Goron Rubinen


Den första känslan som trängde igenom Link när han återfick medvetandet var smärtan i axeln. Den varma bultande smärtan som spred sig från hans brännskador som verkade nå varje millimeter av hans kropp. Genast skrek han till då smärta verkade fylla hela honom. Det andra han la märke till var att hans ögon var hopknipna så att han tittade in i ett svart mörker medans han led. En sista känsla som kom var att han rörde på sig.

Gungande och studsande insåg Link att han också inte var på marken. Istället hölls han i luften av ett par starka armar.

Han tvingade upp sina ögon och det första han såg var ett blått ljus flyta rakt framför honom.

Navi.

"Link! Åh, tacka Farore att du är vaken! utbrast älvan med sin röst alldeles skakig av oro och ångest. "Bara lugn. Vi ska se till att du får hjälp!"

Vi...? Link tittade förbi sin skyddsälva och såg att det var Darunia som bar honom. Hans packning var slungad över goronens axel medans hövdingen varsamt bar Link då han fortsatte framåt.

"Oroa dig inte, lille vän, vi är på väg till Den Stora Älvan!" sa goronen och log självsäkert åt Link. "Hon gör att du blir så gott som ny och vi är inte långt borta!"

"Stora...Älvan...?" mumlade Link. Han kände sig så svag och tom, bara forma dom två orden var ansträngande. Tacka Gudinnorna att Darunia just bar honom, han hade aldrig kunnat gå runt det här berget med tanke på hur fruktansvärd han kände sig. Pojken hade hört talats om vanliga älvor, skyddsälvor och läckande älvor...men aldrig någonsin hade någon nämnt något om en Stor Älva för honom.

"Shhh...Allt kommer att ordna sig, hon hjälper dig. Om någon kan det så är det hon," sa Navi mjukt. Hon ville inte Link skulle trötta ut sig själv med att ställa en massa frågor. Men sedan kom hon ihåg hur pojken nämnde hur han älskade sagor. "Vill du att jag ska berätta om henne för dig?"

Link nickade med en grymtning. Rörelsen gjorde så att det värkte i hela hans kropp så att han flämtade till av smärta.

Navi lyckades låta bli att dom överbeskyddande modersinstinkterna och försökte få honom att inte tänka på smärtan. En ny saga verkade vara den bästa metoden!

"Tja, saken med Stora Älvor är att dom är mycket mycket gamla. Dom är äldre än alla andra älvor i Dom Förlorade Skogarna och bortom! Det är vad legenden säger."

"Jag har hört talats om att dom är nästan lika gamla som Dom Förlorade Skogarna," tillade Darunia.

"Mmhmm!" höll Navi med. "Men Dom Stora Älvorna bor egentligen inte i Dom Förlorade Skogarna. Det finns legender om att långt innan dom första kokirinerna anlände blev dom förvisade från skogen. Det sades att dom trodde sig själva vara mer mäktigare än Det Stora Deku Trädet. Men, skonsam mot skogens invånare, förvisade bara guden dom. Det är vad legenden säger i alla fall. Ingen vet varför dom inte längre bor i Dom Förlorade Skogarna."

"I vilket fall så gömmer dom sig runt om i Hyrule. Det ska finnas ett antal av dom och är svåra att hitta. Men jag har hört berättelser av att om dom finner en värdig välsignar dom en med en gåva," avbröt goron hövdingen åter igen. "Och det råkar vara så att det finns en här på Dödens Berg. Jag har gått till henne alldeles nyligen."

Link lyssnade tyst och försökte att röra delar av sin kropp eller tala. Han visste att om han gjorde det skulle den ständiga smärtan som pulserade genom hans kropp bara bli värre. En gnutta lättnad började fylla honom. Visst skulle Den Stora Älvan hjälpa honom! Hon skulle då aldrig ignorera vädjan från ett skadat barn, eller? Speciellt om barnet nu var en kokiri!

"Vänta, du har varit hos henne förut?" frågade Navi och vände sig till Darunia medan dom tre gick längre upp för berget. Älvan la märke till att en sådan klättring i vanliga fall vara mer farligt och ta alldeles för lång tid att fullborda om man började från sluttningen. Innan Link hade vaknat hade det kryllat av tektiter och andra varelser i deras väg...men dom rusade undan från Darunia. För dom som inte var goroner var det en kamp mot strömmen.

Goronen nickade.

"Det stämmer. Jag gick för att möta henne dagen innan för att se om hon kunde hjälpa oss mot dodongerna. Tyvärr var det bortom hennes makt," suckade han.

"Hur...hurdan är hon? Jag erkänner att jag aldrig har träffat en Stor Älva förut," sa Navi som inte kunde låta bli att känna sig nervös. Stora Älvor var rätt mäktiga och det överraskade henne av att en sådan inte kunde upphäva förbannelsen. Men när hon tänkte efter var detta samma förbannelse som lyckades döda Det Stora Deku Trädet...

"Var inte nervös," svarade Darunia som tydligt kunde uppfatta Navis oro. "Hon kanske är...lite skrämmande men jag är säker på att hon hjälper Link. Speciellt efter vad han har gjort."

Goronen tittade ner på den skadade pojken som knappt lyckades hålla sig vaken.

"Vi är nästan framme..."

Link tog in all denna information men förblev tyst. Navis nervositet började att smitta av sig på honom och synkroniserades med hennes känslor istället för Darunias. Hon var ju trotts allt hans skyddsälva. Han skulle lita på henne mer än någon annan i Hyrule.

Och som Darunia sa, efter några minuter bar han Link runt den sista svängen. Dom kom till någon slags öppen yta. Det var en återvändsgränd utan någon annan stig som ledde någon annanstans. Det var bara två saker som fanns på platsen. Det första var ett hål i stenväggen framför dom, det andra var en ryktessten bredvid ingången som dom tre ignorerade. Grottan var en perfekt halvcirkel och ingången verkade ge ifrån sig en slags ovanlig energi. Det påminde Link och Navi om dom förhäxade platserna dom hade varit på, men med undantag av den kväljande känslan dom var så bekanta med.

"Jag bär in dig," sa Darunia och gick mot grottan. "Hennes fontän är därinne, men jag måste vänta på er härute. Den Stora Älvan gillar inte folkmassor, förstår du."

Detta gjorde Navi ännu mer nervös än hon var redan nu. Trotts att detta var en till älva så hade hon hoppats att någon som hade mött Den Stora Älvan skulle vara vid deras sida. Men ändå, det var bäst att inte förarga en sådan varelse.

"Vi förstår. Eller hur, Link?" sa hon då hon hela tiden hade hållit ögonen på Link sedan han vaknade till för att se till att han inte tappade medvetandet igen.

Sakta, med en smärtfylld flämtning, nickade Link.

"Jag...förstår. Tack...Daruna..." mumlade han. Åter igen tog det upp så mycket energi det borde för den stackars pojken att säga dom få orden.

Goronen nickade och klev in i grottan. Till Link och Navis överraskning tog den steniga väggen och marken slut. Dom ersattes med fläckfria vita kakel längst golvet och väggarna. Inte bara det, ett märkligt sken kom från rummet. Källan var en liten fontän fylld av ständigt strömmande vatten som inte verkade gå någonstans.

Link och Navi kände sig mer rofyllda av själva luften och skenet från det kristallklara vattnet fyllde dom med behag.

"Längre än så här kan jag inte stanna," sa Darunia och placerade varsamt Link framför fontänen och la ner dennes packning bredvid. "Jag väntar på er utanför."

"Tack så mycket, Darunia," sa Navi och såg på då goronen begav sig innan hon vände sig till sin skyddsling. "Oroa dig inte, Link, jag är säker på att Den Stora Älvan kommer att hjälpa oss."

Link sa inget, han bara låg på sin rygg vänd mot den ovanliga fontänen.

"Var är hon...?" mumlade han. Detta var ju det enda rummet i grottan och ändå var det ingen annan än han själv och Navi.

Just som Link frågade kom ett bländande sken en snabb sekund från fontänen. Det hördes ett glatt skriande skratt som verkade vara överallt på en gång. Till pojkens och älvans förundran dök en varelse upp ur fontänens vatten. Den var först liten som ögat av en nål men växte sig snabbare och snabbare då den flög upp i en spiral. Bara när den var större än någon hylian eller goron som inte kunde misstas för en vägg slutade varelsen att växa.

Flytande över den Älvfontänens glänsande vattnet var den mest konstigaste och välformade kvinnan. Hennes ansikte var vackert, nästan hisnande. Bakom hennes huvud flöt vackert rött hår som delades i tre slingor och verkade röra på sig som en floder. Det mest märkbara och...ovanliga med varelsen utseende var hennes kläder.

Eller, rättare sagt, hennes brist på det.

Istället för en mantel, eller så mycket som någon slags klänning...hade kvinnan vinrankor för att täcka hennes blygsamhet. Även om att kalla det där blygsamhet var långt ifrån och utstyrseln lämnade lite åt fantasin.

Trotts hans utmattade tillstånd spärrades Link ögon upp av kvinnans framträdande och hennes brist på anständig klädsel. Samtidigt var Navi först förundrad av den mäktiga magin hon kände utstrålande från kvinnan...men hon la också märke till att Den Stora Älvan var klädd i rankor och fylldes med en gnutta fruktan.

Det här var absolut inte anständigt för Link att se!

"Nämen, det har varit ett tag sedan någon annan än goronerna kom för att träffa mig," sa kvinnan vars röst var len som silke men ekade med energi och magi. "Jag är Maktens Stora Älvan. Säg mig, unge hylian, varför har du och denna älva kommit till mig?"

Navi frös till av dom orden, speciellt av vad Den Stora Älvan kallade Link.

"Öh!" harklade hon sig. "Faktiskt, Stora Älva, jag vill inte rätta till dig, men Link är en kokiri, inte en hylian."

Hennes röst var insisterande i hopp om att varelsen framför henne skulle uppfattade själva meningen utan att bli förargad.

Ett ögonbryn sköts upp på det vackra ansiktet då den magiska varelsen tittade ner på Link. Hon la sig på sidan mitt i luften och verkade nästan road av paret framför sig.

"En kokiri? Utanför Dom Förlorade Skogarna? Stämmer det?"

Glad över att Den Stora Älvan spelade med nickade Navi.

"Ja, Stora Älva, Det Stora Deku Trädet välsignade honom med skydd! Det är därför han kan lämna skogen!"

Den Stora Älvan "hmmm"-ade för sig själv som om hon försökte fatta beslut. Efter en stund log hon brett så att man såg hennes perfekt vita, raka tänder.

"Jag förstår. Mitt misstag, jag ber om ursäkt," sa hon med en hög suck. "Jag har hört talats om, även känt, hans bortgång. Vilken tråkig situation för Dom Förlorade Skogarna. Säg mig nu, varför är ni två här i min fontän?"

Link tog knappt in samtalet som pågick. Istället stirrade han på Den Stora Älvan. Han kanske inte var lika smart som Navi men han var rätt observant till en viss del. Pojken la märke till hur dom vuxna hylianerna och barnen såg annorlunda ut. Männen var mer kraftigare än dom unga pojkarna och många av dom hade mustascher och skägg på sina ansikten. Kvinnorna, å andra sidan, var mer vackrare då dom blev äldre och hade...konstiga delar. Konstiga utväxter på deras bröst som Link hade lagt märke till men aldrig frågat Navi om. Dom förvirrade honom och hans ögon fastnade på dom mer än en gång då han gick förbi vuxna kvinnliga hylianer. Den Stora Älvan var inte så annorlunda, även om hon bara var klädd i rankor.

Vilken fascinerande åsyn att beskåda och han fann sig själv stirra spänd.

Det var den sista meningen som väckte Link ur hans trans.

"Stora Älva...Snälla, läk, mig..." mumlade pojken, nästan rädd av att hans tysta röst inte skulle nå fram till kvinnan framför honom.

"Jag trodde väl det. Vilka allvarliga sår för en sådan ung pojke. Verkligen synd," sa Den Stora Älvan i en passiv, nästan road röst. "Berätta först, hur blev du så illa skadad?"

"Han dräpte dodongo kungen och upphävde förbannelsen som plågade goronerna! beblandade sig navi så att Link inte behövde prata i sin sargade svaga kondition.

Den Stora Älvans ögon spärrades upp av det.

"Sannerligen? Denna pojke?" sa hon och stirrade in i Links ögon ett långt ögonblick. "Mmm...Ja...Jag kan känna något speciellt i detta barn. Ödets Barn, utan tvivel."

Hon gav ifrån sig ännu ett skratt.

"Tja, sådant stordåd förtjänar att belönas! Det är självklart! Snälla, slappna av och låt mig läka dig, unge krigare!"

Krigare? Link gjorde nästan en grimas av det ordet. Han var ingen krigare. Det var bara tur och med hjälp av hans skyddsälva som hade låtit honom komma så här långt. Det var inte hur en krigare borde vara. Men han hade inte energin nog att säga emot i fruktan av att han skulle reta upp den mytiska och mäktiga varelsen.

Pojken såg på hur Den Stora Älvan nonchalant rörde med handen mot honom.

Resultatet var ögonblickligt. Smärtan i barnets axel började stadigt att lätta vilket lugnade ner pojken. Innan han visste ordet av hade den brinnande värkande smärtan i hans axel försvunnit. Inte nog med det, alla andra sår han hade fått sedan han lämnade skogen slutade att värka. För första gången på vad som kändes som flera veckor var Link utan som helst smärta.

Blinkande av förundran satte sig Link upp och tittade ner på sig själv. Brännskadorna orsakad av dodongo kungen var borta och inte ett enda spår av såren fanns kvar! Det var som om den hemska upplevelsen ens aldrig hade hänt. När han tittade längre la han märke till att alla hans andra sår också hade läckts. Det inkluderades riv märkena på hans arm han fick från ulven, dom olika skärsåren från ödlemannen, inklusive andra skrapor och blåmärken. Men till skilnad från brännsåren återstod ärren från dessa sår. Det verkade som om Den Stora Älvan inte kunde få bort dom. Den unge pojken fann sig själv stirra på dessa ärr på olika delar av hans kropp.

Dom var...fula.

En liten del av honom ville fråga Den Stora Älvan varför dessa ärr lämnades kvar men han insåg genast hur otacksamt det skulle vara så han höll sin tunga.

"Åh! Det är så fantastiskt!" utbrast Navi som stirrade på underverket med uppspärrade ögon. "Hur mår du, Link?"

Hon visste redan svaret men kunde inte hålla sig själv från att fråga.

Först svarade inte Link. Han stirrade ner på sina händer, stängde och öppnade dom flera gånger. Sedan sträckte han på sina armar och la märke till hur lätt och smärtfri rörelsen var. Slutligen ställde han sig upp och märkte hur lätt det var att göra det. han var fortfarande lite utmattad efter sin upplevelse men det fanns ingen smärta kvar i honom!

"Det...gör inte ont längre," svarade han med förundrad röst. "Inte alls."

Förutom följderna av hans äventyr inne i Det Stora Deku Trädet hade Link aldrig upplevt krafterna hos läkande älvor. Så att ha så många allvarliga sår borttagna på bara några sekunder gjorde den unge pojken häpnad. Han vände sig till Den Stora Älvan och harklade sig.

"Ta...Tack, fröken, för att du läkte mig."

Maktens Stora Älva gav ifrån sig ett skratt.

"Du har gjort dig väl förtjänt av det, du unge. Du gjorde trotts allt en stor tjänst åt goronerna och själva berget. Hade du lämnat förbannelsen utan uppsyn hade den sannolikt spridit sig," sa varelsen då hon "hmmm"-ade för sig själv och tittade närmare på Link. "Men dina kläder däremot är fortfarande förstörda...jag tycker att du har gjort dig förtjänt av en andra gåva för ditt ansträngande."

"Verkligen? Det är mycket generöst av dig, Stora Älva," sa Navi alldeles överraskad av varelsens vänlighet. "Vad för slags gåva är det?"

"Utan tvivel väntar svåra tider på dig i framtiden. Mer strider och fiender att segra över," svarade den stora kvinnan med sina ögon fortfarande kvar på Link. "Vi kan lösa båda problemen samtidigt."

Link hejdade sig från att fnysa åt Den Stora Älvans verk. Mer strider och fiender...Han och Navi hade gått genom det i grottorna och han hade försökt glömma bort det samtalet. Han ville inte slåss mer, men...han hade den obehagliga känslan av att det inte fanns något annat sätt.

Han behöll sin neutrala min och nickade.

"Tack, Stora Älva," sa han.

"Underbart! Stå bara still..." sa Den Stora Älvan och vände sig upprätt mitt i luften. "Acceptera denna välsignelse av Maktens Stora Älva!"

Kvinnan sträckte ut sina armar och spred upp sina ben medans energi flödade ut ur henne. Navi tappade hakan en kort sekund medans hon inombords skällde ut Den Stora Älvan. Var det där verkligen nödvändigt?! Samtidigt stirrade Link på uppspelet och kände hur hans ansikte hettade till medans en konstig känsla bubblade inne i hans mage. Han hade aldrig känt så här förut. Vad var det som hände...? Han lutade huvudet åt sidan då han såg på medans Den Stora Älvans magi nådde honom.

Då Link kände något krypa längst hans hud tittade han ner. Till hans ytterliga överraskning var krypandet hans tunika som omförvandlade sig, tyget föll över hans hud medans den sattes ihop! Han la även märke till hur märkena från skelettbarnen hade lämnat på hans stövlar hade även reparerats.

"Jag började faktiskt bli orolig över att du bara hade en hel tunika kvar," erkände Navi och försökte ignorera den vulgära ställningen varelsen framför dom fortfarande hade.

"Ja, men det är inte det fullkomliga i gåvan," förklarade Den Stora Älvan och la sig åter igen på sidan mitt i luften. "Jag inte bara reparerade dina kläder, förstår du. Den har blivit välsignad med speciella kvalitéer. För att hjälpa dig på resan framför dig har jag gjort både vad du har på dig och tunikan i din packning så gott som osårbara."

Link rynkade på ögonbrynen.

"Oför...Ofö...Vad betyder det?" undrade han eftersom han aldrig hade hört det ordet innan!

"Vad hon menar är att dina tuniker inte kommer att slitas eller brännas sönder som den gjorde inne i grottorna," förklarade Navi. "Det är som en rustning, men inte så tung! Detta är en stor sak, Link! Det kommer att hjälpa oss mycket!"

Rustning...Det lät hjälpfullt! Kanske kunde det hindra honom från att bli allvarligt skadad medans han hämtade den sista Andliga Stenen. Vad det än var för faror som väntade honom...skulle dessa nya kläder säkerligen hjälpa honom!

"Tack, Stora Älva, det var verkligen snällt av dig," sa han.

Den Stora Älvan gav ifrån sig ett till litet skratt, uppenbarligen road av Link.

"Varsågod, Ödets Barn. Jag är säker på att du kommer att behöva det," sa hon.

Där var dom orden igen. Link svalde klumpen i sin hals och tittade ner pågolvet.

"Kommer jag att behöva slåss mot monster?" ville han veta, hans röst liten och svag än han hade tänkt sig, vilket generade honom.

"Det är inte det att vi inte uppskattar det!" tillade Navi som inte ville riskera att förarga Den Stora Älvan. "Det är bara det att Link har gått genom så mycket. Han vill bara vara säker på sin framtid..."

Det verkade ta Den Stora Älvan med överraskning att hon svarade efter en stund.

"Jag är inte säker, men det är alltid bäst att vara förberedd. Jag önskar att jag kunde säga er mer," sa hon.

Med en nickning och uppskattning över Navi, tittade Link tillbaka upp mot Den Stora Älvan.

"Tack, fröken," sa han.

Dom orden gjorde att Den Stora Älvan gav honom ännu en leende.

"Som jag sa så har du gjort dig förtjänt av det, Ödets Barn. Om det är allt bör jag återvända till min fontän och-"

"Öh!" avbröt Navi. "Faktiskt...Stora Älva...går det bra om vi talas vid?"

"Åh? Om vad?" undrade Den Stora Älvan och vände sig så att hon låg på mage mitt i luften.

Den falska skyddsälvan tittade på Link.

"Jag skulle vilja tala med dig enrum. Går det bra, Link?"

Det gjorde pojken överraskad. Vad kunde Navi vilja prata om som han inte fick höra? En del av honom kände sig faktiskt nervös. Förutom den gången på Marknadsplatsen hade dom två aldrig varit ensamma. Det närmsta dom kom till var när Navi distraherade en av slottsvakterna åt honom. Tanken på att vara ifrån sin skyddsälva gjorde att det knöt sig inom Link...

Men om det var det hon ville fick han göra det. Dessutom...hade hon ju just kommit ut ur grottan så att det skulle nog gå bra.

"Det gör inte mig något," sa han och fick kämpa för att hålla sin röst jämn, men man hörde hans osäkerhet.

"Jag antar att det inte gör någon skada," svarade Den Stora Älvan.

"Tack så mycket!" sa Navi som andades ut då hon insåg att hon hade hållit andan. Hon vände sig till Link vars ton hon hade lagt märke till. "Oroa dig inte, Link, det här tar inte lång tid. Bara vänta tillsammans med Darunia."

Link kände sig bättre av Navis ord och nickade ordlöst medans han plockade upp sin packning och lämnade grottan. Väl ute satt Darunia på marken.

"Åh!" utbrast goronen och reste sig upp för att titta närmare på pojken. "Nämen! Du ser så gott som ny ut! Du ser, jag sa ju att Den Stora Älvan skulle läka dig! Hon har även gett dig nya kläder!"

"Link kunde inte hjälpa att le, Darunias glädje smittade sig lite.

"Jag var också överraskad. Hon sa att dom var nästan oförst...oför..." försökte han men gav ifrån sig ett frustrerat ljud. "Riktigt svåra att slita sönder."

Det fick hövdingen att skrocka.

"Jag förstår vad du menar," sa goronen som fnös lite och såg sig omkring. "Förresten, var är din älv kompis? Under din mössa?"

Pojken tittade tillbaka in i grottan.

"Nä...hon pratar med Den Stora Älvan om...något. Hon sa att jag skulle vänta här ute men hon sa inte varför."

"Tja, jag är säker på att det inte är något stort," sa Darunia självsäkert. "Troligen något som har med älvor att göra eller något."

"Kanske..." sa Link men trotts Darunias bestämda ton var Link inte helt övertygad. Pojkens blick föll mot ryktesstenen. Han kunde inte låta bli att undra varför den var placerad just där av alla platser och hur Sheikaherna tog hand om den...

"Du, Link," sa goron hövdingen så att pojken vaknade ur sina tankar och tittade tillbaka mot goronen. "Jag fick aldrig chansen att säga det här innan...men jag vill tacka dig för allt du har gjort."

Darunia la sina händer på pojkens axlar.

"Du gjorde en storartad och modig insats för mitt folk där borta och jag är dig evigt tacksam."

Dom snälla och uppriktiga orden tog Link med häpnad, till och med gjorde honom generad. Han var inte van vid att få sådan beröm av någon han knappt kände. En liten del av honom kom ihåg att han inte hade något val i det hela, men höll det för sig själv.

"Tack, Darunia. Jag...jag är bara glad av att jag kunde hjälpa till," sa han, snubblande på orden vilket gjorde honom ännu mer generad.

"När vi kommer tillbaka till staden ska vi hålla en fest för din ära! Jag insisterar att du stannar några dagar, jag är säker på att du är utmattad" strålade goronen ner på den unga pojken med ett brett tandigt leende på sitt ansikte.

En...fest? För honom? För något han hade gjort? Alla sorters fester eller firande eller något liknande var främmande för Link. Åtminstone tanken av att delta i. Från vad han kunde komma ihåg lät kokirinerna aldrig honom vara med i något festande vare sig det var födelsedagar eller en helgdag. Under dom tillfällena hade Saria inte deltagit för att hålla pojken sällskap.

Link hade det svårt att svara, orden bara fastnade i halsen på honom. Pojken kände sig pressad därför att Darunia gav honom en förväntansfylld blick då tystanden blev allt längre. Han visste inte vad han skulle säga. Han visste inte hur man skulle svara åt en sådan inbjudan. Med uppskattning, ja, men var det allt ha kunde säga? Han kände sig vilsen och...

"Ursäkta det där," ropade en röst. Link och Darunia vände sig om och såg Navi komma ut ur grottan. Hennes röst verkade lite platt som om hon var upprörd över något. "Det var bara älvämnen men det är avklarat."

"Ha! Se, precis som jag sa!" utbrast Darunia med ett djupt skrockande. "Förresten, jag frågade just Link om en stor fest när vi kommer tillbaka. Vad säger du?"

"Va?" svarade Navi lite distraherad. Det tog ett tag att uppfatta vad Darunia frågade henne om. "Åh! Hmmm..."

Älvan började att fundera när hennes tankar kom tillbaka till ämnet. En stor och högljudd social händelse lät inte som något Link skulle känna sig bekväm av. Speciellt en där han var mitt i uppmärksamhet! Å andra sidan kanske det skulle göra honom gott. En hel kommun samlade för att fira honom och vad han hade utfört...det kankse kunde vara något för att ge honom mer självförtroende.

I slutändan var allt hon ville att han skulle bli lycklig.

"Det behöver självfallet inte vara idag," tillade Darunia då Navi tänkte för sig själv. "Jag är säker på att ni två är utmattade och vi behöver ändå förbereda saker och ting!"

Han lät ivrig och ville tydligt göra något för paret som hjälpte hans folk så mycket.

Link var fortfarande inte säker och fortsatte att ha problem med att välja. Han tittade på Navi efter hjälp då han ville låta henne göra valet och inte han själv.

Tyvärr slogs hans plan bakut.

"Tja, vi bör nog göra vad Link vill. Om någon bör välja så är det han," sa älvan.

Nu i centrum svalde pojken klumpen i sin hals. Han hade aldrig fått vara en del av något firande så vitt han kunde minnas...och det var något som han hade längtat efter i flera år. Men att vara omgiven av en stor folkmassa verkade rätt skrämmande för honom. Men det verkade som om Darunia verkligen ville göra det åt honom och han ville inte göra hövdingen besviken...

"Jag...öh..." kvävde Link och tittade på navi för att kunna lugna ner sig. Det blåa skenet hon gav ifrån sig lyckades alltid att lugna hans nerver om än lite. "Jag accepterar. Tack Darunia."

Den pressande känslan av att acceptera erbjudandet fick honom att spänna ihop sig och han hoppades att han inte ångrade sig.

Ett högt bullrande skratt kom ut ur Darunia.

"Utmärkt! Utmärkt! Kom, vi bör återvända till staden. Medans ni vilar berättar jag för mitt folk vad ni har gjort för oss och förberedelserna kan påbörjas!" sa han medans hans ögon lystes upp som flammor då han han knappt kunde hålla tillbaka sin iver.

Åter igen i hopp om att ha gjort det rätta valet nickade Link blygt då han såg på då goronen vände sig om för att lämna den öppna ytan. Tätt följande efter tittade Link på Navi då hon landade på hans axel.

"Tror du att det kommer att bli högljutt? Kommer goronerna att vilja prata med mig?" frågade han tyst då han inte ville att Darunia skulle höra.

"Det är nog sannolikt. Dom kommer nog att vilja prata med dig och erbjuda deras uppskattning," svarade älvan och beslöt sig att inte någon som helst vit lögn. Om han gick genom det kände hon att han borde ta sig samman så gott han kunde. "Du...kan fortfarande ändra dig, Link."

"Men Darunia verkade ivrig över det..." mumlade han med sina ögon på hövdingens steniga rygg. "Jag vill inte såra honom."

Oförmögen att kontrollera sig själv brast ett leende på Navis ansikte.

"Du är en sådan rar pojke, Link," berömde hon honom.

Med röda kinder valde Link att inte säga något.

Dom tre fortsatte i tystnad medans dom gick ner för berget. Medans han inte led av smärta, verkade Link gå långsamt på grund av utmattning. Darunia höll en långsam takt för att åt honom och pojken undrade varför goronen plötsligt blev så tyst. Navi undrade det också men drog slutsatsen att han ville ge dom utrymme.

Links tankar vandrade åt andra håll under resan. Han ville inte tänka på vad som hände i grottorna, all fasa och smärta han fick uthärda. När han oavsiktligt började komma ihåg sådana detaljer kände han sitt blod frysa till ch en känsla av fruktan började ta över honom. Han tänkte inte stigen framför sig...hans tankar kom istället till Den Stora Älvan. Han kunde knappt hejda sig själv från att stirra på henne och få en konstig känsla i sitt inre.

Vad var det där om?

"Navi?" frågade han i en normal volym. "Jag har en fråga. Varför var Den Stora Älvan bara klädd i vinrankor?"

Navi gav ifrån sig ett överraskat ljud av den frågan. Hon hade verkligen hoppats att Link inte skulle fråga om sådana saker! Varför i Dins namn framträdde Den Stora Älvan så där?!

"Tja...öh...jag vet faktiskt inte," stammade älvan och försökte att ignorera Darunias skrockande.

Det hjälpte då allt inte mycket!

"Åh..." sa Link och började grubbla lite. "När jag tittade på henne kände jag-"

"Hör nu! Det är troligen något vi borde prata om en annan gång!" utbrast Navi desperat och kände sig själv rodna av obehag. Hon tänkte då allt inte ge Link sådant samtalsämne!

Pojken blev överraskad av älvans reaktion. Navi hade aldrig betett sig så här när han ställde andra frågor...så varför just nu?

"Men...när hon gav mig min nya tunika-"

"En annan gång! Just nu behöver du inte bekymra dig över det!" avbröt älvan honom högt i hopp om att Link bara kunde släppa ämnet.

Navi blängde på Darunia som började skratta högt och stannade på fläcken för dubbelvika sig med händerna på knäna.

"Tyst med dig! Stå inte bara där och skratta!" utbrast hon och flög upp i luften med ett högt plingande. Det gjorde bara att goronen skrattade högre att hans dånande röst fick berget att skaka runt omkring dom.

Pojken blev mer förvirrad över allt det här och stannade på fläcken medans han tittade mellan sin skyddsälva och Darunia. Vad var det som var så roligt och varför var Navi så arg? Hade han gjort något fel? Men om han hade gjort det skulle ju Navi skälla på honom och inte på Darunia...eller?

"Öh...Nåväl, en annan gång..." mumlade han besegrat och beslöt sig att allt började bli konstigt.

Navi lugnade ner sig med en lättad suck.

"Tack, Link. Vi låter det vara så, eller hur?" Vi är nästan framme vid staden," sa hon.

Darunia, som gav ifrån sig ännu ett skratt, torkade bort en tår från sitt öga.

"Det stämmer. Det bör bara ta några flera minuter," sa han.

Fortfarande ovetande av vad som pågick följde Link efter Navi och Darunia då dom fortsatte framåt. Precis som goronen sa dröjde det några minuter tills den bekanta ingången till Goron Staden var framför dom.

Under det ögonblicket kunde han bara tänka på hur nära han var till en säng. Han var så trött att varje steg blev allt svårare att ta och hans kläder verkade tynga ner honom. Hans ögon brann och han ville bara somna...

När dom tre trädde in i staden vandrade dom över den översta våningen och ner för trapporna. Nästan genast började goronerna att lägga märke till Darunia och hans två gäster och började samla sig runt dom.

"Darunia! Vart gick du, Broder?"

"Varför är du med en hylian? Är han någon viktig?"

"Han verkar rätt liten för det."

"Du var borta ett bra tag! Är allt väl?"

Dom frågorna och mer pressades över dom tre, speciellt med Link som var överrumplad och försökte göra sig så liten som möjligt där han stod. Som tur var höjde Darunia sina händer vilket fick frågorna att upphöra sakta.

"Bröder, snälla! Jag ska svara på alla era frågor så småningom! Faktum är, samlas i hörsalen, sprid ut orden! Om trettio minuter har jag väldigt viktiga nyheter åt er alla!"

Link gav ifrån sig en suck av lättnad då dom överraskade men fortfarande ivriga goronerna gjorde som Darunia sa och började genast att sprida ut sig, många av dom gick till tunnlarna på väg mot andra delar av staden. Han kunde inte hjälpa att undra vad en hörsal var för något...

"Darunia, du låter väl Link få mer vila än det, eller hur?" frågade Navi då dom tre började att åter igen gå ner för våningarna. "Goronerna kommer troligen att vilja prata med honom, med tanke på att du kommer att berätta exakt vad jag tror att du kommer att göra."

"Oroa dig inte, jag är ingen dåre," argumenterade han lätt. "Ni två kan vila i min kammare och ingen annan än jag själv får träda in tills ni har fått den vila ni behöver."

Navi flinade åt det och tittade på sin trötta skyddsling.

"Tack, det uppskattar vi båda. Eller hur, Link?"

Pojken gav en liten nickning, hans ögonlockar kändes allt mer tyngre varje stund som gick.

"Visst. Tack, Darunia," mumlade han.

"Självklart! Det här kan knappt gengälda vad du har gjort för oss. Och oroa dig inte, jag har inte glömt bort vårt avtal!" sa hövdingen med ett brett vetande leende.

Tillslut kom dom tre till Darunias kammare med Fugo stående på sin post.

"Broder! Det är sådan uppståndelse och prat om budskap? Vad är det som händer? Handlar det om-"

Darunia höjde en hand så att vakten tystnade.

"Allt kommer att förklaras. Du kan lämna din post och gå mot hörsalen med dom andra. Link och Navi kommer att befinna sig i mitt rum för stunden."

Fugo verkade överraskad åt det men nickade med grymtning av överenskommelse.

"Som du vill, Broder. Jag väntar ivrigt på nyheterna," sa han och gav Link och Navi ett vänligt leende innan han begav sig dit dom andra goronerna var på väg.

Efter det vände sig goron hövdingen till dom två utomstående.

"Tills vidare går vi åt varsitt håll. Snälla, känn er som hemma inne i min kammare. Fugo kommer snart tillbaka och han vet att ni kommer att vilja vara ifred ett tag. Om ni behöver något säg bara till honom," sa han.

"Visst, det ska vi komma ihåg. Tack åter igen, Darunia," sa Navi som kände utmattningen fylla henne också. Hon kanske inte har slagit och lidit lika mycket som Link hade men hon hade fortfarande haft en lång dag.

Med ett tack från Link lämnade Darunia paret ensamma och gick mot stadens hörsal.

"Då så, nu går vi och lägger oss!" sa Navi som lät gladare än hon kände sig.

Link svarade inte, alldeles för trött för det. Han vacklade in i Darunias kammare medans han tog av sig sin packning, svärd och föremålen på hans bälte. Ett spår av hans saker ledde till sängen i hörnet medans han tog av sig stövlarna och vek ihop sin mössa prydligt och la den på golvet åt Navi. Efter att ha ignorerat hettan i Goron Staden behöll han sin tunika på då han kollapsade på den mjuka möbeln.

Han somnade genast innan hans huvud ens landade på kudden.

Navi såg på med en blandning av lättnad och medkänsla. Det var trevligt av att Link äntligen fick sin välförtjänta vila, men om om bara han kunde ha undvikit att ens behöva det. Men att oroa sig över det just nu hjälpte inte. Hon höll tillbaka en gäspning medans hon landade på Links mössa och rullade ihop sig till en boll. Till skillnad från hennes skyddsling somnade hon inte lika snabbt. Hennes tankar fylldes av vad som kunde förväntas i framtiden, om att det fortfarande var en Andlig Sten kvar. Med det skulle det komma mer strider och lidande, det var utan tvekan den realistiska situationen.

Efter det vandrade hennes tankar till samltalet hon hade med Den Stora Älvan. Med en suck tittade hon upp på Link då hans rytmiska andetag fyllde rummet.

"Jag är så så ledsen, Link..." mumlade älvan då hon stängde ögonen. Tillslut somnade hon också.

Hetta.

Dansande orangea flammor.

En omslutande brännande känsla.

Vart än Link gick tog den eldiga ytan aldrig slut. För varje sekund slickade den eviga okontrollerade branden girigt på hans hud medans han sprang genom det skräckinjagande och torterande landskapet. Han skrek av smärta och rädsla men han var ensam. På sätt och vis var han glad över det. Han ville inte ha Navi på en sådan här plats.

Han bara sprang, kämpade emot smärtan då han sakta brändes av elden runt omkring sig. Hastigheten med vilket han brändes på var oerhört långsam, det tog längre tid än vad det normalt skulle behöva för lågorna att börja äta sig genom hans tunika. Hans hud började brinna bort då en brännande smärta fyllde hela honom. Pojkens mun var öppen av ett tyst skrik då elden flammade runt honom.

Framför honom dök det upp en massiv skepnad. Det var en vägg av fjäll och tänder som tittade ner på barnet. Även i denna eldiga tomhet och inget annat att jämföra det utom sig själv kunde Link se att den var större än Det Stora Deku Trädet själv. Den fortsatte att stirra ner på honom utan att bry sig om pojkens skrik av smärta då flammorna fortsatte att steka honom både inom-och-utombords.

Efter vad som kändes som en evighet gav odjuret ifrån sig ett öronbedövande rytande. Utan att vänta kastade den sig mot Link, dess gap närmade sig barnet innan det-

Link vaknade till med ett skrämt skrik och satte sig upp på Darunias säng. Medans han gjorde det flög hans vänstra arm upp till hans högra axel och höll om det hårt. Under en lång stund kändes den varm men känslan började försvinna lika snabbt. Med sin hand i ett hårt grepp om tunikan tills hans knogar blev vita, flämtade barnet kallsvettigt. En kraftig rädsla hindrade honom från att ens röra sig eller tala.

Navi hade blivit väckt av ljudet från Links trångmål och flög genast upp i luften.

"Vad?! Vad är det, vad är det för fel?!" utbrast hon och såg sin skyddsling hålla hårt om sin axel och hans tunga andetag. "Link! Vad hände? Var det en mardröm?"

Älvan flög över till sin skyddsling fylld av oro då hon såg honom greppa tag i sin axel som tidigare hade varit bränd. Till hennes stora missnöje svarade han henne inte. Han tittade inte ens på henne som om han inte hade hört henne tala.

"Link! Skärp dig!"

Det fick Link att vakna till och vända sig mot Navi med skrämda ögon. Efter att ha tittat på henne en stund kände han sig själv lugnade han ner sig. Hans andetag blev jämnare och han släppte sin axel. Han tog djupa andetag med Navis blåa sken som förde honom tillbaka till verkligheten.

"...Förlåt, Navi. Jag menade inte att väcka dig..."

Det gör inget, Link. Oroa dig inte," svarade älvan då hon landade på pojkens axel och la en liten hand på hans kind. "Du hade en mardröm. Du är i säkerhet nu."

Hon var inte alls överraskad av att han hade sådana hemska drömmar. Bara vad han har gått genom i grottorna var tillräckligt för att ge vem som helst mardrömmar i flera veckor. Inte nog med allt annat som har hänt sedan dom träffades, tja...

Pojken nickade med normala andetag medans Navi tröstade honom.

"Jag är i säkerhet..." härmade han med en röst knappt ovanför en viskning. "Det är bara det att..."

Link sträckte tillbaka till sin högra axel och gned den ömt.

"Du behöver inte prata om det om du inte vill," insisterade Navi. Hon visste precis vad mardrömmen handlade om. Han fortsatte att titta mellan henne och dom fortfarande tända facklorna i Darunias kammare. Pojken tittade på dom som om han var rädd för dom...

Link skakade på huvudet.

"Jag vill helst inte...Jag vill bara fortsätta sova..." sa han utan att ens fundera över hur länge han hade sovit. Det kunde lika gärna vara nästa dag så vitt han kunde veta. Det hade ingen betydelse. Han var fortfarande utmattad...

"Jag förstår," sa Navi då hon flög upp i luften så att Link kunde lägga sig ner ordentligt på sängen och vila sitt huvud på kudden.

Då älvan flög tillbaka ner mot hans mössa tilltalade Link henne.

"Navi?"

Hon vände sig om för att se Link klappa sitt bröst med ett vädjande ansikte.

"Kan du sova hos mig? Jag lovar att inte vända mig om..."

Navi kunde inte låta bli att fnittra åt hans sista ord. Dessutom kunde hon inte säga nej till en sådan begäran.

"Självfallet, Link," sa hon och flög tillbaka upp för att lägga sig på pojkens bröst och suckade av behag när Link ömt la sin hand över henne. "Sov gott..."

Inget svar kom.

Hon tittade upp och såg att pojken genast hade somnat. Navi log för sig själv och gjorde likadant.

Link sov utan mardrömmar den här gången.

"Hallå...hallå, ni två. Det är dags att stiga upp!"

Link och Navi tvingade långsamt upp sina ögon och vaknade med varsin gäspning. Älvan flög upp i luften medans pojken satte sig upp och gnuggade ögonen. Framför dom var Fugo med ett ursäktande ansiktsuttryck då han stod mitt i rummet.

"Hm? Var är det? Hur dags är det?" frågade Link och sträckte lite på sina armar.

Goronen skrockade vänligt.

"Det är sent på morgonen. Ni två har sovit genom hela dagen och natten," sa han.

"Verkligen?" frågade Link och tittade instinktivt runt om i rummet efter ett fönster eller något sätt att kunna se solljus.. Men något sådant fanns såklart inte nere i Darunias kammare. "Förlåt, jag menade inte att sova så länge..."

"Tänk inte på det nu!" insisterade Fugo med en viftning. "Ni är våra hjältar, trotts allt, och ni förtjänade den vila ni behövde!"

"Jag antar att humöret runt om i staden har lyfts, va?" kommenterade Navi. Med sina öron spända kunde hon höra ivrig uppståndelse utanför rummet.

Fugo nickade med ett brett leende.

"Det stämmer! Alla är så ivriga av att få möta och tacka er båda! Vårt folk står verkligen i skuld till er!"

Skuld var ett ord Link inte var bekant med, men det betydde visst något bra. Hans kinder blev röda, lite häpen av berömmet.

"Åh...öh...Tack, Fugo, det betyder verkligen mycket," sa han.

"Vad Link sa. Vi är glada att kunna hjälpa er," tillade Navi. En liten del av henne önskade att goronerna kunde ha hanterat det själva. Varför var Link tvungen att att ta på sig ansvaret för en sådan börda? Älvan kände sig skyldig över dessa tankar, men hon kunde inte låta bli att tänka på det...

"Lika blygsam som förväntat!" berömde Fugo med ett litet skrockande. "I vilket fall så har jag kommit för att hämta er. Förberedelserna är färdiga och staden vill möta er! Så kom med mig."

Link bleknade av dom orden. Han visste att han hade lovat att skulle känna sig skyldig av att backa ur nu...men han ville inte göra det här. Att vara i mitten av all uppmärksamhet för en hel stad lät stressande!

"V...Visst," sa Link och försökte att inte låta så nervös medans han satte på sig stövlarna och mössan. Han antog att han kunde lämna sina andra saker där dom var. Med ett undantag. Han placerade läderpungen med Sarias okarina på sitt bälte eftersom det kändes lugnande för honom att ha den med sig.

Fugo såg på Link då han gjorde sitt.

"Du, oroa dig inte. Jag är säker på att det verkar skrämmande, att gå ut vara i mitten av all uppmärksamhet, men Darunia vill bara visa sin uppskattning."

Den unge pojken var överraskad över det där, i vanliga fall var det Navi eller Saria som verkade ha den otroliga förmågan att till synes läsa hans tankar. Men goronens ord hjälpte honom ändå att lugna ner sig lite.

"Jag vet och jag är tacksam. Men jag känner mig fortfarande...nervös," mumlade han.

"Oroa dig inte, Link, jag kommer att vara vid din sida hela tiden," uppmuntrade Navi honom och satte sig på sin vanliga plats på Links axel. "Om du känner dig överväldigad kan vi bara gå tillbaka in hit."

"Just det!" höll goronen med med ett varm försäkrande leende på sitt ansikte. "Jag leder dig hit själv om du skulle behöva det!"

Link kände sig tacksam och lite skyldig av att dom här två var beslutsamma att hjälpa honom med något sådant här. Han tyckte at han borde hantera den här folkmassan. Goronerna var ju trotts allt vänliga! Men istället för att säga det, log hann lite och nickade.

"Tack. jag är redo att gå nu," sa han.

När dom klev ut ur hövdingens kammare la Link och Navi märke till att bottenvåningen av staden var tom! Inte en enda goron syntes till någonstans! När dom lyssnade noga hörde dom det bekanta surrandet av en folkmassa prata i mun med varanddra, ett som lika högt om inte högre än på Slottstadens marknadsplats.

Pojken och älvan följde Fugo upp för några trappor och in i en av tunnlarna som ledde någon annanstans i staden. Medans dom fortsatte blev ljudet av surrandet allt högre för varje steg dom tog. Tillslut anlände dom tre till en stor grotta, en som var lika stor som själva våningen av staden som Link och Navi var mer bekanta med. Men den stora skillnaden var att denna grotta bara var en våning. Upplyst av dussintals facklor var rummet fullt av aktiviteter.

Så många goroner att Link inte ens försökte att räkna allihopa då dom gick fram och tillbaka och pratade med varandra och åt stenar medans dom umgicks med varandra. Stora bord gjord av sten var dukade med skålar fyllda av stenar ihop med varierande kött och frukter. Dom två utomstående la märke till att stenarna dom som Darunia åt när dom först mött honom en andra gång. Vid sidan av rummet satte några goroner upp en uppsättning av stora trummor. På andra sidan satt Medigoron i en ihophukad position mot en vägg.

Link hade inte ens mycket tid att ta in åsynen innan några goroner vid kanten av rummet vände sig om och la märke till honom.

"Titta! Hjälten är här!" utbrast en goron vilket fick massan att vända sig om för att titta.

Innan Link eller Navi kunde göra eller säga något var dom inringade av dom steniga varelserna. Alla försökte få Links uppmärksamhet både barn och vuxna goroner omringade dom två utomstående.

"Tack så mycket för vad du har gjort!"

"Du är så fantastisk!"

"Mindre än jag trodde att du skulle vara..."

"Hallå, jag såg dig här dagen innan! Minns du mig?"

"Hur gjorde du för att dräpa dodongerna? Var det svårt?"

"Storebror har pratat mycket om dig! Jag kan knappt minnas sist då han var så här glad!"

"Gick du verkligen in i den förbjudna tunneln och kom tillbaka ut?"

"Vart kommer du ifrån? Jag har aldrig sett sådana kläder förut!"

Det där var bara en litet del av vad Link och Navi fick ta sig an, båda två stirrade överrumplade på massan. Pojken tog några steg bakåt medans Fugo försökte lugna ner dom andra goronerna.

"Lugn! Lugn! Skräm inte det stackars barnet!" utropade han och ställde sig mellan pojken och sitt folk med höjda armar i ett försök att tysta ner den ivriga massan.

Link kände en stark överbelastning fylla honom då goronerna samlade sig runt honom. Alla frågor, påståenden, beröm och det anmäla surrandet i rummet överraskade honom tvingade ut honom ur hans trygga tankar. Han visste inte vad han skulle säga, hans hals stramades åt och hans mun kändes torr då han stirrade på alla goroner i rummet. Som tur var hade Fugos ord lyckats att få dom påträngande goronerna att backa undan lite men dom fortsatte att titta ivrigt på Link.

"Mår du bra?" frågade Navi som la märke till hur tyst Link var.

Allt Link kunde göra var att nicka då en av goronerna försökte att ställa mer frågor, vad han sa nådde inte Link.

"Hallå! Där är du! Kom nu, vi behöver sätta igång nu!" ropade en bekant röst. Innan Link kunde reagera gröpte en hård hand tag i hans axel och drog bort honom till dom andra goronernas förtvivlan. Fugo sa något till dom som hindrade dom från att följa efter.

Personen blev kvar bakom Link, som helt enkelt lät sig föras bort och fördes till sidan av rummet. När dom väl hade stannat vände sig Link om och såg Rohan stråla ner mot pojken.

"R...Rohan?" frågade han, snubblande på sina ord då hans hals började att fungera.

"Hej, gosse! Hallå, Navi!" hälsade goronen och satte sig på golvet i en mer ögonnivå med barnet. "Det såg ut som om du behövde hjälp där borta."

Ett leende brast på både pojken och älvans ansikten av att se deras vän.

"Tack så mycket, Rohan!" kvittrade Navi och flög upp i luften. "Jag var inte säker på om Fugo kunde hantera det där ensam."

"Jag kan knappt klandra honom. Många har pratat om dig genom hela staden, Link!" svarade Rohan med ett litet skrockande. "Du är vårt folks hjälte! Darunia har berättat allt! Jag trodde aldrig att du var här för att hjälpa oss från våra Dodongo problem!"

Link tittade ner på golb´vet och skakade på huvudet.

"Jag...tja...det var inte därför jag kom hit. Jag antog mig uppgiften..." han blev tyst. "...Öh...efter att Darunia pratade om det."

Goronen ryckte på axlarna med ett leende.

"Tja, du antog uppgiften och du klarade det! Jag tror att du underskattar av vad du har fullbordat," sa han. "Du räddade hela vårt folk! Det verkade som om vi inte kunde hitta någon lösning fort nog, men sedan kom du!"

Dom orden träffade djupt inom Link. Sådana snälla självsäkra ord tog honom med häpnad för stunden. Innan han hade trätt in i staden hade ingen förutom Navi eller Saria någonsin sagt något så här meningsfullt till honom. Den enda som kunde inkluderas var det Stora Deku Trädet men...det var komplicerat.

"Jag...J-Jag menar, jag är glad av att kunna hjälpa till..." lyckade Link tvinga fram. "Förlåt att jag inte kan hantera en sådan här massa..."

Det fick honom att känna sig patetisk. Hur svårt det än var och att han knappt hade överlevt hade han lyckats dräpa dodongo kungen...och ändå lyckades en stor skara goroner skrämma honom så här?

"Du behöver inte be om ursäkt över det," insisterade Rohan, hans leende föll lite. "Jag förstår, jag gillar inte heller en så stor samling."

"Säg mig, var är Darunia?" frågade Navi och flög upp i luften för att se sig omkring. Hon insåg då att han inte verkade vara i närheten. "Jag hoppade att kunna prata med honom..."

Rohan gned baksidan av sitt huvud.

"Tja, han kommer tillbaka. Han hade något att ta hand om," sa han och tittade nyfiket på paret. "Han sa väl inget om sin plan för er, eller?"

"Plan? Vilken plan?" sa Link som inte kom ihåg något om det alls...

"Kära nån..." muttrade Rohan innan han harklade sig. "Tja, Storebror planerade att ge dig en slags gåva inför alla. Men han gav inte mycket detaljer..."

En gåva...? Link funderade ett tag innan svaret slog honom. Goron Rubinen! Det måste vara den! Men...varför ge den till honom inför alla?

"Varför ska han göra det?" kunde pojken inte låta bli att fråga.

"Det är ett sätt att visa hur mycket du betyder för oss," svarade Rohan och gav Link ett uppmuntrande leende. "Det kommer att ske i nära slutet av firandet."

Link avskydde att vara mitten av goronernas uppmärksamhet...men han kände sig skyldig av blotta tanken att avböja det. Det betydde tydligt mycket för Darunia och troligen allihopa som var här...

"Tror du att du kommer att klara dig, Link?" frågade Navi som hade sett sin skyddslings tankar. Hon visste hur mycket han avskydde att stå mitt i all uppmärksamhet.

Han var inte säker...men han kände att han inte hade något val.

"Jag tror det," var vad han svarade på. Sedan gav han Rohan en vädjande blick. "Är...det möjligt att vänta någon annanstans tills dess? Det och alla frågor..."

Han tystnade i hopp om att Rohan skulle förstå vad han menade.

Som tur var verkade goronen göra det. Med en nickning såg han över rummet.

"Det är verkligen påträngande, jag förstår det," sa han utan att verka bedöma Link vilket pojken uppskattade. "Jag är säker på att det är många goroner som vill tacka dig personligen eller ställa frågor...men jag är säker på att vi alla vill ha lite trygghet över allt annat. Kom med här, du kan gömma dig i affären medans du väntar."

Efter att ha rest sig upp ledde Rohan pojken och älvan ut ur det stora rummet. Några goroner upptäckte dom bege sig men Fugo höll ett skarpt öga på vart Link och Navi hade gått och agerade som en slags barriär. Med en uppskattning följde Link efter sin räddare som förde honom tillbaka till den del av staden han var bekant med. Efter det duckade han in i en grotta i väggen, en affär. Där fanns hyllor med olika sorters stenar, men lite annat vad han kunde säga.

"Tack för att du gör det här, Rohan," sa Navi som la märke till hur Link började att slappna av då han satte sig ner mot väggen. "Det betyder mycket för oss."

"Darunia kommer väl inte att bli arg, va?" frågade Link som kände att han gjorde något fruktansvärt själviskt. Han uppskattade verkligen vad hövdingen gjorde för honom, men bara det enstaka mötet gav honom panik!

"Storebror kommer att förstå, jag vet det," insisterade Rohan. "Ni två kan stanna här och jag hämtar er när det är dags. Det borde inte dröja länge till. Fugo väntade lite tills efter att firandet hade börjat för att hämta er."

Link tackade Rohan och såg på då goronen begav sig innan han pustade ut andan som han inte insåg att han hade hållit. Efter det öppnade han läderpungen i bältet och tog ut Sarias okarina.

"Link? Vad gör du?" undrade Navi och landade på pojkens axel. "Ska du öva på din okarina?"

Link skakade på huvudet och log lite.

"Nä. Jag tänker prata med Saria," sa han medans han strök instrumentet när han höll i det. "Minns du vad hon sa? Om hennes melodi?"

Det stämde! Navi hade helt glömt bort det!

"Det är en bra idé. Jag är säker på att hon vill veta vad som har hänt," höll hon med.

Link nickade då han lyfte instrumentet mot sina läppar och började spela Sarias Melodi, den glada melodin studsade mot väggarna i affären. Han undrade om det skulle fungera, hur Saria skulle kunna prata med honom när-

"Link!" hördes en röst i Links huvud så att pojken hoppade till. "Jag undrade när du skulle kontakta mig!"

Rösten var glad och lite retfull. Det var Saria som på något sätt pratade med pojken inne i hans huvud.

Navi, som inte kunde höra något var förvånad över Links reaktion.

"Mår du bra? Vad hände?" frågade hon.

"Jag...jag kan höra Saria i mitt huvud!" svarade Link och hans förvåning började att dämpa sig lite. "Saria, hur gör du det här?"

Ett skratt hördes, vilket kändes konstigt för pojken.

"Det är magi, såklart! Hur mår du, är allt väl? Fungerade min melodi för dig?"

Link försökte fortfarande att återhämta sig den märkliga känslan och fortsatte att prata.

"Jag...J-Ja. Förlåt, Saria, det här känns konstigt!"

"Är det för mycket?" frågade kokiri flickan. "Jag borde ha förvarnat dig, förlåt!"

"Nej!" insisterade Link desperat. "Nej, jag...jag behöver bara vänja mig vid det. Snälla, vi kan fortsätta att prata. Snälla..."

Saria var tyst, överraskad av Links ton.

"Självklart, om du är säker. Jag vill bara att det inte ska verka obehagligt för dig."

Generad över sitt utfall harklade Link sig.

"Tja, din melodi hjälpte mycket! Darunia blev uppmuntrad och vi lyckades prata med honom. Tack!" sa han.

Ännu ett skratt hördes från flickan.

"Glad att höra det! Så, har du fått den andra Andliga Stenen ännu?" undrade hon.

Link blev tyst och svalde en klump i halsen.

"...Ja. Det har jag. Men det var inte lätt," sa han med en platt ton då han försökte hålla tillbaka sina känslor.

Samtidigt såg Navi tyst på medan dom hade sitt samtal. Det kändes konstigt att se Link prat med tom luft så där. Den stackars älvan hade lämnats ute helt utan att behöva låta Link berätta vad Saria säger så att hon kunde gå med i samtalet.

"Vad menar du? Vad hände?" frågade Saria med oro i rösten.

Link blev tyst igen och kände panik växa i honom, men han fortsatte.

"Jag fick bekämpa monster annars skulle Darunia inte ge mig Den Andliga Stenen," informerade han, men med sin röst platt och uttryckslös för att gömma sig själv så gott han kunde.

Saria la märke till bristen på känslor i sin väns röst vilket oroade henne ännu mer.

"Jag beklagar att få höra det! Mår du bra? Vill du...prata om det?" frågade hon försiktigt.

Link skakade på huvudet och glömde för ett ögonblick bort att hans käraste vän inte kunde se honom.

"Jag vill inte..." mumlade han och strök sin hand över okarinan för att finna tröst. "Jag har Den Andliga Stenen så det är det som är viktigast. Jag börjar att närma mig att återvända hem."

"...Det...det är sant," sa Saria som inte kunde hjälpa att oroa sig ännu mer över Links beteende, men hon ville inte orsaka en scen över det hela. Det skulle finnas gott om tid för samtal och potentiella argument när han väl var hemma. "Jag är bara glad över att du mår bra..."

"Men du då? Hur mår du?" frågade Link som försökte rikta samtalet åt ett annat håll än om sig själv.

"Tja, inte mycket har förändrats. Det har bara gått en dag trotts allt," noterade Saria. "Jag väntar på mitt hemliga gömställe som jag sa att jag skulle. Jag var på väg att gå tillbaka till dom andra."

Link nickade och glömde åter igen att Saria inte kunde se honom.

"Jag förstår," sa han och blev tyst. "...Saria, vart kan jag bo när jag kommer tillbaka?"

"Vad menar du? Du..." började Saria innan hon hejdade sig och började tänka. "Åh. Jag förstår. På grund av dom andra?"

"Just det. Dom andra skulle inte låta mig stanna i byn, eller?" sa han trotts att han visste svaret.

En suck hördes.

"Det är som jag sa. För stunden...nä," erkände hon tungt.

"...Men då jag kanske kan...stanna i ditt hemliga gömställe," föreslog Link. "Det är säkert där...och du kan komma och besöka mig när helst du vill."

Han tittade på sin skyddsälva som bara tittade på hur han pratade.

"Med Navi kan jag ha sällskap när du inte är där," tillade han.

Saria gillade inte idéen av att Link bodde utanför byn...men vad hade dom för val? Vare sig det var i hans hus eller hennes skulle dom andra kokirinerna aldrig acceptera det. Fado var det enda undantaget, men dom var fortfarande i undertal!

"...Jag tror inte att vi har något annat val, eller hur?" sa hon med en tung suck. "Jag ska göra mitt bästa att göra iordning allt innan du kommer tillbaka...men jag kan inte lova dig något."

Link kunde inte låta bli att le lite. Saria var bara för bra för honom.

"Tack, Saria," sa han då han inte ens kunde förbli arg på dom andra barnen. Dom hade ju all rätt att hata honom. "Jag låter dig återvända till dom andra. Jag pratar med dig så småningom."

"Visst...snälla, gör det riktigt så småningom. Jag vill veta vad som händer hos dig," sa hon utan att viljaavsluta deras samtal så kort, det verkade som om Link oroade sig över något. Men hon skulle göra vad som var tröstande för honom. "Jag älskar dig, Link, lycka till med allt."

"Tack, Saria, älskar dig också," sa Link. Han var inte säker på hur men kontakten mellan dom hade avbrutits. Det var troligen något hans vän gjorde...han måste fråga henne hur nästa gång. Han ville prata med henne lite mer, men han kände att han tog för mycket av hennes tid. Hon sa att hon skulle gå tillbaka till dom andra och han ville inte uppehålla henne. Även när han inte var där la han sig ändå i hennes liv...

"Link, mår du bra?" frågade Navi som klappade pojkens kind medans han långsamt stoppade undan okarinan. "Det var...verkligen märkligt att se på."

Ärligt talat så var hon rätt överraskad av att det ens fungerade. Hon hade aldrig hört talas om sådan magisk förmåga innan!

"Jag mår bra," svarade Link platt. Han ville hålla upp sin mask för stunden. Det hade varit svårt dom senaste dagarna att hålla den uppe vare sig det var för att han lovade Navi eller alla nya situationer. Mycket förnedring kom från hans öppna känslor och det började att växa ikapp honom...

Det övertygade inte Navi.

"Link, snälla, prata med mig. Är det firandet? Är det därför du är upprörd? Jag la märke till att du inte nämnde för Saria..."

Åter igen verkade Navi veta exakt vad Link tänkte på.

"Det är inget..." insisterade han platt.

"Link! Jag är din skyddsälva!" insisterade Navi och ignorerade hur orden fyllde henne med avsmak. Hon hatade det när Link vägrade uttrycka sig själv mot henne! "Snälla, berätta vad du känner..."

Link höll tillbaka en suck och nickade. Han visste att det skulle göra Navi ännu mer upprörd om han inte sa något och hon hade rätt. Hon var hans skyddsälva; detta var en del av hennes uppgift.

"Det stämmer. Det är firandet." sa han och kramade sina ben mot sitt bröst och stirrade framför sig. "Hela tiden har jag velat vara en del av något som det här. En fest eller ett firande...men dom andra ville inte låta mig delta."

Dom hemska barnen! Navi kände ilska koka i henne men hejdade sig från att brista ut i en ful ramsa om dom.

"Jag beklagar, Link. Det låter vidrigt..." sa hon.

"Saria var alltid där för mig. Hon såg alltid till att jag aldrig var ensam," sa han. Hon var så perfekt. "Nu när det är ett firande...ett för mig till och med...kan jag inte ens delta. Jag är så nervös!"

Hans mask sprack, sorg och ilska på sig själv läckte ut.

"Tja, vi kan ju stanna här som Rohan sa," svarade Navi som fortsatte att stryka pojkens kind.

"Det är inte bara det," svarade Link innan han kunde hejda sig själv. Genast ångrade han sig det. Om han bara kunde nicka med skulle samtalet komma till ett slut men han hade snärjt in sig själv. Så han fortsatte. "Jag har alltid velat det här så länge...men jag kommer inte ens att njuta av det. Jag är för rädd för att gå ut dit..."

Ah, det lät mera vettigt.

"Tja...det är som Rohan sa. Goronerna vill att du har det bra. Och jag är säker på att om du berättade det för Darunia skulle han förstå," sa Navi.

Hur mycket han än uppskattade dom orden och att Navi försökte att hjälpa till...gjorde det inget för pojken.

"Varför känner jag mig fortfarande självisk och fruktansvärd, Navi? Jag känner som om jag har gör något fel men jag kan inte gå tillbaka dit in!"

"Du gör absolut inget fel! Link, dom kommer att förstå! Stora fester och folkmassor är inte för alla!" sa Navi. "Och som du sa, det här är alldeles nytt för dig! Straffa dig inte så hårt över det hela..."

Men Link var fortfarande inte övertygad! Varför kände han sig så här?! Han hade aldrig frågat Saria och aldrig haft Modet att fråga Navi om dessa känslor, men han hatade dom så mycket och ville bara känna sig normal! Varför kunde han inte göra sig av med dessa känslor och vara lycklig med det han hade? Var han bara så självisk? Saria och Navi brydde sig om honom så himla mycket och dessa goroner ville visa deras uppskattning...men han kunde bara inte komma ur denna anmäla trångmål han nu kände...

Link kramade om sina ben hårdare och stängde ögonen.

"Jag ska bara vila ögonen lite," mumlade han.

"Vänta, Link! Snälla, kan vi fortsätta att prata! Du har inte gjort något fel..." utbrast Navi och strök links ansikte men pojken rörde sig inte. "Du är inte stygg! Du är en snäll rar pojke! Låt inte det här pressa dig!"

Inget svar.

Älvan suckade. Hon brydde sig om Link så mycket, men dessa väggar han byggde upp omkring sig började att förarga henne. Och varje gång hon lyckades hitta en liten spricka att slingra sig genom hade han lagt upp en till. Hur skulle hon kunna hjälpa honom om han nu var så här? För stunden verkade det inte finnas något sätt så Navi släppte ämnet. Förhoppningsvis om hon bara fortsatte skulle hon nog komma någon vart!

Eller?

Navi beslöt sig att följa Links exempel och landade på hans axel, kramade sina knän mot bröstet. När hon stängde sina ögon släppte hon tankarna...

"Hallå, ni två! Kom nu, Storebror behöver er i hörsalen!"

Links ögon flög upp. Hade han somnat? Det enda han avskydde med den här staden var att han inte kunde veta vilken tid på dagen det var. Även hettan var uthärdlig än det!

Han ställde sig upp och såg Rohan stå framför honom och att Navi hade flugit upp i luften.

"Darunia? Handlar det om gåvan...,eller?" frågade pojken.

Goronen nickade.

"Det stämmer! Det borde inte dröja länge, så kom med här!"

Link tog djupa andetag innan han och Navi följde goronen tillbaka till hörsalen. Innan dom ens kom ut ur affären ekade det ivriga surrandet genom stadens alla tunnlar. Han ville verkligen inte göra det här. Han ville hellre bara acceptera Goron Rubinen i Darunias tronsal eller något liknande. Varför var det tvunget att vara inför en massa?!

Hur livrädd han än var kände han sig ännu värre av att säga som det är...

Åter igen leddes paret in i hörsalen som fylldes av energi och samtal. Trotts det kunde Link svära på att det var färre goroner än tidigare. Medigoron saknades. Det var mindre mat och trummorna var borta. Han antog att det var en förbättring men det lättade fortfarande inte hans nervositet.

Dom flesta goronerna vände sig om och stirrade och pekade på Link då han gick förbi. En klar glädje lyste i deras ögon då dom tre gick runt till sidan av rummet och längre in. Som tur var närmade sig ingen honom den här gången.

Längre in i rummet var Darunia som strålade då Link närmade sig. Det fanns ett bord där med ett objekt insvept i ett bylte. Goron Rubinen. Det måste det vara!

När dom kom närmare stannade Rohan kvar bakom dom medans Link och Navi närmade sig Darunia.

"Där är du ju! Jag såg dig ingenstans häromkring, Link! Har du fjärilar i magen?" sa han och lät inte anklagande, mest nyfiken.

Trotts hans ton kände sig Link fruktansvärd. Hans mage började att slå knut och hans ansikte började att bli rött hur han än försökte att tvinga tillbaka det.

"F-Förlåt...jag bara...öh..."

"Vi vilade oss någon annanstans! Vi är inte så vana vid sådana här saker!" avbröt Navi. Hon kunde lika gärna säga sanningen eller åtminstone en del av det. Kunde det verkligen kallas för vila när Link knappt kunde klara av massan? De stackars pojken klarade sig knappt i fem minuter...

"Jag förstår!" svarade hövdingen med ett växande leende. "I vilket fall, är du redo?"

Link försökte att svälja bort klumpen i halsen och tvingade fram en nickning. Hans ansikte hade gått över från rött till blekt medans han tittade på goronmassan som hade sina ögon fästa på honom. Pojken kände sig illamående och allt han hade gjort var att kliva upp framför allihopa!

"Öh...B-Behöver jag göra något?" stammade han och kände sig äcklad över det, men kunde inte hejda det! Darunia och Navi kunde åtminstone bara höra honom...

Det fick Darunias leende att falla lite, men han behöll sin glada min. Det var en tystnad som om han tänkte över något.

"Nä...nä, du behöver inte göra något. Bara skaka hand med mig och acceptera gåvan och sedan kan du och jag återvända till min tronsal. Låter det bra?"

Det fångade Links uppmärksamhet så att hans hjärta skippade ett slag av iver. Han visste inte vad han kunde förvänta sig men hade oroat sig av att Darunia ville att han skulle göra...någonting medans han var häruppe. Det ihop med att få lämna rummet genast efteråt var en stor lättnad!

"D-Det låter bra, Darunia. Tack!" svarade pojken. Medans han sa det landade Navi på hans axel och la sin hand på hans kind för att trösta honom. Tyvärr hjälpte det inte mycket...

Darunia nickade och vände sig dig massan med höjda armar så att alla goroner blev tysta.

"Bröder! Jag känner att jag inte behöver berätta för er att vi har mycket att vara glada över! Denna pojke, Link, och hans älvkompanjon, Navi, har stoppat en stor ondska som hotade vår existens! Dom klev in i dom förvrängda förhäxade grottorna där vår viktigaste matkälla finns!"

Link stirrade framför på goronerna och försökte att inte visa hur rädd han var för all uppmärksamhet. Hela hans kropp kändes varm, varmare än själva staden och det blev allt svårt att andas. Det var tur att han inte förväntades at säga något för att chanserna var att han inte skulle kunna yttra ett enda ord!

Navi hade inget emot uppmärksamheten. Det var ju trotts allt Link som fick det mesta vilket han förtjänade. Hon var överraskad av att Darunia även inkluderade henne i sitt tal. Det var hennes skyddsling som hade utfört alla strider! Hon kunde känna sin skyddsling skaka under hennes fötter och strök hans kind för att få honom att känna sig bättre.

"Såja...Såja..." mumlade hon i hans öra så tyst att bara han kunde höra henne.

"Dessa krigare trädde in och kämpade tappert för att försäkra framtiden för vårt folk! Tack vare dom är dodongo kungen dräpt och förbannelsen upphörd! Om det inte hade varit för dom hade vi säkerligen svultit! Jag tvivlar på att någon ens kommer att säga emot av att vi är skyldiga dessa två våra egna liv! Dessutom tror jag inte att många inte kommer att hålla med om då jag säger att Link nu är min Svurne Broder, den högsta äran jag kan tillge en icke-goron!" sa Darunia och vände sig till Link och erbjöd pojken sin hand att skaka.

Link kom genast ihåg att det var väldigt lite han behövde göra så han tog handen och skakade den. Han förstod att bröder var något bra för goronerna, men han förstod inte meningen med Svurna Bröder. Pojken kom hur Darunia kallade Hyrules Kung med den titeln...kanske var det något mycket viktigt?

"T-Tack!" stammade han ut men bara tillräckligt högt för att bara Navi, Darunia och dom goroner stod närmast kunde höra honom.

Med ett stort leende släppte Darunia hans hand.

"Dessutom döper jag härmed er till Goro-Link och Goro-Navi. Med det kommer ni att kännas igen som medlemmar av vår stad!"

Detta fick en massiv applåd och hurrande från publiken vilket lät som mullrande åska som ekade genom rummet. Navi var överraskad av att bli inkluderad i att bli omdöpt. Hon antog att hon inte kunde vara en Svuren Broder för uppenbarliga skäl, men Link förtjänade det mer än henne. Link själv förstod sig inte på det här med Goro men det verkade vara något stort och något posetivt så han kunde inte hjälpa att känna sig tacksam för det.

"Det är en sista sak!" förklarade Darunia och vände sig tillbaka till publiken. "För att märka denna händelse vill jag ge Goro-Link och Goro-Navi en gåva! Detta kommer att bli symbolen för vår vänskap!" sa han och sträckte sig efter det mystiska objektet på bordet och avtäckte vad som fanns där i.

Det lyste rött i facklornas sken, praktiskt taget gav ifrån sig ett bländande glimmer. Nästan samma färg som blod vilade stenen i en liten tron av guld och var lika vacker och i samma storlek som Kokiri Smaragden.

Darunia plockade upp objektet och gav den till Link som försiktigt tog emot den.

"Goron Rubinen tillhör nu Goro-Link och Goro-Navi! Jag hoppas att detta kommer att påminna dom om hur mycket vi älskar dom och hur dom räddade oss. Så, mina Bröder, visa er uppskattning till Goro-Link och Goro-Navi, Goronernas Hjältar!"

Massan blev alldeles vild av det, dom hurrade, tjöt och applåderade medans Link generat höll upp den andra Andliga Stenen i sin hand. Han var så förstummad av goronerna att han knappt tittade på objektet han hade jobbat så hårt för att få tag på.

"Goro-Link!"

"Goro-Navi!"

"Vi älskar er!"

"Så fantastiska!"

"Goronernas Hjältar!"

"Vilka modiga krigare!"

"Ni är alltid välkomna i mitt hem!"

Dom ropen och många andra nådde pojken och älvan medans dom tittade på massan. Link kände sig...varm inombords. Så mycket kärlek och ömhet skickade till honom av ett folk han knappt kände. Aldrig i hela sitt liv hade han kännt en sådan generositet och en känsla av prestation förut.

Det...det var fantastiskt!

För stunden glömde han bort sin nervositet då han stirrade på den jublande massan. Goroner i otal tjöt för honom. Hurrade för honom. Ville visa deras uppskattning för honom. Det var så olikt allt han någonsin kunde föreställa sig.

Var det...var det så här det kändes att vara en hjälte?

Så mycket som han älskade denna känsla...var att vara en Hjälte något han inte hade stort begär av. För stunden glömde han bort sitt misslyckande att rädda Det Stora Deku Trädet och kände att han hade fullföljt något fantastiskt...för att han gjorde det. Han hade räddat dessa goroner. Alla älskade honom så mycket och det fick honom att känna att han inte var något misslyckande...

Plötsligt fylldes hans tankar av Det Stora Deku Trädets lik. Han blev påmind om sina gamla misslyckanden. Vad han hade gjort kunde inte få det att försvinna och skulle aldrig heller. Hur mycket hur glädje han kände över den fortfarande hurrande massan...hade han gett upp allt det där för att fixa sina gamla misstag och leva ett stillsamt liv med Saria och Navi och dom andra kokirinerna.

Link hoppade nästan till då en stark men varsam hand vilade sig på hans axel. Darunia hade sagt något till massan som pojken missade, djupt förlorad i sina tankar medans hövdingen hade talat. Nu visade goronerna ledare honom bort från bordet och mot hörsalens utgång. Hurrande och applåder följde pojken och älvan då dom gick ut.

Innan Link visste ordet av var han tillbaka i Darunias tronsal. Hans öron ringde fortfarande och han kunde knappt minnas att han hade gått dit. Framför honom placerad på sängen var hans packning, svärdet i sin skida, slangbella, läderpung med ammunition och hans nyligen förvärvade bomb säck. I hans händer hade han fortfarande Goron Rubinen.

"Link, mår du bra?" frågade Navi och flög framför pojkens ögon. "Darunia pratar med dig."

Link blinkade några gånger och skakade på huvudet innan han vände sig till Darunia som stod bredvid honom.

"F-Förlåt. Jag...öh"

"Du flöt iväg, va? Jag antar att det var lite påträngande eller hur, Goro-Link?" sa hövdingen utan att låta upprörd, han lät mera road. "Jag hoppas att du inte har något emot det men jag förberedde din utrustning medans du vilade dig innan firandet."

"Åh, öh...nä, det gör inget," stammade han.

Det gjorde inget, men Sarias okarina var det enda som Link inte ville vidröras av främlingar. Det var också Kokiri Smaragden, men Darunia var trovärdig nog.

"Tack ska du ha för allting," sa han, mer lugnare än innan nu när han var borta från massan. Hans ansikte återfick sin normala färg och hans andetag jämna.

"Nej, det är vi som tackar er två," insisterade Darunia. "Det är som jag sa...utan er två hade vi säkerligen svultit ihjäl! Jag är ärad att kalla dig min Svurne Broder, Goro-Link."

"Förresten, vad betyder det egentligen?" frågade Navi. Hon var säker på att Link också var nyfiken. Älvan hade aldrig hört det förut när hon besökte staden under sina resor.

"Ah, jag förklarade visst aldrig, eller hur?" utbrast Darunia och verkade lite generad. "Det är en stor ära som goroner ger varandra eller utomstående. Vad det betyder är att vi delar ett band som aldrig kan brytas, oavsett. Hyrule Kungen är den andra enda mannen som jag har gett denna ära till, och nu har du gått med i det."

Links ögon spärrades upp av det. Han hade rätt, det var något viktigt! Pojken kände sig ärad av det, oförmögen att hindra sig själv från att le lite.

"T...Tack, Darunia. Jag är glad att vi är Svurna Bröder!"

Darunia skrockade lite.

"Självklart, självklart. Och jag har hedrat vårt avtal," sa han och nickade på mot Goron Rubinen. "Jag beklagar att jag gjorde en sådan stor uppvisning för det, men dom andra hade förr eller senare annars frågat var vår skatt var någonstans, så jag gjorde det till en obligatorisk händelse."

"Det låter ju vettigt. Jag är bara glad av att vi har fått den," svarade Navi som tittade förundrande på stenen.

"Så vad gör ni två nu. Ni kanske vill vila lite mer, det är inga problem alls," sa hövdingen som tittade nyfiket och förväntansfullt på paret.

Medans han var trött...visste Link att han inte kunde göra det för bekvämt åt sig där. Han hade fortfarande en till Andlig Sten att hitta. Pojken gick över och la Goron Rubinen i sin packning. Medans han gjorde det beslöt han sig.

"Jag måste bege mig. Navi och jag har fortfarande arbete att utföra," sa han medans han satte på sig sin utrustning, varsin sak på sin plats på honom. "Jag beklagar, men vi har fortfarande ett uppdrag..."

Han vände sig om för och såg att Darunia inte verkade förolämpad. Faktum var att han såg mer sorgsen ut.

"Jag förstår. Du behöver inte beklaga dig, Goro-Link. Det är som du sa, du har ett uppdrag. Jag önskar att jag kunde följa med dig, men jag måste stanna här och få saker och ting organiserade och tillbaka till det normala. Och vi har bara börjat," sa goronen och suckade. "Jag hoppas att ni två förstår."

Link hade inte förväntat sig av att Darunia skulle komma med honom. Det var inte ens hans jobb.

"Det gör inget. Zelda sa att det var mitt öde att göra det här. Jag har tur av att ha min skyddsälva med mig," sa han. Dom orden kändes fruktansvärda att säga då Link åter igen blev påmind om vilken fruktansvärd vändning hans liv hade tagit och den ödesbestämda stigen han var tvungen att följa. Det fick honom att känna sig så...insnärjd.

Navi fnös åt det och tyckte synd om sin skyddsling och skuldkänslorna av att bli kallad en skyddsälva. Hon hatade också ödet som hade valts ut åt Link och alla svårigheter som kom med det. Hon landade på sin vanliga plats på hans axel och klappade honom på kinden. Vid Gudinnorna, om hon bara hade varit större...skulle hon kunna ge honom en ordentlig kram...

"Tja, ni behöver veta vart ni ska gå, eller hur?" frågade Darunia retoriskt. "Som tur är vet jag var den sista Andliga Stenen finns. Du hittar den hos zorerna, ett fiskfolk som bor vid slutet av floden som rinner genom Hyrule Fältet."

Navi sken upp av det. Zorerna! Självfallet! Hon borde ha förstått det! Dom var den andra enda grundrasen i Hyrule så det lät förståndigt!

"Jag vet vart det ligger, jag har varit i Zoradomänen innan," utbrast hon och vände sig till sin skyddsling. "Oroa dig inte, Link, jag kan visa dig vägen dit!"

Link kände sig genast lättad av det. Han undrade också hur en zora såg ut. Darunias beskrivning frammanade avbilden av en vanlig fisk...med armar och ben från en människa. Inte alls en vacker tanke!

"Tack, Darunia. Vi bör nog bege oss. Tack för alltihop," sa han.

"Du behöver inte tacka mig," sa goronen med ett brett leende. "Förresten, jag la i lite frukter och bröd i din packning. Du verkade få slut på mat. Jag har också en sista gåva."

Darunia gick till en stenhylla och öppnade en låda som han rotade omkring i. Efter en stund tog han ut en läderpung som buktades ut av något inuti den.

"Här. En pengapung," sa han och kastade den till Link som fångade den. "Det är upp till hundra rupier där i. Jag hoppas att det räcker för att köpa en ny sköld eftersom vi goroner inte vet hur man gör dom."

Links ögon spärrades upp av det. Trotts att matte och beräkningar var svåra för honom visste han att hundra var rätt mycket! Men...var det likadant när det gällde rupier?

"Kan jag verkligen ta den här?" sa han och tittade mellan Darunia och Navi.

Innan älvan kunde säga något höjde Darunia en hand.

"Jag insisterar. Jag kommer aldrig att acceptera en avböjning. Det är det minsta jag kan göra eftersom jag inte kan ersätta din gamla sköld."

"Det gör inget, Link. Han vill verkligen att vi har den," försäkrade Navi Link och klappade honom på kinden två gånger.

Pojken accepterade båda deras svar och knöt fast pengapungen på sitt bälte.

"Tack, Darunia. Jag uppskattar det här mycket," sa han medans han började tänka på Uldo. Link kände sig skyldig av att bryta ett löfte...

Goronen gick fram till Link och la en hand på hans fria axel.

"Jag önskar dig all lycka i Hyrule. Kom bara ihåg att du alltid har en plats här. Om du så önskar att komma på besök välkomnar hela staden dig," sa han varmt.

Det kändes som om något slog Link i magen. En förtvivlad känsla då han insåg att...detta kunde vara favräl för evigt. Visst hade han blivit välsignad att överleva utanför skogen tills vidare..men tänk om den togs bort så fort hans uppdrag var över? Tänk om det här var sista gången dom någonsin såg varandra? Trotts den korta tiden dom hade hade Link börjat tänka på Darunia som en vän, liksom Rohan, Fugo och Medigoron. Han betraktade varje goron som en vän.

Oförmögen att ens säga det eller hålla tillbaka tårarna kastade sig Link mot Darunia och slog kramade honom. Han kunde inte slå om sina armar runt hela den levande stenbumlingen men han gjorde sitt bästa för att gräva in ansiktet i goronens bröst.

"Jag kommer att sakna dig, Darunia. Jag är glad av att vi fick möta varandra..." mumlade han.

Goronen blev häpnad för en sekund men började sakta och försiktigt att klappa Link på ryggen.

"Jag är också glad av att vi möte varandra, Goro-Link," sa han mjukt och vände sig till Navi. "Dig med, Goro-Navi. Jag vet att ni kan fullborda ert uppdrag och rädda Hyrule."

Utan att vilja fördröja deras avsked avslutade Link kramen med en liten snyftning och gick ut ur rummet med Navi tyst efter sig. Darunia stod kvar i den tomma tronsalen med en sorglig blick då han tittade på utgången.

"Kommer du att klara dig, Link" frågade Navi då Link gick uppför trapporna. Alla var fortfarande i hörsalen eller åtminstone ute mitt i staden. "Vill du ändra dig? Stanna lite längre?"

Link skakade på huvudet och förblev uttryckslös.

"Nej...jag gillade inte att säga farväl...men det kändes som om det skulle bli värre om jag stannade för länge."

"...Det stämmer nog. Kanske du kan komma tillbaka en dag," sa Navi och kände ännu mer skuldkänslor tynga hennes hjärta fullt vetande av att Link kunde komma tillbaka hit närhelst han ville efter att uppdraget var avklarat.

"Jag hoppas det..." mumlade Link så tyst att Navi knappt ens hörde honom. Paret fortsatte uppåt i tystnad tills dom klev ut ur staden. Till deras överraskning...väntade ett bekant ansikte på dom! Precis utanför ingången var ingen annan än Rohan.

"Jag trodde väl att ni skulle komma ut hit så småningom," sa goronen glatt.

"Rohan? Varför är du här?" frågade Navi. "Hur visste du att vi skulle bege oss?"

Goronen ryckte på axlarna.

"Kalla det en gissning. Jag visste att ni två inte kunde stanna för evigt. Jag var inte helt säker men jag beslöt mig för att vänta ut i fall att. Jag ville leda er tillbaka ner för berget."

Berörd av erbjudandet gned Link sig i nacken.

"Går det verkligen bra? Är du säker?" frågade han.

"Självfallet! Det är det minsta jag kan göra för Goronernas Hjälte!" strålade Rohan.

Hjälte...det ordet lät så ovanligt för Link. Åtminstone när det var riktat mot honom. Han var inte säker på om han kunde acceptera en titel som något sådant...åtminstone inte ännu.

"Jag vill inte vara till besvär," envisades pojken.

Rohan skrattade.

"Jag insisterar! Kom nu, det är inte så svårt för en goron! Dessutom kan jag en genväg!"

En genväg, va? Det var rätt lockande!

"Vi borde låta honom, Link. Det hjälper oss att spara tid!" uppmanade Navi.

"Då är det uppgjort!" sa Rohan ivrigt. "Kom så går vi!"

Utan att låta Link fortsätta att säga emot vände sig goronen om och började att gå nerför Dödens Berg.

I undertal följde Link tyst efter.

Resan nerför var mer lugnare än än att klättra upp. Monster undvek gruppen tack vare goronens närvaro och bergets topp blev allt mindre då tiden gick. Och som Rohan sa, han kände till en dold genväg som bara tog en timmes resa. Under den tiden frågade goronen paret om deras äventyr inne i Dodongo grottan men Link gav bara korta svar utan att vilja ge mer detaljer. Bara tanken av vad han hade fått gå genom fick hans insida att slå knut...

Tillslut uppfattade Rohan det och resten av vägen neråt fortsatte under tystnad.

Det var vid sen eftermiddag som dom tre närmade sig bergets sluttning. Grinden till Kakarikobyn var alldeles runt hörnet och luften blev mer frisk och sval.

"Jaha, här är vi," sa Rohan som knappt verkade utmattad. "Grinden är alldeles runt hörnet där framme."

"Tack, Rohan. Förlåt för...men när du försökte fråga mig. Jag bara..." sa Link men blev tyst och gav ifrån sig en suck. "...Att prata om sådana saker är bara...svårt."

Han visste inte hur han skulle beskriva det. Även erkänna problemet gjorde att han kände sig rädd...

Goronen skakade på huvudet.

"Oroa dig inte, Goro-Link. Jag förstår. Det måste ha varit tufft och ingen gillar att prata om svåra tider. Jag borde ha insett att det var sant så förlåt mig."

"Jag...jag antar det..." sa Link som fortfarande inte hjälpa att känna sig skyldig trotts goronens ord.

"Vi uppskattar allt ni har gjort för oss," sa Navi. "Du har varit till stor hjälp för oss!"

"Vi är ju vänner, eller hur? Jag är glad av att få möta er!" log Rohan och satte sig ner till Links ögonnivå. "Dröj inte för länge. Kom tillbaka och besök oss någon dag."

Åter igen kände sig Link skyldig. Han visste inte ens om det var möjligt...men han hade inte mage nog att säga sanningen. Pojken kunde lika väl bli bunden till skogen för gott när hans uppdrag var över. Link fick kämpa tillbaka tårarna och kramade om Rohan runt dennes hals. Han hade varit den första goronen han någonsin hade mött, den som visade honom att dessa stora steniga varelser inte var ett dugg skrämmande!

"Jag kommer och hälsar på, Rohan. Jag kommer tillbaka och ser dig en dag. Jag lovar."

Ännu ett löfte...ett som Link hoppades att han kunde hålla.

"Jag lovar också," tillade Navi. "Kanske, om Link fortfarande inte är redo, kan jag berätta för dig allt om dodongerna."

Rohan gjorde som Darunia och klappade Link på ryggen medans pojken fortsatte att krama honom.

"Det låter bra. Lycka till, vad det nu än är för planer ni har i framtiden och var försiktiga," sa han. Precis som alla andra goroner, med undantag för Darunia, visste han inte om Links uppdrag.

"J-Jag ska försöka..." sa Link och släppte taget om kramen och försökte behärska sig. "Jag kommer att sakna alla goroner. Kan du säga det till dom åt mig, Rohan?"

Han visste att dom var främlingar utan att ens veta deras namn. Men han hade ändå börjat att bry sig om dom alla och han hoppades att kanske någon dag kunde lära känna dom bättre...

"Självklart, Goro-Link. Vi kommer att vänta på den dagen ni två kommer tillbaka till oss," sa goronen och reste sig upp. Och med ett sista leende vände han sig om och vacklade tillbaka upp för berget.

Link och Navi såg båda på då Rohan blev mindre och mindre och tillslut utom synhåll.

Utan någon so helst anledning att bli kvar på Dödens Berg vände sig paret mot grinden och började komma nära nästa steg i deras uppdrag för varje passerande stund.