Kapitel tre, Katie Johnson
- Vem var det där? frågade Josie.
- Ingen aning svarade Kristin besvärat... någon... hm... tokstolle som känner någon som heter Kristin antar jag...
De fortsatte gå. Kristin fick veta att Josie och Violet och de andra bodde hemma hos Jo. Alla var föräldralösa. Det fanns bara ett krav för de som bodde där, man var tvungen att jobba och tjäna pengar. Josie och Heather jobbade på en servering, Kelly, Maya och Violet jobbade på snabbköp. Mandy jobbade på dagis.
- Om du ska bo kvar hos Jo får du alltså skaffa jobb.
En vecka senare var Kristin ute på stan, de andra var på sina jobb. Hon skulle gå runt lite och se om det behövdes arbetskraft någonstans. Egentligen fick hon ju inte jobba, man var tvungen att vara femton, men Mandy sa att hon kunde överdriva lite grand. De visste ju inte att hon redan hade gjort det... Hon var ju egentligen bara tolv...
Kristin gick uppför Sunset Road medens hon funderade. Hon tittade sej lite omkring. Då såg hon ett anslag.
Lucky café söker arbetskraft.
Vi behöver en servitris som kan jobba 9.00 -15.30 måndag till fredag och varje söndag 19.00 - 21.30. Fem dollar i timmen.
Det var ju perfekt! Hon steg in på caféet och gick fram till kassan.
- Hej jag heter Katie Johnson och vill börja jobba här.
En rödhårig lockig tjej tittade upp.
- Vill du? Du ser inte ut som en som behöver jobba på ett café. Vad har du gjort med dina rika föräldrar. Stick hem till lilla mammsen och pappsen. Den rödhåriga tjejen granskade henne noga.
- Är du dvärg? frågade hon.
- Nej det är jag inte svarade Kristin.
- Nähä, jag tyckte att du såg kort ut för att vara sexton - sjutton.
Sexton - Sjutton! Tjejen trodde att hon var så gammal! Kristin tog ett djupt andtag.
- Jag har faktiskt ingen mamma och pappa att sticka hem till! Jag behöver faktiskt pengar!
- Ojojoj, det syns i alla fall inte på dej! Svarade tjejen. Jag heter Emily Thompson, här har du en jobbansköknings blankett. Sätt dej i båset är borta.
Kristin satte sej ner och fyllde i blanketten i lugn och ro. Hon fick hitta på lite, personnummer t.ex. Hon kunde ju inte ta sitt riktiga. Sen lämnade hon in blanketten till Emily.
- wow, är du bara 15?
- öh... ja...
- Jag fyller arton om en månad!
- Okej.... men får jag jobbet?
- Visst!
Kristin gick hem till Jo´s hus. Hon skulle börja jobba på Lucky café i morgon. Idag var det den 9:onde, undra vad Heather skulle säga när hon försvann den 1:a september? Det skulle hon nog inte tänka på nu. Medens hon vandrade hemåt fick hon en idé. Eftersom att pengarna skulle gå till en gemensam kassa, skulle hon säga att hon bara tjänade tre dollar i timmen. Då fick hon två dollar i timmer över till att köpa allt som stod på hennes inköpslista. Utan att tänka sej för gick Kristin in på den gatan där hon bodde, eller rättare sagt, där hennes mamma bodde. Hon gick upp för trapporna. När hon kom till tredje våningen stannade hon. Nu stod det Katherin och John Linking på dörren. Hade hennes mamma gift sej?
Hon gick ut till utsidan av huset. Då kom hon att tänka på brandstegen utanför huset.
Hon klättrade upp till hennes gamla fönsterglugg. Den stod lite öppen, som vanligt. Kristin klättrade in i rummet. Det såg ut som vanligt. Hon tassade tyst ner för trappan. Det var inget tvivel om att en ny person hade flyttat in i lägenheten, förutom Katherins saker fanns där en hel del annat skräp. En hel timme vandrade Kristin omkring i lägenheten. Sen hörde hon en nyckel i låset och röster utanför dörren. Kristin kilade upp för trappan och gömde sej i garderoben.
- Hallå? ropade Katherin, är det någon här? John?
Ingen svarade.
- Nähä...
Det lät som om Katherin gick ut i köket precis under Kristins rum. Då öppnades dörren på nytt.
- Hallå? Det var en mansröst.
- Åh hej John löd Katherins sockersöta stämma.
Dom fortsatte att prata, Kristin såg sin chans. Hon tag med sej sina få smycken och andra små tillhörigheter och klättrade ut genom fönstret. Precis som hon klättrade förbi köksfönstret tittade en man ut. Han stirrade rakt in i Kristins ansikte. Hon stirrade förskräckt tillbaka...
Kristin var alldeles stel i kroppen, vad skulle hon göra? Hon började kvickt klättra neråt.
- Katherin, hörde hon mannen säga, en unge klättrar runt på brandstegen!
Katherin skrek till, hon sprang fram till fönstret och tittade ut.
- Följ efter ungen John!
Kristin klättrade så fort hon kunde, hon hoppade de sista stegen precis som hon började springa så hörde hon dörren öppnas. Hon visste vem som kom ut genom den, så hon behövde inte vända sej om och titta. Kristin visste att hon hade ganska bra kondition, så det var bara att springa på. Mannen som sprang efter var ju trotts allt i fyrtioårsåldern. Men det visade sej att hon hade fel, hon sprang ända bort till Jos hus, nu var hon rejält trött, men hon kunde inte stanna. Om han såg henne gå in genom dörren på huset skulle han kanske kontakta polisen. Det kunde hon ju inte riskera, så hon fortsatte springa rakt mot muren längst in på vägen. Kristin tog ett språng upp på soptunnan, klättrade upp på muren och hoppade rakt ner i vinbärsbusken bakom. Hon satt alldeles stilla, hon hörde steg utanför muren. Det märktes tydligt att mannen försökte komma upp på soptunnorna. Sen blev det tyst en stund. Kristin höll andan, måtte han inte ha kommit upp på muren.
- Ungdjävul, var är du någonstans? Skrek John. Han vände på klacken och gick därifrån.
Tio minuter senare vågade Kristin sej ut, Det var inte lätt precis, Hon fick smyga ut till framsidan av huset och ut genom grinden. På vägen tillbaka till Jos hus tittade hon på soptunnorna... Hur hade hon hoppat så högt, de var ju jättehöga, säkert 1 - 1,5 meter! Och hon landade faktiskt med båda fötterna ovanpå.
Nästa dag begav sej Kristin till jobbet i god tid. Hon hade lånat en rosa topp och en vit kjol av Heather, hon var fortfarande lite osäker på om det var en passande uniform när man jobbade på café men både Heather och Maya var bombsäkra på att det var perfekt så det fick väll bli så.
- Hej! Skrek Emily när hon kom
- Hejsan! Svarade Kristin
- Katie, det här är Lana Brington, min bästa vän.
- Hej Katie.
Lana var lång och smal, hon hade brunt kort hår och glasögon. Lana och Emily var sådana tjejer som Heather och hennes kompisar skulle kalla supertöntar. Den hade båda vita blusar, västar och svarta kjolar. Emily hade sina ostyriga lockar uppsatta i en hästsvans och Lana hade sitt hår fint kammat och uppfäst med ett hårband.
Med sin egen rosa minitopp, vita kjol och långa svarta hår, med slingor, hängande över axlarna var hon ganska olik dem.
Lana var lite avvaktande, som om hon kände till Kristins typ, det var den mobbande typen, och inte ville prata med Kristin. Emily var däremot pratsam och villig att hjälpa Kristin. Efter några dagar hade Lana också släppt loss och de var alla tre riktigt goda vänner.
- Katie, nu får du ta och gå up i kassan, nu ska jag äta lunch skrek Emily. Kristin reste sej upp. Hon tog en titt på klockan, den sjuttonde... dagarna går. Hon gick ut och bytte av Emily. Det var inte så mycket folk på caféet för tillfället så hon höll på och skämtade lite med Lana när dörren for upp.
båda tjejerna tittade ditåt. I dörröppningen stod Heather, Mandy och Josie. De såg inte glada ut...
Kapitlet tilldelas Slim Lady, som läser så flitigt
- Vem var det där? frågade Josie.
- Ingen aning svarade Kristin besvärat... någon... hm... tokstolle som känner någon som heter Kristin antar jag...
De fortsatte gå. Kristin fick veta att Josie och Violet och de andra bodde hemma hos Jo. Alla var föräldralösa. Det fanns bara ett krav för de som bodde där, man var tvungen att jobba och tjäna pengar. Josie och Heather jobbade på en servering, Kelly, Maya och Violet jobbade på snabbköp. Mandy jobbade på dagis.
- Om du ska bo kvar hos Jo får du alltså skaffa jobb.
En vecka senare var Kristin ute på stan, de andra var på sina jobb. Hon skulle gå runt lite och se om det behövdes arbetskraft någonstans. Egentligen fick hon ju inte jobba, man var tvungen att vara femton, men Mandy sa att hon kunde överdriva lite grand. De visste ju inte att hon redan hade gjort det... Hon var ju egentligen bara tolv...
Kristin gick uppför Sunset Road medens hon funderade. Hon tittade sej lite omkring. Då såg hon ett anslag.
Lucky café söker arbetskraft.
Vi behöver en servitris som kan jobba 9.00 -15.30 måndag till fredag och varje söndag 19.00 - 21.30. Fem dollar i timmen.
Det var ju perfekt! Hon steg in på caféet och gick fram till kassan.
- Hej jag heter Katie Johnson och vill börja jobba här.
En rödhårig lockig tjej tittade upp.
- Vill du? Du ser inte ut som en som behöver jobba på ett café. Vad har du gjort med dina rika föräldrar. Stick hem till lilla mammsen och pappsen. Den rödhåriga tjejen granskade henne noga.
- Är du dvärg? frågade hon.
- Nej det är jag inte svarade Kristin.
- Nähä, jag tyckte att du såg kort ut för att vara sexton - sjutton.
Sexton - Sjutton! Tjejen trodde att hon var så gammal! Kristin tog ett djupt andtag.
- Jag har faktiskt ingen mamma och pappa att sticka hem till! Jag behöver faktiskt pengar!
- Ojojoj, det syns i alla fall inte på dej! Svarade tjejen. Jag heter Emily Thompson, här har du en jobbansköknings blankett. Sätt dej i båset är borta.
Kristin satte sej ner och fyllde i blanketten i lugn och ro. Hon fick hitta på lite, personnummer t.ex. Hon kunde ju inte ta sitt riktiga. Sen lämnade hon in blanketten till Emily.
- wow, är du bara 15?
- öh... ja...
- Jag fyller arton om en månad!
- Okej.... men får jag jobbet?
- Visst!
Kristin gick hem till Jo´s hus. Hon skulle börja jobba på Lucky café i morgon. Idag var det den 9:onde, undra vad Heather skulle säga när hon försvann den 1:a september? Det skulle hon nog inte tänka på nu. Medens hon vandrade hemåt fick hon en idé. Eftersom att pengarna skulle gå till en gemensam kassa, skulle hon säga att hon bara tjänade tre dollar i timmen. Då fick hon två dollar i timmer över till att köpa allt som stod på hennes inköpslista. Utan att tänka sej för gick Kristin in på den gatan där hon bodde, eller rättare sagt, där hennes mamma bodde. Hon gick upp för trapporna. När hon kom till tredje våningen stannade hon. Nu stod det Katherin och John Linking på dörren. Hade hennes mamma gift sej?
Hon gick ut till utsidan av huset. Då kom hon att tänka på brandstegen utanför huset.
Hon klättrade upp till hennes gamla fönsterglugg. Den stod lite öppen, som vanligt. Kristin klättrade in i rummet. Det såg ut som vanligt. Hon tassade tyst ner för trappan. Det var inget tvivel om att en ny person hade flyttat in i lägenheten, förutom Katherins saker fanns där en hel del annat skräp. En hel timme vandrade Kristin omkring i lägenheten. Sen hörde hon en nyckel i låset och röster utanför dörren. Kristin kilade upp för trappan och gömde sej i garderoben.
- Hallå? ropade Katherin, är det någon här? John?
Ingen svarade.
- Nähä...
Det lät som om Katherin gick ut i köket precis under Kristins rum. Då öppnades dörren på nytt.
- Hallå? Det var en mansröst.
- Åh hej John löd Katherins sockersöta stämma.
Dom fortsatte att prata, Kristin såg sin chans. Hon tag med sej sina få smycken och andra små tillhörigheter och klättrade ut genom fönstret. Precis som hon klättrade förbi köksfönstret tittade en man ut. Han stirrade rakt in i Kristins ansikte. Hon stirrade förskräckt tillbaka...
Kristin var alldeles stel i kroppen, vad skulle hon göra? Hon började kvickt klättra neråt.
- Katherin, hörde hon mannen säga, en unge klättrar runt på brandstegen!
Katherin skrek till, hon sprang fram till fönstret och tittade ut.
- Följ efter ungen John!
Kristin klättrade så fort hon kunde, hon hoppade de sista stegen precis som hon började springa så hörde hon dörren öppnas. Hon visste vem som kom ut genom den, så hon behövde inte vända sej om och titta. Kristin visste att hon hade ganska bra kondition, så det var bara att springa på. Mannen som sprang efter var ju trotts allt i fyrtioårsåldern. Men det visade sej att hon hade fel, hon sprang ända bort till Jos hus, nu var hon rejält trött, men hon kunde inte stanna. Om han såg henne gå in genom dörren på huset skulle han kanske kontakta polisen. Det kunde hon ju inte riskera, så hon fortsatte springa rakt mot muren längst in på vägen. Kristin tog ett språng upp på soptunnan, klättrade upp på muren och hoppade rakt ner i vinbärsbusken bakom. Hon satt alldeles stilla, hon hörde steg utanför muren. Det märktes tydligt att mannen försökte komma upp på soptunnorna. Sen blev det tyst en stund. Kristin höll andan, måtte han inte ha kommit upp på muren.
- Ungdjävul, var är du någonstans? Skrek John. Han vände på klacken och gick därifrån.
Tio minuter senare vågade Kristin sej ut, Det var inte lätt precis, Hon fick smyga ut till framsidan av huset och ut genom grinden. På vägen tillbaka till Jos hus tittade hon på soptunnorna... Hur hade hon hoppat så högt, de var ju jättehöga, säkert 1 - 1,5 meter! Och hon landade faktiskt med båda fötterna ovanpå.
Nästa dag begav sej Kristin till jobbet i god tid. Hon hade lånat en rosa topp och en vit kjol av Heather, hon var fortfarande lite osäker på om det var en passande uniform när man jobbade på café men både Heather och Maya var bombsäkra på att det var perfekt så det fick väll bli så.
- Hej! Skrek Emily när hon kom
- Hejsan! Svarade Kristin
- Katie, det här är Lana Brington, min bästa vän.
- Hej Katie.
Lana var lång och smal, hon hade brunt kort hår och glasögon. Lana och Emily var sådana tjejer som Heather och hennes kompisar skulle kalla supertöntar. Den hade båda vita blusar, västar och svarta kjolar. Emily hade sina ostyriga lockar uppsatta i en hästsvans och Lana hade sitt hår fint kammat och uppfäst med ett hårband.
Med sin egen rosa minitopp, vita kjol och långa svarta hår, med slingor, hängande över axlarna var hon ganska olik dem.
Lana var lite avvaktande, som om hon kände till Kristins typ, det var den mobbande typen, och inte ville prata med Kristin. Emily var däremot pratsam och villig att hjälpa Kristin. Efter några dagar hade Lana också släppt loss och de var alla tre riktigt goda vänner.
- Katie, nu får du ta och gå up i kassan, nu ska jag äta lunch skrek Emily. Kristin reste sej upp. Hon tog en titt på klockan, den sjuttonde... dagarna går. Hon gick ut och bytte av Emily. Det var inte så mycket folk på caféet för tillfället så hon höll på och skämtade lite med Lana när dörren for upp.
båda tjejerna tittade ditåt. I dörröppningen stod Heather, Mandy och Josie. De såg inte glada ut...
Kapitlet tilldelas Slim Lady, som läser så flitigt