugnt och försiktigt också," instämde hon.

Och det var nu beslutat. Pojken och älvan följde efter dom gyllene döskalletullarna som inte verkade bry sig om att ha fått sällskap. Utan att bryta deras led fortsatte dom förhäxade varelserna.

Dom gyllene döskalletullarna var rätt långsamma men Link föredrog det efter allt springande han har gjort än så länge den dagen. Han och Navi fortsatte under tystnad och höll ögon och öron öppna efter fara. Men medans dom fortsatte med dom stora spindlarna stötte dom inte på något annat. Medans dom traskade längst vägskälen koncentrerade sig Navi och kände dodongo kungen. Det var förmodligen inte nödvändigt eftersom dom gyllene döskalletullarna visste exakt vart dom var på väg...

Medans dom fortsatte började Link tänka på dodongo kungen och hur den skulle vara. Hans fantasier skapade skräckinjagande avbilder. En massive dodongo med tre huvuden som exempel. Han föreställde sig också att dodongo kungen skulle vara lika stor som Det Stora Deku Trädet! Kanske skulle den kunna svälja pojken i ett enda sluk! Tankarna var var och en mer fruktansvärda än dom andra och hans andetag började öka medans han började svettas nervöst.

Navi la märke till det och fnös.

"Link, mår du bra?"

Hon hade en känsla av vad som hetsade upp honom men kände att hon behövde fråga.

"Jag mår bra. Är bara trött," ljög Link. Hans röst var jämn och platt och hans ansikte uttryckslöst.

"Det gör inget av att vara nervös. Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av dodongo kungen," erkände älvan som kände sig lika rädd som sin skyddsling.

Link skakade på huvudet.

"Jag...Jag kan göra det här. Saria tror på mig så jag kan göra det här," sa han och upprepade dom i sitt huvud. Dom var en mantra för att hjälpa till att lätta på hans oro...

Navi ville inte pressa på ämnet så hon förblev tyst.

Det dröjde inte länge till förrän paret och dom gyllene döskalletullarna trädde in i ett stort rum. Det var lika stort som ett hus och tomt på liv. Men det fanns en öppning stor som en vanlig dörr på andra sidan som läkte ut förbannelsens energi! Det gick inte att ta miste på det, dodongo kungen befann sig just i nästa rum. Trotts facklorna inne i rummet verkade ingången till nästa område sluka allt ljus som kom nära.

Link, som kände den obehagliga energin enda in till benen, svalde högt.

"Dodongo kungen är där inne...eller hur?"

"Det måste den vara," svarade Navi. "Utan tvekan om det."

Med en nickning rensade Link sina tankar och gjorde vad som måste göras. Han höjde svärdet och högg ner dom tre gyllene döskalletullarna. Dom dog alla av ett svep, ingen av dom försökte ens att fly eller anfalla pojken. Inte bara det men deras kroppar bara upplöstes till ingenting. På sätt och vis hjälpte det Link. Utan att lämna kroppar efter sig...var det nästan som om han inte hade dödat något alls.

Men han visste att det inte var sant.

Han vände sig till nästa rum och svalde tungt ännu en gång.

"Hur ska jag bekämpa den?"

"Jag vet inte," erkände Navi. "Jag måste få se den själv innan jag kan försöka och komma upp med en strategi. Är du redo?"

"Nej," erkände Link som visade sina uppskrämda tankar lika tydliga som dagsljus. "Men jag har inget val."

Innan skyddsälvan kunde argumentera marscherade Link vidare in i det bläcksvarta mörkret av den rätt lilla ingången.

Navi följde efter och bad till Gudinnorna att hennes skyddsling skulle klara sig.

Dom befann sig i ett jättelikt rum, större än vad dom hade sett i Dodongo Grottan än så länge. Det fanns ett stort antal facklor längst väggarna så att området lystes upp ordentligt. Link och Navi hade deras uppmärksamhet på det som fanns mitt i rummet.

Dodongo kungen var där och tittade på sina besökare. Den var massiv, större än dom andra dodongerna av en dramatisk mängd. Även Navi hade aldrig under sina år sett ett monster så här stort! En detalj som fick parets blod att frysa till var att den här dodongen hade alla fyra ben vilket betydde att den var snabbare och mindre klumpig än den normala varianten. Förbannelsens energi strålades ut från monstret så starkt att det praktiskt taget var synligt. Odjuret spände ögonen i Link och Navi och rörde sig inte alls som om det hade blivit häpen av att det hade oinbjudna gäster.

"N-Navi...?" pep Link med sitt hjärta hårt bultande mot hans revben. "Hur...Hur ska jag kunna besegra det där?!"

Innan älvan hann svara gjorde dodongo kungen sin första rörelse. Till parets häpnad och skräck rullade odjuret ihop sig självt till en boll och började att rulla framåt! Det kom rakt emot dom som en fjälltäckt sfär av förstörelse och närmade sig snabbt! Som om hans ben rörde sig av sig själva sprang Link åt sidan medans hans skyddsälva flög undan för varelsen.

Som tur var kom paret ur vägen för monstrets förintande framfart då det slogs in i rummets vägg vilket släckte många facklor. Hela området skakade av krocken men det var allt som hände som tur var.

Link hämtade andan och stirrade förskräckt på varelsen.

"Den kan rulla så där?!" utbrast han, fortfarande häpen och klentrogen av vad som just hände. Inte ens i Sarias vildaste sagor hände något sådant!

"Jag...Jag antar det!" sa Navi som var lika chockad som Link. Trotts sin världsvana erfarenhet hade hon också aldrig hört talats om något sådant!

Tyvärr verkade dodongo kungen inte påverkad av krocken in i väggen. Den rullade upp sig själv och vände sig sakta om för att stirra in i pojken och älvan. Den gav ifrån sig ett högt morrande, rullade ihop sig igen och påbörjade en andra attack.

Link och Navi såg det komma den här gången och sprang undan precis i tid och såg på hur varelsen åter igen slogs in i väggen.

"Hur ska jag bekämpa det där, Navi?! Jag kan inte ens använda mitt svärd!"

Om en vanlig dodongo inte skadades av hans svärd skulle dodongo kungen inte alls göra någon skillnad. Han var inte ens säker på varför han hade tagit ut sitt svärd från första början.

"Jag...Tja..." stammade Navi. Hon tittade på Link och hennes ögon föll på bomb säcken. "Bomber kanske kan vara till nytta men vi har inget att tända dom med!"

I all ärlighet var hon inte ens säker på om en bomb kunde skada en sådan varelse.

Åter igen var dodongo kungen oskadd efter att ha rullat in i väggen. Den rullade upp sig och vände sig tillbaka och praktiskt taget tittade hånfullt på honom. Den öppnade munnen stort och ett högt inandningsljud fyllde rummet.

Link och Navi visste vad som skulle hända och backade undan från varelsen då flammor började komma ut ur munnen. Älvan flög upp i luften då varelsen släppte ifrån sig attacken och Link insåg sitt misstag. Han underskattade hur långt flammorna skulle nå, den eldiga pelaren nådde fram till honom och snabbt! Medans han fortsatte att dra sig undan höjde han av instinkt upp skölden för att blockera attacken.

Medans Link var vid kanten av attacken och hans enda sköld träffad...sattes hans enda försvar i flammor. Det flisade och utslitna stycket av trä brann genast upp vilket fick Link att skrika till av chock och rädsla då hettan träffade honom i ansiktet.

Genast stoppade Link svärdet i skidan och knöt upp spännen på skölden innan flammorna kunde äta sig genom den och kastade den på marken då den fortsatte att brinna. Hans tankar fylldes av hur ilsken Uldo skulle bli om dom någonsin talade med varandra igen...

"Link, mår du bra!" ropade Navi och flög ner till sin skyddsling. "Brände du dig? Är du ens skadad?"

För stunden var Link för chockad för att ens svara. Den där skölden, hur obetydlig den än var, hade varit hans enda sätt att försvara sig sedan detta uppdrag föll över honom. Att ha den tagen ifrån honom så där var bara...

Dodongo kungen gav ifrån sig ett högt morrande som väckte Link ur hans trans. För tredje gången rullade sig den gigantiska ödlan ihop sig och rullade sig själv framåt. Åter igen rusade Link och Navi åt sidan precis i tid och pojken såg på hur monstret rullade sig över resterna av hans sköld.

"Jag...jag blev inte skadad, nä," stammade Link. "Det här är hopplöst! Vad kan jag göra?!"

Han kände inte ens behovet av att dra sitt svärd igen. Vilken nytta var det? Om, av ett mirakel, hans vapen ens kunde skada den där varelsen skulle det inte vara tillräckligt för att skadan skulle tränga sig djupt genom. Hur länge skulle ta bara för att få den att sakta ner, eller ens döda den?

Navi pressade sin hjärna efter någon idé. Det enda hoppet var bomberna, men dom hade varken flinta sten eller stål för att tända dom! Inte bara det men hon undrade, åter igen, om ens bomberna kunde göra stor skada på det massiva monstret.

Plötsligt slog det henne.

"Elden!" utbrast hon. "När den försöker att spruta eld kasta en bomb i dess mun! Flammorna kommer att tända bomben och den exploderar inuti dodongo kungen där den inte har några skyddande fjäll!"

Links ögon spärrades upp av det. Han hade inte ens tänkt på en sådan plan.

"Det är smart, Navi!" utbrast han. Vad skulle han ta sig till utan henne? "Men tror du att det är tillräckligt?"

"Det är vår enda chans," påpekade Navi. "Om det inte fungerar då...tja...måste vi dra oss tillbaka och komma på något annat."

Det var praktiskt taget det enda valet dom hade. Om det inte fungerade så fanns det inget dom kunde göra.

"Visst," nickade Link som inte gillade idéen av att behöva vända om och hoppades med all sin vilja att planen fungerade.

Då dodongo kungen rullade upp sig knöt pojken upp repet på bomb säcken och tittade inuti. Matte och att räkna var svårt för honom...men det måste vara minst sex-sju bomber därinne! Dom såg ut som bomb blommorna fast med små rep på toppen istället för dom konstiga orangea taggarna. Han tog ut en och stängde säcken just som dodongo kungen vände sig om. Den var inte så tung som han hade förväntat sig, som tur var, så han skulle nog kunna kasta den tillräckligt högt om det var nödvändigt.

Navi stirrade då monstret morrade igen.

"Tyvärr måste du gå nära för att kasta in bomben. Det tar några sekunder för den att öppna munnen innan flammorna skjuts ut."

"V...Visst," upprepade Link som lät mindre säker. Att gå nära den fyllde honom med fasa, men om det var det enda sättet...

Pojken spärrade upp ögonen då monstret öppnade munnen igen och utan att förhasta sig rusade han iväg. Springande mot dodongo kungen kände han sitt hjärta bulta mot hans revben av ren skräck då han kom närmare det massiva odjuret. När han kom tillräckligt nära samlade han ihop all sin styrka och kastade bomben i det flammande gapet på monstret. Föremålet kom in och tändes genast.

I vad som måste ha varit en överraskning stängde dodongo kungen munnen och nästan genast fyllde ett igentäppt *BOM!* rummet som det avlägsna klapprandet av åska. Varelsen ryckte till och röt av chock och smärta då den rapade ut rök ur munnen. Några av dom massiva tänderna var spruckna och Link kunde se brännskador och blod inuti munnen och på tungan.

Link drog sig undan då dodongo kungen röt och, i dess förvirrade och smärtfyllda vrede, började stampa omkring slå sig omkring.

"Det gjorde det! Det skadade den verkligen!" ropade navi glatt då hon flög tillbaka till sin skyddsling. "Om vi bara gjort det ett antal gånger skulle det ha dödat monstret!"

Förhoppningsvis hade dom tillräckligt med bomber för att göra det. Dodongo kungen var skadad men dom verkade inte vara allvarliga.

Link tog ut en ny bomb och såg på hur monstret återhämtade sig från att vara överraskad och ilsken och såg nästan ut att blänga på pojken. Med ett rytande rullade dodongo kungen ihop sig åter igen till en boll och anföll dom. Precis som innan lyckades dom springa åt sidan utan några problem. Medans dodongo kungen var stor kunde den inte röra sig snabbt nog för att träff dom när den kom så långt.

Då dodongo kungen träffade väggen tog Link fram en till bomb från säcken och väntade på att monstret skulle rulla upp sig och vända sig om. När det gjorde det närmade han sig varsamt osäker på vad dodongo kungens nästa drag skulle bli. Odjuret rullade ihop sig igen och försökte att krossa pojken men missade åter igen.

Detta pågick flera gånger, Link väntade på att monstret skulle försöka att anfalla honom med eld men den fortsatte att använda samma rullattack! För varje gång det gjorde det skakade rummet och sprickor dök upp längst väggarna. Navi var orolig att taket skulle kollapsa men som tur var verkade det inte vara så ännu.

Link fortsatte att fokusera på dodongo kungen och la knappt märket till raset och dom fallande stenarna. Tillslut gav odjuret ifrån sig ett mullrande morrande och öppnade sin sin mun stort. Link tog chansen och rusade framåt just som dansande flammor började att dyka upp runt dodongo kungens förstörda mun. När pojken kom nära kastade han bomben in i det glödande gapet.

Åter igen stängde dodongo kungen munnen av det. Strax efteråt hördes ett igentäppt *BOM!* genom rummet en andra gång vilket fick reptilens kropp att rycka till då den röt av smärta. Blod rann ut ur dess mun och bitar av dess tunga och delar av munnens insida flöt ut då den röt av smärta.

Men till skillnad från förra gången verkade den massiva varelsen snubbla över sina egna fötter och föll ihop på marken. Den gav ifrån sig lidande gnyende då den bara låg kvar där.

Under ett kort ögonblick, trotts allt det hade gått ut på att komma så här långt...tyckte Link nästan synd om odjuret. Det led så mycket på grund av honom. Han visste att han måste döda det...men han hatade av att låta varelser lida ännu mer.

"Link, fort!" ropade Navi som avbröt pojkens tankar. "Dess öga!"

Hon gjorde en gest mot odjuret då den förblev liggande paralyserad på marken. Monstret låg på så vis att det vänstra ögat var nära marken.

"Vi behöver all övertag vi kan ta på, hugg i det!"

På dess egna sätt kändes det bättre för Link att använda bomber som vapen. Det kändes mindre personligt och det fick honom inte att skära i någonting. Men styckarna av dodongo kungens mun som den hade spytt ut gjorde honom illamående...

Men han argumenterade inte sin skyddsälva. Han tog fram sitt svärd och rensade tankarna då han anföll varelsen. Utan att tillåta att tänka på vad han gjorde högg han svärdet in i monstrets öga och drog ut den lika snabbt.

Dodongo kungen gav ifrån sig ett öronbedövande rytande av smärta då den blev förblindad på sitt vänstra öga men blod som sprutade ut ur hålan. Efter att Link hade dragit ut svärdet reste den sig upp från marken vilket fick pojken och älvan att fly. Utan att ödsla tid rullade den förargade varelsen ihop sig och rullade efter paret. Precis som alla andra försök var det meningslöst. Paret sprang undan attacken och varelsen brakade in i väggen.

Link la tillbaka sitt svärd i skidan och förberedde en till bomb när dodongo kungen rullade upp sig snabbare än vanligt. Det verkade som om den hade börjat förstå och närmade sig Link dåden förberedde en eldattack.

Link visste att han inte hade tid för bomben och försökte att springa åt sidan medans Navi flög i förväg.

En sten i rummet fångade Links fot så att han snubblade och rullade runt på marken. Han tittade skräckslaget på då dodongo kungen förberedde sin attack, massiva flammor dansade runt den skadade munnen.

"Link! Res dig, skynda!" skrek navi och susade över till monstret i ett försök för att distrahera det.

Men det var för sent.

Link försökte att sprattla sig undan men han var för långsam. Strömmen av eld kom rusande emot honom då han försökte att ducka undan. Tyvärr var han för långsam och träffades på sin högra axel av kanen av den eldiga pelaren.

Barnet gav ifrån sig ett blodisande skrik då hans tunika började att brinna och flammorna började äta sig genom kläderna väldigt snabbt. Hettan var outhärdlig, inget som Link hade känt i hela sitt liv! Han fortsatte att skrika av smärta då han kollapsade på marken och vred på sig på flammorna åt upp hans tunika och började sprida sig på hans hud. Huden på hans axel började att brinna och verkade nästan koka pojkendå han försökte att släcka flammorna.

Som tur var, trotts att han inte hade brunnit förut, hade Saria lärt honom vad man ska göra i en sådan situation. Link rullade runt på marken, hans instinkter tog över medans nerverna i hans axel skrek likamycket som han själv gjorde. Smärtan fick honom att börja gråta då han försökte få elden under kontroll, brännan spred sig från hans högra axel ner längst hans arm och en del av hans överkropp.

Navi sa inget utan skrek av skräck då hennes skyddsling började att rulla runt på marken av smärta. Det fanns inget hon kunde göra för att hjälpa men hon flög ner mot barnet och flöt ovanför honom då han vred sig. Hennes röst fungerade inte så att hon ens kunde forma riktiga ord, hon bara såg på hur Link fixade problemet själv.

Som tur var tog det inte lång stund för flammorna att slockna men skadan var redan skedd. Första och lite av andra grandens brandskador täckte hans högra axel. Hans högra arm ner till armbågen hade samma skador och hade bränt bort bandagen som täckte den lemmen. Lite hade spridit sig på den övre delen av hans överkropp men som tur var var brännan lättare där. Tunikan hade också brunnits vid, flammorna hade ätit upp hela högra halvan av delen som täckte Links överkropp. En tröst var att Links ägodelar, så som Sarias okarina eller hans slangbella, inte hade blivit skadade.

Den unge pojken vred sig på marken och grät och skrek öppet efter Navis hjälp då smärtan verkade bara blir värre trotts att elden var borta. Han kunde knappt tänka, det här var utan tvivel den värsta smärtan han hade genomlidit i hela hans liv. Pojken kunde aldrig föreställa sig att sådan hetta, sådan bränna, ens kunde existera.

Tillslut hittade Navi sin röst och skrek.

"Link! Link, vid Gudinnorna, förlåt mig!"

Hon sa dom första orden hon kunde tänka på.

"Du måste resa på dig, den kommer att anfalla igen!" sa älvan som egentligen inte ville stressa pojken, men dodongo kungen började åter igen att rulla upp sig. Den bara stod där och såg på hur Link ryckte till av smärta. Om Navi inte visste bättre kunde hon ha svurit på att odjuret hade gjort det med självbelåtelse...

Orden väckte Link ur hans smärta. Åtminstone tillräckligt för att göra som Navi sa. Hans huvud snodde fram och tillbaka med hans blick som fastnade på utgången. Han kämpade emot sin smärta, reste sig upp på fötterna och skyndade sig till den enda lösningen för honom med sin älva efter sig. Dodongo kungen försökte att rulla efter honom men ännu en gång var attacken för långsam och paret kunde komma ut ur det stora rummet.

Genast skyndade sig Link åt sidan och kollapsade på marken och började att storgråta igen. Hans vänstra hand tog en handfull av det som återstod av hans tunika då han tittade desperat på Navi.

"Få det att sluta! Få det att sluta! Få det att sluta!" fortsatte han att upprepa i en skräckslagen mantra.

"Åh, Link...Link, jag är så så ledsen..." upprepade Navi som kände för att börja gråta av blotta åsynen. Hennes stackars stackars skyddsling! Allt annat han hade utsatts för än så länge skulle läcka med ärr tids nog. Det här...det här var något mer. Om det inte behandlades genast...

Hon ville inte tänka på det.

"Navi! Navi, snälla...hjälp mig, snälla..." upprepade han och grät så att han började att hosta våldsamt.

Ett rytande kom från dodongo kungens rum och eld sprutades ut genom öppningen. Pojken skrek av skräck och kröp längre bort från ingången, likaså gjorde Navi.

"Den kan inte ta oss här ute! Vi är säkra! Ta djupa andetag, snälla!" sa älvan som inte visste vad som kunde göras. Borde dom gå tillbaka? Kunde han klara det i sin kondition? Det...det var bäst att på något sätt dräpa dodongo kungen. Det skulle döda dom andra dodongerna och på så sätt göra vägen ut mer säkrare. Men kunde hon ändå begära något sådant åt Link?

Dodongo kungen fortsatte att andas ut pelare av eld genom ingången, tydligt desperat av att avsluta det den hade påbörjat. Varje gång den gjorde så började Link att skrika och känna växande panik och hans snyftningar blev värre. Men trotts det blev reaktionerna mindre allvarliga för varje gång.

Detta fortsatte att upprepas i tio minuter, Link och Navi försökte att lugna ner sig medans monstret i det andra rummet fortsatte sin attack. Pojken fortsatte att gråta medans Navi gjorde sitt bästa att ge honom några tröstande ord.

Trotts smärtan som spred sig i hans kropp reste sig Link upp. Till Navis överraskning började han att rota i bomb säcken.

"Link...? Vad gör du? Jag tror inte att vi bör stanna och fortsätta att slåss. Eller...jag vet inte. Kan vi ta oss ur det här? Kanske vi borde prata genom det här!"

Med tårar rinnande ner för hans ansikte skakade Link på huvudet då han tog upp en bomb. Hans högra arm värkte för mycket för att kunna användas så det gjorde processen konstig. Med bomben i sin friska hand skakade han på huvudet.

"Jag...j-jag måste avsluta det här..." mumlade han. "Den fortsätter...den fortsätter att andas ut eld..."

Navi lyste upp åt det. Hon hade varit så upptagen med att försöka lugna ner Link att hon inte insåg slutsatsen! Det var perfekt tidpunkt att anfalla!

"Om du tror att du kan göra det här. Om du är säker på att du kan kasta den där bomben exakt och tillräckligt hårt..."

Hon tittade ner på brännsåren, oförmögen att avsluta sin mening.

"...Jag tror på dig, Link."

Pojken svarade inte utan iakttog eldpelaren spruta sig ut genom ingången. Han var lite överraskad av att dodongo kungen inte hade fått slut på ork ännu. Men det var en god sak av den inte tröttade ut sig. Han lyssnade noga efter och närmade sig ingången och hörde den andas in djupt.

Link tog chansen och rusade tillbaka in i rummet med dodongo kungen precis på andra sidan ingången. Dess mun vidöppen och flammor dansande runt om. Utan att förhasta sig kastade Link bomben i gapet en tredje gång.

Detta tog dodongo kungen med häpnad än tidigare. Den här gången svalde den den bomben. För tredje gången hördes den igentäppta bommen fyllde hela rummet. Varelsen gav ifrån sig det högsta rytandet någonsin då Navi anslöt sig vid Links sida och såg på hur odjuret vände sig om och stampade ifrån dom.

Men den kom inte långt. Dess insida hade blivit söndersprängd av explosionen. Monstret kollapsade och ryckte krampaktigt till på marken medans det jämrade och morrade av smärta. Strax efteråt slutade den att röra på sig. Precis som det enögda monstret inne i Det Stora Deku Trädet började dodongo kungen att åldras i en snabb process. Stycken av den försvann som om osynliga varelser åt upp den.

Inom några minuter, var monstret borta.

Genast rensades atmosfären runt om Link och Navi. Trotts att dom var inne i en grotta kändes luften mer renare som en frisk sommarvind. Den nertryckande känslan försvann också och Navi började att lägga märke till hur förbannelsens energi helt enkelt tonades bort precis som inne i Det Stora Deku Trädet.

"Link...du gjorde det," andades Navi, förstummad av vad som hade hänt. "Du befriade grottan, du bröt förbannelsen!"

Trotts all skada han hade utsatts för kunde älvan inte hjälpa att vara upphetsad. Hennes glädje försvann då hon såg på sin skyddsling. Han log inte alls med en dyster min.

Trotts att han hade lyckats med sitt mål kände Link inte alls som en segrare. Smärtan spred sig genom hans kroppoch han hade just dödat en annan varelse. han var så trött...han ville bara vila...

"...Navi...Kan vi gå nu?" frågade han och torkade bort dom kvarstående tårarna med sin vänstra arm. "Jag vill verkligen...lämna den här platsen..."

Självfallet. Han ville bara få det här gjort, komma ut och sköta om sina skador. Navi borde ha tänkt på det och hon gav sig själv en mental utskällning för att försöka vara gladlynt efter vad som hade hänt. Kanske kunde hon ha tid med det senare.

"Då går vi. Kom nu. Vi lägger bandage på dig," sa hon mjukt.

Paret vände sig från dodongo kungens tomma lya och påbörjade sin väg tillbaka.

Medans dom gick var dom tysta. Inte ett enda ord utbyttes, inte ens för att fråga hur dom skulle ta sig ut. Navi ledde helt enkelt bara vägen medans Link lojalt följde efter. Pojken snyftande och jämrade sig av smärta medans han gick men klagade aldrig högt.

Inga monster hindrade deras framsteg, dodongerna hade tydligt försvunnit. Inte ett enda lik lämnades kvar. Inte bara det, det verkade vara mindre kurvor och vägskäl att gå genom. Det verkade som om själva förbannelsen gjorde grottorna mer som en labyrint och tillade mer tunnlar.

Resan var långsam men vägen tillbaka var fortfarande mycket snabbare på grund av den mer enkla naturen efter att ha upphävt förbannelsen. Ingen av dom stannade för att vila trotts att dom var utmattade. Dom sa det inte men dom kunde känna behovet från den andra på en viss nivå.

Link och Navi kände sig lättade då dom klev ut ur grottans ingång och såg dagsljus framför sig stråla sig in i grottorna. Link och Navi blinkade då eftermiddagssolen strålades ner över dom.

Framför dom satt Darunia på marken med Links packning i sin massiva hand.

Goron hövdingen spärrade upp ögonen då han reste sig upp.

"Link?! Link, vad hände?!"

Hans röst var fylld av oro då han närmade sig det skadade barnet.

"...J-Jag...Jag gjorde det...jag dödade den..." flämtade Link.

Han kollapsade. Hans värld blev mörk.