Lord Jabu-Jabu


Det var mörkt. Det var blött. Det var varmt.

Dessa tre ting var det första som Link upptäckte eftersom hans ögon var hårt stängda. Han låg på...något som kändes som lent och varmt kött. Pojken kände som om han hade fallit från en hög höjd men var helt oskadd.

Vad var det som hände just...?

Åh. Vänta. Just det.

Lord Jabu-Jabu åt honom.

Han ville verkligen inte öppna ögonen...men ändå gjorde han det då han insåg att Navi blev svald tillsammans med honom!

Han reste sig upp och såg sig vilt omkring täckt av...något blött (saliv?) som gjorde honom illamående.

"Navi?!" ropade han och försökte anpassa sina ögon i mörkret.

Nej, det stämde inte.

Det...var inte särskilt mörkt där han var.

Trotts att han befann sig inuti den massiva fiskguden var det en överraskande mängd med ljus. Inte som det var utomhus, så klart, men det var ovanlig mycket synlighet. En disig röd sorts glöd verkade komma från ingenstans i synnerhet så att han kunde se sig omkring.

Han kunde se rader av vassa tänder blockera vägen ut och en annan väg som ledde längre in åt det motsatta hållet men så långt lät ljuset honom se. Munnen verkade stor, så mycket större än på utsidan. Det, ihop med ljuset påminde honom om...

Vänta! Var fanns Navi?!

"Navi?! Navi, var är du?!" ropade Link och såg sig omkring. Det fanns inga andra platser hon kunde vara på, bara en stor tunga på enfisken som inte hade rört sig sedan pojken kvicknade till.

Innan Link verkligen kunde börja få panik såg han ett ljus. Ett blått bekant ljus.

Han sprang genast över till det, tittade ner på golvet och såg din skyddsälva som han trodde! Försiktigt plockade han upp den mindre varelsen.

"Navi, mår du bra?" frågade han med oro i rösten.

Med ett tjockt mummel reste sig Navi upp på Links handflata och gned sin panna.

"J...Ja, jag mår fint. Jag hade inte förväntat mig det där. Men..." sa hon tittade upp mot sin skyddsling. "...Link, känner du inte det? Känner ens lukten?"

Lukt? Tja, det luktade fisk som hade varit ute i solen alldeles för länge. Något Link tyvärr var allt för bekant med då han en morgon hade vaknat och sett några av översittarna hade lämnat död fisk vid foten av hans trädhus.

Lukten hade stannat kvar rätt länge.

"Känner? Vad...?" började pojken innan han frös till för att känna området.

Till en början var han så yr och förvirrad att han inte kunde stanna för att fokusera. Och sedan blev han uppehållen av att Navi saknades. Nu när han hade lugnat ner sig och började att observera...kändes allt annorlunda. Han kände sig så tung som om hans kläder på något sätt tyngde ner honom mer än vanligt. Ja, medans luften luktade (och till Links avsmak smakade) rå fisk...var det också något annat. Någon slags...röta och smuts han inte kunde sätta ord på. Det var bara något fult och motbjudande som trängde in i hans sinnen.

Medans det var svagt...kändes det som hur det var inuti Det Stora Deku Trädet.

"...N...Navi..." svalde Link och kände oråd fylla honom. "Är...den här platsen förhäxad? Som Det Stora Deku Trädet?"

Älvan kände också den kalla känslan. Vad Link kände, kände hon flera gånger mer.

"Jag tror det. Zora Kungen...han nämnde att Ganondorf hade varit här," sa hon lågmält.

Kunde den fruktansvärda mannen verkligen göra samma trick två gånger?

"Men...det känns...svagare," fortsatte Navi med lite hopp i rösten. "Jag tror kanske att förbannelsen inte är så stark här, har inte haft tid nog att växa."

Det fick Link att känna sig lättad, fullt vetande av att situationen inte var lika illa som förra gången. Inte för att det betyde att han var utom fara eller att själva zorerna inte var i någon som helst fara.

"Så, vad gör vi, Navi?" frågade han tillslut.

Navi fnös medans hon återhämtade sig från sin påtvingade entré in i jättefisken och flöt upp i luften.

"...Jag...tror att vi måste upphäva förbannelsen. Om det är som inne i Det Stora Deku Trädet eller på Dödens Berg måste det alltså vara en fysisk varelse där förbannelsen kommer ifrån," var hennes slutsats.

Links blodet frös till och han kände för att spy.

"...Jag måste alltså slåss igen?" frågade han och kände sig så liten och sårbar. Pojken såg sig omkring som om han förväntade sig att något skräckinjagande skulle hoppa fram ur mörkret och anfalla honom.

Medkänsla fyllde Navis hjärta då hon tittade ner på sin skyddsling och såg hur rädd han var. Hon kom ihåg hur han brukade gömma undan sina känslor men under en stund låtit dom visa sig. En del av henne undrade om all stress av deras uppdrag helt enkelt var för mycket och att han inte längre kunde gömma sig själv.

Men det var inte viktigt just nu som faran han befann sig i för stunden. Hon såg sig också omkring efter något som lurade i mörkret. Trotts att dom var i en massiv fisk var allt så stilla, alltså låg Lord Jabu-Jabu fortfarande stilla för dom inuti honom. Men det kändes ändå som om dom var fast i en köttig grotta och det bekymrade Navi. Allt som fanns där i munnen med dom var resterna av fisk och träbitar som om Lord Jabu-Jabu hade svalt ett litet hus. Hur kom dom in dit? Link och Navi beslöt sig att det var bäst att inte veta.

När hon inte såg något intressant vände hon sig om till Link.

"...Jag är rädd för det, Link. Jag vet inte om det kommer att finnas andra monster härinne men jag antar att det åtminstone finns en som uppenbarar förbannelsen. Jag önskade att jag hade insett vad som pågick tidigare..." mumlade hon.

Hon hade inte känt av något när dom närmade sig Zoradomänen eller när dom stod inför Lord Jabu-Jabu. Det var inte som i Dom Förlorade Skogarna där förbannelsen kunde kännas långt ifrån Det Stora Deku Trädet. En gud som inte kunde påverka området omkring sig som hennes egen kunde. Det vill säga om Lord Jabu-Jabu ens var en gud till att börja med. Han var inte någon Navi ens hade hört talats om och det var inte så annorlunda för några kulturer att avguda varelser som dom helt enkelt vördade som gudar.

Men i slutändan spelade det bara någon roll om hon nu hade rätt. Om förbannelsen inte var så stark betydde det att Link hade en bättre chans mot den. Men hon hade svårt att föreställa sig en fiende ännu farligare än dodongo kungen.

"...Så vart ska vi?" frågade Link så att han väckte henne ur hennes tankar. Redan hade han dragit svärdet och kände sig mer sårbar utan sköld han kunde använda ordentligt. Den han hade på ryggen var helt enkelt för stor för att kunna hållas med en arm.

När Navi såg Link dra sitt vapen och se så rädd ut ökade hennes medkänsla. Hon önskade att dom kunde ha skaffat en bättre sköld för honom; en som han kunde hålla i. Men med pengarna dom nu hade var det troligen omöjligt. Det...och hon hade hoppats på att saker och ting var annorlunda just då, att han inte behövde slåss.

Om bara saker och ting var så lätt.

"Tja..." började älvan och tittade djupare in i Lord Jabu-Jabu bortom munnen. Allt verkade större än det borde vara. Det fick henne att tänka på Det Stora Deku Trädet och Dodongo Grottan, hur Ganondorfs magi hade förvrängt deras innandömen att bli större och mer labyrintaktiga än vanligt. Tydligen var en massiv fisk inte alls immun mot en sådan effekt. Hur mycket krafter hade denna man från öknen i sitt behov? Vart kommer hans magi ens ifrån?

"...Det första vi bör göra är att hitta Prinsessan Ruto," beslöt sig Navi för att skingra tankarna. "Det kanske finns lite mindre monster så hon kan nog vara i fara."

Saker och ting var, på deras sätt, rätt allvarliga här. Förbannelsen må vara mindre men nu måste Link hitta och skydda någon! Att skydda sig själv var svårt nog och han inte säker på om han kunde göra det. Men det var inte som om han ens hade något annat val.

Med en nickning höll han hårdare i svärdet, tog några steg framåt och ignorerade dom blötta ljuden hans fotsteg gav ifrån sig.

Navi försökte att hjälpa till och lysa upp vägen eftersom det ovanliga ljuset från ingenstans bara lyste upp så lite. Tyvärr kunde hon inte lysa för stark för länge annars hade det utmattat henne.

"Bara gå försiktigt och håll dina sinnen öppna," rådde hon och såg sig omkring. "Vi vet inte vad som kan finnas härinne."

Om det ens fanns något, men det kändes som om dom borde vara beredda att slåss vilken sekund som helst.

Alldeles tyst nickade Link och gick sakta framåt.

Munnen runt omkring dom var rätt trång och det som om en tunnel (en hals?) var framför dom. Det var bara att fortsätta rakt fram vilket paret gjorde. Emellanåt hördes konstiga och låga brummande som ekade runt omkring dom, men dom såg knappt vart det kom ifrån och ljudets volym ändrade sig knappt.

"Det måste vara Lord Jabu-Jabu som gör dom ljuden," föreslog Navi, helt osäker om hon hade rätt.

Åter igen utan att svara nickade Link. Rädsla började att fylla pojken då han var rädd och upprörd av att han måste göra det här igen. Tvingas trädda in i nya områden för att dräpa ett monster för att upphäva en förbannelse. Och den här gången var det inuti en jättefisk! En situation som även efter Dodongo Grottorna han aldrig hade kunnat tro var möjligt!

Det konstiga röda ljuset förblev åtminstone ständigt kvar så att Link kunde se vart han gick. Bara några meter framåt var resten nattsvart.

Medans paret fortsatte tyckte dom att dom åter igen hade vandrat längre än dom borde för att nå den andra sidan. Precis som i Det Stora Deku Trädet verkade Lord Jabu-Jabu omöjligt stor på insidan. Den ovanliga naturen för en gud? Ganondorfs förbannelse? Eller en blandning av båda? Men tillslut tyckte han att det inte var viktigt. Dom fick gå igenom det i vilket fall.

Medans dom tänkte på det hörde dom ett konstigt ljud. Studsande *boing!*. Det var ingen rytm i dom, dom kom i vissa mellanrum. Vägen framför var så mörk så dom kunde inte se vart ljuden kom ifrån men dom lät nära. Link gjorde sig beredd med svärdet och gick försiktigt fram med Navi vid sin sida.

Det kom som en överraskning för dom då ljudet kom från...bubblor? Ja, framför dom var flertal stora bubblor, var och en större än Links huvud. Dom studsade omkring längst den köttiga korridoren som paret befann sig i.

"Navi...Vad är dom för något?" frågade pojken. Han visste såklart vad bubblor var för något eftersom han hade sett det i sjöar och floder som skapades av fiskar och andra varelser. Bubblor som dom här var helt nytt för honom, det fanns ingen tvål som kunde få dom att flyta i Dom Förlorade Skogarna.

"Bubblor, men...jag har aldrig sett dom så här stora förut," mumlade älvan. Och varför var dessa stora bubblor inne i Lord Jabu-Jabu? Hon hade aldrig hört talats om något sådant förut. "Vi bör vara försiktiga uti fall att."

"Är dom farliga?" undrade Link. Han litade såklart på Navi och det hon sa, men...hur kunde bubblor möjligen skada honom? Den idéen lät rätt fånigt för honom.

Navi tittade på dom märkliga bubblorna som blockerade vägen. Korridoren var tillräckligt stor så att Link kunde slingra sig förbi dom om han var snabb.

"Jag...jag vet inte. Jag är inte säker på om jag ens vill få reda på det," svarade hon ärligt.

Kanske hon var paranoid, men det var åtminstone bättre än att skada sig på något sätt!

"Men...om jag bara...?" började Link då han höll ut sitt svärd och petade spetsen på en bubbla innan hans skyddsälva kunde stoppa honom.

Och bubblan sprack.

Link skrek till, backade baklänges då vätska från den spruckna bubblan landade på hans arm och lite på hans kind och på hans hals. Det...det brände honom! Där resterna av bubblan hade snuddat hans hud dök det upp röda märken och pojken kände en stickande bränna!

Som tur var, förutom av att hans hud blev röd och svullen, var det ingen fysisk skada som var djupt alls. Men det sved ändå!

"Åh, Farore!" utbrast Navi och tittade ner på Link då han snubblade på sina fötter. "Mår du bra?! Blev du skadad?!"

Hon visste det! Hon visste att bubblorna var på något sätt farliga! Det såg ut som om han brände sig lite...?

Det sved inte tillräckligt för att Link skulle börja gråta, vilket han var lättad över av att inte skämma ut sig, men han gnydde ändå lite.

"J...Ja, Navi. Det bränns och sticks!" sa han och tittade ner på sitt svärd och sin tunika och la märke till att båda var oskadda och för stunden glömde han bort Den Stora Älvans välsignelse på hans kläder.

"Vaför gör det så ont?!" frågade han desperat.

"Jag...jag vet inte!" sa Navi som önskade att hon hade ett svar. Var det någon slags syre bubbla? Var det ens möjligt? Tja, om en gerudo kunde förhäxa lägre gudar antog älvan att vad som helst kunde bli verkligt. "Fort, drick lite röd trolldryck."

Link backade undan från dom andra bubblorna, stoppade tillbaka svärdet och tog ut flaskan med röd trolldryck han hade använt för sin skada mot stenbläckfisken. Han snuttade lite av den tills flaskan var halvtom. Redan kände han hur svidandet började minska ner sig lite och hans hud var inte längre röd och svullen.

"Nu känns det bättre..." mumlade han med en snyftning och korkade igen flaskan som han stoppade undan.

"Bra, bra..." sa Navi mjukt och flög ner för att smeka Links kind i ett försök att få honom att känna sig bättre. "Nu är det bäst att vi fortsätter. Och försök komma emellan bubblorna..."

För henne var det inga problem med tanke på hennes storlek och snabbhet. Link var större och långsammare...men dom ovanliga sfärerna var åtminstone också långsamma.

Link nickade och såg på hur bubblorna studsade, väntande på rätt ögonblick att röra på sig. Efter några sekunder såg han en öppning och tog chansen! Duckande, rusande och även hoppande lyckades den vige pojken att komma runt resten av bubblorna utan att poppa dom! Flämtande såg han sig inte ens över axeln då han snabbt fortsatte framåt med Navi bredvid sig.

Hon tittade på Link då han snyftade lite, upprörd över brännan. Det fick henne, på ett märkligt sätt, att tänka på hans mask. Den han bar för att gömma sina känslor. Masken hade varit frånvarande på sistone, ända sedan hon bad honom att inte bära den då dom skulle möta Zelda. Den dök upp emellanåt, men var för det mesta borta. Hon visste fortfarande inte varför han gjorde det men hon hoppades att få reda på det en dag.

När hon tittade på hans rädda ansikte när han gav av sig ännu ett snyftande medans han drog fram sitt svärd, önskade hon att han inte hade denna rädsla eller sorg att dölja...

Link märkte inte hur Navi studerade honom, fullt upptagen med att föreställa sig vad för andra hemskheter som väntade längre fram, fruktan fyllde honom då hemska monster dök upp i hans fantasier.

Men...paret hade inte ens varit därinne i mer än tio minuter. Bara ännu en motbjudande köttig korridor som gick i en rak linje. Link tänkte fråga hur långt dom fick gå tills dom kom fram till ett rum...så att säga. Att kalla det rum när det var inuti en en fisk var en underlig tanke, men det var ett öppet område med samma sorts köttiga väggar som i korridoren, som förväntat. På golvet var det märkliga hål med bara små öppningar i dom.

"Navi...vad är det här för plats?" frågade Link. Han stannade aldrig för att tänka på hur Navi skulle veta några av dom saker han frågade henne, detta var ett perfekt exempel. Hon var bara så smart att han antog att hon skulle ha någon idé om det han frågade henne.

Men hon var lika vilsen.

"Jag...vet inte. Men jag skulle åtminstone undvika dom där hålen. Vem vet vart dom leder? Kan till och med vara magen!"

Det måste ju finnas en någonstans inne i den här fisken, men förbannelsen Ganondorf hade kastat över den lägre guden, eller kanske själva dess natur som gud, gjorde saker och ting svårare för älvans sinnen att navigera. Att falla i dom där hålen kunde leda till en möjlig, och smärtfylld, död!

Innan Link kunde svara ropade en röst.

"H...Hallå! Vem där?!"

Link och Navi gav ifrån sig skrämda läten och vände sig åt det håll rösten kom ifrån.

Mörkret var rätt dunket så att dom precis kunde urskilja en figur som kom emot dom. Dom såg snart att främlingen var ett barn, bara några centimeter längre än Link. Deras shock gick över till lättnad då dom såg att figuren var en flicka, en zora till och med!

Hon såg mer annorlunda ut än dom andra, med brist på fisk skärten på det bakre huvudet som var mer bredare med...lila juveler insatta på sidorna. Det såg faktiskt ut att göra ont! Zoraflickan hade genomträngande lila ögon som matchade juvelerna och hon såg inte särskilt glad ut över att se pojken och älvan. Hon blängde öppet på dom med korslagda armar och studerade dom då hon stannade på en bits avstånd.

"Vilka är ni två? Vad gör ni inne i Lord Jabu-Jabu?" frågade hon med en högfärdig röst som hade en gnutta övermakt, som om hon tilltalade en betjänt.

Med uppspärrade ögon stirrade Link på zoren en kort stund, fortfarande häpen. Förutom Navi hade han aldrig stött på något annat än monster och lik i dessa förhäxade platser. Trotts att han visste att Ruto befann sig här var det fortfarande, på något sätt, överraskande att se henne.

"N...Ni är Prinsessan Ruto, eller?" frågade han men insåg genast att han stod inför kunglighet men glömde bort av att buga eller något.

Navi suckade av lättnad av åsynen av zoren dom hade skickat att rädda, men fnös lite flickan svarade.

"Självfallet är jag det!" svarade Ruto rätt snobbigt och uppförde sig som om Link och Navi på något sätt hade förolämpat henne. Hon verkade verkligen inte vara glad alls av att se någon annan här. "Men du svarade inte på min fråga!"

Link ryggade till lite, förvirrad över Prinsessans attityd. Hon var verkligen mer annorlunda än hur Zelda betedde sig.

Som tur var kom Navi till undsättning som hon alltid gjorde under sociala situationer.

"Tja, han här är Link och jag är Navi. Vi är här för att er far bad oss att rädda er!" förklarade hon.

Vad var den här flickans problem? Varför uppförde hon sig som om man regnade på hennes parad? Men hon var ändå orolig över hennes välmående.

"Mår ni bra? Är ni skadad?" undrade hon.

Rutos exotiska ögon spärrades upp av Navis förklaring.

"Va? Varför skulle far skicka er hit? Det bad jag aldrig om!" fnös hon och knackade otåligt med foten.

"Men...det där brevet..." svarade Link ynkligt, alldeles förvirrad nu. "Det var ert, eller?"

Vem annars kunde det tillhöra?

Zorens ögon spärrades upp ännu mer, som om man hade upptäckt något som var menat att vara hemligt.

"Jag...jag vet inte vad du pratar om!" insisterade hon med en avvisande viftning. "I vilket fall, kan jag inte gå härifrån! Så ni båda kan ge er av och berätta det för far, förstått?"

Innan Link och Navi kunde svara vände sig Ruto på klacken med en fnysning. Hon gav sig av...men hon kunde förmodligen inte se vad hon gjorde i mörkret. Hon gick rakt emot ett av dom märkliga hålen i golvet.

Med en hemsk åsyn, rakt framför Link och Navis ögon, började Ruto sakta att sjunka ner i det märkliga köttiga hålet. Det tog en stund för henne att bli helt slukad, hennes skrik gick över tilligentäppt rop då hon försvann därunder.

Utan att ens tänka sig för tog Link fram sitt svärd, rusade efter zoren och dök med huvudet först ner i hålet innan Navi hann stoppa honom.

Link befann sig träda in i ett äckligt och trångt utrymme, sjunkande medan en slags...vätska täckte honom. Han skrek inte, alldeles förstummad över hur han hoppade in så där. Navi själv dök ner i hålet utan att ens veta vad hon skulle göra.

Som tur var varade upplevelsen en minut. Pojken och älvan såg att dom hade hamnat i en annan kammare med den märkliga vätskan täckte dom, vilket dom skakade av.

"Link, det där var dåraktigt!" kunde Navi inte låta bli att snäsa, flämtande lite och försökte att låtsas att det precis inte hade hänt. "Tänk om du hade blivit dödad?!"

Den grönklädde pojken skämdes lite och tittade ner på sina stövlar och ansiktet alldeles rött.

"Förlåt, Navi! Jag...jag ville bara..."

"Hallå!" utropade Rutos röst med zoren stående framför dom. Dom hade varit så distraherade över vad dom hade upplevt att dom inte hade lagt märke till henne. Det hjälpte inte heller av att området dom befann sig i var mörkt.

"Vad gör ni två här? Sa jag inte åt er att ge er av?"

Nu började Navi att tröttna på flickans attityd, kunglighet eller ej. Hennes ilska över Links riskabla agerande vände sig mot Prinsessan.

"Hörnu, vi är här för att hjälpa till! Er far bad oss att föra er tillbaka!"

Prinsessan gapade en stund, som om det aldrig skulle falla henne i att någon skulle tala tillbaka mot henne. Efter en sekund återhämtade hon sig och fnös.

"Tja, jag mår utmärkt! Jag har lekt inne i Lord Jabu-Jabu sedan jag var liten!" fnös hon och såg sig omkring. "Men...det luktar så fruktansvärt idag. Det är så mörkt och dom där hålen där uppe var inte där tidigare!"

Hon suckade och tittade sorgset.

"Och min älskade sten var..." började hon men avbröt sig själv.

"Var...?" pressade Navi på. Kunde det vara Zora Safiren? Var den någonstans inne i Lord Jabu-Jabu?

Ruto fnös igen och korsade armarna.

"Det är inte viktigt! Inget att bekymra er för! Bara...bara gå!"

Link fnös, upprörd över hur Prinsessan behandlade honom och Navi.

"Snälla...Ruto...vi försöker bara att hjälpa till," sa han och klev fram. "Det är farligt här och vill bara se till att ni kommer ut oskadd."

Kanske det var hur han insisterade som han lyckades nå henne eller något i Links ton, men Rutos ansikte mjuknade till lite.

"Var du verkligen orolig för mig?" frågade hon och Link nickade. Och lika snabbt kom fnysningen tillbaka.

"Nåväl! Jag ger dig äran att bära mig!" sa hon och hon verkade mena allvar då hon satte sig ner på golvet och kramade knäna mot sitt bröst. "Jag tänker inte gå ut förrän jag har hittat stenen jag letar efter, så vi får leta tillsammans."

För ett ögonblick trodde pojken och älvan att Prinsessan skämtade. Visst var hon väl inte så barnslig...eller? Men hon skrattade inte eller erkände att hon skämtade alls. Ruto bara tittade förväntansfullt upp mot Link och menade tydligen allvar med sin begäran.

"...Verkligen? Ni vill att jag gör det?" frågade han förbryllat.

Ruto fnös och reste sig upp med en plutande mun och bara blängde på Link. Det var nästan som om hon försökte använda dom extra centimetrarna för att försöka skrämma honom.

"Ja, verkligen! Ser jag ut att skämta?" snäste hon.

Link var fortfarande snopen och vände sig till Navi efter råd.

"Jag antar att vi inte har något val..." mumlade hon och ogillade hur Prinsessan uppförde sig. Älvan kom ihåg hur hennes mor var en snäll och ödmjuk kvinna. Hur kunde hon och hennes make uppfostra en sådan satunge?!

Att bråka skulle inte föra henne och Link någon vart så det var lika bra att göra som Ruto sa för tillfället.

Tja, Link inte gilla det inte, men beslöt sig att göra som hans skyddsälva sa åt honom.

"Okej, jag gör det," sa han och utan att tänka mer på det gick han fram och lyfte upp Ruto. Vad han inte insåg var hur han lyfte upp henne, hennes knän på den ena armen och hennes rygg lutande mot den andra i vad som, förutom Link, kändes igen som 'bröllopsstil'.

Ruto blev alldeles rosa i ansiktet och vred sig i hans grepp.

"V-Vad gör du! Sätt ner mig!" befallde Prinsessan.

Navi kunde inte låta bli att fnittra lite då Link tittade förvirrat på zoraflickan.

"Men...ville du inte att jag skulle bära dig?" frågade han utan att förstå vad det var som pågick. Ruto ville ju att han bar henne...men hon blev arg för att han gjorde det? Hon var verkligen märklig.

"Tja...ja!" erkände Ruto och slutade att vrida sig och la armarna i kors. "Jag...jag gjorde det."

Hon suckade med en nickning.

"Fint, jag antar att det här får duga. Nu skyndar vi oss!"

Link var fortfarande nyfiken över hur Ruto ville att han skulle bära henne om det här inte var som hon ville. Men han beslöt sig att ignorera situationen och såg sig omkring.

"Tja...öh...okej...men...vart ska vi nu då?" frågade han Prinsessan istället för Navi. För vad han förstod borde Ruto veta bättre än Navi.

"...Tja...jag vet inte. Lord Jabu-Jabu ser så...annorlunda ut idag," erkände zoren som hade lugnat ner sig och utan den barnsliga tonen i sin röst. "Mörkare. Större. Jag är inte ens säker på var vi är."

Link och Navi var båda glada över att Ruto var lite mer samarbetsvillig, men det var synd att hon inte kunde hjälpa till mer. Men det bevisade att insidan av fiskguden var på grund av Ganondorfs magi.

"Stenen du letar efter..." frågade Navi. "...det råkar väl inte vara Zora Safiren, eller?"

Det var lika bra att veta. Om inte hade älvan uppmanat att dom borde fokusera mer på att upphäva förbannelsen och att Ruto kunde leta efter stenen efteråt. Den var ju, trotts allt, mer säkrare inne i Lord Jabu-Jabu när han inte var under förbannelsen, hur märkligt det än lät.

Ruto tittade upp mot Navi med uppspärrade lila ögon.

"Hur vet du det? Vem berättade för dig? Var det min far?" ville hon veta.

"På sätt och vis," svarade Navi vagt. "Det är lite av en lång historia men det är viktigt att vi hittar den. Så är det den du letar efter?"

Zoraflickan tittade varsamt på Navi nästan som om hon inte litade på älvan. Men tydligen beslöt hon sig för att det gick bra för en främling att veta.

"...Ja. Det är vad jag letar efter. Och innan du frågar, nej, jag vet inte var den är. Jag tappade den och Lord Jabu-Jabu är så förvirrande idag. Det finns massor av märkliga kammare och gångar som jag aldrig har sett förut! Jag vet inte hur jag kan förklara men saker och ting känns...bara så fel," sa hon och lät rädd vid dom sista orden.

Navi tyckte synd om Ruto och insåg att hon snäste åt dom för att hon var rädd och förvirrad. Det skulle älvan själv vara om hon hade varit i Rutos situation.

Med en mjukare röst flög hon över till barnen.

"Tja, en förbannelse har fallit över Lord Jabu-Jabu," förklarade hon och kände att det var bäst av att vara ärlig. Det var så uppenbart över att det var något som pågick för att det kändes meningslöst att försöka ljuga.

"En förbannelse?!" utbrast Ruto och tittade mellan Link och Navi. "Vad för slags förbannelse? Vem skulle göra det här?!"

Hon lät både förskräckt och ilsken, tydligt upprörd över hur hennes gud blev behandlad.

"Ganondorf, gerudon i svart rustning. Har du mött honom?" frågade Navi. Hon visste att han hade kommit för att träffa Zora Kungen men visste inte ens om Ruto då hade varit närvarande.

Prinsessan ryste till, som om hon mådde illa av att man bara nämnde den fruktansvärda mannens namn.

"Jag talade aldrig med honom men jag såg honom en gång. Han kändes så...fel. Det var något med den mannen som inte riktigt kändes rätt..." sa Ruto med en till rysning. "Men vad gör vi? Kan vi rädda Lord Jabu-Jabu?"

Link gav henne ett litet försäkrande leende.

"V...vi har gjort det här tidigare. Vi bör nog kunna hjälpa till," sa pojken, men inte lika självsäker. Visst hade han och Navi gjort det här två gånger...men den första gången hade Det Stora Deku Trädet dött och andra gången dog han nästan.

"Du? Du har gjort det här tidigare?" frågade Ruto som nu tittade på Link än Navi eftersom pojken tydligen var mer hotfull för monster än en älva.

"Det stämmer!" beblandade sig Navi. som förstod att ruto kanske tvivlade. Link var mer skicklig i strid än han såg ut att vara. "Men kanske vi kan komma ut och skaffa hjälp från er far?"

Varför skulle Link göra allt det här själv?

Ruto nickade och så fortfarande ut av att tvivla över Link och hans stridserfarenheter.

"Ja...ja, det är en bra idé," sa hon som lugnade sig och hennes barnslighet smältes bort, eller hade nyheterna chockat henne eftersom genast svarade med "Då så, bär mig dit! Sätt fart nu!"

Link hade hoppats att ändringen i hennes attityd innebar att han skulle gå själv. Men det verkade inte så.

Han såg sig omkring och och kunde ta en ordentlig titt på var dom var någonstans. Området var stort men hade inget annat att se. Bara mer köttigt golv, köttiga väggar...och en stig som ledde till någonstans inne i den massiva fisken.

"Öh...visst. Okej. Jag antar att vi går åt det hållet," sa Link och gick mot den enda vägen som fanns. Var det ens rätt väg? Förhoppningsvis. Det var ju allt dom hade.

Navi flög i förväg och lyste upp vägen och höll utkik efter faror. Eftersom zoren befallde att hon blev buren betydde det att Link skulle reagera långsammare för fara. Hon hade också hoppats av att Ruto lugnade ner sig innebar att hon skulle bli mindre hemsk men kanske hade älvan fel och att hon verkligen var en satunge innerst inne.

Men det var oviktigt. Dom var tvungna att rädda henne och hitta Zora Safiren eller få Zora Kungens vakter att göra det sista. Det var om dom ens kom ut ur den här fisken. Navi ville inte säga det högt men hon var orolig över hur dom skulle lyckas med det. Tänk om hålet var en enkelresa? Det var inte som om Link kunde skära sig ut ur guden för många anledningar.

Omgivningen i den massiva varelsen förvirrade älvan och även hennes sinnen. Hon kunde inte riktigt peka ut vart förbannelsen var som starkast, åtminstone inte från där dom tre befann sig. Hon ville såklart undvika av att Link tvingades att slåss mot vad det nu var fr varelse som Ganondorf kanske hade inplanterad inuti Lord Jabu-Jabu.

Medans dom fortsatte såg dom något intressant. Mer döda fiskar, resterna av plankor och krossat glass. Mer av det vanliga var att Ruto inte verkade vara mycket att föra samtal med, utan bara lät Link bära henne. Pojkens kände hur hans armar började att bli lite trötta men annars var det lättare än han trodde att bära zoren.

Det kändes som om en timme passerade men med den märkliga förhäxade energin i luften kunde det säkert gått tio minuter.

Plötsligt, då bredde gången ut sig, ropade Navi:

"Link, fiender!"

Tack vare Navis sken upptäckte Link några former närma sig. Utan att tänka sig för kastade han Ruto åt sidan så att zoren gav ifrån sig ett skrämt och förargat läte. Med svärdet i hand tog han sig en närmare titt på varelserna.

Det var tre flygande monster som såg platta ut med vad som såg ut som fjäderlösa vingar. Dom var gröna med en rosa undersida och vad som såg ut som långa gaddar till svansar. Även Link insåg att det var märkligt av att dessa varelser kunde flyga, Saria hade sagt till honom att bara fåglar kunde det, och att dessa fiender inte var fåglar alls!

Dom tre varelserna flög ljudlöst mot Link som hade sitt svärd redo. Den första svepte ner med dess svans som plötsligt snärtade framåt. Den skar link i benet och lämnade efter sig ett skärsår som pumpade ut blod.

Link skrek men visste att han inte kunde bli distraherad då dom två andra dök ner. En delades på mitten och Link svängde runt med svärdet rakt genom den andra. Dom gav ifrån sig ett gälla skrin som skar genom pojken. I sitt bästa försök att inte tänka på den växande illamående känslan i hans inre eller det blåa blodet och drog ut svärdet ur den andra kroppen just som den första varelsen kom tillbaka.

Som tur var då den försökte att sticka honom träffade den tunikan som inte fick så mycket som ett rivsår på sig eller skadade pojken. Pojken högg odjuret i två delar som genast dödade det och dess kropp föll ner på golvet.

Link tvingade tillbaka rysningen då det blåa blodet växte till små pölar på golvet. Allt hände så fort att han inte hann tänka på att döda. Han trodde att det här skulle vara över. Att efter Dodongo Grottan kunde han sluta med det här...att hämta Zora Safiren skulle bli mer lättare och ofarligt.

Men inget verkade bli så lätt.

"Hallå!" ropade Ruto så att Link väcktes ur sina tankar. Hon hade rest sig upp från golvet och kramade om sig själv. "Du kastade mig åt sidan som skräp! Du har då nerver!"

Link tvingade bort sina tankar och känslor och tvingade fram en ursäktande min. Det var något han gjorde i stundens hetta eller när han kände sig skyldig.

"Åh...förlåt, Ruto jag tänkte mig inte för," bad han om ursäkt.

"Nåväl, jag förlåter dig den här gången," sa Ruto som fortfarande såg upprörd ut. "Men kom nu och bär mig vidare!"

Navi var så nära att läsa lusen av satungen! Men...hon visste att det inte skulle föra dom någon vart. Att bråka på en sådan här plats skulle lägga till mer faror i situationen. Älvan tvingade tillbaka känslorna medans Link la tillbaka sitt svärd och plockade upp Ruto igen. När dom väl kom ut borde Navi säga några välvalda ord till Zora Kungen...

Dom tre fortsatte, såg död fisk och vrak längst vägen. Det var Ruto som bröt tystnaden.

"Vänta! Sätt ner mig!" utbrast hon och Link lydde.

Han och Navi såg på hur Prinsessan gick över till en hög med skrot och plockade upp något. En bit trä, guldgult och böjt. Det var två juveler inbäddade på var sida.

"Jag trodde att jag hade förlorat den!" utbrast hon.

Link visste knappt vad det var för något. En glänsande träbit?

"Vad är det för något?" frågade han och tittade mellan Ruto och Navi i hopp om svar.

"Det är min bumerang, såklart!" sa zoren och log åt objektet i hennes händer. "Det var en gåva min far gav mig förra året, importerat från Hyrule Marknadsplatsen! Jag tappade den inne i Lord Jabu-Jabu för några månader sedan och jag trodde aldrig att jag skulle hitta den igen!"

Den var ett märkligt objekt för Link åtminstone.

"Vad gör den? Den ser konstig ut," sa han då inget liknande hade setts i Dom Förlorade Skogarna så vitt han visste!

Ruto tittade på honom som om han vore dum.

"Tja, det är både en leksak och ett vapen! När du kastar den kommer den tillbaka! Den kan ckså träffa rätt hårt så den är användbar som vapen i fara," förklarade hon.

Link tyckte inte att det såg ut som ett vapen. Faktum var att han vände sig till Navi.

"Stämmer det?" frågade han.

Navi ryckte på axlarna.

"Tja, bumeranger är inte lika bra som svärd men det är förmodligen bättre än en slangbella. I vilket fall så har Ruto rätt," sa hon.

"Hur bra den är är inte viktigt!" avbröt Ruto och stampade med foten som gav ifrån sig ett äckligt blött ljud. "Vad som är viktigt är att vi tar med oss den! Eller rättare sagt du! Jag har ingen packning eller något."

Det var inte att Link hade något emot det...men han tyckte att hon kunde be det mer artigt. Men han tog bumerangen och la den i bältet rund sin tunika.

"Så där. Är det här bra?" frågade han, nästan rädd över att allt han gjorde skulle på något sätt bara göra Ruto arg på honom. Hon kunde bli rätt sur...

Med en axelryckning tittade Prinsessan mot vägen framåt.

"Det får duga. Kom nu. Bär mig till utgången," sa hon.

Link höll tillbaka en suck, plockade upp den barnsliga Prinsessan och fortsatte framåt genom den köttiga gången med Navi i förväg för att lysa upp vägen åt honom.

Åter igen var det svårt att säga hur mycket tid det hade gått. Förbannelsens energi i luften verkade förvränga tidens flöde gick. Link hade vid ett tillfälle trott att timmar hade gått sedan dom hittade bumerangen...bara för att inse att femton minuter hade gått sedan dess.

Tillslut bredde sig gången dom var i till ett större rum och lukten i luften blev allt mer outhärdligt.

"Vänta!" ropade Navi så att Link stannade till. "Ruto...vet du vad det där är för något?"

Tack vare mörkret tog det en stund för Link vad Navi ens pratade om. Hans mun föll ner då han tillslut gjorde det. Något var fast hängande från i taket, en slags tentakel som var lika tjock som ett träd och nådde nästan ner till golvet.

"Vad är det där för något äckligt?!" tjöt Ruto lika ovetande som Link och Navi var. "Jag har aldrig sett något sådant inne i Lord Jabu-Jabu förut!" Är det förbannelsen?!"

Navi stirrade in i tentakeln. Den gungade lätt alltså måste den vara levande, men verkade inte ha lagt märke till dom tre. Om den ens kunde lägga märke till något alls. Kanske denna utväxt själva källan till förbannelsen? Men...älvan kunde inte känna det i det här fallet. Det kändes...fel, visst, men inte likadant som varelserna inne i Det Stora Deku Trädet och Dodongo Grottorna.

"Vad gör vi, Navi?" frågade Link som inte rörde sig i oro av att tentakeln skulle röra sig.

"Vi måste slå oss förbi...jag kan inte se något annat håll..." sa Navi som såg sig omkring i rummet. Det var mörkt men hon kunde ändå se att den enda vägen var framåt...och den var bakom den massiva tentakeln. "Sätt ner Ruto och ta ut ditt vapen."

Link gjorde som hon sa och Prinsessan tittade rädd på tentakeln.

Med svärdet i hand tittade pojken på tentakeln och undrade hur något sådant skulle slåss.

Som om den kände av avsikten om att slåss började tentakeln rycka till lite och rörde sig runt om i rummet med ett groteskt blött ljud. Det kom fler rörelser inne i rummet och varelser som mörkret hade skymt reste sig upp.

Det var varelser som Link aldrig hade sett förut! Det var två sorter. En var en märklig klump som man nästan kunde se igenom och hade varken ögon, mun eller något slags ansikte. Små utväxter var också närvarande men var varken armar eller ben så vitt Link kunde se. Som monstren med gaddarna svävade dom ovanför golvet som om det var av magi. Runt om dom blinkade det till ljus, gulla bågar studsade runt deras kroppar.

Den andra varelsen såg ut som en orm men deras kroppar var gjorda utav blå knastrande sfärer. Deras huvuden var lika märkliga, djupröda med tre stora gripklor och en fruktansvärd mun i mitten av deras ansikten. Dessa monster verkade också kunna flyta av en okänd kraft eftersom dom inte hade några vingar.

"Navi, vad är dom för några?" frågade Link som backade några steg och redo med svärdet. Dessa var olikt något han hade sett! Dom långa varelserna var någon slags orm men även dom var så annorlunda.

"Jag vet inte, Link!" utbrast Navi som studerade odjuren. Hon hade aldrig sett sådana monster förut! Var dom ens något som fanns i verkligheten...eller skapelser av Ganondorfs förbannelse? Hennes blick trängde sig in i i det sprakande ljuset klumparna gav ifrån sig och insåg något. "Link, du kan inte använda svärdet mot dom!"

Va? Hans svärd?

"Men...varför?" frågade Link och backade undan då varelserna närmade sig sakta. Monstren rörde sig i alla fall inte så fort och tentakeln kunde nå så långt så dom tre var utom dess räckhåll.

"Det är elektricitet som omger dom! Likadant tror jag om dom blå sfärerna av dom ormliknande monstren!" informerade Navi men insåg genast att han inte visste vad hon menade så hon förtydligade sig. "Elektricitet är väldigt farligt och kan döda dig...och ditt svärd kommer bara att göra det ännu mer farligare."

Hon hade inte tid att förklara ledning och spänningar för honom.

Link tittade fram och tillbaka mellan dom två monstertyperna innan han vände sig till Ruto som tryckte sig mot väggen och såg sig omkring med skräckslagna ögon. Han vände sig till navi och skakade förvirrat på huvudet.

"Om jag inte kan använda mitt svärd...vad kan jag använda?" frågade han desperat.

Navi tänkte snabbt medans dom långsamma varelserna närmade sig allt mer för varje sekund. Hans svärd var det inte tal om. Hans slangbella skulle inte kunna göra tillräckligt med skada. Den enda som fanns kvar var bomberna...men han hade varken flintasten eller stål. Hon hade inte tänkt på att köpa det i Kakarikobyn. Hon hade glömt det! Dessutom även om han hade det skulle det gå långsamt och att kasta något explosivt inne i en gud skulle vara illa...

Men vänta! Det fanns fortfarande ett val!

"Link, bumerangen! Försök med den!" sa hon. Det var inte det bästa vapnet men, tja, vad hade dom för val?

Link hade nästan själv glömt bort det nya objektet han hade plockat upp. Med sin tillit på Navi stoppade han tillbaka svärdet och tog fram bumerangen.

"Men...hur?" frågade han.

"Du måste kasta den! Den kommer att återvända!" sa Ruto som tittade på bumerangen. "Ha bara inte sönder den!"

Han visste inte hur han ens kunde ha sönder den men han nickade. Efter att han förberedde sig att döda igen, om det så ens var möjligt, siktade Link på den närmsta monsterklumpen. Han tog ett djupt andetag och kastade den gula leksaken medans han undrade vad som skulle hända.

Till hans överraskning svepte bumerangen genom luften och skar sig genom klumpen! Den gav ifrån sig ett gällt skri då den delades på mitten! Och precis som Ruto hade sagt kom bumerangen tillbaka då den gjorde en tvärsväng i luften som om det var magi och återvände till pojken. Lite överraskad sträckte han ut handen och fångade den i sista sekunden.

Den det var fortfarande kvar flera monster och Link kunde inte tänka på livet han just hade dräpt! Då monstren närmade sig kastade han bumerangen om och om igen. Varje gång han gjorde det delades varelserna på mitten och gav ifrån sig döende skrin.

Tillslut återstod bara tentakeln i taket och dom tre var fortfarande utom dess räckhåll. Dom kunde bara inte gå runt den och den enda vägen längre in mot Lord Jabu-Jabu var inom där tentakeln kunde slå till.

"Navi, vad gör jag?!" frågade Link som tittade på tentakeln. Den verkade alldeles för stor för att svärdet och bumerangen skulle kunna göra stor skada. Han försökte att ignorera skrien från monstren som fortfarande ringde i hans öron medans han tittade på sitt mål.

Älvan studerade den märkliga varelsen. Vad var den ens för något?! Den såg inte ut som något som dom monster hon hade sett. Det såg faktiskt ut som om den var en del av något större. Men vad? Den hade inte samma förbannelse energi som som i dom två tidigare platserna vars förbannelser Link hade upphävt.

I vilket fall la hon märke till något! Nära toppen av tentakeln var mycket tunnare så kanske...

"Link, använd bumerangen där uppe! Nära toppen!" utropade Navi.

Pojken tittade upp dit älvan syftade på och såg samma del som tunnades ut. Med tillit på sin skyddsälva siktade han noga och kastade bumerangen. Som tur var flög den mot sitt mål och skar sig genom tentakelns svaga punkt. Utväxten gungade runt medans bumerangen kom tillbaka men som tur var kunde tentakeln inte nå till dom tre.

Link försökte att ignorera hur tentakeln hade ett raserianfall, tydligt av smärta, eller hur motbjudande blått blod läckte ut ur dess sår. Han var tacksam över att den inte hade någon mun att skrika med. Med ihopbitna tänder kastade han bumerangen igen mot varelsens svaga punkt.

Åter igen träffade vapnet dess mål och tentakeln kapades av och landade hårt på det köttiga golvet undertill. Under en lång fruktansvärd stund ryckte den till på golvet innan den slutade att röra sig med blått blod läckande ur dess sår.

Åsynen och lukten av dom döda varelserna inne i rummet gjorde Link illamående. Efter att ha lagt undan bumerangen täckte han för munnen så att han inte spydde framför Navi och Ruto.

Det här var inte menat att hända! Det här skulle vara annorlunda än i Dödens Berg! Ingen strid, inget dödande, ingen fara! Varför var det tvunget att ske så här? Varför-

"Link, mår du bra?" frågade Navi och flög ner till pojken och klappade honom på kinden. Hon visste vad det var för fel och hon var så upprörd över att han åter igen var tvungen att gå igenom det här. Det här ju tänkt att vara mer lättare för uppdraget men det visade sig bli lika våldsamt som det andra.

"...Ja. Jag klarar mig," sa Link efter en stund. Han fick bara tvinga tillbaka känslorna. Bara hålla tillbaka dom. Bara låtsas att dom inte var där. Det var allt han behövde, eller?

"Ruto, mår du bra?" frågade han och vände sig till Prinsessan som fortfarande tryckte sig mot väggen.

Zoren såg fortfarande förskräckt ut, så det var tydligt att hon aldrig hade sett sådant här våld tidigare. Hon skakade lite på huvudet för att tydligt tvinga tillbaka sina känslor.

"J...Ja. Jag mår bra, jag blev inte skadad," harklade sig Prinsessan. "Då så, nu fortsätter vi."

I ett försök att låtsas om att inget av det tidigare hade hänt nickade Link. Han kunde hantera med det här senare.

"Vill du fortfarande att jag bär er?" undrade han.

Det verkade ta en sekund för Ruto att uppfatta vad Link frågade men tvingade tillbaka och nickade.

"S...självfallet! Jag vet inte varför du inte skulle det!" sa hon högfärdigt.

Link ville bara glömma vad som hade ägt rum så han plockade upp Prinsessan och bar henne allt längre in i Lord Jabu-Jabu.

Navi var inte alls dum, hon visste att vad som hade hänt gjorde Link mycket upprörd. Han hade ju trotts allt aldrig dräpt så många monster på en gång. Skrien dom gav ifrån sig var obehagligt även för henne. Hon fick prata lite med honom om det när det här var över fullt vetande om att det inte var rätta tillfället just nu, speciellt med Rutos närvaro.

Dom tre gick runt dom döda kropparna och ännu längre in i fiskguden. Som tur var gick dom genom tomma köttiga gångar som var fyllda av resterna av fisk och träplankor.

Älvan började att bli nervös undrande om det här ens var vägen ut. Det var så få gångar för dom att ta och förhoppningsvist skulle det förändras. Tänk om hålet i rummet ovanför hade fört dom till en plats utan utgång? Kanske om dom hade fallit i ett annat skulle dom kanske hitta en väg som leder till Lord Jabu-Jabus mun.

Men tyvärr var det redan för sent att veta det.

Mer tid gick och dom tre befann sig tillslut i ett nytt rum, den här lite annorlunda än den förra. Den hade inga monster så vitt dom kunde se. Det fanns också andra gångar som ledde lite varstans inom guden. Det enda som var dom kunde lägga märke till i rummet var en märklig köttig plattform i mitten. Den var annars som en motbjudande utväxt. Men toppen av den...

"Vänta!" utropade Ruto och pekade på något på toppen av den köttiga plattformen mitt i rummet. "Där uppe! Kasta mig dit!"

"Va? Vad är det?" frågade Link och såg dit Ruto på pekade. Han kunde se något på toppen av den märkliga utväxten men förutom att den glänste så kunde han inte se mer detaljer.

Istället för att svara hoppade Ruto praktiskt taget ur Links armar för att gå över till utväxten och klättrade upp på den.

"Jag kan knappt tro att den är här!" utbrast hon.

Navi såg på hur den något arroganta kungligheten klättrade upp på den där motbjudande klumpen så där. Vad det än nu var måste det verkligen vara något viktigt!

"Vänta, är det...?" mumlade Navi.

På några sekunder nådde den överraskande viga Ruto toppen och plockade upp objektet.

"Den är här! Jag kan inte tro det!" upprepade Ruto och höll upp objektet. Den glänste verkligen, en guldfärgad skepnad med tre blåa glänsande stenar.

"Zora Safiren!" utbrast navi. Dom hade verkligen lyckats hitta den! "Det är jättebra! Nu kan vi äntligen hitta en väg ut härifrån!"

Just som Navi sa det gick allt snett. Genast var Ruto borta. Plattformen under henne sjönk ner till golvet innan någon kunde reagera. Med ett motbjudande blött ljud befann sig utväxten tillsammans med Ruto och Zora Safiren någonstans därunder innan hålet stängdes igen.

"Va?!" utbrast Link och sprang över där plattformen hade varit. Till skillnad från rummet där han och Ruto först hade träffat varandra var det ingen väg ner, inget hål stort nog för honom att sjunka ner i. Det var bara ett platt köttigt golv och inget annat!

"Navi, vad gör vi nu?!" frågade pojken panikslaget och tittade upp mot sin skyddsälva.

Navi var tyvärr lika vilsen. Vad kunde dom göra nu? Dom kunde inte följa efter Ruto.

"Tja...jag..." sa hon och såg sig omkring mot dom andra gångarna. "Vi...kan ju prova någon av gångarna. Se om dom leder oss till henne."

Eller en väg ut. Då kunde dom åtminstone hämta förstärkning...

Link var inte säker på vad dom kunde göra annars och självfallet gick med på vad Navi föreslog.

"...Visst. Det gör vi," sa han, men han önskade att det fanns något dom kunde göra just nu...

Medans dom pratade hördes det ett märkligt ljud. Ett ovanligt blött rusande från en av gångarna.

"Vad i...?" mumlade Navi. "Link, var beredd på att fly..."

Vad det än var lät det illa. Det var svårt att säga vart ljudet kom ifrån...

Pojken hörde också ljudet, drog sitt svärd ifall han var tvungen att slåss, såg sig omkring och försökte att se vart varelsen skulle dyka upp.

Ur ett av dom många gångarna trädde en klumpig slinkande varelse fram. Det var en stenbläckfisk! Men större, mycket större! Så stor att den fyllde igen gången den kom ut ur!

"Vad är det där?!" frågade Link som stirrade på varelsen då dess glödande gröna ögon trängde sig in i honom. Det gav från sig ett läte innan den gick till anfall. Link lydde Navis råd, stoppade tillbaka svärdet och började att spinga och valde en av dom nya gångarna medans han flydde från den förföljande varelsen.

"Det är en jättebläckfisk!" förklarade Navi som flög bredvid Link då dom flydde. "Det är bara en massiv stenbläckfisk som inte längre kan spotta stenar!"

Det var ju åtminstone bra. Inga attacker bakifrån som kunde ta dom med överraskning.

"Men den kan röra sig mer på land!" fortsatte älvan.

Jättebläckfisken gav ifrån sig blöta läten medans den fortsatte jakten, ett slags rytande kanske? I vilket fall var den inte lika snabb som Link var men den verkade inte vilja ge upp heller!

"Men hur besegrar vi den?!" undrade Link. Den verkade alldeles för stor och klumpig för att hans svärd skulle komma in. Och det fanns inga rum för att manövrera i gången heller.

Det överraskade Navi. Hans svärd skulle inte ha någon effekt. Bomber skulle vara farligt och åter igen verkade det inte vara någon bra idé alls att tända inuti en gud. Bumerangen skulle inte fungera heller den här gången!

"...Vänta! Din slangbella! Använde den på ögonen då kan vi komma undan!" kom hon på.

Medans dom fortsatte att springa från jättebläckfisken kom dom till ett vägskäl så om jättebläckfisken var tillräckligt förlamad kunde dom skaka av sig den!

Link visste inte om han ens gillade den idéen...men det var den enda lösningen som skulle fungera.

"O...Okej," svarade han osäkert.

Han ökade farten för att få avstånd och försökte ignorera skadan i hans ben innan han tog fram slangbellan och lite ammunition. Tillräckligt avstånd framför jättebläckfisken kände han sig självsäker nog, snodde runt och sköt med slangbellan. Det första skottet träffade dess munstycke utan någon skada. När jättebläckfisken närmade sig sköt Link igen och träffade hjälmen på dess huvud. Men tredje skottet gjorde en fullträff och träffade jättebläckfisken i ögat.

Den massiva lila varelsen gav ifrån sig ett blött rytande av smärta och verkade snubbla över sig själv och landade med ansiktet först på det köttiga golvet.

Utan att vänta fortsatte Link och Navi att fly ner genom det ena vägskälet efter det andra innan dom hörde varelsen igen. Dess släpande ljud och rytande började tillslut att försvinna, paret hade undkommit odjuret.

När dom stannade för att hämta andan tittade Link upp mot Navi.

"Vad gör vi nu, Navi? Vi kan inte bara lämna Ruto!" sa han, men hur skulle dom hitta henne? Hon kunde ju vara vart som helst!

"Du har rätt, men vem vet vart hon kan ha hamnat? Vi får bara fortsätta tills vi hittar henne...eller en väg ut," sa Navi. Hon ville så klart inte lämna Ruto men om dom först hittade en utgång kunde dom hämta förstärkning.

Link var rädd över att det skulle bli svaret. Om något hände Prinsessan på grund av hans slarv...skulle han aldrig förlåta sig själv. Med svärdet i hand, för säkerhets skull, fortsatte han framåt.

Förutom resterna av fisk, böjd metall och plankor hittade lite då dom gick djupare in. Link var tyst och Navi beslöt sig att låta honom vara.

Dom sprang i vilket fall inte på fler monster, men dom verkade inte göra någon stor framgång, bara flera vägskäl och oändliga gångar. Det var nästan omöjligt för dom att inse var dom befann sig. Värre var det när Navi kunde känna förbannelsens energi i luften växte sig starkare och starkare då dom fortsatte. Gick dom mot den utan att ens veta det?

Tillslut fick dom sitt svar.

På väggen längre fram var fyra gyllene döskalletullar som kröp längst väggen mot en rak linje. Förbannelsens energi var starkare än tidigare, även Link började känna sig illamående av den förruttnade lukten i luften.

Han tog djupa andetag och dräpte dom fyra varelserna vars kroppar försvann som om det kroppsliga utseendet från en annan förbannelse hade upphävts från denna värld. Bristen på lik fick det att kännas bättre för pojken.

"Vi...bör nog vända om. Vad det än är som gör att Lord Jabu-Jabu är så här så är det längre fram," sa Navi som inte ville att Link skulle slåss mot något farligt som det där spindel monstret eller dodongo kungen igen.

"Men...om vi kan rädda Lord Jabu-Jabu...borde vi inte göra det nu?" undrade Link. Självklart var han livrädd av blotta tanken av att behöva slåss igen...men han kunde inte hjälpa att tänka på Det Stora Deku Trädet. Jan hade varit för långsam och det hade kostat den lägre guden dennes liv. Tänk om det hände igen? Att dom hittade en väg ut och bad zorerna om hjälp bara för att lord Jabu-Jabu skulle dö som resultat? "Jag vill inte att zorerna förlorar deras gud..."

Navi förstod vad Link menade och med en fnysning tittade framför sig där hallen svängde lite så att man inte kunde se vad som var framför dom.

"Link, du kan bli allvarligt skadad igen. Jag tror inte..."

Vad hon än tänkte säga blev avbrutet av ett skrik. Ruto. Ett blodisande skrik av skräck från Prinsessan.

Hans ben rörde sig helt av sig själva då han rusade framåt med sin skyddsälva skrikande efter honom då hon följde efter.

Tillslut befann dom sig i en massiv köttig kammare där dom såg något groteskt.

Ruto tryckte sig platt mot väggen med stora ögon och munnen öppen i ett tyst skrik. Hon tittade på den mest motbjudande varelse Link och Navi någonsin hade sett.

Det var en massiv skepnad utan armar eller ben eller något som helst som gjorde att den ens såg ut som ett djur. En rund klump som var täckt av dom där ovanliga elektriska varelserna tidigare som flöt i luften. Rankor fanns mellan varelserna och en massa av tentakler som var dess ben då den långsamt släpade sig mot Ruto. Där dess huvud skulle ha varit var där istället en massa av förruttnat kött med flera rankor som växte ut och med tippar som var formade som fat som såg ut att fungera som om den kände sig fram. Slutligen var det fler tentakler som växte ut ur toppen på dess kropp och spetsade sig in i Lord Jabu-Jabu och fortsatte någon annanstans.

Varelsen gav från sig en stank, dess egna motbjudande atmosfär och det fick Link och Navi att känna sig mer tyngre bara av att vara i samma rum som den.

"Hallå! Hjälp! Snälla!" skrek Ruto då hon såg paret. "Rädda mig från den där saken!"

I hennes händer var Zora Safiren, Prinsessan höll hårt om den och tryckte den mot sitt bröst som om hon skyddade den.

Link stannade inte för att fråga vad den där varelsen var för något, något sa honom att inte ens Navi visste heller. Och det var inte ens viktigt just nu! Han måste rädda Ruto omedelbart! Utan att tänka tog han fram slangbellan, siktade och sköt.

Vad det en var för svag punkt, om den ens hade det, kunde han bara gissa sig fram. Osäker på vad han skulle sikta på valde han dom fatformade delarna nära toppen. För honom såg dom ut som delar på insekter dom kunde känna sig fram med, så han trodde att det skulle få odjurets uppmärksamhet. Han visste inte hur han skulle bekämpa den här varelsen och han var så rädd att han kände sig illamående...men han kunde bara inte låta Ruto bli skadad!

Vare sig det var en svag punkt eller någon typ av organ att känna med så träffade projektilen det märkliga fatet. Tentakeln fatet var fäst på svängde vilt omkring medans odjuret stannade till. Dom tre faten pekade rakt på Link och pojken kände som om den på något sätt tittade på honom.

Efter en stund började den att släpa sig fram mot Link som sköt två skott av ren reflex. En missade medans den andra träffade en av tentaklerna som grävde in sig i taket, vilket inte gjorde någon skada.

"Link, spring! Slangbellan skadar den inte!" skrek Navi som flöt bredvid Links huvud då varelsen närmade sig.

Link gjorde som hon sa och började fly från monstret. Han visste inte vad den kunde göra med honom. Dodongerna kunde andas eld så vem kunde säga att den här varelsen på något sätt inte kunde anfalla på håll?

"Link, se upp!" ropade Ruto den här gången där hon inte hade rört sig från där hon stod.

Pojken och älvan vände sig om för att titta och chockade tappade dom hakan.

Varelserna som klängde sig fast på det större monstret började att lossna och flöt omkring i rummet. Elektricitet dansade över deras kroppar med länkar av elektrisk fara som sammankopplade dom med huvudmonstret. Dom svajade och flöt tvärs över rummet utan att kunna se Link. Det verkade som om dom inte kunde se självmant, bara den större monstret verkade kunna känna av vart pojken var någonstans så dom mindre varelserna flöt blinda omkring.

"Du får använda bumerangen igen!" ropade Navi då hon kom ihåg hur klumparna tidigare. Det var fruktansvärt av att Link var fast tvungen att bekämpa något sådant här igen. Kunde han inte få vara ifred...? Kanske om dom hade gjort ett andra val hade dom kunnat få zorernas hjälp!

Link anade att så var fallet och tog fram bumerangen innan Navi hann avsluta sin mening. Han duckade undan en av klumparna innan han siktade och kastade den gula projektilen mot den så att den delades på mitten.

Han ignorerade dess döende skri och fångade vapnet medans ett dussintals av andra mindre varelser flöt omkring genom rummet. Ruto skrek då en av dom närmade sig väggen hon tryckte sig mot och rullade ihop sig till en boll och såg på hur striden pågick med stora skräckslagna ögon.

Medans dom mindre varelserna svävade runt den större förblev denne stilla. Kanske kunde den inte släppa lös klumparna och själv röra sig samtidigt. I vilket fall var det en sak mindre att oroa sig för.

Link duckade och rusade runt dom elektriska varelserna och dräpte dom en efter en med bumerangen. För varje gång dom gav ifrån sig dom fruktansvärda skrien undrade Link hur det gick till eftersom dom inte ens hade några munnar.

Han kände att han skulle höra dom där lätena i sina mardrömmar.

Som tur var lyckades han undvika att bli träffad en enda gång, vilket han var tacksam över. Han visste inte hur det var att bli träffad av den här elektriciteten men det såg smärtsamt ut.

Då bumerangen skar genom den sista klumpen och dess kropp föll ner på golvet drog Link genast sitt svärd och tittade upp på den förruttnade formen som återstod. Dess många tentakler och rankor slingrade sig omkring som om den letade efter något.

"Navi...hur besegrar jag det här?" frågade han i en viskning för att på något sätt hindra varelsen från att lägga märke till honom. Den hade inga ögon så kanske den hörde sitt byte? Eller kände av det? Saria hade sagt till honom att antennerna på insekter gjorde något liknande.

"Jag kan inte se någon svaghet..." observerade Navi. Odjuret var bara en stor massa av kött och tentakler så vitt hon kunde se. I bästa fall om tentaklerna som var fästa i det köttiga taket kapades av kanske skulle den dö? Men det var bara en gissning. "Jag tror att du bara behöver vara försiktig, kapa dom lägre tentaklerna och bara...hugga det med svärdet tills det dör."

Det lät kusligt men det var allt hon kunde tänka på och hon visste hur Link hatade det.

Det fanns inget annat sätt. Link kände som om monstret såg för solid ut för att bumerang tekniken ens skulle fungera, så han fick gå närmare. Med djupa andetag tog han några steg framåt...

Då han gjorde det blev det liv i varelsen som började att röra sig mot pojken och älvan. Dess tentakler snärtade vilt omkring som om den var rasande.

Link samlade ihop sitt Mod och rusade fram, försökte att inte tänka på vad han var tvungen att göra, att han måste döda igen medans han var beredd med svärdet. Pojken sprang in i varelsen, högg svärdet i dess klumpiga kärna. Svärdet trängdes in, motbjudande grönt blod pulserades ut ur såret.

I ett försök att inte titta på blodet missade han tentakeln som dök upp vid hans ansikte. Med ett blött smack flög han baklänges och snubblade på det köttiga golvet. Som tur var hade han ett hårt grepp om svärdet så att den lossnade ur varelsen.

Det var svårt att säga hur mycket skada det gjorde eftersom parasiten bara fortsatte mot Link och den hade ingen mun att skrika ut sin smärta med.

"Link, du måste se upp för dom där tentaklerna! Kanske du kan hugga dig genom dom!" föreslog Navi.

Utan att vänta på att svara reste han sig upp och kände blod rinna ut ur näsan och anföll monstret igen. Den här gången stannade han en bit ifrån, skar svärdet genom dess tjocka hud så att mer grönt blod rann ut.

Den här gången var Link mer uppmärksam och när en tentakel snärtade till efter honom gav han ifrån sig ett rop medans han svängde med svärdet och högg av en stor del av den. Till hans stora överraskning gick svärdet lätt igenom. Men till hans avsmak slingrade och ryckte den avhuggna utväxten omkring som om den fortfarande var fäst vid kroppen.

Navi gav ifrån sig ett läte och Link tittade tillbaka precis i tid för att ducka undan en nära tentakel.

"Du kan inte bli distraherad! Fokusera!" skrek älvan som flög nära men utom räckhåll för monstret.

Med allt som hände var striden rätt lätt. Link högg i det äckliga köttiga och sedan dom anfallande tentaklerna. Dom snärtade honom några gånger när han inte hann reagera snabbt nog, men träffarna var inte så starka så att dom gjorde stor skada. Det var märkligt för honom och Navi då striden var mer bättre än mot dodongo kungen. Kanske var det för att förbannelsen nyligen hade skapats och inte hade haft tid att växa sig starkare?

Link backade undan för att ducka för en attack från en av dom sista tentaklerna, ögonen fokuserade på själva kärnan av odjuret. Han skulle då ha tittat upp på dom fatformade tentaklerna. En av dom pekade på Link och gav ifrån sig ett växande surrande.

För sent tittade han upp då en båge av elektricitet sköts ut ur fatet och träffade honom rakt på bröstet.

Navi skrek av skräck då Link flög upp i luften, slungades flera meter baklänges och landade på rygg och släppte svärdet.

"Link, gick det bra?!" skrek hon och flög över till sin skyddsling.

Men han svarade inte.

Till hennes chock och obehag skakade Link på marken som om han hade ett nervbrott. Han svarade inte och det var tydligt att han inte kunde om han ens försökte.

Allt hon kunde göra var att flyga över, gapande av skräck. Vad gjorde hon ? Vad kunde hon göra?!

"Link! Link, snälla! Jag..." skrek hon, men hon visste inte vad hon skulle säga och kände sig illamående över att se sin skyddsling så här.

Navi vände sig om då hon hörde varelsen närma sig, så långsamt som om den förutsåg ett lätt byte.

Då den kom nära flämtade Link skarpt, satte sig upp och spydde på golvet, en liten pöl av brun spya då han hukade sig och tog in stora andetag.

"Åh! Tacka Farore! Link, kan du röra dig?!" frågade Navi, häpen av hans återhämtning. Kanske...tunikan på något sätt absorberade det mesta av skadan? Kunde den tåla elektricitet?

Link sa inget utan stirrade bara på monstret som hade anfallit honom. Omskakad reste han sig upp, tog tag i svärdet och anföll med en överraskande styrka! Tunikan måste ha skyddat honom från att bli allvarligt skadad! Det var i alla fall vad Navi antog.

Det var som att sätta på en knapp då Link högg och skar upp odjuret med en sådan vildhet Nav aldrig hade sett honom göra. En av dom återstående tentaklerna gick efter Link men blev snabbt avhuggen. Hon undrade om han tillslut hade nått en slutpunkt, som om slaget hade hade förvandlat hans rädsla till vrede.

Tillslut, med ett hårt och kvävt stridsrop högg Link svärdet i odjuret en sista gång, både den köttiga varelsen och framsidan av pojken täcktes av grönt blod.

Under en lång stund var att stilla.

Och sedan föll monstret ihop. Tentaklerna viftade värdelöst omkring med bara dom tre utväxterna fästa mot taket som hindrade den från att falla. Link drog ut sitt svärd och backade undan tills han föll på rumpan och stirrade på varelsen.

Liksom dom två tidigare förbannelserna började styggelsen framför dom tre att åldras onaturligt fort. Det var som om en svärm av osynliga insekter började äta upp odjuret. Inom en minut var den borta.

Medans det hände upphävde den betungande naturen från förbannelsen, den outhärdliga stanken försvann och allt som återstod var lukten av rå fisk.

"Link! Link, mår du bra?!" frågade Navi som susade över till Link som var kvar på golvet och la svärdet i dess skida.

"...Jag...jag mår fint," mumlade han utan att ens titta upp mot älvan. Han pratade med en ihålig röst som oroade älvan.

"Hallå!" ropade Ruto som gick över till Link och knäböjde sig ner bredvid honom med Zora Safiren i handen. "Du besegrade verkligen den där varelsen; jag kan inte tro det!"

Hon lät verkligen imponerad med en gnutta rädsla kvar i rösten då Prinsessan tydligen fortfarande var uppskakad.

Link verkade då inse att Ruto var där och sken upp lite.

"Åh! Öh...ja, det gjorde jag," sa han, osäker på vad han skulle säga. Hans kropp värkte överallt från den sista attacken, hans händer och ben ryckte till och skakade.

"Faktiskt...så var du fantastisk..." svarade Ruto med en mer mjukare röst och såg ut att rodna lite. "Jag...jag menar, bara lite!"

Vad handlade det där om? Link tänkte fråga då rummet plötsligt började att skaka, krympa ihop sig lite också! Lord Jabu-Jabu innandömen verkade att krympa! Innan något kunde göras såg dom tre ett bländande ljus och stanken av rå fisk försvann...